7.1
Hälsoskyddslagen
5 kap. Den nuvarande rubriken ”hushållsvatten” för kapitlet ska ändras enligt förslaget så att där nämns både hushållsvatten och varmt bruksvatten. Ändringen behövs eftersom dricksvattendirektivet även innehåller bestämmelser om omständigheter som gäller varmt bruksvatten. Det är dock skäl att även i fortsättningen hålla hushållsvatten och varmt bruksvatten separata som begrepp, eftersom alla bestämmelser som gäller hushållsvatten inte kan tillämpas på varmt bruksvatten. Varmt bruksvatten levereras exempelvis inte, utan det värms upp genom byggnadens vatteninstallationer, och alla gränsvärden för parametrarna angående kvalitetskraven på hushållsvatten lämpar sig inte för varmt bruksvatten, eftersom dessa gränsvärden är fastställda på basis av oral exponering för vatten. Varmt bruksvatten använder man i huvudsak för att tvätta sig.
16 §.Tillämpningsområde. Paragrafen föreslås bli ändrad i sin helhet genom att till 5 kap. foga en ny paragraf om tillämpningsområdet, varvid 16 § i den gällande lagen blir en ny 16 a §. Enligt förslaget ska till paragrafen flyttas en del av de kännetecken som har en central koppling till definitionen av hushållsvatten i den gällande lagen. Dessutom ska från paragrafens tillämpningsområde avgränsas sådana vatten som inte omfattas av bestämmelserna i dricksvattendirektivet, antingen enligt en avgränsning av hela direktivets tillämpningsområde eller per artikel för sådana funktioner där dricksvattendirektivet ger ett nationellt spelrum att besluta om avgränsning av tillämpningsområdet.
Anskaffning av hushållsvatten kan genomföras antingen genom att fastigheten ansluter sig till vattenledningsnätet hos en anläggning som levererar hushållsvatten eller genom att hushållsvattnet tas med vattenanvändarens egna anordningar. Hushållsvatten kan även levereras med tankar.
I 1 mom. föreslås bestämmelser om att detta kapitel ska tillämpas på hushållsvatten som är avsett att användas av människor och som antingen tillhandahålls på ovan nämnda sätt eller tappas på flaska eller i behållare. Det föreslås att till momentet flyttas preciseringen om vattnets leveranssätt från den gällande lagens definition av hushållsvatten. Förflyttningen av vattnets leveranssätt från definitionen av hushållsvatten till tillämpningsområdet avses förtydliga definitionen av hushållsvatten samt tolkningen av vad bestämmelserna om hushållsvatten tillämpas på.
Enligt förslaget ska det föreskrivas i 2 mom. om de bestämmelser som kan tillämpas på varmt bruksvatten och produkter som kommer i kontakt med det. På varmt bruksvatten och produkter som kommer i kontakt med det tillämpas 17 och 17 b §, 19 § 1 och 3―5 mom., 19 b §, 20 § 3 mom. och 6 mom. samt 21 §.
I 3 mom. föreslås bestämmelser om att vad som i denna lag föreskrivs om anläggningar som levererar hushållsvatten tillämpas också på verksamhetsutövare som levererar vatten till en anläggning som levererar hushållsvatten. Bestämmelsen föreslås bli överförd till momentet från 16 § 3 mom. i den gällande lagen. I Finland är det allmänt att ett så kallat partivattenverk levererar vatten till verksamhetsutövare som fungerar som anläggning som levererar hushållsvatten. Enligt den etablerade tolkningen anses dock ett partivattenverk inte vara en anläggning som levererar hushållsvatten, eftersom det inte har slutförbrukare av vatten som sina kunder, utan endast en verksamhetsutövare som levererar hushållsvatten till slutförbrukare av vatten anses vara en anläggning som levererar hushållsvatten.
I 4 mom. föreslås det bestämmelser om att detta kapitel inte ska tillämpas på
1) vatten som används uteslutande för klädtvätt eller städning, för sanitetsändamål eller för andra motsvarande ändamål där människors exponering för vattnet är ringa,
2) naturligt mineralvatten som Livsmedelsverket erkänt i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/54/EG om utvinning och saluförande av naturliga mineralvatten,
3) vatten som är sådant i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/83/EG om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel avsett vatten som används i medicinskt syfte.
Enligt förslaget ska till momentet överföras 16 § 2 mom. i den gällande lagen, genom vilket definitionen av hushållsvatten preciseras i den gällande lagen genom att även exkludera vatten som används för vissa ändamål från lagens tillämpningsområde. Överföringen av momentet från definitionen av hushållsvatten till tillämpningsområdet avses förtydliga definitionen av hushållsvatten. Vatten som uteslutande används för att tvätta sig med föreslås dock tas bort från funktionerna på vilket kapitlet inte tillämpas enligt det överförda momentet, eftersom vissa artiklar i dricksvattendirektivet även innehåller bestämmelser om varmt bruksvatten som i första hand används för att tvätta sig med. Bruksvatten, dvs. vatten som används för andra användningsändamål än som hushållsvatten, inklusive varmt bruksvatten, avses dock inte heller framöver ingå i definitionen av hushållsvatten.
Bruksvatten får dock inte orsaka skada för människors hälsa. På kallt bruksvatten avses de allmänna skyldigheterna angående att vatten inte får orsaka skada för hälsan tillämpas i enlighet med hälsoskyddslagen. Kallt bruksvatten är till exempel vatten som leds in i en byggnads specialvatteninstallation som fastställts i vatten- och avloppsinstallationsförordningen. Specialvatteninstallationer kan finnas i industrianläggningar eller andra motsvarande anläggningar. Det är också fråga om en specialvatteninstallation om till exempel dagvatten eller ytvatten eventuellt används på en fastighet för bevattning av trädgården, som tvättvatten, sköljvatten i toalettstol eller i sprinkleranordningar, springbrunnar, simbassänganordningar, bubbelpoolar, badtunnor, utomhusduschar vid badstränder och motsvarande objekt.
Beträffande naturliga mineralvatten innehåller förslaget preciseringar om att man med dessa avser vatten som Livsmedelsverket erkänt i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/54/EG om utvinning och saluförande av naturliga mineralvatten. Definitionen av vatten som används i medicinskt syfte, som direktivet inte tillämpas på enligt dricksvattendirektivet, föreslås bli preciserat på sätt att med det avses vatten i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/83/EG om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel.
Enligt förslaget ska i det nya 5 mom. föreskrivas att på hushållsvatten som de anläggningar som levererar i snitt mindre än 10 kubikmeter hushållsvatten per dygn levererar till vattendistributionsområdet tillämpas inte 19 a §. De detaljerade bestämmelserna angående riskhanteringsplanen i hälsoskyddslagen ska därmed inte tillämpas på små anläggningar som levererar hushållsvatten. Sådana anläggningar ska dock inte helt befrias från riskbedömning och riskhantering, utan de allmänna principerna om riskhantering ska även tillämpas på dem. Merparten av de störningssituationer som gäller hushållsvatten och orsakar en potentiell sanitär olägenhet för vattenanvändarna i Finland sker uttryckligen i små anläggningar som levererar hushållsvatten. Beredskap och riskhantering har allmänt konstaterats vara de mest ändamålsenliga metoderna för förebyggande av störningssituationer. Av denna anledning skulle det vara ändamålsenligt att utfärda bestämmelser om tillämpning av de allmänna principerna om riskhantering även för små anläggningar som levererar hushållsvatten. Eftersom dricksvattendirektivet inte tillämpas på sådana anläggningar skulle det vara lämpligt att för dem utfärda nationella bestämmelser om en lättare riskbedömning och riskhantering som påverkar kvaliteten på hushållsvatten än direktivet förutsätter och med beaktande av deras resurser, och på så sätt främja folkhälsan och minska antalet störningssituationer i anknytning till hushållsvatten. Små anläggningar som levererar hushållsvatten ska inte heller åläggas att upprätthålla en avgränsning av vattendistributionsområdet som geografisk information i enlighet med 18 a § 3 mom.
Riskhantering i enlighet med dricksvattendirektivet enligt 19 a § avses inte heller tillämpas på småskalig kommersiell eller offentlig verksamhet där hushållsvattnet tas från en egen vattenkälla, såsom en brunn. Med sådana verksamhetsutövare avses exempelvis små byskolor inom den offentliga verksamheten samt inom kommersiell verksamhet småskalig uthyrning av semesterfastigheter eller kommersiell användning av livsmedelslokaler, såsom kiosker eller små kaféer. Det kan anses vara oskäligt att kräva en riskhantering av den omfattning som anges i dricksvattendirektivet av sådana små aktörer. Eftersom riskhantering dock även är viktig för dessa aktörer föreslås det att de allmänna principerna för riskhantering i 19 § ska gälla dem. Avsikten är att utfärda bestämmelser om dessa aktörers riskhantering i lagstiftningen på lägre nivå, men inte i så stor omfattning som dricksvattendirektivet förutsätter. Beviljandet av detta undantag baserar sig på artikel 3.6 i dricksvattendirektivet.
I 6 mom. föreslås det bestämmelser om att på sjögående fartyg som uteslutande trafikerar inom Finlands territorialvatten och som transporterar passagerare och behandlar vatten genom att avsalta det och leda det till hushållsvatten tilllämpas inte 19 § 2 mom. 1 punkten eller 19 a §. Genom det nya 6 mom. verkställs artikel 3.2 i direktivet, där det föreskrivs att fartyg som tar råvatten från havsvatten, avsaltar vattnet så att det blir användbart som hushållsvatten och transporterar passagerare inte ska behöva göra någon riskbedömning som påverkar kvaliteten på havsvattnet. Bestämmelsen avses enbart gälla fartyg som trafikerar inom Finlands territorialvatten, eftersom de internationella bestämmelser som avses i 6 § 4 mom. i hälsoskyddslagen tillämpas på fartyg som trafikerar på internationella vatten. Sådana fartyg som uteslutande trafikerar inom Finlands territorialvatten är få till antalet.
I 7 mom. föreslås bestämmelser om att på de fastigheter som stadigvarande eller tillfälligt används av försvarsförvaltningen och på de med stöd av 15 § 8 mom. i lagen om försvarsmakten (551/2007) föreskrivna objekt som ska ges särskilt skydd tillämpas inte 18 § 3 mom., 18 a § 3 mom., 20 § 2, 4 och 5 mom., 21 § eller 49 a § 3 mom. I 7 a § föreskrivs det om försvarsmaktens uppgifter inom hälsoskydd. Försvarsmakten sköter själv tillsynen gällande sitt hälsoskydd, varför det uttryckligen behöver regleras separat vilka bestämmelser i 5 kap. som inte tillämpas på försvarsmaktens tillsyn av hälsoskyddet i sin egen verksamhet.
16 a §.Definitioner. Enligt förslaget ska till lagen fogas en ny 16 a § dit definitionerna avseende hushållsvatten som föreskrivs i 16 § ska överföras. Enligt förslaget ska fyra nya definitioner fogas till paragrafen och en definition ska tas bort (vattentäkt). Dessutom föreslås det att två definitioner överförs från hushållsvattenförordningen till lagen.
Som första punkt i 1 mom. föreslås en definition av hushållsvatten, enligt vilken hushållsvatten är allt vatten som används som dricksvatten, för matlagning eller för andra hushållsändamål eller som förpackas i flaskor eller behållare, för vilka definitionen inte ändras. I enlighet med den tidigare definitionen avses med hushållsvatten även vatten som används av en livsmedelsföretagare för tillverkning, bearbetning eller förvaring av livsmedel eller för utsläppande av livsmedel på marknaden i en livsmedelslokal enligt 5 § 2 mom. i livsmedelslagen (297/2021). Med livsmedelslokal avses varje byggnad, lokal och del av sådan enligt artikel 2.1 c i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 om livsmedelshygien, nedan livsmedelsförordningen, samt vilket annat utrymme som helst där livsmedel som är avsedda för försäljning eller annars att överlåtas tillverkas, förvaras, transporteras, saluförs, serveras eller annars behandlas. En livsmedelslokal kan vara registrerad eller godkänd. En plats för primärproduktion anses inte vara en livsmedelslokal.
Som tillägg till den tidigare definitionen preciseras det enligt dricksvattendirektivet att med hushållsvatten avses dock inte vatten som används för särskilda ändamål i en livsmedelslokal. Enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 om fastställande av särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung möjliggörs användning av så kallat rent havsvatten och rent vatten för vissa ändamål. Finland har dessutom fått nationella anpassningar angående kraven på vatten i Europeiska unionens lagstiftning om livsmedelshygien, om vilka det finns bestämmelser i jord- och skogsbruksministeriets förordning om livsmedelshygien (318/2021) som utfärdats med stöd av livsmedelslagen. Enligt artikel 3.5 i dricksvattendirektivet kan medlemsstaterna bevilja befrielse från tillämpning av dricksvattendirektivet för sådant vatten om de behöriga nationella myndigheterna är övertygade om att vattenkvaliteten inte kan påverka de färdiga livsmedlens säkerhet. I de syften som anges i lagstiftningen om livsmedelshygien ska man således även i fortsättningen få använda rent havsvatten eller rent vatten. Livsmedelstillsynsmyndigheten svarar för tillsynen av livsmedelssäkerheten och avses vara den behöriga myndigheten enligt dricksvattendirektivet för dessa undantag. I dricksvattendirektivet förutsätts det dessutom att vattenförsörjningen i livsmedelslokalerna i fråga uppfyller relevanta skyldigheter, särskilt i fråga om förfarandena för principerna för faroanalys och kritiska styrpunkter samt avhjälpande åtgärder i enlighet med relevant unionslagstiftning på livsmedelsområdet. Således ska en aktör inom livsmedelsbranschen beakta användning av rent vatten eller rent havsvatten i egenkontrollen enligt 15 § i livsmedelslagen. Rent vatten eller rent havsvatten är således inte sådant dricksvatten som avses i dricksvattendirektivet, och inte heller sådant hushållsvatten som avses i hälsoskyddslagen.
Enligt förslaget ska definitionen av vattentäkt tas bort i 1 mom. 2 punkten. Bestämmelser om vattentäkt, dess ägare och ägande av vatten i en brunn eller någon annan vattentäkt samt om skyddsområde för vattentäkt och bestämmelser angående det finns i vattenlagen (587/2011). Efter de föreslagna ändringar hänvisas det i hälsoskyddslagen till uttag av vatten som ett mer allmänt begrepp. Avsikten är dock att definitionen på vattentäkt ska ingå i den förordning av statsrådet som ska utfärdas med stöd av 19 a § 5 mom.
I 2 punkten föreslås en ny definition av varmt bruksvatten. Varmt bruksvatten är inte hushållsvatten och bestämmelser om det har inte tidigare ingått i hälsoskyddslagen. Hälsoskyddslagen som nu föreslås bli ändrad på grundval av dricksvattendirektivet innehåller dock bestämmelser som ska tillämpas på varmt bruksvatten, varför det är nödvändigt att foga definitionen till lagen. I förordningen om vatten- och avloppsinstallationer avses med varmt bruksvatten vatten som framställs genom uppvärmning av hushållsvatten. I denna lag avses med varmt bruksvatten även vatten som framställs genom uppvärmning av annat vatten. Sådant vatten kan till exempel vara uppvärmt råvatten som leds till tvättutrymmen på campingområden.
Enligt förslaget ska definitionen av anläggning som levererar hushållsvatten föreskrivas som 1 mom. 3 punkten. Definitionen ändras inte innehållsmässigt från definitionen i den gällande lagen. Anläggningar som levererar hushållsvatten är främst vattentjänstverk som levererar hushållsvatten enligt lagen om vattentjänster. I lagen om vattentjänster definieras vattentjänstverk som en inrättning som sköter ett samhälles vattentjänster inom ett verksamhetsområde som kommunen har godkänt. Någon egentlig storleksgräns har inte föreskrivits för ett vattentjänstverk i lagen om vattentjänster. Anläggningar som levererar hushållsvatten är också andra verksamhetsutövare, som till exempel andelslag eller andra sammanslutningar som levererar hushållsvatten via ett vattenledningsnät. Sådana anläggningar är oftast mindre än vattentjänstverk till sin storlek. Sådana sammanslutningar av fastigheter där var och en tar vatten med sina egna anordningar från samma vattenkälla anses däremot inte utgöra anläggningar som levererar hushållsvatten.
På en verksamhetsutövare som regelbundet levererar vatten ur tankar till exempel till ett sådant område där det inte är möjligt att ansluta sig till ett vattenledningsnät hos en anläggning som levererar hushållsvatten tillämpas bestämmelserna som gäller anläggningar som levererar hushållsvatten. I allmänhet är hushållsvattenleverans ur tankar dock tillfälligt och anknyter antingen till publikevenemang eller störningssituationer som till exempel gäller en tillfällig minskning av råvatten, till leveransstörningar hos en anläggning som levererar hushållsvatten, förorening eller risk för förorening av vatten. I dessa fall är det inte fråga om en anläggning som levererar hushållsvatten. Den som levererar hushållsvatten ur en tank tillfälligt ska dock se till att det vatten som läggs i tanken uppfyller kvalitetskraven på hushållsvatten och att tanken eller de material som används vid distributionen inte sänker vattenkvaliteten på så sätt att uppfyllandet av kvalitetskraven på hushållsvattnet äventyras. Detsamma tillämpas även om vatten tillhandahålls eller distribueras ur en tank för användning som hushållsvatten i mobila enheter såsom tåg eller fartyg, dvs. sådana mobila enheter tolkas inte som anläggningar som levererar hushållsvatten. Hushållsvatten kan även skaffas ur flaskor eller behållare, och på det vatten som förpackas i dessa tillämpas bestämmelserna om hushållsvatten. Efter att vattnet har förpackats på flaska eller i behållare tillämpas inte bestämmelserna om hushållsvatten på vattnet, utan livsmedelslagstiftningen, och verksamhetsutövaren tolkas då inte heller som en anläggning som levererar hushållsvatten, utan som en aktör inom livsmedelsbranschen.
Inga ändringar föreslås i definitionen av vattendistributionsområde i 4 punkten. Bestämmelser om vattendistributionsområden och anmälan om dessa finns i 18 a §, varför det är motiverat att hålla kvar definitionen i lagen.
Enligt förslaget ska 5 punkten innehålla definitionen av vattenanvändare som överförs från hushållsvattenförordningen till lagen. Till definitionen av vattenanvändare fogas även användning av varmt bruksvatten.
Enligt förslaget ska definitionen av vattenproduktionskedja överföras med mindre ändringar från hushållsvattenförordningen till 6 punkten.
Enligt förslaget ska 7 punkten innehålla en definition av en byggnads vatteninstallation, vilken ska ersätta definitionen fastighetens vattenanordningar i hushållsvattenförordningen. Med en byggnads vatteninstallation avses dricksvattendirektivets definition ”fastighetsinstallation”. ”Byggnaders vatteninstallationer” är en etablerad term i Finland. I lagstiftningen används termen till exempel i förordningen om vatten- och avloppsinstallationer som utfärdats med stöd av markanvändnings- och bygglagen.
Enligt förslaget ska det göras några preciseringar i definitionen som avses överföras från hushållsvattenförordningen. För det första avses definitionen hänvisa till både privata och offentliga byggnader, som den nationella lagstiftningen ska hänvisa till enligt de anvisningar som kommissionen gett om genomförandet av dricksvattendirektivet. För det andra avses definitionen hänvisa till förutom vattenledningar och anordningar även till vattenarmaturer, särskilda vatteninstallationer och uttagspunkten som definierats i ovan nämnda förordning om byggnaders vatten- och avloppsinstallationer. Det är motiverat att foga definitionen till lagen, eftersom riskhantering avseende byggnaders vatteninstallationer föreskrivs som en nyhet i lagen. De preciseringar som föreslås i definitionen knyter bestämmelserna i hälsoskyddslagen till regleringen av byggnaders hälsa och säkerhet i markanvändnings- och bygglagen samt de bestämmelser som utfärdats med stöd av den.
Enligt förslaget ska 8 punkten innehålla en definition av riskhantering, med vilket avses den riskbaserade metod som föreskrivs i dricksvattendirektivet. Enligt dricksvattendirektivet ska den riskbaserade metoden i anknytning till hushållsvatten basera sig på internationellt erkända principer, som framför allt är WSP-principen och den europeiska standarden EN 15975–2 som utarbetats om hantering av risker och störningssituationer som påverkar säkerheten i produktionkedjan för hushållsvatten, där WSP-principen beskrivs som en standard. Enligt WSP-principen identifieras faror och tillbud som påverkar kvaliteten på hushållsvatten, de hälsorisker de orsakar bedöms och hanteringsåtgärder identifieras och genomförs för att avhjälpa faran eller minska riskerna. Alla delområden i WSP-principen ska gälla hela vattenproduktionskedjan. Den föreslagna definitionen av riskhantering omfattar verksamhetssättet enligt WSP-modellen och standarden SFS-EN 15975–2.
I 9 punkten föreslås en ny definition av prioriterade fastigheter. Enligt artikel 10 i dricksvattendirektivet ska man i riskhanteringen avseende byggnaders vatteninstallationer fokusera särskilt på riskhantering av vatteninstallationer i prioriterade fastigheter. Enligt direktivets definition avses med prioriterade fastigheter ”stora fastigheter som inte är avsedda som bostäder och som har många användare som kan exponeras för vattenrelaterade risker, särskilt stora fastigheter avsedda att användas av allmänheten, i enlighet med vad som identifieras av medlemsstaterna”. Den föreslagna definitionen motsvarar definitionen i direktivet. En detaljerad förteckning över de prioriterade fastigheter, av vilka krävs riskhantering avseende vatteninstallationer, föreskrivs i 19 b §.
17 §.Allmänna kvalitetskrav. Enligt förslaget ska rubriken på paragrafen ändras. I den gällande lagen är rubriken på paragrafen ”allmänna krav och undantag från dem”. I den nuvarande paragrafen föreskrivs det förutom om allmänna kvalitetskrav på hushållsvatten även om undantag från dem. För att förtydliga lagstiftningen föreslås det att bestämmelserna om undantag överförs till en ny 17 a §.
I 1 mom. bibehålls det allmänna och ovillkorliga kvalitetskravet angående hushållsvatten om att hushållsvatten ska vara oskadligt för hälsan och användbar för sina ändamål. Utöver hushållsvatten föreslås det att till bestämmelsen fogas motsvarande kvalitetskrav även för varmt bruksvatten. Det föreslås att till momentet fogas en bestämmelse om att det vatten som avses för hushållvatten vid behov behandlas och desinficeras på ett sådant sätt att det inte medför sanitär olägenhet. Det föreslås att från momentet överförs bestämmelserna om ämnen, anordningar och material som används vid behandling och distribution av vatten till en ny 17 b §, eftersom det ska utfärdas närmare bestämmelser om dessa än tidigare för genomförandet av dricksvattendirektivet.
Enligt förslaget ska i 2 mom. bibehållas den allmänna skyldigheten om att installationer för uttag, behandling, lagring eller distribution av vatten ska planeras, förläggas, byggas och av innehavaren skötas så att hushållsvattnet och det varma bruksvattnet uppfyller de krav som föreskrivs i 1 mom. Det föreslås att i momentet upphävs bestämmelsen om att i samband med dessa åtgärder ska hänsyn dessutom tas till de bestämmelser om skyddsområden för vattentäkter som meddelats med stöd av 4 kap. 12 § i vattenlagen och de skyddsplaner för grundvattenområden som utarbetats med stöd av 10 e § i lagen om vattenvårds- och havsvårdsförvaltningen (1299/2004). Avsikten är att den nämnda bestämmelse som ska strykas ska ingå i den förordning av statsrådet som ska utfärdas med stöd av 19 a § 5 mom.
Det föreslås att 3 mom. ändras i sin helhet. Enligt förslaget ska bestämmelserna om vem som har ansvar för uppfyllandet av kvalitetskraven angående hushållsvatten i 20 § 1 mom. i den gällande lagen överföras ändrade till momentet. I den nämnda paragrafen föreskrivs det att anläggningar som levererar hushållsvatten och vattenanvändare som tar hushållsvatten med egna anordningar ska se till att hushållsvattnet uppfyller de krav som avses i 17 § 1 mom. Det föreslås att momentet preciseras på så sätt att beträffande hushållsvatten som levereras till en fastighet svarar den anläggning som levererar hushållsvatten för att det levererade vattnet uppfyller kraven enligt 1 mom. vid det ställe där fastighetens tomtvattenledning har anslutits till anläggningens vattenledningsnät. Även i förordningen om vatten- och avloppsinstallationer föreskrivs det om att endast vatten som uppfyller kvalitetskraven för hushållsvatten får ledas till en byggnads vatteninstallation.
Till momentet avses en bestämmelse bli fogad om att fastighetens ägare eller innehavaren av byggnaden ska se till att vatteninstallationen i en byggnad inte i sådan utsträckning försämrar kvaliteten på det levererade vattnet att det kan medföra sanitära olägenheter. Preciseringarna motsvarar den gällande rättspraxisen. Bestämmelser om en fastighets anslutning till vattentjänstverkets ledningsnät finns i 3 kap. i lagen om vattentjänster. Enligt 14 § i lagen om vattentjänster ska vattentjänstverket se till att det hushållsvatten som verket levererar uppfyller kvalitetskraven i hälsoskyddslagen. Enligt 13 § i lagen om vattentjänster ska vatten- och avloppsanordningarna på fastigheten hållas i ett sådant skick och användas så att fara eller men inte åsamkas hälsan.
Om fastigheten inte är ansluten till ett ledningsnät hos en anläggning som levererar hushållsvatten genomförs vattentjänsterna för fastigheten och de byggnader som finns på dess område med hjälp av vattenanvändarens egna anordningar. I momentet föreslås en precisering om att den som tar vatten svarar för kvaliteten på hushållsvattnet i sådana fall. Enskilda hushåll och verksamhetsutövare svarar således själva för kvaliteten på det hushållsvatten som de skaffar och på de vatteninstallationer som används för vattenförsörjningen. Om den som tar vatten samtidigt äger fastigheten eller byggnaden ska denne tillämpa bestämmelserna i 117 c och 166 § i markanvändnings- och bygglagen om projektering och uppförande av byggnader med beaktande av hygieniska och säkra vattentjänster så att hälsan inte äventyras på grund av vattnet i byggnaden ens under dess användningstid. En vattenanvändare som har hyrt en fastighet eller en byggnad eller en del av den för privat användning, offentlig eller kommersiell verksamhet eller att användas som livsmedelslokal anses inte vara en sådan som tar vatten. Därvid är fastighetens eller byggnadens ägare ansvarig för uppfyllandet av kvalitetskraven på vatten och för att vatten som tas ur en brunn eller ur någon annan vattenuttagspunkt eller ur byggnadens vatteninstallation inte orsakar någon sanitär olägenhet. Vattenanvändaren har dock för sin del ansvar för att användningen av vatten ur byggnadens vatteninstallationer inte orsakar någon sanitär olägenhet. Med detta avses till exempel att vattnet är kvar länge i byggnadens vatteninstallationer på grund av en liten vattenförbrukning eller vattenanvändarens ansvar för att temperaturen på det varma bruksvattnet är tillräckligt hög. Verksamhetsutövaren ska också till exempel genom egenkontroll ombesörja att det vatten avsett för kunderna som används i verksamheten uppfyller kvalitetskraven på hushållsvatten.
Även annat vatten än vatten som uppfyller kvalitetskraven på hushållsvatten kan ledas in i en byggnad. Därvid är det fråga om en specialvatteninstallation enligt definitionen i förordningen om vatten- och avloppsinstallationer som enligt nämnda förordning inte får vara i direkt kontakt med en byggnads vatteninstallationer, dvs. till anordningar med vilka hushållsvatten leds till byggnaden. Vatten som leds till specialvatteninstallationer får inte användas som hushållsvatten. Med stöd av 12 § 2 mom. i vatten- och avloppsinstallationsförordningen ska det på varje specialvatteninstallations tappställe och del av ledningsnätet finns en tydlig och permanent märkning, varav vattenkvaliteten och användningsändamålet framgår. Om vatten som leds till en specialvatteninstallation används som varmt bruksvatten i offentlig eller kommersiell verksamhet ska verksamhetsutövaren genom egenkontroll säkerställa att det varma bruksvattnet inte orsakar någon sanitär olägenhet för vattenanvändaren.
Som ett nytt 4 mom. föreslås en bestämmelse om på vilka ställen kvalitetskraven på vatten ska uppfyllas. Bestämmelsen om stället där kvalitetskraven ska uppfyllas har inte ändrats i det nya dricksvattendirektivet. I den gällande nationella lagstiftningen finns det bestämmelser om stället där kvalitetskraven ska uppfyllas i hushållsvattenförordningen, varifrån bestämmelserna föreslås bli överförda som sådana till lagen. Utöver hushållsvatten föreslås det att uttag av varmt bruksvatten fogas till uttag av vatten. Överföringen är motiverad i ljuset av 80 § i grundlagen.
Paragrafens 3 mom. överförs till ett nytt 5 mom. och avses kvarstå oförändrat beträffande bemyndigandet enligt den gällande lagen att genom en förordning av social- och hälsovårdsministeriet, för att förebygga sanitär olägenhet, utfärda närmare bestämmelser om kvalitetskrav på hushållsvatten som gäller hälsan, desinficering och tillräckligt behandling av vatten som avses för hushållsvatten. Befogenheten avses dock bli utvidgad till att även omfatta kvalitetsmål för hushållsvattens användbarhet, såsom det redan är enligt gällande rättspraxis, samt varmt bruksvatten. Bemyndigandet enligt detta moment i den gällande lagen att utfärda närmare bestämmelser om de hälsorelaterade egenskaperna hos kemikalierna och materialen som används vid behandling och ledning av vatten föreslås bli överförd till en ny 17 b §, eftersom det föreslås att mer detaljerade bestämmelser om dessa omständigheter utfärdas för genomförandet av dricksvattendirektivet.
17 a §.Undantag från kvalitetskraven. Enligt förslaget ska till lagen fogas en ny 17 a § dit motsvarande bestämmelser som finns i den gällande 17 § ska överföras. Bestämmelser om kvalitetskrav avses ingå i 17 § och undantag från dem i den nya 17 a §. Ändringen avses inte ha någon inverkan på innehållet, men genom ändringen förtydligas bestämmelserna i lagen om detta.
Det föreslås att den inledande delen i 17 § 4 mom. i den gällande lagen, där det föreskrivs om att regionförvaltningsverket kan bevilja undantag från uppfyllandet av kvalitetskraven på hushållsvatten, överförs till 1 mom. I bestämmelsen ska det enligt förslaget preciseras att undantag endast kan beviljas för uppfyllandet av det kemiska kvalitetskravet, vilket dricksvattendirektivet ger befogenheter för och som det i nuläget finns bestämmelser om i hushållsvattenförordningen. Undantag kan inte beviljas för uppfyllandet av övriga kvalitetskrav eller kvalitetsmål för vatten än kemiska kvalitetsmål.
Det föreslås att den sista meningen om de allmänna förutsättningarna för beviljande av undantag i 17 § 4 mom. i den gällande lagen överförs till 2 mom. En allmän förutsättning för beviljande av undantag är att undantag endast kan beviljas om anskaffningen av hushållsvatten inte kan skötas på något annat skäligt sätt och undantaget inte medför sanitär olägenhet.
Det föreslås att till 3 mom. överförs bestämmelsen från 21 § i hushållsvattenförordningen om att en anläggning eller vattenägare som har beviljats ett undantag enligt 1 mom. ska informera vattenanvändarna om detta samt om orsakerna till undantaget, dess innehåll och vilka korrigerande åtgärder som planeras.
Enligt förslaget föreskrivs det i 4 mom. att närmare bestämmelser om förutsättningarna för beviljande av undantag, innehållet i ansökan om undantag och förfarandet för ansökan om och beviljande av undantag utfärdas genom förordning av statsrådet. Det föreslås att närmare bestämmelser ska utfärdas om förfarandet för ansökan och beviljande av undantag enligt nuvarande 17 § 3 mom. genom en förordning av social- och hälsovårdsministeriet.
17 b §.Kemikalier, material och produkter som används i vattenproduktionskedjan. Det föreslås att en ny 17 b § fogas till lagen, där det föreskrivs om hygienkrav med avseende på kemikalier, filtreringsmaterial, material och produkter som kommer i kontakt med vatten samt om deras godtagbarhet för användning i produktionskedjan för hushållsvatten och i byggnaders vatteninstallationer. De gällande bestämmelserna med allmän räckvidd i lagen avses bli preciserade genom nya bestämmelser för genomförandet av dricksvattendirektivet.
Enligt förslaget ska till 1 mom. fogas en allmän bestämmelse om att de kemikalier eller filtreringsmaterial som är avsedda att användas vid behandling av hushållsvatten och material eller produkter som används vid uttag, behandling, lagring eller leverans av vatten eller i en byggnads vatteninstallationer inte får försämra vattenkvaliteten på hushållsvatten eller varmt bruksvatten avsett att användas av människor så att det allmänna kvalitetskravet enligt 17 § äventyras. Momentet avses ersätta den andra meningen i 17 § 1 mom. i den gällande lagen.
I 2 mom. föreslås bestämmelser om kravet enligt artiklarna 11.1 och 12.1 i dricksvattendirektivet att material som används i produkter som kommer i kontakt med vatten och kemikalier och filtreringsmaterial som används vid behandling av vatten inte får inverka skadligt på vattnets färg, lukt eller smak eller öka tillväxten av mikrober i vattnet, och de får inte heller avge ämnen som är skadliga för hälsan eller några andra ämnen som upplöses i vattnet i högre grad än vad som är nödvändigt med avseende på användningen av dem. Förebyggandet av upplösningen av nämnda ämnen som är skadliga för hälsan hör till uppfyllandet av kvalitetskraven enligt 17 §. Vattnets färg, lukt och smak däremot är kvalitetskrav, med vilka avses att vattnet ska lämpligt för sitt ändamål och godtagbart för vattenanvändarna.
Genom 3 mom. avses 2 mom. preciseras. I behandlingen av vatten kan det även behövas sådana ämnen som ökar tillväxten av mikrober vid behandlingen av vatten. I artikel 12 i dricksvattendirektivet om beredningskemikalier och filtermaterial som kommer i kontakt med dricksvatten föreskrivs det att ämnen som används vid behandling av vatten inte oavsiktligt får öka tillväxten av mikrober. Genom momentet avses nämnda artikel i direktivet verkställas.
Genom 4 mom. förtydligas förhållandet mellan hälsoskyddslagen och marknadskontrollagen genom en precisering av vilka aktörer som vid tillämpningen av hälsoskyddslagen ska betraktas som sådana ekonomiska aktörer som avses i marknadskontrollagen. Med ekonomisk aktör enligt 2 § 9 punkten i marknadskontrollagen avses vid tillämpningen av hälsoskyddslagen en sådan tillverkare, importör, försäljare eller annan aktör som tillhandahåller produkter avsedda för kontakt med hushållsvatten eller varmt bruksvatten på marknaden. Dessa aktörer ska se till att produkterna uppfyller kraven i 17 b §. Dessutom föreslås det till 4 mom. en informativ hänvisningsbestämmelse om att vid marknadskontroll av de produkter som avses i paragrafen, vid yttre gränskontroll samt vid sökande av ändring i marknadskontrollmyndighetens beslut iakttas marknadskontrollagen.
I 5 mom. föreslås det en informativ hänvisningsbestämmelse om att ramarna för marknadskontrollen, samarbetet med ekonomiska aktörer och kontrollen av produkter som förs in på unionsmarknaden anges i marknadskontrollförordningen. I dricksvattendirektivet föreskrivs det att EU:s marknadskontrollförordning tillämpas på produkter som kommer i kontakt med vatten. EU-förordningen gäller som sådan i alla unionens medlemsstater, och i Finland har den kompletterats nationellt med marknadskontrollagen.
Enligt förslaget överförs till 6 mom. den informativa hänvisningsbestämmelsen i 21 § i den gällande lagen, enligt vilken bestämmelser om godkännande av desinfektionsmedel för vatten finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 528/2012 om tillhandahållande på marknaden och användning av biocidprodukter, samt i kemikalielagen (599/2013).
Enligt förslaget ska bestämmelser utfärdas i 7 mom. om att genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet får närmare bestämmelser utfärdas om de bestämmelser som kompletterar dricksvattendirektivet, som kommissionen kan utfärda med stöd av de befogenheter som delegerats till den genom dricksvattendirektivet (se avsnitt 2.2.7). Det behövs bestämmelser om ett bemyndigande för att nationellt genomföra de bestämmelser som kommissionen antar i enlighet med de föreskrivna övergångstiderna.
18 §.Godkännande av verksamheten vid anläggningar som levererar hushållsvatten.
Det föreslås att 1 och 2 mom. förblir oförändrade.
Enligt förslaget ska till paragrafen fogas ett nytt 3 mom., där det föreskrivs om nödvändiga uppgifter som ska fogas till ansökan om godkännande av verksamheten vid en anläggning som levererar hushållsvatten, varvid 3 mom. i den gällande lagen överförs till 4 mom. och 4 mom. till 5 mom.
Det föreslås att 4 och 5 mom. förblir oförändrade till sitt innehåll.
I det föreslagna nya 6 mom. föreskrivs det att närmare bestämmelser om de uppgifter som avses i 3 mom., dvs. ansökningsförfarandet och de uppgifter som ska bifogas till ansökan, utfärdas genom förordning av statsrådet.
18 a §.Anmälningsskyldighet om vattendistributionsområde.
Enligt förslaget ska 1 mom. ändras så att anmälan om ett nytt vattendistributionsområde ska gälla alla anläggningar som levererar hushållsvatten, även de anläggningar som avses i 18 §, vars verksamhet är godkänd. Det föreslås inte att anmälningssättet ändras, utan anmälan ska göras i enlighet med den gällande regleringen på det sätt som avses i 13 § i hälsoskyddslagen. Syftet med ändringen är att förtydliga det tolkningsproblem som framkommit i tillsynen av praxis om huruvida en anläggning enligt 18 § ska göra en ansökan enligt 18 § eller en anmälan enligt 18 a § om ett nytt vattendistributionsområde. Införandet av en anmälningsskyldighet för anläggningar som levererar hushållsvatten enligt 18 § innebär dock inte att en anläggning som inleder sin verksamhet, och som 18 § tillämpas på, ska göra både en ansökan enligt 18 § och en anmälan enligt 18 a §. Anmälan ska endast göras om ett nytt vattendistributionsområde, eftersom avsikten är att med stöd av 18 § 6 mom. utfärda bestämmelser om att en anläggning som inleder sin verksamhet till ansökan ska foga uppgifter om de dåvarande vattendistributionsområdena. Däremot om ett nytt vattendistributionsområde omfattar uttag av vatten eller behandling av vatten som är nya, ska en ansökan enligt 18 § alltid göras, eftersom det därvid är fråga om en väsentlig ändring av uttag eller behandling av vatten i enlighet med 18 §.
Även en verksamhetsutövare som tar hushållsvatten med egna anläggningar för att använda det i offentlig eller kommersiell verksamhetsutövare ska göra en anmälan om vattendistributionsområde. Med användning av hushållsvatten i offentlig eller kommersiell verksamhet avses användning eller leverans av hushållsvatten för användning av de kunder som verksamheten riktar sig till eller för användning i tillverkningen av livsmedel avsedda för kunderna.
Enligt förslaget ska till paragrafen fogas ett nytt 2 mom. där det föreskrivs att de aktörer som avses i 1 mom. ska uppdatera uppgifterna om vattendistributionsområdet och utan dröjsmål anmäla väsentliga ändringar i uppgifterna till kommunens hälsoskyddsmyndighet. En väsentlig ändring kan till exempel vara att antalet vattenanvändare ändras på så sätt att ändringen påverkar undersökningsfrekvensen rörande tillsynen av kvaliteten på hushållsvattnet.
Enligt förslaget ska till paragrafen fogas ett nytt 3 mom., där det för det första föreslås bestämmelser om att en anläggning som levererar hushållsvatten ska upprätthålla informationen om en avgränsning av vattendistributionsområdet på så sätt att vattendistributionsområdet finns registrerat som geografisk information som ett platsobjekt i vektorformat. Enligt artikel 16.5 som gäller kapitlets tillämpningsområde ska detta krav endast tillämpas på anläggningar som tillhandahåller minst 10 m3 vatten per dygn eller försörjer behovet för minst 50 personer.
Gränsen för ett vattendistributionsområde som presenteras som geografisk information kan anses vara sådan sekretessbelagd information som avses i 24 § 7, 8 och 10 punkten i offentlighetslagen. Det är dock viktigt att upprätthålla vattendistributionsområdena som geoinformation i polygont format för att underlätta den administrativa bördan för de anläggningar som levererar hushållsvatten och de kommunala hälsoskyddsmyndigheterna. Dricksvattendirektivet förutsätter att de senaste uppdaterade uppgifterna om kvaliteten på hushållsvatten ska finnas tillgängliga för vattenanvändarna i datanätet. Det föreslås att bestämmelser om kravet på att förete uppgifter i datanätet utfärdas i 20 § 2 mom. Avsikten är att genomföra detta genom en nationell webbplats, webbtjänsten vesi.fi som upprätthålls av Finlands miljöcentral, så att varje anläggning och kommunal hälsoskyddsmyndighet inte ska behöva grunda egna webbplatser och se till att de kontinuerligt uppdateras. Avsikten är att uppgifterna om hushållsvatten automatiskt ska överföras från informationssystemet Vati till webbplatsen vesi.fi, där vattenanvändarna får riksomfattande information från ett ställe. För att informationen om kvaliteten på hushållsvatten ska riktas till rätt vattendistributionsområde behövs vattendistributionsområdets gränser som geografisk information i vektorformat i tjänsten vesi.fi som bakgrundsinformation. Vattendistributionsområdets gränser avses dock inte vara öppen information som tillhandahålls på webbplatsen vesi.fi.
Som andra moment föreskrivs det att en anläggning som levererar hushållsvatten ska lämna uppgifter om vattendistributionsområdets gränser till kommunens hälsoskyddsmyndighet och Finlands miljöcentral. Det är viktigt att informationen lämnas till den kommunala hälsoskyddsmyndigheten med avseende på tillsynen av kvaliteten på hushållsvattnet och beredskapen inför störningssituationer. Informationen behöver lämnas till Finlands miljöcentral för att det ska vara möjligt att informera vattenanvändarna på webbplatsen vesi.fi. Det föreslås att information om ändringar i vattendistributionsområdets gränser lämnas årligen. Detta underlättar den administrativa bördan för verksamhetsutövarna, den kommunala hälsoskyddsmyndigheten och Finlands miljöcentral, eftersom alla små ändringar i gränserna inte genast behöver anmälas. Väsentliga ändringar ska dock anmälas utan dröjsmål med stöd av 2 mom.
Det föreslås att Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården föreskrivs rätt att fastställa i vilket format den geografiska informationen ska lämnas. Geografisk information kan företes i många olika format, men alla är inte kompatibla. Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården ska med stöd av den styrningsskyldighet som föreskrivs i 4 § i hälsoskyddslagen för det första ta kontakt med Finlands miljöcentral för att utreda i hurdant format Finlands miljöcentral kan ta emot den geografiska informationen och för det andra utarbeta en anvisning om det korrekta sättet att lämna informationen.
19 §.Allmänna riskhanteringsprinciper för vattenproduktionskedjan. Den tidigare genom lagen om ändring av hälsoskyddslagen (120/2001) upphävda 19 § föreslås bli ersatt med en ny paragraf där det föreskrivs om allmänna principer för riskhantering av vattenproduktionskedjan.
Enligt förslaget ska bestämmelser utfärdas i 1 mom. om att tryggandet av kvaliteteten på hushållsvatten och varmt bruksvatten ska grunda sig på förebyggande beredskap och riskhantering.
Bestämmelser om riskhantering av vattenproduktionskedjan som baserar sig på WHOs WSP-princip och som även beskrivs i standarden SFS-EN 15975-2 enligt WSP-principen finns redan nu genom de ändringar som gjorts i hälsoskyddslagen och hushållsvattenförordningen 2016 och 2017. Ändringarna baserade sig på kommissionens direktiv (EU) 2015/1787 om ändring av bilaga II och III till rådets direktiv 98/83/EG om kvaliteten på dricksvatten, genom vilket det gamla dricksvattendirektivet kompletterades. Kommissionens direktiv i fråga tillät medlemsstaterna att beakta riskhanteringen i tillsynen av kvaliteten på hushållsvatten. Huvudprinciperna enligt WSP har alltså redan tillämpats i flera år i Finland, men det nya dricksvattendirektivet innehåller närmare bestämmelser om riskhantering än tidigare, varför även den nationella lagstiftningen bör kompletteras till denna del.
Enligt förslaget ska bestämmelser utfärdas i 2 mom. om två delområden av vattenproduktionskedjan på vilka en sådan verksamhetsutövare som anges i 18 och 18 a § ska fokusera riskhantering, det vill säga faktorer som påverkar råvattnets kvalitet och försörjning av hshållasvattnet.
I 3 mom. föreslås bestämmelser om verksamhetsutövaren ska sammanställa information som behövs med avseende på fokuseringen av riskhantering samt hålla denna information uppdaterad. Med verksamhetsutövare avses beträffande 2 mom. 1 punkten (riskhantering avseende råvatten) och 2 punkten (riskhantering avseende leverans av hushållsvatten) alla anläggningar som levererar hushållsvatten enligt 18 § och anmälningsskyldiga aktörer enligt 18 a §. Uppgifter som är nödvändiga med avseende på tillämpningen av riskhantering är de faror och tillbud som identifierats enligt definitionen på riskhantering i 16 a § 8 punkten, den risk de orsakar kvaliteten på hushållsvattnet, samt de ändamålsenliga hanteringsåtgärder som är avsedda att avhjälpa eller minska riskerna, för vilka de ansvariga aktörerna har fastställts.
Enligt förslaget ska som 4 mom. överföras 20 § i den gällande lagen om skyldigheten att beakta nödvändiga uppgifter med avseende på fokuseringen av riskhantering enligt 3 mom. och i verksamhetsutövarens egenkontroll samt i myndighetstillsynen angående kvaliteten på hushållsvatten och tillsynen av förhållanden i den verksamhet som bedrivs som utförs av kommunens hälsoskyddsmyndighet. I momentet avses endast den egenkontroll som görs med stöd av hälsoskyddslagen och myndighetstillsynen som utförs av kommunens hälsoskyddsmyndighet. Anläggningens egenkontroll och den kommunala hälsoskyddsmyndighetens myndighetstillsyn omfattar dock inte nödvändigtvis alla de aktörer som har identifierats vara ansvariga för genomförandet av riskhanteringsåtgärder. Åtgärder för hantering av identifierade risker kan till exempel gälla minskning av utsläpp från verksamheter som finns i tillrinningsområdet, uppdatering av skyddsplanen för grundvattenområde, samordnad kontroll av kvaliteten på råvatten eller placering av nya verksamheter som styrs genom planläggning. Av denna anledning är det viktigt med samarbete mellan verksamhetsutövare, myndigheter och intressentgrupper för genomförandet av riskhanteringsåtgärder.
I 5 mom. föreslås ett bemyndigande med stöd av vilket närmare bestämmelser kan utfärdas genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet om nödvändig information avseende fokusering av riskhantering, om självkontrollen och kommunala hälsoskyddsmyndighets myndighetstillsyn. Dessa bestämmelser tillämpas på vattenförsörjningsområden till vilka en anläggning som levererar hushållsvatten levererar mindre än 10 kubikmeter om dygnet eller mindre än behovet för 50 personer, liksom på det vatten som en användare av vatten tar med egna anordningar.
19 a §.Riskhanteringspalan avseende vattenproduktionskedjan. Enligt förslaget ska till lagen fogas en ny 19 a § om riskhanteringsplan och utarbetande av en plan avseende vattenproduktionskedjan.
Enligt förslaget ska 1 mom. innehålla bestämmelser om att en anläggning som levererar hushållsvatten ska se till att det för hela vattenproduktionskedjan utarbetas och kontinuerligt uppdateras en plan för riskhanteringsåtgärder som gäller förebyggande och hantering av risker som kan orsaka en hushållsvattenburen sanitär olägenhet. Planen för riskhanteringsåtgärder avses motsvara nuvarande 7 a § 4–7 punkten i hushållsvattenförordningen, dvs. planen ska innehålla en förteckning över identifierade risker, som kan medföra förorening av hushållsvatten, en förteckning över anläggningens riskhanteringsåtgärder i anknytning till detta som redan är i bruk, information om hur dessa riskhanteringsåtgärders funktion säkerställa samt vid behov en plan för att införa nya riskhanteringsåtgärder.
Enligt förslaget ska 2 mom. innehålla bestämmelser om att de som deltar i utarbetandet av planen för riskhanteringsåtgärder ska ha tillgång till de uppgifter som behövs vid riskbedömningen och tillräcklig sakkunskap för att fastställa de tillvägagångssätt för riskhantering som avses i 1 mom. Den information som behövs vid riskbedömning finns samlad i olika informationssystem, och en stor del av informationen är tillgänglig i tjänsten Öppen information inom datasystemet för miljövårdsinformation enligt 222 § i miljöskyddslagen. Sådan information är till exempel information om hydrologi för grundvattenområden och deras tillrinningsområden, hydrogeologiska egenskaper, vattnets kemiska kvalitet och kvantitet samt inverkan som beror på mänsklig verksamhet och som kan medföra en risk för kvaliteten på hushållsvattnet. All information som behövs i riskhanteringen är dock inte nödvändigtvis öppen information.
I enlighet med WSP-principen bildar verksamhetsutövaren en samarbetsgrupp som svarar för utarbetandet av en plan för riskhanteringsåtgärder. Det föreslås dock inga bestämmelser om någon egentlig skyldighet att tillsätta eller bilda en arbetsgrupp, för att åtgärderna angående riskhanteringen ska kunna genomföras så flexibelt som möjligt, med beaktande av särdragen hos varje anläggning som levererar hushållsvatten och med en så liten administrativ börda som möjligt. Däremot föreslås det en bestämmelse i 3 mom., enligt vilken planen ska utarbetas i samarbete med den kommunala hälsoskyddsmyndigheten och andra myndigheter och intressentgrupper som är centrala med avseende på riskhantering. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar det sätt på vilket riskbedömning och riskhantering enligt den gällande lagstiftningen ska göras enligt anvisningarna. De centrala aktörerna räknas inte upp separat i bestämmelsen, utan verksamhetsutövaren ska kunna ges prövningsrätt angående vilka intressentgrupper som uppenbarligen behöver vara delaktiga i utarbetandet av planen.
Kommunens hälsoskyddsmyndighet är tillsynsmyndighet enligt hälsoskyddslagen beträffande den regelbundna tillsynen av kvaliteten på hushållsvatten och tillsynen av verksamhetsutövarens förhållanden. I 6 § i lagen föreskrivs det att tillsynen ska vara av hög kvalitet, riskbaserad och förebygga sanitära olägenheter, och enligt 20 § (som enligt detta förslag överförs till 19 § 3 mom.) ska resultaten från riskhanteringen beaktas i tillsynen av kvaliteten på hushållsvatten och i tillsynen av förhållanden. Den kommunala hälsoskyddsmyndigheten har även den information som behövs för att bedöma hälsorisken som orsakas av identifierade faror och tillbud. Den kommunala hälsoskyddsmyndigheten har således en central roll framför allt vid riskhantering, och i princip ska den delta i utarbetandet av en riskhanteringsplan.
Genom ändringen av 4 § i lagen om vattentjänster som ingår i propositionen föreslås det att NTM-centralen deltar i identifieringen av riskhanteringsåtgärder och insamlandet av den miljöinformation som behövs för sådan riskhantering med avseende på råvatten som avses i hälsoskyddslagen. Enligt artikel 8.2 i dricksvattendirektivet kan man i karakteriseringen av tillrinningsområden för uttagspunkter som hör till riskbedömningen utnyttja information som samlats in för vattenvård och som gäller identifiering och kartläggning av tillrinningsområden för uttagspunkter, kartläggning av säkerhetszonerna, om sådana zoner har upprättats i enlighet med artikel 3 i vattenramdirektivet, georeferenser för samtliga uttagspunkter i tillrinningsområdena och beskrivning av markanvändning, avrinning och infiltrationsprocesser i tillrinningsområdena för uttagspunkter i enlighet med vattenramdirektivet. Vid identifiering av faror och tillbud i tillrinningsområdena för uttagspunkter enligt dricksvattendirektivet och bedömning av den risk som de kan utgöra för kvaliteten på hushållsvatten kan man enligt nämnda punkt i direktivet använda den granskning som gjorts för vattenvården om konsekvenserna av mänsklig verksamhet och informationen om tryck som riktas mot betydande vattenförekomster. I nämnda artikel i dricksvattendirektivet föreskrivs det även att de åtgärder som fastställts på basis av riskhanteringen för att förebygga och minska riskerna ska inkluderas i åtgärdsprogrammen för vattenförvaltning om det är ändamålsenligt. Bestämmelserna om åtgärdsprogram för vattenförvaltning ingår i vattenvårdslagstiftningen. Eftersom NTM-centralen enligt vattenvårdslagen har en central ställning i planeringen av vattenvård, och eftersom NTM-centralen är tillsynsmyndighet enligt miljöskyddslagen och vattenlagen, är det av yttersta vikt att NTM-centralen deltar i riskbedömningsarbetet angående kvaliteten på råvatten.
I likhet med vad som gäller NTM-centralen avses bestämmelser utfärdas om den kommunala miljövårdsmyndighetens deltagande i riskhanteringsarbetet genom en ändring av 4 § i lagen om vattentjänster som ingår i denna proposition. Enligt 22 § i miljöskyddslagen sköter kommunens miljövårdsmyndighet de tillstånds- och tillsynsuppgifter enligt miljöskyddslagen som hör till kommunen samt anmälningsförfarandena. Kommunens miljövårdsmyndighet har således betydande information med avseende på riskhantering och identifiering av faror, varför det också är viktigt att den deltar i riskhanteringsarbetet.
Andra centrala myndigheter som avses i momentet kan till exempel vara den myndighet som svarar för kommunens planläggning, eftersom markanvändningen till exempel kan påverka kvaliteten på grundvatten och avloppslösningarna för bosättningen, och räddningsmyndigheten som är en aktör vid miljöolyckor och som det ska avtalas med om skötseln av störningssituationer i anknytning till förorening av hushållsvatten. Beredskapen inför störningssituationer och riskhanteringen är sammankopplade. Om man inte genom riskhanteringsåtgärder kan avhjälpa faror och tillbud eller når en tillräcklig nivå på riskhanteringen ska den kvarstående risken beaktas i planeringen inför störningssituationer.
De andra intressentgrupper som avses i momentet är till exempel miljötillståndspliktiga verksamhetsutövare, vars verksamhet eventuellt kan innebära en risk för förorening av råvatten. Enligt artikel 8.4 i dricksvattendirektivet åläggs medlemsstaterna att vid behov säkerställa att de som orsakar en förorening genomför åtgärder som är förebyggande och inriktade på att avhjälpa eller minska riskerna i samarbete med vattenleverantörerna och andra relevanta intressentgrupper. Enligt 52 och 62 § i miljöskyddslagen ska ett miljötillstånd förenas med behövliga villkor för den tillståndspliktige om förebyggande av förorening av miljön, kontroll av utsläpp och verksamheten samt kontroll av miljöpåverkan och tillståndet i miljön efter avslutad verksamhet. Det är nyttigt att beakta sådan information i riskbedömningen och riskhanteringen, och det avses främja eventuella förstörares deltagande i riskhanteringsåtgärder på det sätt som dricksvattendirektivet avser. Samarbetsformen för anläggningar som levererar hushållsvatten och miljötillståndspliktiga verksamhetsutövare kan också till exempel vara samordnad kontroll av vattenkvaliteten. Enligt 63 § i miljöskyddslagen och 3 kap. 11 § i vattenlagen kan tillståndsmyndigheten vid behov i miljötillståndet ålägga flera tillståndshavare att gemensamt kontrollera sina verksamheters miljöpåverkan (samordnad recipientkontroll) eller för kontrollen av verksamheten godkänna deltagande i övervakningen inom området. Den samordnade recipientkontrollen kan enligt nämnda bestämmelser gälla skyldighetskontroll på grundval av miljöskyddslagen och vattenlagen. I praktiken har till exempel samordnad recipientkontroll av grundvatten konstaterats vara en fungerande lösning, där en anläggning som levererar hushållsvatten genomför samordnad recipientkontroll i samarbete med de andra aktörerna som har ålagts kontroll av grundvatten i det ifrågavarande tillrinningsområdet för grundvatten. Genom samordnad recipientkontroll av grundvatten kan flera verksamhetsutövares kontrollskyldigheter skötas kostnadseffektivt genom enhetliga provtagnings- och analysmetoder. På basis av resultaten fås en helhetsbild av grundvattnets status och eventuella förändringar i grundvattenkvaliteten som begränsar användningen av hushållsvattnet. Genom samarbetet effektiviseras även alla aktörers engagemang till de riskhanteringsåtgärder som konstateras vara nödvändiga i området. Enligt artikel 8.2 i dricksvattendirektivet kan uppföljning av statusen för vatten avsedda för uttag av hushållsvatten och för yt- och grundvatten samt uppföljning av skyddsområdena, som genomförs för vattenvården eller i enlighet med annan unionslagstiftning, användas i uppföljningen av råvatten som ingår i riskbedömningen av tillrinningsområden.
Enligt 10 e § i vattenvårdslagen kan kommunen utarbeta en skyddsplan för grundvattenområde. Utarbetandet av en skyddsplan är inte obligatoriskt, och den utarbetade skyddsplanen har ingen rättsverkan. Skyddsplanen är dock en betydelsefull del av riskhanteringen avseende råvatten, eftersom viktig information och åtgärdsrekommendationer med avseende på riskhantering ofta presenteras där. För en del grundvattenområden har ingen skyddsplan utarbetats eller planen är inte uppdaterad eller tillräckligt omfattande. Utarbetandet och uppdateringen av skyddsplaner är redan nu en av åtgärderna i åtgärdsprogrammen för vattenförvaltning, och behovet av att utarbeta en skyddsplan som ett eventuellt åtgärdsförslag inom riskhanteringen avseende råvatten kan främja utarbetandet av planer.
Andra intressentgrupper som avses i momentet kan till exempel vara sådana utövare av verksamheter, för vilka vattenkvaliteten och leveranssäkerheten har en särskilt stor betydelse, såsom sjukhus eller betydande aktörer inom livsmedelsbranschen.
Enligt förslaget ska bestämmelser utfärdas i 4 mom. om att en anläggning som levererar hushållsvattnet ska beakta riskhanteringsplanen i sin egenkontroll och ge in den till NTM-centralen, den kommunala miljövårdsmyndigheten och den kommunala hälsoskyddsmyndigheten. Dessutom ska det enligt förslaget utfärdas bestämmelser om att den kommunala hälsoskyddsmyndigheten ska beakta riskhanteringsplanen i samband med utövandet av sin tillsyn i enlighet med hälsoskyddslagen.
Enligt förslaget föreskrivs det i 5 mom. att närmare bestämmelser om utarbetande, innehåll och uppdateringen samt om egenkontrollen hos en anläggning som levererar hushållsvatten utfärdas genom förordning av statsrådet.
19 b §.Riskhantering i fråga om vatteninstallationer i prioriterade fastigheter. Enligt förslaget ska till lagen fogas en ny 19 b § om riskhantering i fråga om vatteninstallationer i så kallade prioriterade fastigheter. Enligt artikel 10 i dricksvattendirektivet ska riskbedömningen avseende fastighetsinstallationer i första hand vara inriktad på de prioriterade fastigheter som medlemsstaterna fastställt.
I 1 mom. föreslås det bestämmelser om en förteckning över nationella prioriterade fastigheter som riskhanteringen enligt paragrafen avses gälla. Den allmänna definitionen av en prioriterad fastighet föreskrivs i 16 a § 9 punkten. Enligt bestämmelserna i artikel 2.4 i dricksvattendirektivet kan medlemsstaterna dock själva besluta om vilka objekt som räknas som prioriterade fastigheter. I valet av prioriterade fastigheter har man fäst särskild uppmärksamhet vid möjliga förekomster av legionellabakterier enligt direktivet och vid hur utsatta användarna av fastigheten är för olägenheterna som kommer av legionellainfektioner.
Som prioriterade fastigheter föreslås för det första anmälningspliktiga hotell, vandrarhem, lägenhetshotell, motell och resandehem enligt 13 § samt inkvarteringsrum på semesteranläggningar och campingområden. Användningen av sådana byggnaders vatteninstallationer kan vara oregelbunden, varvid vattnet blir kvar en längre tid i vatteninstallationen. Sådana förhållanden gynnar legionellabakteriernas förökning i vatteninstallationerna. Legionellainfektioner har till exempel förekommit i hotell. Legionellabakterier förökar sig också i fuktiga utrymmen, varför det föreslås att badinrättningar, simhallar, utebassänger och bastur som är öppna för allmänheten fastställs som prioriterade fastigheter. I dessa utrymmen kan vattenanvändaren få en legionellainfektion genom att andas in den aerosol som bildats i vattnet som innehåller legionella. Barn är inte särskilt utsatta för legionellainfektioner, medan återigen äldre människor hör till den mest känsliga gruppen, varför det föreslås att socialvårdsenheter som tillhandahåller intensifierat serviceboende eller anstaltsvård ska ingå i de prioriterade fastigheterna. I Finland har legionellainfektioner förekommit på sjukhus, och de som vårdas på hälsovårdscentralernas vårdavdelningar är utsatta för legionellainfektioner på grund av sin sjukdom. Av denna anledning föreslås öven dessa objekt bli definierade som prioriterade fastigheter. Beträffande andra fastigheter avses kommunen kunna besluta vilka fastigheter de definierar som prioriterade på grundval av den allmänna definitionen av en prioriterad fastighet.
Med undantag av sjukhus och hälsovårdscentraler omfattas alla fastigheter som föreslagits som prioriterade av kommunens planenliga tillsyn av hälsoskyddet med stöd av 13 § i hälsoskyddslagen. Sjukhus och hälsovårdscentraler med vårdavdelning ska enligt förslaget fogas till hälsoskyddslagen som nya anmälningsskyldiga objekt i lagens bilaga, där det räknas upp de verksamheter som är anmälningsskyldiga med stöd av 13 §, för att den kommunala hälsoskyddsmyndigheten ska kunna övervaka riskbedömningen avseende dessa byggnaders vatteninstallationer. I bilagan avses det preciseras att för dessa verksamhetsutövare ska den regelbundna tillsynen enligt hälsoskyddslagen avgränsas till endast riskhantering avseende byggnadernas vatteninstallationer.
För att trygga kvaliteten på det hushållsvatten och det varma bruksvatten som tas ur byggnadens vatteninstallationer, ska enligt förslaget bestämmelser utfärdas i 2 mom. om att ägaren av en byggnad som används som en prioriterad fastighet, ska sammanställa och uppdatera de uppgifter som behövs för riskhanteringen samt fokusera riskhanteringen på byggnadens vattenisntallationer. Eftersom byggnadens ägare inte nödvändigtvis själv är den verksamhetsutövare som använder byggnaden eller en del av den som en prioriterad fastighet, och således inte är föremål för hälsoskyddstillsyn, ska även verksamhetsutövaren som använder byggnaden eller en del av den som prioriterad fastighet i sin verksamhetsutövning åläggas att för sin del delta i riskhanteringenn avseende byggnadens vatteninstallationer.
Enligt förslaget ska i 3 mom. utfärdas bestämmelser om en skyldighet för byggnadens ägare att ge sådana i 2 mom. nämda uppgifter som avseende riskhanteringen är nödvändiga till den verksamhetsutövare som använder byggnaden eller en del av den som prioriterad fastighet. Det föreslås att en skyldighet föreskrivs för verksamhetsutövaren att förete uppgifter angående riskhanteringen avseende byggnadens vatteninstallationer till den kommunala hälsoskyddsmyndigheten om myndigheten begär dem.
Enligt förslaget ska 51 § i lagen preciseras i 4 mom. till den del att den kommunala hälsoskyddsmyndigheten för att förebygga sanitär olägenhet ska kunna meddela byggnadens ägare eller verksamhetsutövaren förelägganden som gäller underhållet av byggnadens vatteninstallationer och uppföljning av en sanitär olägenhet eller vattenkvaliteten i byggnadens vatteninstallation. Bemyndigandet att utfärda bestämmelser avses inte vara uteslutande, utan den kommunala hälsoskyddsmyndigheten kan med stöd av 51 § även utfärda andra föreskrifter eller genom beslut med stöd av 53 § förplikta en part att inom en tidsfrist korrigera vad denne orättmätigt har gjort eller försummat. Nämnda beslut enligt 53 § kan komma i fråga till exempel när en byggnadsägare försummar sina skyldigheter enligt 2 eller 3 mom.
Genom bestämmelsen i 4 mom. genomförs artikel 10 i dricksvattendirektivet, enligt vilket riskbedömningen av fastighetsinstallationer ska omfatta uppföljning av bly och legionellabakterier i fastigheter där det på grundval av riskbedömningen har bedömts finnas risker i anknytning till vattenkvaliteten och människors hälsa som beror på byggnadens vatteninstallationer. Enligt dricksvattendirektivet ska medlemsstaterna säkerställa att adekvata tillsyns- och hanteringsåtgärder har vidtagits för att förebygga och undvika hälsorisker orsakade av byggnaders vatteninstallationer på så sätt att människors hälsa inte äventyras. Enligt artikel 10 i dricksvattendirektivet ska åtgärderna, inklusive uppföljningen, riktas åtminstone till att avhjälpa eller minska den risk som orsakas av legionellabakterier. Åtgärderna ska även riktas till att kontrollera hälsoriskerna som bly orsakar via vatten. Bly i hushållsvattnet är ändå ingen betydande riskfaktor i Finland, eftersom blyrör inte har använts i Finland för ledning av hushållsvatten. Däremot bedöms legionellainfektioner vara en underdiagnostiserad smittsam sjukdom i Finland.
Enligt förslaget ska i 5 mom. utfärdas bestämmelser om att sådana resultat av uppföljningen av vattenkvaliteten som avses i 4 mom ska lagras i det datasystem som avses i 20 § 2 mom. För uppföljningen av genomförandet av dricksvattendirektivet ska riskhanteringsåtgärderna avseende byggnaders vatteninstallationer samt uppföljningsresultaten rörande legionellabakterier och bly ingå i de dataset som upprättas med stöd av 21 § för att kunna användas av Europeiska kommissionen, Europeiska miljöbyrån och Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar. Av denna anledning ska de prov rörande dessa parametrar som den kommunala hälsoskyddsmyndigheten eventuellt beordrat för undersökning, undersökas i ett sådant laboratorium som avses i 49 a §, och undersökningsresultaten ska registreras i informationssystemet Vati.
Enligt förslaget ska till 6 mom. fogas informativa hänvisningar till 117 c och 166 § i markanvändnings- och bygglagen.
Som 7 mom. föreslås ett bemyndigande för social- och hälsovårdsministeriet att utfärda närmare bestämmelser om uppgifter som behövs för riskhanteringen när det gäller vatteninstallationer i en byggnad som används som prioriterad fastighet, uppdateringen av av dessa uppgifter och uppföljning av en sanitär olägenhet och av kvaliteten på hushållsvattnet och det varma bruksvattnet i byggnadens vatteninstallationer.
20 §.Övervakning, bestämmelser och information i fråga om vattenkvaliteten. Enligt förslaget ska rubriken på paragrafen ändras. Paragrafen avses bli ändrad så att den även gäller varmt bruksvatten genom att ordet hushållsvatten byts ut till vatten, eftersom tillsynen och bestämmelserna i fortsättningen även gäller legionellabakterier som undersöks i varmt bruksvatten och byggnaders varmvatteninstallationer. Enligt förslaget ska till 2, 4 och 5 mom. fogas skyldigheter rörande information, varvid det är motiverat att även nämna information i rubriken.
Det föreslås att 1 mom. ändras i sin helhet. Bestämmelsen i den gällande lagen om skyldigheten för anläggningar som levererar hushållsvatten och vattenanvändare som tar hushållsvatten med egna anordningar att se till att hushållsvattnet uppfyller de kvalitetskrav som avses i 17 § föreslås bli överförd med ändringar till 17 § i samband med bestämmelserna om de allmänna kvalitetskraven för hushållsvatten.
Det föreslås att det moment som avses bli flyttat ersätts med ett nytt 1 mom. om den kommunala hälsoskyddsmyndighetens skyldighet att godkänna riskhanteringsplanen för en anläggning som levererar hushållsvatten. Dessutom föreslås det att till momentet flyttas 3 mom. 3 punkten, dvs. den kommunala hälsoskyddsmyndighetens skyldighet att regelbundet övervaka kvaliteten på det hushållsvatten som anläggningarna som levererar hushållsvatten levererar samt kvaliteten på det hushållsvatten som används i vattendistributionsområdena och i livsmedelslokaler. Enligt förslaget ska till momentet fogas en skyldighet för den kommunala hälsoskyddsmyndigheten att övervaka att de uppgifter som behövs för tillämpningen av riskhanteringen enligt 19 § 3 mom. är uppdaterade, att anläggningens egenkontroll är tillräcklig och att anläggningen som levererar hushållsvatten genomför riskhanteringsplanen enligt 19 a §. Bestämmelsen motsvarar 3 mom. 1 punkten i den gällande lagen, enligt vilken den kommunala hälsoskyddsmyndigheten ska godkänna riskbedömningen avseende anläggningar som levererar hushållsvatten.
I 2 mom. föreslås bestämmelser om en ny skyldighet för kommunen hälsoskyddsmyndighet att registrera resultaten från myndighetstillsynen till det adekvata informationssystemet. Åt Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården föreslås rätt att anvisa till vilket informationssystem resultaten ska lämnas. Det är viktigt att lämna uppgifterna till rätt informationssystem för att säkerställa att informationen till vattenanvändarna kan genomföras genom tjänsten vesi.fi i enlighet med beskrivningen i motiveringarna till 18 a §, och att de dataset som föreskrivs i 21 § kan upprättas. I momentet föreslås även bestämmelser om skyldigheten att informera i datanätet enligt dricksvattendirektivet. Enligt förslaget ska den kommunala hälsoskyddsmyndigheten säkerställa att de undersökningsresultat som erhållits med stöd av 49 a § 3 mom. registreras i informationssystemet Vati, varifrån de överförs till webbplatsen vesi.fi.
Det föreslås att 3 mom. ändras i sin helhet, samt att från momentet överförs den 3 punkten, om den kommunala hälsoskyddsmyndighetens skyldighet att övervaka kvaliteten på hushållsvattnet, till 1 mom. Det föreslås även att 1 punkten om godkännande av riskbedömning överförs ändrad till 1 mom. Från den kommunala hälsoskyddsmyndighetens skyldigheter avlägsnas punkterna 2) säkerställa att information om att en riskbedömning har gjorts tillsammans med en sammanfattning av resultaten finns tillgänglig för vattenanvändarna, 4) utifrån tillsynsprogrammen verifiera att åtgärder för att hantera riskerna för hälsan vidtas i hela vattenproduktionskedjan från tillrinningsområde via uttag, beredning och lagring till vattendistribution och att dessa åtgärder är ändamålsenliga och effektiva.
Orsaken till att 2 punkten stryks är att dricksvattendirektivet inte längre förutsätter något säkerställande av att uppgiften om att riskbedömning har utförts och sammanfattningen av resultaten från den finns tillgängliga för vattenanvändarna, utan endast att informationen om riskbedömning av leveranssystemet finns tillgänglig på webbplatsen. Den föreslagna ändringen i 1 mom. om en skyldighet för den kommunala hälsoskyddsmyndigheten att övervaka att de uppgifter som behövs för tillämpningen av riskhanteringen enligt 19 § 3 mom. är uppdaterade, och att anläggningen som levererar hushållsvatten genomför riskhanteringsplanen enligt 19 a § avses ersätta skyldigheten enligt 3 mom. att med hjälp av tillsynsprogram verifiera att riskhanteringsåtgärderna genomförs.
Däremot avses 4 mom. i den gällande paragrafen överföras till 3 mom. med ändringar. Med stöd av det ändrade momentet kan den kommunala hälsoskyddsmyndigheten vid behov
1) utfärda föreskrifter om användning av hushållsvatten eller varmt bruksvatten för förebyggande eller undanröjande av en sanitär olägenhet,
2) förplikta verksamhetsutövaren att kontrollera vattenkvaliteten, bestämma om åtgärder för riskhantering eller att hushållsvatten ska desinficeras eller behandlas på något annat sätt, om detta ska anses behövligt med hänsyn till vattnets kvalitet,
Den kommunala hälsoskyddsmyndighetens administrativa åtgärder som nämns i momentet utesluter inte andra administrativa åtgärder eller tvångsmedel enligt hälsoskyddslagen. Den kommunala hälsoskyddsmyndigheten kan även utfärda andra bestämmelser med stöd av 51 § eller med stöd av 53 § ålägga vederbörande att korrigera en försummelse av sina skyldigheter enligt hälsoskyddslagen eller enligt bestämmelser eller ålägganden som utfärdats med stöd av den. Andra bestämmelser eller förbud enligt 51 § kan till exempel vara förbud mot ledning av vatten till en specialvatteninstallation om det kan antas att användningen av vatteninstallationen kan orsaka en sanitär olägenhet. Med specialvatteninstallation avses en byggnads vatteninstallation för ledning av annat vatten än hushållsvatten enligt vatten- och avloppsinstallationsförordningen. En sanitär olägenhet som orsakas av en specialvatteninstallation kan vara möjlig till exempel om den inte är installerad eller märkt på det sätt som avses i 12 § i vatten- och avloppsinstallationsförordningen.
Enligt förslaget ska till 4 mom. överföras med ändringar bestämmelsen i 21 § i hushållsvattenförordningen om att den kommunala hälsoskyddsmyndigheten ska se till att det för vattenanvändarna inom de vattendistributionsområden som finns inom kommunens område finns tillräcklig information i datanätet om de eventuella sanitära olägenheter som är förknippade med kvaliteten hos hushållsvattnet samt om vilka möjligheter det finns att undanröja olägenheterna. Den föreslagna bestämmelsen baserar sig på artikel 3.4 i dricksvattendirektivet. Enligt förslaget ska i 2 mom. likaså ingå bestämmelser om skyldigheten enligt artikel 3.4 i dricksvattendirektivet att se till att ägare eller innehavare av sådana fastigheter som inte är anslutna till en vattenledning som tillhör en anläggning som levererar hushållsvatten vid behov får tillräcklig information om möjligheterna att undanröja faktorer som eventuellt försämrar kvaliteten på vattnet.
I 5 mom. föreslås bestämmelser om att resultaten rörande kvaliteten på hushållsvattnet samt annan information som publiceras i datanätet även ska kunna lämnas på något annat sätt på begäran av vattenanvändaren. Bestämmelser om konsumenternas rätt att få information på annat sätt än via datanätet finns i första underpunkten i bilaga IV till dricksvattendirektivet.
Som 6 mom. föreslås ett bemyndigande att utfärda närmare bestämmelser om regelbunden övervakning av hushållsvattnets kvalitet, behövliga undersökningar, information, rapportering om resultat och den information som ska tillhandahållas i datanätet samt tillsynen rörande varmt bruksvatten. Bemyndigandet beträffande varmt bruksvatten är nytt. Delvis motsvarande bemyndigande angående hushållsvatten ingår i 5 mom. i den gällande paragrafen. Bemyndigandet avses bli preciserat på ovan angivna sätt.
21 §.Dataset. Paragrafen föreslås bli ändrad i sin helhet. Den informativa hänvisningsbestämmelsen i den gällande lagen, enligt vilken bestämmelser om godkännande av desinfektionsmedel för hushållsvatten finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 528/2012 om tillhandahållande på marknaden och användning av biocidprodukter samt i kemikalielagen, föreslås bli överförd som 6 mom. till den nya 17 b § enligt förslaget. Däremot föreslås det att till lagen fogas en ny paragraf om dataset, som avses innehålla bestämmelser om upprättandet av de dataset som förutsätts enligt dricksvattendirektivet för uppföljningen av genomförandet av direktivet. Myndigheternas olika informationssystem är informationsmaterial, och tillsammans bildar de en informationsresurs om vilken Institutet för hälsa och välfärd sammanställerdataset, som motsvarar den tidigare rapporteringen, för den EU-rapportering som dricksvattendirektivet förutsätter. Dataseten avses ersätta den gamla rapporteringspraxisen till kommissionen enligt dricksvattendirektivet.
I 1 mom. föreslås det att Institutet för hälsa och välfärd upprättar de dataset som förutsätts i dricksvattendirektivet. I enlighet med det som föreslås i 4 § i lagen om vattentjänster ska Finlands miljöcentral svara för upprättandet av dataset inom sin sektor och den tekniska produktionen av informationstjänster i anknytning till dem. Institutet för hälsa och välfärd har sedan år 2000 svarat för rapporteringen till kommissionen i enlighet med det gamla dricksvattendirektivet. Enligt bestämmelserna i det nya dricksvattendirektivet ändras uppföljningen av genomförandet av direktivet från rapportering vart tredje år till upprättande av dataset. En del av dataseten ska upprättas årligen och en del vart sjätte år enligt artikel 18 i dricksvattendirektivet.
De uppgifter som ska ingå i dataseten indelas nationellt i uppgifter som ska sammanställas i tre förvaltningsområdens – miljöministeriets, jord- och skogsbruksministeriets och social- och hälsovårdsministeriets – olika informationssystem. Finlands miljöcentral svarar för förvaltningen av datasystemet för miljövårdsinformation enligt 222 § i miljöskyddslagen och jord- och skogsbruksministeriets informationssystem för vattentjänster VEETI. Livsmedelsverket svarar för förvaltningen av miljöhälsovårdens informationssystem Vati. Momentet avses innehålla bestämmelser också om Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovårdens uppgift att för sin del säkerställa att Europeiska kommissionen, Europeiska miljöbyrån och Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar har tillgång till dessa dataset genom en dataanslutning. Informationssystemen förvaltas således av Livsmedelsverket och Finlands miljöcentral, och för upprättandet av dataset svarar Institutet för hälsa och välfärd och Finlands miljöcentral. Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården säkerställer den tekniska anslutningen till nämnda behöriga myndigheter inom Europeiska unionen.
Även de helheter som gäller uppföljningen av genomförandet av direktivet ändras, och för dataseten behövs all information som registreras i ovan nämnda informationssystem. Med stöd av det nya dricksvattendirektivet ska dataset upprättas
1) årligen genast efter att direktivet har verkställts, dvs. på grundval av uppgifterna för 2023 som innehåller information om överskridanden av parametervärden rörande kvalitetskrav samt de avhjälpande åtgärder som vidtagits, sådana störningar avseende hushållsvatten, och deras orsaker samt avhjälpande åtgärder, som har orsakat en potentiell risk för människors hälsa och som har varat oavbrutet över 10 dagar och har påverkat över 1 000 människor samt om undantag som beviljats för uppfyllandet av kvaliteten på hushållsvatten med stöd av 17 a §,
2) senast 12.7.2027, och vart sjätte år därefter uppdatera, som innehåller information om den riskhantering avseende råvatten som gäller tillrinningsområdena för råvatten och som genomförts med stöd av 19 a §, resultaten av den övervakning som utförts angående vattenkvaliteten och de åtgärder som vidtagits för att kontrollera riskerna och de uppnådda framstegen,
3) senast 12.1.2029 upprätta, och vart sjätte år därefter uppdatera, som innehåller information om riskhantering avseende byggnaders vatteninstallationer enligt 19 b § samt de åtgärder som vidtagits för att förbättra tillgången till dricksvatten och främja dess användning, och om hur stor andel av medlemsstatens befolkning som har tillgång till dricksvatten.
Enligt förslaget ska bestämmelser om ett bemyndigande utfärdas i 2 mom., enligt vilket närmare bestämmelser om innehållet i dataseten utfärdas genom förordning av statsrådet. Avsikten är också att genom förordning utfärda närmare bestämmelser om de ovan nämnda övergångstider enligt dricksvattendirektivet som gäller upprättandet av dataseten.
I 5 mom. föreslås bestämmelser om att information om verksamhetsutövare ska kunna lämnas ut oberoende av sekretessbestämmelserna till polis- och räddningsmyndigheterna samt till ministerierna för de uppgifter som föreskrivs i lagen.
49 a §.Undersökningslaboratorier. Enligt förslaget ska det gamla organisationsnamnet Livsmedelssäkerhetsverket uppdateras till det nya organisationsnamnet Livsmedelsverket i de nuvarande 1, 3 och 4 mom. Livsmedelssäkerhetsverkets uppgifter har överförts till Livsmedelsverket genom lagen om Livsmedelsverket (371/2018).
I 2 mom. föreslås inga ändringar i innehållet.
Till paragrafen ska enligt förslaget fogas ett nytt 3 mom., varvid det nuvarande 3 mom. blir 4 mom. Enligt det nya 3 mom. ska laboratoriet till det datasystem som Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården har anvisat elektroniskt sända de för myndigheterna avsedda undersökningsresultat av hushållsvatten, varmt bruksvatten och badvatten som tas fram med stöd av denna lag. Den föreslagna ändringen innebär att laboratoriet lämnar undersökningsresultaten via en elektronisk överföringstjänst för analysresultat till informationssystemet Vati. Därvid blir användningen av informationsöverföringstjänsten en förutsättning för att godkänna laboratorier. Nästan alla laboratorier enligt 49 a § som Livsmedelsverket har godkänt (totalt 30 laboratorier) har redan en sådan beredskap.
Enligt förslaget fogas till 4 mom. (3 mom. i den gällande lagen) en bestämmelse enligt vilken verksamhetssättet för informationsöverföring enligt det nya 3 mom. även är en förutsättning för godkännande av laboratorier. Innan ett laboratorium godkänns ska Livsmedelsverket fortsättningsvis begära ett utlåtande av Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården, Institutet för hälsa och välfärd eller Strålsäkerhetscentralen. Enligt etablerad praxis begär Livsmedelsverket ett utlåtande av Institutet för hälsa och välfärd angående de mikrobiologiska metoder som laboratoriet använder, av Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården angående de kemiska metoder som laboratoriet använder och av Strålsäkerhetscentralen angående de undersökningar av radioaktivitet i vatten som laboratoriet gör.
I 5 mom. föreslås inga ändringar i innehållet.
Enligt förslaget ska till paragrafen fogas ett nytt 6 mom., dit bemyndigandet att utfärda förordning överförs från 3 mom. i den gällande lagen, enligt vilket närmare bestämmelser om villkoren för godkännande av undersökningslaboratorier utfärdas genom förordning av statsrådet. Bemyndigandet avses utvidgas till att även omfatta lämnande av undersökningsresultat enligt hälsoskyddslagen. Med nämnda förordning av statsrådet avses statsrådets förordning om laboratorier som utför undersökningar enligt livsmedelslagen, foderlagen och hälsoskyddslagen (152/2015).
49 b §.Tillsyn över undersökningslaboratorier. Enligt förslaget ska det gamla organisationsnamnet Livsmedelssäkerhetsverket uppdateras till det nya organisationsnamnet ”Livsmedelsverket” i nuvarande 1 och 2 mom. Livsmedelssäkerhetsverkets uppgifter har överförts till Livsmedelsverket genom lagen om Livsmedelsverket (371/2018).
I 1 mom. föreslås inga ändringar än uppdateringen av Livsmedelssäkerhetsverkets organisationsnamn till Livsmedelsverket.
Som ett nytt 2 mom. föreslås en bestämmelse enlig vilken Livsmedelsverket ska ha rätt att återkalla godkännandet av ett laboratorium även permanent, om missförhållandet som observetas i laboratoriets verksamhet är väsentligt och laboratoriet inte har avhjälpt bristerna trots Livsmedelsverkets förelägganden. Det nuvarande 2 mom. avses bli 3 mom.
På grund av att ovanstående 2 mom. fogas till paragrafen föreslås inga andra ändringar i innehållet i det moment som blir 3 mom. än uppdateringen av Livsmedelssäkerhetsverkets organisationsnamn till Livsmedelsverket.
Det föreslås att 3 mom. i den gällande paragrafen stryks, eftersom i momentet hänvisas till personuppgiftslagen (523/1999) som har upphävts genom dataskyddslagen (1050/2018) och lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999). Nämnda gällande lagar tillämpas på Livsmedelsverkets verksamhet också utan någon särskild hänvisningsbestämmelse.
Bilaga. Skyldighet att anmäla ibruktagande av ett verksamhetsställe eller inledande av en verksamhet samt skyldighet att betala grundavgift för tillsyn.
Det föreslås att till lagens bilaga fogas en ny punkt 7) verksamhetsenheter för hälso- och sjukvården. Med sådana enheter avses sjukhus och hälsovårdscentraler med vårdavdelning. De nya verksamhetsställen som föreslås bli fogade till bilagan avses i fortsättningen vara anmälningsskyldiga för tillsynen av riskhanteringen avseende vatteninstallationer med stöd av 13 § i hälsoskyddslagen. I övrigt avses inte nämnda verksamhetsställen ha några skyldigheter med stöd av hälsoskyddslagen. Verksamhetsställena avses inte heller vara skyldiga att betala någon grundavgift för tillsynen.
7.2
Lagen om vattentjänster
3 §. Definitioner. Enligt förslaget ska till paragrafen fogas en ny 3 a punkt med definitionen av uttagspunkt för vatten. Uttagspunkt för vatten framgår som begrepp i den ändrade 15 § i lagen om vattentjänster, och därför behöver begreppet definieras. Definitionen behövs även av den anledningen att uttagspunkt för vatten i vissa sammanhang avser en kran, dvs. något annat än i lagen om vattentjänster. Med uttagspunkt för vatten avses i lagen om vattentjänster en brunn, källa eller ytvattenplats avsedd för uttag av vatten att används som hushållsvatten eller för tillverkning av hushållsvatten. Definitionen omfattar enskilda brunnar för grundvatten eller konstgjort vatten, vilka det kan finnas flera av vid en vattentäkt. Beträffande ytvatten avses med uttagspunkt för vatten den punkt där sugröret är i vattendraget eller havet.
4 §. Myndigheter. Till paragrafen ska enligt förslaget fogas ett nytt 4 och 5 mom.
Enligt det nya 4 mom. ska Närings-, trafik- och miljöcentralen och den kommunala miljövårdsmyndigheten vid behov inom sina verksamhetsområden delta i den sammanställning som vattentjänstverket gör om de miljöuppgifter som behövs för sådan riskhantering i fråga om råvatten som avses i hälsoskyddslagen samt i identifiering av riskhanteringsåtgärder.
Bestämmelser om riskhanteringen avseende vattenproduktionskedjan finns i 19 a § hälsoskyddslagen. Även om huvudansvaret för riskhanteringen ligger hos vattenleverantören, dvs. vattentjänstverket, förutsätter dricksvattendirektivet beaktande av sådan information i riskhanteringen som påverkar kvaliteten på råvatten som inte nödvändigtvis är tillgänglig eller känd för vattentjänstverket. Av denna anledning anses det vara nödvändigt att både NTM-centralen och den kommunala miljövårdsmyndigheten vid behov inom sina sektorer deltar i sammanställningen av uppgifter som behövs för riskhanteringen avseende vattenproduktionskedjan till den del uppgifterna inte är tillgängliga för vattentjänstverket. Skyldigheten att delta enligt momentet innebär dock inte att ansvaret för riskhanteringen ska övergå från vattentjänstverket till myndigheterna, eller att myndigheterna ska sköta insamlingen av information för verkens räkning, utan endast att NTM-centralen och den kommunala miljövårdsmyndigheten ska delta i och vid behov bistå med insamling av de uppgifter som behövs för riskhantering samt i identifieringen av riskhanteringsåtgärder.
I det nya 5 mom. föreslås det bestämmelser om Finlands miljöcentrals uppgifter i uppföljningen av genomförandet och genomförandet av dricksvattendirektivet. Enligt momentet avses Finlands miljöcentral svara för sammanställningen av de dataset som förutsätts enligt dricksvattendirektivet inom sin sektor och för det tekniska genomförandet av informationstjänsterna för information på nätet åt vattenanvändare. I 21 § i hälsoskyddslagen föreslås bestämmelser om Institutet för hälsa och välfärds helhetsansvar för den rapportering till Europeiska unionens kommission som förutsätts enligt dricksvattendirektivet, dvs. samordningsansvaret för rapporteringen. Till Finlands miljöcentrals uppgifter ska enligt förslaget höra upprättandet av de dataset som förutsätts enligt dricksvattendirektivet inom sin sektor, dvs. Finlands miljöcentral avses svara för upprättandet av dataset till de delar uppgifterna finns i de informationssystem som Finlands miljöcentral upprätthåller. Eftersom de miljöuppgifter som direktivet förutsätter registreras i de informationssystem som upprätthålls av Finlands miljöcentral behöver Finlands miljöcentral se till utvecklingen av informationssystemen på så sätt att de dataset som förutsätts i direktivet finns tillgängliga och kan levereras vidare via gränssnittet. Dessutom avses Finlands miljöcentral svara för den tekniska produktionen av de informationstjänster som behövs för information till vattenanvändare via nätet, dvs. upprätthålla webbplatsen vesi.fi där kvalitets-, pris- och förbrukningsuppgifter om vatten samt annan information som ska förmedlas till vattenanvändarna enligt direktivet ska publiceras. Den information som publiceras på webbplatsen fås från myndighetssystemen. Eftersom Finlands miljöcentral i regel inte själv registrerar uppgifter i de informationssystem som den upprätthåller avses den inte heller svara för kvaliteten och korrektheten i den information som behövs för genomförandet och uppföljningen av genomförandet av direktivet.
15 §.Vattentjänstverkets skyldighet att hålla sig informerat och kontrollskyldighet. Paragrafen föreslås bli ändrad i sin helhet. 1 mom. kvarstår oförändrat. Till paragrafen ska enligt förslaget fogas ett nytt 2 och 3 mom. Enligt förslaget ska det nuvarande 2 mom. ändras och bli ett nytt 4 mom. På grund av att nya moment fogas till paragrafen ändras det nuvarande 3 mom. till 5 mom., men bemyndigandet som ingår i det förblir oförändrat.
I paragrafens 1 mom. föreslås inga ändringar. Motiveringarna till momentet sammanfaller således med motiveringarna i RP 218/2013 rd.
Genom det nya 2 mom. föreslås det att artikel 8.2 c i dricksvattendirektivet genomförs, enligt vilken lämplig övervakning av riskbedömningen avseende tillrinningsområden för uttagspunkter ska ske i ytvatten eller grundvatten, eller både och, i tillrinningsområdena för uttagspunkter, eller i råvatten, av relevanta parametrar, ämnen eller förorenande ämnen som valts med stöd av riskhanteringen.
I 2 mom. föreslås bestämmelser om att vattentjänstverket väljer de parametrar som i fråga om råvatten ska kontrolleras utifrån den riskbaserade metod och den riskhantering i fråga om vattenproduktionskedjan som avses i hälsoskyddslagen. Enligt förslaget ska bestämmelser om riskhantering av vattenproduktionskedjan utfärdas i 19 a § i hälsoskyddslagen, och kontrollen av råvatten avses vara en del av anläggningens egenkontroll enligt 2 § i hälsoskyddslagen. Med råvatten avses ytvatten, grundvatten, konstgjort vatten, bankinfiltrerat vatten eller havsvatten som används för tillverkning av hushållsvatten, men inte ännu har behandlats. Vattentjänstverket har redan med stöd av 15 § i lagen om vattentjänster skyldighet att hålla sig informerat om de risker som hänför sig till kvantiteten av eller kvaliteten på det råvatten som det använder. Även i ett tillstånd att ta vatten enligt vattenlagen kan det finnas kontrollskyldigheter angående vattenkvantiteten, och i vissa tillstånd enligt vattenlagen finns det även kontrollskyldigheter angående kvaliteten på råvatten, men i allmänhet har tillstånd att ta vatten inga tillståndsbestämmelser om lämnande av kontrolluppgifter till myndighetens informationssystem. Alla vattentjänstverk enligt lagen om vattentjänster har inte tillstånd att ta vatten enligt vattenlagen, men trots det är de med stöd av lagen om vattentjänster skyldiga att kontrollera kvantiteten och kvaliteten på det råvatten de använder.
Enligt 2 mom. ska vattentjänstverket även se till att resultaten av den riskbaserade råvattenkontrollen sänds till det datasystem för miljövårdsinformation som avses i miljöskyddslagen. Med lämnandet av resultaten från de parametrar som kontrolleras till datasystemet för miljövårdsinformation avses inte att alla parametrar som verket har undersökt ska lämnas, utan endast de parametrar som med stöd av 19 a § i hälsoskyddslagen har identifierats som betydelsefulla med avseende på hushållsvattnets hygieniska kvalitet, och som verket har inkluderat i sin plan för egenkontroll. Vattentjänstverken kontrollerar redan nu kvantiteten och kvaliteten på det råvatten de använder och känner till riskerna som gäller råvatten, men resultaten från råvattenkontrollen lämnas inte systematiskt till myndigheterna. Det är fråga om en ombesörjningsskyldighet för vattentjänstverket, men i praktiken görs analyserna av råvattenkvaliteten i laboratorier, varifrån uppgifterna kan överföras direkt till datasystemet för miljövårdsinformation. Till den del kontrollen är fortgående mätning (online) lämnas informationen baserad på genomsnitt i den mån det mottagande informationssystemet möjliggör detta. Med lämnande av information avses informationsöverföring via ett gränssnitt eller under övergångstiden även genom överförda filer, och det är inte fråga om någon skyldighet att manuellt registrera information om enskilda parametrar i datasystemet för miljövårdsinformation. Det informationslämnande som här beskrivs gäller sådan uppföljning som görs vid uttagspunkter eller observationsplatser för råvatten. Det gäller inte kvalitetsuppföljning, övervakning eller annan processhantering som sker i ledningsnätet, vid en behandlingsanläggning eller i vattenbehållare. Angående valet av de parametrar som ska kontrolleras och lämnandet av information avses närmare bestämmelser utfärdas genom förordning av statsrådet med stöd av bemyndigandena i 15 § 5 mom. och 36 § 1 punkten i lagen om vattentjänster och 19 a § i hälsoskyddslagen.
I 2 mom. föreslås bestämmelser om lämnande av uppgifter om placeringen av och egenskaperna hos de uttagspunkter för vatten och de observationsplatser, för vilka kontrolluppgifter om råvatten lämnas, till datasystemet för miljövårdsinformation. Uttagspunkt för vatten definieras i 3 § i lagen om vattentjänster. Uttagspunkt för grundvatten är en brunn eller flera brunnar för en grundvattentäkt eller en vattentäkt för konstgjort vatten. Beträffande ytvatten avses med uttagspunkt för vatten den placering som intagsröret har i ytvattenförekomsten. Med informationen om egenskaper avses bland annat information om huruvida uttagspunkten för grundvatten finns inom et skyddsområde enligt vattenlagen. Vattentjänstverken registrerar redan nu själva placeringsinformation om uttagspunkter för ytvatten och havsvatten i informationssystemet för vattentjänster enligt 20 d § i lagen om vattentjänster, men skyldigheten enligt momentet att se till att denna information lämnas till datasystemet för miljövårdsinformation avses trots detta även utvidgas till att även omfatta uttagspunkter för ytvatten. I praktiken är avsikten dock inte att vattentjänstverket ska registrera placeringsinformationen om uttagspunkter för vatten i flera myndighetssystem, utan det räcker att informationen har lämnats eller anmälts till ett ställe. Skyldigheten att lämna information om placering och egenskaper avses inte gälla uttagspunkter för vatten eller observationsplatser som inte omfattas av råvattenkontroll på grundval av riskhantering i fråga om vattenproduktionskedjan.
Genom det nya 3 mom. avses artikel 8.3 i dricksvattendirektivet genomföras, enligt vilken de vattenleverantörer som utför övervakning i tillrinningsområdena för uttagspunkter eller i råvatten ska vara skyldiga att informera de behöriga myndigheterna om trender avseende, och om ovanliga antal eller koncentrationer av, övervakade parametrar, ämnen eller förorenande ämnen. Momentet avses innehålla bestämmelser om vattentjänstverkets skyldighet att underrätta de behöriga tillsynsmyndigheterna enligt lagen om vattentjänster, dvs. den kommunala miljövårdsmyndigheten, den kommunala hälsoskyddsmyndigheten och närings-, trafik- och miljöcentralen om sådana exceptionella förändringar som upptäckts i de parametrar som kontrolleras i fråga om råvatten och som avses i 2 mom. Anmälningsskyldigheten avses alltså enbart gälla de parametrar som vattentjänstverket har inkluderat i sin plan för egenkontroll till den del uppföljningen av parametrarna har konstaterats vara behövlig som en del av riskbedömningen. Således avses vattentjänstverket inte vara skyldigt att till myndigheterna anmäla alla sådana förändringar som det observerar, men som inte anknyter till den hygieniska kvaliteten på det vatten som produceras till hushållsvatten, utan anmälningsskyldigheten avses gälla de parametrar, vars uppföljning har beslutats inom riskhanteringen avseende vattenproduktionskedjan. Med exceptionell förändring avses närmast en ökning i koncentrationen eller någon annan sådan förändring som indikerar ett ökat tryck eller en ökad risk avseende miljön eller människors hälsa.
Det nuvarande 2 mom. avses bli ett nytt 4 mom., enligt vilket skyldigheten att hålla sig informerad och kontrollskyldigheten enligt 15 § utvidgas till att även omfatta anläggningar som levererar vatten till vattentjänstverk eller behandlar avloppsvatten för ett vattentjänstverk. Momentet ska ändras så att det beaktar behovet av att utvidga skyldigheterna för en anläggning enligt paragrafen till att även omfatta anläggningar som levererar hushållsvatten, och som inte är vattentjänstverk, men omfattas av tillämpningsområdet för dricksvattendirektivet. Enligt det ändrade momentet ska bestämmelserna i paragrafen alltså gälla både anläggningar som levererar vatten till vattentjänstverk eller behandlar avloppsvatten för ett vattentjänstverk och anläggningar enligt hälsoskyddslagen som levererar minst 10 kubikmeter hushållsvatten per dygn eller förser minst 50 personer med hushållsvatten.
På grund av de nya momenten avses nuvarande 15 § 3 mom. i lagen om vattentjänster bli 5 mom., men innehållet i det förblir oförändrat. Momentet innehåller ett bemyndigande att utfärda närmare bestämmelser om skyldigheten att hålla sig informerad och kontrollskyldigheten. Motiveringarna till momentet sammanfaller således med motiveringarna i RP 218/2013 rd. När bestämmelser om kontroll och lämnande av råvattenuppgifter utfärdas på förordningsnivå, utfärdas de med stöd av detta bemyndigande samt bemyndigandet i 36 § i lagen om vattentjänster samt med stöd av 19 a § i hälsoskyddslagen.
16 §.Upplysningsplikt. Paragrafen föreslås bli ändrad i sin helhet. Enligt förslaget ska paragrafen delas i två separata paragrafer, varför rubriken på paragrafen föreslås bli ändrad. Enligt förslaget ska 1 och 2 mom. förbli oförändrade och till paragrafen fogas nya 3–6 mom. Nuvarande 3 och 4 mom. överförs till en ny 16 a §.
Enligt förslaget ska rubriken på paragrafen ändras. Den tidigare rubriken ”upplysningsplikt och offentlighet i fråga om handlingar” beskriver inte längre innehållet i paragrafen, eftersom bestämmelserna om offentlighet i fråga om handlingar föreslås bli överförda till en separat 16 a §. I och med överföringen kommer innehållet i 16 § enbart att avgränsas till frågor som gäller informationsskyldigheten.
Det nya 3 mom. avses innehålla bestämmelser om skyldigheten för ett vattentjänstverk som levererar hushållsvatten att till sina kunder minst en gång per år i samband med faktureringen eller på något annat lättillgängligt sätt lämna information om kvaliteten, priset och förbrukningen för hushållsvattnet som anläggningen levererar. Uppgiften är ny för vattentjänstverket, för trots att verken redan nu har en skyldighet enligt 16 § 2 mom. att ge tillräcklig information om kvaliteten på det hushållsvatten som levereras och nivån på reningen av avloppsvattnet samt om hur avgifterna för vattentjänsterna uppkommer, omfattar denna allmänna informationsskyldighet inte skyldigheten att till kunden lämna uppgifter utan att denne begär dem och minst en gång per år. Bestämmelserna om skyldigheten att lämna information utan separat begäran baserar sig på artikel 17.2 i dricksvattendirektivet.
I det nya 4 mom. föreslås bestämmelser om att vattentjänstverkets kunder ska förmedla den information som avses i 3 mom. till slutförbrukarna av hushållsvatten på det sätt de finner lämpligt. I praktiken innebär ändringen att kunden ska förmedla denna information vidare till slutförbrukarna av vatten då ett vattentjänstverk har lämnat den information som avses i 3 mom. till sina kunder, om inte kunden själv är slutförbrukare av vatten. Med slutförbrukare av vatten avses sådana hushåll eller andra slutförbrukare av vatten, till exempel företagare som verkar i en hyreslokal, som inte nödvändigtvis har en kundrelation med vattentjänstverket, men som använder det vatten som verket levererar till sina kunder. En slutförbrukare av vatten kan till exempel vara en aktieägare enligt lagen om bostadsaktiebolag som bor i ett bostadsaktiebolags aktielägenhet, en hyrestagare enligt lagen om hyra av bostadslägenhet som bor i en hyreslägenhet, eller bostadsrättsinnehavare enligt lagen om bostadsrättsbostäder eller någon annan slutförbrukare av vatten som bor i ett flerbostadshus eller en fastighet som används för flera olika användningsändamål, som inte är en sådan kund till vattentjänstverket som avses i lagen om vattentjänster. Vattentjänstverkets kund kan förmedla den information som vattentjänstverket lämnar enligt 3 mom. till slutförbrukaren av vatten på valfritt sätt, till exempel i samband med att bolagsvederlaget uppbärs, genom en digital smartapplikation, i samband med handlingarna rörande bolagsstämman eller på bostadsbolagets anslagstavla. Eftersom kunden inte nödvändigtvis är medveten om lagändringen skulle det vara en god praxis att vattentjänstverket informerar sina kunder om skyldigheten att förmedla informationen vidare.
I det nya 5 mom. beaktas behovet av att utvidga skyldigheterna för en anläggning enligt paragrafen till att även omfatta anläggningar som levererar hushållsvatten, och som inte är vattentjänstverk, men omfattas av tillämpningsområdet för dricksvattendirektivet, samt dessa verks kunder. Enligt det ändrade momentet ska bestämmelserna i paragrafen alltså gälla förutom vattentjänstverket och vattentjänstverkets kunder även anläggningar enligt hälsoskyddslagen som levererar minst 10 kubikmeter hushållsvatten per dygn eller förser minst 50 personer med hushållsvatten samt en sådan anläggnings kunder.
I det nya 6 mom. föreslås ett bemyndigande att utfärda närmare bestämmelser om kvalitets-, pris-, och förbrukningsinformation avseende hushållsvattnet enligt 2 mom. samt om lämnandet av denna information. I dricksvattendirektivet definieras den kvalitets-, pris- och förbrukningsinformation i detalj som ska lämnas till vattenanvändarna årligen utan att de begär den. Bestämmelser om det närmare innehållet i informationen samt om sättet att lämna informationen behöver inte utfärdas på lagstiftningsnivå, utan preciserande bestämmelser kan utfärdas genom förordning av statsrådet.
16 a §.Offentlighet i fråga om handlingar. Enligt förslaget ska till lagen om vattentjänster fogas ett nytt 16 a §, där det föreskrivs om offentlighet i fråga om handlingar. Paragrafens 1 och 2 mom. är till sitt innehåll motsvarande som 16 § 3 och 4 mom. i den gällande lagen, men de föreslås bli överförda till en separat paragraf så att 16 § inte blir för lång. Dessutom föreslås en lagteknisk precisering i det nya 16 a § 1 mom., genom vilken det preciseras att lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999) tillämpas på tillgången till information ur ett vattentjänstverks alla handlingar som innehåller miljöinformation om kvaliteten på och mängden av råvatten eller hushållsvatten eller om behandling och avledande av avloppsvatten samt på skyldigheten att främja tillgången till sådan miljöinformation, även om verket inte enligt den lagen omfattas av dess tillämpningsområde. Genom ändringen framhävs det att momentet gäller en utvidgning av offentlighetsbestämmelserna till vattentjänstverks, som inte är myndigheter enligt offentlighetslagen, handlingar som innehåller miljöinformation. Detta framgår inte tydligt av den nuvarande ordalydelsen i momentet, fastän avsikten med momentet inte är att avgränsa tillämpningen av offentlighetsprincipen, utan endast att utvidga det rörande miljöinformationen till att även omfatta de verk som inte är myndigheter. Det är alltså fråga om en lagteknisk ändring.
Offentlighetslagens tillämpningsområde och utvecklingsbehoven angående den är som bäst under bedömning i en arbetsgrupp för uppdatering av offentlighetslagen som tillsatts av justitieministeriet. Arbetsgruppen fortsätter sitt arbete till slutet av juni 2023. Som en del i den mer omfattande revideringen av lagen om vattentjänster finns det skäl att granska riktlinjerna hos arbetsgruppen för offentlighetslagen och i fortsättningen bedöma behovet av en revidering av 16 a § i lagen om vattentjänster.
Motiveringarna till 1 mom. finns i regeringens proposition 228/2004 rd och motiveringarna till 2 mom. som förblir oförändrat finns i regeringens proposition 29/2018 rd.
20 d §.Informationssystem för vattentjänster. Det föreslås att 1 och 2 mom. ändras.
I 1 mom. föreskrivs det om förvaltningen av informationssystemet för vattentjänster. I momentet föreslås en teknisk korrigering genom att ändra hänvisningen till NTM-centralerna i pluralform till singularis (NTM-centralen). Detta harmoniserar hänvisningen till NTM-centralen med den övriga lagen om vattentjänster, eftersom det inte föreskrivs om NTM-centralen i pluralis någon annanstans i lagen. Eftersom det endast är fråga om en teknisk precisering överensstämmer motiveringarna med motiveringarna i RP 218/2013 rd.
Enligt förslaget ska 2 mom. ändras så att vattentjänstverkets skyldighet att lämna information till informationssystemet för vattentjänster ska vara årlig. I nuläget innehåller lagen om vattentjänster inga bestämmelser om hur ofta informationen ska lämnas. Eftersom informationen som ska lämnas i informationssystemet delvis anknyter till vattentjänstverkets årliga processer, såsom bokslutet, är det dock motiverat att verken åläggs att lämna denna information till informationssystemet minst en gång per år. Genom förordning av statsrådet preciseras tidpunkten eller tidpunkterna för inlämnandet av informationen. Avsikten är att utnyttja informationssystemet för vattentjänster i informationen till vattenanvändarna som förutsätts i artikel 17 i dricksvattendirektivet.
I dricksvattendirektivet föreskrivs särskilda informationsskyldigheter för vattentjänstverk som levererar minst 10 000 kubikmeter hushållsvatten per dygn eller vars hushållsvattenleveranser omfattar minst 50 000 personer. Enligt bestämmelserna i bilaga IV till dricksvattendirektivet gäller informationsskyldigheten vatteninstallationernas allmänna prestationsnivå som effektivitet och mängden läckage, vattentjänstverkets ägandestruktur, kostnadsstrukturen rörande hur vattenpriset uppkommer, såsom fasta och rörliga kostnader, kostnader som gäller förbättring av tillgången till vatten samt en sammanfattning och statistik över de klagomål som konsumenterna anfört till vattentjänstverket inom tillämpningsområdet för dricksvattendirektivet. Avsikten är att utfärda bestämmelser om dessa skyldigheter genom förordning av statsrådet med stöd av bemyndigandet i 20 d § 4 mom. i lagen om vattentjänster. För närvarande finns det 22 sådana stora anläggningar i Finland. Tidsangivelsen för regelbundenheten i lämnandet av informationen behövs även för genomförandet av direktivet, eftersom de uppgifter som beskriver effektiviteten, kvaliteten och lönsamheten avseende vattentjänsterna, som ska preciseras genom en förordning, ska publiceras i datanätet årligen.