Allmän motivering

Den gällande lagen om finansiering av hållbart skogsbruk (1094/1996) trädde i kraft den 1 januari 1997. Lagen och de bestämmelser som utfärdats med stöd av den har emellertid ändrats i flera repriser. Lagen har bestämmelser om statlig finansiering för åtgärder som främjar hållbar vård och användning av endskilda skogar enligt skogslagen (1093/1996). Finansieringen kan utgöras av stöd eller lån. Lån har beviljats för samprojekt kring skogsvägar och iståndsättningsdikning. I övrigt har finansieringen beviljats i form av stöd. Ett av de främsta syftena med propositionen är att revidera lagen om finansiering av hållbart skogsbruk för att den ska uppfylla kraven i grundlagen.

Utskottet konstaterar att under de senaste åren har verksamheten enligt lagen om finansiering av hållbart skogsbruk anpassats efter det behov av skogsvårds- och skogsförbättringsarbeten som uppskattats i Finlands nationella skogsprogram 2010 (nedan det nationella skogsprogrammet). Det nationella skogsprogrammet, som statsrådet godkände 1999, avser att öka den på skogar baserade nationella och regionala välfärden genom att slå vakt om skogarnas ekonomiska, ekologiska och sociala uthållighet. Enligt programmet ska användningen av inhemskt virke fram till 2010 öka med 5—10 miljoner kubikmeter, värdet av exporten av trävaror fördubblas och skogsvården och miljövården inom skogsbruket hålla en hög nivå. Till målen hör också att öka den årliga användningen av energived med fem miljoner kubikmeter. Vad gäller ekologisk hållbarhet är ambitionen att uppnå och upprätthålla en gynnsam skyddsnivå för olika arter av organismer och livsmiljöer i skogarna genom en adekvat kombination av skyddsområden och ekonomiskogar med diversifierad användning.

Skogsrådet, vars uppgift är att stödja jord- och skogsbruksministeriet i vittsyftande och principiellt viktiga skogspolitiska frågor, har tagit fram en framtidsöversikt för skogssektorn (Metsäsektorin tulevaisuuskatsaus; Jord- och skogsbruksministeriet 11/2006). Översikten är skogsrådets ställningstagande till vilka prioriteringar, mål och åtgärder som krävs med tanke på skogarna och skogsnäringen. Arbetet på en översyn av det nationella skogsprogrammet kommer att fortsätta utifrån översikten, och tanken är att statsrådet mot slutet av 2007 ska kunna godkänna det reviderade nationella skogsprogrammet 2015 och förlänga det därmed sammanhängande handlingsprogrammet för främjande av mångfalden i skogarna i södra Finland (METSO).

Det finns ett starkt skogskluster i Finland, konstaterar utskottet. Det har uppstått och utvecklats till följd av bl.a. en ökad efterfrågan på skogsindustrins produkter, ett breddat sortiment av virkesråvaror och en avancerad produktionsteknik. Skogsklustret står för närapå 10 procent av vår bruttonationalprodukt, cirka 30 procent av industriproduktionen och nästan 40 procent av nettoexportinkomsterna. Hela klustret sysselsätter ungefär 200 000 personer. Kärnan består av en stark skogsindustri och ett lönsamt skogsbruk. Framtiden öppnar möjligheter för vårt skogskluster, då ickeförnybara naturtillgångar överallt i världen får ge vika för förnybara naturtillgångar i produktion och konsumtion. Men för att klustret ska kunna ta vara på möjligheterna behöver dess bärkraft stärkas genom nationella beslut. Utskottet vill också påpeka att skogarnas betydelse vid sidan om virkesproduktionen ökar i hela världen. I kampen mot växthuseffekten är skogarna den viktigaste sänkan för upptag av växthusgaser.

En lönsam skogssektor skapar inte bara arbetstillfällen utan behövs också för att landsbygden ska förbli livskraftig. Av propositionen framgår det emellertid att det nettoresultat i förhållande till arealen skogsmark inom det privata skogsbruket som beskriver skogsbrukets lönsamhet har försämrats reellt sett sedan 1999 och att det nationella skogsprogrammets mål att upprätthålla lönsamheten inte nåtts. Orsaken till den försämrade lönsamheten är att virkespriserna generellt sett sjunkit reellt och att avverkningsmängderna inte ökat.

Av propositionsmotiven framgår det också att trädbeståndet enligt färska inventeringar årligen växer med i snitt 97 miljoner kubikmeter. Den genomsnittliga avverkningsvolymen per år uppgick till 58 miljoner kubikmeter under perioden 1995—1999. Det nationella skogsprogrammet har som mål att indstrin ska öka användningen av inhemskt virke med 5—10 miljoner kubikmeter per år fram till 2010 då den årliga avverkningsmängden är uppe i 63—68 miljoner kubikmeter. Efter sekelskiftet ökade avverkningsvolymen till mer än 60 miljoner kubikmeter per år, men stannade 2005 på ca 57 miljoner kubikmeter på grund av arbetskonflikter inom skogsindustrin. Här vill utskottet fästa uppmärksamheten vid att mängden importerat virke ökat markant. Men å andra sidan är Ryssland industripolitiskt inriktat på att minska exporten av råvirke.

Vården och användningen av skogarna har under de senaste åren inte bara tagit fasta på virkesproduktion utan allt större hänsyn har börjat tas till andra sätt att använda skogarna och till naturvärden. Den gällande lagen ger möjlighet att bevilja enskilda markägare miljöstöd samt finansiera projekt för vård av skogsnaturen, naturhandel och försöksprojekt med samarbetsnät. Med dessa metoder för frivilligt skydd uppmuntras skogsägarna att i ett långsiktigt perspektiv skydda skogarnas mångfald.

Finansieringssystemet för hållbart skogsbruk är komplext: i runt tal 60 miljoner euro fördelas på ca 50 000 projekt. Ett och samma projekt kan dessutom innefatta flera förmånstagare och betalningstransaktioner. Det splittrade stödsystemet påverkar också förvaltningens resurser. Av stödet på ca 60 miljoner euro använder aktörerna ungefär tio miljoner euro för att planera arbetena och fem miljoner euro till verkställighetsutredningar. Ungefär sex miljoner euro kostar det skogscentralerna att genomföra den gällande lagen, och den summan tas från statsbudgetens moment 30.60.42 (Statsbidrag till organisationer för främjande och övervakning av skogsbruk). Att finansieringssystemet är så här splittrat beror främst på att skogsägarna är så många och åtgärdsavdelningarna så små. När det handlar om enskilda skogar är den genomsnittliga lägenhetsstorleken aningen över 30 hektar och storleken på det bestånd som per gång är föremål för en åtgärd i medeltal 1—2 hektar. Enligt propositionen har skogsägarstrukturen på senare år långsamt splittrats ännu mer, men å andra sidan har även antalet stora skogslägenheter ökat.

Utgående från det ovan sagda anser utskottet att det primära målet med propositionen, att stöden ska bli mer verkningsfulla, är ytterst angeläget. Här vill utskottet också påpeka att man i fråga om vissa arbetsslag ligger efter målen i det nationella skogsprogrammet och att det statsfinansiella läget inte tillåter en ökad finansiering. För att arbetsmålen i det nationella skogsprogrammet ska kunna nås måste stöden bli mer verkningsfulla så att andelen välskötta skogar ökar även om resurserna är knappa.

Tanken är att stöden ska ge bättre resultat särskilt när det gäller vården av ungskog, alltså det arbetsslag som kräver mest resurser, framgår det av propositionen. Vård av ungskog sker i dag i stort sett i samma utsträckning i plantbestånd som i unga gallringsskogar. Vård av plantbestånd har större effekt och är fördelaktigare ur skogsbrukssynpunkt än vård av gallringsskogar som ännu utvecklas. Undersökningar visar att de första åren är avgörande för hur ett skogsbestånd utvecklas senare. Därför föreslås det i propositionen att stödvillkoren ändras för att arbetet företrädesvis ska utföras på skogar i plantbeståndsfasen. Den gällande lagen ställer som kriterium för stöd för vård av ungskog att på området inte fås en som stämplingspost säljbar mängd virke som uppfyller kvalitets- och måttkraven för kommersiellt gångbart gagnvirke. Detta kriterium föreslås bli utbytt mot ett som gäller trädbeståndets diameter i brösthöjd.

Propositionens andra syfte, att tydliggöra och förenkla stödvillkoren, är också det mycket viktigt, menar utskottet. Stödsystemet är i sin nuvarande form komplicerat och detaljerna är många. Genom att systemet är invecklat leder det till ökade administrativa kostnader och sämre resultat. Det är svårt inte minst för jordägarna att hålla reda på vad stödvillkoren exakt går ut på. Förenklingen ska enligt propositionen ske genom att skogsförbättringslånen slopas helt, finansieringen av vissa arbetsslag justeras och stödvillkoren förenklas.

För att stöden ska generera bättre resultat är det enligt utskottet nödvändigt att det administrativa arbetet kring stödsystemet minskas både för aktörer och för myndigheter. Enligt propositionen förenklas det administrativa förfarandet när stödvillkoren förenklas och mätningarna i terrängen minskar. Något som också lättar det administrativa arbetet är att de minimiarealer som ställs som villkor för stödet ändras. Det krävs nämligen rätt mycket administrativt arbete för att behandla och kontrollera handlingar som gäller små objekt och avdelningar. Utskottet framhåller att övergången till elektronisk administration kommer att generera stora besparingar under de närmaste åren. Skogscentralernas gemensamma gruppstrategi går ut på att 80 procent av anmälningarna och ansökningarna i anknytning till verkställigheten av lagar ska göras elektroniskt senast 2010. Den översyn av informationssystemen som just nu pågår på skogscentralerna bör absolut göras med hänsyn till att elektronisk administration kan utnyttjas fullt ut, understryker utskottet.

Utskottet noterar att regeringen stannat för att behålla indelningen i stöd som baserar sig på en plan och stöd som baserar sig på en verkställighetsundersökning med motiveringen att förvaltningen ska vara effektiv. Behandlingsfaserna är färre för stöd som beviljas i efterhand. I de fallen kan man samtidigt besluta bevilja och betala ut stödet och konstatera att arbetet har genomförts i enlighet med stödvillkoren.

Som regeringen säger i propositionen är det skäl att beakta att man inte genom ändring av bestämmelserna om finansieringen kan garantera att skogsförnyelsen och i synnerhet dess eftervård genomförs, inte heller att den skyldighet att åstadkomma återväxt som avses i 8 § i skogslagen () fullgörs. Den frågan bör i första hand lösas genom bestämmelserna i skogslagen och övervakningen av dem. Däremot kan man med hjälp av stödet indirekt sporra till senare vård av det utvecklingsdugliga plantbestånd som uppstått i samband med skogsförnyelsen.

Utskottet noterar också att nivån på stödet för lägenhetsbaserat arbete inte längre ska vara bunden till en uppdaterad skogsbruksplan. Systemet med skogsplanering håller på att revideras, och enligt propositionsmotiven är det ingen idé att binda stödnivån till ett system som är under utveckling. Också på den här punkten gäller det att ge akt på vilka konsekvenser ändringen får, menar utskottet.

Regeringen har i propositionen stannat för att stödet ska motivera markägarna att vårda ungskog men att en exakt mätning av detta arbete ska slopas. Markägarna får ett stödbelopp i euro som är graderat efter stödområde. I stödet har då beaktats den statliga finansieringens betydelse för nya långverkande investeringar runt om i landet. Beloppet av stöd för vård av ungskog är inte beroende av om arbetet utförs av lägenhetens egen eller utomstående arbetskraft. Administrativt sett är en sådan arvodesmodell för beviljande av stöd den enklaste. Dessutom skulle markägaren på förhand veta hur stort stödet blir. Men observeras bör att den föreslagna arvodesmodellen där kostnaderna inte behöver redovisas kan leda till ökad användning av svart arbetskraft. Här gäller det att hålla ett öga på vad ändringen leder till.

Eftersom marknadens villkor allt mer kommer att gälla energived när användningen av bioenergi stadigt ökar och då mängden tillvaratagen energived enligt den gällande definitionen av objekt som finansieras sannolikt fortsätter öka, har regeringen inte sett sig föranlåten att bredda stödkretsen i fråga om uttag av energived. Däremot ska stödet för uttag av energived inte längre vara beroende av om ett plantbestånd eller något annat skogsvårdsobjekt är finansieringsbart. En ny begränsning är emellertid att stöd för uttag av energived bara kan beviljas en gång under trädbeståndets omloppstid.

Regeringen föreslår att kriteriet för stöd för bekämpning av rotticka ska vara att arbetet utförs från början av maj till slutet av oktober i samband med avverkning på mineraljord i områden där det finns risk för att rottickan breder ut sig. Det föreslagna stödet skiljer sig innehållsmässigt från det nuvarande stödet såtillvida att stöd inte längre beviljas för mekanisk bekämpning av rottickka, dvs. avlägsnande av stubbar. Stubbar avlägsnas i dagsläget snarare för att ta ut energived än för att bekämpa rotticka, påpekas det i propositionen. Avlägsnandet av stubbar är i regel marknadsdikterat och därför är det inte motiverat med statligt stöd för det.

Utskottet framhöll i sitt betänkande om regeringens proposition med förslag till lag om ändring av ikraftträdandebestämmelsen i en lag om ändring av lagen om finansiering av hållbart skogsbruk samt till lag om ändring av lagen om finansiering av hållbart skogsbruk (JsUB 12/2002 rd — RP 179/2002 rd) att stubbarna spelar en avgörande roll för spridningen av rotticka. Svampen sprider sig till skogen genom stubbar och kan leva kvar efter avverkning i murkna stubbar i flera decennier. Via rötterna angrips också skogsplanteringar om inte trädarterna byts ut. Skadorna har en benägenhet att öka från generation till generation. Vid avverkningar på sommaren kan stubbarna skyddas genom behandling mot smitta av rotticka. Om skogen redan är angripen av röta hjälper det inte med att behandla stubbarna, även om det rekommenderas att rötangripna skogar behandlas inom riskområdet för att ny smitta ska kunna reduceras. En tillväxtplats som angripits av rotticka kan rengöras genom att en ren lövträdsgeneration (björk, asp etc.) planteras på platsen eller genom att de rötangripna stubbarna tas bort. I södra Finland kan de svårt rotangripna granskogarna förnyas genom att stubbarna tas bort utan att trädslagen behöver bytas ut. Detta säkerställer tillgången till friska granar också i framtiden. I talldungarna med rotröta i sydöstra Finland går det många gånger inte att byta ut trädslaget på grund av att växtplatsen är så karg. På grundval av det ovan sagda föreslog utskottet vissa ändringar som medgav att stöd enligt lagen om finansiering av hållbart skogsbruk också ges ut för mekanisk bekämpning av rotticka. Även i det nu aktuella sammanhanget vill utskottet understryka hur angeläget det är att bekämpa rotticka.

Den tionde inventeringen av rikets skogar ger vid handen att en tredjedel av de dikade torvmarksområdena behöver rensas eller kompletteringsdikas under 2005—2014. Propositionen avser att få enskilda markägare att aktivare vårda torvmarksskogarna och sätta i stånd diken samt vidta adekvata vattenvårdsåtgärder i samband med dessa åtgärder. Det nuvarande stödet för iståndsättningsdikning ersätts i den nya lagen med stöd för vård av torvmarksskog. De åtgärder som kan få stöd vid iståndsättningsdikning är desamma som nu. Det är ytterst viktigt, menar utskottet, att man inom projekt för vård av torvmarksskogar i enlighet med propositionen gör en mer övergripande bedömning av behovet av iståndsättningsdikning, näringssituationen, transportförbindelser, vården av skogarna och avverkningsarbeten i det dikade området. Höjt stöd för vård av ungskog och vitaliseringsgödsling som sker i samband med projekt för vård av torvmarksskog är ett sätt att sporra till detta. Propositionsmotiven lyfter också fram Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område (vattenramdirektivet) som syftar till att bevara och förbättra vattenmiljön i gemenskapen. Inom skogsbruket kommer vattenramdirektivet att genomföras med särskild hänsyn till att skador på vattendrag orsakade av iståndsättningsdikning kan föregripas och avvärjas.

Stöd för bevarande av skogarnas biologiska mångfald föreslås bli beviljat antingen som miljöstöd eller stöd för vård av skogsnaturen. Enligt den gällande lagen kan miljöstöd dock inte beviljas när den minskning av skogsavkastningen eller det ekonomiska bortfall av annat slag som beror på upprätthållande av mångfalden är ringa så som avses i 11 § 1 mom. i skogslagen (). Detta villkor föreslås bli struket, påpekar utskottet. Framöver grundar sig miljöstödet på avverkningsvärdet minus självrisk.

En del av de föreslagna stöden kan differentieras bl.a. regionalt utifrån skogsbruksförhållandena och administrativa gränser. I utkastet till statsrådsförordning, som återges i en bilaga till propositionen, föreslås att landet delas in i tre stödområden. Indelningen bygger på den zonindelning som bestämts med stöd av lagen om finansiering av hållbart skogsbruk. I en utredning till utskottet har det med åberopande av träproduktionsläget föreslagits att kommunerna Karlö, Ii och Yli-Ii överförs till den tredje zonen. På grund härav är det viktigt att stödzonsindelningen ses över där det behövs, menar utskottet.

Med hänvisning till propositionen och övrig utredning finner utskottet propositionen behövlig och angelägen. Utskottet tillstyrker lagförslagen, men med följande anmärkningar och ändringsförslag.