Motivering
Bakgrunden till lagförslaget
Syftet med lagförslaget är att komplettera
lagen om införande av en lag om ändring av lagen
om finansiering av landsbygdsnäringar med nya 1 a—1
f paragrafer. Genom dem sänks minimiräntan på vissa
statliga lån och räntestödslån som
beviljats med stöd av lagen om finansiering av landsbygdsnäringar
för en bestämd tid från två till
en procent. Lagen ingriper alltså i gällande avtalsvillkor
och är därmed retroaktiv till sin natur.
Med statliga lån avses lån som beviljats ur gårdsbrukets
utvecklingsfond och förmedlats av kreditinstituten. Räntestödslån är
i sin tur lån som beviljats av kreditinstituten och som
staten betalar räntestöd för i syfte
att få ner räntan. Räntorna på statliga
lån är sedan början av 2000 långa
euriborräntor. När det gäller räntestödslån är
räntebindningen däremot fortfarande en fråga mellan
kreditinstitutet och låntagaren. Det framgår av
propositionen (s. 6) att den genomsnittliga lånetiden är
14,4 år för statliga lån och 12,4 år för
räntestödslån. Båda stödformerna
gäller alltså mycket långa tider. I motiven
(s. 8) redogörs det i detalj för hur det lånebaserade
strukturstödet för jordbruket skapades för
en situation där kostnaderna för finansieringen
var helt andra än de är i dag. På grund
av den allvarliga recessionen har räntenivån pressats
ner mycket snabbt. Det har resulterat i att en del av det stöd
som beviljades i samband med räntestödda lån
2000—2009 inte alls utnyttjas. Man kan dra den slutsatsen
av propositionen (s.11) att detta är näringspolitiskt
oändamålsenligt, eftersom ambitionen är
att förbättra jordbrukets lönsamhet genom
att påverka näringens kostnadsfaktorer.
Egendomsskyddet
Grundlagsutskottet har brukat anse att strukturstöden är
ytterst betydelsefulla förmåner med förmögenhetsvärde,
för att inte säga faktiska villkor, för
att kunna bedriva jordbruksnäring, för de utgör
ett centralt inslag i gårdarnas grundläggande
inkomst (se GrUU 16/2007 rd). Kreditinstituten
ser det i sin tur som retroaktivt ingripande i avtalsförhållanden
när det gäller deras lån.
Det grundlagsfästa egendomsskyddet värnar också bestående
avtalsrelationer, även om förbudet mot att ingripa
retroaktivt i avtalsrelationers okränkbarhet inte är
ovillkorligt i grundlagsutskottets praxis (se t.ex. GrUU
42/2006 rd, GrUU 63/2002 rd och GrUU
37/1998 rd). Skyddet för bestående
förmögenhetsrättsliga åtgärder
bör ses mot bakgrund av tanken om skydd för rättssubjektens
berättigade förväntningar i ekonomiska frågor
(se t.ex. GrUU 42/2006 rd, GrUU
21/2004 rd och GrUU 33/2002
rd). I utskottets praxis omfattar skyddet för
berättigade förväntningar rätten
att lita på att lagstiftningen om rättigheter och
skyldigheter som är väsentliga för ett
avtalsförhållande består så att
det inte går att reglera detta slag av faktorer på ett
sätt som försvagar de avtalsslutande parternas
rättsliga ställning i oskälig grad (GrUU
42/2006 rd och GrUU 21/2004
rd). Utskottet har bedömt också denna typ
av lagstiftning som ingriper i egendomsskyddet mot de allmänna
villkoren för inskränkningar i de grundläggande
fri- och rättigheterna, som att lagstiftningen ska ha ett
godtagbart syfte och vara proportionerlig (se t.ex. GrUU
56/2005 rd och GrUU 13/2003
rd).
Så vitt utskottet kan se finns det starka samhälleliga
argument för lagförslaget, med hänsyn till
den roll som strukturstöden spelar för enskilda
jordbrukare och uppgifterna om jordbrukarnas skuldsättning
i propositionen (s. 9). För kreditinstituten kommer lagförslagets
konsekvenser att vara ganska obetydliga, de är ju stora
juridiska personer som måste räkna med betydande
förändringar i räntenivån redan
av orsaker som har med en fungerande marknad att göra.
Det bör dessutom beaktas att den föreslagna lagändringen
bara ska gälla en kort tid. Därför menar
utskottet att det inte är fråga om någon
sådan oskälig ändring i lagstiftningen som
skulle kränka kreditinstitutens skydd för berättigade
förväntningar. Förslaget att sänka
minimiräntan inverkar således inte på lagförslagets behandlingsordning.
Ikraftträdandebestämmelsen
Lagen föreslås träda i kraft vid
en tidpunkt som bestäms genom förordning. Det
beror enligt motiven (s. 12) på att ändringen
måste anmälas till EU:s kommission.
De föreslagna bestämmelsen är betydelsefull med
avseende på 79 § i grundlagen. Där sägs
att det ska framgå av en lag när den träder
i kraft. Av särskilda skäl kan det anges i en
lag att tidpunkten för ikraftträdandet bestäms
genom förordning.
I sin praxis har grundlagsutskottet ansett bl.a. att en koppling
till gemenskapslagstiftningen är ett sådant särskilt
skäl som avses i grundlagen (se t.ex. GrUU 21/2007
rd, GrUU 46/2006 rd och GrUU
41/2006 rd). Förslaget svarar mot den praxisen
och inverkar alltså inte på behandlingsordningen.
Bemyndigande att utfärda förordning
Enligt den föreslagna 1 f § kan närmare
bestämmelser om stöd i anslutning till bl.a. statliga
lån och räntestödslån utfärdas
genom förordning av statsrådet. Formuleringen
ger den uppfattningen att den som utfärdar förordningen
har en mycket stor prövningsrätt. Av propositionsmotiven
(s. 13 och 15) framgår det emellertid att det ska bestämmas
genom förordning hur löpande stöd ska beräknas
när minimiräntan har sänkts. Det handlar
alltså i verkligheten bara om sättet att räkna ut
det totala stödet i euro för hela lånetiden.
En sådan teknisk bestämmelse utfärdas
lämpligen genom förordning, anser utskottet. Men
bemyndigandet har nu en sådan formulering att det ger en
felaktig uppfattning om hur omfattande bemyndigandet att utfärda
förordning är och därför bör
det formuleras om så att det avser till exempel just räknesättet.