Motivering
Berättelsen innehåller ett uttalande från
försvarsutskottet om verkställigheten av territorialövervakningslagen
(RP 38/2000 rd). Riksdagen förutsatte
den 21 juni 2000 att regeringen följer hur territorialövervakningslagen,
och särskilt tillståndsförfarande enligt
lagen, utfaller och utan dröjsmål lägger
fram ändringsförslag för riksdagen, om
det är nödvändigt. Territorialövervakningslagen
har helt nyligen trätt i kraft och därmed är
uttalandet fortfarande aktuellt och bör få stå i
kraft.
Den inhemska försvarsmaterielindustrins verksamhetsförutsättningar
Den inhemska försvarsmaterielindustrin har hamnat i
allt större svårigheter. Speciellt svårt är läget
för tillfället i vapen- och ammunitionsindustrin
eftersom försvarsmaktens beställningsbehov bland
annat gäller missiler och specialammunition. Sådana
tillverkas inte i Finland och någon beredskap för
att tillverka dem kan svårligen tas fram utan betydande
kostnader. Situationen är bättre till exempel
inom elektronikindustrin och transportmaterielbranschen, där beställningarna
på senare tid rent av har ökat.
Enligt vad utskottet har erfarit bevisas situationens allvar
av att tre av Puolustusteollisuusyhdistys 25 medlemsföretag
nyligen meddelat att de inleder samarbetsförhandlingar.
Förhandlingar omfattar totalt omkring 400 anställda
vid Nammo Lapua Oy, Nexplo Vihtavuori Oy och Patria Vammas Oy. Samarbetsförhandlingar
har inletts för att garantier för den inhemska
ammunitions- och krutframställningens fortbestånd inte
har kunnat ges.
Med nuvarande disponibla finansiering har försvarsmakten
ingen möjlighet att upprätthålla en inhemsk
tung ammunitionsindustri. År 2001 styrs 120 miljoner mark
av medlen för utveckling av beredskapsförband över
till ammunitionsindustrin. Enbart denna engångsåtgärd bromsar
upp upprustningen av beredskapsförband. För komplettering
och ersättning av ammunitionen för de trupper
som avses förebygga och bekämpa ett omfattande
angrepp finns praktiskt taget inga anslag alls. Och ändå finns
det ett behov att bevara en inhemsk tung ammunitionstillverkning
med hänsyn till att den upplagrade ammunitionen föråldras,
ammunition behövs i utbildningen i fredstid och användningen
under en långvarig kris måste ersättas.
Om ammunitionstillverkningen körs ner är det inte
längre möjligt att starta upp den på nytt.
Dessutom är ammunitionstillverkningen ett led i försörjningsberedskapen.
Tillgången på vissa basprodukter i kristid bygger
på att de tillverkas i Finland.
För försvarsindustrin vore det också viktigt om
försvarsmakten i framtiden kunde starta betydligt fler
mångåriga forsknings- och utvecklingsprojekt.
De behövs inte minst på sådana kritiska
kunskapsområden där den inhemska kompetensen måste
bibehållas på en hög nivå. Den enda
möjligheten för försvarsindustrin att
delta i det internationella forsknings- och utvecklingsarbetet på området är
att ha en stark specialkompetens bara på vissa områden.
Därför kan det anses oroväckande att
Finland i relation till vissa jämförbara länder
satsar ytterst lite resurser på forskning och produktutveckling
när det gäller försvarsmateriel. Utan
egna forsknings- och utvecklingsinsatser löper Finland
risk för att bli blott och bart en uppköpare av
system som tagits fram på annat håll och därmed
beroende av utländska materialleverantörer.
En kommission som utrett möjligheterna att utveckla
försvarsmaterielindustrin framhöll 1999 i sitt
enhälliga betänkande att det redan 1999 och 2000
hade krävts 200—300 miljoner mark per år
i tilläggsfinansiering för att lösa de akuta
problem som den svaga orderingången orsakade för
industrin. Men de framställningar som gjordes utifrån
kommissionens förslag godkändes aldrig. Enligt
industrin ligger lönsamhetsgränsen för
ammunitionsindustrins orderingång kring 300 miljoner mark
per år. En årlig orderingång på mindre än
200 miljoner mark sätter stopp för den inhemska
ammunitionstillverkningen och därmed koncentreras upphandlingen till
utlandet.
Riksdagen framhöll i sitt svar på regeringens försvarspolitiska
redogörelse 1997 att åtgärderna för
att trygga den inhemska försvarsmaterielindustrin utgör
en central del av den ekonomiska och militära
grundvalen för Finlands självständiga
försvar. Riksdagen har i flera sammanhang påpekat
att den inhemska försvarsmaterielindustrin som är
i högsta grad beroende av försvarsmaktens upphandling
förutsätter vissa garantier för en fortsatt
orderingång. Riksdagen har också förutsatt
att regeringen i sina kommande budgetar sörjer för
den inhemska försvarsmaterielindustrins verksamhetsbetingelser.
Den har ställt 50 procent som mål för
andelen inhemsk upphandling av all försvarsmaterielupphandling fram
till slutet av 2003. Detta förutsätter en avsevärt
högre nivå på materialupphandlingsanslagen
redan 2001.
Enligt vad utskottet har erfarit föreslår
försvarsförvaltningen i den första tilläggsbudgeten för
2001 220 miljoner mark för upphandling inom den inhemska
försvarsmaterielindustrin. På detta sätt
kunde ammunitionsindustrins orderingång garanteras fram
till 2002. Också den pågående översynen
av den försvarspolitiska redogörelsen är
viktig för försvarsindustrin för att den
lägger grunden för planering och genomförande
av materialupphandlingen under kommande år.
Utskottet konstaterar att den inhemska försvarsmaterielindustrin är
en nödvändig förutsättning för
försvarsmaktens materiella beredskap. Den behövs
både som leverantör av moderna system, för
att upprätthålla dessa system och som tillverkare
av masskonsumtionsmaterial i krigstid. För att
industrin skall kunna utvidga och utveckla sin tekniska och teknologiska kapacitet
i motsvarighet till internationella utmaningar och försvarsmaktens
behov är det nödvändigt att skapa en
adekvat kapacitet och att upprätthålla tillverkningen.
Försvarsmaktens egna beställningar spelar en viktig
roll som referenspunkt också när det gäller
att stödja försvarsindustrins exportsträvanden.
För att säkerställa en tillräcklig
sysselsättning inom försvarsmaterielindustrin
och Finlands självständiga försvar måste
anslagen för försvarsmaktens materielupphandling
enligt försvarsutskottets mening höjas så att
det mål på 50 procent för andelen inhemsk
upphandling som riksdagen ställt upp kan nås inom
ramen för den fastställda tidsplanen. Dessa höjda
anslag som behövs redan i den första tilläggsbudgeten
för 2001 måste användas för
att kompensera eftersläpningen i materielupphandling på grund
av anslagsnedskärningarna för att det skall vara möjligt
att avstå från planerade uppsägningar
av personalen.