7.1
Avfallslagen
1 §. Lagens syfte. Enligt förslaget ska paragrafen ändras så att den bättre beskriver nuläget i samhället och avfallspolitiken, där avfallet i allt högre grad ses som en outnyttjad resurs. Den föreslagna bestämmelsen ska, frånsett hänvisningen till cirkulär ekonomi, innehålla samma element som den gällande bestämmelsen i avfallslagen, men i annan ordning. Eftersom det är fråga om en målsättningsbestämmelse har ändringen ingen direkt rättsverkan men kan inverka till exempel på innehållet i normstyrning eller andra politiska åtgärder eller leda till nya prioriteringar vid tolkningen av lagen. Den föreslagna ändringen bidrar till att genomföra målet för reformen av avfallsdirektivet, att främja cirkulär ekonomi.
3 §. Begränsningar av tillämpningsområdet. Till 1 mom. fogas en ny 8 punkt, genom vilken de i EU:s förordning om utsläppande på marknaden och användning av foder avsedda foderråvarorna utesluts från avfallslagens tillämpningsområde. Foderråvaror som består av eller innehåller animaliska biprodukter utesluts från avfallslagens tillämpningsområde med stöd av 6 punkten i det gällande momentet. Förslaget överensstämmer med den i artikel 2.1 e i avfallsdirektivet definierade avgränsningen av tillämpningsområdet. Dessutom uppdateras 4 punkten med den nya strålsäkerhetslagens författningsnummer (859/2018).
Momentets övriga punkter föreslås förbli oförändrade. Enligt 6 punkten i det gällande momentet tillämpas avfallslagen på animaliska biprodukter och därav framställda produkter som är avsedda för förbränning, deponering på avstjälpningsplatser eller användning vid biologiska behandlingsanläggningar. Enligt 107 § 2 mom. i miljöskyddslagen tillämpas dock den lagens bestämmelser om förbränning av avfall inte på djurkroppar som förbränns enligt vad som föreskrivs om behandlingen av dem i förordningen om animaliska biprodukter och inte heller på sådan användning av naturgödsel från produktionsdjur som bränsle på vilken i 221 c–221 f § i miljöskyddslagen föreskrivna, på biproduktförordningens genomförandeförordning baserade särskilda krav tillämpas.
5 a §. Biprodukter. I paragrafen föreskrivs det om förutsättningarna för att ett ämne eller föremål kan definieras som en biprodukt. Paragrafen ersätter till sakinnehållet 5 § 2 och 3 mom. i den gällande lagen, vilka upphävs, och den genomför artikel 5 i avfallsdirektivet.
5 b §. När avfall upphör att klassificeras som avfall. I paragrafen föreskrivs om att avfall som har genomgått materialåtervinning eller något annat återvinningsförfarande inte längre är att betrakta som avfall. Paragrafen ersätter 5 § 4 och 5 mom. i den gällande lagen, vilka upphävs, och genomför artikel 6 i avfallsdirektivet.
Enligt 1 mom. ska avfall som genomgått materialåtervinning eller återvunnits på annat sätt upphöra att vara avfall om det samtidigt uppfyller de i momentets olika punkter föreskrivna förutsättningarna. Genom 1 punkten, enligt vilken ämnet eller föremålet ska användas för specifika ändamål, genomförs avfallsdirektivets ändrade artikel 6.1 a. I den gällande lagen förutsätts att ämnet eller föremålet allmänt används för vissa ändamål. Enligt förslaget ska det dock räcka att ett tydligt användningsändamål är känt för ämnet eller föremålet. Det mildare kravet främjar innovationer och uppkomsten av nya användningsområden för materialen. De i 2–4 punkterna i momentet avsedda bedömningsgrunderna förblir till sakinnehållet oförändrade.
I 2 mom. föreskrivs om statsrådets bemyndigande att utfärda närmare bestämmelser om detaljerade bedömningsgrunder för tillämpning av de förutsättningar som avses i 1 mom. på vissa kategorier av avfall. Enligt artikel 6.3 i avfallsdirektivet kan en medlemsstat fastställa närmare kriterier för tillämpningen av de villkor under vilka vissa avfallsslag upphör att vara avfall om inga kriterier fastställts på unionsnivå. De i momentet föreslagna innehållsmässiga minimikraven gällande bedömningsgrunderna motsvarar de krav som anges i artikel 6.2 i avfallsdirektivet. Medlemsstaterna ska genom en teknisk föreskrift underrätta kommissionen om de nationella rättsakter som kompletterar unionens regelverk i enlighet med direktivet (EU) 2015/1535.
I 3 mom. föreskrivs det om när avfall i det enskilda fallet upphör att klassificeras som avfall enligt artikel 6.4 i avfallsdirektivet. Detta kan komma i fråga när det gäller avfall för vilket bedömningsgrunder saknas i Europeiska unionens lagstiftning eller i en förordning av statsrådet enligt 2 mom. Återvinning av avfall som sker yrkesmässigt eller i en anläggning och genom vilken avfallet upphör att vara avfall är enligt miljöskyddslagen tillståndspliktig verksamhet för behandling av avfall. Vid ärendets handläggning ska miljöskyddslagens bestämmelser om handläggning av miljötillståndsärenden följas. Ärendet gällande när avfall upphör att vara avfall kan införlivas med beviljandet av nytt miljötillstånd enligt 6 kap. i miljöskyddslagen. Om verksamhetsutövare som erhållit miljötillstånd vill ha beslut om huruvida material eller föremål som behandlats i en anläggning är att anse som avfall kan saken på verksamhetsutövarens ansökan handläggas som en ändring av tillståndet enligt 89 § i miljöskyddslagen, varvid handläggningen sker enligt ett i 96 § i lagen föreskrivet lättare förfarande. Eftersom handläggningen sker enligt miljöskyddslagen ska ändring i tillståndsmyndighetens beslut sökas hos Vasa förvaltningsdomstol. Liksom enligt nuvarande praxis föreslås det att tillsynsmyndigheten på verksamhetsidkarens begäran och på de grunder verksamhetsidkaren framför ska kunna konstatera att det inte är fråga om avfall. För att få till stånd ett överklagbart beslut som slutligen vinner laga kraft måste verksamhetsidkaren dock ansöka om tillstånd enligt miljöskyddslagen eller ansöka om ändring i tillståndet.
Vid beslutsfattandet i det enskilda fallet bedömer och utarbetar den som bedriver återvinningsverksamhet motiveringarna för att avfallet ska upphöra att vara avfall enligt de i 1 mom. angivna bedömningsgrunderna. Verksamhetsutövaren ska inge bedömningen med motivering till den behöriga miljötillståndsmyndigheten för beslut om miljötillstånd för verksamheten. Beslut att materialet kan klassas som avfall kan fattas bara om alla kraven i 1 mom. är uppfyllda och materialet efter genomgången återvinningsbehandling uppfyller de krav som lagen ställer på den aktuella produkten. Tillståndsmyndigheten ska i tillståndsbeslutet vid behov iaktta de i 2 mom. genom förordning av statsrådet föreskrivna innehållskraven (bedömningsgrunderna).
Beslut som i enskilda fall fattats enligt 3 mom. behöver inte anmälas till kommissionen i form av tekniska föreskrifter. Uppgifter om besluten ska enligt 223 § i miljöskyddslagen registreras i datasystemet för miljövårdsinformation. Dessutom ska tillståndsmyndigheten enligt 85 § 3 mom. i miljöskyddslagen publicera sitt beslut på sin webbplats. Den statliga tillståndsmyndigheten ska också enligt 85 a § i miljöskyddslagen publicera uppgifterna om tillståndsärendet i informationstjänsten för miljötillståndsärenden.
I 4 mom. föreskrivs i enlighet med artikel 6.5 i avfallsdirektivet om skyldigheten för den som första gången använder ett material eller den som släpper ut ett material på marknaden att försäkra sig om att det uppfyller kraven i kemikalie- och produktlagstiftningen. Exempelvis Reach-förordningen eller annan kemikalielagstiftning tillämpas på avfallsbaserade material först efter att de upphört att vara avfall. Ansvaret för att försäkra sig om materialets lagenlighet faller vanligen på den som släpper ut det på marknaden. Om ett material inte har släppts ut på marknaden är den som första gången använder materialet skyldig att se till att det uppfyller kraven i kemikalie- och produktlagstiftningen.
6 §. Övriga definitioner. I 1 mom. görs enligt förslaget ändringar som huvudsakligen härrör från avfallsdirektivet och punkternas numrering ändras så att den blir löpande. Ändringarna avser inte punkterna 3, 3a, 4–10, 10a, 11–15 eller 16–19 i det gällande momentet, som enligt den nya numreringen blir punkterna 4, 9–14, 16–23 och 26–29. De följande motiveringarna berör endast de punkter där innehållet ändrar. Till övriga delar är detaljmotiveringen till lag 410/2014 (RP 16/2014) och lag 646/2011 (RP 199/2010) fortfarande i kraft.
I 1 mom. 1 punkten skrivs definitionen av farligt avfall i en mera allmängiltig form. I definitionen hänvisas allmänt till de farliga egenskaperna hos avfallet och man slopar hänvisningarna till de farliga egenskaper vilka ges som exempel, av vilka en del, såsom brandfarlig och explosiv, inte längre är tidsenliga. Till sitt sakinnehåll förblir definitionen oförändrad. Den motsvarar också definitionen av farligt avfall i artikel 3.2 i avfallsdirektivet, där det hänvisas till en förteckning i direktivets bilaga III över egenskaper vilka gör avfallet farligt. Efter att direktivet antogs har bilagan uppdaterats genom kommissionens förordning (EU) nr 1357/2014 och när det gäller farliga egenskaper ändrats genom rådets förordning (EU) nr 2017/997. Om farliga egenskaper föreskrivs liksom i dag genom statsrådets förordning. Det föreslagna nya 4 mom. begränsar i praktiken statsrådets bemyndigande att utfärda förordning till genomförande av ändringarna i avfallsdirektivets bilaga III.
Till 1 punkten i 1 mom. fogas definitionen på icke-farligt avfall, vilken motsvarar den definition som fogats till artikel 3.2 a i avfallsdirektivet. Med icke-farligt avfall avses avfall som inte har farliga egenskaper, det vill säga annat avfall än avfall vilket klassas som farligt. Också icke-farligt avfall har dock ofta skadliga egenskaper vilka vid otillbörlig transport, behandling eller annan avfallshantering kan leda till allvarliga hälso- och miljöskador. Därför ska behandling och annan hantering också av icke-farligt avfall alltid ordnas på ett fackmässigt sätt så att avfallslagen och miljöskyddslagen iakttas. Den föreslagna definitionen klarlägger den i avfallslagstiftningen använda terminologin, eftersom begreppet icke-farligt avfall redan nu används i den gällande avfallsförteckningen i bilaga 4 till statsrådets förordning om avfall (1013/2006, nedan avfallstransportförordningen) och i EU:s avfallstransportförordning som i medlemsstaterna är direkt tillämplig rätt. Om definitionen av icke-farligt avfall intas i lagen måste det i statsrådets förordning om avstjälpningsplatser använda överlappande begreppet "vanligt avfall" ersättas med begreppet "icke-farligt avfall".
Den i 1 mom. 2 punkten angivna definitionen av kommunalt avfall ska preciseras med de ändringar som behövs för att genomföra den till artikel 3.2 b i avfallsdirektivet fogade definitionen. I definitionen intas liksom i avfallsdirektivet en förteckning över avfallsfraktioner vilka är att anse som kommunalt avfall. Förteckningen är inte uttömmande. Kommunalt avfall definieras fortfarande på kvalitativa grunder så, att kommunalt avfall är avfall som uppkommer i bostäder samt till sin beskaffenhet jämförbart avfall som uppkommer i förvaltnings-, service- och näringsverksamhet, såsom detaljhandel, utbildning, inkvarterings- och förplägnadstjänster och andra tjänster och funktioner. Kommunalt avfall är också bland annat park- och trädgårdsavfall, såsom löv, avfall från klippning av gräsmattor och beskärning av träd samt avfall från torgområden och avfall som uppkommer vid gaturenhållningstjänster, såsom innehåll i avfallskärl och avfall från gatusopning. Med avfall från gatusopning avses i praktiken till exempel räfsningsavfall samt avfall av den typ som finns i sopkärl längs gator, och dit hör inte exempelvis sand (såsom sandningssand), stenar, dy, damm och annat motsvarande material. Enligt skäl 10 i ingressen till avfallsdirektivet omfattar kommunalt avfall hörande till avfallsförteckningens kapitel 15 01 (förpackningsavfall) och 20 (kommunalt avfall), med undantag av avfallsslag hörande till kapitlen 20 02 02 (mark- och stenmaterial), 20 03 04 (slam från slamavskiljare) och 20 03 06 (avfall som uppkommer vid rengöring av avlopp) samt till kapitel 19 hörande behandlat kommunalt avfall.
I definitionen av kommunalt avfall hänvisas enligt vedertagen terminologi till avfall som uppkommer från bosättning, vilket till innehållet motsvarar direktivets hänvisning till avfall från hushåll. Det i definitionen använda uttrycket "till sin beskaffenhet jämförbart" motsvarar i sak den i avfallsdirektivet använda formuleringen "till sin art och sammansättning". Med avfall jämförbart med avfall från bosättning avses enligt den gällande avfallslagen avfall som till sina egenskaper och sin sammansättning lämpar sig för insamling och behandling i samma avfallshanteringssystem som avfall från boende.
I avfallsdirektivet fastslås explicit att kommunalt avfall inte innefattar avfall från tillverkning, jordbruk, skogsbruk, fiske, septiktankar, avloppsnät och rening av avlopp, inklusive avloppsslam, uttjänta fordon eller bygg- och rivningsavfall. Samma preciseringar är i huvudsak onödiga att införa i avfallslagen. Kravet att beskaffenheten hos avfall från förvaltnings-, service- och näringsverksamhet ska vara jämförbar med avfall från boende utesluter från definitionen det avfall som typiskt uppkommer vid nämnda verksamheter. Avfall från förplägnadsställen och kontor i anslutning till dessa funktioner är dock kommunalt avfall.
I enlighet med avfallsdirektivet ska hänvisningen till slamavskiljare och samlingsbrunnar strykas i definitionen av kommunalt avfall. Samtidigt fogas till momentet en ny 3 punkt med en definition av slam från slamavskiljare och slutna tankar, varmed avses slam som av hushållsavloppsvatten uppstår i slamavskiljare, slutna tankar, minireningsverk eller annat liknande behandlingssystem. Definitionen överensstämmer med den terminologi som används i 154 § i miljöskyddslagen och omfattar oavsett tekniska lösningar det slam som uppkommer i de enskilda fastigheternas behandlingssystem för hushållsavloppsvatten. Den föreslagna definitionen ska på andra ställen i lagen användas bland annat i de paragrafer som behandlar avfallshanteringens ansvarsfördelning, kommunala avfallshanteringsföreskrifter och avfallsavgifter.
Enligt förslaget ska i den nya 5 punkten intas definitionen av bygg- och rivningsavfall i 1 § 4 punkten i den nuvarande avfallsförordningen. I definitionen görs de preciseringar som föranleds av artikel 3.2 c i avfallsdirektivet så, att den omfattar allt avfall som uppstår vid byggande och rivning. Bygg- och rivningsavfall omfattar de avfallsslag som hör till kapitel 17 i den avfallsförteckning som avses i avfallsförordningens bilaga 4. Dessutom kan det förpackningsavfall som uppkommer vid byggande och rivning beaktas när bygg-och rivningsavfallets återvinningsgrad beräknas, trots att det i egenskap av förpackningsavfall hänförs till kapitel 15 i avfallsförteckningen. Till bygg- och rivningsavfall hänförs också det avfall som uppkommer av mindre bygg- och rivningsverksamhet i egen regi i privata hushåll, eftersom sådant avfall enligt skäl 11 i ingressen till direktiv 851/2018 om ändring av avfallsdirektivet inte är kommunalt avfall utan bygg- och rivningsavfall. Enligt 32 § 1 mom. 1 punkten i förslaget ska kommunen dock fortsättningsvis ordna hanteringen av det avfall som uppkommer vid mindre bygg- och rivningsverksamhet i egen regi i privata hushåll.
Definitionen av bioavfall i 1 § 3 punkten i avfallsförordningen flyttas till den nya 6 punkten. För att få terminologisk enhetlighet ersätts ordet "hushåll" som används i den nuvarande definitionen med ordet "boende". I definitionen preciseras det också enligt artikel 3.4 i avfallsdirektivet att bioavfall innefattar bland annat biologiskt nedbrytbart livsmedels- och köksavfall från kontor, grossister och matsalar. Dessutom innefattar definitionen av bioavfall till skillnad från direktivet sådant biologiskt nedbrytbart livsmedels- och köksavfall som uppkommer vid andra funktioner svarande mot i definitionen särskilt förtecknade objekt. Detta är av nöden för att undvika artificiella gränsdragningar. Sådana andra funktioner kan vara till exempel daghem eller äldreboenden som saknar matsal men i vilka de facto uppkommer i definitionen avsett bioavfall.
Till den nya 7 punkten fogas definitionen av livsmedelsavfall. Livsmedelsavfall ingår också i den definition av bioavfall som avses i den föreslagna 6 punkten, men en separat definition av livsmedelsavfall behövs på grund av den motsvarande definition som intagits i artikel 3.4 i avfallsdirektivet och för genomförande av direktivets bestämmelser om att förebygga och rapportera uppkomst av livsmedelsavfall. Med livsmedelsavfall avses sådana i hela livsmedelsproduktionskedjan (primärproduktion, industri, handel, nutritionstjänster, hushåll) uppkomna, i artikel 2 i EU:s allmänna livsmedelsförordning avsedda livsmedel som har blivit avfall. I den allmänna livsmedelsförordningen avses med livsmedel alla ämnen eller produkter, oberoende av om de är bearbetade, delvis bearbetade eller obearbetade, som är avsedda att eller rimligen kan förväntas att förtäras av människor. Livsmedel inbegriper alla ämnen (inklusive drycker, tuggummi och vatten) som avsiktligt tillförts livsmedlet under dess framställning eller behandling. Livsmedel inbegriper inte foder, levande djur (utom om de är avsedda att släppas ut på marknaden som människoföda), växter före skörd, läkemedel, kosmetika, tobak och tobaksprodukter, narkotika och psykotropa ämnen, restsubstanser och främmande ämnen. I punkten avses med livsmedel inte heller sådant livsmedelssvinn som består av ätbar mat och som exempelvis skänks till människoföda eller sänds att användas som foder. I detta fall har man inte gjort sig av med livsmedlen på ett sätt som gör dem till avfall.
Till den nya 8 punkten fogas definitionen av POP-avfall. Den föreslagna definitionen innefattar allt avfall som innehåller långlivade organiska föroreningar som förtecknas i bilaga IV till POP-förordningen i minst de koncentrationsnivåer som anges i bilagan. Definitionen av POP-avfall omfattar också avfall (till exempel kasserade apparaturer) där någon del av apparaturen innehåller långlivade organiska föroreningar i minst nämnda koncentrationsnivåer. Enligt del 1 av bilaga V till förordningen ska sådana delar avskiljas och därefter bortskaffas i enlighet med kraven i förordningen.
Definitionen av minskning av avfallets mängd och skadlighet i den gällande 11 punkten flyttas till 19 punkten och preciseras samtidigt genom att hänvisningen i punkten till minskningen av mängden skadliga ämnen ändras till en hänvisning till minskning av mängden farliga och andra skadliga ämnen. Preciseringen behövs på grund av den ändring som gjorts i definitionen av förebyggande i artikel 3.12 c i avfallsdirektivet. Liksom enligt den gällande bestämmelsen men till skillnad från direktivet hänvisas dock i definitionen i 19 punkten hänvisas det dock i definitionen utom till varliga ämnen också till andra skadliga ämnen. Alla ämnen som konstaterats vara skadliga för människan eller miljön klassificeras inte som farliga ämnen enligt förordningen om klassificering, märkning och förpackning av kemikalier (EG) nr 1272/2008, den så kallade CLP-förordningen. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1272/2008 av den 16 december 2008 om klassificering, märkning och förpackning av ämnen och blandningar, ändring och upphävande av direktiven 67/548/EEG och 1999/45/EG samt ändring av förordning (EG) nr 1907/2006 Hit hör exempelvis vissa ämnen med hormonstörande egenskaper och ämnen som är mycket långlivade och mycket bioackumulerande och som enligt Reach-förordningen inger mycket stora betänkligheter. Det är också konsekvent att minskning av mängden sådana ämnen ingår i definitionen av minskning av avfallets skadlighet.
I den nya 15 punkten definieras termen producent som används i producentansvarsbestämmelserna. Med producent avses en fysisk eller juridisk person som släpper ut produkter på marknaden, vilket dock definieras närmare och per produkt i 48 §.
Till den nya 24 punkten fogas definitionen av resursåtervinning, som omfattar annan återvinning av avfall än energiåtervinning och upparbetning till material som ska användas som bränsle eller annan energikälla. Definitionen motsvarar definitionen i artikel 3.15 a i avfallsdirektivet. I definitionen i avfallsdirektivet nämns förberedelse för återanvändning, materialåtervinning och återfyllnad som exempel på resursåtervinning. Ingen motsvarande precisering behöver tas in i avfallslagen, eftersom definitionen av resursåtervinning i sig i kombination med termen återvinning avgränsar vilka verksamheter som kan anses omfattas av definitionen. Dessutom inkluderar resursåtervinning enligt skäl 12 i ingressen till direktivet om ändring av avfallsdirektivet andra former av resursåtervinning, såsom upparbetning av avfall till sekundära råvaror för tekniska ändamål vid anläggning av vägar eller annan infrastruktur. Beroende på de särskilda faktiska omständigheterna kan sådan upparbetning uppfylla definitionen av materialåtervinning om användningen av material bygger på ordentliga kvalitetskontroller och uppfyller alla relevanta standarder, normer, specifikationer och miljö- och hälsoskyddskrav för den särskilda användningen.
Till den nya 25 punkten fogas definitionen av återfyllnad enligt artikel 3.17 a i avfallsdirektivet. Med återfyllnad avses alla former av återvinning där lämpligt icke-farligt avfall används för återställning av utgrävda områden eller vid landskapsmodulering. I definitionen enligt direktivet förutsätts att avfall som används för återfyllnad ersätter material som inte är avfall och är lämpligt för de ovannämnda ändamålen. Samma krav ingår redan nu i definitionen av återvinning av avfall, till vilken också definitionen av återfyllnad hänvisar. För att undvika onödig upprepning nämns kravet inte explicit i den föreslagna definitionen. I direktivets definition krävs dessutom att användningen av avfallet begränsas till den mängd som är absolut nödvändig för att utföra återfyllnaden. Motsvarande bestämmelse om förebyggande av skenbar återvinning vid återfyllnad, annat schaktningsarbete och jordförbättring ingår i 12 § 2 mom. i den gällande avfallsförordningen. Förutsättningen i definitionen genomförs genom att de nödvändiga preciseringarna görs i den aktuella bestämmelsen i avfallsförordningen. Kommissionen har inlett en utredning i syfte att bland annat klarlägga gränsdragningen mellan återfyllnad, materialåtervinning och annan resursåtervinning.
Definitionen av system för utökat producentansvar i artikel 3.21 i avfallsdirektivet intas inte i avfallslagen eftersom definitionen som sådan inte används i lagens bestämmelser. Direktivets definition kan ses som en allmän, till medlemsstaterna riktad beskrivning av idén med producentansvar och av möjliga nationella sätt att ordna det. Det exakta innehållet i producentansvaret beskrivs produktsektorvis i 6 kap. i avfallslagen.
Det föreslås att 2 mom. bibehålls oförändrat. Bemyndigandet att utfärda förordning i 3 mom. preciseras så, att genom förordning av statsrådet får utfärdas närmare bestämmelser om bland annat vilka verksamheter som är i 1 mom. avsedd förberedelse för återanvändning, materialåtervinning, återvinning, resursåtervinning, återfyllnad eller bortskaffande. I momentet upphävs bemyndigandet att utfärda närmare bestämmelser om farliga egenskaper hos avfall och ersätts med en bestämmelse i ett nytt 4 mom., där statsrådets bemyndigande att föreskriva om farliga egenskaper begränsas till genomförande av ikraftträdandeförfattningar som utfärdats med stöd av avfallsdirektivet.
9 §. Omsorgsplikt och förbud som gäller produkter. Paragrafens rubrik ändras så att den bättre motsvarar innehållet, med beaktande också av de föreslagna ändringarna i bestämmelsen om bemyndigande i 10 §, genom vilka statsrådets bemyndigande att utfärda förordningar utvidgas särskilt när det gäller förbud avseende produkter.
Orden "i den utsträckning det är möjligt" i inledningen till 1 mom. slopas som föråldrade och delvis onödiga. Orden är onödiga eftersom 1–5 punkterna och den föreslagna nya 7 punkten, vilka gäller omsorgsplikt, i sig är flexibla och 6 punkten är och bör vara ovillkorlig. Momentets 5 punkt kompletteras så att den motsvarar artikel 9.1 b i avfallsdirektivet genom att utökas med produktens tillverkares skyldighet att sörja för sina produkters resurseffektivitet och uppgraderbarhet. Med uppgraderbarhet avses möjligheten att byta ut delar av apparater eller maskiner mot nyare och modernare (s.k. modularitet) eller exempelvis uppdatering av apparatens digitala egenskaper. Produktens hållbarhet enligt punkten preciseras dessutom så, att den också gäller produktens livscykel och användningstid, varmed man vill förebygga planerat åldrande av produkten.
1 mom. utökas med en ny 7 punkt där det föreskrivs om att den som tillverkar en produkt ska se till att produkter som innehåller råvaror av s.k. avgörande betydelse i den mån det är möjligt återanvänds och avfallet materialåtervinns. Råvaror av avgörande betydelse definieras inte i lagstiftningen, men kommissionen har senast i ett meddelande i september 2020 (COM(2020)474 final) fastställt en förteckning över sådana råvaror i unionen. Förteckningen revideras regelbundet. Gemensamt för de förtecknade råvarorna av avgörande betydelse är hög försörjningsrisk och stor ekonomisk betydelse. Dessutom är det ett bekymmer hur den europeiska industrin och värdekedjorna ska få tillförlitlig och obehindrad tillgång till dem. Råvaror av avgörande betydelse i 2020 års förteckning är till exempel antimon, kobolt, germanium, litium, magnesium, råfosfat, fosfor, skandium, tantal och volfram. I artikel 9.1 c i avfallsdirektivet förutsätts det att medlemsstaterna ska vidta åtgärder inriktade på produkter som innehåller råvaror av avgörande betydelse för att förhindra att råvarorna blir avfall. Dessutom uppmanas medlemsstaterna i skäl 37 i ingressen till direktivet om ändring av avfallsdirektivet att vidta åtgärder för bästa möjliga hantering av avfall som innehåller betydande mängder råvaror av avgörande betydelse.
I 2 mom. föreslås att skyldigheterna för produktens tillverkare utökas med några tillägg enligt avfallsdirektivet. Till 1 och 2 punkten i momentet fogas sortering av avfallet som en faktor om vilken uppgifter efter behov ska ingå i produktens märkningar eller i dokumentationen som följer med produkten. Dessutom ska de som använder produkten informeras om arrangemangen i samband med sorteringen. Till den nya 4 punkten fogas en skyldighet för den som tillverkar in produkt att se till att det finns tillgång till data för högklassig reparation och säker återanvändning av produkten. Skyldigheter av motsvarande typ ingår för närvarande i 9 § (kodningsstandarder och demonteringsinformation) och 12 § (information som ska ingå i reklam om nya fordon) i statsrådets förordning om skrotfordon och om begränsning av användningen av farliga ämnen i fordon samt i 13 § (information till behandlarna) i WEEE-förordningen. Den föreslagna skyldigheten begränsar inte tillämpningen av immateriella rättigheter i bland annat lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (404/1961), patentlagen (550/1967), varumärkeslagen (544/2019) och mönsterrättslagen (221/1971). Genom de föreslagna tilläggen genomförs artikel 9.1 e i avfallsdirektivet, enligt vilken medlemsstaterna ska vidta åtgärder vilka utan att det påverkar immateriella äganderättigheter främjar tillgången till reservdelar, bruksanvisningar, teknisk information eller andra instrument eller annan utrustning eller programvara som gör att produkter kan repareras och återanvändas utan att kvaliteten eller säkerheten äventyras.
10 §. Förordningar av statsrådet om produkter. Statsrådets bemyndigande att utfärda förordningar utvidgas till att utöver 9 § 1 mom. 5 och 6 punkten omfatta också alla andra i momentet olika punkter avsedda, till produktens tillverkare riktade närmare bestämmelser. Dessutom ändras bemyndigandet enligt 6 punkten i bestämmelsen så, att det i fortsättningen inbegriper också förbjudande av produkten. Det utvidgade bemyndigandet behövs i fortsättningen eftersom regleringen av produktionsmetoder och produkter ökar på unionsnivå. I till exempel SUP-direktivet åläggs medlemsstaterna skyldigheter vars genomförande innebär bland annat förbud mot att släppa ut produkterna på marknaden eller krav och begränsningar gällande deras förpackning.
11 a §. Att främja förberedelse för återanvändning. Enligt förslaget ska en ny 11 a § om främjande av förberedelse för återanvändning intas i avfallslagen. Med förberedelse för återanvändning avses enligt 6 § 1 mom. 21 punkten en avfallshanteringsåtgärd genom vilken en kasserad produkt eller delar av den kontrolleras, rengörs eller repareras så att den kan användas på nytt utan någon annan förbehandling. Skyldigheten att främja förberedelse för återanvändning gäller generellt alla system för insamling av avfall. Enligt 1 mom. ska kommunen, producenten eller annan aktör som bedriver yrkesmässig insamling av avfall ge de företag och sammanslutningar som bedriver förberedelse för återanvändning lika möjlighet att få avfall som lämpar sig för förberedelse för återanvändning från en utvald mottagningsplats till den del de inte själva ordnar förberedelse för återanvändning av avfallet i fråga. Den som bedriver yrkesmässig insamling av avfall ska ta emot och samla in avfallet så, att möjligheten till förberedelse för återanvändning av avfallet inte försämras till exempel genom att avfall blandas, förorenas, skadas eller utsätts för väder och vind. Skyldigheten enligt paragrafen gäller inte icke-yrkesmässig insamling, såsom av distributörer ordnad mottagning av kasserade konsumtionsvaror i butiker eller frivilliga insamlingsevenemang. Innan avfallet överlämnas ska den som yrkesmässigt samlar in avfall enligt 29 § i avfallslagen försäkra sig om att mottagaren har nödvändiga godkännanden och beredskap att ordna förberedelse för återanvändning på ett fackmässigt sätt.
Enligt 2 mom. ska ett skriftligt avtal ingås mellan den som överlämnar och den som mottar avfallet. Genom avtalet och de villkor som där ställs kan den som bedriver insamling av avfall försäkra sig om att företaget eller sammanslutningen som bedriver förberedelse för återanvändning driver verksamheten fackmässigt och att det överlämnade avfallet går till förberedelse för återanvändning. Dessutom kan i avtalsvillkoren om överlämnandet av avfall beaktas synpunkter gällande exempelvis informationssäkerhet, produktsäkerhet, arbetarskydd samt produktansvar. Det föreslagna 2 mom. gör det möjligt för den som överlämnar avfall att av företag och sammanslutningar som bedriver förberedelse för återanvändning ta ut kostnaderna för en kostnadseffektiv insamling och lagring av avfallet. De kostnader som tas ut för insamlingen ska stå i ett rimligt förhållande till de verkliga kostnader den som samlar in avfallet har för insamlingen. För att det överlämnade avfallet ska fås med i den riksomfattande statistiken ska företag och sammanslutningar som mottar avfall lämna uppgifter om behandlingen av avfallet till den som överlämnar avfallet.
Med stöd av bemyndigandet att utfärda förordningar i 3 mom. kan närmare bestämmelser ges om innehållet i avtalet om överlämnande av avfall och om de grunder enligt vilka kostnader tas ut av företag och sammanslutningar som bedriver förberedelse för återanvändning. Bemyndigandet att utfärda förordningar gör det bland annat möjligt att produktsektorvis ställa krav om innehållet i avtalen om överlämnande av avfall.
I 5 § i statsrådets WEEE-förordning ingår i nuläget ett krav av samma typ om främjande av återanvändning, vilket baserar sig på motsvarande bestämmelse i WEEE-direktivet. Genom den föreslagna paragrafen genomförs artikel 11.1 i avfallsdirektivet, enligt vilken medlemsstaterna ska främja tillgången till det insamlade avfallet för nätverk för förberedelse för återanvändning och för reparation (företag och sammanslutningar som bedriver förberedelse för återanvändning). Den föreslagna paragrafen främjar också den i artikel 9.1 d i avfallsdirektivet nämnda reparationen och återanvändningen av produkter.
12 §. Skyldighet att känna till avfallet och lämna information. Bemyndigandet i 3 mom. att utfärda förordningar kompletteras så, att det genom förordning av statsrådet vid behov får föreskrivas om avfallsinnehavarens skyldighet att regelbundet göra utredningar om avfallets sammansättning och ursprung. Utredningarna ger detaljerad information om hur stora relativa andelar avfallet innehåller av olika material och från olika verksamheter härstammande avfall (exempelvis kommunalt avfall, vilket kommunen och avfallsinnehavaren ansvarar för, bygg- och rivningsavfall, förpackningsavfall). Utredningarna ger information som förbättrar övervakningen av avfallsflödena, hjälper att identifiera olika avfallsslags potential för materialåtervinning och stöder planeringen av åtgärder som främjar materialåtervinning och annan avfallshantering. Uppgifterna behövs också för den rapportering av uppgifter om förpackningsavfall och kommunalt avfall som förutsätts i kommissionens genomförandebeslut (EU) 2019/665 och (EU) 2019/1004.
15 §. Skyldighet att samla in avfall separat. Den skyldighet att hålla avfall åtskilt som föreskrivs i den gällande paragrafen ändras till skyldighet att samla in avfall separat. Det är ofta nödvändigt att redan på avfallets uppkomstplats sortera och hålla olika avfallsslag åtskilda för att säkerställa avfallsmaterialets goda kvalitet, vilket i sin tur är en förutsättning för att återvinningen av avfallet ska hålla så hög kvalitet som möjligt och följa prioriteringsordningen. Paragrafen grundar sig på artikel 10.2 och 10.3 i avfallsdirektivet, där det föreskrivs om separat insamling av avfall, varmed det säkerställs att avfallet återvinns enligt avfallshierarkin (prioriteringsordningen) i artikel 4 i avfallsdirektivet och kraven på skydd för människors hälsa och miljön i artikel 13. Ett syfte med skyldigheten att samla in avfall separat är också att underlätta och förbättra förberedelse för återanvändning, materialåtervinning eller annan återvinning av avfallet.
I 1 mom. föreskrivs om den principiella skyldigheten att vid insamlingen av avfallsslag vars typ och beskaffenhet skiljer sig åt hålla dem åtskilda enligt artikel 10.2 i avfallsdirektivet och om förbudet mot att sinsemellan blanda olika avfallsslag. De föreslagna ändringarna skärper skyldigheten att samla in avfall separat jämfört med nuvarande bestämmelse. I enlighet med avfallsdirektivet slopas den nuvarande hänvisningen i momentet till de tekniska och ekonomiska möjligheterna att samla in avfall separat och till behovet att ordna avfallshanteringen på behörigt sätt. Dessutom preciseras förbudet mot att blanda avfall av olika slag så att det bättre svarar mot direktivets ordalydelse.
I 2 mom. föreskrivs det enligt artikel 10.3 a–10.3 d i avfallsdirektivet om villkoren för undantag från skyldigheten att samla in avfall separat. Grunden för undantaget ska visas genom en utredning för vilken inga formkrav dock föreskrivits. Utredningens omfång och de använda metoderna ska bedömas från fall till fall. Ju större avfallsmängd undantaget gäller, desto grundligare ska det utredas att förutsättningarna för undantaget föreligger.
I 2 mom. 1 punkten föreskrivs om undantag som grundar sig på gemensam insamling av avfall. Olika typer av avfall får insamlas gemensamt bara om det inte försämrar deras kvalitet och inte påverkar deras möjligheter att i enlighet med prioriteringsordningen genomgå förberedelse för återanvändning, materialåtervinning eller andra återvinningsförfaranden. Bestämmelsen svarar mot artikel 10.3 a i avfallsdirektivet. Med gemensam insamling avses insamling där avfall av olika typ eller beskaffenhet av kostnadseffektivitetsskäl insamlas i samma insamlingskärl eller bil så att det hopblandas, men man avser därefter ännu sortera och separera avfallet för förberedelse för återanvändning, materialåtervinning eller annan återvinning. Gemensam insamling avser alltså avfall som vanligen insamlas separat för en viss återvinningsmetod. I detta avseende skiljer sig situationen från de i momentets 2–4 punkter avsedda grunderna för undantag. I framtiden kan till exempel mer avancerad teknik för identifiering och separering av avfall öka möjligheterna till gemensam insamling.
Enligt 2 punkten får man göra undantag från skyldigheten till separat insamling om separat insamling inte leder till det bästa möjliga helhetsresultatet med beaktande av den sammanlagda miljöpåverkan från hanteringen av avfallet. Till exempel i glesbebyggda eller svårframkomliga områden kan utsläpp orsakade av avfallets transport till återvinningsanläggningar och förbrukningen av naturresurser vara större än de miljöfördelar man vinner med en viss eller vissa återvinningsmetoder. Gles bebyggelse eller besvärliga kommunikationer berättigar dock inte i sig till undantag från separat insamling, utan i första hand ska man bedöma om separat insamling effektivt kan utföras exempelvis med hjälp av nya tekniska lösningar eller ny praxis för avfallsinsamling. Vid bedömning av avfallshanteringens miljöpåverkan ska förutom effekterna av de egentliga avfallshanteringsåtgärderna också beaktas den besparing av naturtillgångar som återvinning av det separat insamlade avfallet eventuellt medför. Bestämmelsen svarar mot artikel 10.3 d i avfallsdirektivet.
Enligt 3 punkten kan undantag göras från separat insamling om den inte är tekniskt genomförbar med beaktande av god praxis för avfallsinsamling. Bestämmelsen svarar mot artikel 10.3 c i avfallsdirektivet. Möjligheten till undantag i direktivet hänsyftar på att separat insamling inte är tekniskt möjlig, vilket ofta sammanhänger med insamlingsområdets eller -platsens svåra förhållanden, såsom exempelvis insamlingsplatsernas eller insamlingsrutternas trånghet eller svårframkomlighet. Om insamlingsteknik eller rutiner som visats fungera också i praktiken dock utvecklats för dessa förhållanden kan undantaget enligt 3 punkten inte tillämpas.
Enligt 4 punkten kan undantag göras från separat insamling om den medför oskäliga kostnader. Bestämmelsen motsvarar artikel 10.3 d i avfallsdirektivet. Vid bedömningen av oskäligheten hos kostnaderna för separat insamling ska möjligheterna att förbättra den separata insamlingens kostnadseffektivitet beaktas, intäkterna från eventuell försäljning av separat insamlat avfall och av separat insamlat avfall som bearbetats till returråvaror samt de kostnader som undviks vid separat insamling och vilka skulle uppstå genom negativ inverkan på miljön och hälsan ifall avfallet inte sorteras och insamlas separat.
I 3 mom. finns nödvändiga bestämmelser om bemyndigandet att föreskriva om närmare skyldigheter gällande separat insamling för de aktörer som svarar för avfallshanteringen. Bestämmelsen om bemyndigande överensstämmer till stor del med den gällande paragrafens 2 mom. och kompletteras så, att det genom förordning av statsrådet också får utfärdas närmare bestämmelser om gemensam insamling av avfall vars typ och beskaffenhet skiljer sig åt och om tillämpningen av i 2 mom. avsedda undantag samt om olika aktörers skyldighet att ordna separat insamling av avfall. Den med stöd av 1 mom. utfärdade förordningen kan gälla till exempel de tekniska kraven för hur avfallsslag hålls åtskilda eller undantag från skyldigheten till separat insamling av ett visst avfall eller av avfall som sänds till behandling av viss typ.
Enligt den föreslagna 2 punkten kan kommunen, avfallsinnehavaren, fastighetsinnehavaren och den i 6 kap. i avfallslagen avsedda producenten förpliktas att ordna separat insamling av visst avfall exempelvis i regionala mottagningsstationer eller fastighetsvis. För att effektivisera materialåtervinningen kan det till exempel föreskrivas att separat insamling fastighetsvis av ett visst eller vissa avfallsslag i vissa områden är obligatorisk. Detta kommer i fråga i områden där separat insamling av avfall fastighetsvis kan ordnas kostnadseffektivt med hänsyn till områdets befolkningstäthet och mängden avfall som uppkommer i området. Dessutom föreskrivs i 6 kap. och sektorvis i förordningarna om producentansvar om mottagningskrav för avfall som omfattas av producentansvaret.
Kommunen ansvarar för hanteringen av avfall från boende och kan enligt 91 § i avfallslagen meddela avfallshanteringsföreskrifter om minskning, sortering, förvaring, insamling, transport, återvinning och bortskaffande av ifrågavarande avfall samt om tekniska krav som gäller dessa funktioner. Enligt förslaget är lagstiftningen på lägre nivå om separat insamling avfall som kommunen ansvarar för uppbyggd så, att det enligt det föreslagna bemyndigandet på förordningsnivå föreskrivs om riksomfattande minimikrav på hur separat insamling av viktiga avfallsfraktioner ska ordnas, men kommunen kan i sina avfallshanteringsföreskrifter avvika från förordningens krav åt ena eller andra hållet, dock så, att en mera begränsad skyldighet till separat insamling än i förordningen kan föreskrivas för en tid av högst fem år. Den föreslagna lagstiftningsmodellen möjliggör en effektiv separat insamling av kommunalt avfall så, att förberedelsen för återanvändning och materialåtervinningen kan ökas markant, men skyldigheten till separat insamling utsträcks inte exempelvis till sektorer där kostnaderna för separat insamling blir oskäliga i förhållande till de fördelar som uppnås. I den föreslagna 91 § föreskrivs om det inbördes förhållandet mellan statsrådets bemyndigande att utfärda förordning och kommunens normgivningsbemyndigande.
15 a §. Förbud mot att bränna avfall som insamlats separat för förberedelse för återanvändning eller materialåtervinning eller deponera sådant avfall på en avstjälpningsplats. Enligt den föreslagna nya paragrafen får avfall som insamlats separat för förberedelse för återanvändning eller materialåtervinning inte sändas till förbränning eller deponeras på avstjälpningsplats. Syftet med paragrafen är att säkerställa att avfall som insamlats separat för förberedelse för återanvändning eller materialåtervinning inte deponeras på avstjälpningsplats eller återvinns som energi eller förbränns på annat sätt exempelvis i en situation där de nämnda, längst nere i prioritetsordningen belägna behandlingsalternativen är ekonomiskt fördelaktigare för avfallsinnehavaren. För att materialåtervinningsmålen ska nås måste det s.k. energiavfallet innehålla så litet avfall som möjligt som kan materialåtervinnas.
Förbudet gäller inte avfall som uppstår vid senare behandling av separat insamlat avfall, såsom sorteringsrejekt, vars förbränning eller deponering på avstjälpningsplats bedömt som helhet leder till det med avseende på lagens syfte bästa resultatet. Det föreslagna förbudet gäller inte heller som sådant s.k. energiavfall, vilket samlats in separat för återvinning som energi. Styrningen av avfall till energiavfall begränsas dock av den i 8 § i avfallslagen föreskrivna skyldigheten för avfallsinnehavaren att ordna avfallets behandling enligt prioriteringsordningen och den i den föreslagna 15 § föreskrivna skyldigheten till separat insamling. Detta innebär att avfall som lämpar sig för materialåtervinning inte ska styras till energiavfall annat än i de undantagsfall som tas upp i de nämnda paragraferna.
Den föreslagna bestämmelsen hindrar inte att avfall som insamlats separat för materialåtervinning förbränns eller deponeras på avstjälpningsplats om avfallet till exempel på grund av en olycka, exceptionella väderförhållanden eller annan därmed jämförbar, av avfallsinnehavaren oberoende extraordinär orsak till sin beskaffenhet ändrats så att det inte lämpar sig för förberedelse för återanvändning eller materialåtervinning.
Genom paragrafen genomförs kraven i artikel 10.4 i avfallsdirektivet och artikel 5.3 f i direktivet om deponering av avfall
15 b §. Kvalitetssäkring av avfall som ska återvinnas. Enligt den föreslagna nya paragrafen ska verksamhetsutövare som yrkesmässigt eller i anläggning återvinner avfall före eller under återvinningen avlägsna farliga ämnen, blandningar eller komponenter från avfallet, om det är behövligt för att avfallet ska kunna behandlas i enlighet med prioriteringsordningen eller för att förhindra sådan fara eller skada som avses i 13 §. Genom paragrafen genomförs kraven i artikel 10.5 i avfallsdirektivet. Till skillnad från direktivet utvidgas skyldigheten att avskilja farliga ämnen, blandningar eller komponenter till att utom farligt avfall omfatta också annat återvinningsbart avfall. För att säkerställa oskadliga materialkretslopp och ändamålsenlig återvinning är det viktigt att avlägsna farliga ämnen, blandningar eller komponenter som försvårar eller är till förfång för återvinningen ur avfallsmaterial som lämpar sig för materialåtervinning och annan återvinning, oavsett om det är fråga om farligt eller annat avfall. Genom förordning av statsrådet kan utfärdas närmare bestämmelser om hurudana farliga ämnen, blandningar eller komponenter som ska avlägsnas ur avfallet och om avlägsningssättet och åtgärderna härför.
17 §. Förbud mot uppblandning av farligt avfall. I 1 mom. görs den åtstramning som behövs för genomförande av ändringarna i artikel 18 i avfallsdirektivet. Enligt förslaget ska avfall som blandats i strid med det i paragrafen föreskrivna förbudet alltid separeras om separeringen är tekniskt genomförbar och nödvändig för undvikande av fara eller men för hälsan eller miljön. Separeringen får inte negligeras bara för att den medför oskäliga kostnader.
20 §. Principen om förorenarens ansvar. Paragrafen ändras till överensstämmelse med artikel 14.1 i avfallsdirektivet genom preciseringen att avfallsproducentens eller avfallsinnehavarens ansvar för avfallshanteringens kostnader omfattar också kostnader för den behövliga infrastrukturen, såsom investerings- och driftkostnader för insamlingssystem och behandlingsanläggningar. Ändringen påverkar inte rättsläget eftersom principen om förorenarens ansvar redan nu inbegriper alla kostnader för avfallshanteringen.
23 §. Kommunal avfallshanteringsmyndighet. I 1 mom. föreslås en teknisk ändring för uppdatering av kommunallagens nummer i författningssamlingen.
25 §. Övriga tillsynsmyndigheter. Enligt 4 § i punktskattelagen svarar i nuläget Skatteförvaltningen, inte Tullen, för tillsynen över dryckesförpackningar enligt lagen om accis på vissa dryckesförpackningar (1037/2004), och det föreslås att bestämmelsen ändras så att den motsvarar nuläget.
27 §. Expertmyndigheter och sakkunniginrättningar. Det föreslås att paragrafen kompletteras med en bestämmelse enligt vilken en expertmyndighet eller sakkunniginrättning som anges i en förordning av statsrådet också kan ha i uppgift att sammanställa övervakningsuppgifter om avfall och produkter enligt denna lag och lämna uppgifterna till Europeiska kommissionen. Avsikten är att genom en förordning som utfärdas med stöd av bestämmelsen till exempel föreskriva om Naturresursinstitutets uppgifter för att sammanställa övervakningsuppgifter om mängden livsmedelsavfall samt ätliga livsmedel som tagits ur bruk som avfall och annat matsvinn samt om användningen och behandlingen av dem och lämna uppgifterna till Europeiska kommissionen enligt artikel 9.5 och 37.3 i avfallsdirektivet.
32 §. Kommunens skyldighet att ordna avfallshantering. I paragrafen föreslås nödvändiga preciseringar till följd av de föreslagna ändringarna i definitionen av kommunalt avfall och skyldigheten att samla in förpackningsavfall separat.
Det föreslås att i 1 mom. 1 punkten tas in en formulering om avfall från småskalig bygg- och rivningsverksamhet som hushållen själva utför. Den behövs för att göra det tydligt att skyldigheten att ordna avfallshantering för den avfallsfraktionen kvarstår hos kommunen, trots att avfallet inte enligt den föreslagna 6 § 1 mom. 3 punkten längre klassificeras som kommunalt avfall utan som bygg- och rivningsavfall enligt 3 a punkten i det momentet. Förslaget motsvarar nuvarande tolkningspraxis, enligt vilken kommunens skyldighet att ordna avfallshantering omfattar avfall från relativt småskaliga renoveringar och byggnadsprojekt i hushållens egen regi som lämpar sig för fastighetsvis avfallstransport eller som fastighetens innehavare själv ordnar transporten av till en mottagningsplats som kommunen anvisar.
Det föreslås att till 2 mom., som gäller kommunens övriga skyldigheter att ordna avfallshantering, fogas en formulering om ordnandet av avfallshanteringen av slam från slamavskiljare och slutna tankar. Ändringens innehåll motsvarar den formulering om slam från slamavskiljare och slutna tankar som ingår i det gällande 1 mom. och som föreslås strykas. Enligt den föreslagna 6 § 1 mom. 2 a punkten ersätts termen "slam från slamavskiljare och samlingsbrunnar" med termen "slam från slamavskiljare och slutna tankar". Enligt gällande lag klassificeras slam från slamavskiljare och slutna tankar som kommunalt avfall, och därför har kommunens skyldighet att ordna avfallshantering omfattat allt slam från slamavskiljare och slutna tankar som uppstår i sådan verksamhet som avses i 1 mom. Dessutom förtydligas momentets struktur genom att skyldigheter avseende olika avfallsfraktioner ordnas i form av en förteckning.
Det föreslås att till 3 mom. fogas en informativ hänvisning till kommunens och förpackningsproducentens skyldighet att gemensamt ordna fastighetsvis separat insamling av förpackningsavfall.
33 §. Kommunal avfallshantering i andra hand. Det föreslås att 2 mom. ändras så att en i upphandlingslagen avsedd upphandlande enhet eller en upphandlande enhet enligt lagen om upphandling och koncession inom sektorerna vatten, energi, transporter och posttjänster (1398/2016, nedan försörjningslagen), som har identifierat ett behov av kommunal avfallshantering i andra hand kan utreda tillgången till tjänster på marknadsvillkor i meddelandetjänsten om offentlig upphandling Hilma. En särskild anbudsbegäran behöver då inte publiceras i dataplattformen för avfall och biflöden (Materialtorget).
Den upphandlande enhetens skyldighet som beskrivs ovan att leta efter avfallshanteringstjänster på marknadsvillkor berör avfallshanteringstjänster vilkas värde är minst 2 000 euro per år. I upphandlingslagstiftningen föreskrivs det om nationella tröskelvärden och EU-tröskelvärden för tjänster (60 000; enligt försörjningslagen 428 000 euro från den 1 januari 2020), och offentliga upphandlingar som överskrider dem ska konkurrensutsättas vilket innebär att upphandlingarna alltid ska publiceras i Hilma. I fråga om upphandlingen av en avfallshanteringstjänst vars värde som överstiger 2 000 euro men inte tröskelvärdena kan den upphandlande enheten själv besluta om den utnyttjar Materialtorget eller Hilma för upphandling av avfallstjänsten och bedömningen av skälig tillgång till tjänster. Förslagets syfte är att undvika överlappningar mellan användningen av Hilma och Materialtorget när en avfallsinnehavare som identifierat ett behov av kommunal avfallshantering i andra hand är en upphandlande enhet enligt upphandlingslagen.
När ett upphandlingsförfarande enligt upphandlingslagen eller försörjningslagen tillämpas för upphandling av avfallshantering i andra hand och upphandlingsannonsen publiceras i Hilma, ska det vid uppgörandet av upphandlingsannonsen fästas vikt vid bedömningen av skälig tillgång till avfallshanteringstjänsten. Vid utarbetandet av upphandlingsannonsen bör strävan vara att bestämma kraven så att de anbud som kommer in är skäliga på det sätt som avses i 33 § i avfallslagen och att det är möjligt att utifrån upphandlingskraven förkasta eventuella oskäliga anbud. Till exempel genom fastställandet av ett maximipris för den tjänst som upphandlas säkerställs det att de godtagbara anbuden är skäligt prissatta. Om anbudsbegäran inte ger några anbud alls, kan den upphandlande enheten besluta att upphandlingsförfarandet avbryts enligt 125 § i upphandlingslagen samt begära kommunal avfallshantering i andra hand och avtala om det enligt 33 § 1 och 3 mom. i avfallslagen. Om det kommer in ett eller flera anbud som inte motsvarar anbudsbegäran, inklusive skälig tillgång till tjänster som förutsatts i anbudsbegäran enligt 33 § i avfallslagen, kan upphandlingen också övergå till förhandlat förfarande enligt 34 § 3 mom. i upphandlingslagen eller 38 § i försörjningslagen. Om inte heller ett förhandlat förfarande leder till ett anbud som motsvarar anbudsbegäran, kan den upphandlande enheten göra ett beslut om att upphandlingen avbryts och begära kommunal avfallshantering i andra hand.
I praktiken ska en sådan begäran riktas till den kommunala avfallsinrättningen enligt det förfarande som skapats i Materialtorget. När begäran framställs ska den upphandlande enheten bekräfta i Materialtorget att den publicerat en upphandlingsannons i Hilma om den avfallshanteringstjänst den behöver och motivera sitt behov av kommunal avfallshantering i andra hand. Ett avtal om kommunal avfallshantering i andra hand kan slutas i eller utanför Materialtorget. Avtalet ska motsvara innehållet i upphandlingsannonsen eller den anbudsbegäran som publicerats i Materialtorget. Uppgifterna om avtalen ska lämnas till Materialtorget enligt 33 § 3 mom. i avfallslagen.
35 §. Ordnande av fastighetsvis avfallstransport. Det föreslås tekniska ändringar i paragrafen och ändringar som förtydligar bestämmelsernas inbördes förhållande, men som inte påverkar paragrafens materiella innehåll. I 1 mom. förtydligas det att kommunens skyldighet att ordna transport av det avfall den ansvarar för från en mottagningsplats som ordnas av fastighetsinnehavaren inte omfattar de undantagsfall som anges i 41 § 2 mom. och 41 a §. Den föreslagna uttryckliga formuleringen om slam från slamavskiljare och slutna tankar behövs med beaktande av omorganiseringen av 32 §. Ytterligare stryks i 1 mom. hänvisningen till kommunens möjlighet att ordna fastighetsvis transport av separat insamlat förpackningsavfall, som inte längre behövs. Kommunen ska ordna fastighetsvis insamling av förpackningsavfall, om det har kommits överens om det i samarbete med producentsammanslutningen för förpackningsproducenter enligt de föreslagna 49 a–49 c §, eller om det föreskrivs om det i eller med stöd av 15 § i avfallslagen. Dessutom kan kommunen enligt 47 § inom ramen för den avfallshantering den ordnar enligt 5 kap. komplettera transporten och mottagningen till den del de inte ordnas av producenten.
I 4 mom. preciseras det att ett kommunalt beslut att avvika från skyldigheten att ordna fastighetsvis avfallstransport endast kan gälla transport av blandat kommunalt avfall. Enligt förslaget är kommunen i regel skyldig att ordna insamlingen av allt sådant blandat kommunalt avfall som avses i 32 § 1 mom. från fastigheterna. Med stöd av det föreslagna 4 mom. kan kommunen, liksom i nuläget, besluta att ingen fastighetsvis avfallstransport ordnas, om det inte ska anses motiverat till följd av att kommunikationerna är besvärliga, avfallsinnehavarna är få eller mängden avfall som behöver transporteras är liten på ett område. Också i sådana fall ska fastighetsvis avfallstransport ordnas, om transporten ska anses vara behövlig av miljö- eller hälsoskäl.
Bestämmelser om kommunens skyldighet att ordna fastighetsvis eller områdesvis insamling av avfall som ska samlas in separat finns i, eller utfärdas genom förordning av statsrådet med stöd av, 15 §. Kommunens skyldighet att ordna fastighets transport av avfall som ska samlas in separat kan också ha sin grund i en avfallshanteringsföreskrift som meddelats med stöd av 91 §. Om kommunen inte ordnar insamlingen från fastigheten, ska den ordna tillräcklig områdesvis mottagning av avfall enligt 34 §.
36 §. Kommunalt anordnad avfallstransport. I det föreslagna nya 3 mom. föreslås det att bestämmelsen om konkurrensutsättning av kommunalt ordnad avfallstransport preciseras betydligt i förhållande till nuläget, för att främja små och medelstora företags möjligheter att delta i konkurrensutsättningarna och få transportkontrakt. De föreslagna bestämmelserna avviker delvis från den allmänna upphandlingslagstiftningen. För det första föreslås det en skyldighet för kommunen att genomföra en marknadsundersökning när upphandlingen av transporttjänster planeras. Enligt 65 § i upphandlingslagen kan den upphandlande enheten genomföra en marknadsundersökning, men den bestämmelsen förpliktar inte den upphandlande enheten. Med hjälp av marknadsundersökningen kan tillgängliga konkurrensförhållanden utnyttjas och en fortsatt konkurrens i framtida konkurrensutsättningar samt tillträdet till marknaden för befintliga eller nya företag av olika storlek säkerställas.
Vid upphandlingen av avfallstransporttjänster ska avtalsperioderna fastställas så och upphandlingarna samordnas tidsmässigt så att det möjliggör investeringar i insamlingsutrustning och en långsiktig planering av näringsverksamheten. I praktiken kan en avtalsperiod på till exempel 3–5 år rekommenderas. Eventuella optioner för ytterligare år (1–2 år) bör anges tillräckligt tydligt såväl i fråga om varaktighet som innehåll redan i anbudsbegäransfasen. Upphandlingarna bör också samordnas tidsmässigt så att verksamhetsförutsättningarna för transportföretagen på marknaden består och att nya företag regelbundet har möjlighet att etablera sig på marknaden. Helhetsplanen för konkurrensutsättningen bör också delges företagarna för flera år framåt.
För att trygga likvärdiga konkurrensförhållanden för avfallstransportföretagen föreslås det att i 3 mom. föreskrivs om skyldigheten för kommunen att konkurrensutsätta samtidiga transportkontrakt i delar så att fler än ett företag kan väljas till tjänsteleverantör. Bestämmelsen avviker från 75 § i upphandlingslagen, enligt vilken den upphandlande enheten om den så önskar kan dela upp en upphandling. Ett beslut som gäller att en upphandling inte delas upp i delar kan föras till marknadsdomstolen genom besvär. Avvikelse från skyldigheten att konkurrensutsätta i delar kan göras endast av väl motiverade skäl. Det krävs till exempel inte att transporterna konkurrensutsätts i delar om området för upphandlingen är så litet att det som sådant lämpar sig till exempel för ett mikroföretag med mindre än 10 anställda eller om en uppdelning avsevärt försämrar upphandlingens kostnadseffektivitet. En uppdelning orsakar administrativa kostnader och för den upphandlande enheten kan den minska volymfördelarna, men en liten kostnadsökning är inte en grund för att avvika från skyldigheten att konkurrensutsätta i delar. Den helhet som konkurrensutsätts kan delas upp i olika områden till exempel så att några delområden också kan skötas av företag som endast äger en eller några få bilar. Alla företag kan lämna anbud på alla områden, men det kan anges i konkurrensutsättningen att ett företag endast högst kan vinna ett visst antal områden. Det högsta antalet bör fastställas utifrån en bedömning i det aktuella fallet med beaktande av regionala förhållanden, såsom befolkningstäthet, befolkningstal, avfallsmängder och transportavstånd. Det ska vara möjligt att avvika från den angivna begränsningen av antalet områden, om det inte inkommer tillräckligt många anbud eller de inte är i överensstämmelse med anbudsbegäran. Enligt 75 § i upphandlingslagen ska reglerna för uppdelning av upphandlingen meddelas i förväg i anbudsbegärans villkor.
Till övriga delar ska allmänna upphandlingsbestämmelser iakttas vid upphandlingarna. Enligt 83 § i upphandlingslagen ska kommunens krav i anbudsbegäran vara kopplade till föremålet för upphandlingen och de ska stå i rätt proportion till upphandlingens art, ändamål och omfattning. Krav som tillexempel gäller tjänsteleverantörens erfarenhet, minimiomsättning och materiel bör övervägas från fall till fall och i relation till riskerna med verksamheten. Krav på tidigare erfarenhet av verksamheten eller omsättning kan till exempel i onödan hindra nya företags etablering i branschen. Dock bör det noteras att det i annan lagstiftning kan ställas krav på att de upphandlande enheterna ska beakta minimikrav och kvalitetskrav i upphandlingens innehåll och villkor. Dessutom uppmanas offentliga samfund till exempel i program som statsrådet antagit (Statsrådets principbeslut om främjande av nya och hållbara miljö- och energilösningar, Cleantech-lösningar, vid offentliga upphandlingar 13.6.2013, statsrådets principbeslut om samhällsansvar 22.11.2012) att främja mål som gäller miljöskydd och socialt ansvar genom offentliga upphandlingar.
37 §. Avfallstransport som fastighetsinnehavaren ordnar. Enligt 1 mom. kan kommunen besluta att fastighetsvis transport av blandat kommunalt avfall och slam från slamavskiljare och slutna tankar för vilken kommunen ansvarar ordnas i kommunen eller en del av kommunen så att fastighetsinnehavaren avtalar om den med en avfallstransportör. Enligt det gällande momentet kan kommunen beslut om avfallstransport som fastighetsinnehavaren ordnar gälla alla avfallsslag som kommunen ansvarar för.
Det föreslås att det gällande 2 mom., enligt vilket kommunen kan besluta att avfallstransport som fastighetsinnehavaren ordnar ska gälla avfall av en viss typ eller beskaffenhet, upphävs. Bestämmelsen är onödig eftersom kommunens möjlighet att besluta om avfallstransport som fastighetsinnehavaren ordnar i det föreslagna 1 mom. begränsas till blandat kommunalt avfall och slam från slamavskiljare och slutna tankar. Det föreslås att momentet ersätts med en ny bestämmelse i vilken kommunens beslutsfattande förtydligas i fråga om beslut att övergå från transport som fastighetsinnehavaren ordnar till kommunalt ordnad transport. Enligt förslaget ska kommunen i beslutet fastställa när avfallstransporten som fastighetsinnehavaren ordnar ska upphör, vilket får vara tidigast tre år från beslutet. Bestämmelsen behövs för att säkerställa en skälig övergångsperiod för de företag som transporterar avfallet och för de kommunala myndigheterna.
39 §. Uppgifter om avhämtning av avfall från fastigheter. Det föreslås att paragrafens rubrik uppdateras så att den bättre motsvarar paragrafens innehåll. Det föreslås att 2 mom. görs striktare så att avfallstransportören minst en gång i kvartalet ska lämna uppgifter till den kommunala avfallshanteringsmyndigheten om det avfall som hämtats från fastigheterna. Minimikravet enligt gällande lag är att uppgifterna lämnas årligen, och vid behov kan den kommunala avfallshanteringsmyndigheten skärpa kravet till att gälla kvartalsvis. Det föreslås att anmälningsplikten i enlighet med 35 § ska omfatta kommunalt avfall som hämtas på fastigheten och som kommunen ansvarar för och slam från slamavskiljare och slutna tankar samt bioavfall och förpackningsavfall som hämtas på fastighetsinnehavarens beställning enligt 41 a § 3 mom. I bestämmelsen betonas det tydligare än hittills att anmälningsplikten också gäller transporter enligt 41 § 3 mom. Enligt gällande lag grundar sig den skyldigheten på den allmänna skyldigheten enligt 41 § 3 mom. att vid transporten tillämpa det som i lagen bestäms om fastighetsvis avfallstransport. Liksom i nuläget föreslås det att det årligen ska ges in uppgifter enligt avfallstyp om mängden avfall som samlats in på fastigheterna. Det föreslås att i bestämmelsen föreskrivs om skyldigheten att lämna i uppgifterna till myndigheten i redigerbar elektronisk form, vilket till exempel kan anses innebära en tabell som skapats i ett tabellkalkylprogram och som innehåller de uppgifter som nämns i momentet på det sätt som den kommunala avfallshanteringsmyndigheten bestämmer.
Genom de föreslagna ändringarna underlättas uppföljningen av och tillsynen över avfallstransporterna. Det behövs i synnerhet i de kommuner som tillämpar transport av blandat kommunalt avfall eller slam från slamavskiljare och slutna tankar som fastighetsinnehavaren ordnar. Vid kommunalt ordnad transport lämnas uppgifterna vanligen in till avfallshanteringsmyndigheten i samband med den operativa uppföljningen av transportuppdragen.
41 §. Överlämnande av avfall till fastighetsvis avfallstransport eller till en områdesvis mottagningsplats. Det föreslås att paragrafen ändras i sin helhet. Paragrafens 1 mom. bibehålls oförändrat till innehållet. Hänvisningen till 1 mom. i 2 mom. förtydligas. Dessutom föreslås det att bestämmelsen om småskalig behandling av avfall på fastigheten i 2 mom. flyttas till den nya 41 a §.
Enligt 3 mom. kan fastighetsinnehavaren ordna transporten av separat insamlat bioavfall och förpackningsavfall, om fastigheten inte omfattas av skyldigheten att ordna separat insamling enligt en förordning av statsrådet som utfärdats med stöd av 15 § 3 mom. eller av separat fastighetsvis insamling enligt en avgränsning av skyldigheten i avfallshanteringsföreskrifter som kommunen har meddelat. Om kommunen med stöd av 91 § bestämmer att bioavfall eller förpackningsavfall ska samlas in i större utsträckning än den skyldighet som bestäms i statsrådets förordning, kan den bestämmelsen antingen vara bindande eller basera sig på valfrihet för fastighetsinnehavaren. I det senare fallet kan en fastighetsinnehavare som så önskar begära att kommunen ordnar separat insamling av bioavfall eller förpackningsavfall, och då ska kommunen ordna det. Kommunala avfallshanteringsföreskrifter om separat insamling ska vara tydliga och de ska kommuniceras aktivt. En fastighetsinnehavare som i de kommunala avfallshanteringsföreskrifterna inte ens erbjuds en frivillig möjlighet till kommunalt ordnad separat insamling kan beställa separat insamling av ett privat avfallsföretag.
41 a §. Småskalig behandling av avfall på fastigheten. I den nya paragrafen samlas särskilda bestämmelser om småskalig behandling av avfall på fastigheten. Det föreslås att den gällande bestämmelsen i 41 § 2 mom. i den gällande lagen flyttas till 1 mom. i denna paragraf med oförändrat innehåll.
I 2 mom. föreslås en bestämmelse om en ny skyldighet för avfallsinnehavaren att ge uppgifter om småskalig behandling av bioavfall på fastigheten till den kommunala avfallshanteringsmyndigheten. Avfallsinnehavaren ska också underrätta avfallshanteringsmyndigheten när behandlingen av bioavfall upphör. Anmälningsplikten gäller såväl nya behandlare av bioavfall som sådana som redan komposterar med stöd av kommunala avfallshanteringsföreskrifter. Den kommunala avfallshanteringsmyndigheten ska anteckna uppgifterna i det register som anges i 143 §. Genom bestämmelsen genomförs delvis det ändamålsenliga system för kvalitetskontroll och spårbarhet av kommunalt avfall som förutsätts i artikel 11a.3 i avfallsdirektivet. Anmälningsplikten för uppgifter och antecknandet av dem i registret behövs för att mängden bioavfall som behandlas på fastigheten ska kunna uppskattas och räknas in i mängden återvunnet kommunalt avfall enligt kommissionens genomförandebeslut (EU) 2019/1004. I genomförandebeslutet förutsätts det att uppgifter samlas in bland annat om antalet kompostorer som används för fastighetsvis behandling av bioavfall och om antalet personer som bor på fastigheter som bedriver sådan behandling. Insamlingen av uppgifter och andra behövliga bakgrundsundersökningar ska upprepas minst vart femte år.
I 3 mom. föreskrivs det om statsrådets bemyndigande att utfärda närmare bestämmelser om småskalig behandling av avfall på fastigheten och om de uppgifter om behandlingen av bioavfall som ska lämnas till den kommunala avfallshanteringsmyndigheten. Genom förordning kan det till exempel föreskrivas om minimikrav på behandlingen av bioavfall som är nödvändiga för att skydda miljön och hälsan samt specifikt om de uppgifter som ska lämnas in enligt kommissionens genomförandebeslut och om tidsfrister och uppdateringsbehov för dem.
43 §. Överföring av kommunens serviceuppgifter inom avfallshanteringen till ett kommunägt bolag. I 3 mom. föreslås en teknisk ändring så att det hänvisas till lagen om offentlig upphandling och koncession i stället för den upphävda upphandlingslagen.
46 §. Producentens ansvar för avfallshanteringen och dess kostnader. Det föreslås att till 1 mom., där omfattningen av producentens ansvar för organiseringen av och kostnaderna för avfallshanteringen bestäms, fogas en hänvisning till den nya 49 a §, där det föreskrivs om separat insamling av förpackningsavfall som ordnas i samarbete mellan kommunen och producenten. Producentens skyldighet att ta emot avfall gäller inte produkter som andra producenter eller producentsammanslutningar samlar in, om inte den som överlämnar avfallet är medlem i den producentsammanslutning som ordnat mottagningssystemet eller har avtalat om det med den producentsammanslutningen.
Till 2 mom. fogas också en formulering om produkter som säljs genom distansförsäljning, som således också föreslås omfattas av producentansvaret. Genom förslaget genomförs kravet enligt artikel 8a.5 i avfallsdirektivet att producenterna ska uppfylla sina producentansvarsskyldigheter också vid distansförsäljning.
47 §. Producentens företrädesrätt att ordna avfallshantering. I 1 mom. föreslås det att ordet "parallella" stryks, eftersom det kan leda till missförstånd i fråga om organiseringsansvaret mellan producenter och andra aktörer. Eftersom andra aktörer kan ordna mottagning eller insamling av avfall endast i samarbete med producenten, ingår insamlingen eller mottagningen i praktiken i den avfallshantering producenten ordnar, och utgör inte "parallell" verksamhet utöver den.
Det föreslås att 2 mom. bibehålls oförändrat. Det föreslås att till 3 mom. fogas en informativ hänvisning till den föreslagna nya 49 a §, enligt vilken kommunen och producentsammanslutningen för förpackningsproducenter ordnar separat insamling av förpackningsavfall i samarbete.
48 §. Produkter och producenter som omfattas av producentansvaret. I 1 mom. föreslås ett tillägg i fråga om tillämpningen av producentansvaret på distansförsäljning. Genom tillägget säkerställs det att producentansvaret också tillämpas på producenter som idkar distansförsäljning till Finland från Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller från tredjeland, eller från Finland till andra länder i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. I detta avseende har uttrycket "oberoende av försäljningssättet" i den gällande lagen varit öppet för tolkning.
49 a §. Samarbete mellan kommuner och producentsammanslutningen för förpackningsproducenter vid separat insamling av förpackningsavfall. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om samarbetsskyldigheten för och producentsammanslutningen för förpackningsproducenter och kommunerna vid separat insamling av förpackningsavfall som uppkommer i sådan verksamhet som avses i 32 § 1 mom. och rådgivning, information och uppföljning i anslutning till den. I den praktiska avfallshanteringen blandas konsumentförpackningsavfall med annat kommunalt avfall och det är effektivast att samla in dem inom ramen för det kommunalt ordnade insamlingen, i synnerhet när avfallet samlas in från fastigheterna. Å andra sidan omfattas konsumentförpackningar av producentansvaret.
Samarbetet ska genomföras så att kommunen ordnar den separata fastighetsvisa insamlingen och transporten av förpackningsavfall till behandling som producenten ordnar, samt eventuellt kompletterar den områdesvisa mottagning producenten ordnar. Dessutom kan kommunen meddela behövliga sorteringsskyldigheter och detaljerade bestämmelser om insamlingsarrangemangen genom kommunala avfallshanteringsföreskrifter enligt vad som föreskrivs i 91 § i avfallslagen. Producentsammanslutningen för förpackningsproducenter sköter mottagningen av det förpackningsavfall kommunen samlar in vid sina egna mottagningsterminaler och för den följande avfallshanteringen, samt upprätthåller ett tillräckligt nätverk av områdesvisa mottagningsplatser för hushåll enligt 49 § 1 mom. i avfallslagen. Kommunalt ordnad insamling och transport av förpackningsavfall föreslås vara en lagstadgad kommunal skyldighet som inte räknas som verksamhet i ett konkurrensläge på marknaden vid beräkning av den procentandel som tillämpas på sådana anknutna enheter och upphandlande enheter som bedriver näringsverksamhet i ett konkurrensläge på marknaden enligt 145 a § i avfallslagen.
I 1 mom. föreskrivs det om ingåendet av ett riksomfattande avtal mellan kommunerna och producentsammanslutningen för förpackningsproducenter. Avtalet ska omfatta minst två tredjedelar av Finlands invånare. På förpackningsproducenternas vägnar ingås avtalet av en producentsammanslutning för förpackningsproducenter som godkänts i producentregistret. Enligt den föreslagna 62 § är det i praktiken obligatoriskt för producenter av konsumentförpackningar att ansluta sig till producentsammanslutningen. Avtalspart på en kommuns vägnar kan också vara en avfallsinrättning som sköter operativa uppgifter inom avfallshanteringen (till exempel en samkommun eller ett sådant avfallshanteringsbolag som avses i 43 §). En kommun eller en avfallsinrättning kan till exempel befullmäktiga Kommunförbundet eller en samarbetsorganisation som företräder avfallsinrättningar att representera sig vid avtalsförhandlingarna. Ingåendet av avtalet utgör en administrativ uppgift i omedelbar anknytning till en serviceuppgift inom avfallshanteringen enligt 43 § i avfallslagen, som inte innefattar utövning av offentlig makt. Kommunen har en lagstadgad samarbetsplikt och därmed en skyldighet att ordna separat insamling av förpackningsavfall från fastigheterna. Eftersom det i 49 b § föreskrivs om grunderna för de ersättningar som producentsammanslutningen för förpackningsproducenter betalar, är ingåendet av avtalet en administrativ uppgift i anslutning till fullgörandet av samarbetsplikten som kommunen enligt 43 § i avfallslagen får överföra på ett bolag som den äger. Avtalet består till stor del av tekniska och operativa skyldigheter i fråga om avfallets kvalitet samt insamling, transport och mottagning av det, och iakttagandet av dem under avtalsperioden förutsätter att den instans som svarar för den praktiska avfallshanteringen vid insamling och transport av bostadsfastigheternas förpackningsavfall är direkt part i avtalet.
Genom den föreslagna 1 mom. 1 punkten styrs samarbetet mellan producentsammanslutningen för förpackningsproducenter och kommunerna så att olika insamlingsmetoder bildar fungerande helheter områdesvis. Producentsammanslutningen för förpackningsproducenter ska till exempel sköta placeringen av de områdesvisa mottagningsplatserna för förpackningsavfall så att de betjänar de invånare som faller utanför den fastighetsvisa insamlingen väl. Enligt den föreslagna 2 punkten ska förpackningsavfallet samlas in effektivt och så att avfallets kvalitet lämpar sig för materialåtervinning. Enligt 3 punkten ska förpackningsavfall så långt det är möjligt samlas in tillsammans med annat avfall av samma material. Det behövs särskilt för att effektivera separat insamling av metall- och plastavfall. Enligt 4 punkten ska insamling och transport av avfall ordnas kostnadseffektivt och så att utsläppen till miljön samt olägenheterna för trivseln och säkerheten i boendemiljön är så små som möjligt.
I 2 mom. föreskrivs det om samarbetet mellan kommunerna och producentsammanslutningen för förpackningsproducenter för att ordna rådgivning och information samt följa upp genomförandet av den separata insamlingen. Utifrån uppföljningen bedöms behovet att effektivera den separata insamlingen av förpackningsavfall eller av åtgärder för att förbättra förpackningsavfallets kvalitet. Den separata insamlingen kan till exempel effektiveras genom att antalet områdesvisa mottagningsplatser ökas eller genom att den fastighetsvisa separata insamlingen utökas, eller genom avfallstaxor som sporrar till separat insamling. Utökad rådgivning och information kan vara ett sätt att förbättra förpackningsavfallets kvalitet. En avfallsinrättning som är part i samarbetsavtalet ska informera den kommunala avfallshanteringsmyndigheten om fullgörandet av avtalet och om andra omständigheter av vikt för avfallshanteringsmyndighetens verksamhet.
49 b §. Ersättningar som betalas till kommunerna och förpackningsproducenternas kostnadsansvar. I paragrafen föreskrivs det om skyldigheten för producentsammanslutningen för förpackningsproducenter och kommunerna att i det riksomfattande avtal som avses i 49 a § fastställa de ersättningar enligt förpackningsmaterial som producentsammanslutningen betalar samt om grunderna för producenternas kostnadsansvar.
Enligt 1 mom. ska producentsammanslutningen för förpackningsproducenter och kommunerna komma överens om de ersättningar enligt förpackningsmaterial som producentsammanslutningen betalar kommunerna för separat insamling och transport av förpackningsavfall från bostadsfastigheter till den avfallshantering som producenten ordnar. Ersättningarna enligt förpackningsmaterial ska betalas till kommunen på enahanda grunder med beaktande av den insamlade mängden förpackningsavfall och de regionala omständigheter som påverkar insamlingens effektivitet. Regionala omständigheter är bl.a. geografiska förhållanden samt befolkningsmängden som omfattas av insamlingen och befolkningstätheten. Kommunerna ska se till att ersättningarna beaktas fullt ut och enligt material när avfallsavgifter som gäller separat insamlat förpackningsavfall påförs. En kommunal avfallsinrättning som är part i avtalet ska underrätta den kommunala avfallshanteringsmyndigheten om ersättningarna enligt avtalet så att den kan beakta dem vid fastställande av avfallsavgifterna.
I 2 mom. föreskrivs det om minimikostandsansvaret för förpackningsproducenterna och samtidigt om de allmänna grunderna för de ersättningar som ska betalas till kommunerna. Den ersättning enligt förpackningsmaterial som förpackningsproducenterna ska betala till kommunerna baserar sig på de totala kostnaderna för hanteringen av förpackningsavfall, vilket innefattar de kostnadsposter som anges i 2 mom. 1–4 punkten: den separata insamling av förpackningsavfall från bostadsfastigheter som kommunerna ordnar, områdesvis mottagning av förpackningsavfall som ordnas av producenterna i enlighet med 49, vidarebefordran och behandling av det förpackningsavfall som nämns ovan och av avfall som lämnas till avfallshantering som ordnas av en annan producent samt information och rådgivning till konsumenter och företag i anslutning till kasserade förpackningar och avfallshanteringen av dem samt lämnande av bokföringsuppgifter till tillsynsmyndigheten.
I producenternas kostnadsansvar räknas dock inte in de kostnader för separat insamling och transport som kommunen uppbär fastighetsvis utöver vad som föreskrivs i statsrådets förordning med stöd av det föreslagna 15 § 3 mom. eller det föreskrivna kravet på områdesvis insamling för producenter. Exempelvis bestämmelser om separat insamling som kommunen meddelar med stöd av 91 § och som är mer omfattande än förordningen ökar inte producenternas kostnadsansvar. Till producenternas kostnadsansvar hör inte heller separat insamling av förpackningsavfall som fastighetsinnehavaren ordnar enligt det föreslagna 41 § 3 mom.
Producentsammanslutningen betalar årligen ersättningar till kommunerna för separat insamling och transport enligt 1 punkten så att producenternas andel av den totala kostnaden för hanteringen av förpackningsavfall beräknat enligt förpackningsmaterial är minst 80 %, vilket motsvarar minimikostnadsansvaret enligt artikel 8a.4 c i avfallsdirektivet.
Enligt förslaget ska ersättningarna enligt förpackningsmaterial betalas till kommunen på enahanda grunder med beaktande av den insamlade mängden förpackningsavfall och de regionala omständigheter som påverkar insamlingens effektivitet. Kommunerna ska å sin sida se till att ersättningarna till fullt belopp och enligt material beaktas när avfallsavgifterna för separat insamlat förpackningsavfall bestäms och när det informeras om dem enligt 78 och 79 §.
49 c §. Medling och avvikelse från samarbete. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om medling mellan kommunerna och producentsammanslutningen och om möjligheten för producentsammanslutningen att själv ordna den separata insamlingen av förpackningsavfall från bostadsfastigheter i det fall att parterna inte når ett avtal om samarbetets innehåll och ersättningens belopp.
Enligt det föreslagna 1 mom. inleds medlingen när producentsammanslutningen underrättar miljöministeriet om att ett avtal inte nås eller att det finns risk för att ett gällande avtal löper ut till följd av meningsskiljaktigheter mellan parterna. Efter att ha mottagit meddelandet ska miljöministeriet utan dröjsmål höra bägge parter och lägga fram ett förslag till förlikning.
Om ett avtal inte uppstår inom sex månader från producentsammanslutningens meddelande, övergår enligt det föreslagna 2 mom. den separata insamlingen av förpackningar från bostadsfastigheter till att ordnas av producentsammanslutningen efter en övergångsperiod på tre år. Övergångsperioden behövs bl.a. för uppsägning av avtal om avfallstransporter och slutande av nya avtal samt för ordnandet av rådgivning och information. Under övergångsperioden iakttas det avtal som gällde före medlingen och de ersättningsgrunder som anges i det. Ersättningens belopp kan justeras uppåt eller nedåt till följd av en väsentlig förändring i förhållandena. Sedan övergångsperioden löpt ut ska producentsammanslutningen för förpackningsproducenter enligt den skyldighet som bestäms genom förordning av statsrådet ordna den separata insamlingen av förpackningsavfall i hela landet, inklusive information, rådgivning och lämnande av bokföringsuppgifter till tillsynsmyndigheterna. Den separata insamling producentsammanslutningen för förpackningsproducenter ordnar ska vara avgiftsfri för fastighetsinnehavarna. När producenten ordnar separat insamling enligt de skyldigheter som bestäms genom förordning av statsrådet kan kommunen med stöd av 47 § i avfallslagen erbjuda kompletterande separat insamling där producenten inte är skyldig eller villig att ordna separat insamling. I så fall ska förpackningsavfallet lämnas till den avfallshantering producenten ordnar.
I det föreslagna 3 mom. föreskrivs det om ställningen för en kommun som inte ansluter sig till samarbetsavtalet. En sådan kommun kan inte göra anspråk på den ersättning som producentsammanslutningen för förpackningsproducenter betalar, men ska ändå ordna separat insamling och leverera avfallet till den mottagning producenten ordnar.
Enligt den föreslagna ikraftträdelsebestämmelsen ska det första avtalet mellan producenterna och kommunerna ingås sex månader efter lagens ikraftträdande. I förslaget ingår ingen särskild bestämmelse för det fall att ett första avtal inte nås inom den tidsfrist som anges i övergångsbestämmelsen. Den behöriga tillsynsmyndigheten, som för producentsammanslutningen är NTM-centralen i Birkaland och för kommunens del NTM-centralen på dess område, kan tillämpa rättelse av underlåtelse enligt 128 § i avfallslagen och vid behov förstärka den med vite enligt 129 §.
49 d §. Lämnande av uppgifter om avtal till tillsynsmyndigheten. I den nya paragrafen föreskrivs det om skyldigheten för producentsammanslutningen för förpackningsproducenter att lämna NTM-centralen i Birkaland en sammanställning av det avtal som ingåtts med kommunerna under det föregående kalenderåret och av fullföljandet av avtalet. Utöver uppgifter om avtalets väsentliga innehåll och insamlingen av förpackningsavfall ska sammanställningen också innehålla en oberoende granskares bedömning av hur producenternas kostnadsansvar har realiserats. Genom den bestämmelsen genomförs delvis artikel 8a.3 d i avfallsdirektivet. Enligt det föreslagna 2 mom. kan närmare bestämmelser om detaljerna i rapporteringen samt om kompetenskraven för den oberoende granskaren utfärdas genom förordning av statsrådet.
51 §. Producentens informations- och rådgivningsskyldighet. Det föreslås att paragrafen ändras i sin helhet. Det föreslås att producentens skyldighet enligt 1 mom., som i nuläget är att informera om mottagningen av en produkt som tagits ur bruk till att också omfatta rådgivning om åtgärder som gäller minskande av avfallets mängd och skadlighet och återanvändning och förberedelse för återanvändning samt förhindrande av nedskräpning. Bestämmelsen behövs för att genomföra skyldigheterna enligt artikel 8a.2 och 8a.4 i avfallsdirektivet. Enligt direktivet ska producenten också täcka kostnaderna för information. Avfallsinnehavarna bör ges tillräcklig information bland annat om företag och sammanslutningar som bedriver återanvändning och förberedelse för återanvändning. Till den delen ska informationen åtminstone omfatta de avtalsparter som avses i det föreslagna 11 a § 2 mom.
Det föreslås att 2 mom. bibehålls oförändrat. Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 3 mom., som möjliggör mindre omfattande information och rådgivning om produkter som enbart är avsedda för företagsbruk. För företagsprodukter är det inte ändamålsenligt att föreskriva om en absolut, omfattande informationsplikt enligt 1 mom. utan möjlighet till lindring. NTM-centralen i Birkaland bedömer hur omfattande informations- och rådgivningsplikt som är ändamålsenlig för sådana producenter när den godkänner producenten i producentregistret eller annars inom ramen för tillsynen, med beaktande av hurudana produkter producenten släpper ut på marknaden samt verksamhetens art och omfattning. Till följd av det nya 3 mom. som fogas till paragrafen blir det gällande 3 mom. 4 mom. med oförändrat sakinnehåll.
53 a §. Producentens egenkontroll. I den nya paragrafen föreskrivs det om producentens egenkontroll för genomförande av artikel 8a.3 d i avfallsdirektivet. Enligt 1 mom. omfattar egenkontrollen å ena sidan regelbunden och systematisk övervakning för att säkerställa att skyldigheterna avseende producentansvaret fullgörs, och å den andra utveckling av tillförlitligheten hos den information övervakningen producerar. En skriftlig plan ska göras upp över egenkontrollen, och den ska fogas till den ansökan om godkännande för anteckning i producentregistret som enligt 101 § i avfallslagen ska lämnas till Birkalands NTM-central. Vid behov bör till stöd för egenkontrollen en oberoende och yrkeskunnig person ges i uppdrag att genomföra regelbundna granskningar. Det föreslås att särskilda bestämmelser om granskningarna utfärdas genom förordning av statsrådet med stöd av 4 mom.
I 2 mom. föreskrivs om egenkontrollplanens minimiinnehåll. Av de uppgifter som förutsätts i 1–4 punkten berör 3 punkten endast producentsammanslutningar, inte enskilda producenter.
Med stöd av 3 mom. kan NTM-centralen i Birkaland godkänna undantag från de krav som avses i 2 mom., om det är befogat med beaktande av arten och omfattningen av producentens verksamhet. Bestämmelsen möjliggör en lättare egenkontrollplan för små producenter, för vilka det annars kan visa sig oskäligt tungt att utarbeta en plan. Om det sker väsentliga förändringar i producentens egenkontroll, bör de enligt 106 § i avfallslagen meddelas till NTM-centralen i Birkaland som antecknar de ändrade uppgifterna i producentregistret och vid behov ändrar beslutet om godkännande.
Med stöd av bemyndigandet i 4 mom. får närmare bestämmelser om kraven på egenkontrollplanens innehåll, om granskningarnas innehåll och tidpunkt samt om yrkeskompetenskraven för den oberoende kontrollanten utfärdas genom förordning av statsrådet.
54 §. Producentens bokförings- och uppgiftsskyldighet. Det föreslås att paragrafen ändras i sin helhet. I 1 mom. föreslås inga ändringar. I 2 mom. preciseras producentens skyldighet att lämna uppgifter så att producenten bland annat ska lämna uppgifter om åtgärder och kontroller i enlighet med den egenkontrollplan som avses i den nya 53 a § till NTM-centralen i Birkaland årligen, eller vid behov oftare. Producenten ska också årligen i ett allmänt datanät offentliggöra uppgifter om hur skyldigheterna i fråga om separat insamling och återvinning har fullgjorts. Enligt 3 mom. får närmare bestämmelser om uppgifterna samt om tidpunkterna för inlämnande och publicering av uppgifter utfärdas genom förordning av statsrådet. Genom bestämmelsen genomförs delvis kraven i artikel 8a.3 e i avfallsdirektivet på vilka uppgifter producenten ska göra offentligt tillgängliga.
60 §. Ersättning för extrakostnader. Enligt det föreslagna tillägget till paragrafen kan en ersättning tas ut av innehavaren till kasserade däck, om till däcken medan de varit i bruk har tillsatts föremål eller ämnen som väsentligt försvårar återanvändningen eller avfallshanteringen. Enligt den gällande avfallslagen har den som samlar in eller behandlar ett fordon som är avsett att skrotas motsvarande rätt att ta ut ersättning för extra kostnader. Exempelvis till däck för tunga fordon kan det medan de är i bruk tillsättas fyllningsmedel som hindrar punktering, som försvårar återanvändningen eller materialåtervinningen. Ersättningen kan endast tas ut efter utsläppandet på marknaden för sådana ämnen som tillsatts och som i praktiken inte kan beaktas i de producentansvarsavgifter som fastställs för producenten.
62 §. Anslutning till producentsammanslutningar. Enligt det föreslagna 1 mom. ska producenten för att fullgöra sina skyldigheter ansluta sig till en producentsammanslutning eller tillsammans med andra producenter bilda en sådan. Anslutning till en producentsammanslutning är det primära sättet för en producent att fullgöra sina producentansvarsskyldigheter. Ändringen motsvarar i stor utsträckning nuvarande praxis. Enligt det föreslagna nya 2 mom. kan NTM-centralen i Birkaland fortfarande också godkänna en enskild producent för införande i producentregistret, om det med beaktande av verksamhetens art och omfattning är uppenbart onödigt för producenten att ansluta sig till en producentsammanslutning. Den möjligheten aktualiseras främst för producenter som släpper ut produkter avsedda för företag på marknaden när de klart visar att de förmår sköta avfallshanteringen för de produkter de släpper ut på marknaden.
Liksom i nuläget kan endast producenter höra till en producentsammanslutning. Enligt det föreslagna 1 mom. ska verksamhetsfältet för en sammanslutning av förpackningsproducenter omfatta alla förpackningsmaterial. Den bestämmelsen behöv för att underlätta ett effektivt fullgörande av producentansvarsskyldigheterna samt fullgörandet av samarbetsplikten för kommunen och förpackningsproducenten enligt den de föreslagna 49 a–49 d §. I stället för nuvarande fem producentsammanslutningar (metall, fiber, glas, plast, trä) kan en producent fullgöra sina skyldigheter genom att ansluta sig till en producentsammanslutning.
Det nuvarande 2 mom. blir 3 mom., men dess innehåll förändras inte. Likaså blir det nuvarande 3 mom. 4 mom. utan några ändringar i bestämmelsens innehåll.
63 §. Producentsammanslutningars verksamhet. Enligt den föreslagna ändringen i 1 mom. ska en producentsammanslutning vara en icke-vinstdrivande sammanslutning vars syfte är att fullgöra producenternas producentansvarsskyldigheter. I bestämmelsen utesluts ingen juridisk sammanslutningsform. Liksom enligt gällande lag ska skyldigheterna fördelas rättvist mellan producenterna med beaktande av verksamhetens art och omfattning och på så sätt att det inte uppstår handelshinder och snedvridning av konkurrensen. Genom förslaget förtydligas producentsammanslutningens syfte. Producentsammanslutningarna är lagstadgade administrativa och operativa enheter med syfte att fullgöra producentansvarsskyldigheterna. Skyldigheterna att föra bok och lämna uppgifter ska mildras för sådana producenter som släpper ut små mängder produkter på marknaden, om skyldigheterna annars skulle vara oskäliga för producenterna. Genom de föreslagna ändringarna genomförs artikel 8a.1 d i avfallsdirektivet.
Enligt det föreslagna tillägget i 2 mom. ska producentsammanslutningen föra en allmänt tillgänglig, uppdaterad förteckning utom över producenterna också över sina ägare. I bestämmelsen preciseras förteckningens minimiinnehåll. Av förteckningen ska också framgå för vilka produkter producentansvaret har överförts på producentsammanslutningen. I förteckningen ska bland annat antecknas uppgifter om de avgifter som medlemmarna betalar till producentsammanslutningen per enhet eller ton. Med avgifter avses till exempel de produkt- eller materialspecifika så kallade återvinningsavgifter som producentsammanslutningarna tar ut av sina medlemmar. Efter avgifterna uppges per enhet eller viktenhet, kan man inte av dem sluta sig till mängden eller marknadsandelarna för de produkter en producent släppt ut på marknaden. Skyldigheten att offentliggöra producentavgifterna kan uppfyllas till exempel genom att producentsammanslutningens prislista publiceras i ett allmänt datanät. Det föreslås att producentsammanslutningen ska vara skyldig att göra uppgifterna tillgängliga i ett allmänt datanät. Genom de föreslagna ändringarna genomförs delvis kravet på offentlighet i producentsammanslutningens verksamhet enligt artikel 8a.3 e i avfallsdirektivet.
Till 3 mom. fogas ett nytt bemyndigande, med stöd av vilket närmare bestämmelser om den i 1 mom. avsedda minimikraven avseende lindrigare skyldigheter får utfärdas genom förordning av statsrådet. Minimikraven i fråga om bokföring och lämnandet av uppgifter kan till exempel gälla hur detaljerad rapporteringen ska vara och dess tidtabell. Minimikraven ska dock tillåta att anpassade avgifter tas ut på ett rättvist sätt.
63 a §. Producenternas betalningsandelar och jämkning av dem. I den föreslagna nya paragrafen föreskrivs det om producenternas betalningsandelar och om jämkade betalningsandelar för vissa produkter och produktgrupper. Enligt det föreslagna 1 mom. ska betalningsandelarna i en producentsammanslutning ska fördelas jämnt mellan producenterna i förhållande till de produkter som de släppt ut på marknaden. I praktiken innebär det till exempel att en producent med större ansvar inte får beviljas mängdrabatter, och likaså att avgifterna per produktenhet inte får vara högre för producenter som släpper ut små produktmängder på marknaden än för dem som släpper ut stora produktmängder. Det gäller såväl så kallade återvinningsavgifter som betalas för produkterna som producentsammanslutningens anslutningsavgifter och administrativa avgifter. Som sådana avgifter betraktas också avgifter som betalas till producentsammanslutningens servicebolag, om anslutning till servicebolaget är en förutsättning för att en producent ska få ansluta sig till producentsammanslutningen.
Enligt det föreslagna 2 mom. ska producentsammanslutningen dock när den bestämmer betalningsandelarna i den mån det är möjligt i fråga om enskilda produkter eller produkt- eller materialgrupper beakta i synnerhet deras miljökonsekvenser under livscykeln. Då har särskilt produktens eller materialets hållbarhet och möjligheten att reparera, återanvända och materialåtervinna produkterna samt förekomsten av farliga ämnen betydelse. Bestämmelsens syfte är att införa olika avgiftsgrunder för olika produkter eller produkt- eller materialgrupper utifrån deras olika miljökonsekvenser under livscykeln. Exempelvis en produkts hållbarhet och möjligheten att reparera, återanvända och materialåtervinna produkterna kan ligga till grund för en relativt sett lägre betalningsandel. Likaså kan en stor mängd farliga ämnen eller dåliga möjligheter att materialåtervinna en produkt som tagits ur bruk ligga till grund för en höjning av betalningsandelen. Bestämmelsen behövs för att genomföra skyldigheterna enligt artikel 8a.4 b i avfallsdirektivet.
I den föreslagna bestämmelsen ställs det upp en allmän skyldighet för producentsammanslutningen att jämka betalningsandelarna utifrån sådana faktorer som orsakar direkta kostnader. I bestämmelsen lämnas de praktiska metoderna för jämkning av avgifterna till producentsammanslutningens prövning. Enligt det föreslagna 3 mom. får närmare bestämmelser om grunderna för de betalningsandelarna ör olika produkt- eller materialgrupper utfärdas genom förordning av statsrådet. Europeiska kommissionen bereder en anvisning om grunderna för jämkning av avgifter.
64 §. Tryggande av i producentregistret införda producenters och producentsammanslutningars verksamhet. Det föreslås att det generella och svårtolkade kravet att redogöra för solvensen i 1 mom. ersätts med ett krav som bättre lämpar sig i sammanhanget att lämna en redogörelse för tillräckliga ekonomiska arrangemang i anslutning till fullgörandet av producentansvaret. Det är väsentligt att säkerställa att producenten eller producentsammanslutningen har ekonomiska resurser att ordna sin verksamhet på behörigt sätt så att den förmår svara för de skyldigheter avseende producentansvaret som överförts på den kontinuerligt och under minst sex månader.
För att säkerställa likabehandling av producenter och producentsammanslutningar föreslås det att till paragrafen fogas ett nytt 2 mom., enligt vilket skyldigheterna att trygga verksamheten enligt 1 mom. utöver producentsammanslutningar också ska tillämpas på producenter som själva fullgör sina producentansvarsskyldigheter när tillsynsmyndigheten bedömer att det är ändamålsenligt. I praktiken släpper nästan alla enskilda producenter som godkänns för införande i producentregistret enbart ut produkter avsedda för företag på marknaden. I regel är det inte motiverat att förutsätta motsvarande utredning av de producenterna som av producentsammanslutningar.
Till följd av det nya 2 mom. blir det gällande 2 mom. nytt 3 mom., och i bemyndigandena att utfärda förordning som ingår i det görs ändringar som motsvarar de föreslagna ändringarna i 1 och 2 mom.
65 §. Samarbete mellan producenter och producentsammanslutningar. Det föreslås att till 1 mom. fogas en bestämmelse enligt vilken producentsammanslutningar genom behövliga gemensamma åtgärder ska främja en producents möjlighet att fullgöra sina producentansvarsskyldigheter i fråga om olika produkter genom en enda aktör. Syftet är att enskilda producenter, inklusive distansförsäljare, ska kunna fullgöra sina producentansvarsskyldigheter på ett så bekymmersfritt sätt som möjligt. I och med utvidgat producentansvar och utökade producentansvarsskyldigheter är genomförandet av principen om alla tjänster över en disk viktigare än tidigare för att minska producenternas regleringsbörda. Hur principen genomförs i praktiken lämnas till producentsammanslutningens prövning, och det förutsätter inte i och för sig till exempel att en gemensam producentsammanslutning bildas. Med stöd av det föreslagna nya bemyndigandet i 2 mom. kan närmare bestämmelser utfärdas om obligatoriskt samarbete och om krav för samarbetet.
66 §. Producentsammanslutningars tjänsteupphandling. Enligt den bestämmelse som föreslås i paragrafen ska producentsammanslutningen i ett allmänt datanät offentliggöra uppgifter om de allmänna principer och förfaranden som ska följas vid tjänsteupphandlingar. Genom bestämmelsen genomförs delvis kravet på offentlighet i artikel 8a.3 e underled iii i avfallsdirektivet.
66 a §. Behörigt ombud för producent eller annan aktör. Det föreslås att den gällande 66 a § delas upp på två paragrafer så att det i 66 a § föreskrivs om skyldigheten eller möjligheten att utnämna ett behörigt ombud, och i 66 b § om utnämningsförfarandet för behöriga ombud och vissa av det behöriga ombudets skyldigheter.
I det föreslagna 66 a § 1 mom. föreskrivs om skyldigheten för en distansförsäljare som är etablerad i Finland att fullgöra sina producentansvarsskyldigheter i en annan stat. Om skyldigheter för produktgrupperna i fråga tillämpas på distansförsäljare i den andra staten, ska den finländska distansförsäljaren svara för att de fullgörs enligt den statens lagstiftning. En aktör som säljer elektriska och elektroniska produkter genom distansförsäljning till en annan medlemsstat i Europeiska unionen ska utse ett i medlemsstaten i fråga etablerat behörigt ombud som svarar för att skyldigheterna fullgörs. Denna skyldighet enligt artikel 16 i WEEE-direktivet motsvarar till sitt innehåll 1 mom. i den gällande paragrafen.
I 2 mom. föreskrivs det om de förfaranden genom vilka en distansförsäljare eller någon annan aktör som motsvarar en producent som är etablerad i en annan stat kan fullgöra producentansvarsskyldigheterna i Finland. Bestämmelsen innebär ett undantag från huvudregeln i 62 § 1 mom. om skyldigheten för producenter att ansluta sig till en producentsammanslutning. En producent som är etablerad i en annan medlemsstat i Europeiska unionen och som säljer elektriska och elektroniska produkter genom distansförsäljning ska utse ett behörigt ombud som svarar för att dennes skyldigheter fullgörs i Finland. Kravet motsvarar till sitt innehåll det gällande 1 mom. och baserar sig på artikel 16 i WEEE-direktivet. En distansförsäljare som är etablerad i en annan stat och som säljer andra i 48 § avsedda produkter kan välja att antingen ansluta sig till en producentsammanslutning eller utse ett behörigt ombud. Ett behörigt ombud som en utländsk aktör utser ordnar avfallshanteringen för den i Finland etablerade importörens räkning. Enligt artikel 8a.5 i avfallsdirektivet ska det vara möjligt att utse behöriga ombud för alla produktgrupper som omfattas av producentansvaret; i nuläget är det endast möjligt för elektriska och elektroniska produkter. Enligt direktivet ska det föreskrivas om möjligheten för producenter som är etablerade i unionens medlemsstater. I den föreslagna bestämmelsen utsträcks dock möjligheten i Finland till att också omfatta producenter som är etablerade i tredjeland.
I 3 mom. föreskrivs det om möjligheten för en aktör som motsvarar en producent och som är etablerad i en annan stat att utse ett behörigt ombud som är etablerat i Finland och som i stället för den producent som är etablerad i Finland svarar för att dennes skyldigheter fullgörs, eller i motsvarande syfte ingå ett avtal med en godkänd producentsammanslutning. Sådana aktörer kan till exempel vara stora internationella varumärken, som levererar produkter för försäljning hos producenter som är etablerade i Finland och som vill fullgöra producentansvarsskyldigheterna centraliserat med hjälp av ett behörigt ombud i Finland. Motsvarande rätt har den som förvaltar en näthandelsplattform och som av en distansförsäljare som använder plattformen har bemyndigats att fullgöra producentansvarsskyldigheterna. För att utse ett behörigt ombud bör den som förvaltar en näthandelsplattform dock ha en fullmakt av de distansförsäljares vilkas producentansvarsskyldigheter ska fullgöras.
66 b §. Verksamhet som behörigt ombud i Finland. Det föreslås att bestämmelsen i den gällande 66 a § delvis flyttas till 66 b § och samtidigt preciseras. I den nya paragrafen föreskrivs det om minimikraven för behöriga ombud som är etablerade i Finland. Enligt det föreslagna 1 mom. ska ett behörigt ombud utses genom en skriftlig fullmakt. Det föreslås vara möjligt att sköta alla producentansvarsskyldigheter för en produkt via ett befullmäktigat samfund. Exempelvis distansförsäljare av elektriska och elektroniska produkter berörs i praktiken oftast också av producentansvarsskyldigheterna för batterier och förpackningar. Den som utses till behörigt ombud ska i fråga om andra produkter än sådana som säljs direkt genom distansförsäljning informera de producenter och den producentsammanslutning som annars hade svarat för producentansvarsskyldigheterna i fråga om de produkterna om sin fullmakt och om ändring eller återkallande av den.
I det föreslagna 2 mom. finns i stor utsträckning motsvarande bestämmelse som i den gällande 66 a § om att största delen av de skyldigheter och rättigheter som gäller producenter också tillämpas på behöriga ombud. Ett behörigt ombud ska ansluta sig till en producentsammanslutning enligt 62 § i avfallslagen. Ett befullmäktigat ombud kan dock inte bilda en producentsammanslutning. Producentsammanslutningen ska enligt 62 § i avfallslagen på begäran av ett behörigt ombud åta sig att fullgöra det behöriga ombudets skyldigheter, om det behöriga ombudets verksamhet ingår i producentsammanslutningens verksamhetsfält. Enligt det föreslagna 3 mom. får närmare bestämmelser om förfarandet när ett behörigt ombud utses samt om ombudets skyldighet att informera producenterna och producentsammanslutningarna om sin fullmakt och verksamhet utfärdas genom förordning av statsrådet.
66 c §. Samarbetsgrupp för producentansvarssystemen. I den föreslagna nya paragrafen föreskrivs det om tillsättandet av en samarbetsgrupp för producentansvarssystemen samt om dess uppgifter och sammansättning. Samarbetsgruppen ska utbyta information om producentansvarssystemens funktion. Genom paragrafen genomförs skyldigheten för en medlemsstat enligt artikel 8a.6 i avfallsdirektivet att säkerställa en löpande dialog mellan relevanta aktörer som deltar i genomförandet av system för utökat producentansvar. NTM-centralen i Birkaland ska i samarbete med producenterna tillsätta en eller flera samarbetsgrupper som sammanträder regelbundet för informationsutbyte om producent-ansvarssystemens funktion. Åtminstone de instanser som anges i paragrafen ska kallas till gruppen. Om skilda samarbetsgrupper tillsätts för olika producentansvarsområden, ska tillräcklig dialog ordnas mellan grupperna för att säkerställa samarbetet och informationsutbytet.
68 §. Inrättande av och anslutning till retursystem för dryckesförpackningar. Det föreslås att till 2 mom. fogas en bestämmelse enligt vilken skyldigheterna att ansluta sig till ett retursystem och lämna uppföljningsuppgifter till det ska mildras för sådana producenter eller accisskyldiga som släpper ut små mängder produkter på marknaden, om skyldigheterna annars skulle vara oskäliga för dem. Bestämmelsens innehåll motsvarar det föreslagna 63 § 1 mom., och genom den genomförs delvis artikel 8a.1 d i avfallsdirektivet om likabehandling av producenter och undvikande av en oskälig regelbörda för små producenter. Paragrafens 1 mom. bibehålls oförändrat till innehållet.
Det föreslås att till det nya 3 mom. fogas ett bemyndigande, med stöd av vilket närmare bestämmelser om anslutning till ett retursystem och om minimikraven i fråga om mildrade skyldigheter avseende uppföljningsuppgifter får utfärdas genom förordning av statsrådet. Minimikraven i fråga om bokföring och lämnande av uppgifter kan till exempel gälla hur detaljerad rapporteringen ska vara och dess tidtabell. Minimikraven avseende uppföljningsuppgifter ska dock tillåta att avgifterna för retursystemet tas ut på ett rättvist sätt.
69 §. Skyldigheterna för dem som ansvarar för retursystem för dryckesförpackningar. Det föreslås att i 1–3 mom. i tillämpliga delar föreskrivs om samma skyldigheter enligt artikel 8a i avfallsdirektivet som föreslås i 6 kap. i fråga om producenter och producentsammanslutningar.
Det föreslår att 4 mom. bibehålls oförändrat till innehållet.
80 §. Skyldighet att betala kommunal avfallsavgift. Det föreslås att ordalydelsen i 2 mom. preciseras. Möjligheten enligt momentet att ta ut en hanteringsavgift av transportören är i praktiken befogad endast vid avfallstransport som fastighetsinnehavaren ordnar, vilket efter övergångsperioderna för olika avfallsslag enligt den föreslagna 37 § endast kan beröra blandat kommunalt avfall och slam från slamavskiljare och slutna tankar. Under övergångsperioden tillämpas dock bestämmelsen fortfarande också på hanteringsavgiften för fast kommunalt avfall som samlas in separat, såsom bioavfall. Det föreslås att 1 mom. bibehålls oförändrat.
80 a §. Avfallstransportörens bokföringsskyldighet vid avfallstransport som fastighetsinnehavaren ordnar. För tydlighetens skull föreslås det att sakinnehållet i 45 § i den gällande lagen flyttas till den nya 80 a §. Bokföringsskyldigheten enligt paragrafen behövs endast vid avfallstransport som fastighetsinnehavaren ordnar, vilket efter övergångsperioderna för olika avfallsslag endast kan beröra blandat kommunalt avfall och slam från slamavskiljare och slutna tankar.
81 §. Påförande av kommunal avfallsavgift. Det föreslås att i 2 mom. görs en teknisk ändring till följd av de föreslagna 41 och 41 a §. Det föreslås att hänvisningen till 41 § 2 och 3 mom. i det gällande momentet ändras så att den motsvarar förslaget, enligt vilket bestämmelserna om småskalig behandling av avfall på fastigheten flyttas från det gällande 41 § 2 mom. till den nya 41 a §. Det föreslås att momentets sakinnehåll kvarstår oförändrat. I 1 mom. föreslås inga ändringar.
87 §. Riksomfattande avfallsplan. Det föreslås att i paragrafen görs nödvändiga ändringar till följd av att skyldigheten att ta fram en regional avfallsplan enligt 88 § föreslås strykas samt för genomförande av ändringarna i artikel 28 och 29 i avfallsdirektivet. Dessutom föreslås det att de bestämmelser som ännu behövs om förfarandet för beredningen av avfallsplanen samt om bemyndiganden att utfärda förordning flyttas till paragrafen från de föreslagna 89 och 90 §.
Det föreslås att de allmänna kraven på den riksomfattande avfallsplanens innehåll i 1 mom. kvarstår i det närmaste oförändrade. Det föreslås att i den riksomfattande avfallsplanen ska ingå de nya åtgärder som förutsätts i direktivet för att förhindra nedskräpning och för uppstädning av nedskräpade områden. I planen kan också framläggas sådana mål och åtgärder för att utveckla avfallshanteringen som föranleds av områdesspecifika förhållanden. Det kan till exempel vara mål eller åtgärder som berör oråden med olika befolkningstäthet eller geografiska förhållanden (såsom skärgård eller fjällområden). Med stöd av 3 mom. får närmare bestämmelser om kraven på avfallsplanens innehåll utfärdas genom förordning av statsrådet. Genom förordningen kompletteras kraven på den riksomfattande avfallsplanens innehåll bland annat med sådana uppgifter som enligt gällande lagstiftning ska ingå i de regionala avfallsplanerna.
I 2 mom. föreslås det att miljöministeriet åläggs att följa upp och utvärdera den riksomfattande avfallsplanens och den eventuella separata planens utfall och effekter. Uppföljningen ska bland annat ske med de indikatorer som utarbetas för ändamålet enligt artikel 28.3 g i direktivet. Indikatorerna beskriver till exempel mängden avfall som genereras och behandlingen av det samt när det gäller kommunalt avfall som bortskaffas eller blir föremål för energiåtervinning. Den riksomfattande avfallsplanen ska beredas eller ses över i enlighet med bestämmelserna om förfarandet i lagen om bedömning av miljökonsekvenserna av myndigheters planer och program (200/2005). Enligt 4 § i den lagen förutsätter utarbetandet eller översynen av avfallsplanen genomgår en miljöbedömning. Enligt 89 § i den gällande avfallslagen, som föreslås upphävas, har motsvarande skyldighet hittills berört beredningen av regionala avfallsplaner.
I 3 mom. föreslås ett bemyndigande att utfärda närmare bestämmelser om beredningen av och innehållet i den riksomfattande avfallsplanen samt uppföljningen och bedömningen av dess genomförande. Momentet ersätter 90 § i den gällande lagen, som föreslås upphävas.
88 §. Regional samarbetsgrupp. Det föreslås att skyldigheten för NTM-centralen enligt den gällande paragrafen att ta fram en regional avfallsplan stryks, eftersom nyttan av den regionala avfallsplanen för genomförandet av den riksomfattande avfallsplanen och utvecklingen av den regionala avfallshanteringen har visat sig liten i förhållande till de resurser som använts för beredningen av planerna. Det regionala samarbetet har dock betraktats som viktigt för arbetet med avfallsplanen, eftersom det binder upp aktörerna till de uppställda målen samt för samman regional kunskap och regionala perspektiv för utarbetandet av den riksomfattande avfallsplanen. Alueellisten jätesuunnitelmien laadinnan kehittäminen, ympäristöministeriön raportteja 25/2013 (endast tillgänglig på finska). Enligt 1 mom. i den föreslagna paragrafen ska NTM-centralen tillsätta en regional samarbetsgrupp för att stödja beredningen och genomförandet av den riksomfattande avfallsplanen samt uppföljningen av dess genomförande. Samarbetsgruppen bör tillsättas så att den kan inleda sin verksamhet utan dröjsmål sedan lagen trätt i kraft. NTM-centralen kan tillsätta en samarbetsgrupp tillsammans med en eller flera andra NTM-centraler.
I den regionala samarbetsgruppen ska det finnas representanter för alla kommuner inom verksamhetsområdet. Vid behov kan dock flera kommuner utse en gemensam representant till samarbetsgruppen. I den bör också verksamhetsidkarna inom området samt registrerade föreningar och stiftelser som främjar miljöskyddet, hälsoskyddet eller naturskyddet eller en trivsam boendemiljö vara mångsidigt och likvärdigt representerade.
Enligt 2 mom. ska samarbetsgruppen inom sitt område främja genomförandet av den riksomfattande avfallsplanen och följa upp verkställandet av den. I det syftet ska den sammanställa och till miljöministeriet lämna de uppgifter om områdets avfallshanteringskapacitet och hur dess avfallshantering är ordnad samt om behovet av utveckling av avfallshanteringen som behövs för beredningen eller revideringen av den riksomfattande avfallsplanen.
I 3 mom. föreskrivs det om skyldigheten för kommunen att lämna den regionala samarbetsgruppen de uppgifter om avfall som uppkommer i kommunen, om ordnandet av och tillsynen över avfallshanteringen och om utvecklingsmål beträffande dessa. Samarbetsgruppen ska i sin tur lämna de uppgifterna till miljöministeriet.
91 §. Kommunala avfallshanteringsföreskrifter. I 1 mom. 1 punkten föreslås preciseringen att kommunala avfallshanteringsföreskrifter också får utfärdas om sortering av avfall på uppkomstplatsen, ordnande av mottagningsplats på fastigheten och lämnande till en områdesvis mottagningsplats. I sådana avfallshanteringsföreskrifter betonas avfallsinnehavarens viktiga roll för att effektivera den separata insamlingen.
Det föreslås att 1 mom. 2 och 3 punkten kvarstår oförändrade.
I 1 mom. 4 punkten förtydligas det att avfallshanteringsföreskrifter får utfärdas både om skyldigheten att lämna uppgifter till den kommunala avfallshanteringsmyndigheten eller den kommunala miljövårdsmyndigheten om de avfall som avses i 1 punkten och om avfallshanteringen av dem. Sådana avfallshanteringsföreskrifter behövs sannolikt till exempel för att få uppgifter om småskalig kompostering av bioavfall på fastigheterna.
I det gällande 2 mom. föreslås två ändringar. För det första föreslås en precisering enligt vilken avfallshanteringsföreskrifter varken får utfärdas om miljötillståndspliktig verksamhet eller om sådan behandling av avfall enligt 116 § i miljöskyddslagen om vilken en registeranmälan ska göras. För det andra föreslås det att kommunens befogenhet att utfärda avfallshanteringsföreskrifter utvidgas till att också omfatta småskalig behandling av sådant annat avfall än slam från slamavskiljare och slutna tankar som kommunen ansvarar för enligt 32 §.
Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 3 mom., i vilket förhållandet mellan statsrådets förordning om skyldigheten att ordna separat insamling av avfall och de kommunala avfallshanteringsföreskrifterna definieras. Enligt förslaget ska bestämmelserna på lägre nivå än lag om kommunalt ordnad separat insamling av avfall som kompletterar 15 § i avfallslagen bygga på att statsrådets och kommunens befogenheter kompletterar varandra. Den regleringsmodellen möjliggör att den separata insamlingen genomförs på ett sätt som på riksomfattande nivå är ambitiöst, men samtidigt lokalt flexibelt och kostnadseffektivt. Genom avfallshanteringsföreskrifterna kan omfattningen för den separata insamlingen enligt statsrådets förordning minskas för viss tid, högst fem år, om någon av förutsättningarna för undantag enligt 15 § 2 mom. uppfylls. Exempelvis i glest befolkade regioner kan en kravnivå enligt förordningen leda till att kostnaderna för den separata insamlingen är betydande men effekten på fullgörandet av materialåtervinningsmålen liten.
I avfallshanteringsföreskrifterna kan det föreskrivas om en mer omfattande separatinsamlingsskyldighet än enligt förordningen, om det med beaktande av de lokala förhållandena är nödvändigt för att genomföra förberedelse för återanvändning, materialåtervinning eller annan återvinning enligt prioritetsordningen för avfallshanteringen. Fullgörandet av materialåtervinningsmålen för kommunalt avfall kan till exempel förutsätta en mer omfattande skyldighet att samla in avfall separat än enligt förordningens kravnivå i de kommuner där effektiv insamling är möjlig. Kommunen kan föreskriva om mer omfattande separat insamling än enligt statsrådets förordning antingen så att det binder fastighetsinnehavaren eller i form av frivillig service. Vid frivillig separat insamling ordnar kommunen i vissa delar av kommunen separat insamling endast på fastighetsinnehavarens begäran. Kommunen kan då inkludera avgiften för den frivilliga separata insamlingen i avfallstaxan och tydligt informera områdets invånare om servicen.
Innan de kommunala avfallshanteringsföreskrifterna utfärdas bör kommunen enligt 92 § i den gällande lagen ge den berörda NTM-centralen och vid behov andra myndigheter tillfälle att ge utlåtande. NTM-centralen ska vid beredningen av utlåtandet fästa särskild vikt vid eventuella bestämmelser i avfallshanteringsföreskrifterna som tillåter en mindre omfattande fastighetsvis separat insamling än enligt förordningen och bedöma om de uppfyller någon av förutsättningarna för undantag från skyldigheten att samla in avfall separat enligt den föreslagna 15 § 2 mom.
Det föreslås att det gällande 3 mom. blir 4 mom. i oförändrad form.
93 §. Avfallsrådgivning. I 1 mom. föreslås för tydlighetens skull en precisering enligt vilken kommunens skyldighet att ordna avfallsrådgivning också omfattar förhindrandet av nedskräpning till följd av sådan verksamhet som kommunen ansvarar för enligt 32 §. Avfallsrådgivningen ska särskilt riktas till kommunens invånare, som i egenskap av konsumenter potentiellt kan orsaka betydande nedskräpning. Det föreslås också att momentet preciseras genom att i paragrafen tas in effektivisering av sorteringen av avfall som grund för rådgivningen samt skyldigheten att vid rådgivningen fästa särskild vilket vid att minska mängden livsmedelsavfall. Genom den föreslagna bestämmelsen genomförs delvis skyldigheterna enligt artikel 9.1 i avfallsdirektivet.
Det föreslås att 2 mom. bibehålls oförändrat.
102 §. Förutsättningar för godkännande för anteckning i producentregistret. Det föreslås att i 2 mom. 1 punkten, där det föreskrivs om förutsättningarna för registrering av producentsammanslutningar, också nämns iakttagandet av jämkade betalningsandelar enligt 63 a §.
117 §. Tullens uppgifter. I 2 mom. föreslås en teknisk korrigering av benämningen på Tullen i enlighet med lagen om Tullens organisation (960/2012). Det föreslås att 1 mom. bibehålls oförändrat.
117 b §. Påvisande av lämplighet vid transport av avfall till stater utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Enligt avfallsdirektivet och förpackningsdirektivet kan en medlemsstat räkna avfall som exporteras från unionen som återvunnet endast om exportören i enlighet med avfallstransportförordningen kan bevisa att avfallstransporten uppfyller kraven i den förordningen och att behandlingen av avfall utanför unionen skedde under förhållanden som i stort sett motsvarar kraven i relevant unionsrätt på miljöområdet. I den föreslagna nya 117 b § ingår en bestämmelse om detta. Skyldigheten föreslås dock inte enbart beröra kommunalt avfall och förpackningsavfall, utan i enlighet med avfallstransportförordningen all export av avfall utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Enligt artikel 49 i avfallstransportförordningen ska allt avfall som exporteras från gemenskapen hanteras på ett miljöriktigt sätt under hela transporten, inklusive återvinning eller bortskaffande utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Enligt förordningen kan miljöriktig hantering förutsättas för den anläggning som tar emot avfallet, om det kan styrkas att den drivs i enlighet med sådana normer för människors hälsa och miljöskydd som i stort sett motsvarar de normer som föreskrivs i gemenskapslagstiftningen.
117 c §. Skyldighet för den som transporterar avfall till ett annat land att känna till och föra bok över avfallet och lämna information. I den föreslagna nya paragrafen föreskrivs det om skyldigheten för den som transporterar avfall till ett annat land att känna till och föra bok över hanteringen av avfallet i det andra landet i den omfattning som behövs för att producera den information som behövs för att följa upp och rapportera om fullgörandet av målen enligt Europeiska unionens avfallslagstiftning. I bokföringen ska ingå uppgifter om typ, beskaffenhet, mängd, leveransplats och behandlingssätt för avfall som uppkommer vid förberedelse för återanvändning, materialåtervinning, återvinning eller förberedande åtgärder före dessa. Dessutom ska det föras bok över nya produkter och material som uppkommer vid de verksamheterna samt deras mängd och användningsändamål. Ett sammandrag över de bokföringsuppgifter som avses i 1 mom. ska årligen lämnas till Finlands miljöcentral som övervakar internationella avfallstransporter, eller till det register den för med stöd av 142 § 1 mom. 1 punkten.
Genom bokföringsskyldigheten och skyldigheten att lämna uppgifter genomförs i fråga om avfallstransporter det ändamålsenliga system för kvalitetskontroll och spårbarhet som förutsätts i artikel 11a.3 i avfallsdirektivet och artikel 6a.3 i förpackningsdirektivet. Det föreslås att skyldigheterna ska riktas till aktörer som transporterar avfall till andra länder, eftersom bokföringsskyldigheten och skyldigheten att lämna uppgifter inte direkt kan åläggas en avfallshanterare som lyder under en annan stats jurisdiktion. Bestämmelser om den bokföringsskyldighet och skyldighet att lämna uppgifter som behövs för att producera uppgifter för uppföljning och rapportering föreslås ingå i 118 och 119 § samt om transportdokumentförfaranden som ska iakttas vid transporter inom landet i 121 och 121 a §.
Detaljerade uppgifter om avfallshantering i andra länder behövs för att producera uppgifter för rapportering om kommunalt avfall, förpackningsavfall, oljebaserat avfall samt bygg- och rivningsavfall på det sätt som förutsätts i kommissionens genomförandebeslut (EU) 2019/665 och (EU) 2019/1004. Enligt beräkningsreglerna i genomförandebeslutet får mängden kommunalt avfall eller förpackningsavfall som förberetts eller materialåtervunnits i ett annat land inkluderas i ursprungslandets materialåtervinningsmål endast om den mängd avfall som uppstått under den förberedande behandlingen och inte materialåtervunnits har avlägsnats. I uppgifterna om mängden återvunnet bygg- och rivningsavfall ska ingå specificerade uppgifter om förberedelse för återanvändning, materialåtervinning, energiåtervinning, återfyllnad och annan resursåtervinning. För att producera allt de rapporteringsuppgifter om avfall som nämns ovan behövs också uppgifter om mängden produkter och material som uppkommit vid materialåtervinningen och om deras användningsändamål enligt produkt- och materialgrupp. I rapporteringen om oljeavfall ska ingå mängden oljeprodukter som uppkommer vid materialåtervinningsprocessen enligt produkttyp. Enligt kommissionens genomförandebeslut (EU) 2019/1885 ska dessutom vid uppföljningen av målet för deponering av kommunalt avfall beaktas den mängd avfall som uppkommer vid den förberedande behandlingen av avfall som transporteras till ett annat land för materialåtervinning eller annan återvinning, som deponeras på en avstjälpningsplats eller bortskaffas genom förbränning (hanteringsmetod D10).
Det föreslås att närmare bestämmelser om avfall som omfattas av skyldigheten att känna till och föra bok över avfallet och om uppgifter per avfallsfraktion som ska ingå i bokföringen ska få utfärdas genom förordning av statsrådet. Genom förordning av statsrådet får också utfärdas bestämmelser om de uppgifter som ska ingå i sammandraget och om lämnandet av uppgifter till Finlands miljöcentral. Genom förordning kan det till exempel föreskrivas om hur och när uppgifterna ska lämnas.
118 §. Bokföringsskyldighet och skyldighet att lämna uppgifter. Det föreslås att bokföringsskyldigheten enligt 1 mom. ska utvidgas till att omfatta verksamhet där det uppkommer POP-avfall och verksamhet inom livsmedelsindustrin som enligt 115 a § i miljöskyddslagen är anmälningspliktig. Dessutom föreslås det att ordalydelsen i 1 mom. 3 och 4 punkten preciseras utan att sakinnehållet ändras. Till följd av den nya 5 punkten blir den nuvarande 5 punkten ny 6 punkt.
Genom bestämmelsen om POP-avfall i 1 mom. 2 punkten genomförs kravet enligt artikel 7.6 i POP-förordningen att medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa kontroll och spårbarhet i enlighet med artikel 17 i avfallsdirektivet av avfall som innehåller långlivade organiska föroreningar. Enligt den artikeln i avfallsdirektivet ska avfallet kunna spåras alltifrån produktionen till dess slutliga bestämmelseort, och det ska föras ett register över avfallet och registeruppgifterna ska göras tillgängliga för myndigheten i elektronisk form i enlighet med artikel 35 i avfallsdirektivet. Det är viktigt att POP-avfall identifieras och att det förs bok över dem ända från uppkomstplatsen under alla steg i avfallshanteringskedjan, så att det kan förhindras att det blandas med annat avfall.
Bokföringsskyldigheten enligt den föreslagna nya 1 mom. 5 punkten för avfall från livsmedelsindustri som är tillståndspliktig enligt miljöskyddslagen behövs för insamling av de uppgifter som mängden livsmedelsavfall som ska rapporteras enligt kommissionens delegerade beslut (EU) 2019/1597. Bestämmelsen behövs också för likabehandling av företag inom industrin för förädling och tillverkning av livsmedel. Bokföringsskyldigheten för anmälningspliktiga anläggningar som producerar mindre än 100 ton icke-farligt avfall per år upphörde den 1 januari 2019, när de liksom flera andra verksamheter överfördes från miljötillståndsförfarande till anmälningsförfarande i enlighet med lag 1166/2018 om ändring av miljöskyddslagen. Anmälningspliktiga anläggningar enligt miljöskyddslagen är bland andra vissa verksamheter i livsmedelsindustrin, från vilka avfallsvatten leds till miljötillståndspliktiga reningsverk för avloppsvatten. Det föreslås att miljötillståndspliktig verksamhet av motsvarande storlek inom livsmedelsindustrin från vilka avfallsvattnet inte leds till ett miljötillståndspliktigt reningsverk för avfallsvatten fortfarande ska vara bokföringsskyldiga enligt 118 § 1 mom. 4 punkten. Denna avgränsning på grund av ledningen av avloppsvatten har ingen betydelse för uppföljningen av mängden livsmedelsavfall.
Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 2 mom., i vilket det föreskrivs om skyldigheten att föra bok över produkter och material som uppkommer vid återvinning av avfall (och som inte längre klassificeras som avfall). Genom bestämmelsen genomförs den till innehållet motsvarande skyldigheten att föra register enligt artikel 35.1 i avfallsdirektivet. Till följd av det nya 2 mom. som fogas till paragrafen blir de gällande 2 och 3 mom. 3 och 4 mom. med oförändrat sakinnehåll.
118 a §. Bokföringsskyldighet och skyldighet att lämna uppgifter om livsmedelsavfall. I den nya 118 a § föreslås bestämmelser som kompletterar 118 § om skyldigheten för livsmedelsföretagare som avses i 6 § 11 punkten i livsmedelslagen (23/2006) att föra bok och lämna uppgifter om det livsmedelsavfall som uppkommer i verksamheten. En omfattande bokföringsskyldighet för producenter av livsmedelsavfall behövs för insamling av de uppgifter om mängden livsmedelsavfall som förutsätts rapporteras i kommissionens delegerade beslut (EU) 2019/1597 också från sådana aktörer i livsmedelskedjan som inte är miljötillståndspliktiga enligt 27 § i miljöskyddslagen eller anmälningspliktiga enligt 115 a §. Sådana är till exempel en betydande andel av industrin för förädling och tillverknings av livsmedel, handeln och övrig livsmedelsdistribution samt restaurang- och inkvarteringsverksamhet. Bokföringsskyldigheten berör inte småskalig verksamhet, som enligt livsmedelslagen faller utanför den planmässiga livsmedelstillsynen, och inte heller allmännyttiga sammanslutningar såsom välgörenhetsorganisationer som erbjuder mathjälp. De flesta primärproducenter berörs inte heller av skyldigheten. Av dem är endast stora djurstall bokföringsskyldiga enligt 118 § 1 mom. 4 punkten. Bokföringsuppgifterna ska bevaras i sex år, vilket motsvarar kravet för annan avfallsbokföring enligt 119 §. Tillsynsmyndigheterna enligt livsmedelslagen, det vill säga främst de kommunala myndigheter som genomför livsmedelstillsynen i praktiken, får ge handräckning till tillsynsmyndigheter enligt avfallslagen för tillsyn över bokföringsskyldigheten.
De aktörer som anges i paragrafen, inklusive livsmedelsföretagare som är tillstånds- eller anmälningspliktiga enligt miljöskyddslagen, ska föra bok över den mängd livsmedelsavfall som avses i den föreslagna 6 § 1 mom. 7 punkten som uppkommer i verksamheten. Dessutom ska bokföringen i den mån det är möjligt även inbegripa en uppskattning av den totala mängden ursprungligen ätbara livsmedel som kasserats som avfall (till exempel tallriksrester, oanvänd mat, föråldrade eller förfarna livsmedel). Det krävs intern bokföring till exempel över mängden livsmedel som sänds till återutdelning eller foder. Bokföringen över mängden ätbara livsmedel som kasserats som avfall ger livsmedelsföretagarna nyttiga uppföljningsuppgifter för åtgärder för att minska matsvinnet och lägger också en grund för riksomfattande uppföljning av matsvinnet. I brist på enhetliga och tillförlitliga metoder föreslås dock i detta skede inget tvingande krav.
Enligt 2 mom. får närmare bestämmelser om de uppgifter som ska ingå i livsmedelsföretagarnas bokföring utfärdas genom förordning av statsrådet. Genom förordning av statsrådet får också utfärdas bestämmelser om lämnandet av bokföringsuppgifter till tillsynsmyndigheten eller till det datasystem den förvaltar, om det behövs för uppföljningen eller tillsynen. Likaså får det utifrån behovet av uppföljning eller tillsyn genom förordning föreskrivas om en kortare bevaringstid än sex år för bokföringsuppgifter.
119 §. Uppgifter som ska ingå i bokföringen och behandlingen av dem. Det föreslås att paragrafens rubrik ändras så att den bättre beskriver paragrafens ändrade innehåll. "Behandlingen" av uppgifter omfattar i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen all verksamhet som berör uppgifterna, inklusive sändande och bevaring. Det föreslås att i 1 mom. tas in ett motsvarande krav som enligt 118 § 2 mom. på att bokföringen för yrkesmässig behandling eller behandling av avfall i en anläggning ska inbegripa uppgifter om mängd och användningsändamål för de produkter och material som upp-kommer vid förberedelse av avfall för återanvändning, materialåtervinning eller annan återvinning, specificerade enligt produkt- och materialgrupp.
Det föreslås att bemyndigandet i det gällande 1 mom. avskiljs till ett nytt 2 mom. som kompletteras med ett bemyndigande att genom förordning av statsrådet utfärda närmare bestämmelser om de uppgifter som ska ingå i bokföringen specificerade enligt produktgrupp och materialgrupp. Genom förordning av statsrådet får det också utfärdas bestämmelser om lämnandet av uppgifter till tillsynsmyndigheten eller till det datasystem den förvaltar, såsom till det datasystem för miljövårdsinformation som avses i 222 § i miljöskyddslagen, om det behövs för uppföljningen eller tillsynen. Det föreslås att 2 mom. i den gällande paragrafen blir 3 mom. med oförändrat sakinnehåll.
121 §. Skyldighet att upprätta ett transportdokument. Det föreslås att bestämmelserna om transportdokument arrangeras om så att bestämmelserna i det gällande 2 mom. om förfarandet för användning av transportdokument överförs till de nya 121 a §. I den gällande paragrafen kvarstår bestämmelser om vilka aktörer och vilka avfallsfraktioner som berörs av skyldigheten att upprätta transportdokument, samt krav på uppgifter som ska ingå i transportdokumentet. Motsvarande ändring föreslås i paragrafens rubrik.
I 1 mom. specificeras det att skyldigheten att upprätta transportdokument gäller den verksamhetsidkare som är avfallsinnehavare när avfallet lämnas till transport. Oftast är det avfallsproducenten eller fastighetsinnehavaren, men i vissa fall kan också till exempel en avfallsmäklare vara den avfallsinnehavare som avses i paragrafen. I praktiken kan avfallsinnehavaren bemyndiga avfallstransportören eller någon annan aktör att upprätta ett transportdokument för sin räkning, men också då kvarstår ansvaret för att skyldigheten uppfylls hos avfallsinnehavaren.
Det föreslås att skyldigheten att upprätta ett transportdokument enligt 1 mom. utsträcks till att också omfatta POP-avfall. Genom det, i kombination med den föreslagna bokföringsskyldigheten enligt 118 §, genomförs kravet på att säkerställa spårbarheten för POP-avfall enligt artikel 7.6 i POP-förordningen. Genom förslagen betonas igen producentens skyldighet att känna till och lämna uppgifter om POP-föreningar som ingår i avfallet. Det är nödvändigt för att POP-avfall i avfallshanteringskedjan ska kunna hållas isär från annat avfall och en trygg hantering av det ordnas, och för att det på så vis ska kunna förhindras att POP-föreningar kommer ut i materialströmmarna.
Det föreslås att termen "slam från slamavskiljare och samlingsbrunnar" i 1 mom. ersätts med termen "slam från slamavskiljare och slutna tankar" liksom i 6 § 1 mom. 3 punkten. Det föreslås att kraven på transportdokumentet också ska innehålla uppgifter om behandlingssättet på leveransplatsen. I praktiken kan avfallsinnehavaren när transportdokumentet upprättas lämna uppgifter om behandlingen genom en enkel verbal beskrivning, om närmare uppgifter om behandlingssättet inte är skäligen tillgänglig när avfallstransporten inleds. Genom att uppgifter om behandlingen lämnas åtminstone i allmänna drag genomförs avfallsinnehavarens skyldighet att känna till avfallets och avfallshanteringens konsekvenser för miljön och hälsan. Avfallsmottagaren bör kontrollera och vid behov komplettera behandlingsuppgifterna bland annat med exakta uppgifter om behandlingsmetodens klassificering.
De gällande 3 och 4 mom. blir 2 och 3 mom. Det nya 2 mom. föreslås ha oförändrat sakinnehåll. I det nya 3 mom. föreskrivs det i enlighet med paragrafens innehåll endast om bemyndigande att utfärda närmare bestämmelser om de uppgifter som ska antecknas i transportdokumentet. Övriga bemyndiganden som gäller användningen av transportdokument ingår i det föreslagna 121 a § 3 mom.
121 a §. Förfaranden för användning av transportdokument. Enligt den nya 121 a § ska transportdokumentet upprättas elektroniskt, om inte något annat följder av 2 mom. Uppgifterna i ett elektroniskt transportdokument ska vara i maskinläsbar form. Uppgifter i maskinläsbar form förs in på ett strukturerat, systematiskt och klassificerat sätt, så att de vid behov till exempel kan omvandlas till dokumentform. För att möjliggöra myndighetsinspektioner ska transportdokumentet kunna företes i läsbar form under avfallstransporten. Dessutom ska uppgifterna i dokumentet vara tillgängliga för alla som deltar i transporten. Ändringar i ett transportdokument ska kunna spåras i efterhand och de ska göras så att de ursprungliga uppgifterna inte förstörs. I praktiken kan det behöva göras ändringar i transportdokumentet sedan transporten inletts till exempel om noggranna uppgifter om avfallets vikt fårs först vid vägningen vid den mottagande anläggningen.
Överföringen av avfallet från en aktör till en annan i transportkedjan ska bekräftas med en elektronisk underskrift, en elektronisk stämpel eller någon annan tillförlitlig elektronisk autentiseringsmetod. Avfallsinnehavarens skyldighet att bekräfta riktigheten i de uppgifter som lämnats i transportdokumentet och mottagarens skyldighet att bekräfta att avfallet mottagits för behandling kvarstår med samma sakinnehåll som enligt gällande lag. För att säkerställa en obruten transportkedja specificeras det i paragrafen att också avfallstransportören på motsvarande sätt ska bekräfta att avfallet mottagits för transport. Det föreslås att avfallsinnehavarens och mottagarens skyldighet att bevara uppgifterna i transportdokumentet i tre år efter avslutad transport kvarstår oförändrad.
Med elektronisk underskrift avses uppgifter i elektronisk form som är fogade till eller logiskt knutna till andra uppgifter i elektronisk form och som används av undertecknaren för att skriva under. Med elektronisk stämpel avses en identifiering på en organisations vägnar som en fysisk person utför och som motsvarar en elektronisk underskrift. En underskrift eller stämpel i transportdokumentet ska tydligt identifiera undertecknaren och underskriften ska göras med en metod som undertecknaren kan övervaka exklusivt. Dessutom ska underskriften fogas till den uppgift den berör så att det märks om uppgiften ändrats senare. Sådan är till exempel en elektronisk stämpel enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 910/2014 om elektronisk identifiering och betrodda tjänster för elektroniska transaktioner på den inre marknaden och om upphävande av direktiv 1999/93/EG. I stället för en elektronisk underskrift eller stämpel kan också någon annan tillförlitlig elektronisk autentiseringsmetod användas. Sådan är till exempel stark autentisering enligt 2 § 1 mom. 1 punkten i lagen om stark autentisering och betrodda elektroniska tjänster (617/2009). En tillförlitlig metod förutsätter dock inte nödvändigtvis stark autentisering, utan också andra tillförlitliga metoder kan komma i fråga. Den organisation som ansvarar för avfallstransporten kan till exempel ha en egen autentisering med vilken den undertecknar eller stämplar behövliga uppgifter. Enbart en stämpel baserad på platsdata kan dock inte betraktas som en tillförlitlig metod, eftersom den inte identifierar undertecknaren.
I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det om förfaranden för användning av pappersbaserade transportdokument till den del de avviker från förfarandena för användning av transportdokument enligt 1 mom. Transportdokument ska i regel upprättas elektroniskt, men det kan också upprättas på papper om det inte finns förutsättningar för att upprätta ett elektroniskt dokument. En verksamhetsidkare kan sakna förutsättningar till exempel för att han saknar utrustning eller till följd av ett tekniskt fel i ett elektroniskt transportdokumentsystem. Förfarandena för användning av pappersbaserade transportdokument föreslås i huvudsak följa gällande bestämmelser. I transportdokumentet på papper ska motsvarande bekräftelser göras som i elektroniska transportdokument. Avfallsinnehavarens och mottagarens skyldighet att bekräfta mottagandet av transportdokumentet med sina underskrifter kvarstår alltså med oförändrat innehåll. En ny sak är att också åtransportören ska bekräfta mottagning för transport på motsvarande sätt för elektroniska transportdokument. Bekräftelsen kan utom med underskrift också göras med något annat arrangemang, om detta inte försämrar bekräftelsens tillförlitlighet. Ett sådant arrangemang kan till exempel vara att automationssystemet vid en obemannad mottagningsplats registrerar att avfallet mottagits, vågen skriver ut ett kvitto för avfallstransportören och transportören i efterhand lämnar transportdokumentet och kvittot till avfallsmottagaren som bekräftar mottagandet av avfallet i transportdokumentet.
Tillsynen över skyldigheterna att upprätta och använda transportdokument fördelar sig mellan myndigheterna på samma sätt som befogenheterna enligt den gällande miljöskyddslagen och avfallslagen. NTM-centralen övervakar avfallstransportörernas verksamhet samt verksamheten hos avfallsinnehavare och avfallsmottagare för vilka det krävs tillstånd som beviljas av regionförvaltningsverket. Till övriga delar ankommer tillsynen på den kommunala miljöskyddsmyndigheten.
Enligt 3 mom. får närmare bestämmelser om transportdokumentets utformning och användning samt om verifiering av uppgifterna i dokumentet utfärdas genom förordning av statsrådet.
122 §. Rätt att få uppgifter. Genom den föreslagna ändringen i 1 mom. 2 punkten förtydligas det att rätten för de myndigheter som anges i paragrafen att få uppgifter för tillsynen över efterlevnaden av lagen och för verkställigheten av lagen också gäller i den föreslagna 5 a § avsedda biprodukter och om när i den föreslagna 5 b § avsett återvunnet avfall upphör att klassificeras som avfall. Myndigheten föreslås också ha rätt att få behövliga utredningar om bedömningsgrunderna för att ett material klassificeras som biprodukt eller upphör att klassificeras som avfall. Genom förslaget förbättras myndighetens möjligheter till effektiv tillsyn över efterlevnaden av bestämmelserna om biprodukter och om upphörandet att klassificeras som avfall, och säkerställs delvis en enhetlig tillämpningspraxis för bestämmelserna.
127 §. Åtgärder vid förseelser eller försummelser som gäller produkter eller produktmärkningar. Det föreslås att 1 mom. ändras så att förbjudna produkter uttryckligen nämns i bestämmelsen. Tillägget behövs i synnerhet för att genomföra SUP-direktivet i fråga om åtgärder vid förseelser som gäller föreskrivna produktförbud. Dessutom föreslås det att miljöministeriets befogenhet som tillsynsmyndighet för produkternas laglighet inte längre ska nämnas i bestämmelsen. Enligt 22 § svarar miljöministeriet för den allmänna styrningen, uppföljningen och utvecklingen. Efter ändringen övervakar i huvudsak Säkerhets- och kemikalieverket lagenligheten hos produkter och produktmärkningar enligt vad som närmare föreskrivs i den förordning av statsrådet som utfärdats med stöd av 10 §.
I 2 mom. föreskrivs en teknisk korrigering i fråga om den behöriga myndigheten. Enligt lagen om accis på vissa dryckesförpackningar svarar i nuläget inte Tullen utan Skatteförvaltningen för myndighetsuppgifterna, och det föreslås att bestämmelsen uppdateras så att den motsvarar gällande lag.
129 §. Vite, hot om tvångsutförande och hot om avbrytande. Det föreslås att miljöministeriet inte längre nämns i 1 mom. till följd av motsvarande ändring i 127 §.
131 §. Försummelseavgift. Det föreslås att i 1 mom. tas in en skyldighet för den producent som har producentansvaret att betala försummelseavgift, om den försummar skyldigheten att ansluta sig till en producentsammanslutning eller att göra en ansökan om godkännande för anteckning i producentregistret. I 2 mom. 5 punkten föreslås nödvändiga tekniska ändringar till följd av de föreslagna 121 a §.
Dessutom föreslås det att bestämmelserna om försummelseavgiftsskyldigheten vid internationella avfallstransporter ses över så att det föreskrivs i 2 mom. 8 punkten att skyldig att betala försummelseavgift - utöver skyldigheten att upprätta, underteckna och medföra dokumentet enligt artikel 18 i den gällande avfallstransportförordningen - också är den som försummar skyldigheten att fylla i transportdokumentet eller att vidarebefordra en kopia av det till den behöriga myndigheten eller att meddela om ändringar av transportmedel för en godkänd transport.
I enlighet med artikel 15 i avfallstransportförordningen ska en anläggning som genomför temporära bortskaffnings- eller återvinningsåtgärder vidarebefordra en kopia av transportdokumentet till den behöriga myndigheten. Enligt artikel 16 i avfallstransportförordningen ska, efter att myndigheten har godkänt en transport, samtliga berörda företag fylla i transportdokumentet och vidarebefordra en kopia av det till den behöriga myndigheten. I artikel 17 i avfallstransportförordningen föreskrivs det om ändringar av transporten efter det att godkännandet utfärdats, om vilka den behöriga myndigheten ska underrättas. Det föreslås att försummelse av skyldigheten enligt artikel 17 att meddela om ändringar av transportmedel för en godkänd transport ska vara skyldig att betala försummelseavgift. I 147 § föreskrivs om försummelse av andra anmälningar enligt artikel 17. Enligt avfallstransportförordningen är det tillåtet att byta transportör utan ett nytt förhandsgodkännande förutsatt att alla berörda myndigheter godkänner ändringen. För en smidig avfallstransport är det ändamålsenligt att avfallstransporten inte hindras till exempel av ett transportföretags kapacitetsbrist eller nedläggning eller av något annat motsvarande skäl. I samband med tillsynen över avfallstransporten är det lätt att konstatera om anmälan om byte av transportör har försummats.
De försummelser som föreslås ingå i bestämmelsen om försummelseavgift hör till de gärningar som är straffbara enligt 147 § i den gällande lagen. Dessa försummelser är dock lätta att påvisa och de kräver inga undersökningsåtgärder, och det är smidigare att de korrigeras i ett administrativt förfarande än genom straffbestämmelser. Därför föreslås det att dessa gärningar inte längre ska vara straffbara som brott mot avfallslagen enligt 147 §.
136 §. Åtgärder i samband med brottmål. I 1 mom. föreslås en teknisk korrigering av benämningen på Tullen i enlighet med lagen om Tullens organisation. Det föreslås att till 2 mom. fogas en bestämmelse om att Finlands miljöcentral är målsägande i brottmål som gäller internationella avfallstransporter, om allmänt intresse har kränkts. Bestämmelsen behövs för fullgörandet av Finlands miljöcentrals tillsynsuppgift i fråga om internationella avfallstransporter. Som kränkning av allmänt intresse betraktas vid internationella avtalstransporter till exempel att ett företag som transporterar avfall olagligt får obehörig ekonomisk fördel av verksamheten i förhållande till de företag som följer lagen, och därmed snedvrider konkurrensen i branschen.
143 §. Register över avfallstransporter och behandling av bioavfall på fastigheter. I 1 mom. föreskrivs det liksom i den gällande bestämmelsen om den kommunala avfallshanteringsmyndighetens skyldighet att föra ett register över det avfall som hämtas på en fastighet. Personuppgifter som antecknas i registret är bland annat fastighetsinnehavarens namn och kontaktuppgifter samt fastighetens adress. Det föreslås att personuppgifter ska bevaras i fem år efter det att behandlingen har avslutats, vilket behövs till exempel för fullgörandet av tillsynsuppgifter eller andra pågående myndighetsuppgifter.
Det föreslås att i 1 mom. tas in en skyldighet för den kommunala avfallshanteringsmyndigheten att i det register som avses i paragrafen anteckna sådana uppgifter om småskalig hantering av bioavfall på fastigheten som avses i 41 a § 2 mom. Genom bestämmelsen genomförs delvis det ändamålsenliga system för kvalitetskontroll och spårbarhet av kommunalt avfall som förutsätts i artikel 11a.3 i avfallsdirektivet för insamling av de uppgifter om behandling av kommunalt bioavfall på uppkomstplatsen som förutsätts i bilaga II till kommissionens genomförandebeslut (EU) 2019/1004. Enligt de föreslagna ikraftträdelse- och övergångsbestämmelserna ska skyldigheten tillämpas från den 1 januari 2023.
I fråga om avfallsinnehavare som behandlar bioavfall antecknas i registret namn och kontaktuppgifter samt uppgift om antalet invånare på den fastighet där bioavfall behandlas. I registret ingår inga känsliga uppgifter, men det kan innehålla sådana uppgifter som enligt 24 § 1 mom. 31 punkten i offentlighetslagen ska hållas hemliga om personens telefonnummer, hemkommun, boendeort eller andra kontaktuppgifter är hemliga av skäl som har samband med personens hälsa eller säkerhet. I artikel 6 i allmänna dataskyddsförordningen föreskrivs det om laglig behandling av personuppgifter. Behandlingen av personuppgifter enligt paragrafen baserar sig på att behandlingen är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige enligt artikel 6.1 c.
Enligt artikel 6.3 i allmänna dataskyddsförordningen får det föreskrivas nationellt om lagringstiderna för personuppgifter. Enligt artikel 5.1 e i förordningen får personuppgifter endast lagras så länge det är nödvändigt för de ändamål för vilka de behandlas. I 21 § i lagen om informationshantering inom den offentliga förvaltningen (906/2019) föreskrivs det om de omständigheter som ska beaktas när förvaringstiderna bestäms. Genom bestämmelsen om lagringstiden för personuppgifter i det föreslagna 1 mom. kompletteras de bestämmelserna. Insamlingen av uppgifter om behandlingen av bioavfall baserar sig på kommissionens genomförandebeslut (EU) 2019/1004, i vilket det förutsätts att mängden bioavfall som behandlas på fastigheterna och antalet invånare på de fastigheter som bedriver behandlingen uppskattas. Enligt genomförandebeslutet ska uppgifterna samlas in minst vart femte år. Personuppgifter som antecknats i registret och som gäller behandling av bioavfall hos dem som bor på en fastighet ska likaså bevaras i fem år efter det att behandlingen har avslutats. Eftersom uppgifter samlas in om behandling av bioavfall i hushåll, är person- och kontaktuppgifterna en väsentlig del av de insamlade uppgifterna och borgar för uppgifternas tillförlitlighet och spårbarhet. Till följd av behovet av regelbunden insamling och uppföljning av uppgifter är det nödvändigt att uppgifterna lagras också efter att behandlingen av bioavfall på en viss fastighet har upphört.
I bestämmelsen preciseras det dessutom att den kommunala avfallshanteringsmyndigheten är en sådan personuppgiftsansvarig som avses i allmänna dataskyddsförordningen, vilket innebär att den har de skyldigheter som i förordningen anges för den personuppgiftsansvarige.
Det föreslås att det gällande 2 mom., som innehåller en informativ hänvisning till lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet och personuppgiftslagen (523/199), upphävs såsom onödigt och delvis föråldrat. Personuppgiftslagen upphävdes när dataskyddslagen (1050/2018) trädde i kraft den 1 januari 2019. Allmänna dataskyddsförordningen och dataskyddslagen som kompletterar den tillämpas på behandlingen av personuppgifter som antecknas i registret. Dataskyddsförordningen utgör direkt tillämpbar rätt i Europeiska unionens medlemsstater. I förordningen finns bestämmelser om den registrerades rättigheter, behandling av personuppgifter och säkerheten för personuppgifter, överföring av personuppgifter samt rättsmedel, ansvar och sanktioner som binder de personuppgiftsansvariga. Förordningen kompletteras av dataskyddslagen, enligt vilken den registrerade bland annat har rätt att föra ärenden som gäller behandling av personuppgifter till dataombudsmannen. Enligt 28 § i dataskyddslagen tillämpas lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet på utlämnande av personuppgifter ur registret och på annat utlämnande av personuppgifter.
Enligt det föreslagna nya 2 mom. är den kommunala avfallshanteringsmyndigheten skyldig att på begäran lämna uppgifter om avfallstransporter och behandling av bioavfall som förts in i registret till de statliga myndigheter som avses i 22 § och till de expertmyndigheter och sakkunniginrättningar som avses i 27 §. Registret innehåller uppgifter till vilka myndigheter och forskningsinrättningar behöver ha tillgång för den allmänna styrningen, uppföljningen, utvecklingen och rapporteringen av avfallshanteringen samt för fullgörandet av de EU-rapporteringsskyldigheter som anges ovan. Bestämmelsen tillåter också att icke-konfidentiella personuppgifter lämnas ut. Utlämning av personuppgifter är tillåten till den som med stöd av bestämmelserna om skydd för personuppgifter har rätt att behandla dem. Personuppgifter får lämnas ut om en myndighet eller inrättning som anges i paragrafen har en uppgift som gäller allmän styrning, uppföljning eller utveckling av eller rapportering om avfallshantering för vilken uppgifterna behövs. Den kommunala avfallshanteringsmyndighet som är personuppgiftsansvarig ska sedan den mottagit en begäran granska on den som gör begäran har rätt att behandla personuppgifterna.
146 §. Utlämnande av sekretessbelagda uppgifter. Det föreslås att namnen på de myndigheter som nämns i paragrafen uppdateras så att de motsvarar deras nuvarande organisation. Enligt punktskattelagen har tillsynsuppgifter för punktskatter överförts från Tullen till Skatteförvaltningen, och därför föreslås en sådan nödvändig ändring i paragrafen. Enligt 4 § i punktskattelagen är Skatteförvaltningen behörig myndighet för myndighetsuppgifter enligt avfallsskattelagen. Enligt punktskattelagen svarar Skatteförvaltningen också för inspektioner i efterhand avseende accis för dryckesförpackningar. Dessutom föreslås det att bestämmelsen om utlämning av uppgifter som annars är sekretessbelagda ska vara nödvändiga för skötseln av de myndighetsuppgifter som anges i paragrafen.
147 §.Straffbestämmelser. I 2 mom. finns bötesbelagda straffbestämmelser som kompletterar strafflagen. I den gällande lagen förutsätts uppsåt eller grov oaktsamhet för straffbarhet. Det föreslås att momentet ändras så att tillräknandetröskeln för brott mot avfallslagen sänks till vanlig oaktsamhet. Oaktsamhet som förutsättning för straffbarhet är den andra huvudformen av tillräknande utöver uppsåt. Grov oaktsamhet är en grövre form än oaktsamhet.
3 kap. i strafflagen har rubriken Om allmänna förutsättningar för straffrättsligt ansvar, och enligt 7 § är en gärningsmans förfarande är oaktsamt, om gärningsmannen åsidosätter den aktsamhetsplikt som han eller hon under de rådande omständigheterna har, trots att han eller hon hade kunnat rätta sig efter den. Frågan om oaktsamheten ska anses vara grov avgörs utifrån en helhetsbedömning. Vid bedömningen ska beaktas hur betydande den åsidosatta aktsamhetsplikten är, hur viktiga de äventyrade intressena och hur sannolik kränkningen är, hur medveten gärningsmannen är om att han eller hon tar en risk samt övriga omständigheter som har samband med gärningen och gärningsmannen.
Avfallsbestämmelsernas syfte är att ordna avfallshanteringen på behörigt sätt. Avfallshanteringen och bestämmelserna om den inverkar direkt på hur väl var och ens rätt till en sund miljö, som tryggas i 20 § i grundlagen, tillgodoses. Därför kännetecknas avfall och avfallshantering av en särskild omsorgsplikt, och den som bryter mot den visar likgiltighet för sin livsmiljö och människornas hälsa. Syftet med den föreslagna sänkningen av tillräknandetröskeln är att effektivare än enligt gällande bestämmelser trygga en behörig behandling av avfall. Genom ändringen förtydligas också omsorgspliktens betydelse. Största delen av de gärningar och försummelser som är straffbara enligt 2 mom. har direkt samband med ordnandet av ändamålsenlig avfallshantering (1–18 och 21–24 punkten). I 19 punkten är det fråga om brott mot eller åsidosättande av administrativa förbud eller föreskrifter. Också sådana administrativa ålägganden har en direkt koppling till säkerställandet av en fungerande avfallshantering samt förebyggandet av fara och olägenhet till följd av avfall och avfallshantering. Också i de förordningar av statsrådet som nämns i 20 punkten ställs detaljerade krav på avfall och avfallshantering. De flesta av de gärningar och underlåtelser som avses i 2 mom. berör avfallshantering eller därmed jämförbar verksamhet som sker yrkesmässigt eller i en anläggning. Å andra sidan är en del av de förseelser som avses i momentet sådana som vem som helst kan göra sig skyldig till. Avfallsinnehavaren har då helhetsansvaret för att ordna ändamålsenlig avfallshantering och för att avfallet behandlas på ett sätt som är godtagbart med tanke på miljö- och hälsoskyddet. Av de skäl som anges ovan föreslås det att ändringen av tillräknandetröskeln utsträcks till att omfatta alla förseelser enligt 2 mom.
Ändringen minskar bevisproblemen i fråga om mindre gärningar och försummelser, vilket ökar sanktionssäkerheten. Straffbestämmelsen i avfallslagen omfattar flera slags gärningar från förseelser och försummelser som avser ordnandet av avfallshantering och behandlingen av avfall till åsidosättandet av administrativa skyldigheter. Tillsynen över och förebyggandet av gärningar med allvarligare miljökonsekvenser är delvis beroende av förhållningssättet till gärningar med lindrigare direkta miljökonsekvenser. Till exempel den försummelse att lämna uppgifter som föreslås bli straffbar enligt 147 § 1 mom. 10 punkten kan ha samband med en verksamhet där slam från slamavskiljare och slutna tankar lämnas i miljön i strävan efter ekonomisk vinning. Därför behövs en sänkt tillräknandetröskel för avfallsförseelser för alla slags förseelser enligt avfallslagen för att förstärka straffbestämmelsernas preventiva verkan. En ökad sanktionssäkerhet är också ägnad att öka den allmänna tilltron till att miljön, naturen och människornas hälsa kan skyddas. Genom den föreslagna ändringen betonas betydelsen och det praktiska tillgodoseendet av det rättsgoda som skyddas i grundlagen.
Genom den föreslagna ändringen förenhetligas tillräknandetröskeln i förhållande till andra miljöbestämmelser, enligt vilka uppsåt eller oaktsamhet kan leda till en dom för förseelse. Sådana bestämmelser är till exempel brott mot miljöskyddslagen enligt 225 § i miljöskyddslagen, tillståndsförseelse enligt vattenlagen enligt 16 kap. 2 § eller brott mot vattenlagen enligt 16 kap. 3 § i vattenlagen (587/2011), kemikalieförseelse enligt 59 § i kemikalielagen, marktäktsförseelse enligt 17 § i marktäktslagen (555/1981), förseelse som innefattar framkallande av hälsofara enligt 54 § i hälsoskyddslagen (763/1994) och naturskyddsförseelse enligt 58 § i naturvårdslagen (1096/1996). Den föreslagna ändringen behövs därmed också på grund av kraven på enhetliga och rättvisa miljöbestämmelser samt för att skydda allmänintresset. Miljöbrott enligt 48 kap. 1 § i strafflagen och naturskyddsbrott enligt 5 § i samma kapitel förutsätter minst grov oaktsamhet.
I förteckningen i 2 mom. föreslås de ändringar som behövs för att beakta de ändringar som föreslås annanstans i lagen. Det föreslås att till momentet fogas tre nya punkter och att de straffbara gärningar som berör internationella avfallstransporter för tydlighetens skull delas upp på två punkter. Punkternas numrering ändras till följd av de föreslagna nya punkterna i momentet.
De föreslagna nya bestämmelserna, som det föreslås bli straffbart att bryta mot, är förbudet i 15 a § mot att förbränna eller på avstjälpningsplatser deponera avfall som samlats in separat för förberedelse för återanvändning eller materialåtervinning och skyldigheten att kvalitetssäkra avfall som ska återvinnas enligt 15 b §. De ovan nämnda gärningar och försummelser som föreslås bli straffbara är till sin klanderbarhet på samma nivå som de gärningar och underlåtelser som är straffbara enligt gällande lag.
Enligt 2 mom. 2 punkten föreslås brott mot förbudet i 15 a § mot att bränna avfall som insamlats separat för förberedelse för återanvändning eller materialåtervinning eller deponera sådant avfall på en avstjälpningsplats bli straffbart. Sådant avfall får inte sändas för förbränning eller deponeras på en avstjälpningsplats till exempel av ekonomiska skäl.
Enligt 2 mom. 3 punkten föreslås försummelse av skyldigheten enligt 15 b § att kvalitetssäkra avfall som ska återvinnas bli straffbart. Försummelse att avskilja farliga ämnen, blandningar eller komponenter kan resultera i fara eller skada för hälsan eller miljön i de följande faserna av avfallshanteringen, eller så kan ne trygg materialåtervinning äventyras.
I 2 mom. 10 punkten föreslås det att till de straffbara gärningarna läggs försummelse av skyldigheten för avfallstransportören enligt 39 § 2 mom. att lämna uppgifter om avfall som avhämtats från fastigheter. En förutsättning för straffbarhet är att uppgifterna inte har lämnats trots myndighetens uppmaning. Att uppgifterna lämnas lite efter den föreskrivna tiden ska däremot inte leda till straffbarhet. Att lämna de aktuella uppgifterna till avfallshanteringsmyndigheten är nödvändigt för att säkerställa en fungerande och lagenlig transport av avfall som hämtas på fastigheten.
I 2 mom. 20 punkten föreslås en bestämmelse om brott mot en förordning som utfärdats med stöd av ett bemyndigande i lagen. Det föreslås att punkten ses över så att de straffbara gärningsformerna beskrivs mer exakt än i den gällande lagen.
I 2 mom. 21 punkten föreslås en bestämmelse om straff för brott mot bestämmelserna om internationella avtalstransporter. I punkten hänvisas det mer exakt än i gällande lag till respektive paragrafer i avfallslagen och artiklar i avfallstransportförordningen, i vilka det föreskrivs om de skyldigheter och förbud brottet kan gälla. För tydlighetens skull föreslås det att de straffbara gärningar som berör avfallstransportförordningen delas upp på två punkter så att det i 22 punkten föreskrivs om straff i fråga om de artiklar som kan försummas. Det föreslås att bestämmelserna om brott mot avfallstransportförordningen ses över så att en del av de försummelser som enligt gällande lag är straffbara som brott mot avfallstransportförordningen flyttas till 131 § där det föreskrivs om försummelseavgift.
I 12 kap. i denna lag finns bestämmelser som kompletterar avfallstransportförordningen i fråga om internationella avfallstransporter på det sätt som förutsätts eller tillåts i avfallstransportförordningen. I 109 § i lagen föreskrivs det om begränsningar som berör avfallstransporter till andra länder och i 110 § föreskrivs det om begränsningar som berör avfallstransporter till Finland, och brott mot dem är straffbart.
I artikel 2.35 i avfallstransportförordningen definieras olaglig avfallstransport. I artikel 4 i avfallstransportförordningen föreskrivs det om skyldigheten att på förhand göra en skriftlig anmälan om avfallstransport till den behöriga myndigheten och om krav på anmälans innehåll, och i artikel 13 om skyldigheten att göra en anmälan till den behöriga myndigheten om ruttändringar. I artikel 17 i avfallstransportförordningen föreskrivs det om skyldigheten att göra en anmälan till den behöriga myndigheten efter det att godkännandet av ändringar i avfallstransporten utfärdats, och det föreslås att försummelse att meddela om en ändring i avfallstransportens mängd eller transportväg eller rutten eller tidtabellen görs straffbart som brott mot avfallslagen, medan det föreslås att det föreskrivs i 131 § om förseelseavgift för försummelse att meddela om byte av avfallstransportör som det föreskrivs om i den artikeln. Avfallstransport utan transporttillstånd, överskridning av transportmängden eller en väsentlig ruttändring (till exempel så att nya transitländer läggs till rutten) är jämförbara med avfallstransport utan den behöriga myndighetens godkännande, och sådana ändringar i transporten förutsätter en nya anmälan enligt artikel 17.2 eller 17.3. I artikel 19 i avfallstransportförordningen föreskrivs det om förbud mot blandning av avfall under transport och i artikel 20 om skyldigheten att bevara all dokumentation som mottas av eller skickas från den behöriga myndigheten under minst tre år räknat från den dag då transporten inleds. I artikel 34 i förordningen föreskrivs det om exportförbud utom till Eftaländer, i artikel 36 om förbud mot export av avfallsslag som är avsett för återvinning till länder som inte omfattas av OECD-beslutet och i artikel 39 om förbud mot export av avfall till Antarktis. I artikel 40 i förordningen föreskrivs det om förbud mot export av avfall till de utomeuropeiska länderna och territorierna, i artikel 41 om förbud mot import av avfall avsett för bortskaffande, i artikel 43 om förbud mot import av avfall avsett för återvinning och i artikel 49 om krav på åtgärder för skydd av miljön.
I den gällande lagen ingår de förseelser som nämns ovan i den straffbestämmelse som berör avfallstransportförordningen, och därför inverkar de föreslagna justeringarna av området för straffbarhet endast till den del det föreskrivs om försummelse i 131 § som gäller försummelseavgift.
Ikraftträdande och övergångsbestämmelser
Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 2021.
De direktivändringar som ingår i EU:s avfallspaket ska sättas i kraft i medlemsstaterna senast den 5 juli 2020. Till följd av den stora arbetsbörda reformen av avfallslagstiftningen kräver samt förseningarna med kommissionens genomförandeförordningar och genomförandeanvisningar innebär den föreslagna tidtabellen att genomförandet av direktiven fördröjs med omkring ett år.
Enligt det föreslagna 2 mom. ska skyldigheten för avfallsinnehavaren enligt 41 a § att lämna uppgifter om småskalig behandling av bioavfall på fastigheten och skyldigheten för den kommunala avfallshanteringsmyndigheten att anteckna uppgifterna i registret tillämpas från den 1 januari 2023. Övergångsperioden behövs för att det ska finnas tillräcklig tid för de arrangemang verkställigheten kräver och för uppdatering av datasystem.
Enligt 3 mom. ska skyldigheten att föra bok över livsmedelsavfall enligt 118 a § tillämpas från den 1 januari 2022. Övergångsperioden behövs för att ge tillräcklig tid för att fullgöra skyldigheten. Det föreslås att också skyldigheten att göra upp ett elektroniskt transportdokument ska tillämpas från den 1 januari 2022. Övergångsbestämmelsen behövs för att ge tillräckligt med tid för genomförandet och utvecklingen av de elektroniska system som behövs för att genomföra och utveckla elektroniska transportdokument.
I 4 mom. i ikraftträdelse- föreslås det att de ärenden som är anhängiga när lagen träder i kraft ska behandlas enligt de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet.
I 5 mom. föreskrivs det att om en fullföljdsdomstol efter ikraftträdandet av denna lag upphäver ett beslut och återförvisar ärendet att i sin helhet behandlas på nytt, ska ärendet behandlas och avgöras enligt bestämmelserna i denna lag.
I 6 mom. föreskrivs det att om det när denna lag träder i kraft inom kommunen används avfallstransport som fastighetsinnehavaren ordnar för annat än blandat kommunalt avfall eller slam från slamavskiljare och slutna tankar, ska avfallstransporterna tidigast inom två år och senast inom tre år från lagens ikraftträdande övertas av kommunen i fråga om bioavfall och senast den 1 juli 2023 i fråga om annat fast kommunalt avfall, såsom förpackningsavfall. Övergångsperioden behövs för att transportföretagen och kommunerna ska ha tid att förbereda sig på förändringen. Övergångsperioderna för transport av avfall som samlas in separat för materialåtervinning är enhetliga med övergångsperioderna för skyldigheterna till separat fastighetsvis insamling enligt den föreslagna förordningen. I fråga om bioavfall föreslås det att övergångsperioden för ändring av transportsystemet knyts till den utvidgade separata insamlingen av bioavfall tre år efter lagens ikraftträdande. Eftersom separat insamling av bioavfall inleds i mindre skala redan ett år efter lagens ikraftträdande, kan transport som fastighetsinnehavaren ordnar ännu fortfarande vara i bruk på en del områden under två års tid. Till övriga delar ska övergången till kommunalt ordnad transport ske senast enligt tidsfristen för verkställande av skyldigheten till separat insamling för att kommunerna ska kunna planera och ordna separat insamling i enlighet med skyldigheten. De föreslagna övergångsperioderna gör det möjligt att bilda rationella avtalsområden i interkommunalt samarbete samt att genomföra konkurrensutsättningarna stegvis per avtalsområde, vilket säkerställer likvärdiga möjligheter för olika stora företag att delta i konkurrensutsättningarna.
Enligt 7 mom. ska en aktör som företräder förpackningsproducenter eller aktörer och kommuner ska ingå ett avtal om separat insamling av förpackningsavfall senast den 31 december 2021. Ersättningar enligt avtalet ska betalas ut från och med den 1 juli 2023. Tillräcklig tid bör reserveras för avtalsförhandlingarna och beredningen av de praktiska arrangemang som då avtalas om. Det är möjligt att en producentsammanslutning som omfattar alla förpackningsmaterial inte har fåtts till stånd inom den tid som satts ut för att ingå avtal, och den kan godkännas för antecknande i producentregistret först efter att avtal har ingåtts. Enligt bestämmelsens ordalydelse ska producentsidan i avtal som ingås under övergångsperioden representeras av en aktör eller aktörer som företräder producenterna. En sådan aktör kan till exempel i enlighet med gällande lag vara en producentsammanslutning som registrerats i producentregistret eller en stor grupp enskilda producenter, som på ett trovärdigt sätt kan visa att en producentsammanslutning som producenterna håller på att grunda förmår sköta de skyldigheter samarbetet innebär enligt lagen.
Syftet med det föreslagna 8 mom. är att trygga kontinuiteten för sådana avtal som är viktiga för att viktiga återvinningsinvesteringar ska uppkomma i ett läge när de nuvarande materialspecifika producentsammanslutningarna ersätts med en producentsammanslutning för förpackningsproducenter som omfattar alla material. Exempelvis för att höja återvinningsgraden för plast krävs betydande investeringar i teknologi för behandling av plast under de närmaste åren. Som en betydande investering med tanke på återvinningen betraktas till exempel en investering som betydligt ökar återvinningskapaciteten för förpackningsavfall. Ett avtal om hantering av förpackningsavfall som en producentsammanslutning före lagen träder i kraft har slutit, och som när det fullgörs tryggar uppkomsten av en investering av betydelse för återvinningen, förpliktar som sådant en ny producentsammanslutning som registrerats sedan lagen trätt i kraft i högst sju år efter ikraftträdandet. Övergångsbestämmelsen förpliktar endast den nya producentsammanslutningen, till vilken ansvar och skyldigheter i övrigt övergår från en producentsammanslutning som slutit ett avtal av betydelse för återvinningen. Genom övergångsbestämmelsen förlängs inte giltighetstiden för avtal kortare än sju år och upphävs inte heller uppsägningsvillkor i avtalet. Syftet är inte att genom övergångsbestämmelsen avvika från konkurrenslagstiftningen. Ett avtal mellan en producentsammanslutning för förpackningsavfall och ett företag som sköter återvinning av förpackningsmaterial får inte utgöra ett hinder för nya återvinningsaktörers etablering på marknaden.
Enligt 9 mom. ska en producent som inte är medlem i en producentsammanslutning ansluta sig till en producentsammanslutning eller bilda en sådan tillsammans med andra producenter senast den 31 december 2021. Producentsammanslutningar, ansvariga för retursystem för dryckesförpackningar och producenter som inte har anslutit sig till en producentsammanslutning ska lämna in en i 101 § avsedd ansökan om godkännande för anteckning i producentregistret senast den 30 juni 2022. Producentsammanslutningarna bör ges tillräcklig tid för att verkställa de nya bestämmelserna om producentansvar. En producentsammanslutning för förpackningsproducenter kan ansöka om godkännande för anteckning i producentregistret först efter att ett avtal om separat insamling av förpackningsavfall enligt 4 mom. har ingåtts, eftersom en av förutsättningarna för godkännande är att de föreslagna kraven på samarbete med kommunerna vid separat insamling av förpackningsavfall uppfylls.