Motivering
Den straffrättsliga legalitetsprincipen
Allmänt.
Förslaget till ett nytt 34 a kap. om terroristbrott
i strafflagen är författningsrättsligt
av betydelse i ljuset av den straffrättsliga legalitetsprincipen
i 8 § grundlagen. Den föreskriver att ingen för
betraktas som skyldig till ett brott eller dömas till straff
på grund av en handling som inte enligt lag var straffbar
när den utfördes. För brott får
inte dömas till strängare straff än vad som
var föreskrivet i lag när gärningen begicks. Detta överensstämmer
i stor utsträckning med artikel 7.1 i Europarådets
människorättskonvention liksom också med
artikel 15.1 i den internationella konventionen om medborgerliga
och politiska rättigheter.
Utskottet påpekar att den straffrättsliga
legalitetsprincipen hör till de okränkbara mänskliga rättigheter
som enligt 15 artikeln i Europarådets människorättskonvention
och 4 artikeln i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter
inte tillåter avvikelser ens under krig eller i något
annat allmänt nödläge. Ett motsvarande
förbud mot avvikelse från den straffrättsliga
legalitetsprincipen ingår i bestämmelserna i 23 § grundlagen.
Det huvudsakliga syftet med förslaget är att verkställa
EU-rådets rambeslut om bekämpande av terrorism.
Enligt artikel 1.2 i rambeslutet skall beslutet inte kunna resultera
i att skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna
och de grundläggande rättsprinciperna i enlighet
med vad som fastställs i artikel 6 i Fördraget
om Europeiska unionen. Enligt punkt 2 i denna artikel skall unionen
som allmänna principer för gemenskapsrätten
respektera de grundläggande rättigheterna, såsom
de garanteras i Europarådets människorättskonvention
också som de följer av medlemsstaternas gemensamma
konstitutionella traditioner. I punkt 10 i inledningen till rambeslutet
konstateras att unionen också iakttar de principer som
fastställs i Europeiska unionens stadga om de grundläggande
rättighetrna, särskilt i kapitel VI. I artiklarna 48
och 49 som ingår i detta kapitel i stadgan behandlas oskuldspresumtionen
och principen om laglighet. I den mån rättigheterna
enligt stadgan mosvarar rättigheterna såsom de
garanteras i Europarådets människorättskonvention
skall de enligt artikel 52.3 ha samma innebörd som i konventionen.
Deltagande i en terroristgrupps verksamhet
I 34 a kap. 4 § strafflagen föreslås
kriminalisering av deltagande i en terroristgrupps verksamhet. Enligt
paragrafen skall den bestraffas som i avsikt att främja
en terroristgrupps brottsliga verksamhet eller som med vetskap om
att han eller hon främjar denna verksamhet handlar på ett
sådant sätt som anges i paragrafen. Detta under förutsättning
att gärningen inte är straffbar som ett brott
som begåtts i terroristiskt syfte (34 a kap. 1 §)
eller som förberedelse till brott som begås i
terroristiskt syfte (34 a kap. 2 §) och att inte något
lika strängt eller strängare straff föreskrivs
för gärningen någon annanstans i lag.
Den straffrättsliga legalitetsprincipen kräver exakthet
i bestämmelserna. Enligt den måste brottsrekvisiten
för varje brott uttryckas tillräckligt noggrant
i lagen så att man utifrån bestämmelsens
lydelse skall kunna säga om en verksamhet eller försummelse är
straffbar (GrUU 10/2000 rd, s. 2/I, GrUU
41/2001 rd, s. 2/II). Grundlagsutskottet
har i praktiken understrukit att kravet på exakthet accentueras
om delaktighet i brott kriminaliseras på ett sätt
som avviker från de vedertagna delaktighetsbegreppen inom straffrätten
(GrUU 7/2002 rd, s. 2/II).
Utskottet har i dessa sammanhang fäst uppmärksamhet
vid om det straffbara deltagandet har varit aktivt, om det har varit
fråga om deltagande i gruppens brottsliga verksamhet, om
deltagande, för att vara straffbart, förutsätter
att ett brott begåtts som huvudgärning och om
deltagande är straffbart endast när det är
uppsåtligt.
Enligt förslaget är deltagande i en terroristgrupps
verksamhet straffbart endast om det är uppsåtligt.
För att deltagandet skall vara straffbart skall personen
i fråga handla i avsikt att främja en terroristgrupps
brottsliga verksamhet eller med vetskap om att han eller hon främjar denna
verksamhet. Bestämmelsen hänger samman med begreppet
terroristgrupp sådant det definieras i 6 § 2 mom.
och med brott begångna i terroristiskt syfte, straffbara
enligt 1 § som anges i definitionen. I bestämmelsen
ingår också en beskrivning av vilka former det
straffbara deltagandet kan ta sig. Enligt förslaget är
deltagande i en terroristgrupps verksamhet ett självständigt brott
som för att vara straffbart inte, i motsats till ledande
av terroristgrupp, förutsätter att gruppen skall
ha begått eller försökt begå ett
brott enligt 1 § eller att gruppens verksamhet skall innebära
förberedelse till brott som begås i terroristiskt
syfte, straffbart med stöd av 2 §.
På grundval av artikel 2.2 i rambeslutet, som skall
verkställas genom kriminalisering, skall medlemsstaterna
straffbelägga deltagande i en terroristgrupps verksamhet.
I rambeslutet tas dock inte ställning till hur kriminaliseringen skall
genomföras. De rambeslut om tillnärmning av medlemsstaternas
lagstiftning som avses i artikel 34.2 b i Fördraget om
Europeiska unionen är bindande för medlemsstaterna
när det gäller de resultat som skall uppnås
men överlåter åt medlemsstaterna att
bestämma form och tillvägagångssätt.
Sett utifrån detta har rambeslutet överlåtit åt
medlemsstaterna att besluta om på vilket sätt
kriminaliseringen av deltagande i en terroristgrupps verksamhet
skall genomföras.
I den finländska straffrätten innebär
kriminaliseringen av deltagande i verksamheten inom grupper som
bildats för att begå brott något nytt. På grund
av bristande reglerings- och tillämpningserfarenheter för
detta med sig nya osäkerhetsfaktorer när det gäller
kriminaliseringens exakta gränser. I förslaget
märks detta t.ex. i samband med begreppen terroristgrupp
och terroristiskt syfte. Utskottet anser att det i en sådan situation är
viktigt för exaktheten i regleringen att i enlighet med
den regleringsmodell som används i 3 § göra
straffbarheten i fråga om deltagande i en terroristgrupps
verksamhet beroende av att gruppens verksamhet kan konstateras ha framskridit åtminstone
till förberedelse för ett brott som begås
i terroristiskt syfte.
Också 4 § 6 punkten är betänklig
med hänsyn till exaktheten i regleringen. Enligt den är
det straffbart att på något annat lika allvarligt
sätt än de som anges i de övriga punkterna
i paragrafen arbeta till förmån för en
terroristgrupp. Den vaga formuleringen leder till att begreppet
terroristgrupp och i sista hand den berörda personens subjektiva
syfte avgör gärningens straffbarhet. Utskottet
anser att det är skäl att överväga
strykning av 6 punkten ur lagförslaget.
Ledande av terroristgrupp.
I 34 a kap. 3 § strafflagen föreslås
att ledande av terroristgrupp skall straffbeläggas. Enligt
3 mom. skall den som döms för ledande av terroristgrupp
också dömmas för ett brott som han eller
hon eller den terroristgrupp som han eller hon leder har begått. Bestämmelsen
utsträcker ledarens ansvar till gärningar som
inte enligt vedertagna delaktighetsbegrepp kan tillräknas
honom eller henne. Enligt motiveringen är avsikten dock
inte ett objektivt ansvar för gruppens brott oberoende
av tillräkenbarhet. Detta överensstämmer
med oskuldspresumtionen i den straffrättsliga legalitetsprincipen.
Det är dock enligt utskottets åsikt skäl
att justera formuleringen av bestämmelsen så att
detta tydligare framgår av den. (t.ex. "... för
brott, som han eller hon eller terroristgruppen under hans eller
hennes ledning har begått ...").
Strafflagens 34 a kap. 6 § 3 punkten.
En gärningsman har enligt lagförslaget ett
terroristiskt syfte bl.a. om han eller hon har för avsikt
att upphäva en stats författning. Bestämmelsen måste
ovillkorligen ändras så att endast avsikten att
"olagligt" upphäva en författning kan vara terroristisk.