Allmän motivering
Allmänt
Bestämmelserna om utnyttjande av personer som är
föremål för sexhandel i 20 kap. 8 § i strafflagen
har varit i kraft sedan 2006. Enligt den är en handling
straffbar om den som är föremål för
sexhandel är föremål för koppleri
eller människohandel. Gärningen är straffbar
om den begås uppsåtligen, och maximistraffet är
fängelse i sex månader. Regeringen föreslår
nu att gärningen ska beläggas med straff också när
den begås av oaktsamhet och vidare att maximistraffet förlängs
till fängelse i ett år.
Propositionen syftar till att ge dem ett bättre straffrättsligt
skydd som utsätts för koppleri eller är
offer för människohandel (s. 5/II). Bakom detta
ligger rättspraxis när det gäller att
tillämpa bestämmelsen. Enligt denna praxis bedöms
köparens medvetenhet utifrån huruvida han eller hon
har ansett det vara övervägande sannolikt att den
person som säljer sexuella tjänster är
föremål för sexhandel (HD 2012:66). Regeringen gör
den bedömningen att tillämpningen av bestämmelsen
har fått en högre tröskel inom rättspraxis än
vad som kunde förutses när lagen antogs (s. 5/I).
Utifrån inkommen utredning instämmer lagutskottet
i denna bedömning. Den höga tröskeln
för tillämpning innebär att den gällande
lagstiftningen inte ger dem som är föremål
för sexhandel ett tillräckligt straffrättsligt skydd,
och därför bör och behöver regleringen ses över.
Utskottet tillstyrker således lagförslaget,
men med följande anmärkningar och ändringsförslag.
Tillräknande
Regeringen föreslår att det i fortsättningen
ska vara belagt med straff att utnyttja den som är föremål
för sexhandel både vid uppsåt och vid oaktsamhet.
Språkligt föreslår regeringen i straffbestämmelsen
uttrycken "har varit medveten" och "har
haft skäl att misstänka" för
att en gärning ska kunna tillräknas någon.
Grundlagsutskottet säger i sitt utlåtande
om propositionen att formuleringen i den föreslagna bestämmelsen
inte är särskilt lättillgänglig. De
villkor som tillkommit i fråga om tillräknandet
enligt ett mönster som avviker från övrig straffrättslig
reglering gör bestämmelsen både tungläst
och svårtolkad. Dessutom görs den uppskattningen
att något som ytterligare ökar inexaktheten är
att straffbarheten bestäms utifrån de tolkningsbara
brottsrekvisiten för två andra brott (koppleri
och människohandel). Det vore enligt grundlagsutskottet
bättre att formulera bestämmelsen i enlighet med
etablerade principer för straffrättsliga bestämmelser
och höja graden av tillräknande till grov oaktsamhet,
vilket uttrycks som ett villkor i inledningen av bestämmelsen ("den
som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet"). Enligt
grundlagsutskottet bör lagutskottet allvarligt överväga
att ändra den gällande bestämmelsen på det
sättet. Också under sakkunnigutfrågningen
fästes lagutskottets uppmärksamhet vid hur den
föreslagna bestämmelsen är formulerad
och vid utvidgningen av tillräknandet.
Enligt lagutskottets uppfattning är avsikten med den
föreslagna formuleringen "vara medveten om" inte
att påverka definitionen av uppsåt. I 3 kap. 7 § i
strafflagen finns bestämmelser om oaktsamhet, och enligt
den är en gärningsmans förfarande oaktsamt,
om gärningsmannen åsidosätter den aktsamhetsplikt
som han eller hon under de rådande omständigheterna
har, trots att han eller hon hade kunnat rätta sig efter
den. Avsikten med uttrycket "skäl att misstänka" är
att i synnerhet understryka att oaktsamheten gäller enbart
omständigheterna kring gärningen och att det i övrigt
förutsätts uppsåtlighet av gärningen. Den
valda formuleringen understryker också att yttre faktorer
kraftigt spelar in i bedömningen av om oaktsamhet föreligger
vid denna brottstyp. Därmed innebär förslaget
att gärningen ska motsvara dels de allmänna kriterierna
för oaktsamhet i 3 kap. 7 § i strafflagen, dels
de särskilda kriterierna i den nu aktuella bestämmelsen.
Med andra ord räcker det inte med att gärningsmannen
bryter mot aktsamhetsplikten för att straffbarhet ska inträda,
utan hen ska också ha skäl att misstänka
koppleri eller människohandel.
Om tillräknandet formuleras på det sätt
som grundlagsutskottet föreslår kommer den nedre gränsen
för straffansvar att inträda vid grov aktsamhet
enligt 3 kap. 7 § 2 mom. i strafflagen. Enligt det momentet
avgörs frågan om oaktsamheten ska anses vara grov
utifrån en helhetsbedömning. Vid bedömningen
ska det beaktas hur betydande den åsidosatta aktsamhetsplikten är, hur
viktiga de äventyrade intressena och hur sannolik kränkningen är,
hur medveten gärningsmannen är om att hen tar
en risk samt övriga omständigheter som har samband
med gärningen och gärningsmannen.
Eftersom frågan om oaktsamheten ska anses vara grov
avgörs utifrån en helhetsbedömning skulle
det i fråga om denna brottstyp huvudsakligen vara rättspraxis
som avgör hur bedömningen utfaller. Utskottet
anser att grov oaktsamhet som nedre gräns för
tillräknande i detta fall medför en risk för
att reformens syften inte uppnås. I ljuset av detta har
lagutskottet beslutat tillstyrka den lösning som regeringen
föreslår.
Utskottet anser att fördelen med det föreslagna
uttrycket "skäl att misstänka" är
att det i fråga om denna brottstyp styr in granskningen
på väsentliga faktorer när det gäller
frågan om tillräknande. Därför
förordar utskottet den formuleringen. Samtidigt instämmer
utskottet i grundlagsutskottets kommentar om att formuleringen i den
föreslagna bestämmelsen inte är särskilt
lättillgänglig. För att bestämmelsen
bättre ska uppfylla kravet på exakthet enligt
den straffrättsliga legalitetsprincipen föreslår
lagutskottet en ändring i bestämmelsen. Den presenteras
närmare i detaljmotiven nedan.
Eftersom det är fråga om en betydande utvidgning
av straffområdet anser utskottet det vara viktigt att följa
hur ändringen fungerar och tillämpas.
Straffskala
Om maximistraffet förlängs till ett år
i fängelse på det sätt som regeringen
föreslår, kommer myndigheternas befogenheter enligt
polislagen () och möjligheter
att använda tvångsmedel enligt tvångsmedelslagen
() att utvidgas. Den strängare
straffskalan innebär också att det inte längre är
möjligt att behandla gärningarna i ett förenklat
straffprocessuellt strafforderförfarande.
Grundlagsutskottet har med tanke på proportionaliteten
ansett det vara beaktansvärt att gärningar som
begås av oaktsamhet blir straffbara och att maximistraffet
höjs från fängelse i sex månader
till fängelse i ett år. Också följdverkningarna
av den sistnämnda ändringen blir betydande. Enligt
grundlagsutskottet är en höjning av maximistraffet
från fängelse i sex månader till fängelse
i ett år en avsevärd höjning av straffvärdet
och åtstramning av regleringen, trots att förslaget
i detta hänseende håller sig inom ramen för
lagstiftarens prövningsrätt. Grundlagsutskottet
anser dock att förslaget bättre skulle uppfylla
både proportionalitetskravet och den straffrättsliga
legalitetsprincipen ifall området för straffbarhet
binds till grov oaktsamhet i stället för att ändringar
införs i straffskalan med de följdverkningar som
nämns ovan.
Såsom grundlagsutskottet säger måste
straffpåföljdens stränghet stå i
rätt proportion till gärningens klanderbarhet
och straffsystemet genomgående uppfylla proportionalitetskravet. Enligt
straffrättens allmänna läror och etablerad lagstiftningspraxis
måste å sin sida straffskalorna för brott
bestämmas utifrån hur skadliga och klandervärda
gärningarna är, dvs. utifrån straffvärdet
(se t.ex. LaUB 3/1998 rd), vilket är
en följd av proportionalitetskravet som ingår
i villkoren för begränsning av grundläggande
fri- och rättigheter.
En höjning av straffskalan på det sätt
som regeringen föreslår kan försvaras
främst när det är fråga om uppsåtliga
gärningar. Regeringen framför också konsekvensrelaterade
skäl till stöd för förslaget
(s. 5). Lagutskottet vill dock peka på att förslaget
innebär en betydande utvidgning av det nuvarande straffområdet.
Dessutom skulle en höjning av maximistraffet till fängelse
i ett år ha följdverkningar för myndigheternas
befogenheter och rätt att använda tvångsmedel,
och de berörda gärningarna skulle inte längre
kunna behandlas i summariskt förfarande även om
också gärningar begångna av oaktsamhet
beläggs med straff. Att behandla sådana gärningar
i domstol innebär en mer tungrodd process också för
den som är föremål för sexhandel. Det
framförda måste vägas in när
man bedömer proportionaliteten i den föreslagna
straffskalan och huruvida ändringen behövs och
fyller sitt syfte. Lagutskottet har gjort en samlad bedömning
av de inhämtade utredningarna och kommer liksom grundlagsutskottet
fram till att den nuvarande straffskalan bör kvarstå.
Således föreslår lagutskottet att bestämmelsen ändras
också i fråga om det maximala straffet.
Detaljmotivering
Lag om ändring av 20 kap. 8 § i strafflagen
20 kap. Om sexualbrott
8 §. Utnyttjande av person som är föremål
för sexhandel.
Utskottet hänvisar till den allmänna motiveringen
och föreslår att frasen "varit medveten
om" utgår i 1 mom. och att ett separat moment
införs i fråga om oaktsamma gärningar.
Utskottet föreslår dessutom att det nuvarande
maximistraffet kvarstår. Också uttrycket "under
sådana omständigheter" i 2 mom. är
svårbegripligt och bör därför
utgå. När bestämmelsen om oaktsamma gärningar
blir ett nytt 3 mom. blir samtidigt det föreslagna
3 mom. nytt 4 mom.
Utskottet understryker att 3 mom. gäller straffrättsligt
oaktsamhetsansvar, inte s.k. strikt eller objektivt ansvar. Därmed är
det inte straffbart att inleda sexköp, och det innebär
inte i sig förbjuden risktagning. Enligt bestämmelsen
blir gärningen straffbar först när gärningsmannen har
skäl att misstänka koppleri eller människohandel.
Om det inte funnits anledning för gärningsmannen
att misstänka koppleri eller människohandel är
han eller hon fri från straffansvar, även om det
senare skulle uppdagas att den person som sålt de sexuella
tjänsterna är offer för något
av de brotten.
Vid tillämpningen av strafftröskeln "skäl
att misstänka" ska skuldprincipen och möjligheten att
ha kunnat handla annorlunda vägas in. Köp av sex är
en sådant typ av aktivitet där köparen generellt
sett inte kan förutsättas vidta särskilda utredningsåtgärder
i fråga om säljaren. Därför är de
yttre omständigheter och faktorer som är kopplade
till köpet viktiga när rekvisitet tillämopas,
och vid bedömningen av huruvida tillräknande föreligger
ska uppmärksamhet framför allt ägnas åt
vad gärningsmannen kände till samt riskmedvetenheten.
Regeringen behandlar frågan om oaktsamhet och vad som
ska beaktas i den bedömningen i detaljmotiveringen (s.
8). I detta avseende hänvisar regeringen bl.a. till förarbetena
till paragrafen (RP 221/2005 rd och LaUB
10/2006 rd) och rättspraxis (HD 2012:2066).
Det måste ändå understrykas att det inte
går att ge en uttömmande förteckning över
misstänkta omständigheter. Det är fråga
om en samlad bedömning när bestämmelsen
ska tillämpas, och enskilda omständigheter är
av varierande betydelse. Om köparen har anledning att misstänka
koppleri eller människohandel men trots det går
vidare med köpet, tar han eller hon risken att handlandet är straffbart,
om det sedan visar sig att säljaren är offer för
människohandel eller koppleri. Om köparen anser
det synnerligen sannolikt eller rentav säkert att det rör
sig om koppleri eller människohandel är det fråga
om en uppsåtlig gärning, vilket redan nu är
kriminaliserat.
Avslutningsvis påpekar utskottet att oaktsamhet när
det gäller denna brottstyp bör tolkas med försiktighet,
och såsom redan framgår ovan måste gärningen
motsvara den allmänna beskrivningen av oaktsamhet och uppfylla
kriterierna i det nu aktuella momentet. I detta sammanhang vill
utskottet också upprepa vad det framförde när
paragrafen ursprungligen stiftades, nämligen att det inte
krävs att en lagakraftvunnen dom för koppleri
eller människohandel ska ha getts för att straff
ska utmätas för ett brott enligt det aktuella
rekvisitet, och att formuleringen inte heller kräver att
till exempel kopplarens identitet eller andra detaljer kring koppleribrottet
måste vara utredda (LaUB 10/2006 rd,
s. 6).