Motivering
Argumentet att det autonoma Ålands låga befolkningstal
på 27 000 invånare skulle utgöra
det tunga motivet för att autonomin inte genom nationell
lagstiftningsåtgärd skall kunna vara representerad
i Europaparlamentet är i grunden helt felaktigt. Argumentet
visar på en ovilja att acceptera den åländska
autonomins särskilda och starka konstitutionella ställning
i den finska statsbildningen. Se nedanstående förklaringar.
I till exempel Belgien har man en helt annan inställning
till de demokratiska rättvisekraven då autonomier överfört
beslutsmakt till Europeiska unionen. Där har en region
med drygt 0,6 % av Belgiens befolkning givits representation
i Europaparlamentet. Åland har 0,5 % av Finlands
befolkning. Samma var uppfattningen i Danmark medan Grönland ännu
var medlem i EG. Skulle befolkningsunderlaget som kriterium
för representation drivas till sin spets skulle bland andra
Finlands, men särskilt Luxemburgs och Maltas representation
minska mycket radikalt.
Särdragen i den åländska självstyrelsen
Utmärkande och särskiljande för det åländska självstyrelsesystemet är
följande grundläggande särdrag:
A. Självstyrelsesystemet baserar sig på
1) beslut i Finlands riksdag i maj 1920 med erbjudande till Åland
om en vidsträckt självstyrelse för att
hålla kvar landskapet inom Finland; Självstyrelselag
för Åland (124/1920) och
2) beslut i Nationernas Förbunds råd i juni 1921
om Ålands statstillhörighet, säkerställandet
av svenskheten och en betydande självförvaltning
samt öarnas demilitarisering och neutralisering.
B. Den från staten delegerade statliga lagstiftnings-,
förvaltnings- och budgetmakten kan justeras endast genom
likartade beslut i riksdag och lagting (självstyrelselag
för Åland, 1144/1991 § 69).
Detta innebär att makten är delad mellan staten
och självstyrelsen — staten kan inte återta
given statsmakt utan Ålands lagtings medgivande i kvalificerad
ordning.
C. Det åländska partiväsendet är
helt fristående från det finländska.
Detta innebär att finska partier inte representerar Ålands
folk sett ur parlamentarisk synvinkel, särskilt inte inom
de politikområden där Åland har självstyrelse.
EU-medlemskapets effekter för självstyrelsen
Till den del som statsmakten är överförd
till självstyrelsen kan Ålands folk endast representeras
av dess valda lagting, av den av lagtinget utsedda regeringen, Ålands
landskapsregering och av de åländska partierna.
Till den del rikets myndigheter har lagstiftnings- och förvaltningsbehörigheten
i landskapet representeras Ålands folk av regering och
riksdag gentemot europeiska unionens organ.
När självstyrelsen per 1.1.1995 överlät
statsmakt till europeiska gemenskaperna i samma proportion som Finlands
riksdag, fick Finlands regering och folk sin del i de gemensamma
beslutsorganen inom EG-parlamentet, Ministerråden
och rätt att utse en medlem i Kommissionen. Ålands
folk och regering förblev orepresenterade inom de politikområden
där statsmakten enligt självstyrelselagen tillkommer
självstyrelsen.
I stället fick, helt i strid med grunderna för självstyrelsen,
Finlands regering och riksdag en funktion att gentemot gemenskapernas
organ representera Åland och dess folk inom de politikområden
som enligt finsk lag tillkommer självstyrelsen. Detta ur
självstyrelsesynpunkt oacceptabla förhållande
benämns "läckage av självstyrelsebehörighet
till riksmyndigheterna".
Möjliga lösningsmodeller
1) I föreliggande initiativ till riksdagen (M 3/2006
rd) föreslår lagtinget att vallagen (714/1998) ändras
så att landet i Europaparlamentsval indelas i två valkretsar
av vilka landskapet Åland skulle utgöra den ena
och att däri skulle väljas en representant till
Europaparlamentet.
Beaktande ovan framförda argument och lagtingets
välgrundade motiveringar för sitt historiska och
enhälliga initiativ bör lagtingets förslag
till ändring av vallagen godkännas.
2) Om och så länge en nationell lösning
för representation för det självstyrda Åland
på Europaparlamentsnivå inte kan uppnås
bör regeringen eftersträva en lösning
inom ramen för EG-rätten. Utskottet konstaterar
att den konstruktion som den åländska
självstyrelsen har med sin ställning i folkrätten
med internationella garantier från 1921, delningen av statsmakten
enligt nationell lagstiftning och Ålands fristående
folkrepresentation och partiväsende, inte förekommer
i denna form i övriga medlemsstater i förhållande
till i dem befintliga regioner med lagstiftande makt.
Frågan om Ålands representation inom sin behörighet
gentemot unionens organ är därför en problematik
som bör falla inom unionens behörighet och intresse
att analysera och söka lösningar på.
En lösning för Ålands del bör
inte ha prejudicerande effekt för övriga medlemsstaters självstyrelsesamfund
eftersom likadana kombinationer av folkrättsliga och inomstatliga
konstitutionella ramar inte förekommer i övriga
länder förutom i statsrättsligt hänseende
inom Belgien.
3) Den ur medlemsländernas synvinkel mest avgörande
beslutsnivån inom unionen är Ministerrådet.
I Belgien och delvis i de federala staterna Tyskland och Österrike
ges regionernas ministrar en roll i medlemsstaternas representation på rådsmöten.
Regeringen bör besluta om hur Ålands självstyrelses
representation i dessa sammanhang, då för landskapet
inom ramen för Ålands behörighet viktiga
frågor är till behandling, kan förbättras
och organiseras på ett för självstyrelsen
så hållbart och tillfredsställande sätt
som möjligt.