1.1.1  1.1.1 Brottspåföljdsmyndighetens och förundersökningsmyndigheternas uppgifter och behörighet

1.1.2  Brottspåföljdsmyndighetens och förundersökningsmyndigheternas uppgifter

Enligt 1 kap. 2 § i fängelselagen (767/2005) är målet för verkställighet av fängelse att öka fångarnas beredskap för ett liv utan brott genom att främja deras livshantering och anpassning i samhället samt att förhindra brottslighet under strafftiden. I förarbetena till fängelselagen (RP 263/2004 rd) konstateras det att reducering av återfallsbrottslighet, stöd till ett levnadssätt utan brottslighet och främjande av fångarnas anpassning i samhället klarare än tidigare ska uttryckas när målen sätts upp. Den ökade organiserade kriminaliteten och narkotikabrottsligheten kräver å andra sidan att också beivrande av fortsatt kriminalitet under fängelsetiden ska klarare än i dag ställas som mål för verkställigheten. 

Enligt 1 kap. 3 § i häktningslagen (768/2005) är syftet med häktning att säkerställa förundersökningen av ett brott, domstolsbehandlingen och straffverkställigheten samt att förhindra fortsatt brottslig verksamhet. 

Enligt 2 § i lagen om verkställighet av samhällspåföljder (400/2015) är syftet med en samhällspåföljd att under den tid verkställigheten av straffet pågår stödja den dömde för att främja hans eller hennes sociala anpassning och öka hans eller hennes beredskap för ett liv utan kriminalitet. 

Enligt 1 kap. 1 § i polislagen (872/2011) är polisens uppgift att trygga rätts- och samhällsordningen, skydda den nationella säkerheten, upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt att förebygga, avslöja och utreda brott och föra brott till åtalsprövning. Polisen ska upprätthålla säkerheten i samarbete med andra myndigheter samt med sammanslutningar och invånarna och sköta det internationella samarbete som hör till dess uppgifter. Polisen ska dessutom sköta uppgifter i samband med tillståndsförvaltningen och andra uppgifter som uttryckligen föreskrivs i lag samt inom ramen för sina uppgifter ge var och en den hjälp som han eller hon behöver. Om det finns grundad anledning att anta att en person har försvunnit eller råkat ut för en olycka ska polisen vidta de åtgärder som behövs för att finna personen. I förundersökningslagen (805/2011) föreskrivs om förundersökning av brott och i tvångsmedelslagen (806/2011) om tvångsmedel i samband med förundersökning av brott. 

Enligt 1 § i lagen om brottsbekämpning inom tullen (623/2015) tillämpas lagen på sådana åtgärder för att förhindra, avslöja och utreda tullbrott och väcka åtal mot misstänkta för tullbrott som hör till Tullens uppgifter. Till den del som inte något annat föreskrivs i den lagen, iakttas vid utredningen av ett tullbrottmål vad som i förundersökningslagen och tvångsmedelslagen samt på något annat ställe i lag föreskrivs om förundersökning och tvångsmedel. 

Enligt 1 § i lagen om brottsbekämpning inom Gränsbevakningsväsendet (108/2018) tillämpas lagen på till Gränsbevakningsväsendets uppgifter hörande åtgärder för förhindrande, avslöjande, utredning och överlämnande för åtalsprövning av brott. Om inte något annat föreskrivs i den lagen, ska vid sådan förundersökning av brottmål som hör till Gränsbevakningsväsendets uppgifter iakttas vad som i förundersökningslagen och tvångsmedelslagen samt annanstans i lag föreskrivs om förundersökning och tvångsmedel. 

1.1.3  Utredning av brott

Med utredning av ett brott avses de åtgärder som vidtas efter att den tröskel för förundersökning som avses i 3 kap. 3 § 1 mom. har överskridits. Enligt 2 kap. 1 § i förundersökningslagen görs förundersökningen av polisen. Förundersökningsmyndigheter är förutom polisen även gränsbevaknings-, tull- och militärmyndigheterna. Bestämmelser om deras förundersökningsbefogenheter finns i lagen om brottsbekämpning inom Gränsbevakningsväsendet, lagen om brottsbekämpning inom Tullen och lagen om militär disciplin och brottsbekämpning inom försvarsmakten (255/2014). Förutom förundersökningsmyndigheterna deltar även åklagaren i förundersökningen. I den lagstiftning som gäller Tullen och Gränsbevakningsväsendet har utredning av brott definierats som förundersökning, i den lagstiftning som gäller försvarsmakten hänvisas till förundersökningslagen. Utredning av ett brott har därmed i lagstiftningen definierats som en del av förundersökningen av ett brott. 

Utgångspunkten är att Brottspåföljdsmyndighetens uppgift är att upprätthålla fängelsesäkerheten och förhindra kriminalitet under fängelsetiden. Bestämmelser om myndigheternas befogenheter vid utredning av brott finns i förundersökningslagen och tvångsmedelslagen. Med avvikelse från detta har Brottspåföljdsmyndigheten behörighet att använda vissa befogenheter också vid utredning av brott. Det är fråga om bestämmelser i 12 kap. i fängelselagen och 8 kap. i häktningslagen om brevväxling, telefonsamtal och elektronisk kommunikation och övervakningen av dem. Bestämmelser om besök och övervakningen av dem finns i 13 kap. 2 § i fängelselagen och 9 kap. 1 § i häktningslagen. För utredning av ett brott är det också möjligt att göra den kroppsbesiktning som avses i 16 kap. 6 § i fängelselagen och 11 kap. 6 § i häktningslagen. 

1.1.4  Förhindrande av brott

Enligt 1 kap. 2 § i fängelselagen är målet för verkställighet av fängelse att öka fångarnas beredskap för ett liv utan brott genom att främja deras livshantering och anpassning i samhället samt att förhindra brottslighet under strafftiden. Enligt 1 kap. 3 § i häktningslagen är syftet med häktning att säkerställa förundersökningen av ett brott, domstolsbehandlingen och straffverkställigheten samt att förhindra fortsatt brottslig verksamhet. Det finns uttryckliga bestämmelser om de befogenheter som kan utövas för att utföra uppgiften. 

Det förebyggande av brott som avses i 1 kap. 1 § i polislagen är som begrepp mer vidsträckt än förhindrande av brott. Förebyggande av brott anknyter också till överbegreppet brottsbekämpning, som täcker avslöjande och utredning av brott och förande av brott till åtalsprövning, men också sådana egenskaper som säkerhet och säkerhetskänsla. I förarbetena till polislagen konstateras att åtgärder i anslutning till brott anses hänföra sig till tryggandet av rätts- och samhällsordningen som överbegrepp (RP 224/2010 rd, s. 73). Förebyggande av brott är en del av polisens förebyggande verksamhet som man strävar efter att på ett heltäckande sätt genomföra i all polisverksamhet. Därmed har begreppet ett nära samband också med upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet (242/2018 rd). 

För att garantera anstaltssäkerheten ska det i Brottspåföljdsmyndighetens verksamhet för en bedömning av en händelse som upptäckts i fängelset eller annars kommit till kännedom och som äventyrar fängelsesäkerheten, eller för en bedömning av en eventuell brottslig verksamhet på motsvarande sätt utredas vad som ska anses ha inträffat i ärendet, på vems initiativ och hur det är skäl att gå vidare i ärendet. Slutsatsen kan vara att ärendet behandlas i fängelset (i ett disciplinärt förfarande i samband med verkställigheten av fängelse) eller att det överförs till polisen för behandling. Enligt 1 kap. 3 § i fängelselagen ska fängelse verkställas så att verkställigheten är säker för samhället, personalen och fångarna. De myndigheter som svarar för verkställigheten av fängelse ska se till att ingen obehörigen kränker en fånges personliga integritet under fängelsetiden. 

1.1.5  Övervakning i fängelset

Bestämmelsen i fängelselagen om övervakning av fängelselokalerna förpliktar Brottspåföljdsmyndigheten att övervaka fångarna och fängelselokalerna i allmänhet. Nivån på övervakningen varierar mellan fängelserna och nivån på övervakningen i ett fängelse kan variera mellan olika avdelningar. 

Enligt fängelselagens bestämmelser om placering i fängelser och på fängelseavdelningar ska en fånge inte placeras i ett mera slutet fängelse eller på en mera sluten fängelseavdelning än vad ordningen och säkerheten i anstalten samt förvaringssäkerheten kräver. När fångar placeras på avdelningar ska man beakta bl.a. upprätthållandet av ordningen och säkerheten i fängelset, fångarnas eller andra personers säkerhet och förhindrandet av brottslig verksamhet. Med stöd av 5 kap. 5 § i fängelselagen är det möjligt att placera en fånge på en säkerhetsavdelning och att i fråga om fången vidta säkerhetsåtgärder i enlighet med 18 kap. i fängelselagen. Med stöd av bestämmelserna om brevväxling, telefonsamtal och elektronisk kommunikation i 12 kap. i fängelselagen och bestämmelserna om besök och andra kontakter utom fängelset med stöd av 13 kap. i den lagen är det möjligt att utöva övervakningsbefogenheterna i samband med fångarnas kontakter utom fängelset. I häktningslagen finns bestämmelser som i sak motsvarar dessa bestämmelser. 

Den gällande lagen gör det därmed möjligt att vid övervakningen beakta de krav som säkerhetshot och upprätthållande av ordningen ställer och att på ovannämnda grunder inrikta övervakningen på dessa faktorer. Vid övervakning enligt fängelselagen är det därmed inte fråga om inhämtande av information om en viss person. 

Brottspåföljdsmyndighetens behörighet och verksamhet för att garantera anstaltssäkerheten kan i regel noteras av fångarna. På basis av lagstiftningen har Brottspåföljdsmyndigheten rätt att exempelvis veta med vem en fånge har kontakt per telefon. Det är också klart att Brottspåföljdsmyndighetens personal gör visuella och auditiva observationer av fångarna, deras sociala relationer och deras beteende i fängelset. Med hjälp av bl.a. dessa uppgifter och observationer kan det dras slutsatser om anstaltssäkerheten, vilket torde vara klart också för fångarna. 

Polisen har med stöd av polislagen möjlighet till systematisk observation av en viss person. I observationen ingår också iakttagande av en viss person i syfte att inhämta information. Detta skiljer observationen från övervakningen. Observationen kan genomföras så att föremålet för inhämtande av information inte märker att han eller hon iakttas. Bestämmelserna i 5 kap. i polislagen om hemliga metoder för inhämtande av information är mycket exakta när det gäller innehållet i förutsättningarna att ingripa i de grundläggande fri- och rättigheterna, beslutsbefogenheterna, förfarandereglerna och rättsskyddsarrangemangen. Polisen har möjlighet att också i fängelserna använda hemliga metoder för inhämtande av information och hemliga tvångsmedel. Till Brottspåföljdsmyndighetens uppgifter hör att upprätthålla anstaltsordningen och att förhindra kriminalitet under fängelsetiden. Brottspåföljdsmyndigheten har inte behörighet att använda hemliga metoder för inhämtande av information. 

1.1.6  Teknisk övervakning i fängelset

Enligt 16 kap. 1 § i fängelselagen och 11 kap. 1 § i häktningslagen ska fångarna och de lokaler som står till fångarnas förfogande övervakas så som ordningen i fängelset, förvaringssäkerheten, fångarnas och andras säkerhet samt förhindrandet av rymning eller olovligt avvikande från öppna anstalter och förhindrande av brott kräver. I ett fängelse ska det finnas sådana larmsystem och andra tekniska säkerhetssystem som säkerheten kräver. Med stöd av bestämmelsen genomförs i fängelsernas allmänna utrymmen teknisk övervakning, dvs. övervakning med hjälp av kameror som förmedlar och upptar bilder. Övervakning av det här slaget finns t.ex. på fängelsernas gårdar för utevistelse och i gemensamma utrymmen för fångarna, men inte i fångarnas celler eller i toaletterna. 

I fängelselagens 13 kap. föreskrivs om teknisk övervakning vid besök och i 18 kap. föreskrivs om övervakning med hjälp av tekniska anordningar vid observation och observation i isolering. 

I 16 § i lagen om integritetsskydd i arbetslivet (759/2004) finns bestämmelser om kameraövervakning i arbetsgivarens utrymmen. 

1.1.7  Övervakning av fångarnas användning av pengar

Fångarna har till sitt förfogande betalkort som Brottspåföljdsmyndigheten har skaffat och som kan ges till fångarnas förfogande (9 kap. 3 § i fängelselagen och 5 kap. 3 § i häktningslagen). 

Det finns inga bestämmelser om övervakningen av användningen av betalkorten. Brottspåföljdsmyndigheten har därmed inte behörighet att övervaka användningen av betalkorten. På Brottspåföljdsmyndighetens verksamhet tillämpas inte lagen om betalningsinstitut (297/2010) som har som tillämpningsområde sådan affärsverksamhet som tillhandahåller betaltjänster. På motsvarande sätt ska inte lagen om förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism (444/2017) tillämpas på Brottspåföljdsmyndighetens verksamhet. De ovannämnda lagarna och tillsynsplikterna enligt dem tillämpas på betalningsinstitut som beviljar betalkort och som tillhandahåller andra betaltjänster. Den som utfärdar betalkort är skyldig att observera och följa användningen av betalkort med stöd av de ovannämnda lagarna. Syftet med övervakningen är att upptäcka ovanliga transaktioner och penningflöden. 

1.1.8  Efterlysning

I 2 kap. 2 § i fängelselagen finns bestämmelser om efterlysning av den dömde. Enligt paragrafen får Brottspåföljdsmyndigheten efterlysa den dömde för inledande av verkställigheten om 1) den dömde inte påträffas och hans eller hennes vistelseort inte kan utredas, 2) den dömde inte iakttar en uppmaning som gäller hörande, 3) den dömde inte infinner sig i fängelset vid den utsatta anmälningstidpunkten och 4) den dömde uppenbart drar sig undan verkställigheten. 

I häktningslagen finns inga bestämmelser om efterlysning häktade. 

I praktiken efterlyser Brottspåföljdsmyndigheten ofta en fånge eller häktad, om han eller hon rymmer eller utan tillstånd avlägsnar från ett fängelse, eller inte återvänder till fängelset från en permission, eller om en fånge inte återvänder till fängelset efter en beviljad permission eller annat tillstånd att avlägsna sig från fängelset. 

1.1.9  Förteckning över tillsynsmyndigheter

Enligt 39 § i statsrådets förordning om fängelse (548/2015) ska fångarna ha tillgång till en förteckning över de myndigheter som utövar tillsyn över fängelsets eller fängelsepersonalens verksamhet samt de organ som utövar tillsyn över iakttagandet av de mänskliga rättigheterna och hos vilka fången enligt internationella konventioner har besvärs- eller klagorätt. I 14 § i statsrådet förordning om häktning (549/2015) finns en bestämmelse med motsvarande innehåll. 

1.1.10  Användning av fängelsets egendom

Enligt 7 kap. 1 § i fängelselagen ska fångar ha ändamålsenliga bostads- och tvättrum till sitt förfogande. Från Brottspåföljdsmyndighetens sida finns det i cellerna basmöbler såsom säng, bord, stol och förvaringsutrymme. Möbleringen av cellen fastställs i Brottspåföljdsmyndighetens anvisningar. 

Med stöd av 7 kap. 2 § i fängelselagen har fångarna i regel möjlighet att använda sina egna kläder. Med stöd av bestämmelsen kan dock användningen av egna kläder förvägras på vissa avdelningar. Brottspåföljdsmyndigheten erbjuder fångarna lämplig klädsel och arbetskläder som passar i arbetsverksamheten. 

Brottspåföljdsmyndigheten har meddelat en föreskrift om fångarnas basvård och boende (19/004/2010). Enligt föreskriften får fångarna när de anländer till fängelset ett hygienkit och en omgång sängkläder. Brottspåföljdsmyndigheten har meddelat en föreskrift om fångarnas anstaltsklädsel (1/004/2016). I föreskriften finns bestämmelser om de kläder som från Brottspåföljdsmyndighetens sida ges fångarna. 

För olika verksamheter, fritidsverksamheter och basvård finns det också exempelvis arbetsredskap, motionsredskap, städredskap och matlagningsredskap till fångarnas förfogande. Med stöd av 11 kap. 4 § i fängelselagen ska det ordnas bibliotekstjänster för fångarna. I biblioteket kan fångarna låna bl.a. böcker, tidningar och skivor. Med stöd av 12 kap. i fängelselagen kan fångarna beviljas rätt att använda fängelsets dator med möjlighet till internet och e-post. 

Med stöd av 9 kap. 3 § i fängelselagen kan fångarna ges ett av Brottspåföljdsmyndigheten godkänt betalkort till sitt förfogande. För närvarande ges fångarna betalkort som Brottspåföljdsmyndigheten har skaffat. Till betalkorten betalas fångarnas sysselsättningspenning och till dem kan t.ex. de anhöriga överföra pengar. I slutna fängelser ges korten till alla fångar och fångarnas betalningsrörelse i fängelset sker med hjälp av korten. I öppna anstalter kan fångarna också använda egna betalningsmedel. 

Häktningslagen innehåller bestämmelser som huvudsakligen motsvarar dessa bestämmelser. 

1.1.11  Anmälningar och lämnande av upplysningar

Om det med stöd av omständigheter som framkommit i samband med övervakningen av fångar eller vid skötseln av Brottspåföljdsmyndighetens andra uppgifter finns skäl att betvivla att pengar och andra betalningsmedel eller någon annan egendom har ett lagligt ursprung, ska saken enligt 19 kap. 1 § 1 mom. i fängelselagen anmälas till polisen. 

Enligt 19 kap. 2 § i fängelselagen får till polisen, någon annan förundersökningsmyndighet eller åklagaren lämnas uppgifter om innehållet i brev, andra postförsändelser eller meddelanden från eller till en fånge eller om innehållet i fångens telefonsamtal eller elektroniska meddelanden, om det behövs för förhindrande eller utredning av brott. Under samma förutsättningar kan kopior eller inspelningar av meddelandena överlämnas. En förutsättning för att uppgifterna ska få lämnas är att den myndighet som tar emot uppgifterna har rätt att ta del av dem. 

Med stöd av 19 kap. 5 § i fängelselagen får Brottspåföljdsmyndigheten underrätta polisen om 1) att en fånge tagits in i ett fängelse, 2) att en fånge förflyttats till ett annat fängelse, 3) att en fånge deltar i sysselsättning utanför fängelset, 4) kvarhållande av brev, andra postförsändelser eller meddelanden, 5) besök hos en fånge, förvägran av besök och besöksförbud, 6) permission för en fånge, 7) disciplinstraff som påförts en fånge, 8) säkerhetskontroll som riktats mot en fånge eller någon annan person, 9) gripande och hållande i förvar, 10) hållande i avskildhet, 11) att en fånge rymt eller avlägsnat sig utan tillstånd, 12) att en fånge frigivits. Polisen ska underrättas om frigivning av en fånge som dömts för mord, dråp, dråp under förmildrande omständigheter, grov misshandel, grov våldtäkt, grovt sexuellt utnyttjande av barn eller grov våldtäkt mot barn samt om frigivning av en fånge som dömts till kombinationsstraff. 

Polisen kan också underrättas när det gäller disciplinstraff (fängelselagens 15 kap. 3 § och häktningslagens 10 kap. 3 §). Disciplinstraff får inte påföras för brott som fängelsedirektören anmält till polisen. Fängelsedirektören beslutar också om huruvida ett brott överlämnas till polisen för utredning i stället för att ett disciplinstraff påförs (fängelselagens 15 kap. 16 § och häktningslagen 10 kap. 16 §). 

1.1.12  1.1.2 Samarbete mellan Brottspåföljdsmyndigheten och förundersökningsmyndigheterna

I lagen om samarbete mellan polisen, Tullen och Gränsbevakningsväsendet (687/2009) föreskrivs om samarbetet mellan dessa myndigheter i fråga om bestämmelser som gäller brottsbekämpning, övervakning och internationellt samarbete. 

Syftet med lagen är att främja samarbetet mellan polisen, Tullen och Gränsbevakningen (PTG–myndigheterna) och genomförandet av gemensamma riktlinjer för PTG-myndigheternas verksamhet, så att PTG-myndigheternas lagstadgade uppgifter och enskilda åtgärder när det gäller förebyggande, avslöjande och utredning av brott (brottsbekämpning), övervakning samt internationellt samarbete i anslutning till dessa utförs på ett ändamålsenligt, effektivt och ekonomiskt sätt. Med samarbete avses åtgärder som vidtas i samband med brottsbekämpning, övervakning eller internationellt samarbete för en annan PTG-myndighets räkning eller för att bistå den andra myndigheten inom dennas uppgiftsområde samt samarbete som bedrivs inom PTG-myndigheternas gemensamma uppgiftsområde. 

Enligt 5 § i lagen kan det för PTG-myndigheternas kriminalunderrättelse- och brottsanalysverksamhet inrättas gemensamma PTG-kriminalunderrättelseenheter. För behandlingen av passageraruppgifter finns en särskild PTG-kriminalunderrättelseenhet. En PTG–kriminalunderrättelseenhet kan bestå av företrädare för PTG-myndigheterna som särskilt förordnats till uppgiften. 

I fråga om PTG-myndigheternas uppgifter och befogenheterna i samband med dem gäller vad som för respektive myndighets del särskilt har föreskrivits om dem. 

Den riksomfattande PTG-kriminalunderrättelsecentralen och de regionala PTG-kriminalunderrättelsegrupperna inledde sin verksamhet 2004. Beslutet att inleda verksamheten gjordes i den riksomfattande PTG-ledningsgruppen. Samtidigt kom man överens om att varje PTG-myndighet placerar heltidsanställda tjänstemän i kriminalunderrättelse- och brottsanalysuppgifter vid PTG-kriminalunderrättelseenheterna. Placeringen av tjänstemännen grundar sig på samarbetsavtal mellan PTG-myndigheterna (statsrådets förordning om samarbete mellan polisen, tullen och gränsbevakningsväsendet (1126/2009). 

Alla tjänstemän fungerar i PTG-kriminalunderrättelseenheten inom de sedvanliga befogenheterna för sina tjänster och är anställda vid den PTG-myndighet som de representerar. Tjänstemännen vid en PTG-kriminalunderrättelseenhet använder i sitt arbete i regel informationssystem vid den PTG-myndighet som de representerar och för in kriminalunderrättelseinformation som gäller det egna förvaltningsområdet i den egna myndighetens informationssystem. Tjänstemännen vid PTG-kriminalunderrättelseenheterna har också genom särskilda överenskommelser beviljats rättighet att använda de andra PTG-myndigheternas informationssystem. Enligt respektive myndighets lagstiftning om behandling av personuppgifter är det möjligt att i enskilda fall lämna ut uppgifter ur en myndighets informationssystem till en annan myndighet i syfte att förhindra, utreda och avslöja brott. 

PTG-myndigheternas samarbete sker i varje PTG-myndighets utrymmen och i olika sammansättningar. PTG-ledningsgruppen har inrättat PTG-kriminalunderrättelseenheterna och beslutat att den PTG-kriminalunderrättelse-, och analyscentrum som är verksamt under Centralkriminalpolisens dagliga ledning ska leda de övriga PTG-kriminalunderrättelseenheterna när det gäller planering, uppgifter, definiering av mål och genomförande av program. De andra PTG-kriminalunderrättelseenheter som lyder under PTG-kriminalunderrättelse- och analyscentrumet är PTG-lufttrafikenheten, PTG- sjötrafikenheten, PTG-landtrafikenheten och enheten för passagerarinformation PIU. 

Polisen har ansvaret för den dagliga ledningen av PTG-kriminalunderrättelse- och analyscentrumet, Tullen har ansvaret för den dagliga ledningen av sjötrafikenheten och polisen har ansvaret för den dagliga ledningen av enheten för passagerarinformation och för landtrafikenheten. 

PTG-kriminalunderrättelseenheterna är alltså inte trots namnet egentliga organisationsenheter utan verksamhetsformer av ett intensifierat myndighetssamarbete. De tjänstemän från PTG-myndigheterna som har placerats i PTG-kriminalunderrättelseenheterna har i enheterna de befogenheter som den utsändande myndigheten har och är underställda denna myndighet. En polisman vid enheten som hör till befälet svarar för den dagliga arbetsledningen (FvUB 6/2009 rd, RP 26/2008 rd). Den PTG-ledningsgrupp som har fastställts i statsrådets förordning om samarbete mellan polisen, tullen och gränsbevakningsväsendet kan avtala närmare om samarbetsformer och samarbetsstrukturer. 

Det har tidigare varit möjligt att ge tjänstemännen vid Brottspåföljdsmyndigheten s.k. särskilda polisbefogenheter som gjorde det möjligt att placera en tjänsteman vid Brottspåföljdsmyndigheten i en PTG-kriminalunderrättelseenhet. Enligt 8 § i den polislag (493/1995) som var i kraft till slutet av 2016 kunde Polisstyrelsen ge en namngiven person sådana polisbefogenheter som han eller hon behövde i en viss uppgift. I och med revideringen av polislagen har detta från ingången av 2017 inte längre varit möjligt. Samarbetet mellan Brottspåföljdsmyndigheten och polisen i syfte att förhindra kriminalitet under fängelsetiden har efter att de särskilda polisbefogenheterna slopades byggt på bestämmelserna om utlämnande av uppgifter enligt de lagar om behandling av personuppgifter som utfärdats för båda myndigheterna och på handräckning. 

1.1.13  1.1.3 Bestämmelser om behandlingen av personuppgifter vid Brottspåföljdsmyndigheten

1.1.14  Europeiska unionens dataskyddslagstiftning

Dataskyddslagstiftningen inom Europeiska unionen har ändrats, och också lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet (761/2003) har ändrats. Till följd av ändringarna i Europeiska unionens dataskyddslagstiftning har det i lagen om behandling av personuppgifter vid Brottspåföljdsmyndigheten gjorts endast vissa ändringar av teknisk natur. Syftet med lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet (616/2019, polisens personuppgiftslag) som trädde i kraft i början av juni 2019 är att lagstiftningen om behandling av personuppgifter som behövs för skötseln av polisens uppgifter ska motsvara kraven enligt Europeiska unionens dataskyddslagstiftning. Lagen kompletterar Europeiska unionens allmänna dataskyddsförordning (EU) 2016/679 och den allmänna lagstiftningen om genomförande av dataskyddsdirektivet (EU) 2016/680 avseende brottmål. 

1.1.15  Övervaknings- och verksamhetsregistret

Enligt 7 § i lagen om behandling av personuppgifter vid Brottspåföljdsmyndigheten (1069/2015) innehåller övervaknings- och verksamhetsregistret uppgifter som behövs för upprätthållandet av anstaltsordningen samt för övervakningen av fångar och intagna i en enhet vid Brottspåföljdsmyndigheten och för deras deltagande i verksamheten. Uppgifterna om fångar och intagna i en enhet vid Brottspåföljdsmyndigheten gäller 1) placering i Brottspåföljdsmyndigheten och en enhet vid Brottspåföljdsmyndigheten, 2) ordnande av övervakning och upprätthållande av säkerheten, 3) fullgörande av skyldigheten att delta och deltagande i annan verksamhet samt betalad brukspenning, sysselsättningspenning och lön samt de innehållningar som ska göras på den, 4) utbildning, arbetserfarenhet och social situation, 5) vilken arbets- och funktionsförmågan bedöms vara, planen för strafftiden samt andra bedömningar och planer som gjorts för placering i en viss verksamhet, 6) kontakter utanför en enhet vid Brottspåföljdsmyndigheten, inklusive brevväxling, telefonsamtal och elektronisk kommunikation, 7) förberedelse för frigivning och frigivningsplanen, 8) disciplinära förseelser och påföljder, 9) rymning och otillåten avvikelse från öppen anstalt samt brott mot villkoren för tillstånd att avlägsna sig, mot tillstånd till studier och tillstånd till civilt arbete samt brott mot villkoren för placering i en anstalt utanför en enhet vid Brottspåföljdsmyndigheten, 10) anmälan till målsäganden om att en fånge eller en intagen har frigivits eller avlägsnat sig från fängelset eller någon annan förvaringslokal samt om målsägandens begäran om detta och målsägandens kontaktinformation. 

1.1.16  Säkerhetsregistret

Enligt 8 § i lagen om behandling av personuppgifter vid Brottspåföljdsmyndigheten innehåller säkerhetsregistret uppgifter som behövs för förebyggande och utredning av kriminalitet som äger rum i fängelset, organiseras från fängelset eller utövas under fängelsetiden samt för upprätthållande av anstaltssäkerheten och som gäller personer som kan misstänkas 1) göra sig skyldiga eller ha gjort sig skyldiga till ett brott som kan leda till fängelse, eller 2) medverka eller ha medverkat till ett brott som kan leda till fängelse i mer än sex månader. 

Säkerhetsregistret kan innehålla följande uppgifter om den registrerade: 1) uppgifter om grunden för observation, 2) adressuppgifter, 3) uppgifter om brevväxling, besök, telefonsamtal och övriga teleförbindelser, 4) uppgifter om otillåtna föremål och ämnen, 5) uppgifter om konton och transaktioner, 6) uppgifter om händelser i fängelset, tips om att någon gjort sig skyldig till brott eller om händelser som äventyrar säkerheten i fängelset eller övriga uppgifter om säkerheten, 7) uppgifter om företag, sammanslutningar eller andra organisationer som anknyter till den registrerade, 8) uppgifter om kriminella organisationer, 9) uppgifter om personliga relationer, 10) uppgifter om fordon. Registret kan innehålla uppgifter också om andra sådana exceptionella händelser i fängelset som äventyrar säkerheten samt om personer som har samband med sådana händelser. Sådana uppgifter om andra personer än fångar eller intagna i en enhet vid Brottspåföljdsmyndigheten som är nödvändiga med tanke på registrets användningsändamål får föras in i registret, om det med fog kan misstänkas att personen gör sig skyldig till brott eller äventyrar säkerheten i fängelset. 

Enligt lagens 13 § får uppgifterna i säkerhetsregistret behandlas endast av sådana tjänstemän vid Brottspåföljdsmyndigheten som särskilt utsetts av Brottspåföljdsmyndighetens centralförvaltningsenhet. 

Säkerhetsregistret är ett register som tekniskt är skilt från Brottspåföljdsmyndighetens övriga informationssystem. 

Enligt 31 § har den registrerade inte rätt till insyn i uppgifter i säkerhetsregistret. Den registrerade har inte heller rätt att få uppgifter, om huruvida han eller hon har registrerats i säkerhetsregistret. Dataombudsmannen får på begäran av den registrerade kontrollera att uppgifterna om den registrerade är lagenliga. 

Enligt 34 § ska uppgifterna gallras ur säkerhetsregistret senast tio år efter den sista anteckningen. 

1.1.17  Utlämnande av uppgifter till polisen och andra förundersökningsmyndigheter

I 29 § i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999, offentlighetslagen) om utlämnande av sekretessbelagda uppgifter till en annan myndighet. Enligt 1 punkten kan en myndighet till en annan myndighet lämna ut uppgifter ur sekretessbelagda handlingar, om det i lag särskilt tagits in uttryckliga bestämmelser om rätten att lämna ut eller att få uppgifter. 

Enligt 14 § i lagen om behandling av personuppgifter vid Brottspåföljdsmyndigheten får Brottspåföljdsmyndigheten trots sekretessbestämmelserna till polisen lämna ut specificerade uppgifter om brottsmisstänkta, dömda, fångar, intagna i en enhet vid Brottspåföljdsmyndigheten och personer som avtjänar en samhällspåföljd, om uppgifterna behövs för förhindrande, avslöjande, utredning eller överlämnande för åtalsprövning av brott, gripande av en efterlyst person eller för ett sådant tillstånd eller godkännande från polisen som förutsätter att personen i fråga är tillförlitlig. 

Enligt 20 § i lagen om behandling av personuppgifter vid Brottspåföljdsmyndigheten får Brottspåföljdsmyndigheten trots sekretessbestämmelserna också till Tullen lämna ut uppgifter om brottsmisstänkta, dömda, fångar, intagna i en enhet vid Brottspåföljdsmyndigheten och personer som avtjänar en samhällspåföljd, om uppgifterna behövs för förhindrande, avslöjande, utredning eller överlämnande för åtalsprövning av brott. 

Enligt 21 § i lagen om behandling av personuppgifter vid Brottspåföljdsmyndigheten får Brottspåföljdsmyndigheten trots sekretessbestämmelserna också till Gränsbevakningsväsendet lämna ut uppgifter om brottsmisstänkta, dömda, fångar, intagna i en enhet vid Brottspåföljdsmyndigheten och personer som avtjänar en samhällspåföljd, om uppgifterna behövs för gränsbevakning, för att personer ska kunna påträffas eller för förhindrande, avslöjande, utredning eller överlämnande för åtalsprövning av brott eller för ett sådant tillstånd eller godkännande från Gränsbevakningsväsendet som förutsätter att personen i fråga är tillförlitlig. 

Brottspåföljdsmyndigheten får i enlighet med lagens 26 § trots sekretessbestämmelserna lämna ut sådana uppgifter i säkerhetsregistret till polisen, huvudstaben, Tullen och Gränsbevakningsväsendet som är nödvändiga för ändamål som motsvarar säkerhetsregistrets användningsändamål. 

Gällande lagstiftning gör det inte möjligt för Brottspåföljdsmyndigheten att på eget initiativ lämna ut uppgifter annat än i sådana situationer som avses i 19 kap. i fängelselagen. 

Enligt 4 kap. 2 § 1 mom. i polislagen har polisen oberoende av tystnadsplikten på begäran av en polisman som hör till befälet rätt att för tjänsteuppdrag avgiftsfritt få behövlig information och handlingar av myndigheter och sammanslutningar som tillsatts för att sköta offentliga uppgifter, om inte överlämnande av informationen eller handlingarna till polisen eller användning av informationen som bevis uttryckligen har förbjudits eller begränsats i lag. 

Utlämnandet på eget initiativ av uppgifter inom socialvården och patientuppgifter utvidgades 2015. Ändringar gjordes i ett flertal lagar, bl.a. i lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården (812/2000) och i lagen om patientens ställning och rättigheter (785/1992). Bestämmelserna om myndigheternas tystnadsplikt ändrades så att myndigheterna och andra aktörer fick rätt att oberoende av skyldigheten att iaktta sekretess till polisen anmäla uppgifter som är nödvändiga för bedömningen av ett hot mot liv eller hälsa eller för förhindrande av en hotande gärning. I förarbetena till lagändringen (RP 333/2014 rd) konstateras det att informationsutbytet mellan myndigheterna enligt gällande bestämmelser i regel förutsätter att uppgifterna begärs av den myndighet som behöver dem. I princip kan myndigheterna och andra aktörer inte lämna ut uppgifter på eget initiativ. Utlämnandet av uppgifter på så sätt att en annan myndighet begär dem har visat sig vara ett problem vid förhindrandet och förebyggandet av våld. Ett vanligt problem är att polisen inte har kännedom om de uppgifter som en annan aktör har och kan således inte begära dem. I värsta fall leder situationen till att ett allvarligt våldsdåd hinner inträffa innan polisen får några uppgifter. 

När det gäller utlämnande av uppgifter föreskrivs det i 24 § i lagen om behandling av personuppgifter vid Brottspåföljdsmyndigheten att de uppgifter som avses i lagens 14—23 § kan lämnas genom teknisk anslutning eller på något annat elektroniskt sätt. När det gäller säkerhetsregistret enligt 26 § finns det inte bestämmelser om att lämna uppgifter genom teknisk anslutning. Beslut om utlämnande av uppgifter enligt 14—23 § fattas av den personuppgiftsansvarige eller en av denne utsedd tjänsteman vid Brottspåföljdsmyndigheten. Det finns inte bestämmelser om vem det är som för säkerhetsregistrets del beslutar om utlämnandet. 

Bestämmelser om informationsöverföring mellan myndigheter via ett tekniskt gränssnitt eller en elektronisk förbindelse finns i lagen om informationshantering inom den offentliga förvaltningen (906/2019, informationshanteringslagen) som trädde i kraft den 1 januari 2020. Syftet med informationshanteringslagen är att den i egenskap av allmän lag ska minska behovet av att genom speciallagstiftning föreskriva om tekniska sätt att lämna ut uppgifter och göra det möjligt att avveckla särskilda bestämmelser. I informationshanteringslagen föreskrivs om möjligheten att öppna en elektronisk förbindelse eller ett tekniskt gränssnitt till en myndighets informationssystem. 

1.2.1  1.2.1 Sverige

Rättigheten för brottspåföljdsmyndigheten i Sverige (Kriminalvården) att behandla uppgifter om en fånge baserar sig på den svenska offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Brottspåföljdsmyndighetens bestämmelser om behandling av uppgifter inom myndighetens verksamhetsområde reviderades 2018 i enlighet med Europeiska unionens dataskyddslagstiftning. 

Enligt brottsdatalagen (2018:1177) har brottspåföljdsmyndigheten rätt att behandla personuppgifter endast om det är nödvändigt för att en behörig myndighet ska kunna utföra sin uppgift att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet, utreda eller lagföra brott, verkställa straffrättsliga påföljder eller upprätthålla allmän ordning och säkerhet. 

Brottspåföljdsmyndigheten får i sitt säkerhetsregister behandla uppgifter i anslutning till säkerhet, i syfte att förhindra, förebygga eller upptäcka brott och säkerställa anstaltsordningen samt för annan verksamhet som brottspåföljdsmyndigheten bedriver (lag om kriminalvårdens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område (2018:1699). 

Den rättsliga utgångspunkten för brottspåföljdsmyndighetens behandling av personuppgifter är att uppgifter får behandlas bara så länge som det är nödvändigt för att verkställa häktning eller straffrättsliga påföljder, förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller för att biträda andra myndigheter i de situationer som anges i lag, eller för att fullgöra förpliktelser som följer av internationella åtaganden. 

Brottspåföljdsmyndigheten för ett säkerhetsregister och har där rätt att behandla uppgifter i syfte att förebygga, förhindra eller upptäcka brott i häkten, i brottspåföljdsmyndighetens vårdanstalter och i annan verksamhet där straff verkställs. I säkerhetsregistret får också behandlas uppgifter för att säkerställa ordningen i häkten, brottspåföljdsmyndighetens enheter och i annan verksamhet som brottspåföljdsmyndigheten har (förordning om kriminalvårdens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område (2018:1746)). 

Enligt speciallagstiftningen är brottspåföljdsmyndigheten dessutom skyldig att i de fall som anges i lagen lämna uppgifter bl.a. om en persons brottsliga bakgrund eller om när verkställigheten av ett straff har inletts eller avslutats och om verkställighet i en anstalt utanför fängelset. Uppgifterna ska lämnas till personalavdelningen för totalförsvaret (Totalförsvarets rekryteringsmyndighet), den nationella försäkringsmyndigheten (Försäkringskassan), polisen, skyddspolisen (Säkerhetspolisen), pensionsmyndigheten och tullmyndigheten (förordning om viss underrättelseskyldighet för Kriminalvården (2018:1747)). 

Brottspåföljdsmyndigheten är också skyldig att samarbeta och lämna ut uppgifter till en annan myndighet för att bekämpa organiserad brottslighet (lag om uppgiftsskyldighet vid samverkan mot viss organiserad brottslighet (2016:774)). Syftet med lagen är att förebygga, förhindra eller upptäcka organiserad brottslighet som är av allvarlig eller omfattande karaktär och bedrivs i organiserad form eller systematiskt av en grupp individer. Enligt lagen ska en myndighet trots sekretess lämna ut uppgifter till en annan myndighet om det behövs för den mottagande myndighetens verksamhet. Uppgifter ska dock inte lämnas om det intresse som sekretessen ska skydda har företräde framför intresset av att uppgiften lämnas ut. 

Behandlingen av uppgifterna har begränsats så att endast sådana tjänstemän som behöver uppgifterna för att sköta sina tjänsteuppdrag har tillgång till registren. 

I Sverige bygger utlämnandet av uppgifterna på offentlighets- och sekretesslagen. Enligt huvudregeln är personuppgifter sekretessbelagda, men i lagen ingår flera undantag och också skyldigheter för myndigheterna att på eget initiativ lämna uppgifter till andra myndigheters förfogande. Sekretessbelagda uppgifter kan lämnas till andra myndigheter om det är uppenbart att nyttan av att lämna ut uppgifter är större än det intresse som sekretessen ska skydda. Detta innebär att myndigheterna i dessa fall har rätt och skyldighet att utbyta information trots sekretessbestämmelserna. 

Polismyndigheterna, skyddspolisen, Ekobrottsmyndigheten och åklagarmyndigheten kan beviljas direktåtkomst till säkerhetsregistret, om det är fråga om sådant förebyggande, förhindrande och upptäckande av brott i fängelse eller i häkte som avses i brottsdatalagen (lag om kriminalvårdens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område). 

Den svenska brottspåföljdsmyndigheten deltar regelbundet i underrättelsemöten där exempelvis en polismyndighet till en annan myndighet kan lämna ut uppgifter eller handlingar som den fått. Informationsutbytet bygger på respektive myndighets egna bestämmelser. 

Brottspåföljdsmyndigheten har inte förundersökningsbefogenheter och därmed t.ex. inte behörighet att använda hemlig teleavlyssning enligt tvångsmedelslagen. 

Från och med 2008 samarbetar nio myndigheter, inklusive brottspåföljdsmyndigheten, i samverkansrådet för att bekämpa grov organiserad brottslighet. I fokus för samarbetet ligger arbetet mot terrorism och penningtvätt samt förebyggandet av brottlighet mot välfärdsstaten. För att främja samarbetet och fatta beslut om de nationella riktlinjerna har samarbetsrådet ett s.k. operativt råd (operativa rådet), som består av representanter för skyddspolisen, polismyndigheterna, åklagarmyndigheten, myndigheten för ekonomisk brottslighet, skattemyndigheten, brottspåföljdsmyndigheten, utsökningsmyndigheten, gränsbevakningen, tullmyndigheten, försäkringsmyndigheten, migrationsmyndigheten och arbetskraftsmyndigheten. När det gäller denna verksamhet samarbetar brottspåföljdsmyndigheten kontinuerligt med de andra myndigheterna. Det är fråga om ett strukturellt samarbete som bygger på regeringens vilja, men som det inte finns någon författningsgrund för. 

1.2.2  1.2.2 Island

Den isländska lagstiftningen innehåller inte någon fullständig förteckning över vilka uppgifter i anslutning till fängelsesäkerheten som den isländska brottspåföljdsmyndigheten får behandla. Enligt huvudregeln har brottspåföljdsmyndigheten eller fängelset rätt att behandla en fånges personuppgifter, inklusive känsliga uppgifter, i den omfattning som kan anses vara nödvändig med tanke på anstaltens verksamhet (Lög um fullnustu refsinga, 15/2016). 

Brottspåföljdsmyndigheten har på begäran rätt att till polisen för förundersökning lämna uppgifter om fången. Brottspåföljdsmyndigheten har också rätt att på eget initiativ lämna uppgifter om fången, om det finns skäl att misstänka brott. 

Brottspåföljdsmyndigheten och polisen samarbetar i olika former. Brottspåföljdsmyndigheten har enligt lagen om verkställighet av straff tillgång till det nationella polisregistret. Brottspåföljdsmyndigheten sänder med tillstånd av dataskyddsmyndigheten till polisen för registrering i det nationella polisregistret en förteckning över alla fångar som avtjänar eller väntar på verkställighet av fängelsestraff, eller som är villkorligt frigivna och uppgifter om övervakningen av dem. Polisen sänder brottspåföljdsmyndigheten regelbundet en förteckning över sådana medlemmar i kriminella sammanslutningar som polisen känner till. Detta samarbete bygger på praxis och är inte lagstadgat. Det har diskuterats om ett eventuellt mer omfattande samarbete mellan brottspåföljdsmyndigheten och polisen, men det existerar inte för närvarande. 

1.2.3  1.2.3 Norge

I den norska lagen om verkställigheten av straff (straffegjennomføringsloven) finns omfattande bestämmelser om behandlingen av uppgifter vid den norska brottspåföljdsmyndigheten (Kriminalomsorgen). I Norge har det dock inte på lagnivå definierats närmare vem som inom myndigheten är behörig att behandla uppgifterna. 

Brottspåföljdsmyndigheten har rätt att behandla personuppgifter som är nödvändiga för planeringen av straff och tvångsmedel och för administreringen och genomförandet av dem samt för att upprätthålla ordning och säkerhet. Personuppgifterna kan behandlas också för att säkerställa att fångarna och de dömda har tillfredsställande förhållanden under verkställigheten av straffet och för att trygga en sådan strafftid som bidrar till att motverka ny kriminalitet. 

Brottspåföljdsmyndigheten har rätt att utöver de dömdas och fångarnas personuppgifter också behandla personuppgifter som gäller sådana personer som har varit i kontakt med de dömda och med andra fångar eller som har försökt få kontakt med dem. 

Det föreskrivs särskilt om den behandling av personuppgifter och det informationsutbyte som sker mellan brottspåföljdsmyndigheten, polisen och åklagarmyndigheten. För att säkerställa informationsutbytet finns det bestämmelser om ett särskilt informationssystem, det s.k. Infoflyt-systemet (straffegjennomføringsloven). 

Brottspåföljdsmyndigheten har rätt att behandla de dömdas och fångarnas personuppgifter i Infoflyt-systemet om det är nödvändigt a) för att förebygga fara för flykt eller förhindra flykt vid bedömning av fara för flykt, b) för att förebygga och hindra att någon utanför fängelset hjälper fången att fly, c) för att förebygga och hindra att någon blir tagen som gisslan, d) för att förebygga och förhindra organiserad brottslighet, terrorism, våldsam extremism eller annan allvarlig brottslighet när häktning, straff eller annan straffrättslig påföljd verkställs eller e) för att säkerställa säkerheten för fångar och dömda och andra personer som behöver särskilt skydd. 

Det finns bedömningskriterier för när uppgifter får behandlas i Infoflyt-systemet. Till kriterierna hör bl.a. brottstyp, hur allvarligt brottet är, straffets längd, gärningsmannens brottshistoria och tidigare straffverkställighet. Behandlingen av informationen ska alltid vara nödvändig. 

Om en fånge eller dömd har registrerats i Infoflyt-systemet har brottspåföljdsmyndigheten rätt att också behandla personuppgifter som gäller personer som besöker fången, personer som per telefon eller brev står i kontakt med fången, fångens familjemedlemmar, vänner, bekanta och andra som försöker komma i kontakt med fången eller den dömde eller med vilka fången försöker få kontakt. Brottspåföljdsmyndigheten kan också behandla andra personuppgifter än de ovannämnda, om det är nödvändigt för att säkerställa säkerheten för personen i fråga eller för fången eller den dömde eller för någon annan person som behöver särskilt skydd. 

Brottspåföljdsmyndigheten är skyldig att meddela de berörda personerna om registreringen av personuppgifterna i Infoflyt-systemet och också om att de registrerade uppgifterna kan lämnas till polis eller åklagare. Det är möjligt att avstå från att meddela, om det är nödvändigt för att trygga de fastställda syftena med Infoflyt-systemet eller för att trygga den nationella eller offentliga säkerheten, om uppgifterna har erhållits av polisens säkerhetstjänst eller om den registrerade inte är fånge eller dömd och det inte finns uppgifter om honom eller henne i Infoflyt-systemet. 

En person som är registrerad i Infoflyt-systemet har rätt att på begäran få information om vilka uppgifter om honom eller henne som har samlats in i registret och om huruvida uppgifterna har lämnats till polis eller åklagare. Rätten att få information kan dock förvägras om det är nödvändigt för att trygga syftena med Infoflyt-systemet eller för att trygga nationell eller offentlig säkerhet eller om uppgifterna har erhållits av polisens säkerhetstjänst. 

Brottspåföljdsmyndigheten får trots sekretessbestämmelserna lämna ut uppgifter ur Infoflyt-systemet till polisen eller åklagaren, om det är nödvändigt för att trygga syftena med Infoflyt-systemet eller för att polisen ska kunna göra en riskanalys av den registrerade. I sådana fall sker utlämnandet av uppgifter på brottspåföljdsmyndighetens eget initiativ. 

Dataombudsmannen (Datatilsynet) övervakar användningen av Infoflyt-systemet och granskar på begäran av den registrerade att de registrerade uppgifterna är korrekta. Detta gäller dock inte uppgifter ur polisens säkerhetsregister. Dataombudsmannen får inte heller lämna sådana uppgifter ur registret som brottspåföljdsmyndigheten eller polisen enligt lag har antecknat som uppgifter som inte ska lämnas till den registrerades. 

Genom förordning får det föreskrivas om bl.a. samarbete med polisen, informationsskyldighet, behandling av fel, möjligheter att lämna in klagomål, lagring av uppgifter, övervakning och informationssäkerhet. Det har inte ännu utfärdats någon förordning som preciserar lagen, men brottspåföljdsmyndigheten har publicerat två cirkulär om Infoflyt-systemet som gäller behandlingen av ärenden i Infoflyt-systemet, bl.a. tystnadsplikten och utbytet av uppgifter mellan brottspåföljdsmyndigheten och polisen eller åklagarmyndigheten. 

1.2.4  1.2.4 Danmark

I Danmark föreskrivs det i lagen om myndigheternas behandling av personuppgifter (retshåndhaevelsesloven), som är en allmän lag, om myndigheternas, inklusive brottspåföljdsmyndighetens (Kriminalforsorgen) rätt att behandla personuppgifter. 

Bestämmelser om behandlingen av uppgifter om fångar vid den danska brottspåföljdsmyndigheten finns i den danska lagen om verkställighet av straff (straffuldbyrdelsesloven). I Danmark har det inte på lagnivå definierats närmare vem som inom myndigheten är behörig att behandla uppgifterna. Bestämmelserna om behandlingen av uppgifter vid brottspåföljdsmyndigheten reviderades nyligen och ändringarna trädde i kraft i februari 2019. 

Brottspåföljdsmyndigheten har rätt att samla in, behandla och lämna ut uppgifter till en annan myndighet om fångar eller personer med vilka fången har varit i kontakt. Förutsättningen är att detta krävs för säkerheten och ordningen i fängelset eller för brottspåföljdsmyndighetens eller någon annan myndighets verksamhet för att förebygga radikalisering och extremism eller avvärja brott. Justitieministeriet kan meddela närmare föreskrifter om brottspåföljdsmyndighetens verksamhet (66 b §). 

Enligt förarbetena till lagen har brottspåföljdsmyndigheten rätt att på eget initiativ inleda underrättelseverksamhet vars syfte är att till andra myndigheter, inklusive centralkriminalpolisen (Rigspolitiet) och polisens underrättelsetjänst (politiets efterretningstjeneste, PET) samla uppgifter om fångarna, Insamlingen av uppgifter ska dock hålla sig inom gränserna för lagen om verkställighet av straff och det får inte riktas sådana åtgärder mot fångar eller personer som fångarna har kontakt med som inte föreskrivits i lag. Insamlingen av uppgifter från inte heller vara mer omfattande än det föreskrivs i lagen om behandling av myndigheternas personuppgifter. 

Fängelsepersonalen eller någon annan har inte rätt att använda uppgifterna för att undersöka brott som den häktade har begått före häktningen (774 § i straffprocesslagen, retsplejeloven). Uppgifterna får dock vid behov användas för utredning av brott som begåtts under häktningen. 

Brottspåföljdsmyndigheten har ett nära samarbete med den danska centralkriminalpolisen och polisens underrättelsetjänst. Samarbetet gäller både säkerhetsfrågor på ett allmänt plan och enskilda fångar och uppgifter om dem. Brottspåföljdsmyndigheten strävar efter att stärka säkerheten bl.a. genom att i framtiden, för att förbättra samarbetet, utse en polisman som arbetar i brottspåföljdsmyndighetens utrymmen. Det finns dock inga bestämmelser om detta. 

1.3.1  1.3.1 Brottspåföljdsmyndighetens och förundersökningsmyndigheternas uppgifter och behörighet

1.3.2  Utredning av brott

Riksdagens grundlagsutskott har tagit ställning till att uppgifter och befogenheter som hör till polisen anvisas andra myndigheter. Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande GrUU 67/2016 rd konstaterat att uppgiften att upprätthålla allmän ordning och säkerhet och att förebygga brott har genom lagstiftningen anvisats polisen. Det är i regel exceptionellt och kräver särskilda grunder för att uppgifter och befogenheter som hör till polisen anvisas andra myndigheter. Grundlagsutskottet har i tidigare utlåtanden påpekat att ett lagfäst bemyndigande för en annan myndighet än polisen att göra intrång i de grundläggande fri- och rättigheterna inte utan vidare är förenligt med det nödvändighetskrav som ingår i förutsättningarna (se GrUU 10/2016 rd, s 3, GrUU 49/2014 rd, s. 2/I, GrUU 37/2002 rd, s. 1—2 och GrUU 2/1996 rd, s. 3/I). Utskottet har framhållit att polisen har särskilt utbildning för och erfarenhet av att använda de befogenheter som anknyter till inskränkningar av de grundläggande fri- och rättigheterna. 

Europeiska kommittén mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (CPT) har i flera av sina rapporter om häktning betonat skillnaden mellan brottsutredning och verkställighet av straff. I CPT:s ställningstaganden har det av hävd ansetts att utredning av brott och förvaring av frihetsberövade ska ske separat från varandra (t.ex. CPT/Inf (2017)5-part, CPT/lnf (2015)25, CPT/Inf (2009)5, CPT/lnf(2004)20). 

Brottspåföljdsmyndigheten har inte behörighet att utöva de befogenheter som föreskrivs i förundersökningslagen, tvångsmedelslagen eller polislagen. Användningen av Brottspåföljdsmyndighetens övervaknings- och granskningsbefogenheter och de uppgifter som med hjälp av dem samlas in ska hänföra sig till utförande av de uppgifter som föreskrivs i lagen om Brottspåföljdsmyndigheten (953/2009), fängelselagen, häktningslagen och lagen om verkställighet av samhällspåföljder. 

Eftersom Brottspåföljdsmyndigheten inte är en förundersökningsmyndighet kan inte dess befogenheter grunda sig på utredning av brott. Det är därför motiverat att ändra de bestämmelser om Brottspåföljdsmyndighetens befogenheter och om förutsättningarna för behandling av säkerhetsregistrets uppgifter som närmare behandlas i 1.1. så att utredning av brott som en förutsättning för åtgärderna stryks. 

1.3.3  Teknisk övervakning i fängelset

I 16 kap. 1 § i fängelselagen föreskrivs allmänt om övervakningen av fångar och de lokaler som står till fångarnas förfogande. I praktiken övervakas en stor del av fängelseutrymmena genom kameraövervakning. Övervakningen har genomförts med stöd av den allmänna bestämmelsen i 16 kap. 1 §. I fängelselagen finns närmare bestämmelser endast om teknisk övervakning i samband med besök, observation och observation i isolering. Bestämmelsen i 16 § i lagen om integritetsskydd i arbetslivet kan också tillämpas på kameraövervakning i fängelser till den del som övervakningen gäller arbetstagarna. Bestämmelsen har dock inte utarbetats med tanke på den övervakning som säkerheten i fängelset kräver. 

Det är därför motiverat att i fängelselagen föreskriva noggrannare än för närvarande under vilka förutsättningar och i vilka utrymmen teknisk övervakning kan användas. 

1.3.4  Övervakning av fångarnas användning av pengar

Det finns inga bestämmelser om övervakningen av användningen av betalkort. Enbart det faktum att det betalkort som fångarna använder är godkänt av Brottspåföljdsmyndigheten leder inte till att Brottspåföljdsmyndigheten har behörighet att övervaka användningen av betalkortet. Efter det att användningen av kontanter upphörde har det vid Brottspåföljdsmyndigheten ansetts nödvändigt att övervaka användningen av betalkortskonton för att säkerställa att betalkortskontona inte kan användas för brottslig verksamhet. 

I fängelserna har man exempelvis upptäckt fall där det på fångarnas konton under en viss tidsperiod har skett betydande penningöverföringar i form av små gireringar. Det verkar uppenbart att det i dessa fall har varit fråga om narkotikahandel i fängelset.  

En bestämmelse som möjliggör uppföljning av penningrörelsen på betalkortskontona är motiverad i och med att det inte med hjälp av Brottspåföljdsmyndighetens system med betalkort är möjligt att begå brott med anknytning till penningtvätt eller narkotikahandel. Den övervakning av systemet och dess penningrörelse som sker på uppdrag av den som utfärdar betalkortet fokuserar på de skyldigheter som betalningsinstituten har i samband med penningtvätt och terrorism. Den som utfärdar betalkort är skyldig att övervaka användningen av betalkortet i syfte att upptäcka ovanliga transaktioner och penningflöden. Betalningsinstitutet övervakar dock inte användningen av korten för att upprätthålla säkerheten i fängelset. Det är skäl att bedöma om Brottspåföljdsmyndigheten bör ges denna övervakningsbefogenhet. 

1.3.5  Efterlysning

Varken i fängelselagen eller häktningslagen finns bestämmelser om efterlysning av en fånge eller häktad, om han eller hon rymmer eller annars utan tillstånd avlägsnar sig från fängelset, även om det ofta i dessa situationer i praktiken är nödvändigt att efterlysa fången eller den häktade. Till andra delar har man i de lagar som gäller verkställighet av påföljder strävat efter att på ett heltäckande sätt reglera situationer där Brottspåföljdsmyndigheten kan utfärda en efterlysning. Det är motiverat att precisera regleringen. 

1.3.6  Förteckning över tillsynsmyndigheter

I statsrådets förordning om fängelse finns bestämmelser om att fångarna ska ha tillgång till en förteckning över de myndigheter som utövar tillsyn över fängelsets verksamhet. I fängelselagen finns dock inte bemyndigande att utfärda en förordning med bestämmelser om detta. 

1.3.7  Användning av fängelsets egendom

Det finns inte för närvarande särskilda bestämmelser om att förvägra fångar att använda den egendom som Brottspåföljdsmyndigheten har ställt till fångarnas förfogande. Bestämmelsen i 9 kap. 1 § i fängelselagen om förvägran av innehav av personlig egendom är inte direkt tillämplig på den egendom som ställs till fångarnas förfogande. I regeringens proposition till riksdagen med förslag till ändring av fängelselagen, häktningslagen och lagen om verkställighet av samhällspåföljder (RP 263/2016 rd) ändrades bestämmelserna så att betalkort som godkänts av Brottspåföljdsmyndigheten kan ges i fångarnas besittning. I motiveringen till propositionen hänvisades det till förvägran av innehav av betalkort med stöd av 9 kap. 1 § i fängelselagen. 

Vid behandlingen av regeringspropositionen ansåg lagutskottet i sitt betänkande (LaUB 4/2017 rd) att de föreslagna bestämmelserna om att förvägra innehav av betalkort var otydliga. Utskottet fäste också uppmärksamhet vid att dessa situationer också kan gälla annan egendom som fängelset ger i en fånges besittning än betalkort. Frågan bör därför bedömas i ett bredare perspektiv än bara för betalkortens del. Utskottet ansåg följaktligen att det inte var vare sig motiverat eller lämpligt att i samband med riksdagsbehandlingen av den då aktuella propositionen ta in särskilda bestämmelser om förvägran av betalkort i fängelselagen och häktningslagen, utan frågan borde vid behov bedömas separat i ett bredare perspektiv. 

Riksdagens biträdande justitieombudsman har i sitt avgörande EOAK/252/2018 på samma sätt som lagutskottet fäst uppmärksamhet vid flertydigheten när det gäller bestämmelserna om innehav av betalkort. Biträdande justitieombudsmannen ansåg att det är oklart om bestämmelserna om förvägran av innehav av egendom kan tillämpas på innehav av betalkort. Biträdande justitieombudsmannen ansåg det motiverat och behövligt att bedöma behovet av att ändra lagstiftningen till den del det är fråga om att till fångarnas förfogande överlämna egendom, inklusive betalkort, som tillhör Brottspåföljdsmyndigheten. 

Utifrån lagutskottets och biträdande justitieombudsmannens ställningstaganden finns det skäl att bedöma om bestämmelserna om den egendom som ställs till fångarnas förfogande är tillräckligt exakta. 

1.3.8  Anmälningar och lämnande av upplysningar

Det är motiverat att ändra 19 kap. 1 § i fängelselagen så att det i paragrafen samlas alla de omständigheter enligt 1 och 2 § som ska eller kan anmälas till polisen eller någon annan förundersökningsmyndighet eller till åklagaren. Det är motiverat att till bestämmelsen utöver polisen foga andra förundersökningsmyndigheter. 

Med tanke på säkerheten i fängelset och i samhället och med tanke på förebyggandet av brott är det motiverat att till paragrafen också foga ett nytt 3 mom. om Brottspåföljdsmyndighetens rätt att meddela uppgifter som kommit fram i samband med skötseln av Brottspåföljdsmyndighetens uppgifter och som gäller händelser eller personer som med fog kan bedömas ha samband med brottslig verksamhet. Det är fråga om anmälningar till polisen, andra förundersökningsmyndigheter eller åklagaren om iakttagelser av händelser eller personer som Brottspåföljdsmyndighetens tjänstemän gör inom ramen för sina befogenheter och uppgifter. Propositionen innehåller förslag till införande av dessa uppgifter i det övervaknings- och verksamhetsregister som avses i 7 § i lagen om behandling av personuppgifter vid Brottspåföljdsmyndigheten. 

1.3.9  1.3.2 Samarbete mellan Brottspåföljdsmyndigheten och förundersökningsmyndigheterna

I lagen om samarbete mellan polisen, Tullen och Gränsbevakningsväsendet föreskrivs hur myndigheterna ska samarbeta i fråga om myndigheternas lagbestämda uppgifter. Det var tidigare möjligt att ge tjänstemännen vid Brottspåföljdsmyndigheten s.k. särskilda polisbefogenheter som möjliggjorde samarbete med PTG-myndigheterna vid en PTG-kriminalunderrättelseenhet. I och med revideringen av polislagen har detta från ingången av 2017 inte längre varit möjligt. Samarbetet mellan Brottspåföljdsmyndigheten och förundersökningsmyndigheterna i syfte att förhindra kriminalitet under fängelsetiden har efter att de särskilda polisbefogenheterna slopades byggt på bestämmelserna om utlämnande av uppgifter enligt lagarna om behandling av personuppgifter och på handräckning. 

Den rättsliga grunden för ordnandet av samarbetet mellan Brottspåföljdsmyndigheten och polisen har visat sig vara oklar och bristfällig efter att de särskilda polisbefogenheterna slopades. Det är nödvändigt att bedöma den nuvarande regleringens tillräcklighet och omfattning. 

1.3.10  1.3.3 Brottspåföljdsmyndighetens bestämmelser om behandling av personuppgifter

1.3.11  Övervaknings- och verksamhetsregistret

Utifrån gällande bestämmelser är det i viss mån oklart vilka uppgifter i anslutning till upprätthållandet av anstaltssäkerheten som kan antecknas i övervaknings- och verksamhetsregistret enligt 7 § i lagen om behandling av personuppgifter vid Brottspåföljdsmyndigheten. Med tanke på säkerheten i fängelset borde det vara möjligt att anteckna uppgifter om händelser eller personer som kan bedömas ha samband med upprätthållandet av anstaltsordningen eller säkerheten också i sådana fall när uppgifterna inte uppfyller villkoren för registrering i säkerhetsregistret (8 §). 

1.3.12  Säkerhetsregistret

Den allmänna dataskyddslagstiftningen inom Europeiska unionen har ändrats, och också lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet har ändrats. Det är motiverat att till följd av ändringarna granska bestämmelserna om Brottspåföljdsmyndighetens säkerhetsregister. 

När det gäller villkoren för behandlingen av personuppgifter motsvarar bestämmelserna om säkerhetsregistret bestämmelserna om informationssystemet för misstänkta i polisens personuppgiftslag som upphävts. Till följd av Europeiska unionens dataskyddslagstiftning och reformen av lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet är det motiverat att också i fråga om Brottspåföljdsmyndighetens säkerhetsregister bedöma tröskeln för behandling och datainnehållet. 

Polisen kan behandla personuppgifter för att sköta uppgifter som hänför sig till förebyggande och avslöjande av brott i enlighet med 7 § i lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet. Uppgifterna ska gälla personer som med fog kan misstänkas göra sig skyldiga till brott för vilka det strängaste straffet enlig lag är fängelse. 

Förvaltningsutskottet har i sitt betänkande om ändring av polisens personuppgiftslag (FvUB 16/2014 rd) konstaterat att när uppgifter om en person förs in i registret över misstänkta måste kriterierna uppfyllas, det vill säga att personen kan misstänkas göra sig eller ha gjort sig skyldig, alternativt medverka eller ha medverkat till ett brott. Att det inte är så enkelt att tillämpa bestämmelserna om registret över misstänkta framgår enligt förvaltningsutskottet av att registret inte bara innehåller uppgifter om misstänkta personer som har gjort sig skyldiga eller har medverkat till ett brott som nämns i bestämmelsen, utan också uppgifter om ett sådant brott som personerna kan göra sig skyldiga eller medverka till i framtiden. Enligt utskottet är det uppenbart att misstanken i sådana fall måste grunda sig på konkreta iakttagelser som ger anledning att sluta sig till att personen kommer att handla så att kravet "skäl att misstänka” uppfylls på ett godtagbart sätt. Att bedöma hur en person kommer att bete sig i framtiden är kopplat till en så osäker slutledningskedja att risken för felbedömning är mycket stor. I sitt betänkande (FvUB 39/2018 rd) om regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet och till vissa lagar som har samband med den (RP 242/2018 rd) har förvaltningsutskottet också hänvisat till detta. 

Enligt paragrafen om säkerhetsregistret innehåller registret bl.a. sådana uppgifter som behövs för utredning av brott. I avsnitt 1.1. ovan har det förts fram att utredning av brott inte hör till Brottspåföljdsmyndighetens behörighet. Den gällande bestämmelsen är också oklar i fråga om vad som avses med registrering av grunden för observation, eftersom Brottspåföljdsmyndighetens behörighet inte omfattar observation av en person i syfte att inhämta information. När det gäller registreringen av enskilda uppgifter ska villkoren för införande av uppgifterna i säkerhetsregistret bedömas utifrån Brottspåföljdsmyndighetens lagstadgade uppgifter och behörighetsbestämmelser. Det är också skäl att sträva efter att klargöra det rådande läget i fråga om när uppgifter är sådana att de ska införas i övervaknings- och verksamhetsregistret och när de ska antecknas i säkerhetsregistret samt när uppgifter kan antecknas i båda registren. 

I sitt avgörande EOAK 2474/2016 har riksdagens biträdande justitieombudsman också fäst uppmärksamhet vid datainnehållet i säkerhetsregistret där det konstateras att man vid införande av uppgifterna eventuellt inte alltid har hållit sig till sådana exceptionella uppgifter och uppgifter om händelser som allvarligt hotar anstaltsordningen för vilka registret har inrättats. 

1.3.13  Utlämnande av uppgifter till polisen och andra förundersökningsmyndigheter

Enligt offentlighetslagen och andra uttryckliga bestämmelser om utlämnande av uppgifter förutsätter utbytet av information mellan myndigheter i regel att uppgifterna begärs av den myndighet som behöver dem och uppgifterna kan i princip inte lämnas ut på eget initiativ. 

Gällande lagstiftning gör det inte möjligt för Brottspåföljdsmyndigheten att på eget initiativ lämna polisen uppgifter annat än i sådana situationer som avses i 19 kap. i fängelselagen. I synnerhet utlämnande av uppgifter ur Brottspåföljdsmyndighetens säkerhetsregister har vållat problem vid utbytet av uppgifter. Även i fråga om andra uppgifter än de som antecknats i säkerhetsregistret har det i praktiken visat sig vara problematiskt när Brottspåföljdsmyndigheten har uppgifter som polisen borde delges, men polisen inte känner till att Brottspåföljdsmyndigheten har uppgifterna och därför inte kan fråga efter dem. Det ska vara möjligt att effektivt ingripa i brottslig verksamhet och i verksamhet som äventyrar fängelsesäkerheten genom att förebygga sådan verksamhet i fängelset och genom att föra dessa fall till polisen för behandling. 

1.3.14  Teknisk anslutning

I 24 § i lagen om behandling av personuppgifter vid Brottspåföljdsmyndigheten föreskrivs det att de uppgifter som avses i lagens 14—23 § kan lämnas genom teknisk anslutning eller på något annat elektroniskt sätt. För säkerhetsregistrets del finns det inte bestämmelser om utlämnande av uppgifter med hjälp av en teknisk anslutning eller på något annat elektroniskt sätt. Det finns inte heller bestämmelser om vem det är som för säkerhetsregistrets del beslutar om utlämnandet. 

Bestämmelser om utlämnande av information mellan myndigheter via tekniska gränssnitt och elektroniska förbindelser och kontroll av användarrättigheter för informationssystem finns i informationshanteringslagen. Syftet med informationshanteringslagen har varit att minska behovet av att genom speciallagstiftning föreskriva om tekniska sätt att lämna ut uppgifter och att göra det möjligt att avveckla särskilda bestämmelser. Bestämmelsen i 24 § i lagen om behandling av personuppgifter vid Brottspåföljdsmyndigheten om att de uppgifter som avses i lagens 14—23 § kan lämnas genom teknisk anslutning eller på något annat elektroniskt sätt är onödig, eftersom bestämmelserna i informationshanteringslagen om teknisk anslutning till alla delar också gäller Brottspåföljdsmyndighetens alla personregister. Det är därför inte motiverat att föreskriva om teknisk anslutning i lagen om behandling av personuppgifter vid Brottspåföljdsmyndigheten. Om rätten att lämna ut eller ta del av uppgifter ska det däremot fortsättningsvis föreskrivas separat i offentlighetslagen eller i speciallagstiftning. 

2.1.1  2.1.1 Utredning av brott

Som det konstateras i avsnitt 1.1 hör utredning av brott till polisens och de andra förundersökningsmyndigheternas behörighet. För att förtydliga uppgiftsfördelningen mellan Brottspåföljdsmyndigheten och förundersökningsmyndigheterna stryks utredning av brott ur behörighetsbestämmelserna, som har behandlats närmare i det ovannämnda avsnittet. Det är motiverat att precisera övervaknings- och granskningsbefogenheterna enligt fängelselagen och häktningslagen så att de motsvarar uppgiftsfördelningen mellan myndigheterna och Brottspåföljdsmyndighetens lagstadgade uppgifter. 

Enligt 16 kap. 6 § i fängelselagen och 11 kap. 6 § i häktningslagen kan kroppsbesiktning också göras för utredning av ett brott. Propositionen innehåller dock inte förslag till ändring av dessa bestämmelser, eftersom det i förarbetena till fängelselagen och häktningslagen har hänvisats till en motsvarighet till det som föreskrivs i tvångsmedelslagen när det gäller bestämmelserna om kroppsbesiktning (RP 263/2004 rd, s. 196). Det kan därmed till denna del fortfarande anses motiverat med utredning av brott som grund för en åtgärd. 

2.1.2  2.1.2 Teknisk övervakning i fängelset

I fängelselagen föreslås nya bestämmelser om den tekniska övervakningen i fängelselokalerna. Bestämmelserna behövs, eftersom en stor del av fängelselokalerna övervakas tekniskt. För närvarande saknas det dock i lagen exakta bestämmelser om teknisk övervakning. Kameraövervakning är nödvändig för att upprätthålla fängelsesäkerheten. Med stöd av den föreslagna bestämmelsen ska fängelseområdet och fängelselokalerna kunna övervakas med hjälp av tekniska anordningar som förmedlar och upptar bilder. Enligt bestämmelsen ska exempelvis celler och toaletter inte omfattas av kameraövervakningen. Begränsningen är motiverad med tanke på tryggandet av fångarnas integritetsskydd. 

Motsvarande ändringar ska göras i häktningslagen. 

2.1.3  2.1.3 Övervakning av fångarnas användning av pengar

Det finns inte bestämmelser om övervakningen av de betalkort administrerade av Brottspåföljdsmyndigheten som fångarna och de häktade har till sitt förfogande. Övervakningsbehörigheten för den som utfärdar betalkort gäller närmast penningtvätt och förhindrande av finansiering av terrorism. Övervakningen av betalkortskontona för att förhindra bl.a. narkotikahandel i fängelset eller påtryckning av andra fångar är nödvändig för att säkerställa att betalkort godkända av Brottspåföljdsmyndigheten inte kan användas för brottslig verksamhet eller för att äventyra säkerheten i fängelset. Det föreslås därför att det till fängelselagen och häktningslagen fogas bestämmelser som möjliggör övervakning av betalkortskonton. 

Den automatiserade allmänna övervakningen av avvikelser på ett betalkortskonto ska enbart grunda sig på antalet betalningstransaktioner eller på tillgångarnas värde. Det är fråga om faktisk förvaltningsverksamhet. Det ska vara möjligt att övervaka antalet betaltransaktioner och förmögenhetsvärdena på ett betalkort genom övervakning av betalningsrörelser som avviker från sedvanlig betalningsrörelse. Uppgifter som gör det möjligt att identifiera personer ska inte användas vid övervakningen. 

Det ska vara möjligt att fatta beslut om övervakning av uppgifter på en enskild fånges betalkortskonto på basis av eventuella observationer genom allmän massövervakning eller om det behövs av någon annan anledning. Andra anledningar kan bli aktuella på grund av åtgärder från förundersökningsmyndigheternas sida. 

Brottspåföljdsmyndighetens övervakningsbehörighet ska gälla endast sådana betalkort som Brottspåföljdsmyndigheten har godkänt. Det föreslås inte någon behörighet för Brottspåföljdsmyndigheten att övervaka fångarnas övriga penningrörelser. 

I 20 kap. i fängelselagen finns bestämmelser om förbud mot att söka ändring i beslut som gäller läsning och kopiering av brev eller avlyssning och inspelning av telefonsamtal. Det beror på att övervakningen av korrespondens och användningen av telefon ger myndigheten omfattande prövningsrätt där säkerhetsaspekterna har stor betydelse (RP 45/2014 rd). Detsamma gäller också övervakningen av användningen av betalkortskonton. Förbudet mot att söka ändring är därmed motiverat också med tanke på det beslut som gäller övervakningen av betalkort. Vid en allmän massbaserad övervakning av betalkort, t.ex. granskning av brev, är det fråga om faktiskt förvaltningsverksamhet inte om ett beslut som skapar rättigheter eller skyldigheter. 

Det föreslås också att det till lagen om behandling av personuppgifter vid Brottspåföljdsmyndigheten fogas en ny 29 a § som gör det möjligt att för övervakningen få uppgifter av det betalningsinstitut som beviljar betalkort och från det betalningsinstitut som förmedlar betalningar. 

2.1.4  2.1.4 Efterlysning

Det föreslås att det till fängelselagen och häktningslagen fogas bestämmelser om efterlysning, om fången eller den häktade rymmer eller annars utan tillstånd avlägsnar sig från fängelset. Lagstiftningen är för närvarande bristfällig, eftersom det inte finns bestämmelser om efterlysning i dessa situationer. Bestämmelsen förtydligar bestämmelserna om efterlysning. 

Beslutanderätten har den verkställighetsansvarige tjänstemannen, som vid andra typer av efterlysning. Det föreslås också att fängelselagen ska ändras så att en jourhavande tjänsteman inom brottspåföljdsregionen ska ha behörighet att utfärda en efterlysning i brådskande fall. Detta är motiverat, eftersom efterlysningarna ofta inträffar utanför tjänstetid då den verkställighetsansvarige tjänstemannen inte nödvändigtvis kan nås. 

2.1.5  2.1.5 Förteckning över tillsynsmyndigheter

Det föreslås att det till fängelselagen och häktningslagen fogas bestämmelser om att fångarna och de häktade ska ha tillgång till en förteckning över de myndigheter som utövar tillsyn över fängelsets verksamhet. För närvarande ingår bestämmelserna i en statsrådsförordning, men i lagen finns inget bemyndigande att utfärda en förordning om detta. Det är motiverat att föreskriva om detta i lag, och därför överförs bestämmelserna till fängelselagen och häktningslagen. 

2.1.6  2.1.6 Användning av fängelsets egendom

Fångarna får till sitt förfogande den egendom som fängelset ger och som beskrivs i avsnittet Nuläge. Bestämmelsen i 9 kap. 1 § i fängelselagen om förvägran av innehav av egendom är inte tillämplig på den egendom som fängelset ger. I praktiken behöver användningen av den egendom som ställts till fångens förfogande inte över huvud taget förvägras, utan fångarna får i enlighet med lag till sitt förfogande exempelvis möbler till cellen och kläder. Redskap som behövs vid sysselsättning eller fritidssysselsättning får fången använda när han eller hon deltar i sysselsättningarna. Det är fråga om faktisk förvaltningsverksamhet, inte om administrativt beslutsfattande som gäller fångarnas rättigheter eller skyldigheter. Brottspåföljdsmyndigheten prövar vilken egendom som ska skaffas till fångarna. Vid prövningen ska dock principerna i 1 kap. i fängelselagen beaktas, t.ex. likabehandling av fångar och normalitetsprincipen. Fångarna har möjlighet att själva skaffa sådan egendom som fängelset inte tillhandahåller. I sådana fall tillämpas 9 kap. 1 § i fängelselagen. 

Också betalkort som godkänts av Brottspåföljdsmyndigheten ställs till varje fånges förfogande. Till följd av att bestämmelserna lämnar rum för tolkning har man i fängelserna ändå varit tvungen att fatta beslut om att förvägra innehav av betalkort, om innehav av bankkort i fängelsecellerna kunnat medföra risker för säkerheten i fängelset. Besluten har i praktiken omfattat hela fängelset. Brottspåföljdsmyndigheten har ansett att det medför en risk att ge bankkort till fångarnas förfogande bl.a. eftersom innehavet av kort kan leda till påtryckning mellan fångarna. Det är dock inte egentligen fråga om att förvägra fångar att använda betalkort, utan besluten har handlat om att korten ska förvaras i fängelsets inskrivning, utom vid de tidpunkter när fången använder kortet. 

Med stöd av vad som anförts ovan är det inte motiverat att föreskriva om villkoren vid förvägran av egendom som ställts till fångarnas förfogande. 

Bestämmelserna om innehav av betalkort ska däremot preciseras på grund av de orsaker som lyfts fram i biträdande justitieombudsmannens avgörande. Begreppet ”ge till förfogande” hänvisar till bestämmelserna i fängelselagens 9 kap. 1 § om att ge en fånges personliga egendom till fångens förfogande. Betalkorten är Brottspåföljdsmyndighetens egendom som ställs till fångarnas förfogande. I exempelvis 9 kap. 1 § 1 mom. 6 punkten i fängelselagen används för sådan egendom begreppet ”ställts till fångarnas förfogande”. De begrepp som i 9 kap. 3 § i fängelselagen används för att ge bankkort till någons förfogande ska därmed ändras så att man i stället använder begreppet ”ställa till förfogande”. 

Enligt 9 kap. 10 § i fängelselagen meddelar Brottspåföljdsmyndigheten närmare föreskrifter om egenskaperna hos, överlämnande och användning av det betalkort som ges i fångarnas besittning. Som konstaterats ovan har biträdande justitieombudsmannen i sitt avgörande ansett att bestämmelsen för närvarande inte gör det möjligt att meddela föreskrifter om huruvida fångar ska kunna få betalkort i sin besittning i cellen, eller om betalkortet ska förvaras i fängelsets inskrivning. Till följd av de ovannämnda hoten mot säkerheten i fängelset ska det åtminstone i vissa fängelser eller fängelseavdelningar vara möjligt att närmare bestämma om förvaringen av betalkort. Bestämmelsen preciseras så att Brottspåföljdsmyndigheten kan bestämma hur ett betalkort ska förvaras i fängelset. 

Motsvarande ändringar ska göras i häktningslagen. 

2.1.7  2.1.7 Anmälningar och lämnande av upplysningar

I 19 kap. 1 och 2 § finns bestämmelser om anmälningar till polisen, andra förundersökningsmyndigheter eller åklagaren. I 1 § 1 mom. regleras endast anmälningar till polisen, inte till andra förundersökningsmyndigheter. I 1 § finns det också bestämmelser om anmälan till den myndighet som har beviljat sociala förmåner. Enligt förslaget ska 19 kap. 1 § i fängelselagen för tydlighetens skull ändras så att det i paragrafen samlas alla de omständigheter enligt 1 och 2 § som ska eller kan anmälas till polisen eller någon annan förundersökningsmyndighet eller till åklagaren. Bestämmelsen i det gällande 1 § 1 mom. gäller skyldigheten att göra en anmälan till polisen när det finns skäl att betvivla att pengar, andra betalningsmedel eller någon annan egendom har ett lagligt ursprung. Till paragrafens 2 mom. överförs oförändrad 19 kap. 2 § i den gällande lagen. I bestämmelsen fastslås att uppgifter om innehållet i brev, andra postförsändelser eller meddelanden, eller om innehållet i fångens telefonsamtal eller elektroniska meddelanden får lämnas till polisen, någon annan förundersökningsmyndighet eller åklagaren, om det behövs för förhindrande eller utredning av brott. För tydlighetens skull ska det nuvarande 2 mom. som gäller anmälan till den myndighet som beviljat en social förmån flyttas som sådant till en egen 2 §. 

Det behöver inte föreskrivas om polisanmälan vid misstänkta brott som kommit fram vid utövandet av befogenheterna. Uppgifter om dömda, häktade eller personer som annars berövats sin frihet är sekretessbelagda med stöd av 24 § 28 punkten i offentlighetslagen. Till dessa uppgifter hör inte sådana grunder för misstanke om brott som kommit till en tjänstemans kännedom, utan sekretessen gäller handlingar och uppgifter som hänför sig till Brottspåföljdsmyndighetens uppgifter. Tystnadsplikten enligt 23 § i offentlighetslagen gäller också tjänstemän. Tystnadsplikten gäller dock inte brottsmisstanke eller uppgifter om hotande gärningar, eftersom det inte finns bestämmelser om att sådana ärenden är sekretessbelagda. Finlands rättsordning känner inte heller till allmän förpliktelse att anmäla brott till polisen. Underlåtenhet att anmäla grovt brott är ett brott, men också här är det fråga om en situation där brottet ännu kunde ha förhindrats (15 kap. 10 § i strafflagen). 

Det föreslås däremot att det till 19 kap. i fängelselagen fogas en bestämmelse om rätten för Brottspåföljdsmyndigheten att också på eget initiativ meddela uppgifter som kommit fram vid skötseln av Brottspåföljdsmyndighetens uppgifter och som gäller händelser och personer som med fog kan bedömas ha samband med brottslig verksamhet. Det är fråga om att Brottspåföljdsmyndighetens tjänstemän ska kunna anmäla till polisen iakttagelser av händelser eller personer som myndigheten gjort inom ramen för sina befogenheter och uppgifter. Polisen bedömer i egenskap av förundersökningsmyndighet vilken betydelse informationen ska ges. 

2.3.1  2.3.1 Övervaknings- och verksamhetsregistret

Det är i viss mån oklart vilka uppgifter om upprätthållande av fängelsesäkerheten som kan antecknas i övervaknings- och verksamhetsregistret (7 §) enligt lagen om behandling av personuppgifter vid Brottspåföljdsmyndigheten, om uppgifterna inte uppfyller kraven för registrering i säkerhetsregistret (8 §). Det föreslås därför att det till 7 § i lagen om behandling av personuppgifter vid Brottspåföljdsmyndigheten fogas en bestämmelse om registrering av uppgifter av detta slag i informationssystemet. Lagens nya 7 § 5 mom. klargör möjligheterna att i informationssystemet registrera uppgifter om personer eller händelser som på grund av omständigheterna eller en persons uppträdande med fog kan bedömas ha samband med upprätthållande av anstaltssäkerheten eller anstaltsordningen. Om det i fängelset görs en observation av en händelse som kan äventyra säkerheten i fängelset, men det trots allt inte är fråga om en så exceptionell observation att den ska antecknas i säkerhetsregistret, ger bestämmelsen en möjlighet att föra in uppgiften i övervaknings- och verksamhetsregistret. Observationer i anslutning till exempelvis radikalisering och organiserad kriminalitet kan behandlas med stöd av bestämmelsen. 

Den föreslagna bestämmelsen gör det möjligt att i fängelset bättre än tidigare vid övergång från ett skift till ett annat ge information från en tjänsteman till en annan, på motsvarande sätt som avsikten var med den paragraf om ordningsregister som tidigare ingick i lagen om behandling av personuppgifter vid verkställighet av straff (422/2002). När den nuvarande lagen om behandling av personuppgifter vid Brottspåföljdsmyndigheten stiftades ansågs det inte nödvändigt med bestämmelser av detta slag. Det har dock visat sig att det för det praktiska arbetet behövs dylik registrering av exceptionella observationer som görs på fängelseavdelningarna och av förmedlande av uppgifterna inom den egna enheten vid övergång från ett skift till ett annat eller för fortsatt uppföljning av utvecklingen. 

Den föreslagna bestämmelsen är också förenlig med det nya 1 § 3 mom. som enligt förslaget ska fogas till 19 kap. i fängelselagen. Enligt momentet får Brottspåföljdsmyndigheten meddela polisen, någon annan förundersökningsmyndighet eller åklagaren uppgifter som kommit fram i samband med övervakningen av fångarna eller vid skötseln av Brottspåföljdsmyndighetens andra uppgifter och som gäller händelser eller personer som med fog kan bedömas ha samband med brottslig verksamhet. Registrering av dessa uppgifter i informationssystemet och, om villkoren uppfylls, anmälan till förundersökningsmyndigheterna eller åklagaren motsvarar det säkerställande av information i rätt tid i Brottspåföljdsmyndigheten och mellan förundersökningsmyndigheterna och åklagaren som ingår i propositionen och vars avsikt är att förhindra brott och garantera anstaltssäkerheten. 

2.3.2  2.3.2 Säkerhetsregistret

I propositionen föreslås det att 8 § i lagen om behandling av personuppgifter vid Brottspåföljdsmyndigheten förnyas. Avsikten är att beakta ändringarna i Europeiska unionens dataskyddslagstiftning och i polisens personuppgiftslag. 

Syftet med ändringen av paragrafen om Brottspåföljdsmyndighetens säkerhetsregister är att förtydliga regleringen i förhållande till den ovannämnda regleringen. Syftet är också att förtydliga när uppgifter är sådana att de ska antecknas i övervaknings- och verksamhetsregistret och när de ska antecknas i säkerhetsregistret samt när uppgifter kan antecknas i båda registren. Avsikten med ändringarna är också att precisera villkoren för registrering av uppgifter i säkerhetsregistret. 

De uppgifter som ska antecknas i säkerhetsregistret är uppgifter som hänför sig till enskilda misstankar som inte bygger på observation eller inhämtande av information. Uppgifterna kan antecknas i registret om det uppstår en konkret, grundad misstanke om att fången gör sig skyldig till ett brott för vilket det föreskrivna strängaste straffet är fängelse. Avsikten är att förhindra brott och upprätthålla anstaltssäkerheten. 

Utredning av brottslighet är inte längre en grund för lagring av uppgifter, eftersom utredning av brott inte hör till Brottspåföljdsmyndighetens behörighet. Grunden för observation ska inte heller längre antecknas, eftersom Brottspåföljdsmyndighetens behörighet inte omfattar observation av en person i syfte att inhämta information. Det som registreringen i säkerhetsregistret grundar sig på ska däremot antecknas för att verifiera att det är fråga om en sådan uppgift som ska antecknas i säkerhetsregistret. 

Enligt gällande lag innehåller säkerhetsregistret uppgifter om personer som skäligen kan misstänkas 1) göra sig skyldiga eller ha gjort sig skyldiga till ett brott som kan leda till fängelse, eller 2) medverka eller ha medverkat till ett brott som kan leda till fängelse i mer än sex månader. Enligt det föreslagna 8 § 1 mom. om säkerhetsregistret ska registret innehålla sådana uppgifter som hänför sig till förhindrandet av brott som begås under fängelsestraff eller till upprätthållandet av anstaltssäkerheten och vilka gäller intagna i en enhet vid Brottspåföljdsmyndigheten som med fog kan antas göra sig skyldiga till brott för vilka det strängaste straffet enligt lag är fängelse. Tröskeln för behandling motsvarar det som föreskrivs i 7 § i lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet som förutsättning för behandling av personuppgifter. Enligt paragrafen får polisen behandla personuppgifter för utförandet av en uppgift som anknyter till bl.a. förebyggande eller avslöjande av brott och som gäller personer som med fog kan antas ha gjort sig eller göra sig skyldiga till brott för vilka det strängaste straffet enligt lag är fängelse. Tröskeln för behandling i den gällande paragrafen om säkerhetsregistret motsvarade tröskeln för behandling i fråga om informationssystemet för misstänkta i 4 § i den upphävda lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet. Det är motiverat att tröskeln för behandling fortsättningsvis är lika vid behandlingen av information, i synnerhet när syftet är att effektivisera behandlingen av rätt och rättidig information mellan Brottspåföljdsmyndigheten och polisen i syfte att förhindra kriminalitet under fängelsetiden. 

Därtill ska bestämmelsen preciseras så att uppgifter som ska antecknas i säkerhetsregistret kan vara sådana som fås från de uppgifter som ankommer på Brottspåföljdsmyndigheten enligt behörighetsbestämmelserna i fängelselagen eller häktningslagen, där utövandet av befogenheterna kan grunda sig på förhindrande av brott. 

Vidare ska det i säkerhetsregistret kunna antecknas uppgifter som anknyter till den registrerade och som Brottspåföljdsmyndigheten fått ur andra myndigheters register samt tips av andra myndigheter eller enskilda. Dessa uppgifter kan behandlas när förutsättningarna i 1 mom. uppfylls. 

Säkerhetsregistret kan på motsvarande sätt som i den gällande lagen också innehålla uppgifter om sådana exceptionella händelser i fängelset som äventyrar säkerheten och som det anses att man inte kan registrera i övervaknings- och verksamhetsregistret. 

Sådana uppgifter gällande anstaltsordningen och säkerheten som kommit fram vid skötseln av Brottspåföljdsmyndighetens uppgifter och som inte ska antecknas i säkerhetsregistret kan i enlighet med den föreslagna ändringen av 7 § antecknas i övervaknings - och verksamhetsregistret. Om uppgifterna är nödvändiga för verkställigheten av samhällspåföljder kan de i enlighet med 6 § 2 mom. 6 punkten i lagen om behandling av personuppgifter vid Brottspåföljdsmyndigheten antecknas i samhällspåföljdsregistret. Brottspåföljdsmyndighetens uppgift och behörighet i fråga om dem som avtjänar samhällspåföljd är att under verkställigheten av straffet stödja de dömda för att främja deras sociala anpassning och öka deras beredskap för ett liv utan kriminalitet. Under fängelsetiden och häktningen är Brottspåföljdsmyndighetens uppgift däremot att förhindra att brott begås. Upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet har i lagstiftningen anförtrotts polisen. 

Riksdagens grundlagsutskott har i sitt utlåtande (GrUU 19/2012 rd) förutsatt att detaljerade och uttömmande bestämmelser om datainnehållet i säkerhetsdataregistret utfärdas. I 2 mom. i den gällande lagen finns en detaljerad förteckning över de uppgifter som ska föras in i säkerhetsregistret. I propositionen föreslås vidare detaljerade bestämmelser om datainnehållet i säkerhetsregistret, så att bestämmelserna bygger på sådana uppgifter som kommit fram vid användningen av befogenheter uttryckligen föreskrivna i fängelselagen eller häktningslagen och som gäller personer som med fog kan antas göra sig skyldiga till brott för vilka det strängaste straffet enligt lag är fängelse. 

2.3.3  2.3.3 Utlämnande av uppgifter

I propositionen föreslås det att bestämmelserna om utlämnande av uppgifter från Brottspåföljdsmyndigheten ändras. Brottspåföljdsmyndigheten ska trots sekretessbestämmelserna ges rätt att på eget initiativ till polisen, Tullen och Gränsbevakningsväsendet lämna sådana uppgifter som den med stöd av gällande lag har rätt att på begäran lämna för förhindrande, avslöjande, utredning eller överlämnande för åtalsprövning av brott. För närvarande kan Brottspåföljdsmyndigheten inte på eget initiativ lämna sådana uppgifter till polisen som det finns skäl att underrätta polisen om men som polisen inte känner till att Brottspåföljdsmyndigheten har och därför inte kan fråga efter. Det har visat sig att bestämmelsen om överlåtelse från Brottspåföljdsmyndigheten till polisen av uppgifter införda i säkerhetsregistret lämnar rum för tolkning. 

Vid utlämnande av uppgifter på eget initiativ från Brottspåföljdsmyndighetens personregister till polisen, Tullen eller Gränsbevakningsväsendet ska den som lämnar ut uppgiften alltid från fall till fall bedöma om utlämnande av uppgifter är behövligt (verkställighets-, samhällspåföljds- och övervaknings- och verksamhetsregistret) eller nödvändigt (säkerhetsregistret) med tanke på användningsändamålet. Den myndighet som får uppgifterna ska exakt ange de uppdrag i vilka de tjänstemän som har rätt att behandla informationen arbetar. Den myndighet som får uppgifterna ska också se till att uppgifterna är skyddade på behörigt sätt. 

Överlåtande av uppgifter till förundersökningsmyndigheterna på eget initiativ är nödvändigt för att uppgifter från fängelset om personer eller händelser som eventuellt har samband med brottslig verksamhet kan röjas för förundersökningsmyndigheterna. Det är fråga om motsvarande uppgifter som förundersökningsmyndigheterna har rätt att få på begäran. Vid Brottspåföljdsmyndigheten har det upptäckts situationer där Brottspåföljdsmyndigheten har haft t.ex. tips som inte har kunnat vidarebefordras till polisen, eftersom lagen inte har gjort det möjligt att lämna uppgifter på eget initiativ. I fängelset kan det t.ex. observeras att en viss person har täta kontakter med medlemmarna i en organiserad kriminell sammanslutning, och detta kan vara information som skulle vara till nytta för polisen för att förhindra brott, men informationen når aldrig polisen, eftersom den enligt gällande bestämmelser inte kan anmälas till polisen på eget initiativ. Det är också nödvändigt att lämna ut uppgifter på eget initiativ för att Brottspåföljdsmyndigheten ska kunna lämna ut uppgifter om en fånge som ska efterlysas. 

2.3.4  2.3.4 Teknisk anslutning

Det föreslås att bestämmelsen i 24 § 1 mom. i lagen om behandling av personuppgifter vid Brottspåföljdsmyndigheten om teknisk anslutning och annat elektroniskt förfarande upphävs, eftersom det i informationshanteringslagen i egenskap av allmän lag föreskrivs om utlämnande av uppgifter mellan myndigheter via tekniska gränssnitt eller en elektronisk förbindelse och om kontroll av användarrättigheter för informationssystem. Brottspåföljdsmyndigheten har öppnat en elektronisk förbindelse till polisen på det sätt som lagen medger. 

I informationshanteringslagen föreskrivs om det sätt på vilket uppgifter kan ges till en annan myndighet via ett tekniskt gränssnitt eller en elektronisk förbindelse. Om rätten att lämna ut eller ta del av uppgifter föreskrivs det också separat i offentlighetslagen eller i speciallagstiftning, t.ex. i lagen om behandling av personuppgifter i Brottspåföljdsmyndigheten och lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet. Bestämmelserna i informationshanteringslagen gäller till alla delar Brottspåföljdsmyndighetens alla personregister, också säkerhetsregistret. 

I informationshanteringslagen föreskrivs också om kontroll av användarrättigheter för informationssystem och insamling av logginformation. Lagen innehåller också bestämmelser om informationssäkerhet. Syftet med informationshanteringslagen har varit att göra det möjligt att förenhetliga och avveckla särskilda bestämmelser. Enligt lagen är det möjligt att med hjälp av ett tekniskt gränssnitt lämna uppgifter mellan myndigheter eller öppna en elektronisk förbindelse för en myndighet under de förutsättningar som närmare anges i paragraferna. 

I förarbetena till informationshanteringslagen (RP 284/2018 rd, s. 113) betonas det i fråga om 22 § att information kan lämnas ut via ett tekniskt gränssnitt endast om den mottagande myndigheten enligt lag har rätt till information som överförs via tekniska gränssnitt. Bestämmelsen möjliggör inte obegränsat tillträde till en annan myndighets informationslager och informationsmaterial som finns i dem. 

I 2 mom. föreskrivs det uttryckligen att informationsöverföring via tekniska gränssnitt mellan informationssystem ska genomföras så att man tekniskt säkerställer uppgifternas behövlighet och nödvändighet i det enskilda fallet med tanke på skötseln av den mottagande myndighetens uppgifter, om överlåtelsen avser personuppgifter eller sekretessbelagd information. Inte heller öppnande av elektronisk förbindelse enligt 23 § ger obegränsad tillgång till en myndighets informationslager och till informationsmaterial som finns i dem. Enligt förarbetena till lagen (RP 284/2018 rd, s. 115) är syftet med bestämmelsen att ersätta regleringen av teknisk anslutning i sådana situationer där avsikten med en teknisk anslutning är att öppna en separat elektronisk förbindelse till en annan myndighet. Enbart rätten att få information räcker inte för öppnande av en elektronisk förbindelse, utan dessutom krävs skyddsåtgärder. Enligt bestämmelsen är en förutsättning för öppnande av en elektronisk förbindelse bl.a. att förbindelsen begränsas till endast enskilda sökningar av sådana behövliga eller nödvändiga uppgifter som är förenliga med informationsrätten och att informationens användningsändamål utreds i samband med sökningen. Myndigheten ska dessutom upprätta en elektronisk förbindelse så att det informationssystem som möjliggör förbindelsen automatiskt identifierar avvikande informationssökningar. Bestämmelserna i informationshanteringslagen om de förutsättningar som gäller användningen av tekniskt gränssnitt och elektroniska förbindelser tryggar för sin del att metoderna för teknisk anslutning inte används till informationssökning som inte behövs och en lagstridig informationshantering förhindras. 

Den myndighet som är ansvarig för informationssystemet ska fastställa användarrättigheterna för informationssystemet enligt användarens uppgiftsrelaterade användningsbehov och användarrättigheterna ska hållas uppdaterade. 

2.3.5  2.3.5 Rätt att få uppgifter av dem som beviljar betalkort eller förmedlar betalningar

Det föreslås att det till lagen om behandling av personuppgifter vid Brottspåföljdsmyndigheten fogas en ny 29 a § som gör det möjligt att för förvaltningen av betalkort godkända av Brottspåföljdsmyndigheten och för övervakningen av det i propositionen föreslagna betalkortskontot få uppgifter av betalningsinstitut som beviljar betalkort och eller som förmedlar betalningar. Det är fråga om andra uppgifter än de som gäller förmåner betalda av Brottspåföljdsmyndigheten. 

Förutom för den övervakning av betalkortskonton som föreslås i propositionen ska betalningsinstitutet vid misstänkt missbruk kunna få uppgifter om det betalkortskonto som Brottspåföljdsmyndigheten förvaltar. Brottspåföljdsmyndigheten ska på begäran kunna lämna uppgifter exempelvis också till utsökningsmyndigheten. Brottspåföljdsmyndigheten ska därmed ha rätt att behandla dessa uppgifter.