Maktlagen och upplösningen av riksdagen
Lex Tulenheimo ändrades radikalt under behandlingen i grundlagsutskottet (GrUU 9/1917, på finska) i riktning mot riksdagens ökade makt. Senatens ekonomiavdelning skulle ha kvar rätten att bekräfta lagar men skulle lyda under riksdagen i sin verksamhet. De mer moderata reformisterna var rädda för att den interimistiska regeringen skulle dra tillbaka hela maktöverföringen på grund av detta, men det var ännu mer på väg: den ursprungliga Lex Tulenheimo föll i grundlagsutskottet med klara siffror. Stora utskottet (StoUU 19/1917, på finska) krävde ett nytt lagförslag från grundlagsutskottet, vilket skulle öka på Finlands interna självbestämmanderätt. Riksdagens svar (Riksdagens svar RP 9/1917, på finska) på regeringens ursprungliga proposition har senare kallats maktlagen.
Socialdemokraterna svarade på sina stödjares önskemål om att försöka öka riksdagens makt. De kunde dock inte genomföra grundlagsreformen utan stöd från borgarpartierna. En del av representanterna från agrarförbundet och ungfinländarna slant från borgarlinjen och ställde sig bakom Sdp:s nationalistiska självständighetsåsikter. De borgerligas försiktiga ståndpunkt representerades till exempel av senator Tulenheimo, enligt vilken åsidosättandet av den interimistiska regeringen var revolutionärt hastande som äventyrade hela självständighetssträvan. Santeri Alkio från agrarförbundet började under sommaren ge med sig och börja understöda maktlagen.
Grundlagsutskottets ordförande Yrjö Mäkelin (sdp) ställde saken på sin spets genom att använda ett språk som även de positivt inställda borgarna ansåg högtflygande. Med sina självsäkra ord (PR 42/1917, på finska) strävade han efter att tillfredsställa de radikala bland Sdp:s anhängare. Orden fick mer kraft efter uppmuntran från de allt mer inflytelserika bolsjevikerna i Ryssland. De använde självbestämmelserätten som sitt vapen i striden mot den provisoriska regeringen.
Socialdemokraterna vädjade under den tredje behandlingen av maktlagen till partirådets beslut. De medlemmar i riksdagsgruppen som motsatte sig maktlagen gjorde sig skyldiga till aktioner mot partiet. Om riksdagen inte skulle godkänna lagen eller om den skulle skjutas upp över valet tänkte partirådet vädja direkt till folket. Sdp skulle dra bort sina ledamöter från riksdagen och kräva nytt val. Även den provisoriska regeringens för stunden hotade ställning i St. Petersburg uppmuntrade till radikalism.
Man behövde inte förverkliga hoten, eftersom riksdagen godkände både den brådskande behandlingen av lagen samt själva maktlagen med rösterna 136–55, vilket motsvarade den 2/3 majoritet som grundlagen föreskriver. Bland de borgerliga partierna ställde sig majoriteten av agrarförbundets ledamöter samt en del av de ungfinländska självständighetsmännen bakom maktlagen. Ärendet diskuterades (PR 57/1917, på finska) under två dagar. Efter att röstningsresultatet stod klart den 18 juli (PR 58/1917, på finska) föll riksdagen och läktaren in i leve-rop för det fria Finland.