Motivering

Kyotoprotokollet ledde från och med ingången av 2005 till att den europeiska utsläppshandeln startade. Avsikten var god. Utsläppshandeln skapade förutsättningar för minskade utsläpp upp till den målsatta nivån. Den ledde också till att investeringarna i utsläppsminskningar gjordes där det var mest fördelaktigt att göra dem.

Till följd av utsläppshandeln ökade produktionskostnaderna för de energiformer som gav upphov till utsläpp och energipriserna steg.

Som mest kostade en utsläppsrätt nästan 25 euro.

I praktiken ledde det uppkomna situationen till att också sådan utsläppsfri energiproduktion som hade byggts upp före 2004, alltså innan utsläppshandeln introducerades, drog nytta av de ökade energipriserna. För priset av en utsläppsrätt på 20 euro beräknades det att den oförtjänta vinsten för vindproducerad energi uppgick till 400-500 miljoner euro om året. Tanken med utsläppshandeln var att gynna främst de som investerade i ren energi efter att utsläppshandeln introducerades.

De vinster på investeringar som gjorts för i regel tiotals år sedan tack vare den prisstegring som utsläppshandeln medfört, dessutom för produktionskapacitet som för länge sedan avskrivits, kan i vissa fall anses oskäliga. Investeringar som gjorts långt före 2004 har dessutom inte i första hand gjorts för att minska utsläppen. En viss del av den extra vinst som utsläppshandeln fört med sig kan dessutom betraktas som sådan som vinden så att säga fört med sig, windfallvinst.

På senare tid har priserna för utsläppsrätter rasat, och windfallvinsterna är inte så stora. I princip uppkommer de ändå fortfarande.

Trots det föreslår regeringen att en windfallskatt som ska inbringa ungefär 50 miljoner om året ska införas. Som skattegrund föreslår den grunden för energikraftverkens fastighetsskatt. En sådan skattegrund leder till att skattebördan fördelar sig i fel proportioner mellan vattenkraft och kärnkraft. Skatten koncentreras överlägset, till cirka 80 procent, till vattenkraften.

Centern är i övrigt enig med regeringen om de skattegrunder och avgränsningar som framförs i propositionen, men anser att fördelningen mellan vatten- och kärnkraft är snedvriden.

Ett mera rättvist sätt att fördela skattebördan vore att tillämpa den befintliga elskatten. Svårigheten är att EU-rättsliga problem ansluter sig till användningen av de grunderna på samma sätt som till grunderna för skatt på elanläggningars effekt.

Ett annat problem är de så kallade Mankala-bolagen. När beredningen av windfallskatt inleddes för flera år sedan, omfattades dessa bolag inte av den föreslagna skatten till den del de själva använder den energi de producerar.

Centern är i stort sett beredd att godkänna införandet av windfallskatten enligt regeringens förslag. Den skattegrund som föreslås kan vi emellertid inte acceptera. Om modeller baserade på produktion eller effekt inte är tillåtna, bör den fastighetsskattebaserade modell som föreslagits ändras så att den på ett mera objektivt sätt beaktar energianläggningarnas byggnader, anläggningar, generatorer mm. På så sätt får man en skattebas som fördelar den eftersträvade skattebördan betydligt jämnare mellan vattenkraft (40 procent) och kärnkraft (60 procent) så att kärnkraftverkens andel av skattebördan ökar och blir mer än dubbelt så stor, medan vattenkraftens andel minskar till cirka 40 procent.Vi anser att regeringen så snart som möjligt måste framlägga ett förslag till kraftverksskatt (windfallskatt) som korrigerats på detta sätt för regeringen.

Samtidigt måste förenligheten med EU-reglerna kontrolleras på nytt och möjligheten att befria Mankala-bolagen från skatten på det sätt vi föreslagit utredas.

Till slut vill vi understryka att någon som helst skatt av den typ som kraftverksskatten (windfallskatten) representerar inte kan läggas på ny, utsläppsfri kapacitet som byggts efter det att utsläppshandeln startade.

Det är inte förnuftigt att ta skatten i bruk i den form som regeringen föreslår. För att den skattemodell som regeringen föreslår ska kunna tas i bruk måste kommissionen i efterskott godkänna de föreslagna avgränsningarna i statsstödsförfarandet. Som följd av det vet de skattskyldiga inte på förhand vid ingången av skatteåret 2014 om skatten alls träder i kraft under året eller om den ändå måste ändras. I den form som regeringen föreslår är windfallskatten tyvärr en fortsättning på regeringen Katainens tvivelaktiga skattepolitik där beskattningens förutsägbarhet och konsekvens är hårt ansträngda.

Motivering

Det föreslås i propositionen att det stiftas en så kallad windfallskatt. Den nya skatten ska gälla anläggningar, såsom kärn- och vattenkraftverk, som producerar utsläppsfri energi över en viss nominell effekt. Skatten motiveras med att utsläppsfria energiproduktionsformer numera har oförtjänt fördel av utsläppshandeln.

Det blir den finländska industrin som får lov att betala och därmed blir industrins villighet att investera mindre och konkurrenskraften avtar ytterligare. Industrins konkurrenskraft och placerarna kräver planmässighet, inte oanade extrakostnader. Vi sannfinländare anser att en extra beskattning av en utsläppsfri och effektiv energiproduktionsform är en mycket dålig idé. Den innebär en betydande extra belastning i en situation som även i övrigt är svår såväl ekonomiskt som sysselsättningsmässigt. Windfallskatten kommer därför garanterat att ytterligare driva på utflaggningen av industrijobben. Det är oskäligt att belasta vår exportindustri, som redan försvagas av svaveldirektivet, med ytterligare kostnader.

Såväl de som bevakar industrins intressen som fackorganisationerna motsätter sig enhälligt att skatten införs. Fackorganisationerna har påpekat att påståendena om de oförtjänta fördelar utsläppsfria energiproduktionsanläggningar skulle ha av utsläppshandeln är ogrundade. Utsläppsrätterna auktionerades ut i början av 2013 och vinsterna intäktsfördes till staten. Det är inte heller oförtjänt fördel att en utsläppsfri energiproduktionsform vinner på kostnaderna för utsläppshandeln när den inte ens själv får några inkomster av den.

Regeringens proposition med förslag till en ny lag om kraftverksskatt står också i konflikt med regeringsprogrammet. Där lovar man industrin konkurrenskraftiga förutsättningar såväl i hemlandet som internationellt. Ett annat mål för regeringsprogrammet är att göra Finland till ett kolneutralt samhälle. En extra skatt för utsläppsfri energi stöder inte alls detta mål. Redan i nuläget har användningen av stenkol ökat med 47 procent på ett år på grund av regeringens energipolitiska beslut. Man kan anta att windfallskatten åtminstone inte bromsar denna utveckling, och propositionen står därför i konflikt också med de energi- och klimatpolitiska målen.

Enligt Näringslivets Forskningsinstitut minskar windfallskatten märkbart statens andra skatteinkomster. Det nettobelopp som flyter in i den gemensamma kassan blir därför inte ens tillnärmelsevis 50 miljoner euro. Skattens betydelse för statsekonomin är därmed oansenlig. Däremot försvagar en extra beskattning av utsläppsfri produktion betydligt bilden av Finland som investeringsmiljö. Landsrisken har nämligen ökat enbart på grund av beredningen av skattelagen. Energisektorn behöver på grund av de långa återbetalningstiderna ovanligt stabila förutsättningar och retroaktiva skatter av den typ som windfallskatten representerar rubbar dessa förutsättningar. De industriella investeringarna har minskat snabbare i Finland än i EU i genomsnitt och en eventuell ny skatt skulle påskynda denna utveckling.

Sannfinländarna vill lyfta fram det faktum att skatten är ojämlik och belastar vattenkraften oskäligt mycket. Skatten skulle i genomsnitt bli 3 euro/MWh för vattenkraftverken och cirka 0,4 euro/MWh för kärnkraftverken. Beskattningen av el som producerats med vattenkraft skulle därmed vara 7-8 gånger så hög som beskattningen av el som produceras med kärnkraft. Dessutom skulle skattebeloppen vattenkraftverken emellan variera tiofaldigt när man beaktar de producerade elmängderna. Det är också problematiskt att flera av de anläggningar skatten gäller har bytt ägare efter 2004. I det skede när överlåtelsepriserna har fastställts har konsekvenserna av utsläppshandeln beaktats, och skatten behandlar därmed köparna orättvist.

Vi vill påminna om att elproduktion inte kan beskattas enligt EU:s energiskattedirektiv. Dessutom, vilket också konstateras i motiveringen till lagförslaget, kan skatten inte direkt gälla ett kraftverks nominella effekt. Därför föreslås det att kraftverkets återanskaffningsvärde beskattas. Sannfinländarna framhåller att detta är en helt annan sak än det som enligt motiveringen till lagförslaget är föremål för beskattningen, alltså oförtjänt vinst. Återanskaffningsvärdet återspeglar också enligt motiveringen byggnadens storlek och värde och inte beloppet av den oförtjänta vinst som kraftverket har gjort på utsläppshandeln. Denna beror helt på den mängd el kraftverket producerar. Man har med all sannolikhet försökt maskera kraftverksskatten som en fastighetsskatt för att det inte ska vara uppenbart att den strider mot unionslagstiftningen. Också i nuvarande form är dess laglighet minst sagt tvivelaktig.

Slutligen vill vi också föra fram att det i fråga om de så kallade Mankala-företagen är ytterst problematiskt att kraftverksskatten inte är avdragsgill i inkomstbeskattningen. Därmed är dessa företag tvungna att uppvisa vinst och naturligtvis också betala skatt på den för att kunna täcka sina kostnader. Om man trots allt beslutar att ta ut skatt, bör den vara avdragsgill som all annan fastighetsskatt, för att Mankala-företagens skattebörda inte ska vara större än andras.