Allmän motivering
Den gällande lagen om finansiering av hållbart skogsbruk
(1094/1996) trädde i kraft den 1 januari 1997.
Lagen och de bestämmelser som utfärdats med stöd
av den har emellertid ändrats i flera repriser. Lagen har
bestämmelser om statlig finansiering för åtgärder
som främjar hållbar vård och användning
av endskilda skogar enligt skogslagen (1093/1996). Finansieringen
kan utgöras av stöd eller lån. Lån
har beviljats för samprojekt kring skogsvägar
och iståndsättningsdikning. I övrigt
har finansieringen beviljats i form av stöd. Ett av de
främsta syftena med propositionen är att revidera
lagen om finansiering av hållbart skogsbruk för
att den ska uppfylla kraven i grundlagen.
Utskottet konstaterar att under de senaste åren har
verksamheten enligt lagen om finansiering av hållbart skogsbruk
anpassats efter det behov av skogsvårds- och skogsförbättringsarbeten som
uppskattats i Finlands nationella skogsprogram 2010 (nedan det nationella
skogsprogrammet). Det nationella skogsprogrammet, som statsrådet
godkände 1999, avser att öka den på skogar
baserade nationella och regionala välfärden genom
att slå vakt om skogarnas ekonomiska, ekologiska och sociala
uthållighet. Enligt programmet ska användningen
av inhemskt virke fram till 2010 öka med 5—10
miljoner kubikmeter, värdet av exporten av trävaror
fördubblas och skogsvården och miljövården
inom skogsbruket hålla en hög nivå. Till
målen hör också att öka den årliga
användningen av energived med fem miljoner kubikmeter.
Vad gäller ekologisk hållbarhet är ambitionen
att uppnå och upprätthålla en gynnsam
skyddsnivå för olika arter av organismer och livsmiljöer
i skogarna genom en adekvat kombination av skyddsområden
och ekonomiskogar med diversifierad användning.
Skogsrådet, vars uppgift är att stödja
jord- och skogsbruksministeriet i vittsyftande och principiellt
viktiga skogspolitiska frågor, har tagit fram en framtidsöversikt
för skogssektorn (Metsäsektorin tulevaisuuskatsaus;
Jord- och skogsbruksministeriet 11/2006). Översikten är skogsrådets
ställningstagande till vilka prioriteringar, mål
och åtgärder som krävs med tanke på skogarna
och skogsnäringen. Arbetet på en översyn
av det nationella skogsprogrammet kommer att fortsätta
utifrån översikten, och tanken är att statsrådet
mot slutet av 2007 ska kunna godkänna det reviderade nationella
skogsprogrammet 2015 och förlänga det därmed
sammanhängande handlingsprogrammet för främjande
av mångfalden i skogarna i södra Finland (METSO).
Det finns ett starkt skogskluster i Finland, konstaterar utskottet.
Det har uppstått och utvecklats till följd av
bl.a. en ökad efterfrågan på skogsindustrins
produkter, ett breddat sortiment av virkesråvaror och en
avancerad produktionsteknik. Skogsklustret står för
närapå 10 procent av vår bruttonationalprodukt,
cirka 30 procent av industriproduktionen och nästan 40
procent av nettoexportinkomsterna. Hela klustret sysselsätter
ungefär 200 000 personer. Kärnan består av
en stark skogsindustri och ett lönsamt skogsbruk. Framtiden öppnar
möjligheter för vårt skogskluster,
då ickeförnybara naturtillgångar överallt
i världen får ge vika för förnybara
naturtillgångar i produktion och konsumtion. Men för att
klustret ska kunna ta vara på möjligheterna behöver
dess bärkraft stärkas genom nationella beslut.
Utskottet vill också påpeka att skogarnas betydelse
vid sidan om virkesproduktionen ökar i hela världen.
I kampen mot växthuseffekten är skogarna den viktigaste
sänkan för upptag av växthusgaser.
En lönsam skogssektor skapar inte bara arbetstillfällen
utan behövs också för att landsbygden
ska förbli livskraftig. Av propositionen framgår
det emellertid att det nettoresultat i förhållande
till arealen skogsmark inom det privata skogsbruket som beskriver
skogsbrukets lönsamhet har försämrats
reellt sett sedan 1999 och att det nationella skogsprogrammets mål
att upprätthålla lönsamheten inte nåtts.
Orsaken till den försämrade lönsamheten är
att virkespriserna generellt sett sjunkit reellt och att avverkningsmängderna
inte ökat.
Av propositionsmotiven framgår det också att trädbeståndet
enligt färska inventeringar årligen växer
med i snitt 97 miljoner kubikmeter. Den genomsnittliga avverkningsvolymen
per år uppgick till 58 miljoner kubikmeter under perioden 1995—1999.
Det nationella skogsprogrammet har som mål att indstrin
ska öka användningen av inhemskt virke med 5—10
miljoner kubikmeter per år fram till 2010 då den årliga
avverkningsmängden är uppe i 63—68 miljoner
kubikmeter. Efter sekelskiftet ökade avverkningsvolymen
till mer än 60 miljoner kubikmeter per år, men
stannade 2005 på ca 57 miljoner kubikmeter på grund
av arbetskonflikter inom skogsindustrin. Här vill utskottet
fästa uppmärksamheten vid att mängden
importerat virke ökat markant. Men å andra sidan är
Ryssland industripolitiskt inriktat på att minska exporten
av råvirke.
Vården och användningen av skogarna har under
de senaste åren inte bara tagit fasta på virkesproduktion
utan allt större hänsyn har börjat tas
till andra sätt att använda skogarna och till naturvärden.
Den gällande lagen ger möjlighet att bevilja enskilda
markägare miljöstöd samt finansiera projekt
för vård av skogsnaturen, naturhandel och försöksprojekt
med samarbetsnät. Med dessa metoder för frivilligt
skydd uppmuntras skogsägarna att i ett långsiktigt
perspektiv skydda skogarnas mångfald.
Finansieringssystemet för hållbart skogsbruk är
komplext: i runt tal 60 miljoner euro fördelas på ca
50 000 projekt. Ett och samma projekt kan dessutom innefatta
flera förmånstagare och betalningstransaktioner.
Det splittrade stödsystemet påverkar också förvaltningens
resurser. Av stödet på ca 60 miljoner euro använder
aktörerna ungefär tio miljoner euro för
att planera arbetena och fem miljoner euro till verkställighetsutredningar.
Ungefär sex miljoner euro kostar det skogscentralerna att
genomföra den gällande lagen, och den summan tas
från statsbudgetens moment 30.60.42 (Statsbidrag till organisationer
för främjande och övervakning av skogsbruk).
Att finansieringssystemet är så här splittrat
beror främst på att skogsägarna är
så många och åtgärdsavdelningarna
så små. När det handlar om enskilda skogar är
den genomsnittliga lägenhetsstorleken aningen över
30 hektar och storleken på det bestånd som per
gång är föremål för
en åtgärd i medeltal 1—2 hektar. Enligt propositionen
har skogsägarstrukturen på senare år
långsamt splittrats ännu mer, men å andra sidan
har även antalet stora skogslägenheter ökat.
Utgående från det ovan sagda anser utskottet att
det primära målet med propositionen, att stöden
ska bli mer verkningsfulla, är ytterst angeläget.
Här vill utskottet också påpeka att man
i fråga om vissa arbetsslag ligger efter målen
i det nationella skogsprogrammet och att det statsfinansiella läget
inte tillåter en ökad finansiering. För
att arbetsmålen i det nationella skogsprogrammet ska kunna
nås måste stöden bli mer verkningsfulla
så att andelen välskötta skogar ökar även
om resurserna är knappa.
Tanken är att stöden ska ge bättre
resultat särskilt när det gäller vården
av ungskog, alltså det arbetsslag som kräver mest
resurser, framgår det av propositionen. Vård av
ungskog sker i dag i stort sett i samma utsträckning i
plantbestånd som i unga gallringsskogar. Vård
av plantbestånd har större effekt och är
fördelaktigare ur skogsbrukssynpunkt än vård
av gallringsskogar som ännu utvecklas. Undersökningar
visar att de första åren är avgörande
för hur ett skogsbestånd utvecklas senare. Därför
föreslås det i propositionen att stödvillkoren ändras
för att arbetet företrädesvis ska utföras
på skogar i plantbeståndsfasen. Den gällande
lagen ställer som kriterium för stöd
för vård av ungskog att på området
inte fås en som stämplingspost säljbar
mängd virke som uppfyller kvalitets- och måttkraven för
kommersiellt gångbart gagnvirke. Detta kriterium föreslås
bli utbytt mot ett som gäller trädbeståndets
diameter i brösthöjd.
Propositionens andra syfte, att tydliggöra och förenkla
stödvillkoren, är också det mycket viktigt,
menar utskottet. Stödsystemet är i sin nuvarande
form komplicerat och detaljerna är många. Genom
att systemet är invecklat leder det till ökade
administrativa kostnader och sämre resultat. Det är
svårt inte minst för jordägarna att hålla
reda på vad stödvillkoren exakt går ut
på. Förenklingen ska enligt propositionen ske
genom att skogsförbättringslånen slopas
helt, finansieringen av vissa arbetsslag justeras och stödvillkoren förenklas.
För att stöden ska generera bättre
resultat är det enligt utskottet nödvändigt
att det administrativa arbetet kring stödsystemet minskas
både för aktörer och för myndigheter.
Enligt propositionen förenklas det administrativa förfarandet när
stödvillkoren förenklas och mätningarna
i terrängen minskar. Något som också lättar
det administrativa arbetet är att de minimiarealer som
ställs som villkor för stödet ändras.
Det krävs nämligen rätt mycket administrativt
arbete för att behandla och kontrollera handlingar som
gäller små objekt och avdelningar. Utskottet framhåller
att övergången till elektronisk administration
kommer att generera stora besparingar under de närmaste åren.
Skogscentralernas gemensamma gruppstrategi går ut på att
80 procent av anmälningarna och ansökningarna
i anknytning till verkställigheten av lagar ska göras
elektroniskt senast 2010. Den översyn av informationssystemen
som just nu pågår på skogscentralerna
bör absolut göras med hänsyn till att elektronisk
administration kan utnyttjas fullt ut, understryker utskottet.
Utskottet noterar att regeringen stannat för att behålla
indelningen i stöd som baserar sig på en plan
och stöd som baserar sig på en verkställighetsundersökning
med motiveringen att förvaltningen ska vara effektiv. Behandlingsfaserna är färre
för stöd som beviljas i efterhand. I de fallen
kan man samtidigt besluta bevilja och betala ut stödet
och konstatera att arbetet har genomförts i enlighet med
stödvillkoren.
Som regeringen säger i propositionen är det skäl
att beakta att man inte genom ändring av bestämmelserna
om finansieringen kan garantera att skogsförnyelsen och
i synnerhet dess eftervård genomförs, inte heller
att den skyldighet att åstadkomma återväxt
som avses i 8 § i skogslagen ()
fullgörs. Den frågan bör i första
hand lösas genom bestämmelserna i skogslagen och övervakningen
av dem. Däremot kan man med hjälp av stödet
indirekt sporra till senare vård av det utvecklingsdugliga
plantbestånd som uppstått i samband med skogsförnyelsen.
Utskottet noterar också att nivån på stödet
för lägenhetsbaserat arbete inte längre
ska vara bunden till en uppdaterad skogsbruksplan. Systemet med
skogsplanering håller på att revideras, och enligt
propositionsmotiven är det ingen idé att binda
stödnivån till ett system som är under
utveckling. Också på den här punkten
gäller det att ge akt på vilka konsekvenser ändringen
får, menar utskottet.
Regeringen har i propositionen stannat för att stödet
ska motivera markägarna att vårda ungskog men
att en exakt mätning av detta arbete ska slopas. Markägarna
får ett stödbelopp i euro som är graderat
efter stödområde. I stödet har då beaktats
den statliga finansieringens betydelse för nya långverkande
investeringar runt om i landet. Beloppet av stöd för
vård av ungskog är inte beroende av om arbetet
utförs av lägenhetens egen eller utomstående
arbetskraft. Administrativt sett är en sådan arvodesmodell
för beviljande av stöd den enklaste. Dessutom
skulle markägaren på förhand veta hur
stort stödet blir. Men observeras bör att den
föreslagna arvodesmodellen där kostnaderna inte
behöver redovisas kan leda till ökad användning
av svart arbetskraft. Här gäller det att hålla
ett öga på vad ändringen leder till.
Eftersom marknadens villkor allt mer kommer att gälla
energived när användningen av bioenergi stadigt ökar
och då mängden tillvaratagen energived enligt
den gällande definitionen av objekt som finansieras sannolikt
fortsätter öka, har regeringen inte sett sig föranlåten
att bredda stödkretsen i fråga om uttag av energived.
Däremot ska stödet för uttag av energived inte
längre vara beroende av om ett plantbestånd eller
något annat skogsvårdsobjekt är finansieringsbart.
En ny begränsning är emellertid att stöd
för uttag av energived bara kan beviljas en gång
under trädbeståndets omloppstid.
Regeringen föreslår att kriteriet för
stöd för bekämpning av rotticka ska vara
att arbetet utförs från början av maj
till slutet av oktober i samband med avverkning på mineraljord
i områden där det finns risk för att
rottickan breder ut sig. Det föreslagna stödet
skiljer sig innehållsmässigt från det
nuvarande stödet såtillvida att stöd
inte längre beviljas för mekanisk bekämpning
av rottickka, dvs. avlägsnande av stubbar. Stubbar avlägsnas
i dagsläget snarare för att ta ut energived än
för att bekämpa rotticka, påpekas det
i propositionen. Avlägsnandet av stubbar är i regel
marknadsdikterat och därför är det inte motiverat
med statligt stöd för det.
Utskottet framhöll i sitt betänkande om regeringens
proposition med förslag till lag om ändring av
ikraftträdandebestämmelsen i en lag om ändring
av lagen om finansiering av hållbart skogsbruk samt till
lag om ändring av lagen om finansiering av hållbart
skogsbruk (JsUB 12/2002 rd — RP
179/2002 rd) att stubbarna spelar en avgörande
roll för spridningen av rotticka. Svampen sprider sig till
skogen genom stubbar och kan leva kvar efter avverkning i murkna
stubbar i flera decennier. Via rötterna angrips också skogsplanteringar
om inte trädarterna byts ut. Skadorna har en benägenhet
att öka från generation till generation. Vid avverkningar
på sommaren kan stubbarna skyddas genom behandling mot
smitta av rotticka. Om skogen redan är angripen av röta
hjälper det inte med att behandla stubbarna, även
om det rekommenderas att rötangripna skogar behandlas inom
riskområdet för att ny smitta ska kunna reduceras. En
tillväxtplats som angripits av rotticka kan rengöras
genom att en ren lövträdsgeneration (björk,
asp etc.) planteras på platsen eller genom att de rötangripna
stubbarna tas bort. I södra Finland kan de svårt
rotangripna granskogarna förnyas genom att stubbarna tas
bort utan att trädslagen behöver bytas ut. Detta
säkerställer tillgången till friska granar
också i framtiden. I talldungarna med rotröta
i sydöstra Finland går det många gånger
inte att byta ut trädslaget på grund av att växtplatsen är
så karg. På grundval av det ovan sagda föreslog
utskottet vissa ändringar som medgav att stöd
enligt lagen om finansiering av hållbart skogsbruk också ges
ut för mekanisk bekämpning av rotticka. Även
i det nu aktuella sammanhanget vill utskottet understryka hur angeläget
det är att bekämpa rotticka.
Den tionde inventeringen av rikets skogar ger vid handen att
en tredjedel av de dikade torvmarksområdena behöver
rensas eller kompletteringsdikas under 2005—2014. Propositionen
avser att få enskilda markägare att aktivare vårda torvmarksskogarna
och sätta i stånd diken samt vidta adekvata vattenvårdsåtgärder
i samband med dessa åtgärder. Det nuvarande stödet
för iståndsättningsdikning ersätts
i den nya lagen med stöd för vård av
torvmarksskog. De åtgärder som kan få stöd
vid iståndsättningsdikning är desamma
som nu. Det är ytterst viktigt, menar utskottet, att man
inom projekt för vård av torvmarksskogar i enlighet
med propositionen gör en mer övergripande bedömning
av behovet av iståndsättningsdikning, näringssituationen, transportförbindelser,
vården av skogarna och avverkningsarbeten i det dikade
området. Höjt stöd för vård
av ungskog och vitaliseringsgödsling som sker i samband
med projekt för vård av torvmarksskog är
ett sätt att sporra till detta. Propositionsmotiven lyfter
också fram Europaparlamentets och rådets direktiv
2000/60/EG om upprättande av en ram för
gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens
område (vattenramdirektivet) som syftar till att bevara
och förbättra vattenmiljön i gemenskapen.
Inom skogsbruket kommer vattenramdirektivet att genomföras
med särskild hänsyn till att skador på vattendrag
orsakade av iståndsättningsdikning kan föregripas
och avvärjas.
Stöd för bevarande av skogarnas biologiska mångfald
föreslås bli beviljat antingen som miljöstöd
eller stöd för vård av skogsnaturen.
Enligt den gällande lagen kan miljöstöd
dock inte beviljas när den minskning av skogsavkastningen
eller det ekonomiska bortfall av annat slag som beror på upprätthållande
av mångfalden är ringa så som avses i
11 § 1 mom. i skogslagen ().
Detta villkor föreslås bli struket, påpekar
utskottet. Framöver grundar sig miljöstödet
på avverkningsvärdet minus självrisk.
En del av de föreslagna stöden kan differentieras
bl.a. regionalt utifrån skogsbruksförhållandena
och administrativa gränser. I utkastet till statsrådsförordning,
som återges i en bilaga till propositionen, föreslås
att landet delas in i tre stödområden. Indelningen
bygger på den zonindelning som bestämts med stöd
av lagen om finansiering av hållbart skogsbruk. I en utredning till
utskottet har det med åberopande av träproduktionsläget
föreslagits att kommunerna Karlö, Ii
och Yli-Ii överförs till den tredje zonen. På grund
härav är det viktigt att stödzonsindelningen
ses över där det behövs, menar utskottet.
Med hänvisning till propositionen och övrig utredning
finner utskottet propositionen behövlig och angelägen.
Utskottet tillstyrker lagförslagen, men med följande
anmärkningar och ändringsförslag.
Detaljmotivering
1. Lag om finansiering av skogsbruk
Lagrubriken.
Utskottet har i den allmänna motiveringen framhållit
att det nationella skogsprogrammet, som ligger till grund för
den föreslagna lagen, avser att öka den på skogar
baserade nationella och regionala välfärden genom
att slå vakt om skogarnas ekonomiska, ekologiska och sociala
uthållighet. Samtidigt har utskottet lagt fram en lång
rad synpunkter på bl.a. skogarnas mångfald. Utskottet
föreslår därför att lagrubriken ändras
till "Lag om finansiering av ett hållbart skogsbruk".
1 §.
Lagens syfte är enligt den föreslagna paragrafen
att främja god vård och användning av skogarna.
Med tanke på såväl motiven som själva
bestämmelserna föreslår utskottet att
paragrafen preciseras med att syftet med lagen är att främja
virkesproduktionen och användningen av energived samt skydda
skogarnas biologiska mångfald. Genom ändringen
breddas paragrafens materiella innehåll.
4 §.
Enligt föreslagna 1 mom. kan stöd för
flisning av energived även beviljas samfund och yrkesutövare,
om stödet främjar vården och användningen
av enskilda markägares skogar. Däremot
förelås det att stöd för uttag
av energived bara ska kunna beviljas enskilda markägare. Detta
kan enligt utredning till utskottet leda till problem i praktiken,
eftersom både stöd för uttag av energived
och stöd för flisning ofta kan betalas för
ett och samma virkesparti. Också momsbeskattningen skulle
bli arbetskrävande och lätt gå snett.
Därför föreslår utskottet att
andra meningen i 1 mom. kompletteras med "uttag".
5 §.
Utskottet föreslår en teknisk ändring
i rubriken. Ändringen påverkar inte den svenska
texten.
7 §.
Paragrafen föreslås gälla plan och
verkställighetsutredning. Enligt 1 mom. krävs
för stöd för bl.a. projekt för
vård av skogsnaturen en plan som godkänts av skogscentralen.
Utskottet påpekar att regeringen missat på denna
punkt i propositionens detaljmotiv (s. 34) då den säger
att en plan inte förutsätts för skogsvårdsprojekt.
14 §.
Paragrafen föreslås gälla uttag av
energived. Utskottet vill också i detta sammanhang anknyta
till den diskussion som fördes på 1990-talet om
stöd för energived som skogsägaren tar
ut ur egen skog för eget bruk. Samtidigt konstaterar utskottet
att finansieringsstödet är tänkt för att
stimulera till ett mer omfattande bruk av energived i
samhället än vad markägarna använder
hemma. Markägarna använder redan nu energived
från egen skog, eftersom det är lämpligast
i marknadshänseende. Det statliga finansieringsstödet
ger inte önskade effekter om det betalas för uttag
av energived ur hushållens egna skogar. Fortsatta stödinsatser
behövs för att värmeverk och regionala
värmeverk ska kunna använda energived som tillvaratagits
i samband med vård av plantbestånd och avverkning
i unga gallringsskogar och som kan hävda sig mot konkurrerande
energikällor. På grund av det ovan sagda anser
utskottet att lagen, alldeles som regeringen föreslagit,
som kriterium för såväl stöd för
uttag som stöd för flisning ska ha att virket som
fällts överlåts och att skogscentralen
ges en utredning om överlåtelsen.
I paragrafen föreslås också krav
på näringshalten hos objektet för uttag.
Utifrån inkommen information konstaterar utskottet att
av avverkningsmetoderna kan helträdsdrivning leda till tillväxtförluster
inom näringsfattiga objekt, men å andra sidan är
det i regel inte ändamålsenligt att ta ut energived
på sådana objekt, eftersom virkesmängden är
så anspråkslös. Det gäller att med
tillämpningsanvisningar framtagna för att stimulera
till användning av energived styra uttaget till platser
där tillgången är stor och effekten av
näringsförlusten blir så liten som möjligt. Enligt
utredning till utskottet bygger bedömningen av näringshalten
i utkastet till statsrådsförordning på en
växtplatsklassificering som för att kunna göras
kräver mycket extra administrativt arbete. Utskottet föreslår
därför att 2 och 4 mom. ändras
genom att kriteriet gällande näringshalten hos
objektet för uttag av energived stryks.
Enligt det föreslagna 1 mom. kan stöd beviljas
för hopsamling och skogstransport av virke som fällts
och överlåtits för energianvändning
i samband med vård av plantbestånd och avverkning
i ung gallringsskog. Men i lagförslaget ingår
ingen definition på avverkning i ung gallringsskog. Med
uttrycket avses enligt en utredning till utskottet i allmänhet
avverkning där trädbeståndet efter avverkningen
har en genomsnittlig diameter på mindre än 16
cm i brösthöjd. Avsikten är att definitionen
ska ingå i 17 § i statsrådets förordning.
Med stöd av det ovan sagda föreslår utskottet
att även 4 mom. ses över i fråga om bemyndigandet
att utfärda förordning.
15 §.
Utskottet föreslår under 14 § att
kriteriet gällande näringshalten hos objektet
för uttag av energived stryks. I anknytning härtill
föreslår utskottet en del ändringar i
2 och 3 mom.
16 §.
Utskottet konstaterar att i propositionen går all annan
finansiering utom miljöstödet till åtgärder
som går utöver normerna i lagstiftningen (5 § 2
mom. i lagförslaget). Utifrån erhållen utredning
anser utskottet att detta även bör gälla miljöstödet.
Följaktligen föreslår utskottet att hänvisningen
till 10 § i skogslagen stryks i 1 mom.
24 §.
Grundlagsutskottet anser i sitt utlåtande att parterna
bör höras före beslut enligt 24 § 2
mom. (beslut om förbud gällande ombud), enligt
35 § 1 mom. (beslut om hävning av miljöstödsavtal) och
enligt 36 § 1 mom. (beslut om uppsägning av miljöstödsavtal).
Grundlagsutskottet hänvisar till grundlagens 20 § 2
mom. om bl.a. rätten att bli hörd.
Jord- och skogsbruksutskottet konstaterar att förvaltningslagen
() innehåller detaljerade
bestämmelser om centrala procedurkrav som ska iakttas i
förvaltningsärenden och som väsentligt
inverkar på den enskildes ställning och rättsskydd
vid beslutsfattande i förvaltningen. Förvaltningslagen
har bl.a. bestämmelser om komplettering av handlingar (22 §),
myndigheters utredningsskyldighet (31 §), begäran
om utredning (32 §), hörande av part (34 §)
och inspektion (39 §). Den tillämpas även
på skogcentraler när de sköter offentliga
förvaltningsuppgifter, vilket framgår av lagens
2 § 3 mom. Till yttermera visso konstaterade förvaltningsutskottet
i samband med förvaltningslagens tillkomst att det med
hänsyn till målen med lagen är viktigt
att lagens räckvidd omfattar den indirekta offentliga förvaltningen
och enskilda med offentliga förvaltningsuppgifter (FvUB
29/2002 rd — RP 72/2002
rd). Alltså ska förvaltningslagen tillämpas
på skogscentralerna när de handhar offentliga
förvaltningsuppdrag. Förvaltningsutskottet framhöll
också i sitt betänkande att det inom olika förvaltningsområden
bör utredas om speciallagstiftningen behöver och
kan samordnas med den nya förvaltningslagen så att
undantag från förvaltningslagen behöver
göras i så få fall som möjligt.
Med hänvisning till det ovan sagda slår jord- och
skogsbruksministeriet fast att skyldigheten att höra parterna
och alla övriga generella skyldigheter avseende behandlingen
av förvaltningsärenden härrör
direkt från förvaltningslagen. I regeringens proposition
med förslag till förvaltningslag och till lag
om ändring av förvaltningsprocesslagen (RP
72/2002 rd) står det också att målsättningen är
att det inte ska vara nödvändigt att utfärda
från förvaltningslagen avvikande bestämmelser
om det förfarande som ska iakttas i förvaltningsärenden.
Målet är även att andra lagars enskilda
bestämmelser om olika faser i behandlingen av förvaltningsärenden
i så stor utsträckning som möjligt ska
kunna upphävas såsom onödiga sedan förvaltningslagen
har trätt i kraft.
Av ovannämnda orsaker ser utskottet ingen anledning
att komplettera bestämmelserna om hörande i den
föreslagna lagen.
28 §.
Utifrån erhållen utredning konstataterar utskottet
att det även i fortsättningen är ändamålsenligt
att precis som nu betala stödet för samprojekt
till ett av delägarna utsett ombud. Proceduren är
administrativt enkel och har visat sig vara praktisk. Därför
föreslår utskottet att paragrafen kompletteras
med ett nytt 4 mom. om saken.
29 §.
Utskottet föreslår en teknisk översyn
av paragrafen.
34 §.
Regeringen föreslår i paragrafen bestämmelser
om återbetalning och återkrav av stöd. Grundlagsutskottet
framhåller i sitt utlåtande att utskottet i fråga
om återkrav av olika stöd och återkallande
av tillstånd har ansett att åtgärden absolut
måste ha samband med allvarliga och väsentliga
förseelser eller försummelser och med att anmärkningar
och varningar till den det gäller inte har lett till att
brister i verksamheten har korrigerats och att åtgärden
inte bör genomföras förrän den
berörda personen har fått en chans att korrigera
felet.
Jord- och skogsbruksutskottet konstaterar att den föreslagna
33 § om tillsyn har en uttrycklig bestämmelse
om avhjälpande av konstataterade brister. Där åläggs
skogscentralen att ge stödtagaren möjlighet att
avhjälpa de i bestämmelsen avsedda bristerna i
terrängen. Förvaltningslagen, närmare
bestämt 8 § om myndigheternas rådgivningsskyldighet
och 22 § om kompletteringar av handlingar, blir tillämplig
när det gäller korrigering av brister i ansökningshandlingar.
Det här sägs tydligt ut i propositionen (detaljmotiven
till 5 § 4 mom.).
När propositionen bereddes ansågs en bestämmelse
om anmärkning vara befogad bara när det gäller
ombud, framgår det av en utredning till utskottet. När
det gäller markägare ansågs det onödigt
med en bestämmelse om anmärkning eller varning.
I motsats till ombud är det sällan en markägare
står i kontinuerlig kontakt med skogscentralen. På markägarhåll
skulle det uppfattas som en ytterst negativ gest om lagen kompletterades
med en bestämmelse om anmärkning och/eller
varning på denna punkt.
Skogscentralernas rådgivarroll har satts i fokus i
en utredning till utskottet. Förvaltningslagen föreskriver
om myndigheternas rådgivningsskyldighet. Också lagen
om skogscentraler och skogsbrukets utvecklingscentral ()
påför skogscentralerna rådgivningsskyldighet.
Enligt utredningen är det genom rådgivning och
inte genom anmärkningar och varningar man kan undvika de
av grundlagsutskottet utmålade situationer som uppstått
till följd av ett obetydligt fel, missförstånd
eller en oriktig uppgift. Markägarna bör få råd,
inte en anmärkning eller varning. Det är också viktigt att
i stödbeslutet tydligt ange vilka skyldigheter som gäller
för markägaren för att situationer av ovannämnt
slag ska undvikas. Enligt 11 § i statsunderstödslagen
(688/2001) ska av ett statsunderstödsbeslut framgå grunderna
för beviljandet och utbetalningen av statsunderstödet
samt för övervakningen av dess användning
"på det sätt som klarheten i fråga om
... statsunderstödstagarens rättigheter och skyldigheter
kräver".
Utskottet noterar också att grunder för återkrav
endast finns angivna i 35 och 36 § i förslaget.
Paragraferna gäller hävning och uppsägning
av miljöstödsavtal. Som normalt i avtalsrätt är
hävning av avtal kopplat till väsentligt avtalsbrott.
Bestämmelsen om uppsägning av avtal har dessutom
en sådan formulering att ringa förseelse inte
leder till uppsägning. Grunderna för återkrav
av andra stöd än miljöstöd bestäms
utifrån den gällande statsunderstödslagen.
I sitt betänkande om statsunderstödslagen konstaterade finansutskottet
(FiUB 9/2001 rd — RP 63/2001 rd) följande:
"Den föreslagna lagen avser att skapa allmänna
lagbestämmelser som skall medverka till mer samordnade
förfaranden. När det finns en statsunderstödslag
behövs det i de flesta fall inte längre några
speciallagar. Utskottet anser att den speciallagstiftning som eventuellt behövs
bör samordnas med den föreslagna statsunderstödslagen
i så hög grad som möjligt. Onödiga
och grundlösa undantag från den allmänna lagstiftningen
och överlappande bestämmelser måste så långt
som möjligt undvikas."
Med beaktande av det ovan sagda anser jord- och skogsbruksutskottet
att bestämmelserna inte kräver någon
komplettering.
36 §.
Utskottet föreslår en teknisk ändring
i rubriken.
42 §.
Utskottet noterar att biodiversitetsprogrammet för
södra Finlands skogar, METSO, om metoder för frivilligt
skydd, naturvärdeshandel och samarbetsnät gett
goda erfarenheter. Under 2007 inleds förberedelserna för
en förlängning av handlingsprogrammet och skyddet
av biodiversiteten på privatägd mark fortsätter
med frivilliga skyddsmetoder. Enligt 19 a § i den gällande
lagen om finansiering av hållbart skogsbruk kan försöksprojekt
inom ramen för METSO finansieras fram till den
31 december 2007. Miljöutskottet anser i sitt utlåtande
det vara beklagligt att beslutet om en förlängning
av METSO inte har kunnat vägas in i lagförslaget.
Med stöd av det ovan sagda föreslår jord-
och skogsbruksutskottet att 2 mom. ändras så att
giltighetstiden för den nämnda 19 a § förlängs
med ett år.
Utskottet föreslår dessutom tekniska ändringar
i 4 och 11 mom.
2. Lag om ändring av 53 § i inkomstskattelagen
53 §.
Till följd av den förseslagna ändringen
av rubriken för lagförslag 1 föreslår
utskottet att den nya 7 punkten ses över.