Motivering
Det ursprungliga syftet med statsandelssystemet var att hjälpa
kommunerna att klara av sina lagfästa uppgifter. Under årtiondenas
lopp har en ur grundlagen härledd princip om finansieringsansvar
utkristalliserat sig. Den innebär att staten förväntas
bära ansvaret för finansieringen av de tjänster
som kommunerna satts att organisera.
Under den pågående valperioden har man börjat
tumma på statsandelssystemets bärande principer.
Regeringens sparbeslut gällande finansieringen av den kommunala
servicen 2012—2017 är för närvarande
uppe i 6,6 miljarder euro. Nästa år fullföljs
sparbesluten som regeringen tog under budgetmanglingen 2012 resp.
2013 och som skär i den kommunala servicen med 362 miljoner
euro. Jämfört med 2011 handlar det nästa år
om nedskärningar på 1 118 miljoner euro. Det ökar
kommunernas medfinansieringsandel med 4,54 procentenheter från
läget i början av valperioden. Frysningen av indexhöjningen av
undervisnings- och kulturministeriets statsandelar är en
annan bidragande faktor till att kommunernas egenandel för
basservicen stiger.
Regeringen har valt momentet för statsandelar för
basservice till primärt objekt för sin nedskärningspolitik.
Till dags dato har inte mindre än hälften av regeringens
sparbeslut drabbat kommunernas statsandelar, alltså pengar
för lagfäst kommunal service. Regeringen har i
vissa andra fall återtagit sina sparbeslut men för
kommunerna ser verkligheten krassare ut. Det har till och med glunkats
om nya nedskärningslistor i vår. Är man
en kommun med organiseringsansvar eller en kommunbo i behov av offentlig
service kan man inte tala om ansvar utan om ansvarslöshet.
Ett tecken på att regeringen är totalt renons
på krismedvetenhet är att den gjort historiskt
sett enorma ingrepp i statsandelarna men ändå årligen
påfört kommunerna nya eller utvidgade uppgifter.
Statsandelsprocenten för nya uppgifter, genomförandet
av äldreomsorgslagen undantaget, är 2014 inte
den som utlovats i regeringsprogrammet, dvs. minst hälften
av de kalkylerade kostnaderna.
Regeringen har i sina sparbeslut gällande pengar till
den kommunala servicen inte tagit någon som helt notis
om utsikterna för de närmaste åren inom
social- och hälsovården eller om den avmattade
skatteinkomstökningen till följd av ett sämre
sysselsättningsläge. Den enorma statsandelsreduceringen
tvingar kommunerna att spara. Sparåtgärderna drabbade
under den senaste recessionen uttryckligen de preventiva socialvårdstjänsterna.
Det här tar sig fortfarande uttryck i att människor
mår dåligt.
Som kompensation för de alltför stora neddragningarna
har regeringen erbjudit kommunerna all världens luddiga
kommun- och social- och hälsovårdsreformer och
en gallring i kommunernas förpliktelser till ett värde
av en miljard euro. Om de just nu kaotiska reformerna mot all förmodan
utfaller väl, kan vi se effekterna först långt
senare, tidigast i slutet av detta årtionde. Men kommunernas
hårt trängda läge är redan nu
ett faktum.
Inom loppet av några år kommer läget
att vara ohållbart. Enligt basserviceprogrammet för 2014—2017,
framtaget av staten och kommunerna i samråd, kommer utgifterna
för den social- och hälsovård som kommunerna
ansvarar för att öka med 1 054 miljoner euro enbart
till följd av förändringar i åldersstrukturen
och befolkningsmängden. Under samma period fråntar
regeringen kommunerna statsandelar till ett belopp av 1 982 miljoner
euro.
Miljardnedskärningarna i statsandelarna sätter ökande
press på varenda kommun att höja kommunalskatten
kraftigt, ta mera lån och dra ner på serviceutbudet.
Basservicens finansieringsbas håller på att vittra
samman. I sista hand är det de som behöver kommunala
tjänster som får ta smällen. Det ser
inte bättre ut än att det är nästa
regering som får röja upp i ruinerna.
Regeringen är i färd med att omintetgöra kommunernas
ekonomiska möjligheter att förse människor
med viktig basservice. När dessutom ekonomin överlag
försämras är det städer och kommuner,
oavsett storlek eller geografiskt läge, som sitter i knipa.
Sättet att producera och finansiera tjänster kräver
absolut en omstrukturering. Den ekonomiska misären sätter
extra press på att åstadkomma reformer. Regeringens
kortsiktiga kommunpolitik i kombination med oförmågan
att fatta beslut om en omstrukturering av social- och hälsovården
gör att basservicen försämras i allt snabbare
takt. Kommunerna står rådvilla och det nödvändiga
utvecklingsarbetet inom många områden står
helt still. Experters varningar har klingat och klingar fortfarande
för döva öron trots att man med den hemkommun-landskapsmodell
som Centern föreslagit snabbt kunde få skutan
vänd på rätt kurs igen.
Vi anser att förvaltningsutskottet ska förslå i
sitt betänkande att de förslagna försämringarna
i kommunernas statsandelar förkastas.