Allmän motivering
Med hänvisning till propositionen och övrig
information finner utskottet förslaget nödvändigt och
lämpligt. Utskottet tillstyrker lagförslagen med
följande anmärkningar och ändringsförslag.
Allmän bedömning av propositionen
Syftet med propositionen är att nationellt genomföra
rådets rambeslut om tillämpning av principen om ömsesidigt
erkännande av bötesstraff (2005/214/RIF).
I beslutets omedelbara tillämpningsområde ingår
dels domstolsbeslut i brottmål, dels också myndighetsbeslut
i brottmål under förutsättning att den
som beslutet gäller har haft tillfälle att få fallet
prövat inför en domstol med särskild
behörighet i brottmål. Dessutom ingår
en del andra betalningspåföljder än straffrättsliga
bötesstraff i tillämpningsområdet.
Den största effekten av rambeslutet är att
bötesstraff som domstolar har utdömt för
fysiska personer i brottmål och samfundsböter
som juridiska personer har dömts till kan verkställas
i en annan medlemsstat i EU. Detsamma gäller böter som åklagaren
dömer ut i strafforderförfarande och ordningsbot
som ges av polisen.
Det föreslagna förfarandet är mycket
nödvändigt, framhåller lagutskottet.
Framför allt möjligheten att verkställa
bötesstraff i någon annan medlemsstat tillför,
enligt utskottet, rent allmänt bötesstraffet större
trovärdighet och signalerar att det i vissa fall kan vara
en kännbar straffrättslig påföljd.
Dessutom kan blotta medvetenheten om att böterna kan verkställas
i andra medlemsstater i viss mån ha en preventiv effekt
på vissa typer av brott, till exempel vägtrafikförseelser.
Principerna för ömsesidigt erkännande
och skälen för att inte verkställa ett
beslut
Som titeln säger grundar sig rambeslutet på principen
om ömsesidigt erkännande. I ingressen till rambeslutet
sägs att ömsesidigt erkännande bör bli
en hörnsten i det rättsliga samarbetet både
på det civilrättsliga och det straffrättsliga
området inom unionen. Redan tidigare har lagutskottet framhållit
att principen om ömsesidigt erkännande är
en allmän hållpunkt för medlemsstaternas
samarbete inom det rättsliga området, men att
det inte går att dra några längre normativa slutsatser
av detta (se LaUB 7/2003 rd).
Utskottet menar att principen om ömsesidigt erkännande
inte medför några stränga gränser
för lagstiftarens prövningsrätt när
enskilda EU-lagstiftningsinstrument verkställs.
I artikel 6 uttrycks principen för ömsesidigt erkännande.
De behöriga myndigheterna i den verkställande
staten ska erkänna ett beslut som har översänts
utan krav på ytterligare formaliteter och skyndsamt vidta
alla åtgärder som krävs för
att verkställa det, om inte den behöriga myndigheten
beslutar att åberopa något av de skäl
för att vägra erkännande eller verkställighet
som anges i artikel 7. Följaktligen spelar tolkningen och
tillämpningen av skälen för att vägra
erkännande eller verkställighet en viktig roll
för verkställigheten av rambeslutet.
I artikel 5.1 ingår en förteckning med 39 straffbara
gärningar. I fråga om dessa är medlemsstaterna
skyldiga att verkställa beslut som har sänts till
dem utan kontroll av dubbel straffbarhet. Då är
skyldigheten att verkställa ett beslut om bötesstraff
således inte beroende av om gärningen är
straffbar också i den stat där straffet verkställs.
I andra fall än när det gäller dessa listade
brott kan den verkställande staten för att erkänna
och verkställa beslutet kräva att det hänför
sig till ett förfarande som också är
straffbart enligt lagstiftningen i den verkställande staten.
I verkställighetslagen föreslås emellertid
ingen bestämmelse om krav på dubbel straffbarhet.
I sista hand är det rättsregistercentralen som
måste bestämma om Finland vägrar verkställa
ett beslut i enskilda fall på grund av att kriteriet för dubbel
straffbarhet inte uppfylls. Enligt motiven till propositionen (s.
15) kan ett beslut verkställas trots att kravet på dubbel
straffbarhet inte uppfylls om "gärningens straffbarhet
inte kan anses strida mot de grundläggande rättsprinciperna
i Finlands rättsordning". Det är en självklar
avgränsning, menar utskottet. Dessutom bör Finland
vägra verkställa ett beslut om kravet på dubbel
straffbarhet inte uppfylls också när det brott
som påföljden grundar sig på över
lag är främmande för vårt rättssystem
och vår kultur, framhåller lagutskottet.
I motiven (s. 15) sägs att alla de skäl för
att vägra verkställa ett beslut som nämns
i artikel 7 är fakultativa. För Finland innebär
detta att den behöriga myndigheten, rättsregistercentralen,
i fråga om beslut som sänds till Finland för
verkställighet tar ställning till om något
av skälen är tillämpligt i enskilda fall.
Utskottet påpekar att skälen för vägran
uppvisar vissa olikheter trots att de i princip alla är
fakultativa. I de flesta fall är det sannolikt lätt
att fastställa om de nödvändiga verkställighetshandlingarna är
bristfälliga. Om rättsregistercentralen däremot
anser det sannolikt att skälet är preskribering
eller den så kallade ne bis in idem-principen måste
centralen enligt utskottets uppfattning utreda saken grundligt innan
beslutet fattas. Följaktligen föreslår utskottet
att bestämmelsen om hörande i det första
lagförslaget kompletteras enligt detaljmotiven nedan.
I propositionen sägs att straffrättsåldern
genom en bestämmelse i det första lagförslaget
blir ett ovillkorligt skäl för att vägra
verkställa ett beslut. Utskottet tillstyrker den typen
av bestämmelse eftersom straffrättsåldern är
en grundläggande princip i vårt rättssystem,
vilket också sägs i propositionen. Lagförslaget
innehåller inga andra ovillkorliga skäl för
att vägra verkställa ett beslut.
I det sjätte motivstycket i ingressen till rambeslutet
nämns det extra bland annat att rambeslutet inte hindrar
en medlemsstat från att tillämpa sina konstitutionella
regler om prövning i laga ordning. I artikel 3 sägs
det ut att rambeslutet inte ändrar skyldigheten att respektera
de grundläggande rättigheterna och de grundläggande
rättsliga principerna enligt artikel 6 i fördraget.
Dessutom ges medlemsstaterna i artikel 20.3 rätt att motsätta
sig verkställighet av beslut om intyget för verkställighet
ger anledning att förmoda att de grundläggande
rättigheterna eller de grundläggande rättsliga
principerna enligt artikel 6 i fördraget kan ha kränkts.
Garantierna för rätten till rättvis
rättegång enligt artikel 6 i europeiska konventionen
om de mänskliga rättigheterna och i 21 § 2
mom. i grundlagen är av så stor principiell
och praktisk betydelse att utskottet nedan i detaljmotiven föreslår
att det första lagförslaget kompletteras med ett
ovillkorligt skäl för vägran för
att denna rättighet ska kunna tryggas (se också LaUB 7/2003
rd).
Rättssäkerhet
I Finland ska alltså rättsregistercentralen
vara behörig myndighet. Centralen ska verkställa
beslut från en myndighet i en annan medlemsstat i enlighet
med lagen om verkställighet av böter ().
Enligt 8 § i det första lagförslaget
får ett beslut av rättsregistercentralen överklagas
hos Tammerfors tingsrätt. Det är en exceptionell
bestämmelse eftersom överklagande genom ett beslut
av en förvaltningsmyndighet styrs över till en
allmän domstol. Enligt utlåtandet från
grundlagsutskottet är detta ändå en motiverad
lösning i detta läge eftersom överklaganden
i första hand kommer att gälla de skäl
för förvägran som anges i rambeslutet
och är av straffrättslig karaktär.
Med avseende på ett välfungerande system är det
lämpligt att överklaganden centralt överförs till
en enda tingsrätt eftersom målen sannolikt kommer
att vara ganska få, framhåller lagutskottet. Förslaget
medverkar också till att målen inte kommer att
vara helt ovanliga händelser i tingsrätten. Det
i sin tur är av betydelse för partens rättssäkerhet.
Det bör ändå följas upp hur
många ärenden som hänskjuts till Tammerfors
tingsrätt och att tingsrätten får adekvata
resurser för behandlingen av ärendena. Om det
kommer in fler överklaganden än förväntat
måste justitieministeriet i förekommande fall
ta ställning till om de måste delas upp på fler
tingsrätter.
Detaljmotivering
1. Lag om det nationella genomförandet av de bestämmelser
som hör till området för lagstiftningen
i rambeslutet om tillämpning av principen om ömsesidigt
erkännande på bötesstraff och om tilllämpning
av rambeslutet
1 §. Genomförande av rambeslutet.
Enligt utlåtandet från grundlagsutskottet är
uttrycket "sådana Finland förbundit sig till dem"
inte korrekt i samband med genomförande av EU-rättsakter. Dessutom
innehåller lagförslaget en del materiella anpassningar
till rambeslutet. Av denna anledning föreslår
lagutskottet att paragrafen formuleras om i slutet.
Grundlagsutskottet påpekar också att ordet "määräys"
i den finska lagtexten bör ersättas med ordet
"säännös" vid hänvisningar till
enskilda regler i rambeslutet. Utskottet har ändrat den finska
lagtexten. Ändringen påverkar inte den svenska
lagtexten.
4 §. Verkställighet av ett beslut
som fattats av en myndighet i en annan medlemsstat.
Enligt 2 mom. tillfaller de medel som
flyter in vid verkställigheten av beslut finska staten.
På begäran av en myndighet i en annan medlemsstat
kan rättsregistercentralen emellertid besluta att medlen överförs
till en annan medlemsstat. I motiven (s. 28) hänvisar regeringen
framför allt till fall då verkställigheten
gäller vissa särskilda ersättningar som
ingår i Förenade Konungarikets rättssystem.
Rättsregistercentralens beslut att föra över
medlen till en annan medlemsstat är de facto tänkt
att grunda sig dels på en begäran, dels på det
faktum att särskilda skäl föreligger.
Därför föreslår lagutskottet
att momentet kompletteras.
5 §. Ovillkorlig grund för förvägrande.
Paragrafen föreskriver att den nedre gränsen
för straffrättsåldern är ett
ovillkorligt skäl för förvägrande.
Ovan i den allmänna motiveringen anser utskottet att garantierna
för en rättvis rättegång i sista
hand måste tryggas genom en bestämmelse om ett
ovillkorligt skäl för förvägrande.
Därför föreslår utskottet ett
nytt 2 mom. om detta. Rättsregistercentralen är
skyldig att vägra verkställa ett beslut av en
myndighet i en annan medlemsstat om den har grundad anledning att
misstänka att beslutsförfarandet har kränkt
garantierna för en rättvis rättegång
("prövning i laga ordning" enligt rambeslutet). En grundad
misstanke kan uppkomma till exempel efter att rättsregistercentralen
efter oklarheter med beslutet och intyget med stöd av 6 § eventuellt
också har hört den som beslutet gäller.
Däremot avser bestämmelsen inte att verkställighet
ska förvägras till exempel vid smärre
procedurfel. Detta understryks av att bestämmelsen använder
uttrycket "har kränkts".
6 §. Hörande i ärende om
beslut om erkännande och verkställighet.
Rättsregistercentralen kan besluta att erkänna
och verkställa ett beslut av en myndighet i en annan medlemsstat
utan att höra den som beslutet gäller. Av motiven
till paragrafen (s. 29) framgår det att det är
tänkt att rättsregistercentralen alltid ska besluta
att erkänna och verkställa ett beslut av en myndighet
i en annan medlemsstat utan att höra den som beslutet gäller.
Den föreslagna bestämmelsen kan inte garantera
att det utreds tillräckligt grundligt att de för beslutet
så viktiga skälen för förvägrande
finns eller inte, framhåller lagutskottet. En trovärdig verkställighet
och de generella kraven på en behörig behandling
kräver att den som beslutet gäller också blir
hörd, om det är sannolikt att något av
skälen för att vägra erkänna
och verkställa beslutet kommer att tillämpas.
Å andra sidan är det inte alltid förenligt
med rättsregistercentralens verksamhet att avsätta
tid för en utfrågning och det behöver
inte heller vara nödvändigt med avseende på personens
rättssäkerhet, när något av
skälen för förvägrande sannolikt
kommer att tillämpas. Personen behöver självfallet
inte heller höras om det utifrån handlingarna är
klart att centralen kommer att vägra verkställa
beslutet. Detta kan vara fallet till exempel när påföljden
ligger under det belopp som anges i rambeslutet eller när
intyget och beslutet klart visar att personen var under 15 år
när brottet begicks.
Dessutom strider det mot hela systemet om verkställigheten
sätts på spel av att personen ska höras,
framhåller utskottet. Det kan vara fallet till exempel
om det finns faktorer som tyder på att personen kommer
att försöka fly alternativt flytta eller gömma
egendom när han eller hon får reda på saken.
Därför måste också möjligheten finnas
att rättsregistercentralen låter bli att höra den
som beslutet gäller.
Med hänvisning till resonemanget ovan föreslår
lagutskottet att paragrafen kompletteras med att den som beslutet
gäller ska ges tillfälle att bli hörd
om något av skälen för förvägrande
sannolikt kommer att tillämpas. Däremot behöver
personen inte ges tillfälle att bli hörd om det är
uppenbart onödigt eller om det finns skäl att
anta att verkställigheten därigenom kan äventyras.
7 §. Språk.
Paragrafen föreskriver på vilka språk ett
intyg ska vara upprättat för att det ska kunna godkännas
av rättsregistercentralen. Enligt 2 mom. ska
rättsregistercentralen se till att intyget översätts
till finska eller svenska. Verkställigheten av ett beslut
från en annan medlemsstat grundar sig på en standardmall
för intyg. Intyget åtföljs däremot
inte av någon översättning av beslutet,
och som regel översätts inte heller beslutet här. Å andra
sidan påpekar regeringen i motiven (s. 29) att artikel
7 i rambeslutet tillåter att beslutet inte verkställs
om intyget uppenbart inte motsvarar beslutet. Då kan det
hända att också beslutet måste översättas.
Också den översättningen måste
skaffas fram av rättsregistercentralen, anser utskottet.
Frågan är så viktig att utskottet föreslår
en bestämmelse i momentet.
8 §. Behörig tingsrätt.
Rättsregistercentralens beslut kan verkställas
innan det har vunnit laga kraft enligt vad utsökningslagen
föreskriver om verkställande av en icke lagakraftvunnen
dom som gäller betalningsskyldighet, om inte domstolen
beslutar något annat, föreskriver 3 mom.
Enligt propositionen (s. 30) är bestämmelsen nödvändig
för att verkställigheten ska kunna inledas enligt
2 § 1 mom. i lagen om verkställighet av böter
redan innan beslutet av rättsregistercentralen har vunnit
laga kraft. Som hänvisningen till rättsregistercentralen
i inledningen av momentet visar är bestämmelsen
bara tänkt att gälla överklagande hos
tingsrätten. Därför har utskottet ersatt
"domstolen" med "tingsrätten".
9 §. Anförande av besvär.
I paragrafen finns ingående regler för hur
ett beslut av rättsregistercentralen överklagas.
Av sammanhanget och 11 § framgår det
att hela paragrafen avser överklagande hos tingsrätten.
Utskottet har därför ändrat ordvalet
i 4 och 5 mom.
Paragrafen har ingen bestämmelse om besvärsanvisning.
Därför hänvisar utskottet i detta sammanhang
till 47 § i förvaltningslagen ()
där det ingår bestämmelser om myndigheternas
skyldighet att foga besvärsanvisning till sina beslut.
10 §. Behandlingen av ett ärende
i domstol.
Enligt 2 mom. får domstolen vid behandlingen
av besvären inte pröva om den som beslutet gäller har
gjort sig skyldig till den gärning som ligger till grund
för påföljden i en annan medlemsstat. Trots
den lagtekniska placeringen gäller bestämmelsen,
precis som bestämmelsen om lagen om rättegång
i brottmål i 1 mom., behandlingen i samtliga rättsinstanser.
För att understryka detta har utskottet gjort 2 mom. till
en andra mening i 1 mom. Samtidigt blir de föreslagna 3—5
mom. 2—4 mom.
11 §. Sökande av ändring
i tingsrättens beslut.
Paragrafen föreskriver om överklagande av tingsrättens
beslut samt om behandlingen i hovrätten och högsta
domstolen. I 8 § tillåts att ett icke laga kraftvunnet
beslut av rättsregistercentralen får verkställas
trots att den som beslutet gäller har överklagat
till Tammerfors tingsrätt. För tydlighetens skull
föreslår utskottet ett nytt 3 mom. Momentet
säger att också ett icke lagakraftvunnet beslut
av tingsrätten och hovrätten får verkställas
enligt vad som utsökningslagen (37/1895) föreskriver
om verkställande av en icke lagakraftvunnen dom som gäller
betalningsskyldighet.
15 §. Bemyndigande att utfärda förordning.
Med hänvisning till utlåtandet från
grundlagsutskottet har lagutskottet gjort samma språkliga ändring
som i 1 §. Ändringen påverkar inte den svenska
lagtexten.
Lagrubriken.
Lagutskottet har ändrat lagrubriken i överensstämmelse
med ordvalet i 1 och 15 §. Ändringen
påverkar inte den svenska lagtexten.
2. Lag om ändring av 1 § i lagen om verkställighet
av böter
1 §. Lagens tillämpningsområde.
Utskottet har ändrat 9 punkten i överensstämmelse
med den ändrade lagrubriken i det första lagförslaget. Ändringen
påverkar inte den svenska lagtexten.