Motivering
Det föreslås i regeringspropositionen bland
annat att tillämpningen av det så kallade fulla
producentansvaret ska skjutas upp med ett år till den 1
maj 2015. Enligt den skyldighet som ingår i totalreformen
av avfallslagen ska fullt producentansvar inträda den 1
maj 2014. Eftersom någon förordning om nätet
av insamlingsplatser inte har utfärdats har producenterna
inte kunna bygga upp ett nät som motsvarar kraven. Om inte övergångstiden
förlängs, kommer producenterna från och
med 1 maj 2014 att bryta mot lagen, eftersom de inte hinner bygga
upp ett adekvat nät och målen för materialåtervinning
därmed sätts på spel. En förutsättning
för byggandet är att egenskaperna för
nätet regleras i detalj genom en förordning av
statsrådet.
Eftersom förseningen framförallt beror på att miljöministeriet
på grund av de vitt skilda åsikter i frågan
som råder vid ministeriet inte har kunnat bereda förordningen
inom den tidsplan som anges i lagen, anser miljöutskottet
att det är oskäligt att tvinga producenterna in
i en situation där de inte förmår uppfylla
kraven i lagstiftningen, även om de skulle vilja. Det är
inte skäligt att förvänta sig att det
byggs upp ett nätverk så länge ingen
vet vilka krav det ska uppfylla. Det är inte heller motiverat
att ålägga producenterna att ta hand om alla de
vitt spridda mottagningsställena i glesbygdsområdena
som kommunerna nu sköter, eftersom miljökonsekvenser och
kostnader för insamlingen måste beaktas när kraven
ställs upp. Enligt den konsekvensbedömning Finlands
miljöcentral gjort ökar insamlingsplatserna i
glesbygden märkbart miljökonsekvenserna av och
kostnaderna för transporter. Av dessa orsaker anser utskottet
att det är nödvändigt att förlänga övergångsperioden.
Detta medför onekligen att kommunernas skyldigheter
fortgår, men eftersom det inte är fråga
om någon ny skyldighet utan enbart om en relativt kort
förlängning av ett redan befintligt åliggande,
måste förlängningen anses godtagbar.
Utskottet understryker att en annan grund för att godkänna
en förlängd övergångstid är
att det i den uppkomna situationen endast på detta sätt är
möjligt att åstadkomma ett högklassigt och
rikstäckande nät av insamlingsplatser som också är
effektivt logistiskt sett. Övergångstiden för
producentansvaret får inte förlängas mera än
vad som föreslås i regeringspropositionen.
Det är emellertid oroväckande att det nät
som inrättas av producenterna eventuellt försämrar servicen
för konsumenterna jämfört med den service
kommunerna nu står för. Utskottet förutsätter
att det i statsrådets förordning föreskrivs tillräckligt
detaljerat om vilka krav ett tillräckligt täckande
nät ska uppfylla för att trygga en adekvat service
på det sätt som framställs i betänkandet.
Ett tillräckligt täckande nät av
insamlingsplatser
Enligt 49 § i avfallslagen ska producenten ordna mottagningsplatser
för kasserade produkter så att produkterna kostnadsfritt
och utan svårighet kan lämnas där. När
antalet mottagningsplatser som behövs fastställs
områdesvis ska hänsyn tas till typen och den förväntade
mängden av samt beskaffenheten hos de kasserade produkter
som lämnas till mottagningsplatserna och till den miljöpåverkan
och de kostnader som mottagningen och transporten ger upphov till.
Antalet kan variera för olika produktgrupper och områden.
Enligt utskottet bör de preciserade kraven i förordningen
om placeringen av mottagningsplatser säkerställa
att förpackningarna utan svårighet kan lämnas
där på det sätt som avses i den nämnda
paragrafen. Att produkterna kan lämnas till mottagningsplatserna
utan svårighet är ett centralt krav och de övriga
kraven ska beaktas när detta grundläggande krav
fastställs närmare. Det är enligt utskottet
väsentligt att mottagningsplatserna placeras i närheten
av central service eller viktiga transportleder. Om mottagningsplatserna
placerar tillräckligt centralt kan detta göra
att kravet på att produkterna ska kunna lämnas
utan svårighet uppfylls bättre än nu, även
om antalet mottagningsplatser minskar. De ska trots det finnas på tillräckligt
många ställen och inte enbart i närheten
av de största affärerna.
Utgångspunkten ska enligt förslaget i regeringens
proposition om en totalreform av avfallslagen () vara att den sista innehavaren av produkten tryggas
en viss miniminivå på servicen i hela landet.
Enligt miljöutskottets betänkande (MiUB
4/2004 rd) "bör avfallshanteringen
av produkter som omfattas av producentansvaret ses som en nödvändig
serviceform vars tillgänglighet och kvalitet bör
säkerställas under alla förhållanden.
Insamlingen av avfall bör därför skötas
på ett sätt som uppfyller kraven även
när det är fråga om områden
som inte är fördelaktiga i kostnadshänseende.
Enligt utskottet är det med tanke på producentansvarssystemet
särskilt viktigt att innehavaren av en produkt i praktiken
har en skälig möjlighet att lämna en
kasserad produkt i systemet. Utskottet anser att skälighetsvillkoret
förutsätter att det finns ett rikstäckande
nät av mottagningsplatser så att avståndet
till mottagningsplatsen motsvarar ett normalt avstånd till
en mottagningsplats för specialavfall eller till en affär
som säljer samma typ av produkter."
Utskottet hänvisar till denna utgångspunkt och
anser att principen om kostnadseffektivitet visserligen bör
beaktas när nätet av insamlingsplatser byggs upp,
men det är bara en aspekt. En tillräcklig servicenivå är
det huvudsakliga målet vid bedömningen av att
kravet på att produkterna ska kunna lämnas utan
svårighet är uppfyllt. I glesbygden bör
ett tillräckligt antal insamlingsplatser placerar på centrala
ställen eller vid viktiga transportleder, även
om det blir dyrare än att placera dem i tätorter,
för att kravet på att produkten ska kunna lämnas
in utan svårighet ska uppfyllas. Detta krav kan uppfyllas
genom att placera mottagningsplatserna i närheten av affärer
eller annan service. I glesbygdsområden kan det vara fråga
om en liten affär, och det ska inte förutsättas
att insamlingsplatser är placerade enbart i anslutning
till stormarknader. Det bör emellertid beaktas att även
annan invånarservice i glesbygdsområdena numera är
koncentrerad till servicecenter. Nätet av insamlingsplatser
i glesbygden uppvisar stora regionala variationer; på vissa
håll är nätet täckande och håller
hög kvalitet, medan utrustningen på andra håll är
föråldrad och insamlingsplatserna ogynnsamt placerade
med tanke på hur invånarnas normalt rör sig.
Det kan vidare konstateras att materialåtervinningen
av förpackningsavfall är ordnad på mycket
olika sätt i städerna jämfört
med i glesbygdsområdena. I städerna ingår
insamlingen av förpackningsavfall i hanteringen av kommunalt avfall
och är en del av fastigheternas avfallsinsamling. I glesbygdsområdena
finns det inte någon avfallsinsamling fastighetsvis, utan
insamlingen sker vid separata regionala insamlingsplatser. Exempelvis
Helsingforsregionen har ett högklassigt nät av
insamlingsplatser, vars servicenivå inte får försämras.
När det fulla producentansvaret för förpackningarna
inträder kan kommunen fortfarande komplettera producenternas
regionala avfallsuppsamling och sköta fastigheternas avfallshantering.
Också fastighetsinnehavarna har på vissa villkor
rätt att ordna transporten av förpackningsavfall
från fastigheten. Att insamlingen av förpackningsavfall ordnas
av fastigheten förväntas bli allt vanligare, i
synnerhet i större tätorter. Kommunerna har dessutom
lagstadgad skyldighet att se till att det separat samlas in andra återvinningsdugliga
avfallslag från boende än förpackningsmaterial. Det
som sägs ovan påverkar hur insamlingssystemet
som helhet gestaltar sig.
Ambitiösa återvinningsmål och ett
högklassigt nät av insamlingsplatser
Utskottet förutsätter att de mål
som ställs upp för återvinningen är
tillräckligt ambitiösa och på så sätt
gagnar avfallslagens grundläggande mål att främja återvinning
och att iaktta prioriteringsordningen. Vid beredningen av förordningen
bör det alltså beaktas att nätet av insamlingsplatser ska
vara så täckande att de strängare återvinningsmålen
nås, samtidigt som konsumenten ska kunna lämna
in sitt förpackningsavfall utan svårighet. De
producentvisa återvinningsmålen ska ställas
så att de är betydligt strängare än
de förordningsutkast som hittills stått till utskottets förfogande.
I fråga om målen på riksnivå gäller att
måluppställningen vållat besvär
med anledning av bristande statistikföring, men också för deras
vidkommande bör man så gott de låter
sig göra uppnå en strängare målnivå än
den som återvinningsresultaten från de senaste åren
uppnått.
Utskottet anser att ett nät av insamlingsplatser grundat
på producentansvar inte bara ska vara tillräckligt
täckande utan också högklassigt och uppbyggt
enligt kundernas behov. Det högklassiga nätet
ska vara ett välskött och nationellt täckande
servicesystem som kunden utan svårighet ska kunna skilja
från andra system. Utskottet framhåller att det
också är viktigt att säkerställa att
samarbetet mellan kommunerna och producenterna fungerar. När
kommunerna hur som helst har rollen som avfallshanteringsmyndighet och
ansvarar för den kommunala avfallshanteringen, är
det väsentligt att rådgivningssystemen för
konsumenterna konstrueras så att de så enkelt
som möjligt får den hjälp de behöver,
vare sig de ringer till kommunen eller producenternas rådgivningstjänst.
Också frågan om vem som ansvarar för
att det är rent och snyggt på insamlingsplatserna
och hur de ska underhållas bör redas ut innan
systemet tas i bruk.
Också det faktum att förpackningar som näthandeln
distribuerar faller utanför producentansvaret är
en brist som bör noteras. På grund av den växande
näthandeln hotar problemet med dessa fripassagerare att
bli omfattande. Här krävs enligt utskottet snabba
och aktiva åtgärder för att påverka
lagstiftningen på EU-nivå. Om frågan inte
går att lösa på den nivån, måste
nationella åtgärder övervägas.
Därför anser utskottet att det är
viktigt att miljöministeriet tillsätter en samarbetsgrupp
med representanter för kommunerna, producenterna och andra
viktiga intressenter för att främja ett fungerande
samarbete och sköta bevakningen av dessa frågor.
Utskottet tillstyrker lagförslaget, men med de anmärkningar
som nämnts och föreslår att riksdagen
godkänner ett uttalande om de krav på nätet
av insamlingsplatser som ska ingå i bestämmelserna
på förordningsnivå.