Allmän motivering

Allmänt

Bestämmelserna om utnyttjande av personer som är föremål för sexhandel i 20 kap. 8 § i strafflagen har varit i kraft sedan 2006. Enligt den är en handling straffbar om den som är föremål för sexhandel är föremål för koppleri eller människohandel. Gärningen är straffbar om den begås uppsåtligen, och maximistraffet är fängelse i sex månader. Regeringen föreslår nu att gärningen ska beläggas med straff också när den begås av oaktsamhet och vidare att maximistraffet förlängs till fängelse i ett år.

Propositionen syftar till att ge dem ett bättre straffrättsligt skydd som utsätts för koppleri eller är offer för människohandel (s. 5/II). Bakom detta ligger rättspraxis när det gäller att tillämpa bestämmelsen. Enligt denna praxis bedöms köparens medvetenhet utifrån huruvida han eller hon har ansett det vara övervägande sannolikt att den person som säljer sexuella tjänster är föremål för sexhandel (HD 2012:66). Regeringen gör den bedömningen att tillämpningen av bestämmelsen har fått en högre tröskel inom rättspraxis än vad som kunde förutses när lagen antogs (s. 5/I). Utifrån inkommen utredning instämmer lagutskottet i denna bedömning. Den höga tröskeln för tillämpning innebär att den gällande lagstiftningen inte ger dem som är föremål för sexhandel ett tillräckligt straffrättsligt skydd, och därför bör och behöver regleringen ses över. Utskottet tillstyrker således lagförslaget, men med följande anmärkningar och ändringsförslag.

Tillräknande

Regeringen föreslår att det i fortsättningen ska vara belagt med straff att utnyttja den som är föremål för sexhandel både vid uppsåt och vid oaktsamhet. Språkligt föreslår regeringen i straffbestämmelsen uttrycken "har varit medveten" och "har haft skäl att misstänka" för att en gärning ska kunna tillräknas någon.

Grundlagsutskottet säger i sitt utlåtande om propositionen att formuleringen i den föreslagna bestämmelsen inte är särskilt lättillgänglig. De villkor som tillkommit i fråga om tillräknandet enligt ett mönster som avviker från övrig straffrättslig reglering gör bestämmelsen både tungläst och svårtolkad. Dessutom görs den uppskattningen att något som ytterligare ökar inexaktheten är att straffbarheten bestäms utifrån de tolkningsbara brottsrekvisiten för två andra brott (koppleri och människohandel). Det vore enligt grundlagsutskottet bättre att formulera bestämmelsen i enlighet med etablerade principer för straffrättsliga bestämmelser och höja graden av tillräknande till grov oaktsamhet, vilket uttrycks som ett villkor i inledningen av bestämmelsen ("den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet"). Enligt grundlagsutskottet bör lagutskottet allvarligt överväga att ändra den gällande bestämmelsen på det sättet. Också under sakkunnigutfrågningen fästes lagutskottets uppmärksamhet vid hur den föreslagna bestämmelsen är formulerad och vid utvidgningen av tillräknandet.

Enligt lagutskottets uppfattning är avsikten med den föreslagna formuleringen "vara medveten om" inte att påverka definitionen av uppsåt. I 3 kap. 7 § i strafflagen finns bestämmelser om oaktsamhet, och enligt den är en gärningsmans förfarande oaktsamt, om gärningsmannen åsidosätter den aktsamhetsplikt som han eller hon under de rådande omständigheterna har, trots att han eller hon hade kunnat rätta sig efter den. Avsikten med uttrycket "skäl att misstänka" är att i synnerhet understryka att oaktsamheten gäller enbart omständigheterna kring gärningen och att det i övrigt förutsätts uppsåtlighet av gärningen. Den valda formuleringen understryker också att yttre faktorer kraftigt spelar in i bedömningen av om oaktsamhet föreligger vid denna brottstyp. Därmed innebär förslaget att gärningen ska motsvara dels de allmänna kriterierna för oaktsamhet i 3 kap. 7 § i strafflagen, dels de särskilda kriterierna i den nu aktuella bestämmelsen. Med andra ord räcker det inte med att gärningsmannen bryter mot aktsamhetsplikten för att straffbarhet ska inträda, utan hen ska också ha skäl att misstänka koppleri eller människohandel.

Om tillräknandet formuleras på det sätt som grundlagsutskottet föreslår kommer den nedre gränsen för straffansvar att inträda vid grov aktsamhet enligt 3 kap. 7 § 2 mom. i strafflagen. Enligt det momentet avgörs frågan om oaktsamheten ska anses vara grov utifrån en helhetsbedömning. Vid bedömningen ska det beaktas hur betydande den åsidosatta aktsamhetsplikten är, hur viktiga de äventyrade intressena och hur sannolik kränkningen är, hur medveten gärningsmannen är om att hen tar en risk samt övriga omständigheter som har samband med gärningen och gärningsmannen.

Eftersom frågan om oaktsamheten ska anses vara grov avgörs utifrån en helhetsbedömning skulle det i fråga om denna brottstyp huvudsakligen vara rättspraxis som avgör hur bedömningen utfaller. Utskottet anser att grov oaktsamhet som nedre gräns för tillräknande i detta fall medför en risk för att reformens syften inte uppnås. I ljuset av detta har lagutskottet beslutat tillstyrka den lösning som regeringen föreslår.

Utskottet anser att fördelen med det föreslagna uttrycket "skäl att misstänka" är att det i fråga om denna brottstyp styr in granskningen på väsentliga faktorer när det gäller frågan om tillräknande. Därför förordar utskottet den formuleringen. Samtidigt instämmer utskottet i grundlagsutskottets kommentar om att formuleringen i den föreslagna bestämmelsen inte är särskilt lättillgänglig. För att bestämmelsen bättre ska uppfylla kravet på exakthet enligt den straffrättsliga legalitetsprincipen föreslår lagutskottet en ändring i bestämmelsen. Den presenteras närmare i detaljmotiven nedan.

Eftersom det är fråga om en betydande utvidgning av straffområdet anser utskottet det vara viktigt att följa hur ändringen fungerar och tillämpas.

Straffskala

Om maximistraffet förlängs till ett år i fängelse på det sätt som regeringen föreslår, kommer myndigheternas befogenheter enligt polislagen () och möjligheter att använda tvångsmedel enligt tvångsmedelslagen () att utvidgas. Den strängare straffskalan innebär också att det inte längre är möjligt att behandla gärningarna i ett förenklat straffprocessuellt strafforderförfarande.

Grundlagsutskottet har med tanke på proportionaliteten ansett det vara beaktansvärt att gärningar som begås av oaktsamhet blir straffbara och att maximistraffet höjs från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. Också följdverkningarna av den sistnämnda ändringen blir betydande. Enligt grundlagsutskottet är en höjning av maximistraffet från fängelse i sex månader till fängelse i ett år en avsevärd höjning av straffvärdet och åtstramning av regleringen, trots att förslaget i detta hänseende håller sig inom ramen för lagstiftarens prövningsrätt. Grundlagsutskottet anser dock att förslaget bättre skulle uppfylla både proportionalitetskravet och den straffrättsliga legalitetsprincipen ifall området för straffbarhet binds till grov oaktsamhet i stället för att ändringar införs i straffskalan med de följdverkningar som nämns ovan.

Såsom grundlagsutskottet säger måste straffpåföljdens stränghet stå i rätt proportion till gärningens klanderbarhet och straffsystemet genomgående uppfylla proportionalitetskravet. Enligt straffrättens allmänna läror och etablerad lagstiftningspraxis måste å sin sida straffskalorna för brott bestämmas utifrån hur skadliga och klandervärda gärningarna är, dvs. utifrån straffvärdet (se t.ex. LaUB 3/1998 rd), vilket är en följd av proportionalitetskravet som ingår i villkoren för begränsning av grundläggande fri- och rättigheter.

En höjning av straffskalan på det sätt som regeringen föreslår kan försvaras främst när det är fråga om uppsåtliga gärningar. Regeringen framför också konsekvensrelaterade skäl till stöd för förslaget (s. 5). Lagutskottet vill dock peka på att förslaget innebär en betydande utvidgning av det nuvarande straffområdet. Dessutom skulle en höjning av maximistraffet till fängelse i ett år ha följdverkningar för myndigheternas befogenheter och rätt att använda tvångsmedel, och de berörda gärningarna skulle inte längre kunna behandlas i summariskt förfarande även om också gärningar begångna av oaktsamhet beläggs med straff. Att behandla sådana gärningar i domstol innebär en mer tungrodd process också för den som är föremål för sexhandel. Det framförda måste vägas in när man bedömer proportionaliteten i den föreslagna straffskalan och huruvida ändringen behövs och fyller sitt syfte. Lagutskottet har gjort en samlad bedömning av de inhämtade utredningarna och kommer liksom grundlagsutskottet fram till att den nuvarande straffskalan bör kvarstå. Således föreslår lagutskottet att bestämmelsen ändras också i fråga om det maximala straffet.