Motivering
Kommunal självstyrelse
Enligt 121 § 1 mom. grundlagen skall förvaltningen
av kommunerna grunda sig på självstyrelse för
kommunernas invånare. Bestämmelsen grundar sig
på grundlagsutskottets vedertagna praxis att det grundlagfästa
skyddet för den kommunala självstyrelsen innebär
att kommuninvånarna har rätt att bestämma
om sin kommuns förvaltning och ekonomi. I självstyrelsen ingår
bland annat att kommuninvånarna har rätt till
förvaltningsorgan som de själva valt (RP 1/1998
rd, s. 175, andra spalten).
En av de viktiga konstitutionella frågorna i propositionen
gäller hur kommunernas lagfästa skyldighet att
samarbeta stämmer överens med den kommunala självstyrelsen.
Som utskottet tidigare har framhållit har det redan i flera
decennier stiftats lagar i vanlig lagstiftningsordning om tvångsbildade
samkommuner och motsvarande samverkansorgan (GrUU 31/1996
rd, s. 1—2). I grundlagsutskottets praxis (se
utlåtandet ovan och de refererade fallen) har detta i princip
också ansetts möjligt trots att utskottet har
ansett det i någon mån inkräkta på den
kommunala självstyrelsen, om kommuner genom lag förpliktas
att delta i en samkommun. Utskottet har bedömt påtvingat
kommunalt samarbete med hänsyn till bland annat samverkansuppgifternas överkommunala
karaktär, en rationell förvaltning av uppgifterna
och utifrån det faktum att beslutsmekanismen inte ger någon
enskild kommun möjlighet att få ensidig beslutanderätt.
Sett i detta perspektiv anser utskottet det beaktansvärt
att nutidens krav på räddningsväsendet
enligt propositionen inte kan uppfyllas fullt ut i de enskilda kommunerna
eller att det blir för dyrt. För att säkerställa
adekvata och högpresterande räddningsverk föreslår
regeringen att räddningstjänsten skall tillhandahållas
inom ramen för räddningsområden som administreras gemensamt
av kommunerna. Reformen går ut på en effektivare
användning av resurserna inom räddningsväsendet
i och med att verksamheten överförs till större
enheter. Räddningsområdena skall ha ansvar för
alla uppgifter inom räddningsväsendet som kommunerna
påförs i lagen om räddningsväsendet
eller i någon annan lag. Kommunerna i ett räddningsområde
skall ingå avtal om organiseringen av samarbetet. I fråga om
avtalen gäller vad som bestäms om samarbetet mellan
kommuner i kommunallagen. Meningen är att någon
av kommunerna har hand om räddningsväsendet eller
att kommunerna bildar en samkommun för uppdraget.
Enligt utskottets uppfattning är det fråga
om en situation där räddningsväsendet
i konstitutionell bemärkelse i själva verket har
blivit ett överkommunalt uppdrag. Reformen ökar
inte kommunernas lagstadgade uppgifter. Kommunerna kan ordna samarbetet
enligt egna önskemål, och avtalet om samarbete
bedöms rättsligt i tillämpliga delar
med stöd av bestämmelserna om samarbete mellan
kommuner i kommunallagen. Arrangemanget stämmer överens
med bestämmelserna om kommunal självstyrelse i
grundlagen, anser utskottet.
Statsrådets uppgifter
Enligt 3 § i lagförslaget fastställer
statsrådet indelningen av landet i räddningsområden
efter att ha hört kommunerna. Som regeringen framhåller
i motiveringen till propositionen är beslutet av statsrådet
ett förvaltningsbeslut som kan överklagas i enlighet
med förvaltningsprocesslagen. I motiveringen nämns
också att beslutet fattas vid statsrådets allmänna
sammanträde och att reglementet för statsrådet
därför kommer att ändras. Det är
enligt utskottet inget konstitutionellt problem att statsrådet
får denna typ av beslutanderätt.
Bestämmelserna i 4 § 2 mom. gäller
statsrådets roll i situationer då kommunerna i
ett räddningsområde inte inom utsatt tid kan nå ett
avtal om organiseringen av samarbetet. I sådana fall är det
statsrådet som beslutar om villkoren för samarbetet.
Statsrådets beslutanderätt spelar en viktig
roll med avseende på den kommunala självstyrelsen eftersom
kommunernas avtalsrätt enligt 1 mom. i lagförslaget
ersätts med villkor för samarbetet som ensidigt
införs genom ett beslut av statsrådet. Men statsrådets
befogenheter skulle begränsas av de föreslagna
bestämmelserna, framför allt lagförslagets
1 §, i kombination med eventuella framtida ändringar
av de materiella bestämmelserna om räddningsväsendet
i lagen om räddningsväsendet. Dessutom medför
de generella rättsprinciperna inom förvaltningen
väsentliga inskränkningar. Statsrådets
beslut skall kunna överklagas. I denna mening anser utskottet
inte att statsrådets beslutanderätt strider mot
det grundlagfästa skyddet för den kommunala självstyrelsen.
En brist med förslaget är att det inte anger
vilken typ av villkor statsrådet har rätt att
ställa på samarbetet. Dessutom vore det önskvärt
att det klart framgår av arrangemanget att statsrådets föreskrifter
bara gäller tills de berörda kommunerna enas om
ett avtal.
Trots det ovan refererade ifrågasätter utskottet
om 4 § 2 mom. över huvud taget behövs.
Det bör till exempel utredas på vilket sätt
det materiella målet kan nås, om bestämmelser
av den typ som ingår i 81 § lagen om räddningsväsendet
tillämpas på kommunerna i ett räddningsområde,
när de inte lyckats nå samförstånd
om ett avtal om organiseringen av samarbetet.
Övriga omständigheter
Bestämmelsen i 2 § 2 mom. att lagen inge tillämpas
i landskapet Åland kan strykas eftersom den inte behövs
(jfr GrUU 28/2000 rd, s. 4, andra spalten).
Med stöd av 18 § 6 punkten självstyrelselagen
för Åland är det även i övrigt
klart att landskapet har den lagstiftande makten i frågor som
gäller brand- och räddningsväsendet.
På grund av den föreslagna reformen är
det motiverat att uppmärksamma den pågående
utvecklingen som innebär att åtaganden som hör till
kommunerna gradvis med hjälp av olika typer av åtgärder
förs över på överkommunala enheter.
Denna föreliggande trend inkräktar på principen
att den kommunala verksamheten skall vara demokratiskt styrd, oavsett
om överföringen är lagstadgad eller frivillig
eller om uppgifterna övertas av en myndighetsorganisation
eller blir skötta av ett bolag. Vi kan ställas inför
situationen att den principen inom den kommunala självstyrelsen
vacklar att den kommunala beslutanderätten i sista hand
utövas av organ som kommuninvånarna har valt genom
direkta val.