Motivering
Villkorlig frihet
Enligt 2 c kap. 5 § 2 mom., som föreslås
som komplettering till strafflagen, ska den som avtjänar
ett fängelsestraff på viss tid friges villkorligt när
han eller hon avtjänat två tredjedelar av straffet.
En fånge som dömts för ett brott som han
eller hon begått före 21 års ålder
ska dock friges villkorligt när hälften av straffet
avtjänats. Samma gäller en fånge som
tre år före brottet inte avtjänat ett
fängelsestraff i ett fängelse. Enligt 9 § 1
mom. i samma kapitel kan villkorlig frigivning av en fånge
uppskjutas med fångens samtycke. Med stöd av 2
mom. kan villkorlig frigivning också skjutas upp också utan
fångens samtycke.
I lagförslaget saknas en bestämmelse om vilken
myndighet som är behörig att fatta beslut om uppskjutande.
Enligt 21 kap. 2 § 3 mom. i förslaget till fängelselag
i en annan proposition (RP 263/2004 rd)
fattas beslut om uppskov med villkorlig frigivning utan en fånges
samtycke av Brottpåföljdsverket. Enligt 20 kap.
1 § 2 punkten i samma lagförslag överklagas
beslut av Brottspåföljdsverket hos tingsrätten.
En hänvisning till detta ingår i 2 c kap. 9 § 4
mom. i den föreslagna kompletteringen av strafflagen. Hänvisningen
bör för tydlighetens skull kompletteras med en
hänvisning till bestämmelsen i förslaget
till fängelselag om den myndighet som fattar beslut om
uppskov.
Förslaget om uppskov av villkorlig frigivning genom
beslut av förvaltningsmyndighet är av betydelse
med tanke på den bestämmelse i 7 § 3
mom. i grundlagen, enligt vilken straff som innefattar frihetsberövande
får dömas ut endast av domstol. Enligt förarbetet
avser denna formulering att täcka alla straff som i praktiken
innebär frihetsberövande, vilket leder till att
tillämpningsområdet är bredare än
för begreppet fängelse som används i
strafflagen (RP 309/1993 rd, s. 53/I).
Att uppskjuta villkorlig frigivning förlänger den
tid fången är berövad sin frihet och
kan därför förstås som ett straff. Ändå menar
utskottet att förslaget inte handlar om ett straff som
kan dömas ut för ett nytt brott, utan snarare
om en åtgärd av säkerhetskaraktär.
En förutsättning för uppskov är
nämligen enligt 2 c kap. 9 § 2 mom. att det på grund
av fångens beteende eller hotelser finns en uppenbar fara
för att fången efter frigivningen kommer att göra
sig skyldig till ett brott som grovt kränker någon
annans liv, hälsa eller frihet och om uppskov med frigivningen är nödvändigt
för förhindrande av brottet. Enligt 3 mom.
i samma paragraf skall ett beslut om uppskov dessutom omprövas
minst var sjätte månad. Formuleringen antyder
att omprövningen också kan göras med
kortare intervaller, vilket är viktigt därför
att uppskov av säkerhetsskäl måste kunna återtas
när det inte längre finns förutsättningar
för ett uppskov. Om förslaget förstås
och tillämpas på detta sätt anser utskottet inte
att det blir problematiskt med hänsyn till 7 § 3
mom. i grundlagen. Med tanke på rättssäkerheten är
det väsentligt att beslut om uppskov som fattats av en
myndighet kan underställas tingsrätten för
prövning.
Villkorlig frigivning från fängelse på livstid
Den som dömts till fängelse på livstid
kan enligt 2 c kap. 10 § 1 mom. i lagförslag 1
friges villkorligt tidigast när han eller hon avtjänat
12 år av straffet. En fånge som dömts
till fängelse på livstid för ett brott
som han eller hon begått före 21 års ålder
kan friges villkorligt tidigast när han eller hon har avtjänat
tio år av straffet. Bestämmelser om faktorer som
ska beaktas vid beslutsfattandet ingår i paragrafens 2
mom. Beslut om villkorlig frigivning fattas enligt 1 § i
lagförslag 2 av Helsingfors hovrätt på ansökan
av fången.
Frigivning från fängelse på livstid
kan för närvarande ske endast genom benådning
av republikens president. Praxis har varit att livstidsfångar
närmast regelbundet friges villkorligt efter att de har
avtjänat 12—14 år av sitt straff. En sådan
praxis harmonierar illa med tanken på att benådning
ska gälla enskilda fall. Förslaget är
i det avseendet motiverat. Regleringen begränsar inte republikens
presidents makt att benåda enligt 105 § i grundlagen,
utan stödjer snarare tanken i grundlagen om att benådning
ska gälla enskilda fall.
Förslaget är problemfritt med hänsyn
till den bestämmelse i 7 § 3 mom. i grundlagen
enligt vilken straff som innefattar frihetsberövande får dömas
ut endast av domstol. Regleringen uppfyller också kraven
i tillämpningspraxis för artikel 5.4 i europeiska
konventionen för de mänskliga rättigheterna
om att den som berövas sin frihet ska ha rätt
att inför domstol kräva att lagligheten av frihetsberövandet
inom skälig tid prövas.Pellonpää Matti:
Euroopan ihmisoikeussopimus, Helsinki 2005, s. 310—311. Om
en fånge nämligen inte friges villkorligt, kan
han eller hon enligt 2 § 2 mom. i lagförslag 2
föra saken till hovrätten på nytt med
två års intervaller.
Den föreslagna regleringen påverkar inte lagförslagens
behandlingsordning.
Avtjänande av hela straffet i fängelse
I propositionen föreslås att man avstår
från systemet med tvångsinrättningar,
som är problematiskt med hänsyn till de grundläggande
fri- och rättigheterna. Det ersätts genom komplettering av
strafflagen med bestämmelser i 2 c kap. 11 och 12 § om
domstolens möjligheter att vid utdömande av straff
besluta att den dömda friges från fängelset
först när han eller hon har avtjänat
hela den ådömda strafftiden. En förutsättning är
att gärningsmannen döms till straff på minst
tre år för brott som nämns i 11 § 1
mom. 1 punkten och att han eller hon är en återfallsförbrytare
som avses i momentets 2 punkt. En tillläggsförutsättning
enligt 3 punkten är att gärningsmannen ska anses
vara synnerligen farlig för andras liv, hälsa
eller frihet. En fånge som inte längre befinns
vara på detta sätt farlig kan med stöd
av 2 c kap. 12 § 1 mom. friges villkorligt om fem sjättedelar
men dock minst fem år av straffet har avtjänats.
Beslut om villkorlig frigivning fattas av Helsingfors hovrätt
och även i dessa fall kan fången föra ärendet
till hovrätten på nytt med två års
intervaller.
Inte heller denna reglering påverkar lagförslagets
behandlingsordning. Ändå har utskottet observerat
att möjligheten att utifrån bedömning om
farlighet besluta att gärningsmannen ska avtjäna
hela strafftiden i fängelse också gäller fängelsedomar
på 3—5 år. I sådana fall kommer bestämmelserna
om villkorlig frigivning och möjligheten att föra
saken till domstol på nytt inte alls att tillämpas
på grund av regeln om fem år i 2 c kap. 12 § 1
mom. i lagförslag 1. En schematisk regel kan leda till
märkliga situationer med tanke på fångarnas
inbördes jämställdhet. Dessutom kan regleringen
komma att tas upp för bedömning i organen för övervakning
av de internationella konventionerna om mänskliga rätttigheter
därför att en fånge som avtjänar
ett straff på 3—5 år saknar möjlighet
att underställa lagligheten i ett frihetsberövande
som delvis baserar sig på en bedömning om fångens
farlighet för ny granskning i domstol. Lagutskottet har
därför anledning att allvarligt överväga
möjligheten att stryka regeln om fem år ur lagförslaget
eller att justera regleringen så att tidsbestämmelserna
i 2 c kap. 11 och 12 § motsvarar varandra.
Särbehandling av barn och ungdomar
Det 2 c kap. som avses komplettera strafflagen innehåller
bestämmelser om villkorlig frigivning som gäller
yngre gärningsmän (5 § 2 mom. och 10 § 1
mom.). Bestämmelserna innebär särbehandling
på grund av ålder. Regleringen bör därför
bedömas med hänsyn till diskrimineringsförbudet
i 6 § 2 mom. i grundlagen. Där föreskrivs
att ingen utan godtagbart skäl får särbehandlas
på grund av bland annat ålder.
I samband med lagstiftning om försöksverksamhet
med ungdomsstraff har grundlagsutskottet konstaterat att det är
ytterst vanligt att unga personer ges specialbehandling i en straffrättslig
reglering. Försökets syfte var att förebygga återfall
i brott och främja gärningsmannens möjligheter
att anpassa sig i samhället. Med hänvisning till
detta menade utskottet att grundlagen ger ett godtagbart skäl
för särbehandling på grund av ålder
i försöksverksamheten med ungdomsstraff (GrUU
59/2001 rd, s. 2/I). Utskottet avvek
inte heller från denna ståndpunkt vid bedömning
av ett förslag om en permanent lag om ungdomsstraff avsedd
att tillämpas i hela landet (GrUU 34/2004
rd).
För en ung person innebär ett frihetsstraff
ett allvarligt utslagningshot. Syftet med de aktuella bestämmelseförslagen är
enligt motiveringen att man vill undvika utslagning bland ungdomar. Utskottet
anser detta vara en adekvat motiverad och med hänsyn till
grundlagen godtagbar grund för specialbestämmelser
som gäller ungdomar. Också med hänsyn
till utskottets tidigare ståndpunkter kan lagförslaget
i dessa avseenden behandlas i normal lagstiftningsordning.
En fånge som har dömts för ett brott
som han eller hon har begått före 21 års ålder
friges enligt 2 c kap. 5 § 2 mom. i lagförslag
1 villkorligt när hälften av straffet avtjänats.
För närvarande kan en person som fyllt 15 men
inte 21 år enligt 5 kap. 9 § i lagen om verkställighet
av straff friges villkorligt när en tredjedel av straffet är
avtjänat.
Att strama åt regleringen om barn under 18 år är
knappast förenligt med bestämmelsen i artikel
37.b i konventionen om barnets rättigheter enligt vilken
frihetsberövande av ett barn endast får användas
som en sista utväg och för kortast lämpliga
tid. Lagutskottet bör därför överväga en
sådan justering av regleringen att åtminstone de
bestämmelser som tillämpas på barn inte
kan leda till långvarigare frihetsberövande än
för närvarande.
Principen om lindrigare lag
Enligt 3 mom. i ikraftträdandebestämmelsen
i lagförslag 1 sker frigivning från sammanräknade
straff villkorligt enligt denna lag, om de straff som skall räknas
samman verkställs efter denna lags ikraftträdande.
Lagen tillämpas således inte retroaktivt trots
att det enligt motivering i propositionen i vissa fall skulle förkorta
strafftiden.
Förslaget är av betydelse med tanke på principen
om lindrigare lag enligt artikel 15.1 i den internationella konventionen
om medborgerliga och politiska rättigheter. I konventionen
föreskrivs: "Om efter brottets begående ny lag
stiftas som föreskriver ett lindrigare straff, ska den skyldige
komma i åtnjutande härav".
Enligt lydelsen av konventionens artikel 15 gäller
principen om lindrigare lagen det straff som utmäts för
brottet, men enligt utskottets tidigare bedömning inte
sådana faktorer som närmast anknyter till procedurfrågor
reglerade genom bestämmelser om preskriptionstiderna för brott
(GrUU 27/2001 rd). Det nu aktuella förslaget handlar
om den verkliga längden för tiden för frihetsberövande
vilket svårligen kan karaktäriseras som enbart
procedurfrågor. På grund av avsaknad av tolkningspraxis är
det inte heller klart att förvaltningsmyndigheterna på grund
av konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter
och på grund av den nya lagen skulle behöva förkorta
av domstolar utdömda fängelsestraff eller på dem
baserade perioder av frihetsberövande. Ändå kan
den föreslagna regleringen komma att tas upp för
bedömning inom ramen för övervakningsprocedurerna
i anslutning till konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter.
Vidare betonar utskottet att tidpunkten för straffets verkställighet — och
på grund av förslaget därför
också längden på det faktiska frihetsberövandet — delvis
bestäms på grundval av slumpmässiga faktorer.
Med hänvisning till MP-konventionen och jämställdhetssynpunkter
föreslår utskottet därför att
lagutskottet överväger att stryka 3 mom. i ikraftträdandebestämmelsen
ur lagförslag 1.
Andra omständigheter
Övervakning av villkorlig frihet.
Den som friges villkorligt kan under de förutsättningar
som föreskrivs i 4 § i lagförslag 3 ställas
under övervakning som enligt 5 § 1 mom. omfattar
regelbundna sammanträffanden mellan övervakaren och
den övervakade. Övervakningen kan även omfatta
uppgifter eller program som främjar den sociala handlingsförmågan.
Det närmare innehållet i övervakningen
framgår av en övervakningsplan som avses i 5 § 3
mom.
Regleringen är av betydelse med hänsyn till den
straffrättsliga legalitetsprincip som fastställs
i 8 § i grundlagen. I paragrafen ingår enligt
förarbetet kravet på att det straff som följer på brottet
ska definieras i lag (RP 309/1993 rd,
s. 54/I).
Den föreslagna bestämmelsen om innehållet
i övervakningen är anmärkningsvärt öppen
för att ligga på lagnivå. I samband med
behandlingen av ett förslag till lag om ungdomsstraff behandlade
grundlagsutskottet en motsvarande reglering baserad på en
verkställighetsplan som en myndighet har fastställt
och ansåg att en sådan bestämmelse inte
tillräckligt exakt begränsar myndighetens prövningsrätt
när det gäller att i det enskilda fallet bestämma
hur straffet ska se ut. Utskottet menade vidare att detta i praktiken kan
bli ett problem med avseende på en jämlik behandling även
av dem som döms till ungdomsstraff. Därför
yrkade utskottet på att bestämmelsen måste
preciseras till exempel när det gäller det minsta
och det högsta antalet veckotimmar som kan åtgå till
sådana uppgifter, program och orienteringsperioder som
avses i lagen (GrUU 34/2004 rd, s. 2).
På motsvarande sätt måste den nu aktuella
regleringen preciseras med avseende på övervakningens
innehåll för att lagförslag 3 i detta
hänseende ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning.
Övervakad frihet på prov.
Anmärkningsvärd öppenhet
med hänsyn till precisionskravet enligt den straffrättsliga
legalitetsprincipen ingår också i 2 c kap. 8 § i
lagförslag 1. Enligt 1 mom. kan en fånge för
att hans eller hennes anpassning i samhället ska främjas
placeras i övervakad frihet på prov utanför
fängelset tidigast sex månader före den
villkorliga frigivningen. Av förslaget framgår
nog att det handlar om placering av fången utanför
fängelset, men inte vad man i sammanhanget avser med övervakad
frihet på prov eller vilket som är dess huvudsakliga
innehåll.
Av motiveringarna i propositionen kan man sluta sig till att
det framför allt handlar om att man följer med
fångens agerande och rörelser utanför
fängelset och att detta också kan utföras med
hjälp av tekniska redskap såsom telefon eller
elektroniska övervakningsanläggningar. Trots att
ordet "övervakad" i sammanhanget kan anses ha den betydelse
som avses i propositionen, anser utskottet det med hänsyn
till 8 § i grundlagen viktigt att regleringen kompletteras med
omnämnanden som beskriver innebörden i den övervakade
friheten på prov.
Enligt 8 § 2 mom. 1 punkten förutsätter övervakad
frihet på prov att friheten grundar sig på en
plan för strafftiden enligt en annan proposition (RP
263/2004 rd). Enligt utskottets uttalande ståndpunkt
om den propositionen bör den bestämmelse som hänvisar
till planens rättsligt bindande karaktär justeras
så att planens karaktär av rekommendation och
en av de faktorer som ska beaktas vid beslutsfattandet framgår tydligare än
enligt förslaget (GrUU 20/2005 rd, s.
4).
Person som handlar under ledning av övervakaren.
Enligt 3 § 2 mom. i lagförslag 3 kan av särskilda
skäl en annan person än en tjänsteman
förordnas att handla under ledning av övervakaren. På en
sådan person tillämpas språklagen, lagen om
olycksfallsförsäkring och bestämmelser
om straffrättsligt tjänsteansvar. Enligt utskottets
bedömning i samband med behandling av ett förslag
till lag om ungdomsstraff är detta uppdrag att bistå tjänstemannaövervakaren
inte så självständigt att den föreslagna
bestämmelsen skulle vara problematisk med hänsyn
till 124 § i grundlagen (GrUU 34/2004
rd, s. 3/I). Att som i motiveringarna till propositionen
karakterisera en person som förordnats att bistå övervakaren
som privat övervakare är med tanke på detta
inte helt adekvat. Bestämmelserna om övervakarens
uppgifter och befogenheter kan på grund av formuleringen
i 3 § 2 mom. enligt utskottets åsikt inte som
sådana gälla den person som förordnats
att bistå övervakaren. Lagförslagets
3 § 3 mom. innehåller tillräckliga bestämmelser
om behörigheten för den person som förordnas
att bistå övervakaren. Formuleringen i paragrafens
2 mom. pekar felaktigt på att förordnandet av
den person som bistår inte skulle förutsätta
personens samtycke. Regleringen behöver i detta avseende
förtydligas (jämför 10 § 2 mom.
i lagen om ungdomsstraff).