Motivering

Medlemskap i en kommun som grund för valet av boende

En medlem i den kommun där bostaden är belägen kan enligt 4 b § 3 mom. i lagförslag 2 och 11 b § 3 mom. i lagförslag 3 få företräde vid valet av hyresgäster till sådana aravahyresbostäder och räntestödda hyresbostäder i fråga om vilka en eller flera kommuner har den faktiska bestämmanderätten. Detta innebär att sökandena särbehandlas på grund av bostadsort, och därför måste det bedömas utgående från diskrimineringsförbudet i 6 § 2 mom. i grundlagen och det allmännas uppgift att främja rätten till bostad enligt 19 § 4 mom. i grundlagen.

Enligt 6 § 2 mom. i grundlagen får ingen utan godtagbart skäl särbehandlas på de grunder för åtskillnad som nämns i bestämmelsen eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person. En sådan annan orsak anses också vara personens bostadsort. I grundlagen förbjuds dock inte alla sätt att göra skillnad mellan människor. Åtskillnaden kan också vara baserad på en orsak som nämns i diskrimineringsbestämmelsen och därför i princip vara förbjuden. Det väsentliga är om åtskillnaden kan motiveras på ett godtagbart sätt med tanke på systemet med de grundläggande rättigheterna (RP 309/1993 rd, s. 44/I, GrUU 9/2000 rd, s. 2/I).

Uppgiften enligt 19 § 4 mom. i grundlagen att främja vars och ens rätt till bostad gäller det allmänna och alltså också kommunerna. Ur individens synvinkel är det inte relevant hur det allmännas uppgifter till följd av de grundläggande rättigheterna i praktiken är ordnade mellan staten och kommunerna. I fråga om kommunerna måste man dock beakta att deras förvaltning enligt 121 § i grundlagen grundar sig på självstyrelse för kommunens invånare (RP 309/1993 rd, s. 64/II, GrUB 25/1994 rd s. 3/II, GrUU 9/2000 rd, s. 2/II).

Den föreslagna lagen gäller bara valet av boende till aravahyresbostäder och räntestödda hyresbostäder som kommunerna har den faktiska bestämmanderätten över. Med tanke på den kommunala självstyrelsen är det klart att det hör till de grundläggande utgångspunkterna för kommunens bostadspolitik att tillgodose kommuninvånarnas bostadsbehov. På så sätt strävar kommunen enligt 1 § 3 mom. i kommunallagen efter att främja sina invånares välfärd och utveckla kommunmedlemmarnas bostadsförhållanden enligt 5 § i lagen om utvecklande av bostadsförhållandena. För de föreslagna bestämmelserna om kommunmedlemmarnas företräde finns det ett godtagbart skäl som avses i 6 § 2 mom. i grundlagen och som i sista hand går tillbaka på den kommunala självstyrelsen enligt 121 § i grundlagen. Bestämmelserna blir inte heller i ljuset av utskottets tidigare praxis (GrUU 9/2000 rd, s. 2/II, GrUU 51/2005 rd, s. 2) problematiska med tanke på jämlikhetsbestämmelserna i grundlagen.

Normgivningsbemyndiganden

Genom förordning av statsrådet kan det enligt 4 b § 4 mom. i lagförslag 2 utfärdas bestämmelser om undantag från grunderna för valet av boende. Bestämmelserna i förordningen ska vara baserade på hälsoskäl eller sociala skäl eller syftet att främja ett ändamålsenligt nyttjande av hyresbostäderna. Ett motsvarande bemyndigande att utfärda förordning finns i 11 b § 4 mom. i lagförslag 3.

Med stöd av bemyndigandena är det möjligt att genom förordning av statsrådet avvika från bestämmelserna i lagen, vilket i princip är problematiskt med tanke på det hierarkiska förhållandet mellan lag och förordning. Bemyndigandena innehåller dock sådana omnämnanden som begränsar och styr användningen av befogenheten att utfärda förordning och som gäller syftet med att utfärda undantagsbestämmelser. I grundlagsutskottets praxis har sådana omnämnanden ansetts vara nödvändiga (GrUU 20/2004 rd, s. 4/II, GrUU 35/2005 rd, s. 4/II). Dessutom innehåller bemyndigandena en bestämmelse som begränsar tillämpningen av förordningen och enligt vilken ett undantag från urvalsgrunderna inte väsentligt får försämra möjligheterna för sökande som enligt lagen ska få företräde till en bostad. Bemyndigandena inverkar inte på den ordning i vilken lagförslagen behandlas. Enligt utskottet är det dock mer befogat att tydligare än i förslaget låta lagen innehålla grunder för huvud- och undantagsregler för valet av boende, så att bemyndigandena att utfärda förordning kan formuleras på vanligt sätt i avseende på bestämmelser som är noggrannare än lagen och inte avviker från den. Ett sådant förtydligande av lagförslagen kan även motiveras med att regleringen också gäller kommunerna, i vilka självstyrelsebestämmelserna i grundlagens 121 § tillämpas.

Med stöd av 4 c § 2 mom. i lagförslag 2 och 11 c § 2 mom. i lagförslag 3 kan Statens bostadsfond ge anvisningar om valet av boende och tillsynen över valet.

Utskottet har ansett bestämmelser om anvisningar onödiga eftersom myndigheterna inom ramen för sitt lagfästa uppdrag kan ge anvisningar också utan särskilt bemyndigande (GrUU 6/2003 rd, s. 4/I, GrUU 20/2004 rd, s. 4/I). Bestämmelser om anvisningar bidrar dessutom till att fördunkla skillnaden mellan förpliktande rättsregler, som ges med stöd av lag, och anvisningar av rekommendationstyp. Bestämmelserna i de föreliggande lagförslagen är speciellt problematiska därför att Statens bostadsfond inte är en sådan annan myndighet som enligt 80 § 2 mom. i grundlagen kan bemyndigas att utfärda rättsnormer (se också GrUU 30/2005 rd, s. 6/II). Bestämmelserna om anvisningar bör strykas i lagförslagen.