Allmän motivering
Med hänvisning till propositionen och övrig
utredning anser utskottet propositionen behövlig och ändamålsenlig.
Utskottet förordar lagförslagen med följande
anmärkningar och ändringsförslag.
Allmän bedömning av propositionen
I propositionen föreslår regeringen en lag
om intressebevakningsfullmakt. Det är fråga om
ett helt nytt rättsligt institut i Finlands rättsordning. Det
huvudsakliga syftet med reformen är att en person med rättskapacitet
på förhand ska kunna ordna skötseln av
sina angelägenheter i händelse av sjukdom, psykiska
störningar eller någon annan orsak som leder till
att han eller hon förlorar förmågan att
sköta sina angelägenheter själv. Intressebevakningsfullmakten
kan jämföras med det förordnande av intressebevakare som
för närvarande är möjligt med
stöd av lagen om förmyndarverksamhet (
Ett intressebevakningsbemyndigande är till sin karaktär
en privaträttslig viljeyttring, vilket även framgår
av namnet. Men fullmakten träder i kraft först
när förmyndarmyndigheten, dvs. magistraten har
fastställt den. I lagförslaget ges magistraten
också andra uppgifter som syftar till att övervaka
fullmaktgivarens agerande. Övervakningsskyldigheten har
emellertid inte utformats på ett sådant sätt
att den skulle fördunkla betydelsen av den personliga förtroendefulla
relationen vid verkställandet av fullmakten som är
en väsentlig del av detta fullmaktsinstitut. Övervakningsskyldigheten
inbegriper även en bestämmelse enligt vilken magistraten
separat ska fastställa återkallelse av en intressebevakningsfullmakt
om bemyndigandet redan har satts i kraft. Avsikten med bestämmelsen är
att skydda fullmaktsgivaren dels mot missbruk från den
befullmäktigades sida, dels från sådana åtgärder som
fullmaktsgivaren av oförstånd vidtar och som strider
mot hans eller hennes egna intressen. Utskottet anser att man i
lagförslaget på ett lämpligt sätt
har kunnat förena kontrollelement från det allmännas
sida som överensstämmer med intressebevakningsfullmaktens
privaträttsliga grunddrag.
Av propositionsmotiven (s. 4) framgår att antalet intressebevakningsuppdrag
visar en stadigt ökande trend. I tingsrätterna
slutbehandlades 2000 ca 5 500 ärenden som gällde
förordnande av intressebevakare med anledning av försvagat psykiskt
tillstånd. År 2005 var motsvarande siffra redan
6 000. Det står även klart att befolkningen
blir allt äldre och att befolkningsstrukturen även
inom överskådlig framtid ökar antalet äldre
personer i relation till den övriga befolkningen. Av Statistikcentralens
befolkningsstatistik framgår att 13,5 procent av befolkningen
var över 65 år 1990 och att denna andel 2005 uppgick
till 16 procent. Denna utveckling antas bli allt snabbare för
enligt prognosen för 2020 uppgår andelen 65-åringar
av befolkningen redan till 23 procent. Samtidigt stiger den förväntade
livslängden. Sammantaget innebär detta att antalet personer
med försvagad rättshandlingsförmåga ökar.
Man har gjort bedömningen att det i Finland för
närvarande finns ungefär 110 000 lindrigt,
medelsvårt eller svårt dementa personer och att
11 000 personer årligen insjuknar i någon
demenssjukdom.
[jfr. Mäki-Petäjä-Leinonen,
Anna — Juva, Kati — Pirttilä, Tuula:
Dementoituvan ihmisen oikeudellinen toimintakyky ja sen lääketieteellinen
arviointi, Lakimies 6/2006, s. 942 och där angivna
källor.]
Med hänvisning till det som anförs ovan påpekar
lagutskottet att propositionens lagförslag om intressebevakningsfullmakt är
synnerligen behövligt. Utskottet anser att propositionen är
omsorgsfullt beredd och innefattar ett förslag till ett helt
nytt rättsinstrument genom vilket enskilda individer kan
bereda sig på de problem som följer av åldrandet
och att det även finns vägande samhällsskäl
för att ta i bruk detta instrument, i synnerhet mot bakgrunden
av befolkningens åldersstruktur.
I detta sammanhang understryker utskottet även att
det är skäl att informera aktivt om den nya möjligheten.
Utskottet anser att det vore skäl att ta fram en särskild
guide där regleringens huvuddrag presenteras och ges anvisningar
för hur var och en kan utnyttja den nya lagen på ett
sätt som passar de egna behoven bäst.
Fullmäktiges person
Enligt lagförslag 1 om intressebevakningsfullmakt ska
fullmäktigen vara en namngiven person. En juridisk person
kan inte vara fullmäktig. Utskottet har dryftat om denna
begränsning är motiverad men kommit fram till
att det kan ställa sig bakom den lösning regeringen
föreslår i lagförslaget. Enligt utskottet är
det fråga om ett basalt avgörande kring ett nytt
rättsligt institut som kan ändras endast efter
noggrann beredning och utredningsarbete i samband med beredningen.
Det är uppenbart att vilka som helst juridiska personer
inte skulle kunna uppträda som fullmäktige utan
exempelvis sådana som redan omfattas av ett särskilt övervakningssystem
och som därmed redan representerar en viss tillförlitlighet
såsom advokatbyråer och kreditinrättningar.
Möjligheten att utse juridiska personer till fullmäktige
skulle enligt utskottets bedömning också kräva
speciallagstiftning, åtminstone när det gäller
jävsfrågor och arrangemang när den juridiska
personen eventuellt upplöses. Eftersom det ännu
inte finns empirisk kunskap om användningen av intressebevakningsfullmakten och
olika behov i samband med den finns det inte heller några
skäl att i detta skede anse att den avgränsning
regeringen gör i sin proposition skulle vara ett problem
med avseende på hur väl regleringen kommer att
fungera. Utskottet påpekar att den föreslagna
lagen gör det möjligt för fullmaktsgivaren
att göra ett avtal med en depositionsbanksnotariatsavdelning
om skötseln av fullmaktsgivarens egendom och genom en intressebevakningsfullmakt
ge fullmäktigen behörighet att övervaka
hur banken sköter sitt uppdrag.
Lagutskottet påpekar ändå att justitieministeriet
när det följer hur den nya lagen genomförs
i praktiken ska fästa särskilt avseende också vid om
tillämpningserfarenheterna tyder på ett behov
att justera regleringen så att också en juridisk
person kunde utses till fullmäktig.
Utskottsbehandlingen aktualiserade också frågan
om intressebevakningsfullmakten alltid ska anvisas en namngiven
fullmäktig "eller order". Av lagförslaget framgår
visserligen att fullmaktsgivaren kan utse en ersättare
för fullmäktigen för det fall att fullmäktigen
tillfälligtvis har förhinder. Fullmaktsgivaren
kan också utse en fullmäktig i andra hand om förhindret blir
bestående. Det kan finnas fler andrahandsfullmäktige.
Enligt lagförslaget är det också möjligt
att förordna någon att sköta fullmäktiges uppgifter
under den tid den egentlige fullmäktige har förhinder.
Utskottet anser att bestämmelserna i tillräcklig
utsträckning säkerställer kontinuitet
i fullmäktigeuppdraget.
Utskottet påpekar emellertid att den möjlighet
som fullmäktige ges att i framtiden förordna någon
i sitt ställe också är förenat
med principiella problem. I propositionsmotiven påpekas
i många sammanhang att intressebevakningsfullmakten uttryckligen
bygger på ett personligt förtroende mellan fullmaktsgivaren
och fullmäktigen. Denna utgångspunkt harmonierar
inte helt med möjligheten för fullmäktigen,
när fullmaktsgivaren eventuellt redan har förlorat
sin rättshandlingsförmåga, att överföra
uppgifter som fullmaktsgivaren har givit honom på en annan
person, som fullmaktsgivaren eventuellt inte hade godkänt
om han hade haft kvar sin rättshandlingsförmåga
fullt ut. Fullmäktigens rätt att helt lösgöra
sig från fullmaktsgivarens vilja blir särskilt
problematisk när fullmakten har givits för att
sköta angelägenheter som gäller fullmaktsgivarens
person.
Utskottet understryker ändå också i
detta sammanhang att intressebevakningsfullmakten är ett
nytt rättsligt institut som hittills är helt oprövat.
Det är därför skäl att i framtiden återkomma
till denna del av regleringen och bedöma behovet av justeringar
om det senare visar sig att kontinuiteten i intressebevakningen
och dess funktion kräver det.
Detaljmotivering
1. Lag om intressebevakningsfullmakt
7 §. Vittnesintyg.
I paragrafen föreskrivs om vittnesintyg. Enligt paragrafen 2
mom. ska vittnens intyg på fullmakten om att den upprättats
i enlighet med 6 § 1 mom. anses trovärdigt, såvida
det inte kommer fram omständigheter som minskar intygets
trovärdighet.
I propositionsmotiven (s. 21/I) påpekas att vittnesintyget
i praktiken har en stor betydelse bland annat för att förmyndarmyndigheten
i ett ärende som gäller fastställande
av en intressebevakningsfullmakt i regel i ett skriftligt förfarande
skall ta ställning till huruvida fullmakten har upprättats
på föreskrivet sätt. Med hänsyn
till detta har de omständigheter som minskar vittnesintygets
trovärdighet uttryckts något dunkelt i momentet.
Med beaktande av att det kan ha förflutit en lång
tid från det att vittnesintyget skrevs till att intressebevakningsfullmakten
ska fastställas kan intygets tillförlitlighet
inte bestridas på basis av en ringa misstanke. Utskottet
föreslår därför att slutet av
momentet omformuleras så att intyget ges den betydelse
som lagen avsett såvida det inte kommer fram omständigheter som
minskar intygets trovärdighet. Det ska alltså alltid
finnas någon konkret omständighet som misstanken
om intygets riktighet baserar sig på.
10 §. Intressebevakningsfullmaktens ikraftträdande.
I paragrafens 1 mom. ingår den grundläggande
bestämmelsen om att intressebevakningsfullmakten träder
i kraft först när förmyndarmyndigheten
har fastställt den. I paragrafens 2 mom. ingår
en bestämmelse om undantag från detta. Enligt
detta moment kan fullmäktigen redan innan fullmakten har
fastställts med stöd av den vidta åtgärder
som är nödvändiga för att skydda
fullmaktsgivaren mot skada.
Enligt propositionsmotiven (s. 22/II) är det fråga
om att ge fullmäktige behörighet på förhand
för det fall att fastställelseproceduren endast
ligger i startgroparna samtidigt som fullmaktsgivares intressen
förutsätter brådskande åtgärder
som denne själv inte kan vidta. Enligt lagutskottets uppfattning är
det skäl att i en lagbestämmelse entydigt binda
den tidpunkt för när en behörighet av
denna typ börjar vid en omständighet som kan konstateras
klart. Å andra sidan är inte heller formuleringen
"åtgärder som är nödvändiga"
någon särskilt bra beskrivning av en exceptionell
rätt att vidta åtgärder som gagnar fullmaktsgivaren
och som kan anses vara brådskande för att skydda
dennes intressen.
Med stöd av det som anförs ovan föreslår
lagutskottet att momentet ändras så att fullmäktigen
utan hinder av 1 mom. med stöd av fullmakten kan vidta åtgärder
som är nödvändiga för att skydda
fullmaktsgivaren mot skada.
11 §. Intressebevakningsfullmaktens upphörande.
I paragrafens 1 mom. ingår en förteckning
i tre punkter över de situationer då intressebevakningsfullmakten
upphör att gälla. Enligt 1 punkten sker
så när fullmakten återkallas och återkallelsen
träder i kraft enligt 12 § 3 mom. Enligt sistnämnda
lagrum träder återkallelsen i kraft först
efter att förmyndarmyndigheten har fastställt
den om återkallelsen begärs först efter
att intressebevakningsfullmakten har trätt i kraft.
Enligt utskottets mening framgår det inte helt klart
att lagrummet gäller återkallelser som sker både
innan fullmakten har fastställts och därefter
och att slutet av meningen rent av uteslutande hänvisar
till sistnämnda situation. För att förtydliga
bestämmelsen föreslår utskottet att lagrummet
omformuleras så att intressebevakningsfullmakten upphör
att gälla när fullmakten återkallas och återkallelsen
träder i kraft enligt 12 § 3 mom.
21 §. Förordnande av en intressebevakare
att sköta fullmäktigens uppgifter.
Utskottet har preciserat formuleringen i 1 mom. för
att understryka att med domstol uttryckligen avses tingsrätten.
31 §. Fullmäktigens försäkran
angående förteckningen.
Utskottet har gjort en motsvarande precisering av paragrafen
som i 21 § 1 mom.
44 §. Fullmaktsgivarens rättsinnehavares
rätt till information.
Av bestämmelsen framgår att när fullmaktsgivaren
har avlidit har fullmaktsgivarens rättsinnehavare rätt
att ta del av de uppgifter om fullmaktsgivaren som finns i förmyndarmyndighetens
handlingar och som fullmaktsgivaren själv har rätt
att få enligt lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet ().
Enligt propositionsmotiven (s. 44 s.) har även en boutredningsman
och testamentsexekutor motsvarande rätt att få information
om dödsboet förvaltas av en sådan person.
Utskottet föreslår att dessa personers rätt
till information uttryckligen nämns i bestämmelsen.
Detta är nödvändigt särskilt
med beaktande av att en del av de uppgifter som avses i paragrafen
kan vara sekretessbelagda.
Utskottet har även preciserat utskottsrubriken.
2. Lag om ändring av lagen om förmyndarverksamhet
34 §.
I paragrafens 1 mom. finns en förteckning över
rättshandlingar som intressebevakaren inte har rätt
att vidta på huvudmannens vägnar utan förmyndarmyndighetens
tillstånd. Enligt punkt 13 i momentet får utan
tillstånd bl.a. inte mot vederlag förvärvas
i 2 § i lagen om värdepappersföretag
() avsedda investeringsobjekt
eller andelar i sammanslutningar. Men i punkten finns också en
förteckning över 7 undantag från förbudet.
Enligt underpunkt e, som nu föreslås ändras,
gäller förbudet inte förvärv av
andelar i en viss typ av placeringsfonder, om fondens kapital enligt
dess regler till minst tre fjärdedelar placerats i sådana
masskuldebrev eller värdepapper som avses i underpunkterna
b och c.
Lagen om placeringsfonder (48/1999) ändrades
genom en lag som trädde i kraft 2004. Lagen kompletterades
då med en 71 a §. Enligt den nya paragrafen får
ett fondbolag investera en placeringsfonds tillgångar i
inlåning i kreditinstitut förutsatt att kreditinstitutet
har sin hemort i en stat som hör till Europeiska ekonomiska
samarbetet. I lagen om förmyndarverksamhet föreslås nu
att 34 § 13 punkten kompletteras med en ny underpunkt a,
enligt vilken kreditinstitut som har koncession i en stat som hör
till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet anses som en
säker åtgärd i den bemärkelsen
att intressebevakaren inte behöver tillstånd av
förmyndarmyndigheten för att vidta den. En konsekvent
reglering förutsätter att det är möjligt
att förvärva andelar i sådana fondbolag
utan förmyndarmyndighetens tillstånd. Lagutskottet
föreslår därför att paragrafens
13 punkt underpunkt e kompletteras på motsvarande sätt.
47 a §.
I paragrafen föreskrivs om överföring
av granskningsuppgifter mellan förmyndarmyndigheter. Enligt 1
mom. föreskrivs närmare genom förordning
av inrikesministeriet om vilka förmyndarmyndigheter som överför
och tar emot granskningsuppgifter som avses i 56 §. I momentet
räknas de omständigheter upp som kan regleras
genom en sådan förordning.
Enligt lagutskottets uppfattning kan den föreslagna
bestämmelsen till sitt syfte jämställas med
en nyligen genomförd reform där det genom ändringar
i registerförvaltningslagen ()
samt vissa andra lagar blev möjligt för magistraterna
att specialisera sig på vissa ärenden och att överföra
andra till magistraten hörande ärenden för
att skötas av en annan magistrat. Den nu föreslagna
bestämmelsen är enligt utskottets uppfattning
precis när det gäller tillämpningsområdet.
Den är även rätt snäv eftersom
den endast omfattar sådana granskningsuppgifter som nämns
i bestämmelsen. Utskottet förordar den föreslagna
möjligheten att överföra uppgifter. Däremot
påpekar utskottet att god förvaltning innebär
att såväl den förmyndarmyndighet som överför
uppgifter som den som tar emot uppgifterna bereds tillfälle
att bli hörda innan inrikesministeriet utfärdar
en förordning som ligger till grund för överföringen.
När grundlagsutskottet behandlade ovan nämnda
regeringsproposition om bestämmande av magistraternas behörighet
ansåg utskottet i sitt utlåtande att de arrangemang
som avsågs i lagförslaget inte avsåg överföring
av behörighet utan endast uppgiftsreglering inom en och
samma myndighet (GrUU 24/2006 rd).
Grundlagsutskottet ansåg också att god förvaltning
kräver att magistratens kunder får veta vilken
magistrat som handlägger hans eller hennes ärende.
Med hänvisning till detta föreslår lagutskottet
att paragrafens 2 mom. kompletteras med en bestämmelse
om att den berörda intressebevakaren ska informeras om överföringen.
I paragrafens 3 mom. föreskrivs att i beslut
av överföring av en granskningsuppgift inte får
sökas ändring genom besvär. Enligt utredning
till utskottet är avsikten inte att ett separat förvaltningsbeslut
fattas om överföring av varje enskild granskningsuppgift.
Det finns inte heller något behov av detta eftersom de
på det sätt som ovan relateras närmast är
fråga om intern uppgiftsfördelning inom en myndighet.
Utskottet har därför strukit momentet såsom
obehövligt.