Motivering
Vår åsikt är att propositionen med
förslag till lag om ändring av 4 § i
lagen om försvarsmaktens handräckning till polisen
bara kan behandlas i kvalificerad lagstiftningsordning enligt 73 § i grundlagen.
I motsats till utskottets bedömning i utlåtandet
anser vi att polisen får en ny befogenhet i fredstid när
det bli tillåtet att använda tung beväpning
i form av handräckning från försvarsmakten.
Också yttranden från utfrågade experter stöder
vår ståndpunkt. Påståendet att
polisens befogenheter inte ökar särskilt mycket
genom lagförslaget, eftersom förslaget kan motiveras med
polisens uppgifter och de befogenheter polisen enligt 27 § i
polislagen har för att fullgöra dem, är
ohållbart menar experterna.
När krigstillstånd råder eller landet är
i en liknande kris kan intrång göras på en
lång rad grundläggande rättigheter och
mänskliga rätter genom användning av
militära maktmedel. Men nu tillåter propositionen
att dessa medel också ska få användas
för terrorismbekämpning i fredstid.
Regeringen motiverar användningen av maktmedel bl.a.
på följande sätt:
"Militära maktmedel kan behövas t.ex. i en
situation då ett luftfartyg som kapats av terrorister kommer
in i Finlands luftrum eller då det i Finlands luftrum avviker
från sin flygrutt och riktar flygningen mot ett för
samhället betydelsefullt mål som om det förstörs
orsakar stora skador eller allvarlig fara på ett vidsträckt
område, t.ex. ett kärnkraftverk. Ett sådant
luftfartyg kan rikta sin flygning även mot en stor tätort
eller en plats där statens högsta ledning är
samlad."
Såväl motiven som expertutfrågningen
pekar med all tydlighet på att försvarsmaktens
vapenmakt kan användas i fredstid till att offra oskyldiga
utomstående för att slå tillbaka en som
det förefaller överhängande terrorattack.
Genom att på detta sätt använda maktmedel
underminerar man oåterkalleligt skyddet för de
grundläggande rättigheterna när det gäller
bl.a. oskyldiga flygresenärer och eventuella andra utomstående.Enligt
7 § i grundlagen har alla rätt till liv och till
personlig frihet, integritet och trygghet (1 mom.). Den personliga
integriteten får inte kränkas och ingen får
berövas sin frihet godtyckligt eller utan laglig grund
(3 mom.).
Skyddet för de grundläggande fri- och rättigheterna
kan inte vara ovillkorligt så att rättigheterna
inte under några förhållanden eller i
någon utsträckning får begränsas.
Det är viktigt för skyddet för de grundläggande
fri- och rättigheterna att restriktionerna är
så obetydliga som möjligt (Regeringens proposition
med förslag till ändring av grundlagarnas stadganden
om de grundläggande fri- och rättigheterna RP 309/1993
rd, s. 31/II).
De grundläggande rättigheterna har trots allt ett
kärnområde, där intrång i skyddet
inte bör tillåtas. Utgångspunkten är
att åtminstone djuptgående, exceptionella eller
summariska begränsningar i alla fall innebär ett
sådant ingrepp i en grundläggande fri- och rättighet
att de inte kan förverkligas genom en vanlig lag (RP 309/1993 rd,
s. 32/I). Om man i lagstiftningen - låt vara att det
bara sker på motivnivå - utgår från
att oskyldiga utomståendes liv kan offras för
att stoppa en terrorattack, godkänner man en exceptionell och
summarisk begränsning av skyddet för utomståendes
grundläggande rättigheter.
Som utskottet helt riktigt konstaterar i utlåtandet är
den föreslagna bestämmelsen såtillvida
problematisk att varken den gällande lagstiftningen eller
den föreslagna lagen ger försvarsmakten befogenheter
att använda militära maktmedel för att
förhindra ett brott eller avbryta ett pågående
brott på finskt territorium. I utlåtandet påpekar
utskottet också att reglerna om en enskild polismans befogenheter
lämpar sig ytterst dåligt som verksamhetsgrund,
när det handlar om polisens möjligheter att i
exceptionella fall av försvarsmakten få handräckning
som inbegriper användning av militära maktmedel.
Enligt utlåtandet har polisen i princip inte rätt
att i tjänsteuppdrag använda några som
helst militära maktmedel. Försvarsmakten åter
har enligt den förslagna lagstiftningen inte rätt
att använda andra maktmedel än sådana
som utgår från polisens befogenheter. Trots denna
argumentation har utskottsmajoriteten inte kunnat dra de enligt vår
mening riktiga logiska slutsatserna.
Polisens befogenheter att använda maktmedel begränsas
i polislagen. Enligt förslaget gäller begränsningarna
alltså också dem som från försvarsmaktens
sida utför handräckningsuppdrag.
I 2 § i polislagen ingår allmänna
principer för polisens verksamhet. Enligt 1 mom. ska polisen
i sin verksamhet vara saklig, opartisk och främja försonlighet.
Polisens åtgärder ska inte medföra större
skada eller olägenhet än vad som är nödvändigt
för att en uppgift ska kunna fullgöras. Åtgärderna
ska vara motiverade i förhållande till hur viktig
och brådskande uppgiften är samt till övriga
omständigheter som inverkar på helhetsbedömningen
av situationen. Viktig är också bestämmelsen
som säger att polisen inte får göra större
ingrepp i någons rättigheter än vad som är nödvändigt
för utförande av polisens uppgifter. I praktiken
kan varken polislagens eller strafflagens (SL 4:6) bestämmelser
om användning av maktmedel tillämpas på användning
av försvarsmaktens tunga beväpning.
Som experter påpekat håller man genom propositionen
på att ympa in polisens befogenheter att anlita försvarsmakten
för att använda militära maktmedel i
antiterrorismuppdrag i en lagstiftningsstruktur kreerad för
mycket anspråkslösare åtgärder
och i och med detta går med på att hålla
till godo med en kompetensordning som med tanke på sakens
tyngd är olovligt oklar och fel uppbyggd. Att på föreslaget
sätt besluta om användning av maktmedel och offra
eventuella oskyldiga utomstående för att förhindra
eller avbryta terrorhandlingar är enligt vår mening
något som inte kan godkännas, åtminstone
inte när frågan om i vilka situationer maktmedlen
kan tillgripas har diskuterats så här minimalt.
När militära maktmedel tillgrips är det
på intet sätt självklart och sällan
ens sannolikt att det bara är de fåtal personer
som gör sig skyldiga till en terroristhandling som får
känna på effekterna (jfr gisslandramat på Dubrovkateatern
i Moskva 2002 och gisslandramat i en skola i Beslan i Nordossetien
2004).
Tanken att arméns tunga vapen ska kunna riktas mot
civila passagerarplan som kommit ur kurs genererar nya farliga situationer.
Exempelvis i Tyskland, som har en likartad lag, har under de senaste åren
inträffat flera tillbud där ett passagerarplan
kommit ur kurs på grund av ett tekniskt fel. Propositionen
negligerar helt passagerarnas säkerhet när den
målar upp bilden av en liknande terrorattack i Finland
som den som utfördes med passagerarplan i USA i New York och
Washington den 11 september 2001.
Vi anser i likhet med vissa experter att polisens befogenheter
i detta fall inte kan förankras i bestämmelserna
om nödvärn och nödtillstånd. När
polisen tar till maktmedel ska det ske utifrån de specifika
behörighetsbestämmelserna. Nödvärnskonstruktionen
kommer inte i fråga i de fall som nu avses, eftersom den
bygger på att en försvarshandling som är
nödvändig för att avvärja ett
obehörigt angrepp riktas mot angreppssubjektet, i detta
fall en terrorist (se RP 44/2002 rd, s. 146). Vad beträffar
nödtillstånd sägs det explicit i motiven
till en proposition av rätt färskt datum att "enligt
nödtillståndsbestämmelserna kan det inte
vara tillåtet eller rättsenligt att beröva
en annan människa livet" (RP 44/2002 rd, s. 124).När
grundlagen reviderades bibehölls möjligheten att
stifta s.k. undantagslagar. Med en undantagslag avses en i grundlagsordning
stiftad lag som utan att ändra grundlagens ordalydelse
i sak innebär ett undantag från grundlagen. I grundlagens
73 § 1 mom. preciseras användningsområdet
för möjligheten att stifta undantagslag med orden
"avgränsande undantag från grundlagen". Uttrycket
"avgränsande undantag" avser i första hand en
materiell begränsning av det område som undantaget
avser. En undantagslag ska vara klart avgränsad i förhållande
till grundlagen som helhet betraktad (Regeringens proposition med
förslag till ny Regeringsform för Finland RP 1/1998
rd, s. 125/I).
I samband med den nya grundlagen antog man principen att undantagslagarna
ska begränsas till ett minimum. Kravet att undantag ska
vara avgränsade innebär att man inte genom en
undantagslag kan göra ingrepp i centrala avgöranden
i grundlagen, såsom de grundläggande fri- och rättigheterna
i sin helhet och riksdagens ställning som högsta
statsorgan. Utgångspunkten är att man ska förhålla
sig reserverat till användningen av undantagslagsförfarande
och att området för undantag från grundlagen
ska vara så snävt som möjligt.
Förslaget till lag om ändring av 4 § i
lagen om försvarsmaktens handräckning till polisen
gör ingrepp i en lång rad grundläggande
och mänskliga rättigheter och ger i vissa fall
t.o.m. polisens högsta ledning extrem behörighet
att använda maktmedel. Eftersom den föreslagna
lagen inte ens partiellt ändrad kan fås att överensstämma
med grundlagen och då det inte finns någon anledning
att stifta en undantagslag, bör enligt vår mening
vid den fortsatta utskottsbehandlingen föreslås
att lagen förkastas.