Allmän motivering
Allmänt
Regeringen föreslår ändringar i den
nya förundersökningslagen ()
och den nya tvångsmedelslagen (),
som båda träder i kraft den 1 januari 2014. Dessutom
föreslås ändringar som närmast är
av teknisk natur i lagar som hänger samman med dessa. Också flera av
de föreslagna ändringarna i tvångsmedelslagen är
av teknisk natur. Dessutom ingår många ändringsförslag
som klarlägger innehållet i lagbestämmelserna
och utgör riktlinjer för lagtolkningen. Propositionen
innehåller också substansändringar som
till sin omfattning är sådana att det har varit
möjligt att ta fram dem inom en relativt snabb tidtabell.
Samtidigt med denna proposition lämnade regeringen
en proposition (RP 16/2013 rd) om ändring av den
nya polislagen (). Ministerierna
har tagit fram propositionerna i nära samarbete med varandra.
Lagutskottet har lämnat utlåtande (LaUU 21/2013
rd) om den propositionen.
Rent allmänt konstaterar utskottet att det i detta
sammanhang är motiverat att koncentrera sig på ändringsförslagen
i den här propositionen. Det är inte ändamålsenligt
att ta upp sådana bestämmelser till ny behandling
som antogs genom lag 806/2011 och som denna proposition inte
gäller, om man beaktar ämnets omfattning och komplexitet
samt dessutom kräver konsekvens i lagstiftningen och vill
följa god lagberedningssed. I det avseendet kan bara ändringar av
teknisk natur motiveras. Trots dessa premisser anser utskottet att
man uppmärksamt måste följa hur den nya
lagstiftningen fungerar och åtgärda eventuella
problem som uppdagas.
Sammantaget anser utskottet att propositionen behövs
och fyller sitt syfte. Utskottet tillstyrker lagförslaget,
men med följande ändringsförslag.
Förundersökningslagen
Den nya förundersökningslagens bestämmelser om
rätten att anlita biträde vid förundersökning ska
enligt förslaget kompletteras så att förundersökningsmyndigheten
också ska beakta garantierna för en rättvis
rättegång. Ändringen bygger i synnerhet
på högsta domstolens avgörande HD 2012:45,
där det ansågs att den misstänktes försvarsmöjligheter
hade kränkts. Avgörandet gällde villkoren
för att någon ska anses ha avstått från
sin rätt att anlita biträde, och högsta
domstolen slog i detta avseende utifrån Europadomstolens
praxis fast bland annat att avståendet måste vara
entydigt. Högsta domstolen ansåg att den misstänkte
måste ha underrättats om sin rätt till
biträde för att entydighet ska anses föreligga.
Utskottet anser att den föreslagna paragrafen är
formulerad så att den i tillräcklig utsträckning garanterar
rätten att anlita biträde. Också lagen om
rättegång i brottmål stöder
syftet att se till att den misstänktes försvar är
effektivt. Enligt dess 2 kap. 1 § 3 mom. 1 punkt ska för
den misstänkte förordnas en försvarare
på tjänstens vägnar, om han eller hon
inte klarar av att försvara sig själv. Bakom den
föreslagna ändringen ligger i sista hand skyddet
mot självinkriminering, dvs. att ingen ska behöva
medverka till utredningen av sitt brott. Fel som kränker
skyddet kan leda till att bevisningen förlorar sitt bevisvärde
eller att det åtminstone måste begränsas.
Lagutskottet understryker därför att det är
ytterst viktigt att iaktta förfaranden som garanterar skyddet
mot självinkriminering.
Också i bestämmelserna om skyldighet att infinna
sig till förundersökning föreslås ändringar.
De avses börja gälla även andra förundersökningsmyndigheter än
polisen. Om det finns anledning att anta att en person kan bidra
till utredningen av ett brott eller om hans eller hennes närvaro
vid en förundersökningsåtgärd
annars behövs för utredningen av brottet, ska
personen vara skyldig att på kallelse infinna sig på det
närmaste lämpliga verksamhetsstället
hos den förundersökningsmyndighet som sänt
kallelsen eller på motsvarande verksamhetsställe
hos någon annan förundersökningsmyndighet.
Motsvarande ändring föreslås i den nya
förundersökningslagens bestämmelser om
omedelbart hörande.
Utskottet understryker förundersökningsmyndighetens
skyldighet att i tillämpningspraxis beakta den olägenhet
som långa avstånd innebär för
den som ska förhöras.
I sitt utlåtande (FvUU 29/2013 rd) till lagutskottet
anser förvaltningsutskottet att första meningen
i 4 kap. 10 § i förundersökningslagen är
problematisk. Enligt den meningen har en part vid förundersökning
rätt att anlita ett biträde som parten väljer
själv. Det som i synnerhet lyfts fram som ett problem är
hur man ska förhålla sig till en situation där
parten vill anlita biträde som exempelvis på grund
av utlandsresa kommer att vara frånvarande under en längre
tid, vilket kommer att fördröja förundersökningen.
Enligt inkommen utredning till förvaltningsutskottet medger
den nya förundersökningslagen (FörundersökningsL
4:10 § och 11:3 §) inte förbud mot att
anlita det valda biträdet bara på den grunden att
det inte går att få biträdet att infinna
sig utan dröjsmål. Det är med beaktande
av både Europadomstolens och högsta domstolens
rättspraxis inte motiverat att ändra denna bestämmelse,
eftersom dessa domstolar allt mer understryker vikten av att biträde
anlitas. Vid eventuella dröjsmål bör
man enligt lagutskottet försöka lösa
problemet genom att man i början anlitar en ersättare
för biträdet, som sedan träder i ersättarens
ställe när hindret är undanröjt.
Tvångsmedelslagen
Kopiering av handlingar som ska tas i beslag (TvångsmedelsL
7:2)
I 7 kap. 1 § i den nya tvångsmedelslagen finns bestämmelser
om förutsättningar för beslag. Enligt
2 § i samma kapitel ska beslag av handlingar som ska att
användas som bevis i stället ersättas med
kopiering av handlingarna, om kopian är tillräcklig
för att bevisningen ska vara tillförlitlig. Enligt
2 § 2 mom. ska en handling kopieras utan ogrundat dröjsmål
efter det att den har omhändertagits. Efter kopieringen
ska handlingen utan dröjsmål återlämnas
till den hos vilken den omhändertagits. I 3 mom. finns
däremot en undantagsbestämmelse: om en handling
inte kan kopieras utan dröjsmål på grund
av handlingens eller handlingsmaterialets art eller omfattning, ska
handlingen tas i beslag.
I sitt utlåtande till lagutskottet säger förvaltningsutskottet
att det har framförts att sådana regler kommer
att leda till betydande besvär för exempelvis
utredningen av ekonomiska brott, eftersom de i vissa fall innebär
en skyldighet att i syfte att undvika dröjsmål
kopiera till och med flera hyllmeter handlingsmaterial. Lagutskottet har
mottagit liknande kritik.
Enligt uppgift är det ändå fråga
om hur paragrafens ordalydelse och motiven (se RP 222/2020
rd) ska tolkas, och bestämmelsen lär inte utgöra
ett sådant problem eftersom 3 mom. medger möjlighet
att avvika från kopieringsskyldigheten. Förvaltningsutskottet
anser att lagutskottet ska bedöma om dessa synpunkter ger
anledning att ändra reglerna. Lagutskottet anser att lagen
inte behöver ändras på den punkten, eftersom
det finns tillräcklig vägledning i den nämnda
propositionen (RP 222/2010 rd, s. 284/I), där
det står följande: "I vissa fall kan
en handling eller handlingsmaterialet vara av sådan art
eller omfattning att någon snabb sållning inte är
möjlig ens efter genomsökning. I dessa fall ska
handlingen tas i beslag med stöd av 3 mom.".
Närvaro och förfarande vid husrannsakan (TvångsmedelsL
8:5 och 8:6)
Enligt förslaget ska bestämmelserna om husrannsakan
i den nya tvångsmedelslagen kompletteras med en bestämmelse
om att den hos vilken genomsökningen företogs
ska underrättas om sin rätt att få husrannsakan
prövad av domstol (TvångsmedelsL 8:5.2). Dessutom
kompletteras lagen med en bestämmelse om att rätten
för en person som finns på förrättningsplatsen
att röra sig där får begränsas
för att förhindra att han eller hon får
kännedom om uppgifter som är sekretessbelagda
med stöd av lag eller för att säkerställa
avspärrningen av utredningsplatser och utredningsobjekt.
En förutsättning för begränsningen är
att det är nödvändigt för att
uppnå syftet med åtgärden (TvångsmedelsL
8:6.3).
Sakkunniga har under utfrågningen framfört kritik
mot dessa bestämmelser ur olika synvinklar. Det har framförts
att en extensiv tillämpning av det föreslagna
8 kap. 6 § 3 mom. kan göra närvarorätten
till död bokstav. Vidare har det ansetts mycket problematiskt
att rätten att röra sig kan begränsas, åtminstone
när rannsakan utförs på en plats som
skyddas av hemfrid och det är den boende vars rätt
att röra sig där begränsats. Det framfördes
också att rätten att röra sig borde kunna
begränsas av grundad anledning och inte bara när
det är nödvändigt. Det har också framförts
att 9 kap. 1 § i tvångsmedelslagen bör
preciseras genom en ny bestämmelse om kriminalteknikernas
befogenheter och att det inte är ändamålsenligt
att på de tekniska undersökningarna tillämpa
den huvudregel som bestämts för husrannsakan bland
annat i fråga om platsinnehavarens närvarorätt.
Utskottet anser att regeringens förslag om begränsning
av rätten att vara närvarande vid husrannsakan är
en motiverad kompromiss mellan de olika divergerande synpunkterna.
Förslaget utgör en sammanjämkning av
brottsutredningens intressen och den boendes rättigheter.
Det är också viktigt att brottsplatsen kan undersökas utan
risk för att bevisningens bevisvärde lider av det.
Därför anser utskottet det vara motiverat att en
persons rätt att röra sig på förrättningsplatsen medan
husrannsakan pågår kan begränsas för
att säkerställa avspärrningen av utredningsplatser och
utredningsobjekt. Utskottet anser samtidigt att det nya begreppet
teknisk undersökning inte bör införas
i lagen. Det är tydligast att utgångspunkten fortsatt är å ena
sidan begreppet husrannsakan och å andra sidan begreppen
utredningsplats och utredningsobjekt och att inga nya kategorier
införs.
Utskottet slår också fast att när
en persons närvarorätt inte kan tillgodoses eller
när den måste begränsas är det
rekommendabelt att förundersökningsmyndigheten
försöker kompensera för detta genom att
fästa särskild vikt vid dokumenteringen av genomsökningen,
exempelvis genom videofilmning. När det gäller
den information som ska lämnas vid husrannsakan (TvångsmedelsL
8:6) är det önskvärt att polisen meddela
sin uppfattning om vilken domstol som är behörig
samtidigt som den upplyser om rätten att föra
genomsökningen till domstolsprövning.
Utskottet anser att det krävs noggrann bevakning av
hur bestämmelserna om dessa ämnen fungerar.
Teleavlyssning (TvångsmedelsL 10:3)
Regeringen föreslår att den nya tvångsmedelslagens
bestämmelser om förutsättningarna för
teleavlyssning ändras så att det hemliga tvångsmedlet
också får användas vid utredning av sexuellt
utnyttjande av barn. För närvarande kan detta
tvångsmedel användas för utredning av grovt
sexuellt utnyttjande av barn.
Straffskalan för sexuellt utnyttjande av barn motsvarar
många sådana brott där televavlyssning
får användas för brottsutredning, påpekar utskottet. Ändringen är
således motiverad och ändamålsenlig.
Utskottet anser att den föreslagna paragrafen bör
anpassas efter vissa ändringar som redan gjorts i paragrafen.
De gäller kriminalisering av vissa grova förberedelsebrott
(se RP 141/2012 rd).
Teleövervakning (TvångsmedelsL 10:6)
Enligt den nya tvångsmedelslagen kan tillstånd att
utföra teleövervakning beviljas bland annat om
en person är misstänkt för ett brott
som begåtts med användning av en teleadress eller
teleterminalutrustning och för vilket det föreskrivna strängaste
straffet är fängelse i minst två år.
Avgränsningen i fråga om maximistraffet innebär att
det exempelvis vid utredningen av olovligt brukande, skadegörelse,
kränkning av kommunikationshemlighet och dataintrång
som riktat sig mot ett automatiskt databehandlingssystem får användas
teleövervakning endast med samtycke av den som innehar
en teleadress eller teleterminalutrustning.
I praktiken är situationen i datanätet den
att skaffandet av identifikationsuppgifter riktade mot målsägandens
apparat som sker med hans eller hennes samtycke inte räcker
till för att spåra den misstänkte. Därför
föreslår regeringen att det ska gå att
bevilja tillstånd att utföra teleövervakning
också när det finns skäl att misstänka olovligt
brukande, skadegörelse, kränkning av kommunikationshemlighet
eller dataintrång som riktat sig mot ett automatiskt databehandlingssystem
och som har begåtts med användning av en teleadress
eller teleterminalutrustning eller när det finns skäl
att misstänka lockande av barn i sexuella syften.
När strafflagen 2011 fick en ny bestämmelse om
straff för lockande av barn i sexuella syften (SL 20:8b)
var frågan om behovet av att använda teleövervakning
för brottsutredningen inte uppe. Det är typiskt
för detta brott att det begås med utnyttjande
av informationsteknik. Däremot är det utifrån
maximistraffet inte fråga om ett lika allvarligt brott
som det normalt är fråga om i bestämmelsen
om teleövervakning. Om det emellertid går att
utreda fall av lockande av barn i sexuella syften med hjälp
av teleövervakning går det samtidigt att förhindra
allvarligare sexualbrott mot barn.
Grundlagsutskottet ansåg i sitt utlåtande
till lagutskottet att inga konstitutionella hinder föreligger
för de föreslagna bestämmelserna. Lagutskottet
ställer sig bakom ändringen eftersom teleövervakning är
en effektiv metod för att utreda dessa brott.
Användning av överskottsinformation (TvångsmedelsL
10:56)
Med överskottsinformation avses enligt 10 kap. 55 § i
den nya tvångsmedelslagen information som fåtts
genom teleavlyssning, teleövervakning, inhämtande
av basstationsuppgifter och teknisk observation, när informationen
inte har samband med ett brott eller när den gäller
något annat brott än det för vars utredning
tillståndet har getts eller beslutet fattats.
Enligt 10 kap. 56 § 1 mom. i den ovan nämnda
lagen får överskottsinformation användas
i samband med utredning av brott, när informationen gäller
ett brott för vars utredning det tvångsmedel skulle
ha fått användas genom vilket informationen har
fåtts. Det är domstolen som beslutar om användning
av överskottsinformation, om informationen har fåtts
genom ett tvångsmedel om vars användning domstolen
beslutar.
Enligt propositionen ska överskottsinformation få användas
i utvidgad omfattning, dvs. om det för brottet föreskrivna
strängaste straffet är fängelse i minst
två år och om användningen av överskottsinformationen
kan antas vara av synnerlig vikt för utredningen av brottet.
Beslut om användning av överskottsinformation
som bevisning fattas av domstolen i samband med behandlingen av
huvudsaken.
Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande (GrUU 32/2013
rd) till lagutskottet ansett att det med stöd av 10 § 3
mom. i grundlagen är nödvändigt att det
förutsatta maximistraffet måste vara högre än
fängelse i två år. Det kan anses godtagbart
att överskottsinformation får användas
om det föreskrivna strängaste straffet för
brottet är fängelse i minst tre år. Det
finns inte heller något hinder för att bestämmelsen
tillämpas på vissa enstaka brott för
vilka maximistraffet är fängelse i två år,
men som till grovhetsgraden ändå kan jämställas
med de ovan nämnda brotten och som uppfyller kriterierna
i 10 § 3 mom. i grundlagen. Exempel på sådana
brott är enligt grundlagsutskottets mening särskilt
sådana brott mot liv och hälsa enligt 21 kap.
i strafflagen för vilka maximistraffet är fängelse
i två år (misshandel, dödsvållande,
grovt vållande av personskada, deltagande i slagsmål,
framkallande av fara och utsättande), brott mot friheten
enligt 25 kap. i strafflagen (frihetsberövande, olagligt
framkallande av samtycke till adoption, bortförande av barn,
olaga hot och olaga tvång), liksom även deltagande
i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet (SL 17 kap.
1 a §), grovt hemfridsbrott (SL 24 kap. 2 §),
utpressning (SL 31 kap. 3 §) och förberedelse
till allmänfarligt brott (SL 34 kap. 9 §).
Enligt grundlagsutskottet måste antingen den andra
meningen i det föreslagna 10 kap. 56 § 1 mom.
i tvångsmedelslagen strykas eller bestämmelsen ändras
enligt vad som sägs ovan för att lagförslaget
ska kunna godkännas i vanlig lagstiftningsordning. Om lagutskottet
anser att listan över brott som motiverar användning
av hemliga metoder bör utvidgas måste ärendet
föras till grundlagsutskottet för ny bedömning.
Propositionerna RP 14/2013 rd och RP 16/2013
rd ingår i samma reformpaket och har beretts i samarbete
mellan justitieministeriet och inrikesministeriet. Det centrala
syftet med denna omfattande lagstiftningsreform, som nu preciseras
och vars innehåll till vissa delar ändras, är
att bestämmelserna i polislagen och tvångsmedelslagen
ska motsvara varandra så väl som möjligt.
Därför är det viktigt att bestämmelserna om
användning av överskottsinformation stämmer överens
i tvångsmedelslagen och polislagen.
Lagutskottet vill fästa uppmärksamhet vid
att det vid bedömningen av omfattningen av bemyndigandena
att använda tvångsmedel enligt tvångsmedelslagen är
fråga om två saker. Å ena sidan är
det fråga om att tolka grundlagen, som sätter
upp gränserna för användning av befogenheterna.
Därefter måste man också göra
en separat bedömning av huruvida det är ändamålsenligt
att utvidga befogenheterna.
Lagutskottet menar att den förteckning grundlagsutskottet
gjort upp ska föras in i paragrafen, dock med ett undantag.
Eftersom en grund för avgränsningen i förteckningen är
kraven i 10 § 3 mom. i grundlagen på att brotten
ska äventyra individens eller samhällets säkerhet
eller hemfriden, finns det inget behov av att inkludera olagligt
framkallande av samtycke till adoption (SL 25:3b) i förteckningen.
Syftet med straffbestämmelsen är att skydda den
fria viljebildningen hos den som ger sitt samtycke till adoption och
dessutom innefattar brottet varken våld eller hot (RP 47/2011
rd, s. 30 och 88—89).
För tydlighetens skull konstaterar utskottet att den
gräns på tre år som fastställts
i grundlagsutskottets utlåtande i praktiken täcker
följande brott: osann utsaga inför domstol (SL
15 kap. 1 §), falsk angivelse (SL 15 kap. 6 §), övergrepp
i rättssak (SL 15 kap. 9 §), registeranteckningsbrott
(SL 16 kap. 7 §), tvingande till samlag (SL 20 kap. 3 §),
tvingande till sexuell handling (SL 20 kap. 4 §), koppleri
(SL 20 kap. 9 §), förberedelse till tagande av
gisslan (SL 25 kap. 4a §), förberedelse till grovt
rån (SL 31 kap. 2a §), vissa brott som begåtts
i terroristiskt syfte (SL 34a kap. 1 §), förberedelse
till brott som begås i terroristiskt syfte (SL 34a kap.
2 §), grov kränkning av kommunikationshemlighet
(SL 38 kap. 4 §), grovt tullredovisningsbrott (SL 46 kap.
8 §) och grovt döljande av olagligt byte (SL 48a
kap. 4a §). Vidare avses det bli möjligt att använda överskottsinformation
i samband med de tidigare nämnda brotten, för
vilka maximistraffet är två år, och å andra
sidan också i samband med brott för vilka maximistraffet är
högre än tre år.
Grundlagsutskottet har i och för sig inga invändningar
mot bestämmelsen om att beslut om användning av överskottsinformation
som bevisning fattas av domstolen i samband med behandlingen av
huvudsaken. Det föreslår dock att lagutskottet
prövar också det alternativet att beslut om användning
av överskottsinformation fattas redan före behandlingen
av huvudsaken.
Lagutskottet är medvetet om de problem som denna fråga är
förknippad med. Den föreslagna regleringen leder
till att domstolen erbjuds information om användning av överskottsinformation
och i praktiken ofta också om innehållet i överskottsinformationen,
men det är först efter detta som domstolen avgör
om informationen får utnyttjas.
Lagutskottet vill för det första peka på att
användningen av överskottsinformation begränsas av
kravet att användningen av informationen kan antas vara
av synnerlig vikt för utredningen av brottet. Enligt lagutskottets
uppfattning kan man i princip inte avgöra hur viktig överskottsinformationen är
annat än som en del av den totala bevisningen. Att starta
en ny process för att utnyttja överskottsinformationen är
inte heller ändamålsenligt med tanke på helheten.
Utskottet vill också fästa uppmärksamhet
vid att den föreslagna bestämmelsen inte begränsar
beslutet om användning av överskottsinformation
till "behandlingen av huvudsaken", utan enligt
förslaget ska domstolen besluta om användningen "i
samband med behandlingen av huvudsaken". I den mån det är
tillämpligt i ett enskilt fall tillstyrker lagutskottet
möjligheten, som också föreslås
i propositionsmotiven (s. 47—48), att avgöra saken genom
ett separat beslut, men anser på de nämnda grunderna
att det inte finns skäl att ändra bestämmelsen.
Dessutom påpekar lagutskottet att bestämmelserna
om användning av överskottsinformation också påverkar
förundersökningsplikten. Förundersökning
måste i princip genomföras om det finns anledning
till brottsmisstanke, oavsett hur allvarligt brottet är
och hur polisen fick informationen. När möjligheten
att använda överskottsinformation utvidgas ökar
också polisens skyldighet att genomföra förundersökning
genom hemligt inhämtande av information om brott som den
fått kännedom om.
Avbrytande av teleavlyssning, teknisk avlyssning och teknisk
observation av utrustning (TvångsmedelsL 10:58)
I 10 kap. 58 § i den nya tvångsmedelslagen
finns bestämmelser om situationer där det framgår
att teleavlyssning, teknisk avlyssning eller teknisk observation
av utrustning har riktats mot sådan kommunikation som metoden
inte är avsedd för. I sådana fall ska
avlyssningen avbrytas och de upptagningar som fåtts genom
avlyssningen genast utplånas. I propositionen föreslås
det att paragrafen kompletteras med en bestämmelse om att
information som fåtts innan användningen av tvångsmedlet
avbrutits ändå får användas
på samma villkor som överskottsinformation får användas
enligt 56 §.
Enligt grundlagsutskottet är det i paragrafen inte
- till skillnad från överskottsinformation - frågan
om en biprodukt från laglig användning av hemliga
tvångsmedel, utan om användning av tvångsmedel
i en situation där tvångsmedlet inte har godkänts
för användning. Information som har inhämtats
på detta sätt kan enligt grundlagsutskottet inte
jämställas med överskottsinformation.
Lagutskottet är av samma åsikt. Grundlagsutskottet
menar att sista meningen i den föreslagna 10 kap. 58 § i
tvångsmedelslagen därför måste
utgå, men anser inte att frågan påverkar lagstiftningsordningen.
Lagutskottet anser utifrån grundlagsutskottets utlåtande
och inkommen utredning det vara motiverat att meningen utgår.
Motsvarande bestämmelse finns i polislagen, och lagutskottet har
i ett utlåtande framfört för förvaltningsutskottet
att det anser det vara motiverat att samma mening också utgår
ur polislagen.
Underrättelse om användning av hemligt tvångsmedel
(TvångsmedelsL 10:60)
Regeringen föreslår att 10 kap. 60 § i
den nya tvångsmedelslagen, som gäller underrättelse
om användning av hemligt tvångsmedel, kompletteras
med en bestämmelse om de situationer där den som är
föremål för ett hemligt tvångsmedel inte är
identifierad vid utgången av den utsatta tiden eller av
det givna uppskovet. I sådana lägen ska han eller
hon utan ogrundat dröjsmål skriftligt underrättas
om tvångsmedlet omedelbart när hans eller hennes
identitet har utretts. Vidare görs vissa tekniska preciseringar
i paragrafen. Lagutskottet har inga invändningar på den
här punkten.
Vissa sakkunniga har dock framfört sin oro för
vissa andra grundläggande lösningar som anknyter
till bestämmelsen men som det nu inte föreslagits
några ändringar i. Enligt 10 kap. 60 § 1 mom.
i tvångsmedelslagen ska en misstänkt som varit
föremål för teleavlyssning, inhämtande
av information i stället för teleavlyssning, teleövervakning,
systematisk observation, förtäckt inhämtande
av information, teknisk observation och kontrollerade leveranser
utan dröjsmål underrättas om detta skriftligen
när ärendet har förts till åklagaren
för prövning eller förundersökningen
annars har avslutats eller avbrutits. Enligt 2 mom. ska en misstänkt
som varit föremål för en täckoperation,
bevisprovokation genom köp och styrd användning
av informationskällor utan ogrundat dröjsmål
underrättas om detta skriftligen när ärendet
har förts till åklagaren för prövning.
Enligt 3 mom. i samma paragraf får underrättelsen
till den misstänkte skjutas upp med högst två år åt
gången, om det är motiverat för
att trygga pågående inhämtande av information,
trygga statens säkerhet eller skydda liv eller hälsa.
Dessutom får domstolen besluta att underrättelsen
helt ska utebli, om det är nödvändigt för
att trygga statens säkerhet eller skydda liv eller hälsa.
Dessa bestämmelser har tillsammans med motsvarande
bestämmelser i polislagen ansetts öka risken för
att den som utför en täckoperation och informationskällan
avslöjas, vilket därmed äventyrar deras
säkerhet. Å andra sidan har det framförts
att tröskeln för uppskov och i synnerhet för
att låta bli att underrätta den misstänkte är onödigt
hög, och att det i lagen borde finnas en undantagsbestämmelse
om underrättelse för de situationer där
det inte uppstår något material som kan utnyttjas
i undersökningen.
En utgångspunkt för riksdagsbehandlingen av propositionen
har varit att det inte är ändamålsenligt,
med tanke på frågornas omfattning och svårighetsgrad
och kraven på god lagberedningssed och konsekvens i lagstiftningsarbetet, att
på nytt ta upp sådana bestämmelser som
antagits genom lagarna 806/2011 och 872/2011 och
som inte omfattas av de propositioner som nu behandlas. Trots detta
menar utskottet att de sakkunnigas oro är berättigad. Även
om bestämmelserna i polislagen och tvångsmedelslagen
tillåter att underrättelsen kan skjutas upp eller
i vissa fall helt utelämnas, ser lagutskottet det som ytterst
viktigt att regeringen följer och bedömer hur
bestämmelsen fungerar. Vid bedömningen måste
regeringen också ta hänsyn till hur programmen
för anonyma vittnesmål och vittnesskydd, som är
under beredning, inverkar på frågekomplexet. Samtidigt
måste man såsom grundlagsutskottet påpekar
i sitt utlåtande (GrUU 32/2013 rd) se till att
rättstryggheten i anknytning till hemliga tvångsmedel — i
synnerhet domstolarnas tillståndsförfarande, den
interna myndighetsövervakningen och justitieombudsmannens
laglighetskontroll — fungerar såväl på författningsnivå som
i praktiken.
Lagutskottet ser det som viktigt att regeringen följer
och bedömer hur bestämmelserna om underrättelse
om hemliga metoder för inhämtande av information
och användningen av hemliga tvångsmedel tillämpas
i synnerhet med avseende på informationskällornas
säkerhet och rättsskydd. En utredning om detta
ska föreläggas riksdagen före utgången
av 2014.
Tidsmässig tillämpning av tvångsmedel
Sakkunniga har under utfrågningen ställt sig tveksamma
till huruvida de nya befogenheterna i tvångsmedelslagen
kan utövas retroaktivt. Exempelvis kan man med hjälp
av teleövervakning gå långt bak i tiden.
Utskottet anser att de nya befogenheterna är bestämmelser
som i egenskap av förfaranderegler är
genast tillämpliga. Besluten om exempelvis teleövervakning
kommer att fattas under den nya lagens giltighetstid och i enlighet
med den, och även dess tidsmässiga giltighet sägs
ut i lagen.
Detaljmotivering
1. Lag om ändring av förundersökningslagen
9 kap. Gripande, anhållande och häktning
6 §. Förundersökningsprotokoll.
Bestämmelserna i 9 kap. 6 § 2 mom. i förundersökningslagen ändrades
genom lag 770/2013. Den stiftades utifrån en proposition
(RP 63/2013 rd) som lämnats efter den nu aktuella
propositionen och innebar att sista meningen i 2 mom. utgick. Meningen
hade följande lydelse: "Det språk som använts
av dem som hörts under förundersökningen
ska antecknas i förundersökningsprotokollet".
Närmare bestämmelser om detta finns nu i det nya
3 mom. Bestämmelsen måste därför ändras
på motsvarande sätt. Då måste
också ingressen till lagförslag 1 rättas
till.
2. Lag om ändring av tvångmedelslagen
2 kap. Gripande, anhållande och häktning
9 §. Anhållningsberättigade
tjänstemän.
Polisförvaltningslagen ändrades utifrån
proposition RP 15/2013 rd så, att rörliga
polisen lades ned som administrativ polisenhet (L 505/2013). Samtidigt
utgick omnämnanden av vissa tjänstemän
vid rörliga polisen ur 5 kap. 10 § i den nya polislagen
(872/2011). I samband med det gjordes emellertid inga ändringar
i 2 kap. 9 § 1 mom. i den nya tvångsmedelslagen
(806/2011), där de tjänstemännen
fortfarande nämns som anhållningsberättigade
tjänstemän. Eftersom rörliga polisen
inte längre finns som administrativ polisenhet när
den nya tvångsmedelslagen träder i kraft vid ingången
av 2014 måste omnämnandena utgå ur 2
kap. 9 § 1 punkten i lagförslag 2.
På motsvarande sätt måste 2 kap.
9 § 1 mom. 2 punkten i lagförslag 2 ändras
i syfte att beakta den ändring av den gamla tvångsmedelslagen (450/1987)
som gjordes genom lag 975/2012 med anledning av Tullens
nya organisation (se RP 145/2012 rd). Ändringen
gäller de anhållningsberättigade tjänstemännen
vid Tullen. En separat proposition om denna ändring har
lämnats i år (RP 180/2013), men förvaltningsutskottet
har påpekat för lagutskottet att ändringen
bör genomföras i samband med den nu aktuella propositionen
i stället. Med stöd av inkommen utredning anser
utskottet det vara motiverat att formulera punkten på följande
sätt: "Tullens brottsbekämpningschef,
chefen för verksamhetsenheten för Tullens brottsbekämpning
och de tullöverinspektörer som av Tullens brottsbekämpningschef
har förordnats till undersökningsledare".
10 kap. Hemliga tvångsmedel
3 §. Teleavlyssning och dess förutsättningar.
I enlighet med vad som framförs i de allmänna motiven är
det meningen att teleavlysning får användas också vid
utredning av sexuellt utnyttjande av barn. Strukturen på det
inledande stycket ändras för att ligga i linje
med motsvarande bestämmelse i polislagen.
Proposition RP 141/2013 rd innebar att förberedelse
till vissa grova brott kriminaliserades. Samtidigt ändrades
10 kap. 3 § i den nya tvångsmedelslagen genom
lag 438/2013. Regeringen föreslår nu ändringar
i det momentet. Ändringsförslagen bör
anpassas så att förteckningen över brott
som motiverar teleavlyssning också inbegriper de brott
som lades till genom lag 438/2013. Då måste
också ingressen till lagförslag 2 rättas
till.
6 §. Teleövervakning och dess förutsättningar.
Enligt förslaget ska det gå att bevilja tillstånd
att utföra teleövervakning också om det
finns skäl att misstänka olovligt brukande, skadegörelse, kränkning
av kommunikationshemlighet eller dataintrång som riktat
sig mot ett automatiskt databehandlingssystem och som har begåtts
med användning av en teleadress eller teleterminalutrustning
eller om det finns skäl att misstänka lockande
av barn i sexuella syften.
Förteckningen över brott som motiverar teleövervakning ändrades
genom lag 438/2013. Det innebar tillägg av vissa
förberedelsebrott. Dessa bör läggas till
i 6 § 2 mom. Då måste också ingressen
till lagförslag 2 rättas till.
Grundlagsutskottet påpekar i sitt utlåtande
att saken i princip alltid prövas av domstol. De bestämmelser
som reglerar användningen av tvångsmedel och beslut
om tvångsmedel kan leda till att domstolen inte beviljar
tillstånd för teleövervakning, trots
att brottsrubriceringen som sådan berättigar till
detta. Lagutskottet understryker liksom grundlagsutskottet att de
allmänna principerna i tvångsmedelslagen liksom även
de allmänna och särskilda förutsättningarna
för användning av hemliga tvångsmedel
ska vägas in såväl när tillstånd
söks som när domstolen prövar om tillstånd
ska beviljas (se även HD 2007:7 och HD 2009:54). Detta är
särskilt viktigt när det är fråga
om att söka och bevilja tillstånd för
att förhindra eller undersöka relativt ringa brott.
Domstolen måste i sådana fall noggrant pröva
om det finns skäl att bevilja tillstånd och hur
omfattande tillståndet i så fall ska vara.
56 §. Användning av överskottsinformation.
Som utskottet konstaterar i de allmänna motiven måste
bestämmelsen om användningen av överskottsinformation ändras
för att lagförslaget ska kunna behandlas i vanlig
lagstiftningsordning. Den föreslagna gränsen på två år
måste höjas till tre år, men samtidigt
kan man lägga till vissa sådana brott i bestämmelsen
där maximistraffet är fängelse i två år.
Det är också ändamålsenligt
att göra så.
Behovet av ändringar i paragrafen är så stort att
dess momentindelning måste ändras så att den
följer allmän lagskrivningspraxis. De två första
momenten föreslås innehålla bestämmelser
om förutsättningarna för användning
av överskottsinformation, det tredje momentet om förfarandet
vid denna användning och momenten därefter om
vissa andra anknytande situationer, på samma sätt
som i den nuvarande lagen.
Enligt 1 mom. får överskottsinformation
användas i samband med utredning av brott, om informationen
gäller ett brott för vars utredning man skulle
ha fått använda det tvångsmedel genom
vilket informationen har fåtts.
Enligt 2 mom. får överskottsinformation
också användas, om användningen av sådan
information kan antas vara av synnerlig vikt för utredningen
av brottet och om det för brottet föreskrivna
strängaste straffet är fängelse i minst
tre år eller det är fråga om något
av de brott som nämns explicit i paragrafen. Dessa brott
föreslås vara deltagande i en organiserad kriminell
sammanslutnings verksamhet enligt 17 kap. 1 a § i strafflagen,
misshandel, dödsvållande, grovt vållande
av personskada, deltagande i slagsmål, framkallande av
fara och utsättande enligt 21 kap. i strafflagen, grovt
hemfridsbrott enligt 24 kap. 2 § i strafflagen, frihetsberövande,
bortförande av barn, olaga hot och olaga tvång
enligt 25 kap. i strafflagen, utpressning enligt 31 kap. 3 § i strafflagen
och förberedelse till allmänfarligt brott enligt
34 kap. 9 § i strafflagen.
Kriteriet "av synnerlig vikt" gäller
alla brott som nämns i momentet. Trots dessa ändringar är propositionens
tolkningsanvisningar fortfarande fullt relevanta.
57 §. Utplåning av information.
Ändringen av 10 kap. 56 § medför
att också hänvisningen i 57 § måste ändras
så att den hänvisar till 56 § 1 och 2
mom., inte enbart till dess 1 mom. Då måste också ingressen
till lagförslag 2 rättas till.
58 §. Avbrytande av teleavlyssning, teknisk
avlyssning och teknisk observation av utrustning.
Sista meningen i paragrafen måste utgå av
de skäl som framförs i de allmänna motiven.
9. Lag om ändring av 6 § i lagen om Enheten för
utredning av grå ekonomi
6 §. Syftet med fullgöranderapporter.
Regeringen föreslår att hänvisningen
i 6 § 12 punkten ändras. I samma paragraf har
13 punkten ändrats på grundval av proposition RP
193/2012 rd när ett ny 14 punkt lades
till, och dessa ändringar har inte beaktats i den aktuella
propositionen. Dessa ändringar måste synas i den
nu föreslagna paragrafändringen. Då måste
också ingressen till lagförslag 9 rättas
till.
18. Lag om ändring av 1 § i lagen om frysning av
tillgångar i syfte att bekämpa terrorism (Nytt
lagförslag)
1 §. Syfte och tillämpningsområde.
Lagen om frysning av tillgångar i syfte att bekämpa
terrorism (325/2013) stiftades utifrån proposition
RP 61/2012 rd. Enligt dess 1 § 3 mom. tillämpas
lagen inte på tillgångar medan de är
tagna i beslag, ställda under skingringsförbud
eller belagda med kvarstad med stöd av tvångsmedelslagen (450/1987)
eller utifrån en internationell begäran om rättshjälp.
Den nya tvångsmedelslagen har nummer 806/2011
i författningssamlingen, och dessutom är kvarstad
den enda straffprocessuella säkringsåtgärden
enligt den lagen. Det innebär att 1 § 3 mom. måste ändras,
dvs. det felaktiga författningssamlingsnumret bör
rättas och bara kvarstad nämnas.
19. Lag om ändring av 7 § i lagen om övervakad
frihet på prov (Nytt lagförslag)
1 kap. Allmänna bestämmelser
7 §. Övervakning.
I 7 § i lagen om övervakad frihet på prov
() finns en hänvisning
till 5 a kap. 1 § i den gamla tvångsmedelslagen (),
som gäller teknisk avlyssning och optisk övervakning.
Hänvisningen föråldras den 1 januari
2014 och propositionen innehåller inget ändringsförslag
i detta avseende. Därför måste bestämmelsen ändras
så att den hänvisar till teknisk avlyssning och
optisk observation i 10 kap. i tvångsmedelslagen ().