Motivering
Allmänt
Konstitutionellt sett måste propositionen framför
allt bedömas med avseende på den straffrättsliga
legalitetsprincipen i grundlagens 8 §, skyddet för
privatliv, heder och hemfrid i grundlagens 10 § och yttrandefriheten
enligt grundlagens 12 §.
I 8 § i grundlagen bekräftas den straffrättsliga legalitetsprincipen
som innefattar ett krav på exakt reglering. Principen innebär
att brottsrekvisitet ska anges tillräckligt exakt i lagen
för att det utifrån bestämmelsens lydelse
ska gå att sluta sig till om en åtgärd
eller försummelse är straffbar (se t.ex. GrUU
26/2002 rd). Vid straffrättslig reglering
måste också kravet på proportionalitet
beaktas som en generell förutsättning för
begränsningar i de grundläggande fri- och rättigheterna
(GrUU 41/2001 rd). Straffpåföljdens
stränghet måste stå i rätt proportion
till gärningens klanderbarhet, och straffsystemet måste genomgående
uppfylla proportionalitetskravet (se även GrUU
23/1997 rd).
Enligt första meningen i 10 § 1 mom. i grundlagen är
vars och ens privatliv, heder och hemfrid tryggade. För
att garantera skyddet för privatlivet förutsätter
man av tradition inte bara att staten avhåller sig från
att kränka medborgarnas privatliv utan också att
staten vidtar aktiva åtgärder för att
skydda privatlivet mot inblandning från andra individer.
Strafflagstiftningen är den traditionella metod genom vilken
rättsordningen skyddar privatlivet mer konkret. Bestämmelsen
i grundlagens 10 § 1 mom. förutsätter
tillsammans med grundlagens 22 § att lagstiftaren upprätthåller
ett effektivt skydd för de rättsobjekt som tryggas
i bestämmelsen (RP 309/1993 rd,
s. 57).
Till yttrandefriheten hör enligt grundlagens 12 § rätten
att framföra, sprida och ta emot information, åsikter
och andra meddelanden utan att någon i förväg
hindrar detta. Enligt förarbetena är den centrala
avsikten med yttrandefrihetsbestämmelsen att garantera
den fria åtsiktsbildningen som utgör grunden för
ett demokratiskt samhälle, den fria offentliga debatten,
massmediernas fria utveckling och pluralism samt möjligheten
till offentlig kritik av maktutövningen (RP 309/1993
rd, s. 60). Yttrandefriheten brukar till sitt innersta
väsen framför allt ses som en grundläggande
politisk rättighet (GrUU 19/1998 rd).
Yttrandefriheten hindrar inte att de rättigheter som
ingår i den begränsas genom en reglering baserad
på efterhandsövervakning, så länge regleringen
uppfyller de generella kriterierna för begränsningar
i de grundläggande fri- och rättigheterna. Begränsningarna
måste bl.a. vara exakta och förenliga med proportionalitetskravet
och får inte ingripa i kärnan i de grundläggande
fri- och rättigheterna. Sålunda kan exempelvis
en långt gående och generell kriminalisering av
politisk yttrandefrihet vara problematisk för yttrandefriheten
(se t.ex. RP 309/1993 rd, s. 61).
Strafflagen 24 kap. 1 och 1 a §
Enligt den nya bestämmelsen om brott mot kommunikationsfrid
ska den straffas som i störningssyfte skickar meddelanden
eller ringer till någon annan upprepade gånger
så att gärningen är ägnad att
orsaka denna betydande störning eller olägenhet.
Den som upprepat skickar meddelanden i störningssyfte inkräktar
allvarligt på skyddet för privatlivet, som är
tryggat som en grundläggande rättighet. Med tanke
på grundlagens 10 och 22 § är det befogat
att även tillgripa de instrument strafflagen erbjuder för
att skydda mot störande meddelanden av detta slag. Utskottet anser
att regleringen också uppfyller kravet i grundlagens 8 § på tillräckligt
exakta brottsrekvisit och är alltså inget problem
i konstitutionellt hänseende.
Strafflagens 24 kap. 8—10 §
I propositionen föreslås vissa justeringar
i strafflagens bestämmelser om spridande av information
som kränker privatlivet och om ärekränkning.
De bestämmelserna har kommit till genom medverkan från
grundlagsutskottet (GrUU 36/1998 rd). Efter att grundlagsutskottet
lämnade det då aktuella utlåtandet har
Finland fällts ett flertal gånger av Europadomstolen
med motiveringen att Finland vid tillämpningen av dessa
bestämmelser i strafflagen brutit mot artikel 10 om yttrandefrihet
i Europakonventionen. I de föreliggande ändringsförslagen
har hänsyn tagits till Europadomstolens rättspraxis.
Strafflagens 24 kap. 8 och 9 § kompletteras med en
avvägningsbestämmelse. Enligt den anses som spridande
av information som kränker privatlivet (SL 24:8.3) respektive ärekränkning (SL
24:9.4) inte information som lämnats för att en
fråga som är av vikt från allmän
synpunkt ska kunna behandlas, om informationen med hänsyn till
dess innehåll, andra personers rättigheter och övriga
omständigheter inte tydligt överskrider det som
kan anses vara godtagbart. Dessutom ska kvalificeringsgrunden för
grov ärekränkning inte längre vara att ärekränkningen
sker genom ett massmedium eller genom att uppgiften eller antydan
på något annat sätt görs tillgänglig för
ett stort antal människor. Utskottet har inget att invända
mot de här förslagen.
Spridande av information som kränker privatlivet föreslås
bli indelat i två svårighetsgrader: normalt och
grovt. Bara de grova formerna av spridande av information som kränker
privatlivet och ärekränkning (SL 24:8 a och 10)
ska vara förenade med hot om fängelsestraff. Då krävs det
att brottet orsakat stort lidande eller särskilt stor skada
och att brottet även som helhet bedömt är
grovt.
När det gäller yttrandefrihetsbrott kan enligt Europadomstolens
domar fängelsestraff i princip komma i fråga endast
i exceptionella fall, särskilt då en annan persons
grundläggande rätt-igheter kränkts allvarligt
exempelvis till följd av hatretorik eller anstiftan till
våldT.ex. Europadomstolens dom i målet Mariapori
mot Finland 6.7.2010, punkt 67; Europadomstolens dom i målet
Niskasaari m.fl. mot Finland 6.7.2010, punkt 77.. Europadomstolen
har i motiven till en del domar hänvisat till Europarådets
parlamentariska församlings resolution 1577 (2007) Towards
decriminalisation of defamation, där bl.a. medlemsstaterna uppmanas
att utan ogrundat dröjsmål slopa fängelsestraff
i ärekränkningslagstiftningen.
Exemplen i Europadomstolens praxis — hatretorik och
anstiftan till våld — duger egentligen inte som
grund för de föreslagna kriminaliseringarna, eftersom
hatretorik också kan bli straffbar som hets mot folkgrupp
(SL 11:10) eller som offentlig uppmaning till brott (SL 17:1) eller
i vissa fall som olaga hot (SL 25:7), dvs. brott som alla är
förenade med hot om fängelse. Men det här
utesluter enligt utskottets mening inte den möjlighet som även
ingår i Europadomstolens tillämpningspraxis, nämligen
att hotet om fängelse kan vara acceptabelt i yttrandefrihetsbrott
av andra skäl som är kopplade till grov kränkning
av de grundläggande rättigheterna. Utskottet understryker
trots allt att man i tilllämpningspraxis gällande
de nämnda grova gärningsformerna bör
ta hänsyn till Europadomstolens praxis i fråga
om att döma ut fängelsestraff.
Strafflagens 25 kap. 7 a §
Regeringen föreslår en ny brottsrubricering
i strafflagen, olaglig förföljelse. Enligt förslaget är
det straffbart att upprepade gånger hota, följa efter,
iaktta eller kontakta eller på något annat jämförbart
sätt obehörigen följa någon
annan så att förfarandet är ägnat
att skapa skräck eller ångest hos den som förföljs.
Rekvisiten för gärningen består alltså av
en förteckning över gärningssätt,
att gärningen sker upprepade gånger, att gärningen är
allvarlig och att gärningen begås obehörigen.
Utskottet anser att kriminaliseringen av olaglig förföljelse
kan motiveras med skäl som rör skyddet för
privatliv och personlig säkerhet samt skyldigheten att
värna de grundläggande fri- och rättigheterna.
Att på föreslaget sätt lämna
gärningssättet öppet (... eller på något
annat jämförbart sätt ...") måste
i princip anses problematiskt med avseende på den straffrättsliga
legalitetsprincipen (se GrUU 48/2002 rd).
Utskottet anser ändå att olaglig förföljelse
karaktäriseras av att gärningen kan ta sig många
uttryck. Dessutom kan den tekniska utvecklingen ge upphov till nya
förföljelsemetoder, som regeringen påpekar
i motiven.
Kriteriet i bestämmelsen gällande s.k. abstrakt
fara ("är ägnat att skapa skräck eller ångest
hos den som förföljs") betyder enligt motiven
att den skräck eller ångest den förföljda
känner är en typisk konsekvens av gärningen
hos en genomsnittsperson, med beaktande av väsentliga omständigheter
som den förföljdas ålder och särskilda
sårbarhet. Utskottet anser att rekvisiten för
gärningen är förankrade i objektiva grunder
på denna punkt (jfr GrUU 29/2001 rd, GrUU
68/2010 rd).
Om man ser rekvisiten som en helhet som inkluderar kravet på upprepad
och obehörig handling, ser utskottet ingenting som talar
mot förslaget i konstitutionellt hänseende.