Motivering
Allmänt
Syftet med propositionen är att genomföra
direktivet om kombinerade tillstånd beträffande
bosättningsbaserad social trygghet. Ett annat syfte är
att precisera tillämpningen av lagstiftningen om bosättningsbaserad
social trygghet och sjukförsäkringslagen eftersom
rörligheten bland medborgarna har ökat. Förslagen
om sjukförsäkringslagen bygger på slutrapporten
från en arbetsgrupp som utrett lagstiftningen om social trygghet,
Solmu IV.
Direktivet om kombinerade tillstånd avser att förenkla
och samordna inreseförfarandena för tredjelandsmedborgare
som arbetar i en medlemsstat och att säkerställa
att arbetstagare som vistas lagligt i staten behandlas på samma
sätt som medborgarna där. Likabehandlingskravet gäller
inte bara arbetsmiljö och arbetsvillkor, utan också utbildning
och social trygghet.
Lagändringarna om social trygghet är fördelade över
tre olika propositioner. Denna proposition utsträcker likabehandling
till den bosättningsbaserade sociala tryggheten. I proposition RP
139/2013 rd ingår bestämmelser
om likabehandling inom den offentliga hälso- och sjukvården
och stödet för vård i hemmet. Vidare
har riksdagen fått en proposition om utkomstskydd för
arbetslösa (RP 161/2013 rd).
Lagstiftningen är mycket svåröverskådlig
när det finns olika kriterier för den sociala
tryggheten beroende på om någon från
en annan medlemsstat vistas eller arbetar i landet eller om man som
medborgare i landet vistas tillfälligt i en annan medlemsstat,
understryker utskottet. Det blir inte lättare att få grepp
om helheten när olika frågor är utströdda över
flera propositioner. Överlag är beslutsfattandet
inte betjänt av denna uppsplittring. Utskottet upprepar
här sin synpunkt i samband med proposition RP
139/2013 rd, nämligen att det för
en bättre helhetsbild och för behandlingen i riksdagen
hade det varit lämpligare att riksdagen hade fått
alla ändringar i de sociala trygghetssystemen i en proposition (ShUB
21/2013 rd).
Kriterier för sociala trygghetsförmåner
För att få bosättningsbaserade trygghetsförmåner
kräver de nuvarande bestämmelserna att man är
bosatt i Finland. Arbetstagare från länder utanför
EU kan inte få bosättningsbaserade förmåner
bara på grundval av arbete. De måste också uppfylla
kraven på varaktig bosättning. Om en person anses
vara varaktigt bosatt eller inte beror på en samlad bedömning.
Enligt de gällande bestämmelserna ska man ta hänsyn
till bland annat om personen har ett arbetsavtal på minst
två år för arbete i Finland.
Regeringen föreslår att kravet på två år
slopas, men att den samlade bedömningen fortfarande ska
väga om personen har arbetsavtal eller inte. Å andra
sidan bevisar inte enbart ett arbetsavtal att en person är
bosatt här. Vidare föreslår regeringen
att faktisk bosättning i ett år ska vara ett kriterium
för varaktig bosättning. Ändringen är
inte kopplad till direktivet om kombinerade tillstånd utan
det bygger på förslagen från arbetsgruppen
Solmu IV och avser att samordna bosättningsbegreppet i
lagen om tillämpning av bosättningsbaserad social
trygghet med samma begrepp i lagen om hemkommun och skattelagstiftningen.
Den underlättar en aning för invandrare att få trygghetsförmåner.
EU-medborgare som kommer till Finland för att arbeta
har rätt att få sociala trygghetsförmåner
i Finland utan att vara varaktigt bosatta här. Anställningen
i Finland måste dock pågå i minst fyra
månader.
Ett av de viktigaste målen med direktivet om kombinerade
tillstånd är att säkerställa
att alla tredjelandsmedborgare som vistas och arbetar lagligt i
en EU-stat ska behandlas på samma villkor som medborgarna
i staten. Inom social trygghet innebär kravet att arbetstagare
från tredjeländer måste behandlas lika
inom alla de sektorer av den sociala tryggheten som ingår
i förordningen om samordning av de sociala trygghetssystemen.
I Finland betyder det pensions-, olycksfalls-, yrkessjukdoms-, arbetslöshets-
och sjukförsäkringsförmåner,
hälso- och sjukvård, föräldraförmåner,
familjeförmåner, rehabiliteringsförmåner,
förmåner för personer med funktionshinder
och särskilda penningförmåner som inte är
kopplade till avgifter. Däremot gäller kravet
på likabehandling inte socialtjänst, barnomsorg,
service vid funktionsnedsättning, utkomststöd,
moderskapsbidrag, allmänt bostadsbidrag eller underhållsstöd.
Finland kan inte längre kräva att de arbetstagare som
direktivet avser ska vara varaktigt bosatta här för
att få sociala trygghetsförmåner.
Med anledning av ikraftsättandet av direktivet föreslår
regeringen att de anställningskrav som gäller
medborgare i en medlemsstat också ska gälla tredjelandsmedborgare
med kombinerade tillstånd. Därmed har de rätt
att få bosättningsbaserade trygghetsförmåner
efter att ha arbetat här fyra månader utan avbrott.
Vidare krävs det att lönen ska följa
kollektivavtalen eller minst motsvara lönen för
arbete som räknas in i arbetsvillkoret för löntagare.
Fyramånadersregeln avser inte en väntetid utan
personen får trygghetsförmåner ända
från början utan att vara bosatt i Finland, om
anställningen uppfyller de lagstadgade kraven.
Ändringarna i sjukförsäkringen
Sjukförsäkringslagen tillämpas på personer
som är varaktigt bosatta eller arbetar i Finland. Lagen
tillämpas ända från början,
oberoende av medborgarskap och ursprungsland, på alla arbetstagare
som arbetar här minst fyra månader och på företagare
som har bedrivit företagsverksamhet här i minst
fyra månader utan avbrott.
Direktivet om kombinerade tillstånd kräver inte
att vi ändrar vår sjukförsäkringslag,
men regeringen föreslår att ett krav på uppehållstillstånd
tas in i lagen för att den ska vara lättare att tolka.
Därmed kan en utlänning med giltigt uppehållstillstånd
betraktas som bosatt i Finland enligt sjukförsäkringslagen.
Vidare ändras bestämmelserna om föräldrapenning
så att det krävs att man ska ha varit försäkrad
i 180 dagar före den beräknade förlossningen
i stället för att ha varit bosatt här
lika länge. Det ställs inget bosättningskrav
om 180-dagarskravet uppfylls på grund av arbete och den
försäkrade har varit tvungen att betala dagpenningspremie
för löntagare.
Utvidgad personkrets
Propositionen inför bestämmelser om likabehandling
vid bosättningsbaserade sociala trygghetsförmåner
av de tredjelandsmedborgare som inte anses ha rätt till
trygghetsförmåner redan på grundval av
bosättning. Dessutom genomförs direktivet beträffande
de som arbetat i Finland i minst sex månader och som förlorat
jobbet och registrerat sig som arbetssökande. Kravet på likabehandling
utsträcks nu också till en grupp där den
gemensamma faktorn i första hand är arbete. Rätten
att få sociala trygghetsförmåner uppkommer
alltså via rätt att arbeta och anställning och
den upphör att gälla när arbetet tar
slut. Det är bra att tillämpningen förtydligas
genom att lagen får bestämmelser om rättigheterna
på grundval av arbete börjar och slutar.
Personer med kortvarig anställning ingår som regel
inte i den bosättningsbaserade sociala tryggheten. Likabehandlingskravet
införlivar också tredjelandsmedborgare som kommer
till Finland för att arbeta, men också de som
redan nu arbetar här på grundval av viseringsfrihet,
visering eller uppehållstillstånd och stannar
kvar i perioder av mycket varierande längd. Tredjelandsmedborgare
med kombinerade tillstånd behöver inte ha uppehållstillstånd
för minst ett år för att få bosättningsbaserade
sociala trygghetsförmåner.
Utifrån statistik framtagen av Folkpensionsanstalten
och Migrationsverket kan man utgå från att några
tusental personer per år berörs av kravet på likabehandling,
enligt regeringen. De närmaste åren kommer sannolikt
fler tredjelandsmedborgare att arbeta här om arbetskraftsbehovet ökar.
Men det är svårt att bedöma antalet.
I dagsläget är det omöjligt att bedöma
om de sociala trygghetsförmånerna är
en attraktionsfaktor, som får fler utländska arbetstagare
att söka jobb i Finland.
Behovet av ändrad lagstiftning
Utskottet tillstyrker propositionen utan ändringar.
Den förbättrar villkoren för tredjelandsmedborgare
och samordnar rättigheterna för olika grupper
av utländska medborgare. Ändringarna stöder
arbetskraftsinvandringen och medverkar till att arbetstagares sociala
rättigheter tillgodoses.
Den ökade arbetskraftsrörligheten gör
att vårt sociala trygghetssystem och vårt servicesystem står
inför stora utmaningar när kravet på likabehandling
vid social trygghet ständigt utsträcks till nya
grupper. Vårt bosättningsbaserade sociala trygghetssystem
kom till i en tid när människor som regel bodde
kvar på samma ställe hela livet och inte rörde
sig över nationsgränserna i någon större
utsträckning utan att utveckla en långvarig anknytning
till landet där de vistades. Både migrationsdirektiven
om olika arbetstagargrupper och EU-domstolens domar i mål
om kravet på likabehandling garanterar individens rätttigheter
i större omfattning än tidigare. Det är
i och för sig ett godtagbart faktum. I själva
verket är det inget problem för länder
med försäkringsbaserad social trygghet att uppfylla kravet
på likabehandling. Men i Finland är den sociala
tryggheten, också hälso- och sjukvården, huvudsakligen
kopplade till bosättning.
Det är motiverat, menar utskottet, att den arbetsrelaterade
rätten till sociala trygghetsförmåner
också i Finland följer samma regler oberoende
av om en arbetstagare är varaktigt bosatt eller arbetar
tillfälligt här. Däremot är
det problematiskt om bosättningsbaserade förmåner
också ska ges ut till personer som vistas tillfälligt
i landet. Ändringen är av stor principiell för
vårt sociala trygghetssystem, även om det inte är
någon särskilt stor grupp av arbetstagare som
nu får rätt till bosättningsbaserad social
trygghet. I slutändan kan det leda till att vi måste ändra
vårt system och gå mot våra nationella
mål, om den bosättningsbaserade sociala tryggheten
steg för steg och av varierande orsaker utsträcks
till dem som vistas här tillfälligt. För
rättvisans skull vore det viktigt att finna ett läge
där skyldigheter och rättigheter är i
jämvikt och ingen går miste om sina intjänade
rättigheter.
Det är positivt att social- och hälsovårdsministeriets
arbetsgrupp Solmu IV i sin rapport inte bara fokuserar på problem,
utan också målar upp nya modeller för
att jämka ihop vår bosättningsbaserade
sociala trygghet och EU:s rättsakter om sociala trygghetssystem.
Utskottet understryker att utredningsarbetet måste fortsätta
snarast möjligt och behoven av lagändringar kartläggas
för att vi på sikt ska ha ett hållbart
socialt trygghetssystem.