1  Innehållet i direktivet och dess förhållande till lagstiftningen i Finland

Artikel 1.Mål. Enligt punkt 1 i artikeln är syftet med direktivet att säkerställa att brottsoffer får lämplig information, lämpligt stöd och skydd och kan medverka i straffrättsliga förfaranden. Medlemsstaterna ska säkerställa att brottsoffer erkänns och behandlas på ett respektfullt, hänsynsfullt, individuellt, professionellt och icke-diskriminerande sätt vid alla kontakter med verksamheter för stöd till brottsoffer och verksamheter för reparativ rättvisa eller behöriga myndigheter som är verksamma inom ramen för straffrättsliga förfaranden. De rättigheter som fastställs i detta direktiv ska gälla brottsoffer på ett icke-diskriminerande sätt, inbegripet när det gäller deras uppehållsstatus. 

Punkt 2 i artikeln gäller hur barn som brottsoffer ska bemötas vid tillämpningen av direktivet. Medlemsstaterna ska säkerställa att barnets bästa kommer i främsta rummet och bedöms individuellt. Ett barnorienterat förhållningssätt där vederbörlig hänsyn tas till barnets ålder, mognad, synpunkter, behov och problem ska ha företräde. Barnet och dess eventuella vårdnadshavare eller något annat juridiskt ombud ska informeras om alla åtgärder eller rättigheter med särskild inriktning på barnet. Enligt skäl 14 i ingressen måste barnets bästa vid tillämpningen av direktivet komma i främsta rummet i enlighet med Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter. Barn som är brottsoffer bör betraktas och behandlas som fullvärdiga innehavare av de rättigheter som fastställs i direktivet och bör få utöva de rättigheterna på ett sätt som beaktar deras förmåga att bilda sig egna uppfattningar.  

Enligt 4 kap. 6 § i förundersökningslagen ska parterna och andra som deltar i förundersökningen behandlas finkänsligt. Enligt motiveringen till bestämmelsen kan det i synnerhet för målsägandens intressen krävas taktfullhet när ett känsligt brott undersöks, t.ex. ett sexualbrott. De faktorer som ska beaktas kan också hänföra sig till exempelvis personens ålder eller hälsotillstånd (RP 222/2010 rd, s. 47 och 202).  

Enligt 4 kap. 7 § i förundersökningslagen ska en person som inte har fyllt 18 år vid förundersökning bemötas så som hans eller hennes ålder och utvecklingsnivå förutsätter. Enligt motiveringen till bestämmelsen bör det fästas vikt vid att en minderårig målsägande bemöts finkänsligt t.ex. vid undersökning av ett våldsbrott eller sexualbrott som han eller hon har utsatts för, eftersom brott av det slaget medför traumatiska upplevelser och konsekvenser (RP 222/2010 rd s. 203). Enligt paragrafen ska undersökningsåtgärder som gäller en person som inte har fyllt 18 år i möjligaste mån utföras av utredare som är särskilt förtrogna med denna uppgift.  

Enligt 2 kap. 5 § i förundersökningslagen gäller lagens bestämmelser om parter i tillämpliga delar en vårdnadshavare, intressebevakare eller någon annan laglig företrädare för ett barn som är målsägande. I förundersökningslagen finns det dessutom bestämmelser om när en laglig företrädare för en omyndig får vara närvarande vid förhör och om en skyldighet att underrätta de lagliga företrädarna för en omyndig om förhöret (7 kap. 14 och 15 § i förundersökningslagen).  

Polisstyrelsens har utfärdat anvisningarna "Ett barn som målsägande och vittne i polisverksamhet och vid förundersökningar" (2020/2013/5071). Syftet med anvisningarna är att förenhetliga bemötandet av barn under 18 år i polisverksamheten och i synnerhet vid förundersökningar när barn är brottsoffer. Enligt anvisningarna ska polisen vid förundersökning och annan polisverksamhet särskilt ta hänsyn till barnets välbefinnande. Polisen ska alltid försäkra sig om att barnets situation efter ingripandet fortsättningsvis är trygg och att förhållandena är de bästa för barnet. 

Lagstiftningen behöver inte ändras på grund av artikeln. Den offerpolitiska kommissionen har med utgångspunkt i kommissionens anvisningar bedömt hur uppfyllandet av målen i direktivet ska kunna främjas på annat sätt än genom lagstiftning. God praxis för uppnåendet av målen i direktivet är enligt kommissionens bedömning utvecklande av nationella förfaringssätt/rekommendationer, utbildning, en nationell enhetlig offerpolitik för att tillgodose brottsoffers rättigheter och stöd till och skydd av dem, utvecklande av ett yrkes- och förvaltningsövergripande samarbete, kommunikation som beaktar barn samt Europarådets riktlinjer för ett barnvänligt rättsväsende (Offerpolitiska kommissionens slutrapport s. 72). 

Artikel 2.Definitioner.Punkt 1 i artikeln innehåller definitioner av centrala begrepp i direktivet.  

Enligt punkt 1 a avses i direktivet med "brottsoffer" i) en fysisk person som lidit fysisk, psykisk eller emotionell skada eller ekonomisk förlust som en direkt följd av ett brott, samt ii) familjemedlemmar till en person vars död var en direkt följd av ett brott, och som har lidit skada av den personens död.  

Enligt punkt 1 b avses med "familjemedlemmar" make eller maka, person som lever tillsammans med brottsoffret i en fast nära relation, i ett gemensamt hushåll och i ett stabilt och varaktigt förhållande, släktingar i rakt upp- eller nedstigande led, syskon och personer som är beroende av brottsoffret. 

Enligt punkt 1 c avses med "barn" alla person som är yngre än 18 år. 

Enligt punkt 1 d avses med "reparativ rättvisa" alla processer som gör det möjligt för brottsoffer och förövare att, om de frivilligt samtycker, aktivt medverka till att nå en lösning när det gäller frågor kring brottet, med hjälp av en opartisk tredje part. 

Enligt 2 kap. 5 § i förundersökningslagen är målsäganden part vid förundersökning. Så som det konstateras i motiveringen till paragrafen (RP 222/2010 rd s. 177) definieras inte målsägande i lagstiftningen, eftersom det är omöjligt att ge en uttömmande definition av målsägande. Begreppet målsägande har dock avgränsats närmare via juridiken och rättspraxisen. Som målsägande betraktas allmänt taget den som innehar det skyddsobjekt som kränkts eller äventyrats genom ett brott eller den för vilken det uppkommit ett privaträttsligt anspråk direkt via ett brott. Målsägandens ställning är förenad med rätt att kräva straff för den misstänkte. Via brottet uppkommer det också ofta ett privaträttsligt anspråk för målsäganden, dvs. i praktiken krav på skadestånd. Målsäganden kan från fall till fall vara en fysisk person, dvs. en människa, eller en juridisk person. 

Utgående från det ovanstående kan det konstateras att även om målsägande inte har definierats i nationell lagstiftning, är definitionen av målsägande i rättspraxis mer omfattande än definitionen av brottsoffer i artikel 2.1 a i. En målsägandes rättigheter enligt nationell lagstiftning är inte begränsade till sådana personer som lidit direkt skada på grund av ett brott, utan som målsägande betraktas också den som innehar det skyddsobjekt som kränkts eller äventyrats. Också en juridisk person kan vara målsägande. I propositionen föreslås det inte att den definition som ingår i direktivet tas in i lagstiftningen, eftersom det skulle innebära en inskränkning av den personkrets på vilka de rättigheter som anges i direktivet tillämpas redan för närvarande med stöd av förundersökningslagen och lagen om rättegång i brottmål. 

De rättigheter som anges i artiklarna 6.2, 7.1, 7.3, 11 och 14 samt 24.1 b har begränsats till de brottsoffer som har en sådan roll som brottsoffer i det straffrättsliga systemet i fråga som anges i skäl 20 i ingressen. I skäl 20 konstateras det att brottsoffrens roll i det straffrättsliga systemet och deras möjlighet att aktivt medverka i straffrättsliga förfaranden varierar mellan medlemsstaterna, beroende på det nationella systemet. Brottsoffrens roll kan bestämmas av en eller flera av följande kriterier: 1) huruvida det nationella systemet medger brottsoffret en rättslig ställning som part i de straffrättsliga förfarandena, 2) huruvida brottsoffret är föremål för ett rättsligt krav på eller ombes att aktivt medverka i straffrättsliga förfaranden, till exempel som vittne, och/eller 3) huruvida brottsoffret enligt nationell rätt har laglig rätt att aktivt medverka i straffrättsliga förfaranden och ansöker om detta, i de fall där det nationella systemet inte medger att ett brottsoffer har en rättslig ställning som part i de straffrättsliga förfarandena. Medlemsstaterna bör avgöra vilket av dessa kriterier som föreligger för att fastställa räckvidden av de rättigheter som fastställs i direktivet i de fall där det hänvisas till brottsoffrets roll inom det straffrättsliga systemet i fråga.  

I Finland har brottsoffer alltid om de så vill ställning som part i en rättegång. I Finland bestäms ett brottsoffers ställning således aldrig enligt den grund som nämns sist i skäl 20 i ingressen (punkt 3 ovan), där det hänvisas till sådana straffrättsliga system där offret aldrig kan vara part i en rättegång. I Finland kan ett brottsoffer antingen vara part i de straffrättsliga förfarandena (punkt 1 ovan) eller höras i bevissyfte (punkt 2 ovan).  

Enligt punkt 1 a ii avses med brottsoffer också familjemedlemmar till en person som avlidit till följd av ett brott. Samtliga bestämmelser i direktivet tillämpas således förutom på det egentliga brottsoffret också på familjemedlemmar till en person som avlidit till följd av ett brott. De rättigheter som en målsägande har enligt den nationella lagstiftningen tillkommer också i 1 kap. 17 § 1 mom. i BRL avsedda närstående till någon som har avlidit till följd av ett brott. 

Direktivet innehåller också bestämmelser där familjemedlemmar nämns separat (artiklarna 8, 18, 19 och 21). Dessa bestämmelser tillämpas på familjemedlemmar till alla slags brottsoffer, dvs. också offer för andra brott än brott mot liv. Direktivets bestämmelser om familjemedlemmar kan i Finland vid behov tillämpas på sådana familjemedlemmar som avses i punkt 1 b. 

Specialbestämmelser om barn som är brottsoffer finns i artikel 1.2 och i artikel 24. Enligt punkt 1 c tillämpas dessa bestämmelser på alla personer som är yngre än 18 år. Gällande lagstiftning innehåller motsvarande specialbestämmelser om personer som är yngre än 18 år. Dessa bestämmelser har behandlats närmare i samband med de ovan nämnda artiklarna. Bestämmelserna i gällande lag om användning av ett videoinspelat förhör av ett barn som bevis vid en rättegång gäller inte personer i åldern 15—17 år. Till denna del har lagen dock i samband med revideringen av lagstiftningen om bevisning ändrats så att förfarandet i fortsättningen tillämpas på personer som är yngre än 18 år (RP 46/2014 rd, lagarna 732/2015 och 736/2015). Lagändringen träder i kraft den 1 januari 2016. 

Det förfarande som anges i punkt 1 d motsvaras i Finland av medling vid brott enligt lagen om medling vid brott och i vissa tvister (1015/2005, nedan medlingslagen). Enligt definitionen i lagens 1 § 1 mom. avses med medling vid brott en avgiftsfri tjänst där det ordnas möjlighet för den misstänkte och brottsoffret att genom en opartisk medlares förmedling mötas i förtrolighet för att behandla de psykiska och materiella skador som ett brott orsakat offret och att på egen hand försöka komma överens om åtgärder för att gottgöra dessa skador. 

Lagstiftningen behöver inte ändras på grund av punkt 1. 

Punkt 2 i artikeln innehåller bestämmelser med stöd av vilka åtnjutandet av de rättigheter som fastställts i direktivet kan begränsas för familjemedlemmars del.  

Enligt punkt 2 a får medlemsstaterna fastställa förfaranden för att begränsa antalet familjemedlemmar som kan komma i åtnjutande av rättigheter som fastställs i direktivet, med beaktande av de individuella omständigheterna i varje fall.  

Enligt punkt 2 b får medlemsstaterna fastställa förfaranden för att i förhållande till punkt 1 a ii fastställa vilka familjemedlemmar som har företräde när det gäller utövande av de rättigheter som fastställs i direktivet. Med brottsoffer avses i direktivet förutom det egentliga brottsoffret också familjemedlemmar till en person som har avlidit till följd av ett brott. Den aktuella punkten tillåter dock att det i medlemsstaternas lagstiftning anges vilka familjemedlemmar som har primär rätt att utöva de rättigheter som fastställs i direktivet i det fall att en person har avlidit till följd av ett brott. En sådan bestämmelse finns i 1 kap. 17 § 1 mom. i BRL, där det föreskrivs om utövande av åtalsrätten i det fall att brottsoffret har avlidit till följd av ett brott. Enligt bestämmelsen har den avlidnes make och barn primär rätt att såsom målsägande utöva åtalsrätten. Om den avlidne inte hade make eller barn har den avlidnes föräldrar och syskon rätt att utöva åtalsrätten. Föräldrarna och syskonen har rätt att utöva åtalsrätten också i det fall att den avlidnes make eller barn är misstänkt för det brott som hade dödlig utgång. I rättspraxis har också den avlidnes sambo jämställts med make.  

Lagstiftningen behöver inte ändras på grund av punkt 2. 

Artikel 3.Rätt att förstå och bli förstådd. Artikel 3 innehåller bestämmelser om garantier för lämnande av information i ett straffrättsligt förfarande. Enligt punkt 1 ska medlemsstaterna vidta åtgärder för att hjälpa brottsoffren att förstå och att bli förstådda från och med den första kontakten och vid alla ytterligare nödvändiga kontakter med en behörig myndighet i samband med ett straffrättsligt förfarande, även när den myndigheten lämnar information.  

Enligt punkt 2 ska kommunikationen med brottsoffer ske på ett enkelt och begripligt språk, muntligen eller skriftligen. Vid kommunikationen ska hänsyn tas till brottsoffrens personliga egenskaper, bland annat eventuella funktionshinder som kan påverka förmågan att förstå eller bli förstådd. 

Enligt skäl 21 i ingressen bör information och rådgivning så långt som möjligt lämnas i olika former och på ett sätt som kan förstås av brottsoffret. Information och rådgivning bör ges på ett enkelt och begripligt språk. Under straffrättsliga förfaranden bör det tas hänsyn till brottsoffrets språkkunskaper, ålder, mognad, intellektuella och emotionella kapacitet, läs- och skrivkunnighet och eventuella fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar. Särskild hänsyn bör tas till förståelse- och kommunikationssvårigheter som kan bero på ett funktionshinder, till exempel hörselnedsättning eller talsvårigheter. 

Enligt punkt 3 ska brottsoffer kunna åtföljas av en person som de själva valt vid den första kontakten med en behörig myndighet, förutsatt att detta inte strider mot brottsoffrets intressen och det straffrättsliga förfarandet inte påverkas negativt. Bestämmelsen i 7 kap. 12 § i förundersökningslagen om när personer som stöder den som ska förhöras får vara närvarande uppfyller kraven i punkten när förhöret av målsäganden är en sådan första kontakt med en behörig myndighet som avses i punkten. Förundersökningslagen innehåller däremot ingen uttrycklig bestämmelse om när personer som stöder målsäganden får vara närvarande i det fall att den första kontakten sker redan före förhöret, såsom i samband med en brottsanmälan på polisinrättningen. Det är inte ändamålsenligt att i lag uttryckligen föreskriva om kontakter som sker före förhöret. Också utan en uttrycklig bestämmelse är det klart att det inte finns något hinder för att en person som stöder den som ska förhöras får närvara också vid kontakter som sker före förhöret, om det inte strider mot brottsoffrets intressen eller medför olägenhet för förfarandet.  

Lagstiftningen behöver inte ändras på grund av artikeln. Andra åtgärder än lagstiftningsåtgärder för att främja uppnåendet av målen i artikeln är enligt den offerpolitiska kommissionens bedömning förfaringssätt/rekommendationer, kommunikation, utbildning, bedömning av offrets kommunikativa behov och begränsningar samt grundläggande information till offret i olika språkversioner och på ett klart och begripligt språk (Offerpolitiska kommissionens slutrapport s. 73). 

Artikel 4.Rätt att få information vid den första kontakten med en behörig myndighet. I artikeln åläggs medlemsstaterna en omfattande skyldighet att se till att brottsoffret får information om sina rättigheter och om sina möjligheter att få stöd och skydd. Punkt 1 innehåller en detaljerad förteckning över information som brottsoffer ska erbjudas utan onödigt dröjsmål vid den första kontakten med en behörig myndighet. Enligt punkt 2 kan omfattningen av den information som erbjuds brottsoffren och hur detaljerad den är variera beroende på brottsoffrens särskilda behov och personliga omständigheter samt brottstyp och art. Ytterligare uppgifter kan också tillhandahållas senare beroende på brottsoffrens behov och hur relevanta dessa uppgifter är i varje skede av förfarandena. 

Förundersökningslagen innehåller flera bestämmelser som gäller förundersökningsmyndigheten skyldighet att underrätta målsäganden om hans eller hennes rättigheter. Förundersökningsmyndigheten ska underrätta målsäganden bl.a. om hans eller hennes ställning vid förundersökningen (4 kap. 9 § och 7 kap. 10 §), rätt att anlita biträde vid förundersökningen (4 kap. 10 §), möjlighet att få ett rättegångsbiträde eller en stödperson enligt 2 kap. i BRL (7 kap. 10 §), språkliga rättigheter (4 kap. 12 och 13 § samt 7 kap 10 §) samt eventuella rätt till ersättning med stöd av brottsskadelagen (11 kap. 9 §). Målsäganden ska också i möjligaste mån underrättas om vilka åtgärder som kommer att vidtas med anledning av brott samt om förutsättningarna för undersökning av målsägandebrott (11 kap. 9 §).  

Förundersökningsmyndigheten är redan för närvarande skyldig att underrätta målsägande om organisationer som tillhandahåller stödtjänster. Enligt 4 kap. 10 § i förundersökningslagen ska förundersökningsmyndigheten, när brottets beskaffenhet förutsätter det, fråga målsäganden om denne samtycker till att hans eller hennes kontaktuppgifter ges till en organisation som tillhandahåller stödtjänster för målsägande. Polisstyrelsen har utfärdat en anvisning "Hänvisande av brottsoffer till stödtjänster" (2020/2012/1916), där det ingår anvisningar om hur brottsoffer ska informeras om de hjälp- och stödtjänster som står till deras förfogande hos olika myndigheter och organisationer.  

Enligt 13 § 3 mom. i medlingslagen ska polisen upplysa brottsoffret om möjligheten till medling, när polisen bedömer att ett ärende som den handlägger är lämpligt för medling.  

I propositionen föreslås det att förundersökningsmyndighetens skyldighet att informera om målsägandens rättigheter ska utvidgas. Det föreslås att det i 4 kap. i förundersökningslagen tas in en ny 18 §, där det föreskrivs om en skyldighet att informera om de rättigheter, det stöd och det skydd som avses i punkt 1 a, c, d, e, f och k. På motsvarande sätt som i punkt 2 beror omfattningen av underrättelseskyldigheten på behovet av information i synnerhet med beaktande av omständigheter som hänför sig till målsägandens person och brottets natur. 

Enligt den offerpolitiska kommissionens bedömning kan uppnåendet av målen i artikeln främjas genom utveckling av förfaringssätten samt genom kommunikation och utbildning (Offerpolitiska kommissionens slutrapport s. 73).  

Artikel 5.Rättigheter för brottsoffer i samband med brottsanmälan. Enligt punkt 1 ska brottsoffer få en skriftlig bekräftelse av den formella brottsanmälan som de har gjort till en medlemsstats behöriga myndighet med uppgift om de grundläggande aspekterna av brottet i fråga. Enligt skäl 24 i ingressen ska den skriftliga bekräftelsen av en brottsanmälan innehålla uppgift om de grundläggande aspekterna av brottet, till exempel brottstyp, tidpunkt och plats, samt den eventuella skada eller förlust som har orsakats av brottet. Bekräftelsen bör innehålla ett ärendenummer och tidpunkten och platsen för anmälan, så att den kan tjäna som bevis för att brottet har anmälts, till exempel med avseende på försäkringsfordringar.  

Enligt 3 kap. 1 § i förundersökningslagen ska förundersökningsmyndigheten registrera anmälan utan dröjsmål när någon anmäler ett brott eller en händelse som han eller hon misstänker vara ett brott till förundersökningsmyndigheten. Polisstyrelsen har utfärdat anvisningen "Registrering av uppgifter i informationssystemet för polisärenden (PATJA)" (2020/2013/5231). I informationssystemet för polisärenden registreras bl.a. de anmälningar som görs till polisen samt de åtgärder som vidtagits på grund av anmälningarna. De uppgifter som enligt anvisningen ska registreras i systemet i fråga om en brottsanmälan är bl.a. mottagaren av anmälan, tidpunkten för mottagande av anmälan, anmälningssättet, anmälaren, målsäganden samt händelsetidpunkten och -platsen. Redogörelsen i anmälan består av ett sammandrag och en egentlig redogörelsedel. Sammandraget ska bestå av en kort beskrivning av det inträffade. Av beskrivningen ska gärningen, gärningssättet och gärningsplatsen framgå. I redogörelsedelen skrivs en beskrivning av det inträffade så att brottsrekvisitet, gärningssättet och följderna tydligt framgår. I redogörelsedelen antecknas de skador brottet gett upphov till eller en preliminär uppskattning av skadorna. Parterna ges på begäran en kopia av anmälan.  

Eftersom det för närvarande inte föreskrivs i lag om lämnande av en skriftlig bekräftelse, föreslås det i propositionen att en bestämmelse om detta ska tas in i 3 kap. 1 § i förundersökningslagen. Paragrafen gäller registrering av anmälan om brott. Den kopia av anmälan som ges parterna för närvarande uppfyller innehållsmässigt kraven i punkt 1 när det gäller vilka uppgifter som ska ingå i en skriftlig bekräftelse av målsägandens brottsanmälan. Den skriftliga bekräftelsen kan också vara en annan handling som innehåller de grundläggande uppgifterna om anmälan och om det brott eller den händelse som har anmälts. 

Enligt punkt 2 ska brottsoffer kunna göra en brottsanmälan på ett språk som de förstår eller genom att få nödvändigt språkligt stöd. Enligt 4 kap. 12 § i förundersökningslagen har en målsägande rätt att vid förundersökning använda ett språk som han eller hon förstår och kan tala tillräckligt bra. Förundersökningsmyndigheten ska ta reda på om en målsägande behöver tolkning och se till att en målsägande får den tolkning som han eller hon behöver. Enligt förarbetena till lagen gäller paragrafen förundersökning i s.k. vid bemärkelse, dvs. också händelser och åtgärder under tiden innan förundersökningen inleds, t.ex. anmälan om brott (RP 222/2010 rd s. 210). Lagstiftningen behöver således inte ändras på grund av denna punkt. 

Punkt 3 förutsätter att brottsoffer får tillgång till kostnadsfri översättning av den skriftliga bekräftelsen av sin brottsanmälan om brottsoffren så begär, på ett språk som de förstår. Gällande lagstiftning innehåller ingen uttrycklig bestämmelse om översättning av en bekräftelse av en brottsanmälan. I propositionen föreslås det att en bestämmelse som motsvarar punkt 3 tas in i 4 kap. 13 § 1 mom. i förundersökningslagen. Paragrafen gäller översättning av handlingar.  

Enligt den offerpolitiska kommissionens bedömning kan uppnåendet av målen i artikeln främjas genom utveckling av förfaringssätten (Offerpolitiska kommissionens slutrapport s. 73).  

Artikel 6.Rätt att erhålla information om det egna ärendet. Enligt punkt 1 ska brottsoffer utan onödigt dröjsmål informeras om att de har rätt att erhålla följande information om det straffrättsliga förfarande som har inletts till följd av en anmälan om brott som har begåtts mot brottsoffret och på begäran erhålla sådan information: a) beslut om att lägga ned eller avsluta brottsutredningen eller om att inte åtala förövaren, b) upplysningar om när och var rättegången kommer att äga rum samt innebörden av anklagelserna mot förövaren.  

Enligt gällande lagstiftning delges målsäganden de beslut som avses i punkt 1 a (11 kap. 1 § i förundersökningslagen och 1 kap. 9 § i BRL). I punkt 1 förutsätts dessutom att offret informeras om sin rätt att få information om dessa beslut. I propositionen föreslås det därför att en bestämmelse om skyldigheten att underrätta målsäganden om denna rätt tas in i den föreslagna 4 kap. 18 § 7 punkten i förundersökningslagen. 

I punkt 1 b förutsätts det att brottsoffer på begäran har rätt att få upplysningar om när och var rättegången kommer att äga rum samt innebörden av anklagelserna mot förövaren. Det förutsätts dessutom att brottsoffren informeras om denna rätt. I propositionen föreslås det att det till 5 kap. 15 § i BRL fogas en bestämmelse om att målsäganden har rätt att få en underrättelse av domstolen om tiden och platsen för sammanträdet, om målsäganden har begärt det. En målsägande som önskar få en sådan underrättelse, ska framställa en begäran om detta till domstolen. En bestämmelse om förundersökningsmyndighetens skyldighet att underrätta målsäganden om denna rätt tas in i den föreslagna 4 kap. 18 § 9 punkten i förundersökningslagen.  

Enligt punkt 2 ska brottsoffer, i enlighet med den roll de har i det berörda straffrättsliga systemet, utan onödigt dröjsmål informeras om att de har rätt att erhålla följande information om det straffrättsliga förfarande som har inletts till följd av en anmälan om brott som har begåtts mot brottsoffret och på begäran erhålla sådan information: a) slutliga domstolsavgöranden, b) upplysningar om hur det straffrättsliga förfarandet fortskrider, med undantag för om utlämnandet av dessa upplysningar skulle kunna försvåra en korrekt handläggning av ärendet. 

I punkt 2 a förutsätts det att brottsoffer på begäran har rätt att få information om slutliga domstolsavgöranden. Det förutsätts dessutom att brottsoffren informeras om denna rätt. Enligt 11 kap. 12 § i BRL ges parterna som expedition en kopia av domen. En bestämmelse om skyldigheten att underrätta målsäganden om denna rätt tas in i den föreslagna 4 kap. 18 § 9 punkten i förundersökningslagen.  

Bestämmelser om en målsägandes rätt att få information vid förundersökning finns i 4 kap. 15 § i förundersökningslagen och i 12 § i lagen om offentlighet vid rättegång i allmänna domstolar (370/2007). Enligt 11 kap. 9 § i förundersökningslagen ska förundersökningsmyndigheten underrätta målsäganden i möjligaste mån om vilka åtgärder som kommer att vidtas med anledning av brott som genom anmälan eller på något annat sätt kommit till förundersökningsmyndighetens kännedom. Bestämmelserna uppfyller kraven i punkt 2 b i fråga om rätten att få information. I punkt 2 förutsätts det dessutom att målsäganden informeras om sin rätt att få den information som avses i led b. I propositionen föreslås det att en bestämmelse om denna informationsskyldighet tas in i den föreslagna 4 kap. 18 § 9 punkten i förundersökningslagen.  

Enligt punkt 3 ska den information som lämnas enligt punkterna 1 a och 2 a innehålla skälen eller en kortfattad sammanfattning av skälen till beslutet i fråga, med undantag för ett jurybeslut eller ett beslut där motiveringen är konfidentiell, i de fall motiveringen av sådana beslut enligt nationell rätt inte lämnas ut. 

Enligt punkt 4 ska brottsoffers önskan att erhålla information eller inte vara bindande för den behöriga myndigheten, såvida inte denna information måste tillhandahållas med anledning av brottsoffrets rätt till aktiv medverkan i de straffrättsliga förfarandena. Medlemsstaterna ska tillåta brottsoffer att när som helst ändra sin önskan, vilken sedan ska beaktas. 

Enligt punkt 5 ska brottsoffer ges möjlighet att utan onödigt dröjsmål underrättas om när den person som har frihetsberövats, åtalats eller dömts för brott i ett straffrättsligt ärende som berör dem försätts på fri fot eller har rymt. Dessutom ska brottsoffer underrättas om alla relevanta skyddsåtgärder som utfärdas för dem om förövaren friges eller rymmer. Brottsoffer ska enligt punkt 6 på begäran erhålla den information som föreskrivs i punkt 5, åtminstone i de fall då de kan befinna sig i fara eller det finns en konstaterad risk för skada för dem, såvida det inte finns konstaterad risk för skada för förövaren till följd av underrättelsen. Enligt skäl 32 i ingressen bör hänvisningen till ”konstaterad risk för skada för brottsoffren” omfatta sådana faktorer som brottets art och allvar och risken för vedergällning. Därför bör den inte tillämpas på situationer där mindre förseelser har begåtts och där risken för att offret ska skadas således endast är mycket låg. 

Bestämmelser om anmälan om att en fånge har frigivits eller avlägsnat sig från fängelset finns i 19 kap. 4 § i fängelselagen (767/2005). Enligt 16 kap. 1 § 9 punkten i häktningslagen (768/2005) tillämpas vid verkställighet av häktning på motsvarande sätt vad som i 19 kap. i fängelselagen föreskrivs om anmälningar i fråga om verkställighet av fängelse. Anmälan om att en fånge eller en häktad frigivits eller avlägsnat sig från fängelset får lämnas till målsäganden, om det på grund av fångens eller den häktades beteende eller av denne framförda hotelser finns grundad anledning att misstänka att fången eller den häktade gör sig skyldig till ett brott som riktar sig mot målsägandens liv, hälsa eller frihet eller mot en sådan persons liv, hälsa eller frihet som står målsäganden nära. Har fången eller den häktade meddelats besöksförbud, kan anmälan också göras till den som förbudet avses skydda. 

Enligt förarbetena (RP 217/2001 rd s. 7) till gällande 19 kap. 4 § i fängelselagen kräver tillämpningen av bestämmelsen att det uppkommer en konkret anledning att misstänka att en fånge efter frigivningen kommer att begå ett brott som riktar sig mot målsägandens eller någon annan persons liv, hälsa eller frihet. Endast den omständigheten att en fånge dömts för ett våldsbrott är i och för sig otillräcklig. Enligt den gällande bestämmelsen har myndigheterna inte heller någon skyldighet att underrätta målsäganden om en frigivning, endast rätt att meddela detta. Motsvarande bestämmelser tillämpas på frigivning av häktade.  

I propositionen föreslås det att det i 4 kap. i förundersökningslagen tas in en ny 19 §. Genom den genomförs kravet i artikel 6.5 på att brottsoffer ges möjlighet att underrättas om en frigivning av en fånge eller en häktad. Dessutom föreslås det att bestämmelserna i fängelselagen och häktningslagen kompletteras så att Brottspåföljdsmyndigheten i de fall som avses i artikel 6.6 i direktivet är skyldig att underrätta målsäganden om att en fånge eller en häktad har frigivits eller, på vissa villkor, annars avlägsnat sig från fängelset (det föreslagna 19 kap. 4 § 2 mom. i fängelselagen och 16 kap. 1 § 2 mom. i häktningslagen). Motsvarande skyldighet ska enligt lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen gälla polisen när en häktad förvaras i polisens utrymmen (det föreslagna 16 kap. 2 § 2 mom. i lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen). 

I propositionen föreslås det att det i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999), förundersökningslagen och lagen om offentlighet vid rättegång i allmänna domstolar tas in bestämmelser om sekretess i fråga om en begäran från målsäganden om att få en anmälan om frigivning och sekretess i fråga om dessa anmälningar. Med stöd av bestämmelsen om inskränkningar i den registrerades rätt till insyn i 27 § 1 mom. 2 punkten i personuppgiftslagen (523/1999) har en fånge eller en häktad inte rätt till insyn när det gäller dessa uppgifter. I propositionen föreslås det att en specialbestämmelse om inskränkningar i rätten till insyn dessutom för tydlighetens skull tas in i lagen om behandling av personuppgifter vid Brottspåföljdsmyndigheten (1069/2015). 

Enligt den offerpolitiska kommissionens bedömning kan uppnåendet av målen i artikeln främjas genom utveckling av förfaringssätten/genom rekommendationer och kommunikation (Offerpolitiska kommissionens slutrapport s. 73).  

Artikel 7.Rätt till tolkning och översättning. Enligt punkt 1 ska brottsoffer som inte förstår eller talar det språk på vilket de straffrättsliga förfarandena genomförs på begäran få tillgång till kostnadsfri tolkning, i enlighet med den roll de har i det straffrättsliga systemet i fråga vid straffrättsliga förfaranden, åtminstone när de utfrågas eller hörs av utredande eller rättsliga myndigheter, till exempel vid polisförhör, och att de blir tolkade i samband med deras aktiva medverkan vid domstolsförhandlingar samt vid nödvändiga preliminära utfrågningar. Enligt 4 kap. 12 § 4 mom. i förundersökningslagen har personer som inte är finsk-, svensk- eller samiskspråkiga rätt att vid förundersökning använda ett språk som de förstår och kan tala tillräckligt bra. Förundersökningsmyndigheten ska ta reda på om en part behöver tolkning och se till att en part får den tolkning som han eller hon behöver. Enligt 6 a kap. 2 § 3 mom. i BRL har en målsägande i ett brottmål där åklagaren utför åtal, om han eller hon inte är finsk-, svensk- eller samiskspråkig, rätt att få gratis tolkning vid behandlingen av brottmålet. Domstolen ska på tjänstens vägnar se till att målsäganden får den tolkning som han eller hon behöver. Bestämmelserna ovan täcker förundersökningen och rättegången i sin helhet, inklusive de förhör, domstolsförhandlingar och preliminära utfrågningar som nämns separat i punkten. Gällande lagstiftning uppfyller kraven i punkten. 

Punkt 2 innehåller en bestämmelse om s.k. distanstolkning. Enligt punkten får kommunikationsteknik som videokonferenser, telefon eller internet användas, utan att det påverkar den brottsanklagades rättigheter och i enlighet med reglerna om domstolarnas bedömningsutrymme, förutom när tolken måste vara fysiskt närvarande för att säkerställa brottsoffrens möjligheter att utöva sina rättigheter eller förstå förfarandet. Bestämmelsen motsvarar i stor utsträckning artikel 2.6 i tolkningsdirektivet (2010/64/EU), som gäller misstänkta och åtalade. Distanstolkning kan användas både under förundersökning och under rättegång. Det finns videokonferensutrustning i samtliga allmänna domstolar. Man använder också telefontolkning både i domstolarna och i polisens verksamhet. Förundersökningsmyndigheten eller domstolen avgör dock på basis av prövning om distanstolkning kan användas eller om det krävs att tolken är fysiskt närvarande för att trygga rätten till en rättvis rättegång. I samband med att tolkningsdirektivet genomfördes togs det i lagen in en uttrycklig bestämmelse om användning av distanstolkning vid rättegångar (6 a kap. 2 § 5 mom. i BRL). Om domstolen anser att det är lämpligt, kan tolkning ordnas genom videokonferens eller någon annan lämplig dataförmedling där de som deltar i sammanträdet har sådan kontakt att de kan tala med och se varandra, eller per telefon. Lagstiftningen behöver inte ändras på grund av punkten. 

Punkt 3 gäller brottsoffers rätt till översättningar av väsentliga handlingar. Enligt punkt 6 i artikeln får en handling översättas också muntligen, under förutsättning att en sådan muntlig översättning inte påverkar rätten till en rättvis rättegång. Enligt punkt 3 ska brottsoffer som inte förstår eller talar det språk på vilket de straffrättsliga förfarandena genomförs, i enlighet med brottsoffrens roll i det straffrättsliga systemet i fråga vid straffrättsliga förfaranden, på begäran få tillgång till kostnadsfri översättning av information som är väsentlig för att brottsoffren ska kunna utöva sina rättigheter i straffrättsliga förfaranden, till ett språk de förstår, i den utsträckning som brottsoffren ges tillgång till sådan information. Översättningar av sådan information ska inbegripa åtminstone varje beslut om att avsluta de straffrättsliga förfarandena gällande brott som har begåtts mot dem och, på brottsoffrets begäran, antingen skälen för beslutet, eller en kortfattad sammanfattning av dessa, med undantag för ett jurybeslut eller ett beslut där motiveringen är konfidentiell, i de fall motiveringen av sådana beslut enligt nationell rätt inte lämnas ut. I skäl 34 i ingressen konstateras det att kostnadsfri tolkning bör finnas tillgänglig i samband med att brottsoffer hörs och för att göra det möjligt för dem att medverka aktivt under förfarandena, i enlighet med brottsoffrets roll i det berörda straffrättsliga systemet. När det gäller andra aspekter av de straffrättsliga förfarandena kan behovet av tolkning och översättning variera beroende på specifika frågor, brottsoffrens roll i det straffrättsliga systemet i fråga och deras deltagande i förfarandet samt eventuella särskilda rättigheter. Tolkning och översättning behöver i dessa fall bara tillhandahållas i den mån det krävs för att brottsoffren ska kunna utöva sina rättigheter.  

Punkt 6 innehåller en bestämmelse om en muntlig översättning eller en muntlig sammanfattning. Enligt punkten får utan hinder av punkterna 1 och 3 en muntlig översättning eller en muntlig sammanfattning av väsentliga handlingar tillhandahållas i stället för en skriftlig översättning, under förutsättning att en sådan muntlig översättning eller sammanfattning inte påverkar rätten till en rättvis rättegång. 

Enligt 4 kap. 13 § 1 mom. i förundersökningslagen ska handlingar eller delar av handlingar som ingår i förundersökningsmaterialet och är väsentliga med tanke på saken inom skälig tid skriftligt översättas till det språk som en målsägande använder, om översättningen behövs för att bevaka målsägandens rättigheter. Enligt 2 mom. får med avvikelse från 1 mom. väsentliga handlingar eller delar av eller ett sammandrag av dem översättas muntligt för en målsägande, om inte partens rättsskydd kräver att handlingen översätts skriftligt. Enligt 6 a kap. 3 § 1 mom. i BRL ska det till målsäganden i ett brottmål där åklagaren utför åtal på målsägandens begäran inom skälig tid ges en avgiftsfri skriftlig översättning av domen till den del den gäller målsäganden samt en översättning av ett beslut eller en del av ett beslut som fattas i brottmålet, om översättningen av beslutet behövs för att bevaka målsägandens rättigheter. Enligt 2 mom. får med avvikelse från 1 mom. ovan nämnda handlingar eller delar av eller ett sammandrag av dem översättas muntligt för målsäganden, om inte målsägandens rättsskydd kräver att handlingarna översätts skriftligt.  

Ovan nämnda bestämmelser uppfyller i stor utsträckning kraven i punkterna 3 och 6. Enligt gällande lagstiftning har en målsägande vid en rättegång dock inte rätt till översättning av andra väsentliga handlingar än av domen och av ett beslut som fattas i brottmålet. I propositionen föreslås det därför att bestämmelsen om domstolens översättningsskyldighet (6 a kap. 3 § 1 mom. i BRL) kompletteras så att det till målsäganden i ett brottmål där åklagaren utför åtal på begäran ska ges en översättning också av andra väsentliga handlingar eller delar av dem, om översättningen behövs för att bevaka målsägandens rättigheter.  

Bland de handlingar som ska översättas nämns i punkt 3 särskilt beslut om att avsluta de straffrättsliga förfarandena. Sådana är de beslut som avses i artikel 6.1 a om att lägga ned eller avsluta brottsutredningen eller om att inte åtala förövaren. I gällande lagstiftning finns det inga bestämmelser om översättning av dessa beslut. I propositionen föreslås det därför att det till 4 kap. i förundersökningslagen och till 1 kap. i BRL fogas bestämmelser om översättning av dessa beslut (4 kap. 13 § 1 mom. och 1 kap. 9 § 2 mom. i BRL).  

Medlemsstaterna ska enligt punkt 4 säkerställa att brottsoffer som i enlighet med artikel 6.1 b har rätt till information om när och var rättegången kommer att äga rum och som inte förstår den behöriga myndighetens språk på begäran får en översättning av den information som de har rätt till. Gällande lagstiftning innehåller ingen bestämmelse som motsvarar punkten. I propositionen föreslås det därför att bestämmelsen i 6 a kap. 3 § 1 mom. i BRL om domstolens översättningsskyldighet kompletteras så att det till målsäganden i ett brottmål där åklagaren utför åtal på målsägandens begäran ska ges en översättning av underrättelsen om tiden och platsen för sammanträdet. 

Enligt punkt 5 får brottsoffer lämna in en motiverad ansökan om att en handling ska anses som väsentlig. Det ska inte föreligga någon skyldighet att översätta delar av väsentliga handlingar som inte är relevanta för att brottsoffer ska kunna medverka aktivt i de straffrättsliga förfarandena. Ovan nämnda bestämmelser i 4 kap. 13 § i förundersökningslagen och i 6 a kap. 3 § i BRL uppfyller kraven i punkten. 

Punkt 7 gäller brottsoffers rätt att överklaga ett beslut om att inte tillhandhålla tolkning eller översättning. Medlemsstaterna ska säkerställa att den behöriga myndigheten bedömer huruvida brottsoffer behöver tolkning eller översättning enligt punkterna 1 och 3. Brottsoffer får överklaga ett beslut om att inte tillhandahålla tolkning eller översättning. De processrättsliga reglerna för ett sådant överklagande ska fastställas i nationell rätt. Enligt skäl 35 i ingressen medför brottsoffrets rätt att överklaga ett beslut om att det inte behövs tolkning eller översättning inte någon skyldighet för medlemsstaterna att tillhandahålla någon särskild mekanism eller något särskilt förfarande för överklagande av ett sådant beslut och bör inte leda till att det straffrättsliga förfarandet förlängs på ett oskäligt sätt. En intern omprövning av beslutet i enlighet med befintliga nationella förfaranden skulle vara tillräckligt. 

Enligt 4 kap. 12 § i förundersökningslagen har en målsägande rätt till tolkning vid förundersökning. Förundersökningsmyndigheten ska ta reda på om en part behöver tolkning och se till att en part får den tolkning som han eller hon behöver (4 kap. 12 § 4 mom. i förundersökningslagen). Enligt 4 kap. 13 § i förundersökningslagen ska handlingar som är väsentliga översättas till det språk som målsäganden använder, om översättningen behövs för att bevaka målsägandens rättigheter. Med stöd av nämnda bestämmelser kan en målsägande begära att tolkning ordnas eller att en handling översätts. Om en målsägande är missnöjd med förundersökningsmyndighetens beslut, kan han eller hon anföra förvaltningsklagan hos beslutsfattarens chef. Ärendet kan också föreläggas åklagaren. Dessutom kan målsäganden åberopa bristande tolkning eller översättning när ärendet handläggs i domstol, eftersom domstolen i sista hand ansvarar för att rättegången blir rättvis.  

Enligt 6 a kap. 2 § i BRL har en målsägande rätt till tolkning vid rättegång. Domstolen ska på tjänstens vägnar se till att målsäganden får den tolkning som han eller hon behöver (6 a kap. 2 § 3 mom. i BRL). I 6 a kap. 3 § i BRL föreskrivs det om målsägandens rätt till översättning vid rättegång. Med stöd av nämnda bestämmelser kan en målsägande kräva att tolkning ordnas eller att en handling översätts. Domstolen ska då fatta ett beslut i ärendet. Beslutet kan överklagas i samband med huvudsaken. Ett beslut ska motiveras, om domstolen förkastar målsägandens yrkande (11 kap. 13 § 2 mom. i BRL).  

Ovan nämnda bestämmelser uppfyller kraven i punkt 7. Lagstiftningen behöver således inte ändras på grund av den. 

Enligt punkt 8 får tolkning och översättning samt varje prövning av ett överklagande av ett beslut om att inte tillhandahålla tolkning eller översättning inte på ett oskäligt sätt förlänga det straffrättsliga förfarandet. Lagstiftningen behöver inte ändras på grund av punkten. 

Artikel 10.Rätt att höras. Enligt punkt 1 ska brottsoffer få höras under de straffrättsliga förfarandena och lägga fram bevisning. I de fall där ett barn som är brottsoffer ska höras ska vederbörlig hänsyn tas till barnets ålder och mognad. Enligt punkt 2 ska de processrättsliga regler enligt vilka brottsoffer kan höras under straffrättsliga förfaranden och lägga fram bevisning fastställas i nationell rätt. 

Målsäganden har rätt att förena sig med ett åtal och att åberopa nya omständigheter till stöd för åtalet (1 kap. 14 § 3 mom. i BRL). En målsägande som förenat sig med ett åtal har rätt att lägga fram bevisning i målet. Bestämmelser om hörande av målsäganden vid huvudförhandling finns i 6 kap. 7 § i BRL. Vid huvudförhandling får målsäganden framställa sina yrkanden och grunderna för dem, framlägga bevisning samt slutföra sin talan och då vid behov lägga fram sin uppfattning om svarandens skuld och följden av brottet. Målsäganden kan förhöras i bevissyfte.  

Lagstiftningen behöver inte ändras på grund av artikeln.  

Artikel 11.Rättigheter i samband med beslut om att inte väcka åtal. I punkt 1 förutsätts det att brottsoffer, i enlighet med sin roll i det straffrättsliga systemet i fråga, har rätt till omprövning av ett beslut att inte väcka åtal. De processrättsliga reglerna för sådan omprövning ska fastställas i nationell rätt. Av skäl 43 i ingressen framgår det att den i artikeln avsedda rätten till omprövning av ett beslut om att inte väcka åtal avser beslut som fattas av åklagare och undersökningsdomare eller av brottsbekämpande myndigheter som polistjänstemän, men inte domstolsbeslut.  

Punkt 2 gäller fall där brottsoffrets roll i det straffrättsliga systemet i fråga, i enlighet med nationell rätt, kommer att fastställas först efter att ett beslut har fattats om att väcka åtal mot förövaren. I dessa fall ska åtminstone brottsoffer som har utsatts för grova brott ha rätt till omprövning av ett beslut om att inte väcka åtal. De processrättsliga reglerna för sådan omprövning ska fastställas i nationell rätt. Brottsoffer ska enligt punkt 3 utan onödigt dröjsmål informeras om att de har rätt att få och på begäran få tillräcklig information för att kunna avgöra om de vill begära omprövning av beslut om att inte väcka åtal. Punkt 4 gäller fall där beslutet om att inte väcka åtal fattas av den högsta åklagarmyndigheten vars beslut enligt nationell rätt inte får omprövas. I dessa fall får omprövning verkställas av samma myndighet. Punkt 5 innehåller en undantagsbestämmelse enligt vilken punkterna 1, 3 och 4 inte är tillämpliga när åklagaren har beslutat att inte väcka åtal, om ett sådant beslut leder till tvistlösning utanför domstol, i den mån en sådan möjlighet ges i nationell rätt.  

Enligt 1 kap. 9 § i BRL ska beslutet om åtalseftergift delges målsäganden. Det är möjligt att anföra klagan över beslutet om åtalseftergift hos en högre åklagare, som enligt 11 § i kapitlet har rätt att ta upp ärendet på nytt.  

Enligt 11 kap. 1 § i förundersökningslagen ska det fattas ett skriftligt beslut om att en förundersökning inte görs, att den läggs ned eller att den avslutas utan att saken lämnas till åklagarens prövning. Beslutet ska ges till en part som är närvarande vid förundersökningen eller sändas per post till den adress som han eller hon har uppgett eller som annars är känd. Förvaltningsklagan över beslutet kan lämnas in till den chef som fattat beslutet. Alternativt kan ärendet föreläggas åklagaren (LaUB 44/2010 rd). 

Lagstiftningen behöver inte ändras på grund av artikeln. 

Artikel 12.Rätt till skydd inom ramen för verksamheter för reparativ rättvisa. I punkt 1 föreskrivs det om minimigarantier för rättsskydd när verksamheter för reparativ rättvisa medverkar. Medlemsstaterna ska vidta åtgärder för att skydda brottsoffret från sekundär och upprepad viktimisering, hot och vedergällning, och åtgärderna ska genomföras när verksamheter för reparativ rättvisa medverkar. Sådana åtgärder ska säkerställa att brottsoffer som väljer att delta i förfaranden för reparativ rättvisa har tillgång till säker och kompetent reparativ rättvisa, med uppfyllande av minst de villkor som anges i punkt 1 a—e. 

I punkt 1 a förutsätts det att verksamheter för reparativ rättvisa, med förbehåll för eventuella säkerhetshänsyn, nyttjas endast när det ligger i brottsoffrets intresse, efter frivilligt och välinformerat samtycke från brottsoffret; detta samtycke får när som helst återkallas.  

I punkt 1 b förutsätts det att brottsoffret innan denne lämnar sitt samtycke till att delta i förfarandet för reparativ rättvisa ska få uttömmande och objektiv information om det förfarandet och eventuella resultat samt om hur förfarandet för övervakning av en eventuell överenskommelse ser ut. Enligt punkt 1 c är förutsättningen att förövaren har bekräftat de grundläggande sakförhållandena i ett ärende. Enligt punkt 1 d är förutsättningen att eventuella överenskommelser är frivilliga och hänsyn till dem kan tas vid eventuella vidare straffrättsliga förfaranden. I punkt 1 e förutsätts det att diskussioner som förs i förfaranden för reparativ rättvisa och som inte är offentliga är konfidentiella och inte ska avslöjas i ett senare skede, utom om parterna samtycker eller om det krävs enligt nationell rätt med hänsyn till ett övervägande allmänintresse.  

Enligt 2 § 1 mom. i medlingslagen kan medling endast genomföras mellan parter som personligen och frivilligt har uttryckt sitt samtycke till medlingen och som kan förstå betydelsen av en medling och de avgöranden som träffas under den. Parterna har rätt att återta sitt samtycke när som helst under medlingen. Ovan nämnda bestämmelser uppfyller kravet i punkt 1 a i fråga om ett frivilligt och välinformerat samtycke till medling från brottsoffret, ett samtycke som när som helst får återkallas. 

I 2 § 1 mom. i medlingslagen förutsätts det att parterna innan de ger sitt samtycke till medling ska informeras om sina rättigheter och sin ställning i samband med medlingen. Bestämmelsen uppfyller kraven i punkt 1 b. 

En förutsättning för att medling ska kunna genomföras är enligt 2 § 2 mom. i medlingslagen att den part som deltar i medlingen frivilligt har samtyckt till den. Enligt 19 § 1 mom. i medlingslagen ska medlingen omedelbart avbrytas, om en part återtar sitt samtycke eller om det finns skäl att misstänka att samtycket inte varit frivilligt.  

Uppnådd förlikning mellan den som misstänks för brott och målsäganden utgör en grund för åtalseftergift (1 kap. 8 § 1 mom. 1 punkten i BRL) och en strafflindringsgrund (6 kap. 6 § 3 punkten i strafflagen). Förlikning kan också vara en grund för domseftergift (6 kap. 12 § 4 punkten i strafflagen). Den gällande lagstiftningen uppfyller kraven i punkt 1 d på att överenskommelser vid medlingen är frivilliga och att hänsyn till dem kan tas vid eventuella vidare straffrättsliga förfaranden. 

Enligt 1 § 1 mom. i medlingslagen sker medling i förtrolighet. Enligt lagens 18 § 1 mom. genomförs medling utan att allmänheten är närvarande. Enligt lagens 20 § gäller i fråga om offentlighet för handlingar och tystnadsplikt för dem som deltar i behandlingen av medlingsärenden lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet. I lagens 21 § föreskrivs det dessutom om vittnesförbud och förbud mot att åberopa uppgifter. Ovan nämnda bestämmelser uppfyller kraven i punkt 1 e på att medlingen ska vara konfidentiell.  

Enligt 3 § 1 mom. i medlingslagen kan medling ske i fråga om brott som bedöms vara lämpliga för medling med beaktande av brottets art och tillvägagångssättet, förhållandet mellan den misstänkte och brottsoffret samt övriga omständigheter som helhet. Medling får inte ske i brott mot minderåriga, om offret på grund av brottets art eller sin ålder är i behov av särskilt skydd. Utgångspunkten vid medling är att den ligger i både brottsoffrets och gärningsmannens intresse. Medlingslagen innehåller dock inte någon uttrycklig bestämmelse i enlighet med punkt 1 a om att en förutsättning för medling är att den ligger i brottsoffrets intresse. Den gällande medlingslagen innehåller inte heller någon bestämmelse i enlighet med punkt 1 c om att en förutsättning för medling är att förövaren har bekräftat de grundläggande sakförhållandena i ett ärende. I propositionen föreslås det därför att bestämmelsen om ärenden som behandlas vid medling i 3 § i medlingslagen ses över.  

Enligt punkt 2 ska medlemsstaterna i tillämpliga fall underlätta hänskjutandet av ärenden till verksamheter för reparativ rättvisa, bland annat genom att fastställa förfaranden eller riktlinjer om villkoren för ett sådant hänskjutande. I 13 § i medlingslagen föreskrivs det om initiativ till medling. Enligt paragrafens 3 mom. ska en polis- eller åklagarmyndighet när den bedömer att ett ärende som den handlägger är lämpligt för medling upplysa den misstänkte och brottsoffret om möjligheten till medling och hänvisa dem till medling. Enligt paragrafens 2 mom. får dock endast polis- eller åklagarmyndigheten ta initiativ till medling när det rör sig om ett brott som innefattar våld och som riktat sig mot den misstänktes make, maka, barn eller förälder eller mot någon annan som på liknande sätt är närstående till den misstänkte. Lagstiftningen behöver inte ändras på grund av punkten.  

Enligt den offerpolitiska kommissionens bedömning kan uppnåendet av målen i artikeln främjas genom utveckling av standarder och förfaringssätt för att skydda brottsoffrets intressen samt genom utbildning (Offerpolitiska kommissionens slutrapport s. 73).  

Artikel 13.Rätt till rättshjälp. Enligt artikeln ska medlemsstaterna säkerställa att brottsoffer har tillgång till rättshjälp när de är parter i straffrättsliga förfaranden. De villkor eller processrättsliga regler enligt vilka brottsoffren har tillgång till rättshjälp ska fastställas i nationell rätt.  

Enligt rättshjälpslagen (257/2002) kan en målsägande som på grund av sin ekonomiska ställning inte själv kan betala utgifterna för att sköta saken beviljas rättshjälp och få ett biträde. Arvode till ett biträde som har förordnats med stöd av rättshjälpslagen betalas beroende på målsägandens ekonomiska ställning helt eller delvis av statens medel. Enligt 2 kap. 1 a § i BRL kan det förordnas ett rättegångsbiträde för att bistå målsäganden under förundersökningen och under rättegången, när målet gäller sexualbrott, våld i nära relationer eller brott mot liv, hälsa eller frihet. Rätten till ett rättegångsbiträde är inte beroende av målsägandens ekonomiska ställning, till skillnad från rätt till rättshjälp enligt rättshjälpslagen. Arvode till ett rättegångsbiträde betalas enligt 10 § i kapitlet alltid av statens medel. 

I artikeln förutsätts det inte att brottsoffer ska ha rätt till rättshjälp som betalas av statens medel i alla ärenden, utan medlemsstaterna får själva besluta om förutsättningarna för beviljande av rättshjälp. Ovan nämnda bestämmelser uppfyller således kraven i artikeln och lagstiftningen behöver inte ändras på grund av den. 

Enligt den offerpolitiska kommissionens bedömning kan uppnåendet av målen i artikeln främjas genom kommunikation (Offerpolitiska kommissionens slutrapport s. 73).  

Artikel 14.Rätt till kostnadsersättning. Enligt artikeln ska medlemsstaterna ge brottsoffer som deltar i straffrättsliga förfaranden möjlighet att begära ersättning för kostnader som har uppstått till följd av deras aktiva medverkan i straffrättsliga förfaranden, i enlighet med deras roll i det straffrättsliga systemet i fråga. De villkor eller processrättsliga regler enligt vilka brottsoffer kan få ersättning för kostnader ska fastställas i nationell rätt. 

Enligt skäl 47 i ingressen bör brottsoffer inte förväntas ha kostnader för sin medverkan i straffrättsliga förfaranden. Medlemsstaterna bör enbart vara skyldiga att ersätta nödvändiga kostnader för brottsoffer i samband med deras medverkande i straffrättsliga förfaranden och bör inte vara skyldiga att ersätta brottsoffrens rättegångskostnader. Medlemsstaterna bör ha rätt att tillämpa villkor för ersättning av utgifter enligt nationell rätt, såsom tidsgränser för att begära ersättning för kostnader, standardnivåer för levnadsomkostnader och resekostnader och maximal dagersättning för förlorad inkomst. Rätten till ersättning för kostnader vid straffrättsliga förfaranden bör inte uppkomma i en situation där ett brottsoffer lämnar en utsaga i samband med brottet. Kostnader bör endast ersättas i den mån brottsoffret förpliktas eller anmodas av de behöriga myndigheterna att vara närvarande vid och aktivt medverka i straffrättsliga förfaranden. 

Enligt 1 och 3 § i lagen om bestridande av bevisningskostnader med statens medel (666/1972) har målsägande som kallats att personligen inställa sig vid domstol rätt att av statens medel få skälig ersättning för behövliga kostnader för resa och uppehälle samt för ekonomisk förlust. Bestämmelserna uppfyller kraven i artikeln. Lagstiftningen behöver således inte ändras på grund av den. 

Artikel 15.Rätt att återfå egendom. Enligt artikeln ska brottsoffer vars egendom har beslagtagits i samband med straffrättsliga förfaranden utan dröjsmål återfå egendomen efter ett beslut av en behörig myndighet, såvida egendomen inte är nödvändig för de straffrättsliga förfarandena. De villkor eller processrättsliga regler enligt vilka sådan egendom återlämnas till brottsoffren ska fastställas i nationell rätt. I skäl 48 i ingressen konstateras det att egendom bör återlämnas till brottsoffret så snart som möjligt, om det inte föreligger exceptionella omständigheter, till exempel en tvist om äganderätten eller att innehavet av egendomen är olagligt eller att egendomen i sig själv är olaglig. Rätten att få egendomen återlämnad ska inte påverka legitimt kvarhållande av egendomen för andra rättsliga förfaranden.  

Enligt gällande 7 kap. 1 § 1 mom. i tvångsmedelslagen (806/2011) får föremål, egendom och handlingar tas i beslag, om det finns skäl att anta att 1) de kan användas som bevis i brottmål, 2) de har avhänts någon genom brott, eller 3) de döms förverkade. Föremål, egendom och handlingar som avhänts någon genom brott utan beslag kan enligt motiveringen till bestämmelsen återlämnas omedelbart till ägaren, om förutsättningar för beslag enligt 1 eller 3 punkten inte föreligger och om det inte finns anledning att anta att objektet är förenat med några tvister som ska lösas på det sätt som anges i 23 § 1 och 2 mom. Enligt 14 § i kapitlet ska ett beslag hävas så snart det inte längre behövs. I 23 § i kapitlet föreskrivs det om återlämnande av föremål, egendom och handlingar som tagits i beslag. Paragrafen innehåller bestämmelser om förfarandet i det fall att flera gör anspråk på föremål, egendom och handlingar som tagits i beslag och ska återlämnas. I motiveringen till paragrafen konstateras det att beslagtagna föremål ska återlämnas utan dröjsmål när beslaget har hävts och förutsättningar för återlämnande föreligger (RP 222/2010 rd s. 296).  

Lagstiftningen behöver inte ändras på grund av artikeln. 

Artikel 16.Rätt till beslut om ersättning från förövaren i samband med straffrättsliga förfaranden. Enligt punkt 1 ska medlemsstaterna säkerställa att brottsoffer under loppet av de straffrättsliga förfarandena inom rimlig tid får ett beslut om ersättning från förövaren, utom när nationell rätt föreskriver att ett sådant beslut ska fattas genom andra rättsliga förfaranden. Enligt skäl 49 i ingressen bör rätten till ett beslut om ersättning från förövaren och relevant tillämpligt förfarande även gälla för brottsoffer som bor i en annan medlemsstat än den där brottet begicks. 

Talan beträffande ett privaträttsligt anspråk med anledning av det i åtalet avsedda brottet får föras i samband med åtalet (BRL 3:1). Har åklagaren väckt åtal, är han eller hon på målsägandens begäran skyldig att i samband med åtalet föra målsägandens talan beträffande dennes privaträttsliga anspråk, om detta kan ske utan väsentlig olägenhet och anspråket inte är uppenbart ogrundat (BRL 3:9). Domstolen kan dock förordna att ett privaträttsligt anspråk som framställts i samband med åtalet ska behandlas särskilt enligt vad som föreskrivs om rättegången i tvistemål (BRL 3:3). Ovan nämnda bestämmelser uppfyller kraven i punkt 1 och lagstiftningen behöver således inte ändras på grund av den. 

Enligt punkt 2 ska medlemsstaterna verka för åtgärder som uppmuntrar förövarna att ge lämplig ersättning till brottsoffren.  

Strafflindringsgrunder är enligt 6 kap. 6 § i strafflagen att förlikning har ingåtts mellan gärningsmannen och målsäganden eller att gärningsmannen annars har strävat efter att förhindra eller avlägsna verkningarna av sitt brott. Att gärningsmannen ersätter skadorna är enligt motiveringen i regeringens proposition RP 44/2002 rd en typisk situation som faller under tillämpningsområdet för lindringsgrunden. Att förlikning har ingåtts mellan gärningsmannen och målsäganden eller att gärningsmannen annars har strävat efter att förhindra eller avlägsna verkningarna av sitt brott kan enligt 12 § 4 punkten i kapitlet utgöra en grund också för domseftergift. Den bakomliggande orsaken till ovan nämnda bestämmelser är bl.a. en strävan att sporra gärningsmannen till åtgärder som minskar de olägenheter som brottet orsakar offret. Bestämmelserna uppfyller kraven i punkt 2 och lagstiftningen behöver således inte ändras på grund av den. 

Artikel 17.Rättigheter för brottsoffer bosatta i en annan medlemsstat. Enligt punkt 1 ska medlemsstaterna säkerställa att deras behöriga myndigheter kan vidta lämpliga åtgärder för att minimera de svårigheter som uppstår när brottsoffret är bosatt i en annan medlemsstat än den där brottet begicks, särskilt med avseende på var de rättsliga förfarandena ska äga rum. I detta syfte ska de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där brottet begicks särskilt ha rätt att a) ta upp en förhörsutsaga från brottsoffret omedelbart efter brottsanmälan till den behöriga myndigheten, samt b) i största möjliga utsträckning höra brottsoffer som är bosatta utomlands med hjälp av de bestämmelser om videokonferenser och telefonkonferenser som fastställs i konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater. 

I skäl 51 i ingressen sägs det att om brottsoffret har lämnat den medlemsstats territorium där brottet begicks bör den medlemsstaten inte längre vara skyldig att ge hjälp, stöd och skydd utom för sådant som har direkt koppling till ett straffrättsligt förfarande som pågår med anledning av det aktuella brottet, såsom särskilda skyddsåtgärder under domstolsförfaranden. Den medlemsstat där brottsoffret är bosatt bör ge den hjälp, det stöd och det skydd som behövs för att brottsoffret ska kunna återhämta sig. 

Enligt 7 kap. 1 § 2 mom. i förundersökningslagen får en målsägande avge sin utsaga genom förmedling av ett ombud, per telefon eller med hjälp av något annat medium för dataöverföring, om utredaren anser att detta kan ske utan olägenhet och att det inte äventyrar undersökningens tillförlitlighet. Med stöd av 2 § i kapitlet kan förundersökningsmyndigheten begära att målsäganden redan i anmälan om brott uppger de omständigheter som behövs för beslut om åtal och för rättegång. Det är då inte nödvändigt att förhöra målsäganden vid förundersökningen.  

Konventionen av den 29 maj 2000 om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater (FördrS 88/2005) har i Finland satts i kraft nationellt genom lagen om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater och tillämpning av konventionen (148/2004). Enligt motiveringen i den regeringsproposition som gällde ikraftsättande av konventionen kan bestämmelserna om video- och videokonferens anses lämpa sig för förhör av personer som är målsägande enligt Finlands lagstiftning, eftersom dessa i många medlemsstater anses ha ställning som vittne (RP 31/2003 rd s. 38 och 48). 

Lagstiftningen behöver inte ändras på grund av punkt 1.  

Enligt punkt 2 ska offer för brott som har begåtts i en annan medlemsstat än den där de är bosatta kunna göra en anmälan till de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där de är bosatta, om de inte har kunnat göra detta i den medlemsstat där brottet begicks eller om de, vid brott som enligt den medlemsstatens nationella rätt anses grova, inte har velat göra en anmälan där. Enligt 3 kap. 1 § i förundersökningslagen är förundersökningsmyndigheten skyldig att registrera en anmälan om brott som gjorts till myndigheten. Lagstiftningen behöver således inte ändras på grund av punkten. 

Enligt punkt 3 ska den behöriga myndighet till vilken brottsoffret gör en anmälan utan dröjsmål överlämna denna till den behöriga myndigheten i den medlemsstat där brottet begicks, om behörigheten att inleda förfaranden inte har utövats av den medlemsstat i vilken anmälan gjordes. Enligt 3 kap. 8 § 2 mom. i förundersökningslagen ska förundersökningsmyndigheten sända brottsanmälan till den behöriga myndigheten i den medlemsstat där brottet begicks, om inte förundersökningsmyndigheten undersöker brottet. En skyldighet att sända anmälan föreligger i de fall som avses i punkt 2 i artikeln, dvs. när målsäganden inte har kunnat göra anmälan och framställa sina yrkanden i den stat där gärningen begicks eller att han eller hon i fråga om ett allvarligt brott inte har velat förfara så. Bestämmelsen uppfyller således kraven i punkt 3 i artikeln.  

Enligt den offerpolitiska kommissionens bedömning kan uppnåendet av målen i artikeln främjas genom utveckling av förfaringssätten, genom kommunikation och utbildning samt genom samarbetsavtal och nätverk mellan medlemsstaterna (Offerpolitiska kommissionens slutrapport s. 73).  

Artikel 18.Rätt till skydd. Enligt artikeln ska medlemsstaterna, utan att det påverkar den brottsanklagades rättigheter, säkerställa att åtgärder finns tillgängliga för att skydda brottsoffer och deras familjemedlemmar från sekundär och upprepad viktimisering, hot och vedergällning, inbegripet risken att brottsoffer drabbas av psykisk eller emotionell skada samt för att skydda brottsoffers värdighet vid förhör och vittnesmål. Sådana åtgärder ska vid behov även omfatta förfaranden som är fastställda i nationell rätt för fysiskt skydd av brottsoffer och deras familjemedlemmar. I skäl 52 i ingressen nämns interimistiska förelägganden eller skyddsordrar och besöksförbud som exempel på sådana åtgärder. 

Gällande lagstiftning innehåller flera medel för att skydda brottsoffer och deras familjemedlemmar från sekundär och upprepad viktimisering, hot och vedergällning. Sådana är hörande av en målsägande vid huvudförhandlingen med anlitande av videokonferens utan att en part eller någon annan person är närvarande eller utan att allmänheten är närvarande, sekretessbeläggande av kontaktuppgifterna, spärrmarkering, ändring av namn och hemvist, ändring av personbeteckningen, besöksförbud, kriminalisering av hot mot en person som ska höras i rättegång (15 kap. 9 § i strafflagen) samt polislagens (872/2011) bestämmelser om skydd mot brott och störande beteende. En närmare redogörelse för dessa medel finns i regeringens proposition gällande en revidering av lagstiftningen om bevisning (RP 46/2014 rd s.16—17) samt i regeringens proposition gällande vittnesskyddsprogram (RP 65/2014 rd s. 5—9).  

Lagstiftningen behöver inte ändras på grund av artikeln. Enligt den offerpolitiska kommissionens bedömning kan uppnåendet av målen i artikeln främjas genom utveckling av förfaringssätten samt genom utbildning (Offerpolitiska kommissionens slutrapport s. 73).  

Artikel 19.Rätt att undvika kontakt mellan brottsoffer och förövare. Enligt punkt 1 ska medlemsstaterna fastställa de nödvändiga förutsättningarna för att säkerställa att kontakt kan undvikas mellan å ena sidan brottsoffer och vid behov deras familjemedlemmar och å andra sidan förövaren i lokaler där straffrättsliga förfaranden genomförs, såvida inte sådan kontakt är nödvändig för de straffrättsliga förfarandena. Enligt punkt 2 ska medlemsstaterna säkerställa att nya domstolsbyggnader har separata väntrum för brottsoffer.  

Enligt skäl 53 i ingressen bör rättstillämparna ha tillgång till så många olika åtgärder som möjligt för att kunna förhindra att brottsoffren utsätts för obehag under domstolsförfarandet, i synnerhet till följd av visuell kontakt med förövaren, dennes familj, medhjälpare eller allmänheten. Därför bör medlemsstaterna uppmanas att, särskilt vad gäller domstolsbyggnader och polisstationer, införa genomförbara och praktiska åtgärder för att där kunna erbjuda brottsoffren sådana möjligheter som separata ingångar och väntrum. Dessutom bör medlemsstaterna i möjligaste mån planera de straffrättsliga förfarandena så att kontakter mellan brottsoffren och deras familjemedlemmar och förövaren undviks, till exempel genom att kalla brottsoffer och förövare vid olika tidpunkter. 

I de nyaste domstolsbyggnaderna finns det separata väntrum för offren. Kraven i artikeln bör också i framtiden beaktas när nya domstolslokaler planeras. I de domstolsbyggnader där det ännu inte finns separata väntrum, ska offret och svaranden vid behov hänvisas till olika rum för att invänta rättegången.  

Lagstiftningen behöver inte ändras på grund av artikeln. Enligt den offerpolitiska kommissionens bedömning kan uppnåendet av målen i artikeln främjas genom utveckling av förfaringssätten och genom utbildning samt genom koncept för lokaler (Offerpolitiska kommissionens slutrapport s. 73).  

Artikel 20.Brottsoffers rätt till skydd vid brottsutredningar. Artikeln innehåller bestämmelser om brottsoffers rätt till skydd vid brottsutredningar. Artikeln ska tillämpas utan att det påverkar den brottsanklagades rättigheter och i enlighet med reglerna om domstolarnas bedömningsutrymme. Bestämmelserna i artikeln tillämpas på alla brottsoffer, inte endast på sårbara brottsoffer med specifika skyddsbehov. Bestämmelser om rätten till skydd för brottsoffer med specifika skyddsbehov finns i artiklarna 23—24.  

Enligt led a ska brottsoffer vid brottsutredningar förhöras utan onödigt dröjsmål efter det att brottet har anmälts till den behöriga myndigheten. Enligt 3 kap. 11 § 1 mom. i förundersökningslagen ska förundersökning göras utan ogrundat dröjsmål. 

Enligt led b ska antalet förhör med brottsoffer vid brottsutredningar minimeras och förhör hållas bara om det är strikt nödvändigt för brottsutredningarna. Enligt principen om minsta olägenhet, som framgår av 4 kap. 5 § i förundersökningslagen, får det vid förundersökning inte ingripas i någons rättigheter i större utsträckning än vad som är nödvändigt för att syftet med förundersökningen ska kunna nås. En förundersökningsåtgärd ska vidtas så att ingen i onödan orsakas skada eller olägenhet. I denna princip ingår att undvika onödiga förhör i enlighet med vad som sägs i led b.  

Enligt led c ska brottsoffer vid brottsutredningar få åtföljas av sitt juridiska ombud och av någon annan person som de själva har valt, såvida det inte föreligger ett motiverat beslut som fastställer något annat. Enligt 7 kap. 12 § i förundersökningslagen har en målsägandes biträde och stödperson rätt att närvara när målsäganden förhörs, om inte undersökningsledaren av vägande skäl som gäller undersökningen av brottet förbjuder detta. Utredaren får på begäran tillåta att även någon annan som stöder målsäganden får närvara vid förhöret, om det inte försvårar utredningen av brottet eller äventyrar tystnadsplikten. I 7 kap. 14 § i förundersökningslagen finns det bestämmelser om när en laglig företrädare för en omyndig får vara närvarande vid förhör. Ovan nämnda bestämmelser uppfyller kraven i led c. 

Enligt led d ska läkarundersökningar vid brottsutredningar begränsas så mycket som möjligt och endast göras när de är strikt nödvändiga för de straffrättsliga förfarandena. I ovan nämnda princip om minsta olägenhet ingår också att undvika onödiga lärkarundersökningar i enlighet med vad som sägs i led d.  

Lagstiftningen behöver inte ändras på grund av artikeln. Enligt den offerpolitiska kommissionens bedömning kan uppnåendet av målen i artikeln främjas genom utveckling av förfaringssätten samt genom utbildning (Offerpolitiska kommissionens slutrapport s. 73). 

Artikel 21.Rätt till skydd av privatliv. Enligt punkt 1 ska medlemsstaterna säkerställa att behöriga myndigheter under det straffrättsliga förfarandet kan vidta lämpliga åtgärder för att skydda brottsoffers privatliv, inklusive brottsoffrets personliga särdrag till vilka hänsyn tas vid den individuella bedömning som föreskrivs i artikel 22, och bilder av brottsoffer och deras familjemedlemmar. Medlemsstaterna ska dessutom säkerställa att behöriga myndigheter får vidta alla lagenliga åtgärder för att förhindra offentlig spridning av all information som kan leda till att barn som är brottsoffer identifieras. 

I punkt 2 förutsätts det att medlemsstaterna, för att skydda brottsoffers privatliv, integritet och personuppgifter och med respekt för yttrandefriheten och informationsfriheten och mediernas frihet och mångfald, ska uppmuntra medierna att tillämpa självreglering. 

I skäl 54 i ingressen konstateras det att skyddande av brottsoffrets privatliv kan vara ett viktigt sätt att förebygga sekundär och upprepad viktimisering, hot och vedergällning, och att det kan göras på olika sätt, till exempel genom att vägra lämna ut eller begränsa utlämningen av uppgifter om vem brottsoffret är, eller om var han eller hon befinner sig. För barn som är brottsoffer är sådant skydd särskilt viktigt, och inbegriper undanhållande av barnets namn. Det kan dock finnas ärenden där barn i undantagsfall kan dra fördel av att information avslöjas eller offentliggörs på ett omfattande sätt, till exempel om ett barn har blivit bortfört. Åtgärder som vidtas för att skydda brottsoffrens privatliv och bilder av dem och deras familjemedlemmar bör alltid vara förenliga med rätten till en rättvis rättegång och till yttrandefrihet, såsom denna erkänns i artiklarna 6 och 10 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. 

Vid förundersökning och handläggning av åtal tillämpas lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet. Sekretessbelagda handlingar är enligt lagens 24 § bl.a. handlingar som innehåller uppgifter om känsliga omständigheter som gäller privatlivet för en målsägande samt sådana handlingar som innehåller uppgifter om ett brottsoffer, om utlämnandet av uppgifter kränker offrets rättigheter, minnet av offret eller offrets närstående, förutsatt att utlämnandet av uppgifter inte är nödvändigt för utförande av ett myndighetsuppdrag.  

Bestämmelser om information om förundersökning finns i 11 kap. 7 § i förundersökningslagen. Enligt paragrafen får namnet på eller bilder av en person lämnas till offentligheten bara om det är nödvändigt för att ett brott ska kunna utredas, en misstänkt ska kunna nås, ett nytt brott ska kunna förhindras eller skada till följd av ett brott ska kunna förhindras.  

Enligt 6 § i lagen om offentlighet vid rättegång i allmänna domstolar kan domstolen förordna om hemlighållande av målsägandens identitet i brottmål som gäller omständigheter av synnerligen känslig natur i målsägandens privatliv. Enligt lagens 9 § är en rättegångshandling sekretessbelagd till den del den innehåller känsliga uppgifter om omständigheter som har samband med någons privatliv, hälsotillstånd eller handikapp eller med socialvård som personen erhållit eller uppgifter om ett brottsoffer, om utlämnandet av uppgifterna skulle kränka offrets rättigheter eller minnet av offret eller offrets närstående. Enligt lagens 15 § kan domstolen besluta att den muntliga förhandlingen i ett ärende helt eller till behövliga delar ska ske utan att allmänheten är närvarande, om det läggs fram känsliga uppgifter om omständigheter som har samband med någons privatliv, hälsotillstånd eller handikapp eller med socialvård som personen erhållit. 

Grunden för självreglering inom massmedierna är Journalistreglerna, som har fastställts av Opinionsnämnden för massmedier. Enligt reglerna kan omständigheter som hör till privatlivet och är särskilt känsliga publiceras bara med tillåtelse av vederbörande eller om de har en ovanligt stor samhällelig betydelse. Skyddet för privatlivet bör beaktas även då man använder bilder. I nyhetsförmedlingen om brottsoffer ska diskretion alltid iakttas. Även då offentligt material publiceras bör man iaktta skyddet för privatlivet. Allt offentligt material är inte nödvändigtvis publicerbart. Särskild försiktighet bör iakttas då man behandlar frågor som rör minderåriga. Uppgifter om gärningsmän, åtalade eller misstänkta bör i allmänhet inte publiceras om de avslöjar offret för ett särskilt känsligt brott. Identiteten på offret för ett känsligt brott bör skyddas om den inte är av ovanligt stor samhällelig betydelse. 

Lagstiftningen behöver inte ändras på grund av artikeln. 

Artikel 22.Individuell bedömning av brottsoffer för att fastställa specifika skyddsbehov.Punkt 1 förutsätter att det snabbt görs en individuell bedömning av brottsoffer för att fastställa specifika skyddsbehov och för att avgöra huruvida och i vilken utsträckning de skulle få del av särskilda åtgärder i enlighet med vad som föreskrivs i artiklarna 23 och 24, på grund av deras särskilda sårbarhet för sekundär eller upprepad viktimisering, hot eller vedergällning. Enligt punkt 2 ska det vid den individuella bedömningen tas hänsyn särskilt till brottsoffrets personliga särdrag, brottstypen eller brottets art och omständigheterna kring brottet. I punkt 3 uppräknas de kategorier av brottsoffer som ska ägnas särskild uppmärksamhet vid den individuella bedömningen. 

Enligt punkt 4 ska barn som är brottsoffer, med avseende på tillämpningen av direktivet, anses ha specifika skyddsbehov på grund av sin sårbarhet för sekundär eller upprepad viktimisering, hot eller vedergällning. För att avgöra huruvida och i vilken utsträckning de skulle vara hjälpta av sådana särskilda åtgärder som föreskrivs i artiklarna 23 och 24 ska barn som är brottsoffer genomgå en individuell bedömning som föreskrivs i punkt 1 i artikeln.  

Omfattningen av den individuella bedömningen får enligt punkt 5 anpassas med hänsyn till brottets allvar och graden av uppenbar skada som har åsamkats brottsoffret. En sådan individuell bedömning ska enligt punkt 6 göras i nära medverkan med brottsoffret och ska ta hänsyn till deras önskemål, inklusive om de inte önskar få del av särskilda åtgärder som föreskrivs i artiklarna 23 och 24. Om de omständigheter som ger upphov till en individuell bedömning har förändrats avsevärt, ska den enligt punkt 7 uppdateras under hela det straffrättsliga förfarandet.  

Gällande lagstiftning innehåller inga bestämmelser om en sådan individuell bedömning av brottsoffer som förutsätts i artikeln och vars syfte är att utreda om det vid förundersökning eller rättegång behövs sådana särskilda åtgärder för att skydda brottsoffret som avses i artiklarna 23 och 24. I propositionen föreslås det därför att det i förundersökningslagen tas in bestämmelser om personlig bedömning av målsäganden. Enligt den nya 9 a § som föreslås i 11 kap. i förundersökningslagen ska förundersökningsmyndigheten utan ogrundat dröjsmål pröva om målsäganden behöver särskilt skydd vid handläggningen av målet vid förundersökning eller rättegång och vilka särskilda åtgärder som kan behövas för att skydda målsäganden. Vid bedömningen ska i synnerhet målsägandens personliga omständigheter och brottets natur beaktas. 

Den 13 augusti 2015 tillsatte inrikesministeriet en arbetsgrupp för att utveckla ett förfarande med bedömning av offrets skyddsbehov. Arbetsgruppens mandattid går ut den 31 december 2015. Enligt den offerpolitiska kommissionens bedömning kan uppnåendet av målen i artikeln främjas genom utveckling av förfaringssätten samt genom utbildning (Offerpolitiska kommissionens slutrapport s. 74).  

Artikel 23.Rätten till skydd för brottsoffer med specifika skyddsbehov under straffrättsliga förfaranden. I artikeln föreskrivs det om särskilda åtgärder som brottsoffer med specifika skyddsbehov ska komma i åtnjutande av vid förundersökning och rättegång. Enligt punkt 1 ska medlemsstaterna säkerställa att brottsoffer som till följd av en individuell bedömning som föreskrivs i artikel 22.1 anses ha specifika skyddsbehov kan komma i åtnjutande av de åtgärder som föreskrivs i punkterna 2 och 3 i den här artikeln. Bestämmelsen ska tillämpas utan att det påverkar den brottsanklagades rättigheter och i enlighet med reglerna om domstolarnas bedömningsutrymme. En särskild åtgärd som planerats efter en individuell bedömning ska inte tillhandahållas om operativa eller praktiska hinder gör detta omöjligt eller om det finns ett trängande behov av att förhöra brottsoffret och underlåtenhet att göra detta skulle kunna skada brottsoffret, någon annan person eller påverka förfarandet negativt. 

Enligt punkt 2 ska följande åtgärder under brottsutredningar finnas tillgängliga för brottsoffer med specifika skyddsbehov: a) förhör med brottsoffret hålls i lokaler som har utformats eller ställts i ordning för detta ändamål, b) förhör med brottsoffret hålls av eller med hjälp av yrkeskunniga personer som är särskilt utbildade för detta ändamål, c) alla förhör med brottsoffret genomförs av samma personer, om detta kan göras utan hinder för god rättsskipning, d) alla förhör med brottsoffer som har utsatts för sexuellt våld, könsrelaterat våld eller våld i nära relationer genomförs, om brottsoffret så önskar, av personer av samma kön som brottsoffret såvida de inte genomförs av en åklagare eller domare och förutsatt att detta inte påverkar det straffrättsliga förfarandet negativt. 

I propositionen föreslås det att det i 7 kap. i förundersökningslagen tas in en ny 21 §, där det föreskrivs om de särskilda åtgärder som avses i punkt 2 a, c och d. 

Kravet i punkt 2 b att förhör med brottsoffret hålls av yrkeskunniga personer tillämpas på alla offer. I förundersökningslagen finns det dessutom en specialbestämmelse om förhör av barn. Enligt 4 kap. 7 § 1 mom. i förundersökningslagen ska undersökningsåtgärder som gäller en person som inte har fyllt 18 år i möjligaste mån utföras av utredare som är särskilt förtrogna med denna uppgift. Enligt Polisstyrelsens anvisning "Ett barn som målsägande och vittne i polisverksamhet och vid förundersökningar" (2020/2013/5071) hålls förhör av barnet av utredare som är särskilt utbildad för uppgiften. På grundval av en begäran om handräckning får intervjun utföras av personer inom hälso- och sjukvården som är särskild utbildade för uppgiften. 

Enligt punkt 3 ska följande åtgärder under brottsutredningar finnas tillgängliga för brottsoffer med specifika skyddsbehov: a) åtgärder för att förhindra visuell kontakt mellan brottsoffer och förövare, även under avläggandet av förhörsutsaga, med lämpliga hjälpmedel, inklusive kommunikationsteknik, b) åtgärder som ger brottsoffret möjlighet att höras i rätten utan att behöva vara närvarande, i synnerhet med användning av lämplig kommunikationsteknik, c) åtgärder för att undvika onödig utfrågning om brottsoffrets privata förhållanden som inte är relaterade till brottet, och d) åtgärder som gör det möjligt att höra personen inom stängda dörrar. 

Bestämmelser i gällande lag om hörande av en målsägande eller någon annan part vid huvudförhandlingen utan att en part eller någon annan person är närvarande finns i 17 kap. 34 § i rättegångsbalken. En motsvarande bestämmelse finns i rättegångsbalkens 17 kap. 51 § (732/2015), som träder i kraft vid ingången av 2016. I den nya paragrafen finns också ett uttryckligt omnämnande av att en person kan höras skyddad på ett sådant sätt, t.ex. genom en skärm, att det inte finns någon synkontakt mellan honom eller henne och en part eller någon annan person. Enligt den nya paragrafen kan en part som ska höras i bevissyfte höras vid huvudförhandlingen skyddad på ett sådant sätt att han eller hon inte kan ses, eller så att en part eller någon annan person inte är närvarande, om domstolen anser att detta är lämpligt och förfarandet behövs 1) för att den som hörs eller någon som har en nära relation till honom eller henne ska kunna skyddas mot hot mot liv eller hälsa, 2) i det fallet att den som hörs annars skulle låta bli att berätta vad han eller hon vet om saken, eller 3) i det fallet att någon stör eller försöker vilseleda den som hörs medan han eller hon talar.  

Enligt den hänvisningsbestämmelse som fogats till lagen om rättegång i brottmål och som träder i kraft vid ingången av 2016 (6 kap. 7 § 2 mom. i BRL, 733/2015) kan målsäganden delta i handläggningen så att en part eller någon annan person inte är närvarande, med iakttagande av vad som föreskrivs i 17 kap. 51 i rättegångsbalken. Med stöd av hänvisningsbestämmelsen kan en målsägande således också till andra delar än då han eller hon avger en utsaga i bevissyfte delta i rättegången utan att en part eller någon annan person är närvarande.  

I propositionen föreslås det att den nya 51 § i 17 kap. i rättegångsbalken kompletteras så att förfarandet kan användas också i det fallet att den som hörs i ett brottmål behöver särskilt skydd i synnerhet med beaktande av hans eller hennes personliga omständigheter och brottets natur. De föreslagna bestämmelserna uppfyller kraven i punkt 3 a.  

Bestämmelser i gällande lag om hörande av en målsägande vid huvudförhandlingen utan att han eller hon är personligen närvarande med anlitande av videokonferens eller någon annan lämplig teknisk dataöverföring finns i 17 kap. 34 a § i rättegångsbalken. En motsvarande bestämmelse finns i rättegångsbalkens 17 kap. 52 § (732/2015), som träder i kraft vid ingången av 2016. Enligt den nya paragrafen kan en part som ska höras i bevissyfte höras vid huvudförhandlingen utan att han eller hon är personligen närvarande, med anlitande av videokonferens eller någon annan lämplig teknisk metod för dataöverföring där de som deltar i sammanträdet har sådan kontakt att de kan tala med och se varandra, om domstolen anser att detta är lämpligt och 1) den som hörs inte personligen kan närvara vid huvudförhandlingen på grund av sjukdom eller av något annat skäl, 2) den som hörs inte kan infinna sig personligen vid huvudförhandlingen utan att det uppstår kostnader eller olägenheter som är betydande i förhållande till bevisningens betydelse, 3) trovärdigheten av den berättelse som den som hörs avger kan bedömas tillförlitligt utan att han eller hon är personligen närvarande vid huvudförhandlingen, 4) förfarandet behövs för att den som hörs eller någon som har en nära relation till honom eller henne ska kunna skyddas mot hot mot liv eller hälsa, eller 5) den som hörs inte har fyllt 15 år eller hans eller hennes psykiska funktioner är störda. I de fall som avses i 1—3 punkten kan personen i fråga även höras per telefon.  

Enligt den hänvisningsbestämmelse som fogats till lagen om rättegång i brottmål och som träder i kraft vid ingången av 2016 (6 kap. 7 § 2 mom. i BRL, 733/2015) kan målsäganden delta i handläggningen genom videokonferens eller någon annan lämplig teknisk metod för dataöverföring, med iakttagande av vad som föreskrivs i 17 kap. 52 § i rättegångsbalken. Med stöd av hänvisningsbestämmelsen kan en målsägande således också till andra delar än då han eller hon avger en utsaga i bevissyfte delta i rättegången via en videolänk.  

I propositionen föreslås det att den nya 52 § i 17 kap. i rättegångsbalken kompletteras så att förfarandet kan användas också i det fallet att den som hörs i ett brottmål behöver särskilt skydd i synnerhet med beaktande av hans eller hennes personliga omständigheter och brottets natur. De föreslagna bestämmelserna uppfyller kraven i punkt 3 b.  

Enligt gällande 17 kap. 33 § 5 mom. i rättegångsbalken ska domstolen avvisa frågor som uppenbart inte hör till saken eller som är förvirrande eller annars olämpliga. En motsvarande bestämmelse ingår i rättegångsbalkens 17 kap. 48 §, som träder i kraft vid ingången av 2016. Domstolen ska således undvika sådan i artikel 23.3 c avsedd onödig utfrågning om brottsoffrets privata förhållanden som inte är relaterad till brottet. Bestämmelsen ska redan för närvarande tillämpas på alla brottsoffer, inte bara på i artikeln avsedda brottsoffer med specifika skyddsbehov. Punkt 3 c förutsätter ingen ändring av lagstiftningen. 

Enligt 20 § i lagen om offentlighet vid rättegång i allmänna domstolar kan ett offer för att skyddas för hot mot liv eller hälsa höras utan att allmänheten är närvarande. Enligt 15 § i nämnda lag kan den muntliga förhandlingen i ett ärende ske utan att allmänheten är närvarande, om en person som inte har fyllt 15 år eller en person vars handlingsbehörighet har begränsats ska höras. I propositionen föreslås det att 15 § kompletteras så att muntlig förhandling ska kunna ske utan att allmänheten är närvarande också om en person som behöver särskilt skydd i synnerhet med beaktande av målsägandens personliga omständigheter och brottets natur ska höras i ett brottmål. Den föreslagna bestämmelsen uppfyller kraven i punkt 3 d. 

Enligt den offerpolitiska kommissionens bedömning kan uppnåendet av målen i artikeln främjas genom utveckling av förfaringssätten samt genom utbildning (Offerpolitiska kommissionens slutrapport s. 74).  

Artikel 24.Barns rätt till skydd som brottsoffer under straffrättsliga förfaranden. I punkt 1 föreskrivs om de särskilda åtgärder som utöver de åtgärder som föreskrivs i artikel 23 ska finnas tillgängliga när brottsoffret är ett barn.  

Medlemsstaterna ska enligt punkt 1 a säkerställa följande: när ett barn som är brottsoffer förhörs i samband med straffrättsliga förfaranden får audiovisuella upptagningar alltid göras och användas som bevisning vid straffrättsliga förfaranden. De processrättsliga reglerna för de audiovisuella upptagningar som avses i punkt 1 a och användningen av dem ska fastställas i nationell rätt. En liknande bestämmelse finns också i artikel 15 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/36/EU (människohandel) och i artikel 20 i direktiv 2011/93/EU (sexuella övergrepp mot barn och barnpornografi) samt i artikel 35 i Europarådets konvention om skydd för barn mot sexuell exploatering och sexuella övergrepp (CETS 201) (L 539/2011, FördrS 87/2011). 

Vid förundersökning ska förhör med målsägande spelas in som ljud- och bildupptagning, om avsikten är att förhörsberättelsen ska användas som bevis vid rättegång och den förhörde på grund av sin unga ålder sannolikt inte kan höras personligen utan att orsakas men (9 kap. 4 § 1 mom. i förundersökningslagen). Enligt gällande 17 kap. 11 § 2 mom. i rättegångsbalken får en berättelse som avgetts vid förundersökningen och lagrats genom en bild- och ljudupptagning användas som bevis vid domstol, om den som avgett berättelsen inte har fyllt 15 år och om den åtalade har getts möjlighet att ställa frågor till den som förhörts. En motsvarande bestämmelse ingår i rättegångsbalkens 17 kap. 24 § 3 mom.1 punkten, som träder i kraft vid ingången av 2016. Med barn avses i artikel 2.1 c alla personer som är yngre än 18 år. I ovan nämnda paragraf har det därför tagits in en ny bestämmelse där möjligheten att använda en vid förundersökningen bandad berättelse som bevis har utvidgats till att gälla också målsägande i åldern 15–17 år. Enligt den nya bestämmelsen (17 kap. 24 § 3 mom. 2 punkten i rättegångsbalken, 732/2015) får en berättelse som avgetts av en målsägande i åldern 15—17 år och som videobandats åberopas som bevis, om den åtalade har getts behörig möjlighet att ställa frågor till den förhörde. En förutsättning är att målsäganden behöver särskilt skydd i synnerhet med beaktande av hans eller hennes personliga omständigheter och brottets natur. Ovan nämnda bestämmelser uppfyller kraven i punkt 1 a.  

Enligt punkt 1 b ska behöriga myndigheter vid brottsutredningar och straffrättsliga förfaranden, i enlighet med brottsoffers roll i det straffrättsliga systemet i fråga, utse en särskild företrädare för ett barn som är brottsoffer, om vårdnadshavarna enligt nationell rätt inte får företräda barnet som är brottsoffer på grund av att det föreligger en intressekonflikt mellan dem och barnet som är brottsoffer, eller om det inte finns någon medföljande vuxen eller om barnet som är brottsoffer har skilts från sin familj. Punkt 1 b motsvarar artikel 20.1 i direktiv 2011/93/EU (sexuella övergrepp mot barn och barnpornografi). Bestämmelser om förordnande av intressebevakare för barn för förundersökningen finns i 4 kap. 8 § i förundersökningslagen. När det gäller en part som inte har fyllt 18 år ska domstolen förordna en intressebevakare för förundersökningen, om det finns grundad anledning att anta att vårdnadshavaren, en intressebevakare eller någon annan laglig företrädare inte opartiskt kan bevaka partens intresse i ärendet och om det inte är klart onödigt att förordna en intressebevakare. Undersökningsledaren ska vid behov hos domstolen ansöka om att en intressebevakare ska förordnas. Ansökan kan också göras av åklagaren, den magistrat som är förmyndarmyndighet eller en socialmyndighet. Bestämmelser om förordnande av intressebevakare för rättegången finns i 12 kap. 4 a § i rättegångsbalken. Punkt 1 b förutsätter ingen ändring av lagstiftningen. 

I de fall där barnet som är brottsoffer har rätt att företrädas av ett juridiskt biträde, ska barnet enligt punkt 1 c ha rätt att företrädas av ett eget juridiskt biträde i sitt eget namn i förfaranden där det föreligger, eller skulle kunna föreligga, en intressekonflikt mellan barnet som är brottsoffer och vårdnadshavarna. Enligt 2 kap. 1 a § i BRL kan det förordnas ett rättegångsbiträde för att bistå ett barn som är brottsoffer under förundersökningen och rättegången, när målet gäller sexualbrott, våld i nära relationer eller brott mot liv, hälsa eller frihet. Arvode till ett rättegångsbiträde betalas enligt 10 § i kapitlet av statens medel. Undersökningsledaren eller åklagaren ska enligt 4 kap. 10 § i förundersökningslagen göra framställning till domstolen om att ett rättegångsbiträde ska förordnas, om de villkor som anges i 2 kap. i BRL uppfylls. I fråga om barn som är brottsoffer kan det beviljas rättshjälp och förordnas biträde också med stöd av rättshjälpslagen. Punkt 1 c förutsätter ingen ändring av lagstiftningen. 

Enligt punkt 2 ska ett brottsoffer vars ålder är osäker och som kan uppfattas som minderårig med avseende på tillämpningen av detta direktiv antas vara ett barn. Utgångspunkten för de finska myndigheternas verksamhet kan anses vara att om det råder osäkerhet om en persons ålder, med det finns anledning att misstänka att det är fråga om ett barn, ska personen behandlas som ett barn, tills något annat visas. Lagstiftningen behöver inte ändras på grund av punkten, men den skyldighet som anges där bör beaktas i myndigheternas verksamhet. En motsvarande bestämmelse finns också i artikel 13.2 i direktiv 2011/36/EU (människohandel) och i artikel 18.3 i direktiv 2011/93/EU (sexuella övergrepp mot barn och barnpornografi). Också vid genomförandet av dessa direktiv gjordes bedömningen att bestämmelsen inte förutsätter ändringar i lagstiftningen. 

Enligt den offerpolitiska kommissionens bedömning kan uppnåendet av målen i artikeln främjas genom utveckling av förfaringssätten samt genom utbildning (Offerpolitiska kommissionens slutrapport s. 74).  

Artikel 25.Fortbildning av rättstillämpare. Artikeln innehåller bestämmelser om utbildning för rättstillämpare som är i kontakt med brottsoffer. Enligt punkt 1 ska tjänstemän som kan förväntas komma i kontakt med brottsoffer, till exempel poliser och domstolspersonal, få både allmän och specialiserad utbildning på en nivå som är anpassad till kontakten med brottsoffer, i syfte att öka deras medvetenhet om brottsoffers behov och göra det möjligt för dem att behandla brottsoffer på ett opartiskt, respektfullt och professionellt sätt. 

Enligt punkt 2 ska medlemsstaterna, utan att domstolsväsendets oberoende eller skillnader i organisationen av det inom unionen påverkas, kräva att de som är ansvariga för utbildning av domare och åklagare som deltar i straffrättsliga förfaranden ger både allmän och specialiserad utbildning för att öka domares och åklagares medvetenhet om brottsoffers behov. 

Enligt punkt 3 ska medlemsstaterna med vederbörlig hänsyn till juristkårens oberoende rekommendera att de som ansvarar för utbildning av jurister ska ge både allmän och specialiserad utbildning för att öka juristers medvetenhet om brottsoffers behov. 

Punkt 4 gäller utbildning för dem som tillhandahåller stödverksamheter för brottsoffer och verksamheter för reparativ rättvisa. Enligt punkten ska medlemsstaterna genom sina offentliga organisationer eller genom att finansiera organisationer för stöd till brottsoffer, uppmuntra initiativ som möjliggör att de som tillhandahåller stödverksamheter för brottsoffer liksom verksamheterna för reparativ rättvisa, får lämplig utbildning på en nivå som är anpassad till kontakten med brottsoffer, för att säkerställa att dessa verksamheter tillhandahålls i enlighet med yrkesnormerna på ett opartiskt, respektfullt, och professionellt sätt.  

Enligt punkt 5 bör utbildningen, beroende på rättstillämparnas uppgifter samt arten och omfattningen av deras kontakter med brottsoffer, syfta till att möjliggöra för rättstillämparen att känna igen brottsoffer och behandla dem på ett respektfullt, professionellt och icke-diskriminerande sätt. 

Enligt skäl 61 i ingressen bör personer som kan förväntas bli involverade i en individuell bedömning för att fastställa specifika behov av skydd få särskild utbildning i hur en sådan bedömning ska genomföras. 

Den utbildning som avses i artikeln har behandlats i den offerpolitiska kommissionens slutrapport. Enligt rapporten har det ordnats utbildning för myndigheterna och utarbetats anvisningar i brottsofferfrågor i samarbete med olika organisationer. I ett projekt som gäller sensitivitetsutbildning för professionella inom juridik har man utvecklat en Senja-modell som sprider information om följderna för dem som utsätts för våld i en nära relation eller för sexuellt våld och ger goda råd till dem som under rättsprocesser har att göra med offren. (Offerpolitiska kommissionens slutrapport s. 75).  

Den offerpolitiska kommissionen ansåg att utbildning och kompetens i att bemöta brottsoffer ytterligare bör främjas genom samarbete mellan myndigheter och organisationer (Offerpolitiska kommissionens slutrapport s. 78). Kommissionen föreslog i sin slutrapport att man för att trygga tillgodoseendet av brottsoffers rättigheter enligt målen i brottsofferdirektivet ska utveckla god praxis och förfaranden där det fästs särskild uppmärksamhet vid offrens särskilda behov. Kompetensen säkerställs genom utbildning, anvisningar och yrkesövergripande samarbete. Kommissionen föreslog att det tillsätts en förvaltningsövergripande arbetsgrupp eller kommission, med justitieministeriet som ansvarigt ministerium, för att främja och samordna god praxis som förbättrar brottsoffrens ställning. (Offerpolitiska kommissionens slutrapport s. 81). 

Artikel 26.Samarbete och samordning av insatser. Enligt punkt 1 ska medlemsstaterna vidta lämpliga åtgärder för att underlätta samarbetet mellan medlemsstaterna för att förbättra brottsoffers möjlighet att utöva de rättigheter som fastställs i detta direktiv och enligt nationell rätt. Samarbetet ska åtminstone syfta till a) utbyte av god praxis, b) samråd i individuella fall, och c) hjälp till europeiska nätverk som arbetar med frågor av direkt betydelse för brottsoffers rättigheter. 

Enligt punkt 2 ska medlemsstaterna vidta lämpliga åtgärder, inbegripet på internet, som syftar till att höja medvetenheten om de rättigheter som fastställs i detta direktiv, minskar risken för viktimisering och minimerar de negativa följderna av brott och risken för sekundär och upprepad viktimisering, hot och vedergällning, i synnerhet genom att inrikta sig på riskgrupper som barn, offer för könsrelaterat våld och våld i nära relationer. Sådana insatser kan inbegripa kampanjer för information och medvetandegörande och forsknings- och utbildningsprogram, i tillämpliga fall i samarbete med relevanta organisationer i det civila samhället och andra intressenter. 

I det internationella rättshjälpssamarbetet mellan myndigheterna fästs uppmärksamhet vid tillgodoseendet av brottsoffrens rättigheter. Genom samarbete försöker man bl.a. vidta behövliga åtgärder för att säkerställa målsägandes skadeståndsyrkanden. Brottsofferjouren, som tillhandahåller allmänna stödtjänster för brottsoffer, är medlem i Victim Support Europe och bedriver samarbete med stödorganisationer för brottsoffer i andra EU-länder.  

Enligt den offerpolitiska kommissionens bedömning kan uppnåendet av målen i artikeln främjas genom informations- och upplysningskampanjer, forsknings- och utvecklingsprogram samt genom samarbete med relevanta organisationer och andra intressentgrupper (Offerpolitiska kommissionens slutrapport s. 74). Offerpolitiska kommissionen har föreslagit att det tillsätts en förvaltningsövergripande arbetsgrupp eller kommission för att främja samarbetet och samordna god praxis som förbättrar brottsoffrens ställning och som tar hänsyn till brottsoffrens särskilda behov (s. 79 och 81).  

Artikel 28.Tillhandahållande av information och statistik. Enligt artikeln ska medlemsstaterna senast den 16 november 2017 och vart tredje år därefter till kommissionen överlämna tillgänglig information som visar hur brottsoffer har använt de rättigheter som fastställs i detta direktiv. 

I skäl 64 i ingressen anges närmare vilken slags information som avses i artikeln. Medlemsstaterna bör till kommissionen överlämna relevanta statistiska uppgifter om hur de nationella förfarandena tillämpas på brottsoffer, tillsammans med uppgifter åtminstone om antalet anmälda brott, och brottstyp och, i den mån sådana uppgifter är kända och finns att tillgå, brottsoffrens antal, ålder och kön. De statistiska uppgifter som avses i artikeln kan omfatta uppgifter som har registrerats av rättsvårdande myndigheter och brottsbekämpande organ och, i möjligaste mån, administrativa uppgifter som har samlats in av hälso- och sjukvården, socialtjänsten och offentliga och icke-statliga organisationer som ger stöd till brottsoffer eller verksamheter för reparativ rättvisa och andra organisationer som arbetar med brottsoffer. Som exempel på rättsliga uppgifter nämns information om antalet fall som utreds och antalet tilltalade och dömda. Som exempel på administrativa uppgifter nämns hur många personer polisen har hänvisat till stödverksamheter för brottsoffer och hur många brottsoffer som efterfrågar stöd, erhåller eller inte erhåller stöd eller reparativ rättvisa.  

Lagstiftningen behöver inte ändras på grund av artikeln. 

2  Lagförslag

3  Ikraftträdande

Propositionen hänför sig till den reform av bevisningslagstiftningen genom vilken 17 kap. i rättegångsbalken totalreviderats. Lagarna föreslås träda i kraft samtidigt som reformen av bevisningslagstiftningen den 1 januari 2016.