Motivering
Medlemskap i en kommun som grund för valet av boende
En medlem i den kommun där bostaden är belägen
kan enligt 4 b § 3 mom. i lagförslag 2 och 11 b § 3
mom. i lagförslag 3 få företräde
vid valet av hyresgäster till sådana aravahyresbostäder och
räntestödda hyresbostäder i fråga
om vilka en eller flera kommuner har den faktiska bestämmanderätten.
Detta innebär att sökandena särbehandlas
på grund av bostadsort, och därför måste
det bedömas utgående från diskrimineringsförbudet
i 6 § 2 mom. i grundlagen och det allmännas uppgift
att främja rätten till bostad enligt 19 § 4
mom. i grundlagen.
Enligt 6 § 2 mom. i grundlagen får ingen utan godtagbart
skäl särbehandlas på de grunder för åtskillnad
som nämns i bestämmelsen eller av någon
annan orsak som gäller hans eller hennes person. En sådan
annan orsak anses också vara personens bostadsort. I grundlagen
förbjuds dock inte alla sätt att göra
skillnad mellan människor. Åtskillnaden kan också vara
baserad på en orsak som nämns i diskrimineringsbestämmelsen
och därför i princip vara förbjuden.
Det väsentliga är om åtskillnaden kan
motiveras på ett godtagbart sätt med tanke på systemet
med de grundläggande rättigheterna (RP
309/1993 rd, s. 44/I, GrUU
9/2000 rd, s. 2/I).
Uppgiften enligt 19 § 4 mom. i grundlagen att främja
vars och ens rätt till bostad gäller det allmänna
och alltså också kommunerna. Ur individens synvinkel är
det inte relevant hur det allmännas uppgifter till följd
av de grundläggande rättigheterna i praktiken är
ordnade mellan staten och kommunerna. I fråga om kommunerna måste
man dock beakta att deras förvaltning enligt 121 § i
grundlagen grundar sig på självstyrelse för
kommunens invånare (RP 309/1993 rd, s.
64/II, GrUB 25/1994 rd s. 3/II, GrUU
9/2000 rd, s. 2/II).
Den föreslagna lagen gäller bara valet av
boende till aravahyresbostäder och räntestödda
hyresbostäder som kommunerna har den faktiska bestämmanderätten över.
Med tanke på den kommunala självstyrelsen är
det klart att det hör till de grundläggande utgångspunkterna
för kommunens bostadspolitik att tillgodose kommuninvånarnas
bostadsbehov. På så sätt strävar kommunen
enligt 1 § 3 mom. i kommunallagen efter att främja
sina invånares välfärd och utveckla kommunmedlemmarnas
bostadsförhållanden enligt 5 § i lagen
om utvecklande av bostadsförhållandena. För
de föreslagna bestämmelserna om kommunmedlemmarnas
företräde finns det ett godtagbart skäl
som avses i 6 § 2 mom. i grundlagen och som i
sista hand går tillbaka på den kommunala självstyrelsen
enligt 121 § i grundlagen. Bestämmelserna blir
inte heller i ljuset av utskottets tidigare praxis (GrUU 9/2000
rd, s. 2/II, GrUU 51/2005 rd,
s. 2) problematiska med tanke på jämlikhetsbestämmelserna
i grundlagen.
Normgivningsbemyndiganden
Genom förordning av statsrådet kan det enligt 4 b § 4
mom. i lagförslag 2 utfärdas bestämmelser
om undantag från grunderna för valet av boende.
Bestämmelserna i förordningen ska vara baserade
på hälsoskäl eller sociala skäl
eller syftet att främja ett ändamålsenligt
nyttjande av hyresbostäderna. Ett motsvarande bemyndigande att
utfärda förordning finns i 11 b § 4 mom.
i lagförslag 3.
Med stöd av bemyndigandena är det möjligt att
genom förordning av statsrådet avvika från bestämmelserna
i lagen, vilket i princip är problematiskt med tanke på det
hierarkiska förhållandet mellan lag och förordning.
Bemyndigandena innehåller dock sådana omnämnanden
som begränsar och styr användningen av befogenheten
att utfärda förordning och som gäller
syftet med att utfärda undantagsbestämmelser.
I grundlagsutskottets praxis har sådana omnämnanden
ansetts vara nödvändiga (GrUU 20/2004 rd,
s. 4/II, GrUU 35/2005 rd, s.
4/II). Dessutom innehåller bemyndigandena en bestämmelse som
begränsar tillämpningen av förordningen och
enligt vilken ett undantag från urvalsgrunderna inte väsentligt
får försämra möjligheterna för
sökande som enligt lagen ska få företräde
till en bostad. Bemyndigandena inverkar inte på den ordning
i vilken lagförslagen behandlas. Enligt utskottet är
det dock mer befogat att tydligare än i förslaget
låta lagen innehålla grunder för huvud-
och undantagsregler för valet av boende, så att
bemyndigandena att utfärda förordning kan formuleras
på vanligt sätt i avseende på bestämmelser
som är noggrannare än lagen och inte avviker från
den. Ett sådant förtydligande av lagförslagen
kan även motiveras med att regleringen också gäller
kommunerna, i vilka självstyrelsebestämmelserna
i grundlagens 121 § tillämpas.
Med stöd av 4 c § 2 mom. i lagförslag
2 och 11 c § 2 mom. i lagförslag
3 kan Statens bostadsfond ge anvisningar om valet av boende och
tillsynen över valet.
Utskottet har ansett bestämmelser om anvisningar onödiga
eftersom myndigheterna inom ramen för sitt lagfästa
uppdrag kan ge anvisningar också utan särskilt
bemyndigande (GrUU 6/2003 rd, s. 4/I, GrUU
20/2004 rd, s. 4/I). Bestämmelser
om anvisningar bidrar dessutom till att fördunkla skillnaden
mellan förpliktande rättsregler, som ges med stöd
av lag, och anvisningar av rekommendationstyp. Bestämmelserna
i de föreliggande lagförslagen är speciellt problematiska
därför att Statens bostadsfond inte är
en sådan annan myndighet som enligt 80 § 2
mom. i grundlagen kan bemyndigas att utfärda rättsnormer
(se också GrUU 30/2005 rd, s. 6/II).
Bestämmelserna om anvisningar bör strykas i lagförslagen.