3.1
Nationell lagstiftning
Lagen om samordning av vissa miljörelaterade tillståndsförfaranden
Syftet med lagen om samordning av vissa miljörelaterade tillståndsförfaranden (764/2019), som trädde i kraft vid ingången av september 2020, är att samordna och påskynda tillståndsförfarandena för projekt som påverkar miljön. Tillståndsförfarandena samordnas genom en tidsmässig samordning av behandlingsfaserna för samtidigt anhängiga tillståndsansökningar och en sammanslagning av vissa uppgifter som hänför sig till dem. Lagen tillämpas på behandlingen av tillståndsärenden enligt miljöskyddslagen (527/2014), vattenlagen (587/2011), marktäktslagen (555/1981), gruvlagen (621/2011), naturvårdslagen (1096/1996), markanvändnings- och bygglagen (132/1999) och lagen om säkerhet vid hantering av farliga kemikalier och explosiva varor (390/2005).
Vid samordnade elektroniska förfaranden kan kunden inleda flera tillståndsärenden på samma gång, och de uppgifter och utredningar som gäller ett projekt kan matas in i det elektroniska ärendehanteringssystemet på samma gång. De olika faserna i förfarandena samordnas tidsmässigt, och olika myndigheter, och till behövliga delar också andra parter, har tillgång till det inmatade materialet i elektronisk form. Uppgifterna ska också kunna användas om eventuella nya tillstånd eller förnyade tillstånd söks för verksamheten. En förutsättning för samordning av tillståndsärenden är att det tillstånd som söks för ett projekt är ett miljötillstånd enligt miljöskyddslagen, ett tillstånd enligt vattenlagen eller ett tillstånd enligt marktäktslagen. Om det för projektet samtidigt dessutom söks undantagslov enligt naturvårdslagen, bygglov enligt markanvändnings- och bygglagen, tillstånd enligt gruvlagen eller tillstånd enligt lagen om säkerhet vid hantering av farliga kemikalier och explosiva varor kan behandlingen av tillståndsansökningar samordnas på sökandens begäran.
För att samordningen av förfarandena, den s.k. principen om ett enda serviceställe, ska kunna införas effektivt i fråga om miljörelaterade förfaranden krävs det att myndighetskontakterna kan skötas elektroniskt. Regionförvaltningsverket (nedan även RFV) är samordnande myndighet, om samordningen gäller behandlingen av ett tillstånd enligt vattenlagen eller ett sådant tillstånd enligt miljöskyddslagen som ska avgöras av den myndigheten. I andra fall är det den kommunala miljövårdsmyndigheten som är samordnande myndighet. För den som ansöker om tillstånd betyder en modell med ett enda serviceställe att ansökan om olika tillstånd och handläggningen av ansökningarna sker samordnat, även om ansökningarna handläggs av olika behöriga myndigheter.
Det är tillståndssökanden som avgör om behandlingen av tillståndsansökningarna ska samordnas. Samordningen kan också gälla enbart en del av de tillståndsförfaranden som projektet kräver. Valet görs i det skede då tillståndsansökningarna anhängiggörs. De separata förfarandena för miljörelaterade tillstånd kvarstår fortfarande som ett alternativt förfarande, om sökanden inte vill att samordning av miljörelaterade tillstånd ska tillämpas på sökandens projekt.
Förvaltningslagen
Syftet med förvaltningslagen (434/2003) är att genomföra och främja god förvaltning samt rättsskydd i förvaltningsärenden. Förvaltningslagen är en allmän lag som reglerar myndigheternas verksamhet, inbegripet tillståndsförfaranden.
Förvaltningslagen tillämpas bland annat av statliga myndigheter och kommunala myndigheter när de sköter offentliga förvaltningsuppgifter. Myndigheterna ska inom ramen för sin behörighet avgiftsfritt ge sina kunder råd i anslutning till skötseln av ett förvaltningsärende samt svara på frågor och förfrågningar som gäller uträttandet av ärenden. Enligt 8 § i förvaltningslagen ska en myndighet i mån av möjlighet hänvisa kunden till den behöriga myndigheten om ett ärende inte hör till dess behörighet.
Ett ärende ska behandlas utan ogrundat dröjsmål. Behandling av ärendet utan dröjsmål har tryggats i Finlands grundlag (731/1999) som en del av tryggandet av rättssäkerhet och god förvaltning. Enligt den serviceprincip och det krav på adekvat service som anges i 7 § i förvaltningslagen ska möjligheterna att uträtta ärenden och behandlingen av ärenden hos en myndighet om möjligt ordnas så att den som vänder sig till förvaltningen får behörig service och att myndigheten kan sköta sin uppgift med gott resultat. Bestämmelserna i 23 § i förvaltningslagen förutsätter att ett ärende ska behandlas utan ogrundat dröjsmål, och en myndighet ska på en parts begäran ge en uppskattning om när ett beslut kommer att ges samt svara på förfrågningar om hur behandlingen framskrider. En myndighet ska för de centrala ärendegrupperna inom sitt verksamhetsområde ange förväntad handläggningstid för sådana ärenden som myndigheten avgör genom förvaltningsbeslut och som kan inledas endast på initiativ av en part. Detta gäller enligt 23 a § i förvaltningslagen inte ärenden för vars del det föreskrivs om en tidsfrist för handläggningen.
Enligt 20 § i förvaltningslagen har ett förvaltningsärende inletts när den handling som avser detta har kommit in till en behörig myndighet eller när ett ärende som får inledas muntligen har framförts för myndigheten och de uppgifter som behövs för att behandlingen av ärendet ska kunna påbörjas har registrerats. Om en handling som har tillställts en myndighet är bristfällig, ska myndigheten vid behov uppmana avsändaren att komplettera handlingen. En myndighet ska överlag se till att ett ärende utreds tillräckligt och på behörigt sätt. En part ska enligt 31 § i förvaltningslagen lägga fram utredning om grunderna för sina yrkanden och också i övrigt medverka till utredningen av ett ärende som han eller hon har inlett. En part kan också i enlighet med 22 § i förvaltningslagen på eget initiativ komplettera eller ändra sin ansökan.
Part i ett förvaltningsärende är den vars rätt, fördel eller skyldighet ärendet gäller, anges det i 11 § i förvaltningslagen. En part ska ges tillfälle att framföra sin åsikt om ärendet och avge sin förklaring med anledning av sådana yrkanden och sådan utredning som kan inverka på hur ärendet kommer att avgöras. I 34 § i förvaltningslagen räknas de fall upp där ett ärende får avgöras utan att en part hörs. Om avgörandet i ett ärende kan ha en betydande inverkan på andra än parterna, ska myndigheten ge dessa personer möjlighet att få information och uttala sin åsikt om ärendet. Information om att ärendet är anhängigt och om möjligheten till inflytande ska ges på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till ärendets betydelse och omfattning, föreskrivs det i 41 § i förvaltningslagen.
Förvaltningsbeslut ska ges skriftligen. Ett beslut kan ges muntligen, om det är nödvändigt på grund av att ärendet är brådskande. Enligt 43 § i förvaltningslagen ska ett muntligt beslut utan dröjsmål också ges skriftligen tillsammans med en anvisning om hur man begär omprövning eller en besvärsanvisning. Ett beslut som en myndighet har fattat ska av myndigheten utan dröjsmål delges en part och andra kända som har rätt att begära omprövning av beslutet eller att överklaga det genom besvär. Myndigheten ska redan under behandlingen av ett ärende sköta delgivningen av handlingar som inverkar på behandlingen av ärendet. Enligt 54 § i förvaltningslagen ska en handling delges i original eller kopia.
Bestämmelser om förfarandet vid delgivning finns i 10 kap. i förvaltningslagen. I 10 kap. 62 a § i förvaltningslagen föreskrivs att om en handling ska delges genom en offentlig kungörelse, verkställs delgivningen genom att kungörelsen och den handling som kungörs publiceras på myndighetens webbplats i det allmänna datanätet. Vid behov publiceras en kungörelse också i en tidning som utkommer i det område som påverkas av ärendet eller på något annat sätt som myndigheten beslutar. Kungörelsen och den handling som kungörs ska hållas offentligt tillgängliga på myndighetens webbplats i det allmänna datanätet i 14 dygn. Om en tid för sökande av ändring eller någon annan tidsfrist som påverkar mottagarens rätt börjar löpa från delfåendet av handlingen, ska kungörelsen och den handling som kungörs hållas offentligt tillgängliga tills den nämnda tidsfristen går ut.
Kommunallagen
Kommunallagen (410/2015) innehåller bestämmelser om kommunens beslutsprocesser och organ. Kommunen sköter de uppgifter som den åtagit sig med stöd av självstyrelsen och organiserar de uppgifter som föreskrivits för den. Enligt 1 § i kommunallagen ska kommunen främja sina invånares välfärd och sitt områdes livskraft samt ordna tjänsterna för sina invånare på ett ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbart sätt.
Kommunen ska informera om sin verksamhet, och den ska ge tillräcklig information exempelvis om de ärenden som bereds i kommunen, planer som gäller ärendena, behandlingen av ärendena, beslut som fattats och beslutens effekter. Kommunen ska informera om hur man kan delta i och påverka beredningen av besluten. Enligt 29 § i kommunallagen ska kommunen också se till att behövliga uppgifter om beredningen av ärenden som behandlas av organen läggs ut i det allmänna datanätet. Enligt 22 § i kommunallagen har kommuninvånarna och de som utnyttjar kommunens tjänster rätt att delta i och påverka kommunens verksamhet. Fullmäktige ska sörja för mångsidiga och effektiva möjligheter och sätt att delta och påverka.
Kommunala tillkännagivanden ska göras kända genom att de offentliggörs i det allmänna datanätet, om inte något annat följer av sekretessbestämmelserna, och vid behov på något annat sätt som kommunen har fattat beslut om. Enligt 108 § i kommunallagen ska ett tillkännagivande finnas i det allmänna datanätet i fjorton dygn, om inte något annat följer av sakens natur.
Den som är missnöjd med ett beslut av en kommunal myndighet får enligt 134 § i kommunallagen begära omprövning av beslutet. Omprövning begärs hos det berörda organet. Ändring i ett beslut som fattats av de myndigheter som nämns i 135 § i kommunallagen och i ett beslut som meddelats med anledning av en begäran om omprövning får sökas hos förvaltningsdomstolen genom kommunalbesvär. Enligt 140 § i kommunallagen ska protokoll från fullmäktige, kommunstyrelsen, nämnder och organ i en samkommun med tillhörande anvisningar om hur man begär omprövning eller besvärsanvisning efter justeringen hållas tillgängliga i det allmänna datanätet.
Lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet
Lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet (13/2003) tillämpas bland annat när anhängiggörande och behandling av förvaltningsärenden samt delgivning av beslut i nämnda ärenden sker på elektronisk väg, om inte något annat föreskrivs någon annanstans i lag. Lagen gäller i tillämpliga delar också annan myndighetsverksamhet.
Enligt 5 § i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet finns bestämmelser om anordnande av elektronisk service och om säkerställande av tillgången till elektronisk service i lagen om tillhandahållande av digitala tjänster (306/2019).
Enligt 7 § i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet ska myndigheterna på lämpligt sätt informera om de adresser som ska användas vid den elektroniska kommunikationen med dem. Enligt 8 § i den lagen sänds elektroniska meddelanden till myndigheterna på avsändarens ansvar och enligt 10 § i den lagen anses meddelandet ha kommit in till en myndighet när det finns tillgängligt för myndigheten på ett sådant sätt att meddelandet kan behandlas. Enligt 9 § i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet uppfyller elektroniska dokument kravet på skriftlig form. Enligt 9 § behöver ett elektroniskt dokument som kommit in till en myndighet inte kompletteras med en underskrift, om dokumentet innehåller uppgifter om avsändaren och om det inte finns anledning att betvivla dokumentets autenticitet och integritet. En inbegärd handling anses ha kommit in inom utsatt tid, om myndigheten får in den elektroniskt senast den sista dagen av den utsatta tiden.
En beslutshandling får enligt 16 § i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet signeras elektroniskt. I 18 § i den lagen föreskrivs det att handlingar som ska delges bevisligen, med partens samtycke får delges också som ett elektroniskt meddelande. En handling anses ha delgetts när den har hämtats från den länk som myndigheten anvisat. Om handlingen inte har hämtats inom sju dagar från myndighetens meddelande, iakttas vid delgivningen vad som annanstans i lag föreskrivs om delgivning. Enligt 19 § i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet får andra handlingar än de som ska delges bevisligen, med samtycke av den som saken gäller delges som ett elektroniskt meddelande.
Lagen om tillhandahållande av digitala tjänster
Syftet med lagen om tillhandahållande av digitala tjänster är att främja tillgången till digitala tjänster, tjänsternas kvalitet och informationssäkerhet samt innehållets tillgänglighet och att på så sätt förbättra vars och ens möjligheter att använda digitala tjänster på lika villkor. Enligt 4 § ska myndigheterna planera och underhålla sina digitala tjänster på ett sådant sätt att tjänsternas informationssäkerhet och dataskydd säkerställs och så att det säkerställs att tjänsterna är lätta att hitta och använda.
Enligt 5 § ska myndigheterna ge alla en möjlighet att sända elektroniska meddelanden och handlingar som hänför sig till deras behov av tillgång till tjänster med hjälp av digitala tjänster eller andra elektroniska dataöverföringsmetoder. Myndigheterna ska också i sina digitala tjänster ge tydlig information om hur var och en elektroniskt kan sköta sina ärenden hos myndigheterna.
Miljöskyddslagen
Syftet med miljöskyddslagen (527/2014) är att förebygga förorening av miljön och förbättra medborgarnas möjligheter att påverka beslut som gäller miljön. Av denna anledning är vissa miljöpåverkande åtgärder tillståndspliktiga enligt lagen. Bestämmelser om tillståndsplikt finns i 4 kap. och bestämmelser om tillståndsförfarandet i 5 kap.
Regionförvaltningsverket är statlig miljötillståndsmyndighet enligt 21 § i miljöskyddslagen och närings-, trafik- och miljöcentralen (nedan NTM-centralen) är statlig tillsynsmyndighet. De tillstånds- och tillsynsuppgifter som ankommer på kommunen sköts av den kommunala miljövårdsmyndigheten.
Miljöskyddslagen tillämpas på industriell och annan verksamhet som orsakar eller kan orsaka förorening av miljön. Lagen tillämpas dessutom på verksamhet som ger upphov till avfall och på behandling av avfall. I miljöskyddslagen indelas verksamheterna i tillståndspliktig verksamhet, anmälningspliktig verksamhet och registreringspliktig verksamhet. Miljöskyddslagen omfattar också andra funktioner utöver de ovan nämnda, t.ex. enskilda föreskrifter, anmälningsförfarande i fråga om verksamhet av engångsnatur och kommunala miljöskyddsbestämmelser.
Miljötillståndspliktiga verksamheter indelas i direktivanläggningar och andra tillståndspliktiga verksamheter. Med direktivanläggningar avses verksamheter enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU om industriutsläpp (samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar), nedan direktivet om industriutsläpp. Vid energiproduktion går gränsen för direktivanläggningar vid 50 megawatts bränsleeffekt och gränsen för andra tillståndspliktiga anläggningar vid 20 megawatts bränsleeffekt som gäller pannor för fast bränsle.
Ett miljötillstånd enligt 27 § i miljöskyddslagen kan krävas t.ex. för en anläggning som förbränner biomassa eller för driften av en biogasanläggning när det är fråga om yrkesmässig eller anläggningsbaserad behandling av avfall. När det gäller biogasanläggningar kan tillståndsplikten dessutom basera sig på bränsleeffekten hos ett förbränningsverk i anslutning till biogasanläggningen eller på mängden bränsle som anläggningen framställer.
Vindkraftverk är i princip inte miljötillståndspliktiga, men miljötillståndsplikten kan i deras fall basera sig på oskäligt besvär enligt lagen angående vissa grannelagsförhållanden (26/1920), t.ex. det buller och de blinkeffekter som vindkraftverk orsakar.
Registrering av verksamheter enligt 116 § i miljöskyddslagen gäller i huvudsak anläggningar för energiproduktion vars bränsleeffekt är minst 1 megawatt men högst 50 megawatt och där bränsleeffekten för varje energiproduktionsenhet som använder fast bränsle är mindre än 20 megawatt. Verksamhetsutövaren ska göra en registreringsanmälan till den kommunala miljöskyddsmyndigheten senast 30 dygn innan verksamheten inleds. Verksamheten kan inledas när den kommunala miljövårdsmyndigheten har registrerat verksamheten eller när det gått 30 dagar sedan anmälan inlämnades. Förfarandet är detsamma om en ny energiproducerande enhet byggs i anslutning till en befintlig registrerad energiproducerande anläggning. I 116 § 3 mom. i miljöskyddslagen föreskrivs att om registreringsanmälan är bristfällig ska den kommunala miljövårdsmyndigheten be verksamhetsutövaren komplettera den. De tidsfrister för registrering som anges i 2 mom. ska då räknas från den dag då registreringsanmälan uppfyller de föreskrivna innehållskraven.
Enligt 39 § i miljöskyddslagen ska tillståndsansökningar lämnas till den behöriga tillståndsmyndigheten elektroniskt. Om verksamhetsutövaren är en fysisk person, kan tillståndsansökan och dess bilagor lämnas in på papper. Om ansökan är bristfällig eller om särskild utredning krävs för att ärendet ska kunna avgöras, ska sökanden enligt 40 § ges tillfälle att komplettera ansökan inom den tid som myndigheten bestämmer.
Enligt 39 a § i miljöskyddslagen ska tillståndsmyndigheten på begäran ge sökanden information i elektronisk form bland annat om hur ansökan ska avfattas, vilka utlåtanden som kommer att begäras och den uppskattade tidpunkten för meddelande av tillståndsbeslutet. Tillståndsmyndigheten kan också arrangera ett samråd för att ordna rådgivning. Rådgivningen är avgiftsfri.
Enligt 43 § i miljöskyddslagen ska tillståndsmyndigheten, innan den avgör ett ärende, ge parterna, dvs. dem vilkas rätt eller fördel saken kan beröra, tillfälle att framställa anmärkningar med anledning av tillståndsärendet. Också andra ska ges tillfälle att framföra sin åsikt.
Enligt 44 § i miljöskyddslagen delges ansökan om miljötillstånd genom offentlig kungörelse med iakttagande av 62 a § i förvaltningslagen. Kungörelsen och ansökningshandlingarna ska hållas tillgängliga i minst 30 dagar. Information om kungörelsen ska med iakttagande av 108 § i kommunallagen också publiceras i kommunerna inom det område som påverkas av verksamheten. Dessutom ska information om offentliggörande av kungörelsen publiceras i minst en tidning med allmän spridning inom det område som påverkas av verksamheten, om inte ärendet är av ringa betydelse eller publicering annars är onödig. Den statliga tillståndsmyndigheten ska på sin webbplats offentliggöra ett för allmänheten avsett sammandrag av tillståndsansökan. I 42 § anges det vem tillståndsmyndigheten ska begära utlåtande av.
I miljöskyddslagens 47 § finns bestämmelser om när ansökningar om miljötillstånd ska behandlas tillsammans med ansökningar enligt vattenlagen och i 47 a § när de ska behandlas tillsammans med ansökningar om marktäktstillstånd. Sådana miljötillståndsansökningar och vattentillståndsansökningar som gäller verksamhet som medför risk för förorening av vatten ska behandlas tillsammans, om detta inte ska anses vara onödigt. Ärendena ska behandlas enligt det förfarande som anges i vattenlagen, men med beaktande av miljöskyddslagens bestämmelser om tillståndsansökans och beslutets innehåll, elektroniskt inlämnande av ansökan och information om ansökan och beslutet. Också ansökningar om miljötillstånd och ansökningar om marktäktstillstånd för ett marktäktsprojekt ska behandlas tillsammans i enlighet med miljöskyddslagens förfarandebestämmelser. På innehållet i tillståndsansökan, tillståndsprövningen, förutsättningarna för beviljande av tillstånd och tillståndsvillkoren tillämpas dock separat de materiella bestämmelserna i miljöskyddslagen och marktäktslagen. Om det i samband med att ett miljötillståndsärende behandlas framgår att det behövs ett tillstånd enligt marktäktslagen eller vattenlagen, ska sökanden lämna in en sådan tillståndsansökan. I annat fall lämnas ansökan om miljötillstånd utan prövning.
Enligt 85 § i miljöskyddslagen delges tillståndsbeslutet genom offentlig kungörelse med iakttagande av 62 a § i förvaltningslagen. Kungörelsen och tillståndsbeslutet ska hållas tillgängliga under minst den tid inom vilken beslutet kan överklagas genom besvär. Tillståndsbeslutet ska skickas till sökanden och dem som uttryckligen har begärt det samt till tillsynsmyndigheterna och de myndigheter som bevakar allmänt intresse i ärendet. Beslutet ska dessutom skickas för kännedom till de myndigheter av vilka utlåtande om ansökan har begärts.
Lagen innehåller bestämmelser om elektronisk behandling i olika faser av tillståndsförfarandet. Utöver den elektroniska kommunikation som avses i 39 § i miljöskyddslagen föreskrivs det i lagens 45 och 86 § att var och en har rätt att på begäran få information om miljötillståndsärenden som inletts och beslut om miljötillstånd inom ett visst område genom elektroniska meddelanden i den mån det är möjligt att i myndighetens informationssystem ta emot sådana förfrågningar och skicka automatiska meddelanden. Enligt 197 § i miljöskyddslagen ska å sin sida fullföljdsdomstolen till tillstånds- och tillsynsmyndigheten elektroniskt lämna information om ändringar som gjorts i de beslut som dessa myndigheter har fattat och om beslutens laga kraft, så att informationen kan registreras i datasystemet för miljövårdsinformation.
Bestämmelser om sökande av ändring finns i 19 kap. i miljöskyddslagen. Beslut enligt miljöskyddslagen överklagas i regel genom besvär hos Vasa förvaltningsdomstol.
Naturvårdslagen
Naturvårdslagen (1096/1996) innehåller bestämmelser om skyddet av arter och områden i syfte att bevara naturens mångfald. Genom naturvårdslagen genomfördes rådets direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (nedan habitatdirektivet) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/147/EG om bevarande av vilda fåglar (nedan fågeldirektivet). I syfte att verkställa skyddet innehåller lagen bestämmelser om förbud mot att förstöra eller försämra särskilda naturvärden.
Behöriga myndigheter enligt naturvårdslagen är miljöministeriet, NTM-centralerna samt kommunerna. Enligt 6 § i naturvårdslagen ankommer den högsta ledningen och övervakningen av naturvården och landskapsvården på miljöministeriet.
I 29 § i naturvårdslagen finns bestämmelser om skyddade naturtyper. Områden som hör till de naturtyper som avses i bestämmelsen får inte ändras så att detta äventyrar naturtypens karakteristiska drag. Enligt 31 § i naturvårdslagen är det möjligt att avvika från NTM-centralens förbud angående naturtyper om detta inte allvarligt äventyrar syftet med skyddet eller om skyddet står i vägen för ett projekt eller en plan av ytterst stort allmänt intresse.
Bestämmelser om artskydd finns i 6 kap. i naturvårdslagen. Enligt 38 § i den lagen är de däggdjur och fåglar fridlysta som faller inom tillämpningsområdet för 6 kap. Fridlysningsbestämmelserna finns i 39 § och enligt den är det exempelvis i fråga om individer som hör till de fridlysta arterna förbjudet att avsiktligt döda eller störa dem eller att flytta eller skada bon. Bestämmelser om fridlysning av växtarter utfärdas genom förordning av statsrådet. Förbudet träder i kraft när NTM-centralen har fattat beslut om gränserna för den plats där en art som kräver särskilt skydd förekommer. Det är enligt 48 och 49 § i naturvårdslagen möjligt att göra undantag från förbuden. I fråga om behandlingen av ärenden som gäller undantagslov på naturvårdslagens område gäller förvaltningslagen. Beslut får överklagas genom besvär hos den regionalt behöriga förvaltningsdomstolen.
I 65 § i naturvårdslagen föreskrivs det om konsekvensbedömning av projekt eller planer som genomförs inom eller i närheten av Naturaområden. Konsekvenserna ska bedömas, om projektet eller planen i sig eller tillsammans med andra projekt och planer sannolikt betydligt försämrar naturvärdena i ett område som föreslagits eller införlivats i nätverket Natura 2000, för vars skydd området har införlivats eller avses bli införlivat i nätverket Natura 2000. Den myndighet som beviljar tillståndet eller godkänner planen ska utöva tillsyn över att bedömningen görs.
Vattenlagen
Syftet med vattenlagen (587/2011) är att säkerställa en ändamålsenlig och rationell användning av vattentillgångarna och vattenmiljön på ett sätt där olika intressen jämkas samman.
Bestämmelser om vattenhushållningsprojekt som är tillståndspliktiga finns i 3 kap. i vattenlagen. Vissa vattenhushållningsprojekt som särskilt nämns i lagen, såsom byggande av vattenkraftverk, är alltid tillståndspliktiga i enlighet med 3 kap. 3 §. Övriga projekt behöver tillstånd, om de uppfyller de förutsättningar som nämns i 3 kap. 2 §, till vilka för det första hör att vattenhushållningsprojektet kan ändra vattendragets läge, djup, vattenstånd, vattenföring, strand eller vattenmiljö eller grundvattnets kvalitet eller mängd. Dessutom föreskrivs i paragrafen om andra omständigheter som ska komma i fråga för att ett projekt ska betraktas som tillståndspliktigt. I 3 kap. 4 § föreskrivs vidare om de allmänna förutsättningarna för beviljande av tillstånd, till vilka hör bl.a. att projektet inte i nämnvärd grad får kränka allmänna eller enskilda intressen, eller att projektet medför sådan nytta för allmänna eller enskilda intressen som är avsevärd i förhållande till de förluster som det medför för sådana intressen.
Om de allmänna förutsättningarna för beviljande av tillstånd uppfylls, kan sökanden också beviljas ringa nyttjanderätt till annans område enligt 2 kap. 12 § i vattenlagen, såsom att tillfälligt dämma upp vatten på annans område. Enligt 13 § i samma kapitel kan sökanden beviljas nyttjanderätt till ett område som tillhör någon annan och till byggnaderna eller andra anläggningar på området, om genomförandet av ett vattenhushållningsprojekt innebär att området behövs exempelvis för en anordning, byggnad eller annan anläggning och för användning och underhåll av den, I paragrafen i fråga föreskrivs också om andra förutsättningar för beviljande av nyttjanderätt. Enligt 13 a § kan sökanden för att genomföra ett projekt som främjar ett betydande allmänt intresse beviljas behövlig rätt till annans område eller till inlösen av annans område, om förutsättningarna för beviljande av tillstånd är uppfyllda och projektet kan anses vara påkallat av ett allmänt behov. Enligt 14 § kan tillståndsmyndigheten dessutom under vissa förutsättningar bevilja sökanden rätt att avlägsna, ändra eller utnyttja en anläggning som tillhör någon annan.
Enligt 1 kap. 7 § i vattenlagen är regionförvaltningsverket den tillståndsmyndighet som avses i vattenlagen. I 5 kap. föreskrivs om den kommunala miljövårdsmyndighetens och dikningsförrättningens behörighet i dikningsärenden. Regionförvaltningsverket behandlar tillståndsansökningar som gäller vattenhushållningsprojekt och vissa ersättnings- och förvaltningstvångsärenden enligt vattenlagen. NTM-centralen och den kommunala miljövårdsmyndigheten är i lagen avsedda tillsynsmyndigheter.
Enligt 11 kap. 2 § i vattenlagen ska tillståndsärenden inledas hos tillståndsmyndigheten genom ansökan. Om den projektansvarige inte är en fysisk person, ska ansökan göras elektroniskt. Tillståndsmyndigheten kan av särskilda skäl godkänna att ansökan lämnas in i på papper. Den projektansvarige ska på tillståndsmyndighetens begäran lämna in ansökningshandlingarna på papper, om det behövs för behandlingen av ärendet. I 11 kap. 5 § i vattenlagen finns det en bestämmelse om komplettering av ansökan. I 11 kap. 6 § i vattenlagen anges det vem tillståndsmyndigheten ska begära utlåtande av. Enligt 7 § i det kapitlet ska myndigheten ge dem vars rätt, fördel eller skyldighet ärendet kan beröra (parterna) tillfälle att framställa anmärkningar med anledning av ärendet. Andra än parterna ska ges tillfälle att framföra sin åsikt innan ärendet avgörs. Sökanden och andra parter ska ges tillfälle att ge en förklaring med anledning av höranden.
Enligt 11 kap. 10 § i vattenlagen ska tillståndsmyndigheten delge ansökan genom offentlig kungörelse med iakttagande av 62 a § i förvaltningslagen. Information om kungörelsen ska med iakttagande av 108 § i kommunallagen publiceras i kommunerna inom projektets influensområde. Av kungörelsen ska det framgå vad som ska iakttas när anmärkningar görs och åsikter läggs fram. Kungörelsen och ansökningshandlingarna ska hållas tillgängliga i 30 dagar på tillståndsmyndighetens webbplats. Information om att kungörelsen offentliggörs ska publiceras i åtminstone en tidning med allmän spridning inom projektets influensområde, om inte ärendet är av ringa betydelse eller det annars är onödigt att publicera informationen. Enligt 11 § i samma kapitel ska information om kungörelsen lämnas separat till de parter som saken särskilt berör.
Den sökande ska enligt 11 kap. 12 § i vattenlagen göra en miljötillståndsansökan, om det vid behandlingen av ett ansökningsärende enligt vattenlagen visar sig att projektet också kräver miljötillstånd. Vid behandling tillämpas bestämmelserna om gemensam behandling av tillståndsansökningar i 47 § i miljöskyddslagen. Om det rör sig om en ansökan som gäller förorening av vatten ska den behandlas och avgöras tillsammans med tillståndsansökan enligt vattenlagen.
Enligt 11 kap. 22 § i vattenlagen ska tillståndsmyndigheten delge ett beslut om ett ansökningsärende genom offentlig kungörelse. Beslutet ska skickas till sökanden och en kopia av beslutet ska skickas till dem som har begärt det, till tillsynsmyndigheterna och till de myndigheter som bevakar allmänna intressen i ärendet. Information om meddelande av beslutet ska skickas elektroniskt under känd adress till de parter som avses i 11 §, till de myndigheter som avses i 9 § och till dem som framställt anmärkningar och åsikter i ärendet. Information om kungörelsen ska med iakttagande av 108 § i kommunallagen publiceras i kommunerna inom projektets influensområde. Information om att kungörelsen offentliggörs ska publiceras i åtminstone en tidning med allmän spridning inom projektets influensområde, om inte ärendet är av ringa betydelse eller det annars är onödigt att publicera informationen.
Markanvändnings- och bygglagen
Markanvändnings- och bygglagen (132/1999, nedan även MBL) har ändrats flera gånger sedan lagen trätt i kraft. En total översyn av MBL pågår som bäst. MBL innehåller bestämmelser om planering av områdesanvändningen och byggande. De riksomfattande målen för områdesanvändningen styr planeringen inom landskapen och kommunerna.
I fråga om byggande innehåller lagen bestämmelser om bygglov, åtgärdstillstånd, tillstånd till miljöåtgärder och rivningslov (nedan byggtillstånd). Andra i markanvändnings- och bygglagen nämnda förfaranden som har samband med byggande är dessutom rivningslov för byggnader enligt 127 §, placering av samhällstekniska anordningar enligt 161 §, inlösning av mark med stöd av inlösningstillstånd enligt 99 §, tillstånd för miljöåtgärder enligt 128 §, område i behov av planering enligt 137 § samt undantagsbeslut enligt 174 § som också har ett samband med avvikelse från planläggningen.
Behörig myndighet när det gäller byggtillstånd är kommunens byggnadstillsynsmyndighet. Frågan om tillstånd för miljöåtgärder kan också överföras till en annan av kommunen förordnad myndighet för avgörande.
Bygglov enligt 125 § i markanvändnings- och bygglagen söks skriftligen hos kommunens byggnadstillsynsmyndighet. Markanvändnings- och bygglagens 132 och 133 § innehåller bestämmelser om de situationer där utlåtande ska begäras av NTM-centralen. Enligt 133 § i markanvändnings- och bygglagen ska grannarna underrättas om att en ansökan om bygglov anhängiggjorts, om detta inte är uppenbart onödigt. I 65 § i markanvändnings- och byggförordningen föreskrivs att grannarna ska därefter reserveras minst 7 dagar att göra en anmärkning med anledning av ansökan. Sökanden kan till sin ansökan foga en utredning om grannarnas eventuella ståndpunkter med anledning av byggandet, och då behöver myndigheterna inte höra dem. Information om att ärendet är anhängigt ska tillkännages på byggplatsen och det är den som påbörjar byggprojektet som svara för detta. Om en miljökonsekvensbedömning ska utarbetas för en tillståndspliktig åtgärd ska det enligt 132 § i MBL informeras också på internet om att behandlingen av ansökan har inletts.
Enligt 137 § i MBL föreligger det särskilda förutsättningar för beviljande av bygglov för ett område i behov av planering som saknar en godkänd detaljplan. Byggandet på ett område i behov av planering får inte medföra olägenhet för detaljplanen, generalplanen eller för annan reglering av områdesanvändningen. Byggandet ska vara lämpligt med tanke på skapande av samhällstekniska nät och trafikleder samt trafiksäkerheten och tillgängligheten till tjänster. Byggandet ska dessutom vara lämpligt med tanke på landskapet och inte försvåra bevarandet av särskilda natur- eller kulturmiljövärden eller tillgodoseendet av rekreationsbehoven. Beslut om byggtillstånd meddelas efter anslag och den som saken gäller anses ha fått del av beslutet när det meddelades. I enlighet med 142 i markanvändnings- och bygglagen tillställs tillståndsbeslutet sökanden, de myndigheter som anges i förordning och dem som har begärt det i en anmärkning eller särskilt.
Beslut om byggtillstånd får överklagas genom besvär hos den regionalt behöriga förvaltningsdomstolen.
Enligt 161 § i markanvändnings- och bygglagen är ägaren och innehavaren av en fastighet skyldig att tillåta att en ledning som betjänar samhället eller en fastighet placeras på det område han eller hon äger eller innehar, om inte placeringen kan ordnas på något annat tillfredsställande sätt och till skäliga kostnader. Detsamma gäller mindre anläggningar, konstruktioner och anordningar som hör till ledningarna. Har en överenskommelse om placeringen inte ingåtts med fastighetens ägare och innehavare, fattas beslutet om placeringen av kommunens byggnadstillsynsmyndighet.
De riksomfattande målen för områdesanvändningen styr planeringen inom landskapen och kommunerna. Utöver de riksomfattande målen inbegriper det nuvarande systemet för planering av markanvändningen också landskapsplan, generalplan och detaljplan. Markanvändningen påverkas också t.ex. av olika slags region- och kommunstrategier, kommunernas markpolitik och byggnadsordningar. Beredningen av en plan innehåller i regel tre olika faser för deltagande: fasen med hörande om planen för deltagande och bedömning, hörande om utkastet till plan och hörande om förslaget till plan. Kommunmedlemmarna har rätt att framföra sin åsikt i alla faser. På motsvarande sätt har alla kommunmedlemmar rätt att anföra besvär över ett beslut som gäller en plan. Rätten att delta och rätten att söka ändring är vid planläggningen således betydligt mer omfattande än vid tillståndsförfarandena. Kommunen kan med stöd av 174 § i MBL avvika från en bestämmelse, en föreskrift, ett förbud eller en annan begränsning som anges i MBL. Undantagsförfarandet har således en koppling till planläggningen, eftersom det behövs ett undantagsbeslut om man vid byggande vill avvika från en plan. Ett undantag får inte medföra olägenheter med tanke på planläggningen, genomförandet av planen eller annan reglering av områdesanvändningen. Det får inte heller försvåra möjligheterna att uppnå målen för naturvården eller målen för skyddet av den byggda miljön. Vid undantagsförfarandet är kretsen av parter större och också bestämmelserna om besvärsrätt är mer omfattande än t.ex. vid förfarandet med bygglov.
Lagen om fornminnen
Fasta fornlämningar är enligt lagen om fornminnen (295/1963) fredade såsom minnen av Finlands tidigare bebyggelse och historia. Utan tillstånd som meddelats med stöd av lagen om fornminnen får fast fornlämning inte utgrävas, överhöljas, ändras, skadas, borttagas eller på annat sätt rubbas. Ett fredat objekt kan finnas ovan jord, under jord eller under vattnet.
Enligt 11 § i lagen om fornminnen kan tillstånd att rubba en fast fornlämning beviljas, om fornlämningen orsakar olägenhet som är oskälig i förhållande till fornlämningens betydelse. Tillstånd att rubba en fast fornlämning kan beviljas markägaren eller en annan aktör som har för avsikt att genomföra en åtgärd som kan inverka på den fasta fornlämningen. Ett tillstånd att rubba en fast fornlämning beviljas av Museiverket på ansökan. Enligt 23 § i lagen om fornminnen ska ansökan behandlas i brådskande ordning. Ändring i ett tillståndsbeslut får sökas genom besvär hos förvaltningsdomstolen.
Ett tillstånd att rubba en fast fornlämning behövs för byggande eller uppgradering av en produktionsanläggning om åtgärden kan inverka på en fast fornlämning. Tillståndet gäller i högst fem år från det att beslutet vann laga kraft. De undersökningar för vilka ett tillstånd att rubba en fast fornlämning krävs ska göras och åtgärder som syftar till rubbning av en fornlämning ska inledas medan tillståndet är i kraft. Giltighetstiden för ett tillstånd att rubba en fast fornlämning kan förlängas med högst två år.
Om det finns behov att undersöka en fast fornlämning innan tillstånd att rubba fornlämningen söks eller enligt villkoren i tillståndet, kan det behövas ett undersökningstillstånd som Museiverket beviljar med stöd av 10 § i lagen om fornminnen. Undersökningstillstånd ska sökas alltid när undersökningen kräver användning av sådana metoder som innebär att fornlämningen rubbas. Utöver metoder som innebär att fornlämningen rubbas betraktas som tillståndspliktig verksamhet också en systematisk dokumentering av objektet.
Lagen om Finlands ekonomiska zon
I enlighet med lagen om Finlands ekonomiska zon (1058/2004) omfattar Finlands ekonomiska zon det havsområde som ligger omedelbart utanför Finlands territorialvatten och som avgränsas i enlighet med Finlands överenskommelser med främmande stater och vars yttre gräns anges genom förordning av statsrådet.
Finlands och andra staters rättigheter fastställs i Förenta nationernas havsrättskonvention (FördrS 49–50/1996, nedan havsrättskonventionen). Med stöd av artikel 56 i havsrättskonvention har finska staten rätt att utforska och utnyttja, bevara och förvalta levande och icke-levande naturtillgångar i den ekonomiska zonen samt rätten till andra verksamheter som avser ekonomisk exploatering och utforskning av zonen tillkommer finska staten.
Finland har i den ekonomiska zonen i enlighet med folkrätten jurisdiktion med avseende på uppförande och användning av konstgjorda öar, anläggningar och andra konstruktioner samt på skydd av den marina miljön och marinvetenskaplig forskning, liksom också andra av folkrätten erkända rättigheter och skyldigheter.
Enligt 6 § i lagen om Finlands ekonomiska zon kan statsrådet efter ansökan lämna samtycke till utnyttjande av naturtillgångar på havsbottnen och i dess underlag i den ekonomiska zonen liksom också till forskning som åsyftar detta och till att i den ekonomiska zonen idkas annan verksamhet som avser ekonomiskt utnyttjande av zonen. Med stöd av 7 § i den lagen kan Statsrådet efter ansökan lämna samtycke till att uppföra och använda konstgjorda öar, anläggningar och konstruktioner för de verksamheter som avses i 6 § samt sådana övriga anläggningar och konstruktioner som kan störa utövandet av de rättigheter som Finland enligt folkrätten har i den ekonomiska zonen. Tillståndsärendet avgörs vid statsrådets allmänna sammanträde efter föredragning från arbets- och näringsministeriet.
Lagen om säkerhet vid hantering av farliga kemikalier och explosiva varor
Lagen om säkerhet vid hantering av farliga kemikalier och explosiva varor (390/2005, nedan kemikaliesäkerhetslagen), är en allmän lag om säker användning av farliga kemikalier och explosiva varor.
Tillämpningsområdet för kemikaliesäkerhetslagen är brett och det har beröringspunkter med annan lagstiftning som främjar kemikaliesäkerheten, såsom Europeiska unionens kemikaliesäkerhetslagstiftning och lagstiftningen om arbetarskydd, miljöskydd och markanvändning och byggande. Genom kemikaliesäkerhetslagen och de förordningar som utfärdats med stöd av den har man genomfört Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/18/EU om åtgärder för att förebygga och begränsa faran för allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår och om ändring och senare upphävande av rådets direktiv 96/82/EG, nedan Seveso III–direktivet. De i Seveso III-direktivet angivna skyldigheterna gäller industrianläggningar där man hanterar kemikalier som orsakar fysikaliska faror, hälsofaror och miljöfaror räknat från de kvantiteter som anges i direktivet.
Syftet med kemikaliesäkerhetslagen är att förebygga och avvärja sådana skador på person, miljö och egendom som orsakas vid tillverkning, användning, överföring, upplagring, förvaring och annan hantering av farliga kemikalier samt explosiva varor och även att främja den allmänna säkerheten. De mer detaljerade kraven angående säkerhet presenteras i statsrådets förordning om säkerhetskraven vid industriell hantering och upplagring av farliga kemikalier (856/2012).
Enligt 23 § i kemikaliesäkerhetslagen får omfattande industriell hantering och upplagring av farliga kemikalier samt tillverkning och upplagring av explosiva varor enligt 58 § i den lagen utövas med Säkerhets- och kemikalieverkets (nedan Tukes) tillstånd. Tukes övervakar att den lagen följs till den del uppgiften inte har ålagts någon annan myndighet. I 115 § i kemikaliesäkerhetslagen finns också bestämmelser om myndighetsuppgifter för räddningsmyndigheterna, polisen och tullmyndigheterna. Tukes är den centrala tillståndsmyndigheten enligt kemikaliesäkerhetslagen när det gäller övervakning av stora industrianläggningar och explosiva varor. Räddningsmyndigheterna övervakar att kemikaliesäkerhetslagen följs när det gäller liten industriell hantering och förvaring av farliga kemikalier. Polisen övervakar bland annat användning och överlåtelse av explosiva varor.
Tillståndsansökningar ska göras skriftligen, och på begäran av Säkerhets- och kemikalieverket ska ytterligare exemplar ges in av ansökningshandlingarna, om det behövs för kungörelse av ett ärende och för begäran om utlåtande. I övrigt iakttas förvaltningslagen när en tillståndsansökan behandlas. Enligt 9 § i statsrådets förordning om övervakning av hanteringen och upplagringen av farliga kemikalier (685/2015), nedan kemikalieövervakningsförordningen, och 5 § i statsrådets förordning om övervakning av tillverkningen och upplagringen av explosiva varor (819/2015) ska Säkerhets- och kemikalieverket när det behandlar en tillståndsansökan begära utlåtanden av NTM-centralen och räddningsmyndigheten och vid behov av andra. Enligt 104 b § i kemikaliesäkerhetslagen ska Tukes informera om en tillståndsansökan genom att i minst 30 dagar kungöra ansökan på de berörda kommunernas anslagstavlor och information om kungörelsen ska publiceras också på tillståndsmyndighetens webbplats. Dessutom ska information om kungörelsen publiceras i åtminstone en tidning med allmän spridning inom verkningsområdet, om inte ärendet är av ringa betydelse eller annonsering annars är uppenbart onödigt. Den berörda allmänheten ska underrättas särskilt om kungörelsen. Om lagen om samordning av vissa miljörelaterade tillståndsförfaranden tillämpas på behandlingen av en tillståndsansökan som gäller omfattande industriell hantering och upplagring av en farlig kemikalie eller tillverkning och upplagring av explosiva varor, ska 11 § i den lagen tillämpas på informationen om tillståndsansökan.
I enlighet med 104 c § i kemikaliesäkerhetslagen ska den berörda allmänheten ges möjlighet att komma med anmärkningar och framföra sin åsikt med anledning av ärendet. Utöver vad som föreskrivs i förvaltningslagen ska sökanden och den berörda allmänheten ges möjlighet att avge bemötande när det gäller sådana krav och utredningar i utlåtanden och anmärkningar som kan påverka hur ärendet avgörs. Med anledning av detta ska sökanden eller den berörda allmänheten ges möjlighet att avge genmäle, om bemötandet kan påverka hur ärendet avgörs.
Enligt 11 § i kemikalieövervakningsförordningen ska Säkerhets- och kemikalieverket informera regionförvaltningsverket, närings- trafik- och miljöcentralen, räddningsmyndigheten samt den kommunala miljövårdsmyndigheten och byggnadstillsynsmyndigheten om tillståndsbeslut som avser kemikalier. Enligt 7 § i förordningen om övervakning av tillverkningen och upplagringen av explosiva varor ska Tukes informera regionförvaltningsverket, NTM-centralen, räddningsmyndigheten, polisen samt kommunen om tillståndsbeslut som avser tillverkning och upplagring av explosiva varor. Kemikaliesäkerhetslagens 126 § innebär att tillståndsbeslut får överklagas genom besvär hos den regionalt behöriga förvaltningsdomstolen.
Enligt 24 § i kemikaliesäkerhetslagen får liten industriell hantering och upplagring av en farlig kemikalie utövas endast när anmälan om det gjorts. Verksamhetsutövaren ska göra en anmälan till räddningsmyndigheten, om anmälan inte med stöd av 23 § 2 mom. i kemikaliesäkerhetslagen ska göras till Tukes.
Naturgasförordningen
Statsrådets förordning om säkerhet vid hantering av naturgas (551/2009, nedan naturgasförordningen) omfattar biogasanläggningarna, eftersom förordningen tillämpas på teknisk användning av naturgas samt på rörsystem och aggregat som är avsedda för tillvaratagning, överföring, distribution och förbrukning av naturgas. Naturgasförordningen tillämpas vid biogasanläggningar också på upplagring av uppgraderad biogas (biometan) antingen i gasform eller flytande form. Naturgasförordningen tillämpas dessutom på tankstationer för biogas som används i trafiken. I fråga om de administrativa kraven jämställs biogasen med naturgas när metanhalten i biogasen är minst 80 procent.
Byggnadstillståndet enligt 5 § i naturgasförordningen gäller byggande av rörsystem för överföring, distribution och förbrukning av naturgas. Byggnadstillstånd krävs inte för en husförgrening till ett distributionsrörsystem eller för ett driftrörsystem, om det största tillåtna drifttrycket är högst 0,5 bar eller rörsystemets nominella storhet är högst DN 25. Ett byggnadstillstånd krävs dock för ett driftrörsystem om de förbrukningsanordningar som ingår i objektet har en sammanlagd nominell bränsleeffekt på 1,2 megawatt eller mer.
Ett byggnadstillstånd för upplagring av naturgas enligt 9 § i naturgasförordningen krävs om mängden naturgas som ska upplagras är minst 5 ton. Om upplagringsmängden överstiger 0,2 ton men understiger 5 ton krävs en anmälan om upplagring enligt 9 §. Tillstånd ska sökas och anmälan göras innan några avgöranden om detaljerade lösningar träffas i god tid innan byggnadsarbetet inleds.
Den behöriga myndigheten i fråga om både byggnadstillstånd och anmälan om upplagring är Tukes.
Luftfartslagen
Luftfartslagen (864/2014) är en allmän lag som gäller luftfarten och som innehåller heltäckande bestämmelser om bl.a. luftfartyg och säkerhets- och behörighetskrav, tillstånd och register samt om flygplatser och påföljdspraxis. Luftfartslagen tillämpas på luftfart inom finskt territorium, om inte något annat följer av Europeiska unionens lagstiftning eller internationella förpliktelser som är bindande för Finland.
I 158 § i luftfartslagen föreskrivs det om flyghinder som kan vara master, vindkraftverk eller andra anordningar, byggnader, konstruktioner eller märken. Hinder av ovan nämnda slag får inte sättas upp, utformas eller riktas så att de av misstag kan förväxlas med anläggningar eller märken som tjänar luftfarten. En konstruktion eller anordning får inte heller vare sig störa anläggningar som tjänar luftfarten eller flygtrafiken eller i övrigt äventyra flygsäkerheten. För att dylika anordningar, byggnader, konstruktioner eller märken som eventuellt kan medföra förväxling, störningar eller risker ska få sättas upp krävs ett flyghindertillstånd enligt 158 § i luftfartslagen, om hindret reser sig högre än de i lag angivna höjdgränserna eller om det inte uppfyller övriga villkor.
Tillstånd att sätta upp ett flyghinder ska på förhand sökas hos Transport- och kommunikationsverket Traficom, om inte den berörda leverantören av lufttrafikledningstjänst Air Navigation Services Finland Oy (ANS Finland) i sitt utlåtande har befriat sökanden från skyldigheten att ansöka om flyghinderstillstånd. Ansökan om flyghindertillstånd ska åtföljas av ett utlåtande från ANS Finland, och när det gäller vindkraftverk på havsområden också av ett utlåtande av Gränsbevakningsväsendet. Den sökande ska inhämta ovan nämnda utlåtanden innan denne hos Transport- och kommunikationsverket kan inleda förfarandet för sökande av tillstånd att sätta upp ett flyghinder. Om inte flygsäkerheten äventyras, kan Transport- och kommunikationsverket ge tillstånd att sätta upp anordningar, byggnader, konstruktioner eller märken. Tillstånd ska beviljas, om den olägenhet det planerade hindret medför för flygtrafikens smidighet kan minskas med till buds stående planeringskriterier för flygförfarandet så att hindret inte medför oskälig olägenhet för flygplatsoperatören eller försvårar smidig flygtrafik. Flyghinder ska markeras i enlighet med Transport- och kommunikationsverkets föreskrifter. Ett flyghinderstillstånd kan krävas för vindkraftverk och skorstenar på höga industribyggnader.
Lagen om försvarsmakten
Enligt lagen om försvarsmakten (551/2007) hör till försvarsmaktens uppgifter övervakning av landområdena, vattenområdena och luftrummet samt tryggande av den territoriella integriteten.
Vid territorialövervakningen ska man beakta att vindkraftverks inverkningar kan sträcka sig över ett stort område. På grund av sin höjd och sina rörliga delar kan vindkraftverk orsaka störningar för försvarsmaktens sensorer, t.ex. radaranläggningar. De viktigaste störningarna på en radar består av döda vinklar och kortare bärvidd för radarmätningen vilka beror på ett vindkraftverks skuggeffekt samt av de felaktiga iakttagelser som blänket orsakar. Störningarna kan medföra betydande och långvariga problem för flygvapnets och marinens övervakningsförmåga som baserar sig på radar och som också används för att stöda den civila luftfarten och verksamheten för de övriga myndigheter som opererar inom havsområdet.
Huvudstaben avger försvarsmaktens utlåtande om acceptabiliteten hos vindkraftsbyggandet. Utöver inverkningarna på radaranläggningar bedöms i utlåtandena dessutom vindkraftbyggandets inverkningar på den militära luftfarten, på försvarsmaktens fasta länkförbindelser samt inverkningarna på försvarsmaktens verksamhetsbetingelser på regional nivå. Om ett vindkraftsprojekt bedöms ha betydande inverkningar på prestationsförmågan hos territorialövervakningssystemet, motsätter sig försvarsmakten genomförandet av projektet.
Elmarknadslagen
Syftet med elmarknadslagen (588/2013) är att säkerställa förutsättningarna för att den nationella och regionala elmarknaden samt Europeiska unionens inre marknad för el ska fungera effektivt och säkert samt miljömässigt hållbart, så att slutförbrukarna garanteras en god elleveranssäkerhet, konkurrenskraftiga elpriser och skäliga principer för tjänsterna.
Elmarknadslagen tillämpas på elmarknaden, som omfattar produktion, import, export och leverans av el samt elöverföring och eldistribution. Energimyndigheten är behörig myndighet när det gäller tillståndsärenden enligt elmarknadslagen. Enligt 14 § i elmarknadslagen ska för byggande av en elledning med en nominell spänning på minst 110 kilovolt projekttillstånd begäras hos Energimyndigheten. Något projekttillstånd krävs dock inte för byggande av en fastighets eller en motsvarande fastighetsgrupps interna elledning. Arbets- och näringsministeriet är tillståndsmyndighet när det gäller byggande av en elledning som överskrider landets gräns. Projekttillståndet kan förenas med sådana villkor som ska anses nödvändiga med tanke på förutsättningarna för tillstånd.
När projekttillstånd söks får det finnas flera alternativa rutter enligt vilka en elledning kan dras. Dragningen av elledningen fastställs inte i projekttillståndet, utan det görs separat i samband med att man ansöker om rätt att använda ledningsrutten. I de flesta fall förvärvas rätten att använda en viss rutt för en högspänningsledning vid inlösningsförfarande enligt lagen om inlösen av fast egendom och särskilda rättigheter (603/1977). Av tillståndsbeslutet ska dock framgå på vilket sätt en bedömning enligt lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning (252/2017) har beaktats.
Syftet med förfarandet med projekttillstånd är i första hand att bedöma vilken betydelse projekten för byggande av högspänningsledningar har för elsystemet och elöverföringsbehoven. En förutsättning för att projekttillstånd ska beviljas är att elledningen behövs för att trygga elöverföringen. Projekttillståndet är av väsentlig betydelse för byggandet av stora produktionsenheter. Enligt 16 § 3 mom. i elmarknadslagen kan projekttillståndet förenas med sådana villkor som ska anses nödvändiga med tanke på förutsättningarna för tillstånd och på basis av vilka projekttillståndet enligt Energimyndighetens föresats gäller i fem år från det att beslutet vunnit laga kraft. Den ledning som beskrivs i ansökan om projekttillstånd ska bli färdig inom nämnda tid. Om giltighetstiden för ett projekttillstånd löper ut medan arbetena för byggande av ledningen ännu pågår, ska ett nytt projekttillstånd sökas för projektet.
I 64 § i elmarknadslagen föreskrivs det om anmälningar om byggande och avvecklande av kraftverk som ska lämnas till Energimyndigheten, och i statsrådets förordning om elmarknaden (65/2009) meddelas närmare bestämmelser om de uppgifter som ska ingå i en anmälan och om anmälningsförfarandet. I 17 § i elmarknadslagen föreskrivs det dessutom att dragning av en elledning med en nominell spänning på minst 110 kilovolt kräver kommunens samtycke, om inte rätten att placera elledningen grundar sig på ett sådant inlösningsförfarande som avses i lagen om inlösen av fast egendom och särskilda rättigheter (603/1977) och elledningen byggs någon annanstans än på ett område som i planen har reserverats för detta ändamål.
Lagen om animaliska biprodukter
I lagen om animaliska biprodukter (517/2015, nedan biproduktslagen) föreskrivs det om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter och därav framställda produkter som inte är avsedda att användas som livsmedel. Biproduktslagen och jord- och skogsbruksministeriets förordning om animaliska biprodukter (783/2915), som utfärdats med stöd av den, innehåller de lättnader som införts i samband med det nationella genomförandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1069/2009 om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter och därav framställda produkter som inte är avsedda att användas som livsmedel och om upphävande av förordning (EG) nr 1774/2002 (nedan biproduktsförordningen). Bestämmelserna handlar om användning och bortskaffande av biprodukter och därav framställda produkter. I biproduktslagen föreskrivs det också om tillsynsmyndigheter och deras uppgifter.
Enligt 33 § i biproduktslagen ska anläggningarna i branschen för animaliska biprodukter vara godkända eller registrerade innan verksamheten inleds. I artiklarna 23 och 24 i biproduktsförordningen nämns de anläggningar och verksamheter för vilka registrering och godkännande krävs. Godkännande eller registrering söks skriftligen hos den behöriga myndigheten. Godkännandenumret för de anläggningar som har godkänts införs i det tillsynsregisger som förs av Livsmedelsverket. I enlighet med biproduktsförordningen för Livsmedelsverket på sin webbplats dessutom en sådan förteckning över godkända anläggningar som EU-kommissionen förutsätter.
Lagen om gödselfabrikat
Syftet med lagen om gödselfabrikat (539/2006) är att trygga växtproduktionen samt kvaliteten på livsmedlen och miljön genom att främja tillgången på säkra gödselfabrikat av hög kvalitet som är lämpliga för växtproduktion och användningen av biprodukter som lämpar sig som gödselfabrikat samt att se till att tillräckliga uppgifter om gödselfabrikat lämnas dem som köper och använder produkterna.
En aktör som tillverkar, tekniskt bearbetar eller lagrar organiska gödselfabrikat eller råvaror till sådana ska vara godkänd av Livsmedelsverket innan verksamheten inleds. Godkännandet av en anläggning enligt 14 § i lagen om gödselfabrikat är anläggnings- eller produktlinjespecifikt och det baserar sig på lagen om gödselfabrikat och på biproduktsförordningen. Gårdsspecifika anläggningar som endast hanterar gödsel och växtmaterial från den egna gården behöver inte något anläggningsgodkännande enligt lagen om gödselfabrikat. Andra anläggningar än lantgårdarnas anläggningar omfattas i praktiken alltid av lagen om gödselfabrikat, eftersom rötresterna används som gödningsmedel. Förfarandet för godkännande av anläggningar är inte förenat med några krav som gäller produktion eller användning av biogas. Vid anläggningar som producerar biogas hör hanteringen och vidarebearbetningen av rötrester till lagens tillämpningsområde.
Lagen om utsläppshandel
Syftet med lagen om utsläppshandel (311/2011) är att på ett kostnadseffektivt och ekonomiskt effektivt sätt främja minskningen av växthusgasutsläpp. Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG (nedan utsläppshandelsdirektivet) har genomförts genom lagen om utsläppshandel. Utsläppshandelsdirektivet trädde i kraft den 25 oktober 2003 och det har ändrats ett flertal gånger.
Enligt 8 § i lagen om utsläppshandel ska alla anläggningar som omfattas av utsläppshandeln ha ett tillstånd för utsläpp. Utsläppstillstånd krävs bland annat för förbränning av bränsle vid anläggningar som har en sammanlagd tillförd effekt på mer 20 MW eller mindre anläggningar som befinner sig i samma fjärrvärmenät som ovan nämnda anläggningar.
Utsläppstillstånd söks hos Energimyndigheten som är Finlands utsläppshandelsmyndighet. Till ansökan ska fogas för tillståndsprövningen nödvändiga uppgifter om anläggningen, dess verksamhet och utsläppskällor samt en plan för övervakning av utsläppen och planerade åtgärder för rapportering av utsläppen. Innan tillstånd beviljas ska dessutom en utredning om att anläggningens verksamhet får utövas med stöd av bestämmelserna om miljöskydd ges in till utsläppshandelsmyndigheten.
Ansökan ska lämnas in till utsläppshandelsmyndigheten minst sex månader innan verksamheten enligt planerna ska inledas. Utsläppshandelsmyndigheten ska fatta beslut om tillståndet och om godkännande av planen för övervakning av utsläpp senast två månader efter det att ansökan och eventuella kompletteringar av den har lämnats in till utsläppshandelsmyndigheten.
För att ett utsläppstillstånd ska beviljas förutsätts att det finns en tillräcklig kontrollplan enligt lagen om utsläppshandel och att anläggningen får bedriva verksamhet med stöd av miljöskyddsbestämmelserna.
Lagen om kompensationsområden för vindkraft
I lagen om kompensationsområden för vindkraft (490/2013) föreskrivs det om kompensationsområden för vindkraft, om byggande av vindkraftverk inom dessa och om de avgifter till staten som tas ut för de vindkraftverk som är belägna inom sådana områden. Det finns ett kompensationsområde för vindkraft, nämligen vindkraftsområdet vid Bottenviken, som inbegriper kommunerna Karlö, Lumijoki, Brahestad, Siikajoki och Pyhäjoki.
Den allmänna styrningen, uppföljningen och utvecklingen av verksamhet enligt lagen om kompensationsområden för vindkraft hör till arbets- och näringsministeriets uppgifter. Energimyndigheten tar ut de avgifter som avses i lagen om kompensationsområden för vindkraft och sköter övriga uppgifter som föreskrivs i den lagen.
Skyldiga att betala vindkraftsavgift är de elproducenter som i sin besittning har ett vindkraftverk som är beläget inom ett kompensationsområde för vindkraft. Innan ett vindkraftverk tas i kommersiell drift ska elproducenten göra en anmälan om detta till Energimyndigheten.
Territorialövervakningslagen
Bestämmelser om övervakningen och tryggandet av Finlands territoriella integritet ingår i territorialövervakningslagen (755/2000).
I 12 § i territorialövervakningslagen föreskrivs att på Finlands territorialvatten får utredningar som gäller formen eller sammansättningen av eller strukturen hos havsbottnen eller dess inre inte utan tillstånd företas med hjälp av geologiska eller geofysiska undersökningar, inte heller får havsbottnens topografiska former mätas och registreras systematiskt.
Tillstånd till undersökning och kartläggning av havsbottnen kan beviljas om inte verksamheten utsätter territorialövervakningen för risker eller om riskerna väsentligt kan minskas genom tillståndsbestämmelser. Tillståndet kan förenas med sådana villkor i fråga om verksamheten, den utrustning som används i verksamheten och utrustningens tekniska egenskaper samt i fråga om området och tidpunkten för verksamheten, vilka behövs med tanke på territorialövervakningen och sökandens säkerhet. Ärendet som gäller beviljande av tillstånd till verksamheten i fråga handläggs och avgörs av huvudstaben.
Lagen om inlösen av fast egendom och särskilda rättigheter
I lagen om inlösen av fast egendom och särskilda rättigheter (603/1977, nedan inlösningslagen) finns bestämmelser om inlösen av fast egendom och särskilda rättigheter. Med fast egendom avses äganderätt och därmed jämförbar rätt till fastighet eller annat jord- eller vattenområde samt till dem hörande byggnad eller konstruktion.
Enligt 3 § i inlösningslagen kan genom inlösen fast egendom eller ständig eller tidsbestämd särskild rättighet förvärvas, rätten att nyttja eller råda över fast egendom eller särskilda rättigheter varaktigt eller för viss tid begränsas samt särskild rättighet upphävas.
Inlösen får ske, när allmänt behov så kräver. Inlösen får likväl inte verkställas, om inlösningens syfte kan uppnås lika lämpligt på något annat sätt eller om det men inlösningen förorsakar enskilt intresse är större än den nytta som den medför för allmänt intresse. Också en privaträttslig sammanslutning som visar att inlösen är påkallad av ett allmänt behov och företer en tillförlitlig utredning om att den egendom som ska lösas in kommer att användas till sitt avsedda ändamål kan vara sökande av inlösen.
När det gäller produktionsanläggningar för förnybar energi hänför sig inlösen särskilt till byggandet av sådana ledningar som behövs för att ett kraftverk ska kunna anslutas till nätet; det typiska då är att det ansöks om inskränkning av nyttjanderätten till ett markområde genom inlösen och marken förblir i markägarens ägo.
Ett ärende som gäller inlösningstillstånd avgörs, beroende på fallet i fråga, av antingen Lantmäteriverket eller statsrådet. Om inlösningstillstånd söks exempelvis för ett projekt för byggande av en kraftledning eller ett naturgasnät och om ingen motsätter sig att inlösningstillstånd utfärdas eller det är fråga om inlösen som är av mindre betydelse med avseende på allmänt och enskilt intresse, avgörs ansökan om inlösningstillstånd av Lantmäteriverket. De ärenden om inlösningstillstånd som avgörs vid statsrådets allmänna sammanträde bereds av arbets- och näringsministeriet. Inlösningsförrättningen verkställs alltid av Lantmäteriverket.
Lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning
Syftet med lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning (252/2017, nedan MKB-lagen) är att främja miljökonsekvensbedömningen och ett enhetligt beaktande av bedömningen vid planering och beslutsfattande. Genom den lagen genomfördes Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/92/EU om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt och Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/52/EU om ändring av direktiv 2011/92/EU om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt.
Förfarandet vid miljökonsekvensbedömning tillämpas på projekt och ändringar av projekt som sannolikt medför betydande miljökonsekvenser. De projekt som alltid kräver ett bedömningsförfarande räknas upp i bilaga 1. Dessutom föreskrivs det i 11 § i MKB-lagen att NTM-centralen beslutar om tillämpningen av bedömningsförfarandet i enskilda fall när ett projekt eller en ändring av det kan antas få betydande miljökonsekvenser som till sin natur och omfattning kan jämföras med konsekvenserna av projekt som avses i bilaga 1. Enligt 13 § i MKB-lagen ska innan beslutet fattas om behovet av MKB-förfarande i enskilda fall de berörda myndigheterna höras, om inte detta är uppenbart onödigt. Den behöriga myndigheten ska besluta om tillämpningen av bedömningsförfarandet utan dröjsmål, dock senast en månad från det att myndigheten har fått tillräcklig information om projektet och dess miljökonsekvenser. Vid förfarandet vid miljökonsekvensbedömning är NTM-centralen kontaktmyndighet, utom i sådana kärnanläggningsprojekt som avses i kärnenergilagen. I dem är arbets- och näringsministeriet kontaktmyndighet.
MKB-förfarandet ska enligt 15 § i MKB-lagen genomföras i ett så tidigt skede som möjligt av projektplaneringen medan det ännu finns möjliga genomförandealternativ. Enligt 8 § i MKB-lagen kan kontaktmyndigheten före eller under bedömningsförfarandets gång anordna en förhandsöverläggning i samarbete med den projektansvarige och de centrala myndigheterna. Bedömningsförfarandet inleds när den projektansvarige lämnar in ett program för miljökonsekvensbedömning till kontaktmyndigheten, varefter kontaktmyndigheten i enlighet med 17 § i MKB-lagen ser till att det informeras om programmet för miljökonsekvensbedömning genom kungörelse, att behövliga utlåtanden begärs och att det ges möjlighet att framföra åsikter om programmet. Kontaktmyndigheten ska också ge kommunerna inom projektets influensområde tillfälle att ge utlåtande om programmet. Åsikter och utlåtanden ska lämnas till kontaktmyndigheten inom den tid som anges i kungörelsen. Tiden börjar löpa den dag kungörelsen offentliggörs och är 30 dagar lång.
Närmare bestämmelser om innehållet i programmet för miljökonsekvensbedömning finns i statsrådets förordning om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning (277/2017).
Kontaktmyndigheten ska ge ett utlåtande om programmet för miljökonsekvensbedömning till den projektansvarige inom en månad från det att tiden för lämnande av utlåtanden och framförande av åsikter har löpt ut.
Den projektansvarige ska enligt 19 § i MKB-lagen sammanställa en miljökonsekvensbeskrivning utifrån programmet för miljökonsekvensbedömning och det utlåtande som kontaktmyndigheten har avgett om det och lämna beskrivningen till kontaktmyndigheten. Närmare bestämmelser om beskrivningens innehåll finns i statsrådets förordning om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning.
Kontaktmyndigheten ska kontrollera miljökonsekvensbeskrivningens tillräcklighet och kvalitet och därefter sammanställa en motiverad slutsats om projektets betydande miljökonsekvenser, föreskrivs det i 23 § i MKB-lagen. Den motiverade slutsatsen ska ges till den projektansvarige inom två månader från det att tiden för lämnande av utlåtanden och framförande av åsikter har löpt ut. Om kontaktmyndigheten inte kan sammanställa en motiverad slutsats på grund av att miljökonsekvensbeskrivningen är bristfällig, ska myndigheten meddela den projektansvarige till vilka delar beskrivningen behöver kompletteras, föreskrivs det vidare i 24 § i MKB-lagen. Kontaktmyndigheten ska se till att det efter kompletteringen av miljökonsekvensbeskrivningen ordnas ett hörande om den på det sätt som anges i 20 § i MKB-lagen. Kontaktmyndigheten avger därefter sin motiverade slutsats i enlighet med 23 §.
Lagen om tryckbärande anordningar
Lagen om tryckbärande anordningar (1144/2016) tillämpas på tryckbärande anordningar och på tryckbärande anordningar i fartyg. Enligt 51 § i lagen om tryckbärande anordningar ska ägaren eller innehavaren anmäla en tryckbärande anordning för registrering i samband med första periodiska besiktningen, om den tryckbärande anordningen kan medföra betydande fara. Den första periodiska besiktningen ska göras i samband med ibruktagandet. Ägaren eller innehavaren ska göra anmälan om registrering till besiktningsorganet.
Enligt 52 § i lagen om tryckbärande anordningar ska besiktningsorganet granska anmälan om registrering och komplettera den med uppgifter om tidpunkten för den första periodiska besiktningen och besiktningens resultat och om arten och tidpunkten för följande periodiska besiktning samt lämna tillsynsmyndigheten dessa uppgifter.
Av de anläggningar som producerar förnybar energi omfattas t.ex. de anläggningar som förbränner fasta biomassabränslen av registreringsskyldighet enligt lagen om tryckbärande anordningar.