Motivering
Obligatorisk hälsoundersökning
I 11 § 4 mom. i förslaget till lag om företagshälsovård
föreskrivs att en arbetstagare inte utan grundad anledning
får vägra att delta i en sådan hälsoundersökning
som avses i paragrafen. Skyldigheten att delta i en hälsoundersökning innebär
ett ingrepp i den personliga integritet som garanteras i 7 § grundlagen.
En obligatorisk hälsoundersökning kringskär
också en persons självbestämmanderätt,
en rätt som i konstitutionellt hänseende är
förankrad i grundlagens bestämmelser om personlig
frihet och skydd för privatlivet.
Förslaget bör bedömas å ena
sidan med hänsyn till bestämmelsen i grundlagens
7 § 3 mom. om att den personliga integriteten inte får
kränkas godtyckligt eller utan laglig grund, å andra sidan
mot bakgrunden av de allmänna förutsättningarna
för inskränkningar i de grundläggande fri-
och rättigheterna (GrUB 25/1994 rd,
s. 5). Arbetstagarens skyldighet grundar sig enligt propositionen
på lag. Bakom skyldigheten ligger ett i sig godtagbart
intresse att främja och vidmakthålla hälsan.
Utskottet hänvisar till grundlagens 18 § 1 mom.
om det allmännas skyldighet att sörja för
skyddet av arbetskraften och till 19 § 3 mom. om det allmännas
skyldighet att befrämja befolkningens hälsa. Dessa
skyldigheter för det allmänna realiseras genom
en lagfäst skyldighet att ordna företagshälsovård.
Kopplingen mellan arbetstagarens skyldighet och hälsoundersökningen
ligger enligt den föreslagna lagen i att undersökningen är
behövlig för att utreda de hälsomässiga
förutsättningarna för det aktuella arbetet.
Med tanke på kravet på exakthet och
noggranna avgränsningar är denna begränsning
uttryckt i ord rätt vag. Lagen uttrycker exempelvis inte
fullt explicit grundtanken i motiveringen att bestämmelsen
speciellt gäller situationer där arbetet eller
arbetsmiljön ger upphov till en särskild risk
för ohälsa eller där arbets- och funktionsförmågan
behöver utredas på grund av arbetskraven. Sett
ur proportionalitetssynvinkel är det åter på sin
plats att uttrycka arbetstagarens skyldighet med bestämningen
nödvändig. Utskottet menar att konstitutionella
skäl talar för en precisering av den föreslagna
formuleringen utifrån dessa synpunkter.
Lagförslaget anger inte vilka åtgärder
som kan ingå i hälsoundersökningen. Å andra
sidan är det av allt att döma inte möjligt
att i detalj reglera denna fråga. Det oaktat är
det med tanke på arbetstagarens rättsliga ställning
viktigt att på något sätt begränsa åtgärderna.
Utskottet finner det angeläget att saken lyfts fram och
lagen om företagshälsovård kompletteras
med en generell hänvisning till 6 § lagen om patientens
ställning och rättigheter, grundbestämmelsen
om patientens självbestämmanderätt.
Bemyndigande att utfärda förordning
Lagförslagets 3 § 2 mom.
Enligt momentet kan genom statsrådsförordning
bland annat föreskrivas om den utbildning som krävs
av yrkesutbildade personer inom företagshälsovården
och som behövs för att företagshälsovården
skall kunna genomföras och om sådana tillräckliga kunskaper
om företagshälsovård som krävs
av sakkunniga inom företagshälsovården.
På denna punkt gäller befogenheten att utfärda
förordning behörighetsvillkoren för yrkesutbildade
personer och sakkunniga inom företagshälsovården och är
därmed relevant med tanke på grundlagens 18 § 1
mom. om utövande av yrke och näring.
Här handlar det dock inte om att öppet delegera
regleringen av behörighetsvillkoren till den som utfärdar
förordning (jfr GrUU 20/1997 rd,
s. 2 andra spalten och GrUU 31/1998 rd,
s. 2—3), utan den behörighet personerna förutsätts
ha är redan kopplad till en viss yrkeskompetens i lagen.
Prövningsrätten för den som utfärdar
förordning är på det hela taget tillräckligt
avgränsad i lagen. Det oaktat anser utskottet det vara
på sin plats att det med större tydlighet framgår
att fullmakten avser en precisering av regleringen på lagnivå (till
exempel "Närmare bestämmelser om... kan
utfärdas genom förordning av statsrådet").
Lagförslagets 11 § 5 mom.
Enligt förslaget föreskrivs det närmare
genom förordning av statsrådet om de metoder och
sätt som används när de i 1 mom. nämnda
uppgifterna fullgörs. Det blir fråga om en mycket öppen
fullmakt att utfärda förordning, eftersom förteckningen
i 1 mom. de facto omfattar hela företagshälsovårdens
innehåll.
Tolkningen av fullmaktsbestämmelsen och innehållet
i de regler som utfärdas med stöd av den begränsas
dock direkt av 80 § 1 mom. grundlagen. Där sägs
det att bestämmelser om grunderna för individens
rättigheter och skyldigheter samt om frågor som
enligt grundlagen i övrigt hör till området
för lag skall utfärdas genom lag (GrUU
34/2000 rd, s. 4 första spalten). En
bedömning av de direkt ur grundlagen härledda
begränsningarna och deras konkreta betydelse blir aktuell
om inte förr så i samband med beslutsförfarandet
när en förordning utfärdas.
Befogenheterna att utfärda förordning bör
tolkas också utifrån den författningskontext
i vilken de ingår. Vilka dimensioner befogenheterna i det
föreliggande fallet kommer att få beror på vilken
karaktär och omfattning de skyldigheter har som lagen om
företagshälsovård över lag ålägger
arbetsgivarna. Denna aspekt kunde synliggöras i fullmaktsbestämmelsen åtminstone
så att det handlar om metoder och sätt "som kan
betraktas som sedvanliga".
Övriga omständigheter
Arbetsgivarens ställning.
Arbetsgivaren åläggs i den föreslagna
4 § en grundläggande skyldighet att på egen
bekostnad ordna företagshälsovård. Företagshälsovårdens
syfte framgår av lagtexten. Därtill preciseras
skyldighetens omfattning utifrån arbetet, arbetsarrangemangen,
personalen, förhållandena på arbetsplatsen
och förändringar i dem enligt vad som föreskrivs
i lagen om företagshälsovård. En god
företagshälsovårdspraxis är
relevant för företagshälsovårdens
innehåll. Utskottet menar att lagens bestämmelser
om grunderna för arbetsgivarens skyldigheter står
i samklang med kraven i 80 § 1 mom. grundlagen.
Upprättande av journalhandlingar och andra handlingar.
Enligt föreslagna 17 § kan social- och hälsovårdsministeriet
meddela anvisningar om förande av journalhandlingar och
andra handlingar inom företagshälsovården.
Utskottet har fäst uppmärksamheten vid förslaget
på grund av grundlagens 10 § 1 mom. om skydd för
personuppgifter.
Lagen om patientens ställning och rättigheter gäller
enligt dess 1 § patienternas ställning och rättigheter
inom hälso- och sjukvården, om inte något
annat stadgas i lag. Bestämmelserna om journalhandlingar
i 12 § i denna patientlag är därmed tillämpliga
också inom företagshälsovården
i och med att lagförslaget saknar uteslutande bestämmelser.
Lagen om patientens ställning och rättigheter
har därmed de grundläggande bestämmelser
om journalhandlingar som skall följas även inom
företagshälsovården. Det finns inga konstitutionella
hinder för att ge ministeriet befogenheter att meddela
anvisningar i saken (jfr GrUU 13/2000 rd,
s. 2). En annan sak är hur stort behovet egentligen är
med tanke på det som sägs i början av
12 § 2 mom. lagen om patientens ställning och
rättigheter.
Lagförslagets 19 § 2 mom.
Enligt detta moment skall en arbetsgivare eller en företrädare
för denna som uppsåtligen eller av oaktsamhet
underlåter att iaktta vad som i 4 § föreskrivs
om ordnande av företagshälsovårdstjänster
dömas till böter för underlåtelse
att ordna företagshälsovårdstjänster.
Det framgår inte klart om hotet om straff bara gäller
den specifikt utsagda skyldigheten i 4 §, det
vill säga att i allmänhet ordna företagshälsovård,
eller om det genom hänvisningen i slutet av 4 § också gäller
kravet på företagshälsovårdens
innehåll. Situationen är problematisk med hänsyn
till den straffrättsliga legalitetsprincipen i 8 § grundlagen.
Vad beträffar kravet på exakta brottsrekvisit
torde slutresultatet dock enligt utskottets uppfattning bli en i
konstitutionellt hänseende problemfri reglering, om straffhotet
preciseras till att gälla negligering dels av den allmänna
skyldigheten att ordna företagshälsovård,
dels av i 20 § 3 mom. nämnda förpliktande
beslut. Om lagförslaget ändras på detta
sätt kan det behandlas i vanlig lagstiftningsordning.