Motivering
Beredningen av Lissabonfördraget
Europeiska unionens fördrag har senast ändrats genom
Nicefördraget (undertecknat 2001). Därefter gavs
det i uppdrag åt ett konvent för Europas framtid
bestående av företrädare för
medlemsstaternas regeringar och parlament att bereda en reform av
fördragen 2002—2003. Resultatet av konventets
arbete lades till grund för en regeringskonferens 2003—2004,
som förhandlade fram ett fördrag om upprättande
av en konstitution för Europa (det konstitutionella fördraget). Det
konstitutionella fördraget undertecknades i oktober 2004,
men det förkastades vid folkomröstningar i Frankrike
och Nederländerna i maj—juni 2005. I det läget
beslutade Europeiska rådet i juni 2005 om en tankepaus
om fördraget. Under pausen försökte ordförandeländerna (Finland
och Tyskland) klarlägga det konstitutionella fördragets
framtid. Det konstaterades att det inte längre var möjligt
att anta fördraget som sådant. Europeiska rådet
stannade i juni 2007 för att kalla samman en regeringskonferens
för att förhandla fram ett nytt grundfördrag
utifrån ett detaljerat uppdrag. Uppdraget innefattade de viktigaste
avgörandena, och förhandlingarna fördes
utifrån det konstitutionella fördraget. Den tekniska
regeringskonferensen tog itu med uppdraget i juli 2007 och samförstånd
om fördraget nåddes i oktober samma år.
Fördraget undertecknades i Lissabon den 13 december 2007.
Meningen är att fördraget ska träda i
kraft den 1 januari 2009, alltså i god tid före
Europaparlamentsvalet och innan en ny kommission utnämns
2009.
I sak svarar Lissabonfördraget i det stora hela mot
det konstitutionella fördraget (RP 67/2006 rd),
som riksdagen antog i december 2006 med rösterna 125—39).
Det som har förändrats är t.ex. att unionssymbolerna
i det konstitutionella fördraget har gallrats ut (bl.a.
benämningen grundlag i själva fördraget,
hymn, flagga, motto, benämningen unionens utrikesminister,
benämningarna på rättsliga instrument
som syftar på lagar), olika slag av övergångsordningar,
en ökning av det största antalet platser i Europaparlamentet
till 751 med en extra plats för Italien och begränsade
eftergifter för Storbritannien och Polen bl.a. i rättsliga
och inrikes frågor och med tillämpningen av stadgan
om de grundläggande rättigheterna.
En betydelsefull skillnad mot det konstitutionella fördraget
ligger i strukturen. Det konstitutionella fördraget utgjorde
ett helgjutet fördrag som skulle ersätta de tidigare
fördragen. Lissabonfördraget har kommit till på traditionellt
vis, det innehåller alltså enbart ändringar
i de tidigare fördragen. Det ändrar på fördraget
om upprättandet av Europeiska gemenskapen och fördraget
om Europeiska unionen, som nu döps om till fördraget
om Europeiska unionens funktionssätt. Unionens rättsliga
grund utgörs alltså av fördraget om Europeiska
unionen (FEU), som bl.a. anger unionens centrala principer, institutioner
och politikområden, och fördraget om Europeiska
unionens funktionssätt (EUF), som innehåller närmare
bestämmelser om unionens funktionssätt. Där
ingår också protokoll och förklaringar,
som utgör en integrerande del av Lissabonfördraget.
En annan viktig strukturell skillnad mellan det konstitutionella
fördraget och Lissabonfördraget är stadgan
om de grundläggande rättigheterna. Genom det konstitutionella
fördraget skulle stadgan i sin helhet ha integrerats i
fördraget, men i Lissabonfördraget har stadgan
gjorts juridiskt bindande genom en hänvisning till Lissabonfördraget.
Det spelar en viss roll för stadgans synlighet, men inte
för dess juridiska giltighet.
Riksdagen har varit nära inkopplad på beredningen
av Lissabonfördraget, först i konventet som beredde
det konstitutionella fördraget, då riksdagens
företrädare också deltog i konventets arbete,
och längre fram i nära samråd med statsrådet
då regeringen förhandlade om det konstitutionella
fördraget vid regeringskonferensen. Statsrådet
har lämnat tre redogörelser till riksdagen under
beredningen av det konstitutionella fördraget (SRR
3/2001 rd, SRR 2/2003 rd, SRR 6/2005
rd). Riksdagens ståndpunkt om förhandlingsfaserna
har klargjorts för statsrådet i utrikesutskottets
betänkande om förberedelserna inför konventet
(UtUB 18/2001 rd) och om konventets resultat och förberedelserna
inför regeringskonferensen (UtUB 4/2003 rd).
Riksdagens syn på det konstitutionella fördraget,
som alltså i långa stycken svarar mot Lissabonfördraget,
framgår i detalj av utrikesutskottets betänkanden
(UtUB 2/2006 rd, UtUB 13/2006
rd) om redogörelsen om det konstitutionella fördraget
(SRR 6/2005 rd) och om godkännande
av fördraget om upprättande av en konstitution
för Europa (RP 67/2006 rd).
Ställningstagandena i betänkandena gäller
också sakinnehållet i Lissabonfördraget
på respektive punkter. I betänkandena har också Finlands
förhandlingsmål utvärderats i detalj.
Statsrådet har lämnat utredning till riksdagen om
Finlands ståndpunkter till diskussionerna om EU:s konstitutionella
fördrag under det tyska ordförandeskapet (E
149/2006 rd) och den regeringskonferens som resulterade
i Lissabonfördraget (E 55/2007 rd).
Utgångspunkterna för förhandlingarna
har bedömts i stora utskottets utlåtande (StoUU
1/2007 rd).
Utrikesutskottet konstaterar att statsrådet på ett
tacknämligt sätt har sett till att riksdagen haft möjlighet
till medinflytande i alla faser av den fleråriga process
som ledde fram till Lissabonfördraget.
Allmän bedömning av Lissabonfördraget
Lissabonfördraget har behandlats ur många
synvinklar i riksdagens fackutskott (StoUU 1/2008 rd, GrUU
13/2008 rd, FvUU 11/2008 rd, LaUU 8/2008
rd, KoUU 11/2008 rd, JsUU
10/2008 rd, FsUU 4/2008 rd, KuUU
6/2008 rd, ShUU 6/2008 rd, EkUU
15/2008 rd, AjUU 9/2008 rd och MiUU
10/2008 rd). Utskottet konstaterar i sina utlåtanden
att de kan acceptera Lissabonfördraget till de delar det
tangerar deras respektive ansvarsområden. Finansutskottet
har inte gett utlåtande om regeringens proposition. Utskottet
har dock konstaterat att att det inte har någonting att anmärka
mot den.
Utrikesutskottets samlade bedömning är att Lissabonfördraget
i jämförelse med det konstitutionella fördraget,
som riksdagen antog 2006, inte innefattar några sådana ändringar
som skulle rubba den tidigare positiva bedömningen av fördragets
acceptabilitet. Också stora utskottet framhåller
i sitt utlåtande (StoUU 1/2008 rd) att det sammantaget
ser på Lissabonfördraget som ett steg framåt
för unionen och förordar det.
Unionens rättsliga struktur och befogenheter
Utrikesutskottets uppfattning är att Lissabonfördraget
inte kan anses ha lyckats förenkla och förtydliga
unionens fördragsgrund i och med att man avstod från
förslaget i det konstitutionella fördraget att
ersätta de tidigare separata fördragen med ett
enda integrerat fördrag. Det är möjligen
den största försämringen i Lissabonfördraget
jämfört med det konstitutionella fördraget. Stora
utskottet, grundlagsutskottet och lagutskottet har noterat detta
(StoUU 1/2008 rd, GrUU 13/2008
rd, LaUU 8/2008 rd) och beklagar
lösningen. Eftersom man har avstått från
att ersätta de tidigare fördragen med ett nytt,
förblir också anslutningsfördragen i
kraft som sådana, inbegripet särlösningarna
i Finlands anslutningsfördrag (jordbruket, glest bebodda
områden, arbetspensionssystemet, samernas ställning, Ålands
självstyrelse).
Trots att Lissabonfördraget ger avkall på ambitionen
om ett enda integrerat fördrag, skapar det ändå större
klarhet i unionens rättsliga system genom att indelningen
i tre separata pelare avskaffas och unionen blir en juridisk person.
I rättsliga och inrikes frågor betyder den avskaffade
pelarindelningen att unionens domstol får en annan roll.
I framtiden kommer unionens domstol att ha befogenhet också i
straffrättsliga frågor och polissamarbete. Att
pelarindelningen skrotas och samma rättsliga principer
utsträcks till all verksamhet i unionen avspeglas också i domstolens
namn, som genom Lissabonfördraget förvandlas från
Europeiska gemenskapernas domstol till Europeiska unionens domstol.
Men den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken kommer
i allt väsentligt fortfarande att vara mellanstatlig och
där har unionen ingen egen självständig
befogenhet.
Enligt Lissabonfördraget ska grundprincipen för
befogenhetsfördelningen vara principen om tilldelade befogenheter,
dvs. att unionen handlar inom ramen för de befogenheter
som den tilldelats av medlemsstaterna i fördragen. Unionens befogenheter
består av begränsade specialbefogenheter, och
de allmänna befogenheterna hör till medlemsstaterna.
Utskottet konstaterar i detta sammanhang att grundlagsutskottet
har konstaterat att det i samband med det kommande projektet för
att revidera grundlagen finns skäl att ompröva
om Finlands medlemskap i Europeiska unionen ska skrivas in i grundlagen
och om det i grundlagen behövs en särskild bemyndigandebestämmelse
om överföring av befogenheter till unionen (GrUU
13/2008 rd).
Unionens befogenheter indelas i i) exklusiv befogenhet, dvs.
områden där bara unionen kan utfärda
rättsligt bindande akter, ii) delad befogenhet, som medger
att både unionen och medlemsstaterna utfärdar
rättsligt bindande akter och iii) stödjande, samordnande
och kompletterande åtgärder på områden
som unionen inte kan anta rättsligt bindande akter på.
En del av unionens funktioner står utanför de
här befogenhetskategorierna, t.ex. den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken, där särskilda förfaranden är
tillämpliga.
Unionens exklusiva befogenhet omfattar tullunionen, konkurrensregler
som är nödvändiga för den inre
marknadens funktion, den monetära politiken för
de medlemsländer som har euron som valuta, bevarandet av
havets biologiska resurser och den gemensamma handelspolitiken. De
delade befogenheterna omfattar bl.a. inre marknad, socialpolitik
i fråga om aspekter som anges i EUF-fördraget,
ekonomisk, social och territoriell sammanhållning, jordbruk
och fiskeri, miljö, konsumentskydd, transport, transeuropeiska
nät, energi, området med frihet, säkerhet och
rättvisa, gemensamma angelägenheter i fråga
om säkerhet när det gäller aspekter på folkhälsa,
forskning, teknisk utveckling och rymden samt utvecklingssamarbete
och humanitärt bistånd. Områdena för
stödjande, samordnande och kompletterande åtgärder
omfattar skydd för och förbättring av
människors hälsa, industri, kultur, turism, utbildning,
civilskydd och administrativt samarbete.
Unionens befogenhet omfattas av subsidiaritetsprincipen och
proportionalitetsprincipen. Subsidiaritetsprincipen går
ut på att unionen inte ska vidta åtgärder
som effektivare kan genomföras av medlemsstaterna själva.
Proportionalitetsprincipen i sin tur betyder att unionens åtgärder
inte ska gå utöver vad som är nödvändigt
för att nå målen i fördragen.
Medlemsstaternas parlament ska få nya befogenheter
för att kontrollera subsidiariteten. De behandlas i detalj
i stora utskottets utlåtande (StoUU 1/2008 rd).
De nationella parlamenten kan med stöd av subsidiaritetsprincipen
ifrågasätta förslag från kommissionen.
Utrikesutskottet understryker i likhet med stora utskottet att de nya
möjligheter till medinflytande och tillgång till
information som fördraget ger de nationella parlamenten
för Finlands vidkommande endast är komplement
till de förfarandena som lagts fast i 96 och 97 § i
grundlagen.
I Lissabonfördraget finns en flexibilitetsklausul som
innebär att rådet med enhällighet, på förslag
av kommissionen och efter Europaparlamentets godkännande,
ska vidta lämpliga åtgärder, om en åtgärd
från unionens sida skulle visa sig nödvändig
för att nå de mål som avses i fördragen
och dessa inte föreskriver de nödvändiga befogenheterna
för detta. En liknande flexibilitetsklausul finns också i
det nuvarande fördraget, men den i Lissabonfördraget är
mer omfattande. Den nuvarande klausulen begränsar sig till åtgärder
som är nödvändiga för att inre
marknaden ska fungera. I Lissabonfördraget sägs emellertid
att flexibilitetsklausulen inte får ligga till grund för
att uppnå mål som omfattas av den gemensamma utrikes-
och säkerhetspolitiken (vilket det konstitutionella fördraget
möjliggjorde).
I Lissabonfördraget finns ingen särskild bestämmelse
om att fördragen och den rätt som antas av unionen
har företräde framför medlemsstaternas
rätt, men i en förklaring till fördragen (nr
17) erinras det om fast rättspraxis, som verkar i samma
riktning. En av kompromisslösningarna vid regeringskonferensen
2007 var att principen om unionsrättens företräde
i det konstitutionella fördraget skulle suddas ut på detta
sätt.
Det finns ingen allmän bestämmelse i Lissabonfördraget
om den öppna samordningsmetoden, men ett liknande förfarande återfinns
i vissa bestämmelser om den rättsliga grunden
i fördraget (socialpolitik, folkhälsa, industri,
forskning), som social- och hälsovårdsutskottet
har tagit upp i sitt utlåtande (ShUU 6/2008
rd). På de här områdena handlar
det om samarbete och samordning som ingår i unionens befogenhet, inte
om öppen samordning i egentlig mening.
De grundläggande fri- och rättigheterna och de
mänskliga rättigheterna
Lissabonfördraget anses stärka de grundläggande
fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna
i unionen (StoUU 1/2008 rd, GrUU 13/2008 rd).
Lissabonfördraget stärker de grundläggande fri-
och rättigheterna i unionen i och med att stadgan om de
grundläggande rättigheterna blir juridiskt bindande.
Stadgan har hittills antagits som en politisk förklaring
utan juridiskt bindande verkan. I likhet med stora utskottet och grundlagsutskottet
anser utrikesutskottet att det stärker de grundläggande
fri- och rättigheterna i unionen i betydande grad att stadgan
görs juridiskt bindande. Till skillnad från det
konstitutionella fördraget gör Lissabonfördraget
stadgan juridiskt bindande genom att konstatera att den är
det, men den inkorporeras inte i sin helhet i fördraget.
Lösningen spelar ingen roll för stadgans juridiskt
bindande verkan, men den minskar stadgans synlighet och det är
i sig beklagligt (StoUU 1/2008 rd, GrUU 13/2008
rd, LaUU 8/2008 rd, ShUU 6/2008 rd). Grundlagsutskottet
vill att stadgan om de grundläggande rättigheterna
publiceras i Finlands författningssamlings fördragsserie
(GrUU 13/2008 rd). Polen och Storbritannien
medgavs vissa undantag, bl.a. att man i ländernas domstolar
inte kan vädja till stadgan om det inte har lagstiftats
om rätttigheterna i den nationella rätten. Utrikesutskottet
instämmer i stora utskottets syn att unionen i framtiden
bör förhålla sig restriktivt till undantag
för medlemsstaterna när det gäller rättsliga och
inrikes frågor och tillämpning av stadgan om de
grundläggande rättigheterna (StoUU 1/2008 rd).
Utrikesutskottet hänvisar till arbetslivs- och jämställdhetsutskottets
utlåtande (AjUU 9/2008 rd), där det framhålls
att det är mycket viktigt att punkterna om jämställdhet
har förtydligats och förstärkts genom
att jämställdheten har lyfts upp bland de grundläggande
värderingarna i Europeiska unionen.
Lissabonfördraget utgör den rättsliga
grunden för unionens anslutning till europeiska konventionen
om skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna. En anslutning har sedan
länge varit Finlands ambition. I praktiken skulle det betyda
att unionens domstol får starkare förankring i
konventionen och procedurerna i den och att unionens institutioner
ställs under utomstående kontroll av de mänskliga
rättigheterna. Grundlagsutskottet lyfter särskilt
fram betydelsen av att unionen ansluter sig till konventionen (GrUU
13/2008 rd) och konstaterar att det för tolkningen
av de grundläggande rättigheterna är
viktigt att de får en starkare förankring inte
bara i medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner
utan också i den europeiska människorättskonventionen. Utrikesutskottet
påpekar att förutsättningar för unionen
att ansluta sig till konventionen ännu inte betyder en
egentlig anslutning, men att det redan i sig ger uttryck för
en politisk vilja till det. Grundlagsutskottet konstaterar bl.a.
att kravet på enhällighet om en anslutning utgör
en onödig extra tröskel för anslutningen
(GrUU 13/2008 rd). Inte heller Europarådet har ännu slutfört
nödvändiga ändringar i sina stadgar för att
möjliggöra för unionen att ansluta sig
(ett tillläggsprotokoll som möjliggör
detta har ännu inte ratificerats av Ryssland). Utrikesutskottet
hänvisar till stora utskottets och grundlagsutskottets utlåtanden
(StoUU 1/2008 rd, GrUU 13/2008 rd) och väntar
sig beslutsamma insatser från statsrådet i både
Europeiska unionen och Europarådet för en anslutning
av unionen till den europeiska människorättskonventionen.
Utrikesutskottet hänvisar till sitt tidigare betänkande
(UtUB 2/2006 rd) och noterar hur viktigt det är,
dels att de grundläggande fri- och rättigheterna
och de mänskliga rättigheterna förstärks
i unionen genom Lissabonfördraget, dels att man i unionen
tar fram en bra metod för en systematisk och adekvat föregående
kontroll av de grundläggande fri- och rättigheterna
och de mänskliga rättigheterna i utkasten till
lagstiftningsakter i EU. Statsrådet bör aktivt
arbeta för att etablera sådana metoder i Europeiska
unionen, anser utskottet.
Lissabonfördraget ger för första
gången unionen en gedigen rättslig grund för
skydd av personuppgifter, vilket förvaltningsutskottet
noterar som en positiv sak (FvUU 11/2008 rd).
Den institutionella strukturen och beslutsfattandet
I förhandlingarna om den institutionella strukturen
utgick Finland från balans mellan institutionerna, jämlikhet
mellan medlemsstaterna och bred tillämpning av gemenskapsmetoden.
Reglerna för den institutionella strukturen och beslutsfattandet
i Lissabonfördraget är i allt väsentligt
identiska med reglerna i det konstitutionella fördraget.
Jämfört med de gällande fördragen
(Nicefördraget) kommer den institutionella strukturen att i
och med Lissabonfördraget ändras rätt
mycket på vissa punkter, men huvuddragen förblir
trots allt oförändrade. Utskottet hänvisar
till stora utskottets utlåtande (StoUU 1/2008
rd), där den institutionella strukturen behandlas
i detalj. Vissa lösningar i Lissabonfördraget,
särskilt de som gäller ett stärkt Europeiskt
råd, en permanent ordförande för Europeiska
rådet och färre kommissionärer, ligger
inte i linje med Finlands ursprungliga förhandlingsmål,
men hela den institutionella strukturen kan i slutändan
anses vara skälig och godtagbar med hänsyn till
våra förhandlingsmål, menar utskottet.
Vid regeringskonferensen 2007 utgick Finland från att det
inte skulle göras några större ingrepp
i strukturen, eftersom slutresultatet knappast hade blivit bättre av
att öppna beslutet.
Europaparlamentet
Lissabonfördraget stärker avsevärt
Europaparlamentets ställning inom unionens beslutssystem. I
och med att lagstiftningsförfarandet blir huvudregel i
beslutsprocessen får Europaparlamentet en starkare position
som parallell lagstiftare till rådet. Parlamentet får
också rätt att besluta om utnämningen
av kommissionens ordförande och stärker sitt fotfäste
i unionens budgetförfarande. Lissabonfördraget
ger parlamentet en generell rätt att få information
om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och dessutom
ges parlamentet större befogenheter när det gäller
att godkänna internationella avtal.
Antalet platser i parlamentet får enligt fördraget
vara högst 751. I framtiden fattar Europeiska rådet
på initiativ av Europaparlamentet beslut om antalet platser
i parlamentet och fördelningen av dem. Enligt Lissabonfördraget
ska ett land företrädas av minst sex ledamöter
men inget land får tilldelas fler än 96 platser.
Europaparlamentet behandlade i oktober 2007 frågan om fördelningen
av parlamentsplatserna 2009—2014 och Finland tilldelades
då 13 platser (mot nuvarande 14). Europeiska rådet
har förbundit sig vid beslutet (förklaring nr
5 om bestämmelser i fördragen).
Utskottet vill lägga emfas på stora utskottets uppmaning
till regeringen att beakta Europaparlamentets stärkta ställning
när den försöker påverka unionens
beslutsfattande (StoUU 1/2008 rd).
Europeiska rådet
Genom Lissabonfördraget blir Europeiska rådet,
som består av medlemsstaternas regeringschefer, en institution
i unionen. Denna stärkning av Europeiska rådets
ställning kan anses vara en av de största ändringarna
i det institutionella systemet. I likhet med regeringen ställde
sig riksdagen vid förhandlingarna om det konstitutionella
fördraget mycket reserverat till att Europeiska rådet
ges en starkare ställning, eftersom det kunde urholka den
s.k. gemenskapsmetoden som bygger på balans mellan institutionerna.
Hittills har Europeiska rådet inofficiellt tjänat
som en mellanstatlig institution som styrt unionens verksamhet,
men rådets roll i beslutsprocessen har de facto hela tiden
stärkts och institutionaliserats. Mer systematiska regler
för beredningen inför Europeiska rådet
antogs av Europeiska rådet i Sevilla 2002.
Enligt Lissabonfördraget ska Europeiska rådet
välja sin ordförande för en mandatperiod
om två och ett halvt år. Ordföranden
ska leda Europeiska rådets möten, säkerställa
förberedelserna av och kontinuiteten i arbetet och företräda
den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken på sin
nivå. Europeiska rådets permanenta ordförande
kan förväntas bli en synlig representant och aktör
för unionen på samma sätt som kommissionsordföranden.
Detta kan bidra till att göra unionen synligare också för
medborgarna. Vilka uppgifter den permanenta ordföranden
exakt kommer att ha har inte ännu avgjorts. Utskottet kommenterar
uppdraget nedan i samband med bedömningen av relationerna
mellan institutionerna.
Europeiska rådets viktigaste uppgift ska fortsättningsvis
vara att dra upp de allmänna politiska linjerna för
unionen. Det ska med andra ord i princip inte befatta sig med lagstiftningsarbetet
i rådet och parlamentet. Men de diskussioner som förts
i Europeiska rådet om problem i lagstiftningsarbetet har
i praktiken styrt detta arbete, påpekar utskottet.
Lissabonfördraget ger också Europeiska rådet
en del befogenheter att ändra förslag utan medverkan
från regeringskonferensen. Europeiska rådet får
också under vissa förutsättningar ändra
rådets beslutsförfaranden från beslut
med enhällighet till beslut med kvalificerad majoritet.
I de fallen ska Europeiska rådet fatta sina beslut med
enhällighet. Men det förenklade ändringsförfarandet
gäller endast specifika, i fördraget angivna områden.
Europeiska rådet får inte utöka de befogenheter
som unionen tilldelats i det konstitutionella fördraget
till nya områden, utan i det fallet måste en regeringskonferens sammankallas
precis som nu. Också om en viss befogenhet att ändra
det konstitutionella fördraget formellt överförs
från medlemsstaterna (regeringskonferensen) till en EU-institution
(Europeiska rådet) genom detta förenklade ändringsförfarande,
gör Europeiska rådets sammansättning
och beslutsförfarande sitt för att minska ändringens
betydelse. Rådet består nämligen av företrädare
för medlemsstaterna och fattar i sådana fall sina
beslut med enhällighet. Det finns också frågor
där fördragen eller beslutsförfarandena
inte får ändras genom ett förenklat ändringsförfarande
eller med stöd av en fullmaktsklausul, om inte parlamenten
i samtliga medlemsstater gett sitt samtycke till ändringen.
Det faktum att Europeiska rådet genom Lissabonfördraget
blir en officiell institution i unionen förutsätter
enligt utrikesutskottet att Finlands företrädare
tar det parlamentariska ansvaret för alla sina åtgärder
i Europeiska rådet och i den nationella beredningen av
de frågor som tas upp där. Stora utskottet kräver
i sitt utlåtande (StoUU 2/2006 rd
StoUU
1/2008 rd) att riksdagens roll i den nationella
beredningen inte får urholkas genom att Europeiska rådet
förstärks och får nya befogenheter.
Med stöd av 97 § i grundlagen hör
riksdagen statsministern inför Europeiska rådets
möten och statsministern ska rapportera om resultaten också efter
mötena. I samband med behandlingen av det konstitutionella
fördraget förutsatte riksdagen att statsrådet
informerar om Europeiska rådets möten också skriftligt
(RSv 218/2006 rd). Denna praxis har varit i bruk från
och med december 2006. Grundlagsutskottet noterade i sitt utlåtande
(GrUU 36/2006 rd) att i och med att
Europeiska rådet blir en officiell institution i unionen
blir det angeläget att lyfta fram bestämmelserna
i 97 § i grundlagen om riksdagens rätt att få information
om de frågor som kommer upp till behandling i Europeiska
rådet liksom 96 § om riksdagens deltagande i den
nationella beredningen av ärenden som gäller Europeiska
unionen. I praktiken betyder detta att regeringen förutom
normala skriftliga rapporter om mötena ska hänskjuta
frågor som Europeiska rådet kommer att besluta
om till riksdagen för behandling i form av U-skrivelser
när frågans sakinnehåll kräver
det.
Grundlagsutskottet konstaterar (GrUU 13/2008
rd) att enligt 93 § 2 mom. i grundlagen är
det statsrådet som svarar för den nationella beredningen
av beslut som fattas i Europeiska unionen och beslutar om Finlands åtgärder
som hänför sig till dem, om inte beslutet kräver
godkännande av riksdagen. Statsrådets befogenheter
gäller alla frågor som faller inom unionens behörighet
och ska behandlas i Europeiska rådet, alltså även
frågor som gäller unionens gemensamma utrikes-
och säkerhetspolitik. Det faktum att Europeiska rådet även
formellt blir en institution som fattar EU-beslut bidrar till att stärka
den inför riksdagen ansvarige statsministerns ställning
som förgrundsfigur i den finländska Europapolitiken
och som Finlands företrädare i Europeiska rådet
och tydliggöra att besluten om Finlands representation
i övrigt fattas av statsrådet. Men när
det handlar om att formulera Finlands hållning till viktiga
utrikes- och säkerhetspolitiska frågor ska statsrådet
handla i nära samråd med republikens president
för att garantera att vi har en samordnad och konsekvent
utrikespolitik. De gemensamma mötena mellan utrikes- och
säkerhetspolitiska ministerutskottet och presidenten är
ett lämpligt och formellt sett adekvat forum för
detta ändamål, anser grundlagsutskottet. På det
praktiska planet är också de inofficiella mötena
mellan republikens president och statsministern och utrikesministern nödvändiga
och bra samarbetsforum.
För en samordnad och konsekvent utrikespolitik är
ett samarbete mellan statsrådet och republikens president
ett måste, understryker utrikesutskottet.
Rådet
Rådets uppgifter förblir oförändrade.
Den viktigaste ändringen gäller rådet
i konstellationen utrikes frågor, där den höga
representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik
ska vara ordförande. I fråga om de övriga
rådskonstellationerna är det medlemsstaterna som
fortsatt utövar ordförandeskapet. Rådet
för yttre förbindelser och rådet för
allmänna frågor skiljs åt. Rådet
i konstellationen allmänna frågor får
till uppgift att säkerställa samstämmigheten
och kontinuiteten i de olika rådskonstellationernas arbete,
bereda och följa upp Europeiska rådets möten
samt verkställa Europeiska rådets beslut. Rådet
för utrikes frågor och rådet för
allmänna frågor är de enda rådskonstellationerna
som nämns i Lissabonfördraget. Beslut om de övriga
konstellationerna fattas av Europeiska rådet.
Det finns inga detaljbestämmelser i Lissabonfördraget
om ordförandeskapssystemet, utan Europeiska rådet
kommer att föreskriva om det i ett beslut som medlemsstaterna
kom överens om i december 2004 (förklaring nr
9 om bestämmelser i fördragen). Enligt utkastet
till beslut ska grupper med tre medlemsstater under en period av
18 månader inneha rådets ordförandeskap, med
undantag av konstellationen utrikes frågor som anförtrotts
den höga representanten. Grupperna ska sättas
samman genom jämlik rotation och varje medlem i gruppen
ska i tur och ordning vara rådsordförande i sex
månader. Gruppens medlemmar får sinsemellan besluta
om alternativa arrangemang. Enligt Europeiska rådets beslut
ska Finland inneha ordförandeskapet 2020.
Kvalificerad majoritet
För begreppet kvalificerad majoritet ville Finland
i det konstitutionella fördraget ha enkel dubbel majoritet,
dvs. ett system med kvalificerade majoriteter där det för
rådsbeslut krävs att hälften av medlemsstaterna
och av medborgarna i medlemsstaterna ställer sig bakom
det. En sådan beslutsmodell hade varit klar, effektiv och rättvis.
Men det blev kvalificerad majoritet redan i det konstitutionella
fördraget, alltså att det i regel krävs
minst 55 procent av medlemsstaterna och 65 procent av unionens sammanräknade befolkning.
Det behövs emellertid fyra medlemsstater för att
blockera ett beslut och därmed kan de tre största
medlemsstaterna inte ensamma få till stånd kvalificerad
majoritet. Denna definition på kvalificerad majoritet finns
kvar i Lissabonfördraget.
Den nya ordningen för beslut med kvalificerad majoritet
ger de fyra största medlemsstaterna något större
tyngd i beslutsfattandet. Det är värt att notera
att Finland och andra ungefär lika stora medlemsstater
kommer att ha ungefär lika stort medinflytande som tidigare.
Men jämfört med Nicefördraget är
ordningen rättvisare och tydligare och kräver
inga ändringar om unionen utvidgas ytterligare, påpekar
utskottet.
Det är tänkt att den nya ordningen för
beslut med kvalificerad majoritet ska tas i bruk 2014, men i Lissabonfördraget
ingår en särskild överenskommelse om
att medlemsstaterna 2014—2017 får begära
att ett beslut ska fattas med kvalificerad majoritet enligt den
gamla ordningen. Beslutet hörde till dem som förhandlades
fram under regeringskonferensen 2007.
Beslut med kvalificerad majoritet
Finland har inskärpt att unionen måste fås
att fungera effektivare. En sätt att effektivisera funktionen är
att ta fler beslut med kvalificerad majoritet, en ambition som utrikesutskottet
ansett vara motiverad. Erfarenheterna av unionens funktion i praktiken
visar att mindre medlemsstater som Finland har nytta av att besluten
tas med kvalificerad majoritet. Med det Lissabonfördraget övergår
EU från beslut med enhällighet till beslut med
kvalificerad majoritet i sammanlagt 17 frågor.
Beslutsförfaranden
Lissabonfördraget betyder färre beslutsförfaranden
i unionen. Det ordinarie lagstiftningsförfarandet blir
huvudregel; förfarandet motsvarar i praktiken det nuvarande
medbeslutandeförfarandet, alltså det förfarande
där rådet och Europaparlamentet är jämbördiga
lagstiftare. Lagstiftningsakter är förordningar,
direktiv och beslut, vilket motsvarar de nuvarande typerna av rättsakter
(i det konstitutionella fördraget var benämningarna
europeisk lag, europeisk ramlag och europeiskt beslut). Genom Lissabonfördraget
utvidgas användningsområdet för det ordinarie lagstiftningsförfarandet
avsevärt, vilket stärker Europaparlamentets roll.
Förfarandet kommer att tillämpas på 86
områden i stället för 37 som nu. Vid
sidan av det ordinarie lagstiftningsförfarandet finns det
särskilda lagstiftningsförfarandet som tillämpas
på 30 områden. Ett särskilt förfarande
tillämpas på områden med särskild karaktär
eller områden som är politiskt känsliga för
medlemsstaterna. I vissa frågor som omfattas av beslut
med kvalificerad majoritet har medlemsstaterna i förekommande
fall möjlighet att kräva beslut med enhällighet
(ett slags nödbroms). Det är viktigt, menar utskottet,
att beslutsförfarandena i unionen blir färre och
tydligare för att unionen ska bli effektivare och lättare
att greppa.
Det främsta undantaget från lagstiftningsförfarandet är
den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, där
det enligt Lissabonfördraget inte kan utfärdas
rättsakter som kan hänföras till lagstiftning.
Europeiska kommissionen
För kommissionens vidkommande eftersträvade Finland
en lösning som garanterar en oavhängig och fungerande
kommission. Utrikesutskottet framhåller att gemenskapsmetoden
kräver en fortsatt självständig och stark
kommission som utövar sina befogenheter med stor målmedvetenhet.
Kommissionens grundläggande uppgifter förblir
intakta i Lissabonfördraget och i och med att bl.a. pelarstrukturen
avvecklas kan man säga att dess roll stärks och
det blir lättare för den att fungera. Därmed
befästs också kommissionens roll som primär
initiativtagare till lagstiftning. Om allt utfaller väl
kan också den höga representantens medlemskap
i kommission bidra till att göra kommissionen till en starkare
bevakare av unionens gemensamma intresse. En slutlig bedömning
av hur kommissionens ställning utvecklats särskilt
i förhållande till Europeiska rådet kan
emellertid göras först när ny praxis
etablerats inom det institutionella systemet och effekten av den
blivit uppenbar, påpekar utskottet. Också sett
mot denna bakgrund spelar det en stor roll för balansen
mellan institutionerna hur de frågor som Lissabonfördraget
lämnar öppna genomförs.
Finlands mål för kommissionens sammansättning
i det konstitutionella fördraget var att det finns en ledamot
med rösträtt från varje medlemsstat.
Men som ett led i det samlade avgörandet om institutionerna
samtyckte Finland till att antalet ledamöter minskar. För
oss var det viktigt att undvika formella hierarkier inom kommissionen
och hålla fast vid en absolut rättvis rotation.
En modell med en mindre kommission och rättvis rotation
ingick redan i Nicefördraget.
Europeiska kommissionen kommer att ha ett ledamotsantal som
svarar mot två tredjedelar av antalet medlemsstater. Rent
praktiskt betyder det att varje medlemsstat saknar egen kommissionär
under var tredje femåriga mandatperiod. Enligt Lissabonfördraget
väljs kommissionens ledamöter genom ett system
med absolut lika rotation mellan medlemsstaterna som gör
det möjligt att återspegla samliga medlemsstaters
demografiska och geografiska spridning. Systemet med en mindre kommission
tas i bruk 2014. Den kommission som utses för 2009—2014
har fortfarande en ledamot från varje medlemstat.
Men som nytt element tillåter Lissabonfördraget
att antalet ledamöter i kommissionen ändras genom
enhälligt beslut i Europeiska rådet. Utrikesutskottet
instämmer i stora utskottets påpekande att för
att tillgodose riksdagens medinflytande är det viktigt
att regeringen omedelbart underrättar den, om diskussioner
om ett sådant beslut förs (StoUU 1/2008
rd).
Utskottet konstaterar att unionens funktion kommer att påverkas
i någon mån av att kommissionen bantas ner. En
bred kommission har genom sina ledamöter sakkunskap om
förhållandena i alla medlemsstater; den representativiteten
går förlorad i en snävare kommission.
Av den orsaken bör kommissionen framför allt satsa
på större öppenhet och intensivare växelverkan
med medlemsstaterna.
Den höga representanten
Genom Lissabonfördraget inrättas en post som unionens
höga representant för utrikes frågor och
säkerhetspolitik. Den höga representanten ska
vara ordförande i rådet i konstellationen utrikes
frågor och i sin egenskap av kommissionsledamot samtidigt
vice ordförande i kommissionen med ansvar för
unionens yttre åtgärder. Den höga representanten
förenar alltså i sig den nuvarande höge
representanten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken,
kommissionären för yttre åtgärder
och ordförandelandets mandat i rådet för
yttre förbindelser. Meningen är att inrätta
en europeisk avdelning för yttre åtgärder
under den höga representanten. Utskottet återkommer
nedan till de yttre förbindelserna, den höga representantens
uppgifter och den europeiska avdelningen för yttre åtgärder.
EU-domstolen
Unionens domstolssystem bevaras huvudsakligen oförändrat
i Lissabonfördraget. Benämningen EG-domstol blir
Europeiska unionens domstol som ett tecken på domstolens ökade
uppgifter i och med att pelarstrukturen avskaffas och samarbetet
i rättsliga och inrikes frågor ställs
under domstolens jurisdiktion. Fördragets bestämmelser
om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken hör
i regel inte till domstolens befogenhet. Domstolen behandlar bara
restriktiva åtgärders (sanktioner) laglighet inom
den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, vilket
alltså är en klar förbättring
med tanke på rättssäkerheten.
Relationerna mellan institutionerna
Utskottet påpekar att en lång rad av de lösningar i
Lissabonfördraget som gäller institutionerna kräver
detaljbeslut om hur de ska tillämpas. Arbetet på att
ta fram sådana har inletts. Stora utskottet anser det viktigt
att rollerna för Europeiska rådets ordförande,
kommissionens ordförande, den höga representanten
och centrala aktörer i ordförandestaten är
så tydligt fastlagda som möjligt innan fördraget
träder i kraft (StoUU 1/2008 rd).
En knäckfråga gäller vilken roll
och vilka uppgifter Europeiska rådets permanenta ordförande
ska ha. Enligt fördraget ska ordföranden leda
Europeiska rådets möten, bevaka förberedelserna
och kontinuiteten i arbetet och företräda den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken på sin
nivå. Stora utskottet understryker att den primära
uppgiften för ordföranden för Europeiska
rådet bör vara att föra ordet vid möten
och styra arbetet i Europeiska rådet. Ordföranden bör
framför allt organisera arbetet, och därför bör
det inte skapas en egen stark förvaltning för honom
eller henne. Ordförandens uppgifter och faktiska inflytande
får inte få för stor tyngd i relation
till kommissionens ordförande (StoUU 1/2008
rd). Utrikesutskottet understryker att det med tanke på balansen
mellan institutionerna är viktigt att den permanenta ordföranden
för Europeiska rådet i sitt uppdrag framför
allt tar på sig rollen som ordförande och stöder
sig på den beredning som skett i kommissionen. Därför är
det på sin plats att rådet för allmänna
frågor ges en framträdande roll som den som bereder
Europeiska rådets arbete, vilket de facto skett i fördraget.
I linje härmed bör det inte skapas en från
de övriga strukturerna fristående stor tjänstemannastab
för Europeiska rådets permanenta ordförande,
utan han eller hon bör utgå från den
beredning rådets sekretariat och den europeiska avdelningen
för yttre åtgärder utför. Detta
för att förhindra konkurrerande strukturer att
uppstå. Att ordföranden för Europeiska
rådet koncentrerar sig på att vara ordförande är
bäst, inte minst för att han eller ska vara effektiv
i detta uppdrag. De begränsningar i ordförandeuppdraget som
utskottet pekat på betyder inte att man vill att ordföranden
ska vara en svag aktör utan en person som koncentrerar
sig på sitt uppdrag enligt fördraget.
Observeras bör att Lissabonfördraget inte
utgår från att utrikesministrarna ska vara medlemmar
i Europeiska rådet utan säger att stats- eller regeringschefer
som är medlemmar i Europeiska rådet kan biträdas
av en minister. För att unionens verksamhet ska vara konsekvent
och balans råda mellan institutionerna behöver
arbetet i Europeiska rådet vara fast förbundet
med beredningen inför rådet. Därför är
det angeläget att även bidra med nationella lösningar
till arbetet i rådet för allmänna frågor.
Det är följaktligen motiverat, menar utskottet,
att statsministern i Europeiska rådet biträds
av den minister som företräder Finland i rådet
för allmänna frågor för att
det beredningsarbete rådskonstellationen utför
ska ha ett direkt samband med Europeiska rådet samtidigt
som ministern som deltar i rådskonstellationen genom sin
medverkan i Europeiska rådet får stöd
för sitt eget arbete i rådet för allmänna
frågor. Detta utesluter inte möjligheten att den
biträdande ministern smidigt och från fall till
fall kan ersättas av utrikesministern eller någon
annan minister när det faller sig naturligt med tanke på Europeiska
rådets agenda. I förekommande fall kan ministrarna
alternera efter ärende. Det väsentliga är
att vi har en från ärendesynpunkt lämplig
representation som komplement till statsministern, vår
permanenta representant i Europeiska rådet.
Europeiska rådets permanenta ordförande har i
fördraget tilldelats uppdraget att representera den gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitiken på sin nivå.
Uppgiften behövs, menar utskottet, eftersom utrikesministernivån är
den naturliga nivån för den höga representanten
att agera på. Detta är fallet redan nu, och det är
knappast troligt att praxis ändras genom att den höga
representanten tilldelas en andra taburett som vice ordförande
i kommissionen. Med tanke på unionens yttre förbindelser är
det följaktligen till fördel att det vid sidan
av kommissionens ordförande kommer att finnas en permanent
representant på hög nivå för
den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, dvs. Europeiska
rådets permanenta ordförande som intar en naturlig
plats bland de ledande världspolitikerna. Kommissionens
ordförande kan inte representera den gemensamma utrikes-
och säkerhetspolitiken. Den GUSP-uppgift som anförtrotts
Europeiska rådets permanenta ordförande kommer
att tjäna sitt ändamål särskilt
vid unionens tredjelandsmöten på stats- eller
regeringschefsnivå, dvs. vid EU:s regelbundet återkommande
möten med bl.a. USA, Ryssland, Kina, Indien och Ukraina, där
EU hittills representerats av kommissions ordförande, ordförandestatens
stats- eller regeringschef, den höga representanten och
kommissarien för yttre förbindelser.
Europeiska rådets permanenta ordförande fråntar
ordförandelandets stats- eller regeringschef en viktig
uppgift i ledningen för Europeiska rådet. Vilken
roll ordförandelandets stats- eller regeringschef ska ha
hör till de öppna frågor som kommer att
diskuteras innan Lissabonfördraget genomförs.
Utskottet anser att rollen lämpligast kan sökas
bland funktioner inom EU, då ordförandelandet även
framöver kommer att ha ett stort ansvar för att
arbetet i rådet är konsekvent och leder till resultat.
Uppgiften som viktiga politiska lösningars tillskyndare
vid beslutsfattandet inom EU faller sig naturlig för ordförandelandets överhuvud.
Utskottet konstaterar också att det roterande ordförandeskapet
har gjort unionen mer synlig i medlemsstaterna och för
medborgarna. Däremot anser utskottet att det inte finns
någon anledning att ge ordförandelandets överhuvud
en central position i unionens yttre förbindelser, eftersom
de stora lösningarna på den punkten i Lissabonfördraget
uttryckligen syftar till att låta permanentare representanter än en
halvårdsrotation ha hand om den yttre representationen.
Ett område med frihet, säkerhet och rättvisa
Avvecklingen av pelarstrukturen hör till de verkligt
stora förändringarna när det gäller
rättsliga och inrikes frågor i Lissabonavtalet.
Visum-, asyl- och invandrarpolitiken, den övriga politiken
som har samband med fri rörlighet för personer
samt det civilrättsliga samarbetet hör redan nu
under EG-fördraget (unionens första pelare). I
och med Lissabonfördraget kommer regeringssamarbetet i
rättsliga och inrikes frågor (tredje pelaren),
dvs. polissamarbetet och det straffrättsliga samarbete,
att omfattas av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt
och därmed börjar gemenskapsrättens centrala
förfaranden att tillämpas även inom dessa
områden. När polissamarbetet och det straffrättsliga
samarbetet integreras i gemenskapen får kommissionen initiativrätt,
fattas besluten med kvalificerad majoritet, deltar Europaparlamentet
i beslutsfattandet och ingår samarbetet i unionsdomstolens
befogenheter. Förvaltningsutskottet noterar med tillfredsställe
att ändringarna är relevanta då det gäller
rättsliga och inrikes frågor (FvUU 7/2006
rd, FvUU 11/2008 rd). Stora
utskottet framhåller att Lissabonfördraget möjliggör
ett effektivare samarbete inom området för frihet,
säkerhet och rättvisa. Det är nödvändigt, inte
minst för att bekämpa organiserad brottslighet,
människohandel och terrorism (StoUU 1/2008
rd).
I Lissabonfördraget finns emellertid bestämmelser
som avser att trygga medlemsstaternas nationella kompetens när
det gäller polisiära och straffrättsliga
frågor. Lagutskottet framhåller vikten av att
det för förfarandena i det straffrättsliga
samarbetet finns en nödbromsmekanism och andra balanserande
faktorer som beaktar straffrättens nationella särdrag
(LaUU 8/2008 rd). Förvaltningsutskottet
konstaterar att det finns en ny bestämmelse om en nödbromsmekanism
för det operativa polissamarbetet, men att fördraget också tillåter
fördjupat samarbete mellan stater som vill utveckla sitt
operativa samarbete. Förvaltningsutskottet anser att den
föreslagna bestämmelsen om fördjupat
samarbete behövs, eftersom samarbetet då sker
inom unionsstrukturen och externa arrangemang blir överflödiga. Ett
fördjupat samarbete borgar för att man i samarbetet
följer de grundläggande rättigheterna
och mänskliga rättigheterna i unionen (FvUU 11/2008
rd).
När det gäller rättsliga och inrikes ärenden har
Lissabonfördraget en del bestämmelser som utskotten
ansett vara problematiska. Lagutskottet menar att möjligheten
att övergå till beslut med kvalificerad majoritet
inom familjerätten är diskutabel, eftersom lagstiftningen
på det området är starkt knuten till
värden och familjeuppfattningar i respektive stat (LaUU
16/2006 rd). Därför välkomnar
lagutskottet den bestämmelse i Lissabonfördraget
som säger att förslag om övergång
till ordinarie lagstiftningsförfarande ska översändas
till de nationella parlamenten och att ett enda nationellt parlament
kan fälla förslaget (LaUU 8/2008
rd).
En annan fråga som utskotten ställt sig tveksamma
till är Lissabonfördragets rättsliga
grund för inrättande av en europeisk åklagarmyndighet. Åklagarmyndighetens
uppgift skulle vara att bekämpa brott som skadar unionens
ekonomiska intressen, men Europeiska rådet får
efter beslut med enhällighet utsträcka dess befogenheter
till att även omfatta kampen mot grov brottslighet med
gränsöverskridande inslag. Regeringskonferensen
2007 försåg den rättsliga grunden för
inrättande av en europeisk åklagarmyndighet med
en nödbromsmekanism men tillät samtidigt ett fördjupat
samarbete. Lagutskottet anser att inrättandet av en åklagarmyndighet är problematiskt,
men konstaterar att det väsentliga trots allt är
att vi kan välja att inte delta i inrättandet
(LaUU 8/2008 rd).
Solidaritetsklausul
I Lissabonfördraget ingår en solidaritetsklausul, som
förpliktar unionen och dess medlemsstater att handla solidariskt,
om en medlemsstat utsätts för en terroristattack
eller drabbas av en naturkatastrof eller en katastrof som orsakas
av människor. Biståndsåtgärder
enligt solidaritetsklausulen omfattar alla resurser som ställs
till unionens förfogande, också militära
sådana.
Utrikesutskottet har redan i tidigare sammanhang (UtUB
2/2006 rd, UtUB 13/2006 rd)
understrukit att solidaritetsklausulen är ett naturligt åtagande
i ett sammanhållet politiskt förbund som unionen.
Utskottet förutsatte att regeringen lämnar en
redogörelse om effekterna av solidaritetsklausulen och
vilka åtgärder det krävs för
att genomföra den (UtUB 13/2006 rd).
Det är viktigt att det finns beredskap för de åtgärder
klausulen innefattar, menar utskottet. Regeringen redogör
i propositionen i detalj för hur vår lagstiftning
förhåller sig till att klausulen genomförs. Av
redogörelsen kan man sluta sig till att den legislativa
grunden för genomförande av klausulen är
som den ska och att åtgärderna enligt solidaritetsklausulen
numera är beaktade såväl i lagen om försvarsmakten
som i värnpliktslagen (FsUU 4/2008 rd).
På initiativ av rådet för rättsliga
och inrikes frågor tas en kris- och katastrofordning fram
för unionen med procedurer som är lämpliga
för att genomföra solidaritetsklausulen. Det som
talar för en sådan ordning är att de
civila myndigheterna, inte minst inrikesförvaltningen,
föreslås ha huvudansvaret i situationer där
solidaritetsklausulen sannolikt skulle bli aktuell. Utrikesutskottet
framhåller att regeringen bör arbeta för att
det inte upprättas överlappande strukturer i unionen.
Utskottet har tidigare påpekat (UtUB 2/2006
rd) att det är inkonsekvent att använda säkerhets-
och utrikespolitiska beslutsstrukturer för att genomföra
klausulen utan att besluten borde tas av de institutioner som behandlar
inrikes frågor.
Insatserna för att genomföra solidaritetsklausulen
kan betraktas som gränsöverskridande handräckning
som olika myndigheter i medlemsstaterna ger på den begärande
statens önskan. På denna punkt hänvisar
utskottet också till försvarsutskottets utlåtande
(FsUU 4/2008 rd), där det framhålls
att solidaritetsklausulen i princip bör genomföras
i samråd mellan räddningsmyndigheterna och polisen
och att samarbetet kan stödjas genom att soldater eller
försvarsmateriel ställs till förfogande
för biståndsuppdrag som en form av internationell
handräckning. Trots att solidaritetsklausulen inte lämpar
sig för militär krishantering i det nationella
beslutsfattandet ser utrikesutskottet (UtUB 2/2006
rd) helst att alla medlemsstater ställer fram
sina resurser, också de militära, för
genomförande av klausulen. Samtidigt kan det påpekas
att också om man mest talar om inrikesförvaltningens
och försvarsförvaltningens resurser i genomförandet
av solidaritetsklausulen utesluter exemplen inte varandra. Beroende
på situation kan också andra myndigheter delta
i insatser enligt solidaritetsklausulen på bred front.
Tjänster av allmänt ekonomiskt intresse
Lissabonfördraget innehåller en bestämmelse som
säger att tjänster av allmänt ekonomiskt
intresse intar en särställning i unionens verksamhet.
Motsvarande bestämmelse finns i de gällande fördragen.
Med tjänster av allmänt ekonomiskt intresse avses
tjänster som det allmänna har bestämt
särskilda krav för exempelvis när det
gäller att beakta territoriella eller sociala synpunkter.
En nyhet i Lissabonfördraget är ändå att
unionen ges möjlighet att fastställa principer
och ekonomiska och finansiella villkor för dessa tjänster.
Finland förhöll sig avvaktande till denna möjlighet.
Till fördraget hör ett protokoll där
det betonas att bestämmelserna i fördragen inte
på något sätt ska påverka medlemsstaternas behörighet
att tillhandahålla, beställa och organisera tjänster
av allmänt intresse som inte är av ekonomisk art.
Dessutom begränsas den nya befogenheten med en formulering
som inskränker dess räckvidd. Kommunikationsutskottet,
ekonomiutskottet, kulturutskottet och social- och hälsovårdsutskottet
lyfter i sina utlåtanden fram tjänsterna av allmänt
ekonomiskt intresse och hur flertydig definitionen är,
och de betonar också att medlemsstaternas särdrag
måste beaktas när bestämmelsen tillämpas
(KoUU 11/2008 rd, EkUU 15/2008
rd, KuUU 6/2008 rd och ShUU 6/2008
rd). Kommunikationsutskottet anser att regeringen i fråga
om tjänsterna ska understryka möjligheterna att
utnyttja nationella befogenheter, så att tillräckligt
stor hänsyn kan tas till de nationella behoven när
det gäller tjänsterna.
Unionens yttre förbindelser
I det konstitutionella fördraget var det centrala målet
i fråga om yttre förbindelser att unionens yttre åtgärder
skulle bli mer samstämmiga och effektivare. Svagheten i
unionens verksamhet på detta område har ansetts
vara att den är splittrad eftersom de yttre åtgärderna
och den yttre representationen varit fördelade på flera
aktörer. De delar i Lissabonfördraget som gäller
yttre åtgärder är oförändrade
i förhållande till det konstitutionella fördraget,
om man undantar mindre förändringar såsom
att benämningen utrikesminister frångås.
Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken utgör även
i fortsättningen en separat helhet där det är
medlemsstaterna som är behöriga, men nya institutionella
arrangemang ger bättre förutsättningar
till mer enhetligt agerande.
Den väsentliga förändringen är
det övergripande uppdraget som hög representant
för utrikes frågor och säkerhetspolitik.
Den höga representanten är den person som representerar
unionen inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken,
leder rådet för utrikes frågor och är
en av kommissionens vice ordförande och samtidigt den kommissionär
som svarar för yttre förbindelser inom kommissionen.
Med andra ord är den höga representanten unionens
behöriga företrädare inom hela området
yttre förbindelser. Detta kommer att göra unionens
yttre representation klar mer samstämmig, eftersom en och samma
person kommer att svara för hela verksamhetsområdet.
Det bör noteras att varken kommissionens ordförande
eller Europeiska rådets ordförande har uppgifter
med motsvarande verksamhetsmässiga täckning. Kommissionens ordförande
kan representera unionen bara i fråga om yttre förbindelser
och Europeiska rådets ordförande när
det gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
I praktiken kommer den höga representanten att vara unionens
utrikesminister, även om den benämningen slopades.
En europeisk avdelning för yttre åtgärder
ska inrättas. Den ska vara den höga representantens instrument
och avses bestå av tjänstemän från kommissionen
och rådets generalsekretariat och av utsänd personal
från medlemsländerna. Unionens delegationer i
tredjeländer ska lyda under tjänsten för
yttre åtgärder, och de kommer i fortsättningen
att företräda både kommissionen och den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp). Utrikesutskottet
har behandlat den europeiska avdelningen för yttre åtgärder
i detalj i ett separat utlåtande (UtUU 6/2005
rd), och de grundläggande ställningstagandena
gäller fortfarande. Utskottet påpekar att inrättandet
av avdelningen är en av de genomförandefrågor som
Lissabonfördraget lämnade öppen och att diskussioner
pågår. Det är viktigt, menar utskottet,
att avdelningen också blir ett instrument för Europeiska
rådets ordförande när det gäller
hans eller hennes Gusp-uppgifter; detta i syfte att hålla
unionens åtgärder så enhetliga som möjligt.
Utskottet har också ansett det vara viktigt att det fortsatt är
kommissionen som bereder ärenden där gemenskapens
behörighet är stor. Detta är särskilt ändamålsenligt
inom handelspolitiken, där också handelskommissionärens
uppgift fortsatt bör vara enhetlig eftersom den gemensamma
handelspolitiken är ett område där unionens yttre åtgärder
varit effektiva och fått genomslag.
På den gemensamma handelspolitikens område
för Lissabonfördraget över utländska
direktinvesteringar och tjänstehandel till området
där unionen har exklusiv befogenhet. Finland har ansett
detta vara en viktig förändring eftersom en allt
större del av världshandeln är handel
med tjänster. När befogenheten i fråga
om tjänstehandel överförs till unionen
kommer unionens förhandlingsposition att förbättras
avsevärt och handelspolitiken att kunna genomföras
effektivare. Man blev också tvungen att precisera den offentliga
basservicens relation till handelspolitiken när tjänstehandeln överfördes
till unionens exklusiva befogenhet och blev föremål
för beslut med kvalificerad majoritet. Fördraget
innehåller på initiativ av Sverige och Finland
en bestämmelse enligt vilken besluten på områden som
rör handel med sociala tjänster och tjänster som
avser utbildning och hälso- och sjukvård ska fattas
med enhällighet, om berörda avtal riskerar att
allvarligt störa den nationella organisationen av sådana
tjänster. Social- och hälsovårdsutskottet
påpekar i sitt utlåtande att det inte finns några
bestämmelser om hur störningar ska definieras
(ShUU 6/2008 rd). Utrikesutskottet noterar
utifrån inhämtad sakkunnigredogörelse att
störningar kommer att definieras som en del av unionens
handelspolitiska beslutsprocess och att detta kräver initiativ
från medlemsländernas sida.
Europaparlamentet får genom Lissabonfördraget
en funktion inom unionens handelspolitiska beslutsfattande, där
det enligt de gällande fördragen inte har haft
någon beslutanderätt. I fortsättningen
kommer också Europaparlamentets godkännande att
krävas för handelspolitiska avtal och inte bara
rådets. Enligt uppgift från sakkunniga kommer
Europaparlamentets deltagande sannolikt att påverka handelspolitiken stort
och att kräva att parlamentet involveras tidigt i förhandlingarna.
Utskottet noterar att allt fler handelspolitiska avtal kommer
att godkännas enbart genom beslut av unionen i och med
att unionens handelspolitiska befogenhet ökar. De s.k.
blandade avtalen där det ingår frågor
inom både unionens och medlemsstaternas befogenhet kommer
också i framtiden att föreläggas riksdagen
för godkännande. Tidigare har de handelspolitiska
avtalen normalt kommit till riksdagen för godkännande som
blandade avtal, eftersom de innehållit bl.a. bestämmelser
om tjänstehandel. Därför bör
man lyfta fram 96 och 97 § i grundlagen när det
gäller att lämna avtal till riksdagen i ett tidigt
beredningsskede och samtidigt beakta att avtalen som sagt också måste
granskas med avseende på deras verkningar i fråga
om offentlig basservice.
Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
De väsentliga förändringarna i fråga
om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp) är
det strukturerade samarbetet i fråga om militär
kapacitet och medlemsstaternas skyldighet att ge varandra stöd
och bistånd (dvs. de s.k. säkerhetsgarantierna).
Europeiska försvarsbyrån, som inrättats
för att utveckla det europeiska samarbetet i fråga
om försvarsmateriel, har redan inlett sin verksamhet med
stöd av separata beslut. Lissabonfördraget ökar
också den civila krishanteringens betydelse genom att civil
krishantering nämns fler gånger i fördragstexten.
Strukturerat samarbete
Genom Lissabonfördraget skapas en mekanism för
permanent strukturerat samarbete. De medlemsstater som uppfyller
högre krav på militär kapacitet och som
har gjort mer bindande åtaganden kan upprätta
ett permanent strukturerat samarbete med tanke på de mest
krävande uppdragen. Det permanenta strukturerade samarbetet
ger de medlemsstater som så önskar möjlighet
att avancera snabbare när det gäller att utveckla
den militära kapaciteten i syfte att utföra de
mest krävande uppdragen.
Rådet fattar beslut om upprättande av samarbetet
med kvalificerad majoritet efter att ha hört den höga
representanten. De medlemsstater som redan deltar i det permanenta
strukturerade samarbetet fattar ett beslut i rådet om deltagande
för medlemsstater som i ett senare skede önskar
delta i samarbetet. Beslutet fattas då med kvalificerad
majoritet efter att den höga representanten har hörts.
Försvarsutskottet anser (FsUU 4/2008 rd)
att Finland uppfyller villkoren för deltagande i samarbetet
och att ett deltagande skulle vara ändamålsenligt.
Utrikesutskottet hänvisar också till ett expertutlåtande
och slår fast att det är motiverat att ta ställning
till det strukturerade samarbetet ofördröjligen.
Om ett deltagande ligger i Finlands intresse bör vi delta
redan i inledningsfasen eftersom de bästa möjligheterna
att påverka hur samarbetet utformas föreligger
då (FsUU 4/2008 rd). Om vi vill delta i ett senare
skede krävs det att de deltagande länderna godkänner detta
i enlighet med förfarandet ovan.
Inbördes skyldighet att ge stöd och bistånd
Lissabonfördraget innefattar en skyldighet för medlemsstaterna
att ge varandra stöd och bistånd (den s.k. klausulen
om säkerhetsgarantier). Den berörda bestämmelsen
säger att om en medlemsstat skulle utsättas för
ett väpnat angrepp på sitt territorium, är
de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten
stöd och bistånd med alla till buds stående
medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga.
Där sägs det också att klausulen inte
ska påverka den särskilda karaktären
hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik.
Vidare sägs det att Nordatlantiska fördragsorganisationen
(Nato) för de stater som är medlemmar i denna
också i fortsättningen ska utgöra grunden för
deras kollektiva försvar och den instans som genomför
det.
Utrikesutskottet har gått igenom skyldigheten att ge
stöd och bistånd i detalj i tidigare betänkanden
(UtUB 2/2006 rd och UtUB 13/2006 rd).
Utskottet hänvisar också till försvarsutskottets
utlåtande om Lissabonfördraget, där det
utskottet kommenterar skyldigheten (FsUU 4/2008
rd). Skyldigheten att ge stöd och bistånd är
inte ändrad i förhållande till det konstitutionella
fördraget, och det förekom inte heller några
försök att öppna frågan under
regeringskonferensen 2007.
Enligt de juridiskt sakkunniga som utskottet har hört är
Lissabonfördragets klausul om stöd och bistånd
formulerad så att den är en rättsligt bindande
och också en typisk fördragsbestämmelse
som gäller militärt stöd och bistånd.
Som andra exempel kan nämnas Västeuropeiska unionens
(VEU) respektive Natos motsvarande skyldighet när det gäller
att ge stöd och bistånd. Enligt de juridiskt sakkunniga är
det också klart att hänvisningen till den särskilda
karaktären hos vissa länders säkerhets-
och försvarspolitik inte innebär att dessa länder
inte skulle omfattas av skyldigheten att ge stöd och bistånd.
Skyldigheten är direkt bindande för medlemsstaterna
och tilldelar inte unionen direkt någon uppgift när det
gäller att fullgöra skyldigheten, utan det är uttryckligen
fråga om en skyldighet för medlemsstaterna att
hjälpa varandra och vice versa en rättighet att
få hjälp.
När det gäller säkerhetsgarantier
i olika fördrag är det de politiska och militära
förhållandena bakom formuleringarna som är
det väsentliga, inte klausulernas exakta lydelse, påpekar
utskottet. I sista hand får skyldigheten sin innebörd
av de stater som förbundit sig vid garantin, dvs. av deras
intentioner och kapacitet och av hur de agerar.
Utskottet konstaterar att den finska statsledningen i sina uttalanden
poängterat att Finland tar medlemsstaternas skyldighet
att ge varandra stöd och bistånd på allvar, är
redo att i förekommande fall lämna andra medlemsstater
stöd och bistånd och förväntar
sig stöd och bistånd av de andra medlemsstaterna
i de situationer som skyldigheten avser. För den finländska
säkerhetspolitiken är detta ett relevant och konsekvent
vägval, menar utskottet. Utskottet konstaterar att Sverige
definierat sin hållning till skyldigheten att ge stöd
och bistånd på samma sätt (bl.a. Säkerhet
i samverkan — Försvarsberedningens omvärldsanalys,
Ds 2007:46).
Utrikesutskottet slår fast att skyldigheten att ge
stöd och bistånd enligt Lissabonfördraget
inte i sig innebär en övergång till ett
gemensamt försvar. Det finns en separat bestämmelse
om detta i Lissabonfördraget. Enligt den kan en övergång till
ett gemensamt försvar ske när Europeiska rådet
fattar ett enhälligt beslut om detta. Skyldigheten att
ge stöd och bistånd medför ändå att
unionen får ett drag som är utmärkande
för militärallianser, även om det samtidigt
måste sägas att unionen inte är en militärallians
utan en omfattande säkerhetsgemenskap. I Nato föregick
en sådan skyldighet uppbyggnaden av praktisk beredskap
för dess genomförande. EU håller inte
i detta skede på att få en gemensam beredskap
för territoriellt försvar, eftersom 21 av EU:s
medlemsstater har ordnat sin beredskap för ett kollektivt
försvar genom Nato. EU:s medlemsstater upplever inte heller
att de skulle vara militärt hotade på ett sätt
som kräver upprättande av ett gemensamt försvar.
Motsvarande skyldighet inom Nato gäller självfallet
inte länder som inte hör till organisationen,
men samtidigt utgör det inget hinder för militärt
stöd och bistånd mellan EU-länderna att
de flesta av dem stöder sig på Natos strukturer.
Det är klart att stöd- och biståndsskyldigheten
inom EU inte är något man aktivt dryftar i de
länder som hör till Nato, men den ifrågasätts
inte heller. Det rör sig ändå om en viktig
fråga för de av EU-länderna som inte
hör till Nato, och den kräver att de gör
en egen bedömning av saken.
Hänvisningen i klausulen till den särskilda karaktären
hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik äger
enligt utskottet relevans både för Natoländerna
och för de medlemsstater som har egna legislativa bestämmelser
eller traditioner när det gäller att fastställa
landets säkerhetspolitiska strategi, t.ex. Österrikes
neutralitet, som är inskriven i grundlagen, och Irlands traditionella
neutralitetspolitik. Utrikesutskottet betonar att hänvisningen
till den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters
säkerhets- och försvarspolitik inte heller i ljuset
av de redogörelser utskottet fått i saken betyder
att dessa länder skulle undantas från säkerhetsgarantin,
utan samma rättigheter och skyldigheter som gäller även
de andra medlemsstaterna gäller dem.
Utskottet understryker att säkerhetsgarantierna har
verklig betydelse. Europeiska unionen är en sammanhållen
politisk union där medlemsstaterna förenas av
täta politiska kontakter. Unionen bygger på en
gemensam värdegrund, en gemensam beslutsprocess, en gemensam
rättslig grundval, ett integrerat näringsliv och
en vilja till gemensamt agerande också inom utrikes- och säkerhetspolitiken.
I det läget är det enligt utskottet klart att
om en medlemsstat angrips kommer de övriga till hjälp
på många olika sätt, även militärt.
Utskottet har också tidigare betonat att det skulle vara
inkonsekvent om försvaret inte omfattades av en likadan
anda av solidaritet som unionens alla åtgärder
i övrigt (UtUB 2/2006 rd).
Trots att unionen inte har några planer på att införa
ett gemensamt försvar i detta skede, står det ändå klart
att det bland unionens medlemsstater finns länder med hög
militär kapacitet, inklusive två kärnvapenstater,
och dessutom har medlemsstaterna en god beredskap för samverkan
som har finslipats genom krishantering, noterar utskottet. Det är
klart, anser utskottet, att EU-länderna kan ge varandra
militärt stöd och bistånd också i
praktiken och att denna möjlighet i sig har en stor avskräckande
effekt som skyddar medlemsstaterna. Givetvis skulle en utveckling
av de institutionella strukturerna i detta syfte vara ägnad
att öka denna beredskap. Utskottet påpekar att
EU:s militära strukturer utvecklas genom krishantering
och att EU-operationerna redan i detta nu har tillgång
till nationella militära staber med hög kapacitet.
Utrikesutskottet uttalar som sin ståndpunkt att skyldigheten
att ge stöd och bistånd inom unionen är
klar. Den avviker i princip inte från motsvarande skyldighet
inom Nato, inte heller i det avseendet att beslutet att ge stöd
och bistånd alltid fattas separat i det enskilda fallet
och kräver politiska överväganden från
medlemsstaternas sida. Också Natos militära styrkor är
beroende av organisationens medlemsstater. En väsentlig kvalitativ
skillnad i förhållande till Nato är naturligtvis
den att EU inte har motsvarande välutvecklade strukturer
för planering och samordning av militärt stöd
och bistånd. Det är fråga om samma utveckling
som i fråga om unionens utrikespolitik, där det
allt närmare utrikespolitiska samarbetet har inneburit
att en medlemsstat i praktiken inte kan vara utrikespolitiskt neutralt eftersom
det förbundit sig vid unionen och dess gemensamma mål.
Stöd- och biståndsskyldigheten och det säkerhets-
och försvarspolitiska samarbetet, som intensifieras parallellt
med skyldigheten, innebär att medlemsstaterna är bundna
till varandra på många olika sätt, även militärt.
Utrikesutskottet förutsatte i samband med att det konstitutionella
fördraget behandlades att det lämnas en redogörelse
om effekterna av stöd- och biståndsskyldigheten
och vilka åtgärder det krävs för
att genomföra den (UtUB 13/2006 rd). Redogörelsen
togs fram av statssekreterare Teija Tiilikainen och den lämnades
till utrikesutskottet i april 2008 (USP 7/2008 rd). Det är
ett betydande bidrag till analysen av stöd- och biståndsskyldigheten.
För klarhets skull konstaterar utskottet ändå att
den bedömning som görs i redogörelsen
i fråga om beslut som rör stöd- och biståndsskyldigheten
enligt utskottets uppfattning och också enligt de juridiskt
sakkunniga som utskottet hört inte är motiverad.
Utskottet hänvisar också till försvarsutskottets
utlåtande (FsUU 4/2008 rd).
Utrikesutskottet påpekar att det inte krävs ett
enhälligt beslut inom unionen för genomförande
av skyldigheten eftersom den är direkt bindande för
medlemsstaterna och inte tilldelar unionen befogenhet att besluta
om stöd och bistånd. Varje medlemsstat fattar
själv, på begäran av den medlemsstat
som utsätts för ett angrepp, beslut om att ge
stöd och bistånd och om vad det omfattar. Detta
utesluter naturligtvis inte att sådana krissituationer
samtidigt också skulle behandlas av EU:s institutioner,
men de fattar inte beslutet om att ge stöd och bistånd. Det
beslutet ankommer på medlemsstaterna.
Utrikesutskottet bedömde under sin behandling om skyldigheten är
tillämplig på interna väpnade konflikter
i en medlemsstat och då med inbördeskrig som det
mest extrema och ytterst teoretiska exemplet. Utskottet slår
fast att varje medlemsstat kommer att pröva varje begäran som
gäller stöd- och biståndsskyldigheten
från fall till fall, men att beskrivningen av skyldighetens
tillämpning på ett militärt angrepp på en medlemsstats
territorium utgår från ett antagande om att angriparen är
en aktör utanför medlemsstaten.
Utrikesutskottet påpekar att statssekreterare Tiilikainens
redogörelse också tar upp frågan om utveckling
av den nationella beredskapen, också lagstiftningen, när
det gäller stöd- och biståndsskyldigheten.
Det är i praktiken möjligt att ge militärt
stöd och bistånd exempelvis genom att stifta speciallagar
som är tillämpliga på det enskilda fallet.
Utrikesutskottet anser ändå att regeringen bör
utreda vår beredskap. De praktiska förutsättningar
som varje enskilt medlemsland har att bidra med hjälp är
en väsentlig del av skyldigheten att ge stöd och
bistånd.
Sammanfattningsvis kan det konstateras att utrikesutskottet
anser att stöd- och biståndsskyldigheten enligt
Lissabonfördraget är ett rättsligt förpliktande åtagande
som stärker vår säkerhet. EU-länderna
har praktisk beredskap att ge varandra stöd och bistånd,
och i kombination med den nära politiska sammanhållningen
dem emellan ger denna beredskap stöd- och biståndsskyldigheten
betydelse.
Åland
Grundlagsutskottet har behandlat Lissabonfördraget
med avseende på Ålands självstyrelse (GrUU
13/2008 rd). Det konstaterar att Ålands lagting
måste ge sitt bifall till ikraftträdandelagen
i de frågor som enligt självstyrelselagen faller
inom landskapets behörighet och att beslutet om ikraftträdandelagen
när det gäller Lissabonfördraget måste
fattas med minst två tredjedelar av de avgivna rösterna.
Bifall till ikraftträdandelagen är ett villkor
för att de bestämmelser i fördraget som
hänför sig till frågor som faller inom
landskapets behörighet ska träda i kraft. Ålands
bifall är emellertid inte ett villkor för hur Finlands
vilja att binda upp sig kommer till eller hur Finland uttrycker
den. Grundlagsutskottet påpekar emellertid i sitt utlåtande
att det uppkommer en rättsligt sett mycket oklar situation om Åland
inte ger sitt bifall till ikraftträdandelagen, eftersom
Finland som part i fördraget inte skulle kunna garantera
att fördraget genomförs på behörigt
sätt i landskapet. Man håller för närvarande
på att ordna lagtingets deltagande i kontrollen av att
subsidiaritetsprincipen efterlevs. Utrikesutskottet instämmer
i grundlagsutskottets påpekande att det finns all anledning
att fortfarande försöka undvika en sådan
rättsligt oklar situation. Utrikesutskottet noterar att Åland
också tagit upp frågan om sin talerätt
i unionens domstolar när det gäller frågor
som ingår i landskapets behörighet, behovet att
klarlägga vad unionens ställning som juridisk
person får för konsekvenser för Åland
och frågan om representation i Europaparlamentet.
I detta sammanhang konstaterar utrikesutskottet att Ålands
folkrättsliga ställning enligt regeringens proposition
inte påverkas av Lissabonfördragets bestämmelser
om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Regeringen slår
också fast att man vid genomförandet av stöd-
och biståndsklausulen måste ta hänsyn
till internationella förpliktelser som gäller
en demilitarisering och neutralisering av Åland. Utskottet
håller med om dessa påpekanden.
Riksdagens samtycke och behandlingsordning
Utrikesutskottet hänvisar till grundlagsutskottets
utlåtande (GrUU 13/2006 rd) som i detalj behandlar
behovet av riksdagens samtycke, godkännandebeslutets räckvidd
och behandlingsordningen. Enligt grundlagsutskottet krävs
riksdagens samtycke till Lissabonfördraget, och dessutom
måste fördraget godkännas med ett beslut
som fattas med minst två tredjedelar av de avgivna rösterna
och lagförslaget behandlas i inskränkt grundlagsordning
(95 § 2 mom. i grundlagen).