Motivering
Egendomsskyddet
Allmänt.
Konkurs är ett insolvensförfarande som i hög
grad påverkar gäldenärens och borgenärernas
rätt till egendomen och som innebär att gäldenärens
egendom används till att betala konkursfordringarna. När
konkursen börjar övergår rätten
att råda över egendomen till borgenärerna och
gäldenären förlorar rätten att
förfoga över den del av sin egendom som hör
till konkursboet. Förfarandet syftar i första
hand till att tillgodose borgenärernas förmögenhetsrättsliga
intressen när en gäldenär blir insolvent.
Som regel har grundlagsutskottet ansett att konkurs- och utsökningslagstiftning
kan sättas i kraft genom vanliga lagar på samma
sätt som verkställighetslagstiftningen (GrUU
23/1992 rd, s. 2, GrUU 9/1998
rd, GrUU 12/2002 rd, s. 2, första
spalten). Bestämmelserna om egendomsskyddet enligt 15 § 1
mom. i grundlagen måste dock vara tillräckligt
exakt avgränsade och noggranna. Dessutom ska bestämmelserna
väga in parternas rättigheter och skyldigheter
i rätt proportion till varandra för att inte vara
oskäliga för någon part eller grundlöst
diskriminera eller gynna någon. Förslaget till
konkurslag uppfyller kraven och utskottet har ingenting att anmärka med
anledning av dem.
Bestämmelsernas retroaktiva verkan.
Bestämmelsen om egendomsskydd i 15 § 1 mom.
grundlagen garanterar att avtalsförhållanden gäller även
om förbudet att retroaktivt intervenera inte har varit
någon absolut regel inom grundlagsutskottet (GrUU
37/1998 rd, s. 2, första spalten, GrUU
63/2002 rd, s. 2, andra spalten). Skyddet för
förmögenhetsrättsliga rättshandlingars
fortbestånd bygger på tanken att rättssubjekten
har befogade förväntningar på skyddet
i ekonomiska frågor (GrUU 48/1998 rd,
s. 2, andra spalten, GrUU 33/2002 rd,
s. 3, första spalten). Skyddet för befogade förväntningar
har ett samband med rätten att lita på att lagstiftningen
om viktiga rättigheter och skyldigheter i ett avtalsförhållande är
beständig, vilket innebär att lagstiftningen i
dessa frågor inte orimligt mycket får försämra de
avtalsslutande parternas rättsliga ställning (GrUU
45/2002 rd, s. 2—3). Utskottet har också gjort
en bedömning av denna typ av bestämmelser som
intervenerar i egendomsskyddet med avseende på de allmänna
villkoren för begränsning av de grundläggande
fri- och rättigheterna, till exempel om målen är
acceptabla och om bestämmelserna följer proportionalitetsprincipen (GrUU
63/2002 rd, s. 2—3, GrUU 1/2003
rd, s. 3—4).
De retroaktiva bestämmelserna om konkursboets rätt
att tillträda gäldenärens avtal (3 kap. 8 §)
och bestämmelserna om ägarförbehåll
och återtagningsrätt (5 kap. 6 och 7 §)
förtydligar i första hand det gällande
rättsläget och påverkar inte behandlingsordningen.
I bestämmelsen om återtagande och uppgörelse
(5 kap. 9 §) handlar det om att reglera en verkställighetsåtgärd
inom materialrätten och den medför inte heller
i övrigt några svårigheter med avseende
på grundlagen.
Begränsningen i kreditinstitutens kvittningsrätt
(6 kap. 5 §) avser att göra borgenärerna
mer likställda. Kvittningsförbudet hindrar inte
att medel på det konto som berörs av förbudet
pantsätts som säkerhet för kreditinstitutens
fordringar. Bestämmelserna är inte orimliga sett
ur kreditinstitutens synvinkel, anser grundlagsutskottet.
Bestämmelserna om försäljning av
pantsatt egendom (17 kap. 12—14 §) begränsar
pantborgenärens rättigheter att besluta om när
och hur den pantsatta egendomen får säljas. Tanken är att
man ska få ut ett så gott pris som möjligt
för egendomen. Bestämmelserna ändrar
inte pantborgenärens rätt att få betalt
ur försäljningspriset för den pantsatta
egendomen. Rättssäkerheten är ordnad
i betryggande omfattning. Bestämmelserna försämrar
inte pantborgenärens rättsliga ställning
i någon orimligt hög grad.
Enligt propositionen (21 kap. 1 §) kan en konkurs avslutas
med förlikning också när en del av borgenärerna
motsätter sig förfarandet. Bestämmelsen
avviker från gällande lagstiftning. Däremot
kan en borgenär inte mot sin vilja åläggas
att nöja sig med en mindre del än den utdelning
som hör till honom i konkursförfarandet. En förlikning
begränsar inte den pantborgenärs rättigheter
som motsätter sig förlikning. Regleringen följer
proportionalitetsprincipen i den meningen att den inte påverkar
behandlingsordningen, påpekar grundlagsutskottet.
Personlig frihet
Enligt 4 kap. 11 § 2 mom. har domstolen rätt
att sätta gäldenären i så kallat
påtryckningshäkte om han försummar sin
skyldighet att medverka och lämna uppgifter så att
förvaltaren till följd av gäldenärens
försummelse inte kan sköta sitt uppdrag på behörigt
sätt eller om gäldenären vägrar
att bestyrka boförteckningen eller lämna uppgifter
för boförteckningen. Detta kräver att gäldenären
fortsätter med sin tredska trots utdömt vite eller
att det är uppenbart att han fortsätter att tredska
trots vitet. Gäldenären kan förordnas
att vara häktad tills han fullföljer sin skyldighet.
Gäldenären får dock inte hållas
häktad längre än sex månader.
Rätten till personlig frihet är skyddad i
7 § 1 mom. i grundlagen. I 3 mom. sägs dessutom
att ingen får berövas sin frihet godtyckligt eller
utan laglig grund. Straff som innefattar frihetsberövande
får bara dömas ut av domstol. Lagligheten i annat
frihetsberövande ska kunna underkastas domstolsprövning.
Rätten till frihet tryggas också i artikel
5 i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna
som dessutom innehåller en detaljerad förteckning över
de fall då någon får berövas
sin frihet. I artikel 5.1 b sägs att någon kan
vara lagligen arresterad eller på något annat
sätt berövad sin frihet "till följd av
att han har underlåtit att underordna sig en domstols lagligen
givna beslut eller för att en i lag föreskriven
skyldighet ska fullgöras". Bestämmelsen har ansetts
bara lämpa sig för relativt kortvariga frihetsberövanden.
Om någon är arresterad under en lång,
obestämd tid kan arresteringen vara en kränkning
av bestämmelsen.
[Matti Pellonpää,
Euroopan ihmisoikeussopimus, Helsinki 2000, s. 251—252]
Med avseende på de grundläggande fri- och rättigheterna
finns det godtagbara skäl för de föreslagna
bestämmelserna om påtryckningshäkte.
I sista hand handlar bestämmelserna om att skydda borgenärernas
förmögenhetsintressen genom att det ges adekvat
skydd för att de lagstadgade skyldigheterna uppfylls. Bestämmelserna är
tillräckligt exakta, vad gäller rättssäkerheten
har utskottet ingenting att anmärka. Klagomål
får anföras över beslutet utan utsatt
tid. Dessutom ska klagomålet behandlas i brådskande
ordning.
Med avseende på proportionalitetsprincipen är
det inte utan problem att någon kan hållas häktad
i upp till sex månader i påtryckningssyfte. Möjligheten
att verkställa ett så här långt
frihetsberövande utan avbrott är ett väsentligt
ingrepp i den enskildes personliga frihet. Det bör dock
beaktas att personen kan påverka längden på frihetsberövandet
genom att fullfölja sin lagstadgade skyldighet. Enligt
den gällande lagen får påtryckningshäkte
pågå i högst två månader. Enligt
uppgifter till utskottet brukar gäldenärer vara
häktade i några dagar och i en del sällsynta fall
två till tre veckor. Det faktum att frihetsberövande är
tillåtet är sannolikt därför
ett relativt effektivt medel att få bukt med en tredskande gäldenär.
Utskottet menar att det är befogat att ompröva
om det är nödvändigt att förlänga
den högsta tillåtna tiden för påtryckningshäkte
från två till sex månader. En kortare
häktningstid än sex månader harmonierar
betydligt bättre med de grundläggande fri- och
rättigheterna.
Domstolen kan bestämma om påtryckningshäkte
också utan att gäldenären föreläggs
vite eller ett förelagt vite döms ut. Detta stämmer
inte till alla delar överens med proportionalitetsprincipen.
Vid konkurser kan vite i vissa fall ha en mindre effekt än
normalt. Det bör också noteras att ett obetalt
vite enligt 2 a kap. 4 § i strafflagen förvandlas
till fängelse. Utskottet påpekar att påtryckningshäkte
utnyttjas i överensstämmelse med proportionalitetsprincipen
bara om det är nödvändigt. Med den tillämpningen
medför förslaget inga problem med avseende på de
grundläggande fri- och rättigheterna.
Enligt rättegångsbalken från 1948
får påtryckningshäkte också användas
mot tredskande vittnen. Enligt utskottet är det viktigt
att regeringen omprövar bestämmelserna med avseende på deras
tidsenlighet och överensstämmelse med dels de
grundläggande fri- och rättigheterna, dels med
de mänskliga rättigheterna.
Rörelsefrihet
Med stöd av 4 kap. 8—10 § i lagförslaget
kan domstolen förbjuda gäldenären att
lämna landet. Förbudet gäller fram till
dess att gäldenären har bestyrkt boförteckningen.
Pass får inte utfärdas för en person
med reseförbud. Om gäldenären redan har
ett pass måste det överlämnas till polisen
för den tid som förbudet gäller. I propositionen
ingår ett förslag till ändring av 9 och
16 § i passlagen. Bestämmelserna måste
bedömas med avseende på rörelsefriheten
enligt 9 § i grundlagen.
Enligt 9 § 2 mom. i grundlagen har var och en rätt
att lämna landet. Med stöd av samma bestämmelse
kan rätten att lämna landet begränsas genom
lag bland annat om det är nödvändigt
för att säkerställa rättegång.
Enligt förarbetena till bestämmelsen avser termen
rättegång inte enbart behandlingen av ett brottmål, även
om en rättegång är en naturlig utgångspunkt
för begränsningar genom lag (RP 309/1993
rd, s. 55, andra spalten). En konkurs ingår i
ett domstolsförfarande som börjar med att domstolen
försätter gäldenären i konkurs
och som regel avslutas med att domstolen beslutar att boförteckningen bestyrks.
I det hänseendet måste ett konkursförfarande,
enligt utskottets uppfattning, anses vara en rättegång
som enligt 9 § 2 mom. i grundlagen får säkerställas
genom begränsningar i rätten att lämna
landet. Ett förbud för gäldenären
att lämna landet är både befogat och
nödvändigt som sanktion i samband med skyldigheten
att bestyrka boförteckningen i den mening som 9 § 2 mom.
i grundlagen avser. Bestämmelsen påverkar inte
behandlingsordningen.
Skydd för förtroliga meddelanden
Med stöd av 4 kap. 4 § 1 mom. har förvaltaren rätt
att utan gäldenärens samtycke omhänderta och öppna
brevförsändelser och andra meddelanden samt paket
till gäldenären. Den rätten har förvaltaren
inte om det finns anledning att förmoda att försändelsen
inte hänför sig till gäldenärens
ekonomiska verksamhet eller till utredningen av konkursboet. Enligt
2 mom. måste ett postföretag på begäran
av förvaltaren till honom överlämna försändelser
som är adresserade till gäldenären eller
sända dem till en adress som förvaltaren uppger.
Bestämmelserna är av betydelse med avseende på 10 § i
grundlagen, som föreskriver att hemligheten i fråga
om förtroliga meddelanden är okränkbar.
I 10 § 2 mom. i grundlagen sägs att brev-
och telefonhemligheten samt hemligheten i fråga om andra
förtroliga meddelanden är okränkbar.
I 3 mom. sägs vidare att det genom lag kan bestämmas
om begränsningar i meddelandehemligheten som är
nödvändiga vid utredning av brott som äventyrar
individens eller samhällets säkerhet eller hemfriden,
vid rättegång och säkerhetskontroll samt
under frihetsberövande. I reformen av de grundläggande
fri- och rättigheterna var kriterierna för att
begränsa hemligheten i fråga om förtroliga
meddelanden avsedda som en uttömmande förteckning
(RP 309/1993 rd, s. 58, första
spalten; se också GrUB 25/1994 rd,
s. 5, andra spalten). Genom lag kan man till exempel också föreskriva
om skyldighet att förete en privat handling eller någon
annan dokumentation i en rättegång (RP
309/1993 rd, s. 58, andra spalten).
[Korrespondens
skyddas också genom artikel 8 i Europeiska konventionen
om de mänskliga rättigheterna. Nyligen åtog
sig Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna
att utreda ett klagomål mot Finland (45027/98)
som gäller konkursförvaltarens rätt att
omhänderta och öppna postförsändelser
till gäldenären.]
Enligt förarbetena till (RP 309/1993
rd, s. 57, andra spalten) grundlagsbestämmelserna är
avsikten i första hand att skydda innehållet i
ett meddelande som är avsett att vara förtroligt
mot utomstående. Bestämmelsen skyddar också annan
information som kan ha betydelse för att förtroligheten
i meddelandet bevaras. I förarbetena nämns identifieringsuppgifter
för samtal som ett exempel på sådan information.
Grundlagen ger var och en rätt till förtroliga
meddelanden utan att utomstående utan rättslig
grund får vetskap om innehållet i meddelanden
som han har skickat eller fått. Detta innebär
till exempel att brev och andra förslutna meddelanden är
skyddade och inte får öppnas eller förstöras.
Bestämmelsen skyddar inte bara avsändaren utan
båda parterna, sändaren och mottagaren, är
skyddade av de grundläggande fri- och rättigheterna.
Förvaltarens verksamhet kan i sig inte betecknas som
rättegång, men hans uppgifter har att göra
med konkursrättegången och bevisföringen i
rättegången. Det är domstolen som förordnar om
förvaltare. Förvaltaren företräder
konkursboet och är i praktiken part i de förtroliga
meddelanden som gäller gäldenärens ekonomiska aktiviteter
i stället för gäldenären själv.
I sådana fall ligger det vanligen också i den
andra partens intresse att meddelanden om konkursboets tillgångar
och rättigheter och om åtaganden som överförts
från gäldenären till boet sänts
vidare till förvaltaren. Om man beaktar att förvaltarens rättigheter
enligt förslaget inte gäller andra meddelanden än
de som berör gäldenärens ekonomiska verksamhet
och utredningen av konkursboet strider bestämmelserna inte
mot bestämmelserna om förtroliga meddelanden in
10 § i grundlagen, anser grundlagsutskottet.
Däremot kan det vara befogat att se över den språkliga
utformningen av bestämmelsen, anser utskottet. Det är
en aning problematiskt att förvaltarens rätt att
omhänderta och öppna förtroliga meddelanden
adresserade till gäldenären enligt lagförslaget är
huvudregeln och att huvudregeln åsidosätts om
det finns anledning att anta att meddelandet inte hänför
sig till gäldenärens ekonomiska verksamhet eller
till utredningen av konkursboet. Förvaltarens rätt
att omhänderta och öppna försändelser
och begränsningarna i rätten kommer bättre
fram om begränsningarna skrivs in i själva huvudregeln
till exempel på följande sätt: "Boförvaltaren
har rätt att utan gäldenärens samtycke
omhänderta och öppna brevförsändelser
och andra meddelanden samt paket till gäldenären,
om de hänför sig till gäldenärens
ekonomiska verksamhet eller till utredningen av konkursboet."
Dessutom bör 2 mom. ändras till att bara gälla
postförsändelser som hänför
sig till gäldenärens ekonomiska verksamhet eller
till utredningen av konkursboet.
Övrigt
Garantier för en rättvis rättegång
och god förvaltning.
I 21 § 2 mom. i grundlagen föreskrivs att
garantier för en rättvis rättegång
och god förvaltning ska tryggas genom lag. Momentet säger vidare
att rätten att bli hörd ingår i dessa
garantier. De ordnas i detalj och begränsas vid behov samt
förenas med mindre undantag genom lag. Lagstiftningen får
dock inte äventyra någons rättssäkerhet
(RP 309/1993 rd, s. 78—79;
se också GrUU 12/2002 rd, s.
6).
Med stöd av 4 kap. 11 § 3 mom. i lagförslaget kan
gäldenären föreläggas vite och
ett häktningsyrkande behandlas också om gäldenären inte
har getts tillfälle att bli hörd. Det krävs
dock att frågan är brådskande och att
gäldenären inte har påträffats.
Inte minst vid frihetsberövande är det en mycket
viktig garanti för rättssäkerheten att
gäldenären ges tillfälle att bli hörd.
Avsteg från denna regel får bara göras
av tungt vägande skäl. Ett sådant tungt
vägande skäl i samband med konkursförfarande
kan vara att personen inte kan påträffas. Däremot är
det inte säkert att en brådskande behandling kan
betraktas som ett behörigt skäl, särskilt
inte i ett häktningsärende (jfr 4 kap. 10 § 1
mom.). Bestämmelserna bör omprövas i
detta hänseende.
Friheten att utöva yrke och näring.
Om en konkursgäldenärs behörighet
att sköta befattningar eller uppdrag har begränsats
någon annanstans i lagstiftningen, gäller begränsningen
från det att konkursen har börjat till dess att
boförteckningen har bestyrkts. Om inte något annat
föreskrivs är begränsningarna i kraft
högst fyra månader från det att konkursen
har börjat, föreskrivs i 4 kap. 13 §.
I 14 kap. 13 § 2 mom. föreskrivs att gäldenären
inte får röja eller utnyttja affärs-
eller yrkeshemligheten. Förbudet gäller också uppgifter
som hänför sig till verksamhet före konkursens
början, om det är uppenbart att värdet
på den egendom som ingår i konkursboet kan sjunka
eller realiseringen av egendom försvåras av att
informationen röjs eller utnyttjas.
Förslagen är av betydelse med avseende på 18 § 1
mom. i grundlagen i den mån de tryggar vars och ens lagliga
rätt att skaffa sig sin försörjning
genom arbete, yrke eller näring som han eller hon valt
fritt. Bestämmelserna grundar sig på godtagbara
skäl. Den allmänna bestämmelsen
om begränsningar av gäldenärens behörighet är
korrekt med avseende på proportionalitetsprincipen. Förbudet
att utnyttja affärs- och yrkeshemligheten kan inte anses
vara överdrivet strängt (GrUU 41/2000
rd, s. 7—8). Bestämmelserna påverkar
inte behandlingsordningen.