Motivering
Allmän bedömning
Statsrådets redogörelse om politiken för
de mänskliga rättigheterna i Finland är
den andra i ordningen och är en betydligt bredare och allsidigare
betraktelse av de grundläggande fri- och rättigheterna
och de mänskliga rättigheterna både internationellt
och i ett finländskt perspektiv. Den har upprättats
med hänsyn till grundlagsutskottets önskemål
om att redogörelsen ska delas upp i två delar,
en om Finlands internationella politik för de mänskliga
rättigheterna och en om situationen för de grundläggande
fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna
i Finland (se GrUU 23/2004 rd). Redogörelsen ger
riksdagen en god plattform för att påverka Finlands
strategier för de mänskliga rättigheterna
och för att bedöma hur de tillgodoses i Finland.
I avsnittet om de mänskliga rättigheterna
i Finlands utrikespolitik har man inte ens försökt täcka
in alla delområden av politiken utan koncentrerat sig på att
lägga fast prioriteringarna för verksamheten under
kommande år. Det finns goda argument för detta
tillnärmningssätt, anser utskottet. De allmänna
utgångspunkterna — de mänskliga rättigheternas
universalitet, odelbarhet och ömsesidiga beroende och insatserna
för att främja kollektiva rättigheter
och motarbeta diskriminering — tjänar fortfarande
som god grund för Finlands politik för de mänskliga
rätttigheterna. De närmare målen för
denna politik är klart angivna i redogörelsen
och utskottet har ingenting att invända mot dem. Så har
till exempel de prioriteringar som gäller kvinnors rättigheter
valts och motiverats med omsorg. Det kan visserligen ses som en
liten brist att redogörelsen inte direkt tar upp den viktigaste
internationella konventionen på området, konventionen om
avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, som Finland
har all anledning att propagera för.
I avsnittet om Finland har grundlagsutskottets kritiska kommentarer
om bristerna i den föregående redogörelsen
beaktats. Där ingår alltså redogörelser
för till exempel frihetsberövades rättigheter,
integritetsskydd, yttrandefrihet och religionsfrihet och tillgång
till social trygghet och sociala tjänster. Men redogörelsens
andra del kännetecknas fortfarande av en viss bristande
jämförbarhet, som gör det svårare
att läsa den och att gestalta helheten. Avsnitten om hur
rättigheter tillgodoses är huvudsakligen beskrivande,
trots att där ställvis lyfts fram aktuella problem
och utmaningar. Det ingår mycket få konkreta mål
i redogörelsens andra del. Av framställningstekniska
skäl går också de ofta obemärkt
förbi.
Redogörelsens andra del behöver enligt grundlagsutskottets
mening komprimeras och samordnas bättre i framtiden. Också i
avsnittet om de grundläggande fri- och rättigheterna
och de mänskliga rättigheterna i Finland gäller
det att identifiera de största strukturella problemen och
ange prioriteringarna för framtiden. Utöver en
beskrivning av hur de grundläggande fri- och rättigheterna
har tillgodosetts och hur problemen kring dem ska gestaltas bör
det klart och tydligt sägas ut i enskilda avsnitt vilka åtgärder som
redan genomförts och vilka målen är för framtiden.
Textens läslighet och genomslagskraft bör förbättras
bland annat genom att framställningstekniskt skilja målen
från det övriga materialet.
Utskottet noterar att redogörelsens första
och andra del också innehållsligt är
något lösryckta. I inledningen framhålls
det att den nationella och internationella uppfyllelsen av de mänskliga
rättigheterna på grund av ökat internationellt ömsesidigt
beroende är allt starkare kopplade till varandra. De nationella åtgärderna
anses lägga grunden för en trovärdig
internationell politik för de mänskliga rättigheterna.
Mot dessa i och för sig berättigade konstateranden är
det ett problem att prioriteringarna i Finlands politik för
de mänskliga rättigheterna inte alltid resulterar
i nationella åtgärder. Det är viktigt
att FN:s konvention om funktionshindrades rättigheter och de
nationella verkställighetsåtgärder som
möjliggör en ratificering av dess protokoll genomförs
omgående och att förutsättningarna för
att ratificera ILO:s konvention nr 169 om urfolken klarläggs.
Tillsynen över de grundläggande fri- och
rätttigheterna och de mänskliga rättigheterna
En naturlig utgångspunkt för en analys av
de nationella problemen med de grundläggande fri- och rättigheterna
och de mänskliga rättigheterna är, utöver
internationella domstolars och tillsynsorgans överväganden,
de högsta nationella domstolarnas och laglighetsövervakarnas
avgöranden och grundlagsutskottets praxis. Internationella
tillsynsorgan och de högsta nationella laglighetsövervakarna
har upprepade gånger påtalat vissa betydande problem
med att tillgodose rättigheterna. Utskottet ser anmärkningarna
i många fall som signaler om allvarliga strukturella problem
som det finns anledning att ta i genom legislativa eller andra nödvändiga åtgärder
(jfr GrUU
10/2009 rd).
Merparten av de domar som Europadomstolen meddelat Finland har
att göra med oskäligt utdragna rättegångar.
Grundlagsutskottet har tagit upp frågan i sitt betänkande GrUB
1/2010 rd, där det krävde att
regeringen lägger fram en samlad plan för att
förbättra förundersökning och åtalsprövning
och snabba på rättegången. De högsta
nationella laglighetsövervakarna har i flera omgångar
befattat sig med behandlingstiderna också inom förvaltningen.
Ett annat återkommande tema för fällande
domar från Europadomstolen är yttrandefriheten
i relation till integritetsskyddet. Utskottet anser fortfarande
att uppföljningen av verkställigheten av Europadomstolens
domar behöver utvecklas (GrUU 23/2004
rd).
Internationella tillsynsorgan har i sina rekommendationer och
slutsatser befattat sig med en lång rad strukturella problem.
Bland enskilda problem kan man nämna användningen
av baljceller i finska fängelser, som Europeiska kommittén
mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling
eller straff redan fyra gånger prickat Finland för.
Utskottet upprepar sin uppfattning att det behövs kontinuerlig,
aktiv och heltäckande uppföljning av rekommendationerna
och genomförandet av dem. Utifrån rapporterna
kan man anse att fråga nummer ett är att betrakta
rekommendationerna som bindande för hela regeringen (GrUU
23/2004 rd).
Utveckling av Europadomstolen
Enligt redogörelsen kräver Finland att tillsynssystemet
för Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna
tryggas och framför allt att Europadomstolens 14:e protokoll
om procedurer skyndsamt sätts i kraft. Utskottet noterar
med tillfredsställelse att det 14:e protokollet kan träda
i kraft eventuellt redan i början av juni 2010 nu när
Ryssland har ratificerat det.
Konventionens 14:e protokoll ger Europadomstolen bättre
möjligheter att koncentrera sig på de viktigaste
fallen med tanke på de mänskliga rättigheterna.
Syftet är framför allt att förkorta behandlingstiderna
för uppenbart ogrundade och upprepade klagomål.
Procedurerna enligt protokollet kommer att lätta på domstolens
arbetsbörda, men man kan redan nu se att reformen på sikt
inte garanterar domstolens funktionsförmåga. Protokollet
möjliggör för Europeiska unionen att
tillträda europeiska konventionen om de mänskliga
rättigheterna, vilket uppenbarligen kommer att öka
antalet klagomål men också att tillföra
Europarådet ökade resurser.
Grundlagsutskottet anser att Finland i förlängningen
bör inta en öppen attityd till möjligheten
att ytterligare förbättra domstolens funktionsförmåga,
men att hänsyn ändå bör tas
till den enskildes fundamentala rättighet att överklaga.
Domstolens auktoritet och effektivitet beror i långa stycken
också på om den kan komma med avgörande
inom en skälig tid. Visemansgruppens rapport till Europarådets
ministerkommittéReport of the Group of Wise Persons
to the Committee of Ministers, Strasbourg, November 2006. 2006
innehåller enligt utskottets mening goda förslag
till framtida reformer.
De grundläggande fri- och rättigheterna i
EU
Europeiska unionen kommer som sagt också i framtiden
att vara den viktigaste påverkningskanalen för
Finlands politik för de mänskliga rätttigheterna.
Finland har aktivt medverkat till att utveckla EU:s interna dimension
för grundläggande rättigheter. Utskottet
ser positivt på att regeringen åtar sig att integrera
de grundläggande rättigheterna i all sin EU-politik
och arbetar för att stärka rådets åtgärder
i frågor som gäller de grundläggande
rättigheterna i unionen. Det upprepar sin ståndpunkt
att Finland bör ta initiativ när det gäller
att utveckla den föregående tillsynen av de grundläggande
rättigheterna genom lagstiftning också inom kommissionen
och Europaparlamentet (GrUU 8/2009 rd).
När 14:e protokollet till Europakonventionen om de
mänskliga rättigheterna och Lissabonfördraget
träder i kraft undanröjs de rättsliga
hindren för Europeiska unionen att tillträda konventionen.
Utskottet understryker att Finland i olika sammanhang aktivt måste
driva på ett skyndsamt genomförande av anslutningsprojektet (GrUU
8/2009 rd, GrUU 13/2008 rd).
Det anser i likhet med statsrådet (se E 181/2009
vp) att man i samband med tillträdet måste
se till att avgörandet är så klart som
möjligt med tanke på den enskilde och att varken
EU:s särskilda struktur, befogenhetsfördelning
eller någon annan liknande omständighet i onödan
fördröjer den enskildes möjlighet att
få sina rättigheter tillgodosedda. Utgångspunkten
bör vara att EU fullt ut tillträder konventionen
om de mänskliga rättigheterna och dess protokoll.
Redogörelsen behandlar egentligen inte den roll som
EU:s grundläggande rättigheter spelar i Finland.
Att stadgan om de grundläggande rätttigheterna
formellt träder i kraft med Lissabonfördraget
gör det ännu viktigare att bedöma konsekvenserna
i framtiden.
En nationell institution för de mänskliga
rättigheterna
Statsrådet ställer sig bakom förslaget
att inrätta en nationell institution för de mänskliga
rättigheterna i anknytning till riksdagens justitieombudsmans
kansli. Grundlagsutskottet hänvisar till sina tidigare överväganden
(GrUB 8/2007 rd, GrUB 4/2009
rd) och påskyndar projektet så fort justitieministeriets
arbetsgrupp har kommit med sin utredning om en institution. I det
här sammanhanget kan man också fundera över
hur institutionen utan att äventyra sitt oberoende skulle
kunna delta i beredningen av redogörelsen om de mänskliga
rättigheterna.