Motivering

Vår åsikt är att propositionen med förslag till lag om ändring av 4 § i lagen om försvarsmaktens handräckning till polisen bara kan behandlas i kvalificerad lagstiftningsordning enligt 73 § i grundlagen.

I motsats till utskottets bedömning i utlåtandet anser vi att polisen får en ny befogenhet i fredstid när det bli tillåtet att använda tung beväpning i form av handräckning från försvarsmakten. Också yttranden från utfrågade experter stöder vår ståndpunkt. Påståendet att polisens befogenheter inte ökar särskilt mycket genom lagförslaget, eftersom förslaget kan motiveras med polisens uppgifter och de befogenheter polisen enligt 27 § i polislagen har för att fullgöra dem, är ohållbart menar experterna.

När krigstillstånd råder eller landet är i en liknande kris kan intrång göras på en lång rad grundläggande rättigheter och mänskliga rätter genom användning av militära maktmedel. Men nu tillåter propositionen att dessa medel också ska få användas för terrorismbekämpning i fredstid.

Regeringen motiverar användningen av maktmedel bl.a. på följande sätt:

"Militära maktmedel kan behövas t.ex. i en situation då ett luftfartyg som kapats av terrorister kommer in i Finlands luftrum eller då det i Finlands luftrum avviker från sin flygrutt och riktar flygningen mot ett för samhället betydelsefullt mål som om det förstörs orsakar stora skador eller allvarlig fara på ett vidsträckt område, t.ex. ett kärnkraftverk. Ett sådant luftfartyg kan rikta sin flygning även mot en stor tätort eller en plats där statens högsta ledning är samlad."

Såväl motiven som expertutfrågningen pekar med all tydlighet på att försvarsmaktens vapenmakt kan användas i fredstid till att offra oskyldiga utomstående för att slå tillbaka en som det förefaller överhängande terrorattack. Genom att på detta sätt använda maktmedel underminerar man oåterkalleligt skyddet för de grundläggande rättigheterna när det gäller bl.a. oskyldiga flygresenärer och eventuella andra utomstående.Enligt 7 § i grundlagen har alla rätt till liv och till personlig frihet, integritet och trygghet (1 mom.). Den personliga integriteten får inte kränkas och ingen får berövas sin frihet godtyckligt eller utan laglig grund (3 mom.).

Skyddet för de grundläggande fri- och rättigheterna kan inte vara ovillkorligt så att rättigheterna inte under några förhållanden eller i någon utsträckning får begränsas. Det är viktigt för skyddet för de grundläggande fri- och rättigheterna att restriktionerna är så obetydliga som möjligt (Regeringens proposition med förslag till ändring av grundlagarnas stadganden om de grundläggande fri- och rättigheterna RP 309/1993 rd, s. 31/II).

De grundläggande rättigheterna har trots allt ett kärnområde, där intrång i skyddet inte bör tillåtas. Utgångspunkten är att åtminstone djuptgående, exceptionella eller summariska begränsningar i alla fall innebär ett sådant ingrepp i en grundläggande fri- och rättighet att de inte kan förverkligas genom en vanlig lag (RP 309/1993 rd, s. 32/I). Om man i lagstiftningen - låt vara att det bara sker på motivnivå - utgår från att oskyldiga utomståendes liv kan offras för att stoppa en terrorattack, godkänner man en exceptionell och summarisk begränsning av skyddet för utomståendes grundläggande rättigheter.

Som utskottet helt riktigt konstaterar i utlåtandet är den föreslagna bestämmelsen såtillvida problematisk att varken den gällande lagstiftningen eller den föreslagna lagen ger försvarsmakten befogenheter att använda militära maktmedel för att förhindra ett brott eller avbryta ett pågående brott på finskt territorium. I utlåtandet påpekar utskottet också att reglerna om en enskild polismans befogenheter lämpar sig ytterst dåligt som verksamhetsgrund, när det handlar om polisens möjligheter att i exceptionella fall av försvarsmakten få handräckning som inbegriper användning av militära maktmedel. Enligt utlåtandet har polisen i princip inte rätt att i tjänsteuppdrag använda några som helst militära maktmedel. Försvarsmakten åter har enligt den förslagna lagstiftningen inte rätt att använda andra maktmedel än sådana som utgår från polisens befogenheter. Trots denna argumentation har utskottsmajoriteten inte kunnat dra de enligt vår mening riktiga logiska slutsatserna.

Polisens befogenheter att använda maktmedel begränsas i polislagen. Enligt förslaget gäller begränsningarna alltså också dem som från försvarsmaktens sida utför handräckningsuppdrag.

I 2 § i polislagen ingår allmänna principer för polisens verksamhet. Enligt 1 mom. ska polisen i sin verksamhet vara saklig, opartisk och främja försonlighet. Polisens åtgärder ska inte medföra större skada eller olägenhet än vad som är nödvändigt för att en uppgift ska kunna fullgöras. Åtgärderna ska vara motiverade i förhållande till hur viktig och brådskande uppgiften är samt till övriga omständigheter som inverkar på helhetsbedömningen av situationen. Viktig är också bestämmelsen som säger att polisen inte får göra större ingrepp i någons rättigheter än vad som är nödvändigt för utförande av polisens uppgifter. I praktiken kan varken polislagens eller strafflagens (SL 4:6) bestämmelser om användning av maktmedel tillämpas på användning av försvarsmaktens tunga beväpning.

Som experter påpekat håller man genom propositionen på att ympa in polisens befogenheter att anlita försvarsmakten för att använda militära maktmedel i antiterrorismuppdrag i en lagstiftningsstruktur kreerad för mycket anspråkslösare åtgärder och i och med detta går med på att hålla till godo med en kompetensordning som med tanke på sakens tyngd är olovligt oklar och fel uppbyggd. Att på föreslaget sätt besluta om användning av maktmedel och offra eventuella oskyldiga utomstående för att förhindra eller avbryta terrorhandlingar är enligt vår mening något som inte kan godkännas, åtminstone inte när frågan om i vilka situationer maktmedlen kan tillgripas har diskuterats så här minimalt. När militära maktmedel tillgrips är det på intet sätt självklart och sällan ens sannolikt att det bara är de fåtal personer som gör sig skyldiga till en terroristhandling som får känna på effekterna (jfr gisslandramat på Dubrovkateatern i Moskva 2002 och gisslandramat i en skola i Beslan i Nordossetien 2004).

Tanken att arméns tunga vapen ska kunna riktas mot civila passagerarplan som kommit ur kurs genererar nya farliga situationer. Exempelvis i Tyskland, som har en likartad lag, har under de senaste åren inträffat flera tillbud där ett passagerarplan kommit ur kurs på grund av ett tekniskt fel. Propositionen negligerar helt passagerarnas säkerhet när den målar upp bilden av en liknande terrorattack i Finland som den som utfördes med passagerarplan i USA i New York och Washington den 11 september 2001.

Vi anser i likhet med vissa experter att polisens befogenheter i detta fall inte kan förankras i bestämmelserna om nödvärn och nödtillstånd. När polisen tar till maktmedel ska det ske utifrån de specifika behörighetsbestämmelserna. Nödvärnskonstruktionen kommer inte i fråga i de fall som nu avses, eftersom den bygger på att en försvarshandling som är nödvändig för att avvärja ett obehörigt angrepp riktas mot angreppssubjektet, i detta fall en terrorist (se RP 44/2002 rd, s. 146). Vad beträffar nödtillstånd sägs det explicit i motiven till en proposition av rätt färskt datum att "enligt nödtillståndsbestämmelserna kan det inte vara tillåtet eller rättsenligt att beröva en annan människa livet" (RP 44/2002 rd, s. 124).När grundlagen reviderades bibehölls möjligheten att stifta s.k. undantagslagar. Med en undantagslag avses en i grundlagsordning stiftad lag som utan att ändra grundlagens ordalydelse i sak innebär ett undantag från grundlagen. I grundlagens 73 § 1 mom. preciseras användningsområdet för möjligheten att stifta undantagslag med orden "avgränsande undantag från grundlagen". Uttrycket "avgränsande undantag" avser i första hand en materiell begränsning av det område som undantaget avser. En undantagslag ska vara klart avgränsad i förhållande till grundlagen som helhet betraktad (Regeringens proposition med förslag till ny Regeringsform för Finland RP 1/1998 rd, s. 125/I).

I samband med den nya grundlagen antog man principen att undantagslagarna ska begränsas till ett minimum. Kravet att undantag ska vara avgränsade innebär att man inte genom en undantagslag kan göra ingrepp i centrala avgöranden i grundlagen, såsom de grundläggande fri- och rättigheterna i sin helhet och riksdagens ställning som högsta statsorgan. Utgångspunkten är att man ska förhålla sig reserverat till användningen av undantagslagsförfarande och att området för undantag från grundlagen ska vara så snävt som möjligt.

Förslaget till lag om ändring av 4 § i lagen om försvarsmaktens handräckning till polisen gör ingrepp i en lång rad grundläggande och mänskliga rättigheter och ger i vissa fall t.o.m. polisens högsta ledning extrem behörighet att använda maktmedel. Eftersom den föreslagna lagen inte ens partiellt ändrad kan fås att överensstämma med grundlagen och då det inte finns någon anledning att stifta en undantagslag, bör enligt vår mening vid den fortsatta utskottsbehandlingen föreslås att lagen förkastas.