Motivering
Allmän bedömning av redogörelsen
Redogörelsen om Finlands politik för de mänskliga
rättigheterna är den andra i ordningen som lämnats
till riksdagen i form av en redogörelse från statsrådet.
Den ger en bred översikt över utgångspunkter
och prioriteringar i Finlands politik på området.
Ju mer länderna i världen blir beroende av varandra,
desto fler blir kopplingarna mellan nationella och internationella
insatser för att tillgodose de mänskliga rättigheterna.
Därför är det viktigt att de grundläggande
fri- och rättigheterna och de mänskliga
rättigheterna också i Finland behandlas mer systematiskt än
förr i redogörelsen.
Redogörelsen fäster berättigat avseende
vid bristerna i redogörelsen 2004 (LaUU 12/2004 rd).
Så har till exempel situationen för frihetsberövade
nu getts en heltäckande behandling i det nationella avsnittet
och hänsyn tagits till de iakttagelser som internationella
kontrollorgan och riksdagens justitieombudsman gjort. Utskottet har
en längre tid bekymrat sig till exempel över renoveringen
av fångars celler och noterar med tillfredsställelse
att man planmässigt satt i gång med att avskaffa
baljceller (se också LaUU 19/2009 rd).
Utskottet har helt nyligen behandlat också andra frågor
kring de frihetsberövades villkor. Det har behandlat till
exempel frågan om placering av barn hos en förälder
i fängelse i samband med propositionen om ändring
av barnskyddslagen, fängelselagen och häktningslagen
(LaUU 23/2009 rd). I sitt utlåtande
poängterade utskottet att barnets intresse har företräde
och ansåg att situationen kan hjälpas upp avsevärt
om det inrättas en ny familjeavdelning och anställs
yrkeskunnig personal. Fångars likabehandling främjas
också av den omorganisering inom brottspåföljdsområdet
som träder i kraft i början av 2010. Den innebär
att Brottspåföljdsverket, Fångvårdsväsendet
och Kriminalvårdsverket slås ihop för
att bilda Brottspåföljdsmyndigheten. En enda myndighet
ger bättre möjligheter att samordna beslut och
praxis (LaUB 13/2009 rd).
Det bör också noteras att redogörelsen
behandlar till exempel våld i nära relationer,
skydd av barnets ställning och människohandel
i detalj, frågor som utskottet lyfte fram i sitt utlåtande
om den föregående redogörelsen. Internationella
kontrollorgan har tilldelat Finland flera anmärkningar
för att man inte har lyckats ta tillräckligt effektivt
tag i våldet mot kvinnor. Vid sidan av straffrättsliga
lösningar behövs det nya metoder, som modeller
för låg tröskel för att hjälpa
som kan vara till hjälp för såväl
offren som förövarna. Utskottet konstaterar att även
om majoriteten av offren för våld i nära
relationer är kvinnor, visar nya undersökningar är
att också män allt oftare blir offer för
sådant våld. Det är något att
ta hänsyn till i arbetet mot våld i nära relationer.
Utskottet anser att redogörelsen på det hela taget är
en förtjänstfull beskrivning av Finlands politik
för de mänskliga rättigheterna just nu. Men
det finns inte mycket plats för analyser av iakttagelser
och för måluppställning i det nationella
avsnittet. På ett praktiskt plan är det ett problem
att allmänna principer och vardagspraxis lätt
separeras från varandra. I fortsättningen bör
redogörelsen utvecklas mer i riktning mot ett handlingsprogram
och då kan där också anges hur man tänker
gå vidare från lägesrapporten. Å andra
sidan är det möjligt att lägga upp en
nationell plan för de mänskliga rättigheterna
utifrån redogörelsen. FN:s världskonferens
för mänskliga rättigheter har rekommenderat
alla länder att upprätta en sådan plan.
Redogörelsen erbjuder ett bra underlag för en
sådan plan.
Synpunkter på de mänskliga rättigheterna
Hörnstenar i Finlands politik för de mänskliga rättigheterna är
folkrätten och förpliktelserna i konventioner
om de mänskliga rättigheterna. Finland respekterar
inte bara sina konventionsförpliktelser utan också sina
politiska åtaganden för de mänskliga
rättigheterna. Reglerna för mänskliga
rättigheter har stärkts på senare år. Flera
nya konventioner om de mänskliga rättigheterna
har kommit till inom FN och till exempel Europarådet. Men
enligt utredning har ratificeringen av nya dokument om de mänskliga rättigheterna
fortskridit mycket långsamt i Finland. I det här
sammanhanget påskyndar utskottet ratificeringen till exempel
av Europarådets konvention mot människohandel
och det kompletterande protokollet om försäljning
av barn, barnprostitution och barnpornografi till FN:s konvention
om barnets rättigheter. Utskottet har tangerat de här
frågorna när det behandlat de behöriga
förslagen till EU:s rambeslut (LaUU 13/2009
rd och LaUU 16/2009 rd).
Utskottet lyfter fram den roll som Europadomstolen för
de mänskliga rättigheterna spelar för
nationell rättspraxis och de nationella domstolarnas som
bevakare av de grundläggande fri- och rättigheterna
och de mänskliga rättigheterna. I redogörelsen
lämnas beklagligt lite rum för en presentation
för de högsta domstolarnas praxis i fråga
om dessa rättigheter. Ändå har både högsta
domstolen och högsta förvaltningsdomstolen på senare år
meddelat flera avgöranden där de hänvisat
till och vägt rättsliga frågor mot praxis
i Europadomstolen. Enligt utredning har Europadomstolens rättspraxis
fått en mer accentuerad roll i vår nationella
rättspraxis sedan den första redogörelsen.
Utvecklingen har varit desto mer anmärkningsvärd
om man ser på situationen sedan 1990, då Finland
anslöt sig till Europeiska konventionen om de mänskliga
rättigheterna.
I Finland representerar aktörerna inom området
mänskliga rättigheter en bred och varierad krets.
Till dem hör bland annat ministerier och andra statliga
myndigheter, kommunsektorn, domstolsväsendet och det civila
samhället. Aktörer inom den akademiska världen är
också med. Dessutom bevakas de mänskliga rättigheterna
av självständiga och oberoende laglighetsövervakare
och ombudsmän. Utskottet anser precis som regeringen i
redogörelsen att det behövs mer samarbete och
samordning mellan aktörerna. Ett sätt kan vara
den tilltänkta nationella institutionen för mänskliga
rättigheter.
Sammanfattningsvis konstaterar utskottet att det är
nödvändigt att de mänskliga rättigheterna genomförs
fullt ut och att förpliktelserna i internationella konventioner
om de mänskliga rättigheterna fullföljs.
Det får inte bli ogjort med hänvisning till bristen
på resurser för lagberedning och verkställighet.
Det är viktigt att resurserna inriktas enligt gjorda utfästelser
och planmässigt på att värna de mänskliga
rättigheterna.
Utdragna rättegångar och snabb behandling av ärenden
Som framgår av redogörelsen har Finland på senare år
tilldelats flera fällande domar av Europadomstolen för
de mänskliga rättigheterna för att rättegångar
inte har genomförts inom en skälig tid i enlighet
med kraven i artikel 6 i Europeiska konventionen om de mänskliga
rättigheterna. Domarna har huvudsakligen gällt
straffrättsliga och civila processer. Också riksdagens
justitieombudsman och justitiekansler i statsrådet har påtalat
de långa behandlingstiderna både vid domstolar
och inom förvaltningen.
Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna
och dess rättspraxis förutsätter att
en part har tillgång till effektiva rättsmedel
mot en utdragen rättegång. Rättsmedlen är
nödvändiga också om det inte finns något
dröjsmål. Riksdagen har i år antagit
en lag om gottgörelse för dröjsmål
vid rättegång och vissa lagar som har samband
med den, bl.a. bestämmelser om brådskandeförklaring
av ett ärende (362-366/2009). Lagarna träder
i kraft i början av 2010.
Det är klart att de här lagarna inte är
den enda lösningen på fördröjda
rättegångar utan att det behövs flera
olika metoder för att nå målet. De beskrivs
i avsnittet Rättskydd och god förvaltning. En
del av de propositioner som nämns i redogörelsen är
under behandling i riksdagen, till exempel propositionen om fullföljd
av talan från tingsrätt till hovrätt
(RP 105/2009 rd) och en översyn
av bestämmelserna om delgivningsbeslut i rättegångar
(RP 123/2009 rd). Utskottet anser att
den effektivaste förebyggande metoden mot en utdragen behandling
i praktiken är att domstolar, åklagare och förundersökningsmyndigheter
tillförsäkras adekvata resurser för att behandla ärenden
och att de riktas rätt (t.ex. LaUB 3/2009
rd).
Enligt utredning är de genomsnittliga behandlingstiderna
helt skäliga i en internationell jämförelse,
men det finns betydande skillnader i behandlingstiderna för
olika ärenden och grupper av ärenden. Det kräver
tid och resurser att utreda till exempel omfattande ekonomiska brott. Utskottet
understryker att hela kedjan från förundersökning
via åtalsprövning till domstolsbehandling måste
fungera effektivare. För att det ska gå undan
med behandlingen är det viktigt att åklagaren är
med redan i förundersökningsfasen, inte minst
i omfattande brottmål. Det är också nödvändigt
att utveckla datasystemen för att göra arbetet
effektivare och för att det ska vara lättare att
följa upp den totala behandlingstiden. Domstolarnas och
myndigheternas arbetsmetoder och system för ärendehantering
behöver också i övrigt förbättras
för att behandlingen ska bli smidigare. Utskottet har lyft
fram de här synpunkterna också i samband med budgetpropositionen
och ramarna för statsfinanserna (t.ex. LaUU 19/2009
rd och LaUU 5/2009 rd).
Domarna från Europadomstolen för de mänskliga
rättigheterna har inte berört förvaltningsdomstolarna
i samma utsträckning som de allmänna domstolarna.
Förvaltningsprocesserna utgör enligt utredning
en femtedel av domarna. Men det är lika viktigt att förvaltningsdomstolarnas
och andra förvaltningprocessinstansers verksamhet utvecklas,
anser utskottet. Redogörelsen tar upp pågående
utvecklingsprojekt. Utskottet hänvisar här bland
annat till sitt utlåtande helt nyligen om propositionen
om utveckling av omprövningssystemet (LaUU 26/2009
rd).
De frågor som tas upp i förvaltningsdomstolarna
har ett direkt samband med människors välfärd
och andra fundamentala rättigheter. Som exempel kan nämnas ärenden
som tangerar social- och hälsovård och utlänningars
rättigheter, där kravet på snabb behandling
accentueras på grund av ärendets natur. I förvaltningsprocessen avgörs
också frågor som är helt centrala för
samhället, som trafik-, planläggnings- och miljötillståndsärenden
och offentlig upphandling. Därför bör
en snabb behandling och den totala behandlingstiden uppmärksammas
också i förvaltningsprocessen. Behovet av adekvata
resurser och andra metoder i förvaltningsprocessen bör också lyftas
fram.