Det ekonomiska läget i Finland är fortsatt allvarligt. BNP-tillväxten var nere i 0,5 procent 2015. Finansministeriets tillväxtprognos är 0,9 procent för 2016 och 1,2 procent för 2017. För att uppnå regeringens mål, en sysselsättningsnivå på 72 procent, behöver vi en jämn tillväxt på minst 2 procent.
I slutet av mars 2016 fanns det 351 000 arbetslösa arbetssökande på arbets- och näringsbyråerna. Det är 4 000 fler än vid samma tid i fjol. Antalet arbetslösa arbetssökande yngre än 25 år var 700 fler än i mars i fjol, alltså sammanlagt 44 700.
Det fanns 122 600 långtidsarbetslösa, det vill säga personer som varit arbetslösa i minst ett år utan avbrott, och det var 19 400 fler än i fjol. Dessutom fanns det 131 400 arbetslösa arbetssökande äldre än 50 år, vilket är 1 900 fler än vid samma tid i fjol.
I mars anmäldes 52 200 nya lediga jobb till arbets- och näringsbyråerna, alltså 300 färre än vid samma tid i fjol. I mars fanns det 108 700 lediga jobb som kunde sökas via arbetskrafts- och näringsbyråerna, vilket är 3 200 färre än ett år tidigare.
Enligt arbets- och näringsministeriets prognos börjar den snabba uppgången i arbetslösheten lyckligtvis nu avta. Antalet arbetslösa arbetssökande ökar ändå ytterligare i år, men ökningen är långsam och antalet kommer att vända nedåt nästa år. Antalet unga arbetslösa arbetssökande kommer att gå ner redan i år. Däremot ökar långtidsarbetslösheten fortfarande snabbt.
Vi socialdemokrater kan instämma i merparten av utskottets kritik mot planen för de offentliga finanserna 2017–2020. Men vi vill betona följande frågor som lyftes fram i debatten.
Överföring av utbildningsanslag till undervisnings- och kulturministeriet
Enligt propositionen ska en del av finansieringen av den arbetskraftspolitiska utbildningen överföras till undervisnings- och kulturministeriet. Här är det lätt att omfatta utskottets kritiska ståndpunkt och framhålla att de arbetslösa flexibelt måste ha tillträde till utbildning. Ändringen påverkar uttryckligen tillträdet till utbildning för arbetslösa som saknar utbildning eller som har föråldrad och bristfällig utbildning. Därför bör tillträdet till utbildning säkras och utbildningsvolymen ökas.
Dessutom tänker regeringen slopa kostnadsersättningen för frivillig utbildning. Som motvikt till detta måste de arbetskraftspolitiska kriterierna för tillträde till utbildning slopas åtminstone temporärt.
Vi välkomnar förslaget att överföra passivt utkomstskydd för arbetslösa till aktiv användning. Även här är det lätt att instämma i utskottets synpunkter.
När arbetslösheten drar ut på tiden blir situationen ofta också mer komplicerad. De som varit arbetslösa en längre tid behöver ofta en högre lönesubvention. Men anslagen för högre lönesubvention är helt undermåliga. Risken finns att pengarna tar slut och att den strukturella arbetslösheten förvärras.
Vi föreslår att användningen av aktiveringspengar underlättas också administrativt. Den modell som nu föreslås är behäftad med en flaskhals, nämligen personalbristen på arbets- och näringsbyråerna.
Utöver den finansiella mekanism som regeringen föreslår talar vi för en sysselsättningssedel som alla arbetslösa ska få när arbetslösheten har varat i sex månader. Användningen av sedeln ska inte vara beroende av något beslut av arbets- och näringsbyrån, utan man ska få den automatiskt. Användningen av sedeln ska övervakas genom stickprov. Kriteriet för att få den ska vara att arbetsgivaren och förtroendemannen intygar att arbetsgivaren inte har sagt upp personal av produktionsmässiga och ekonomiska orsaker och inte är skyldig att återanställa tidigare personal. En flexibel användning gör att det går snabbare att få jobb, minskar arbetsgivarens administrativa börda och gör stödet mer användbart. Dessutom frigör modellen en del av arbetskraftsrådgivarnas arbetsinsatser för bättre tjänster till arbetslösa och företagare.
Minska långtidsarbetslösheten
Redan nu kan vi se att sysselsättningsutvecklingen kommer att ligga långt efter regeringens mål.
Regeringen har planer på att skärpa kriterierna för skyldigheten att ta emot jobb. Vi förespråkar också i och för sig en sträng policy för att ta emot jobb, men det kommer inte att lyckas genom skärpta karenstider eller regler, utan det behövs bättre arbetskraftsservice. I nuläget kan en anställd vid arbets- och näringsbyrån ha upp till 1 000 klienter. Arbetskraftsservicen behöver personella resurser för att en snabbare matchning av arbete och arbetskraft ska bli möjlig.
Dessutom saknar de anställda resurser att utföra sitt arbete. Exempelvis har andelen lönesubventionerat arbete minskat med mer än 30 procent på grund av brist på pengar. Regeringen siktar på att ersätta det lönesubventionerade arbetet med aktiverande åtgärder utan arbetsavtal, som inte ger människorna en tillräcklig försörjning. Vi påpekar att rehabilitering ska vara rehabilitering och att det ska finnas en tydlig gräns mellan rehabilitering och avlönat arbete. Dessutom behövs det krafttag mot missbruk av arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte.
Den växande långtidsarbetslösheten innebär ett hot i form av utslagning, minskad arbetskraft i framtiden och ökad strukturell arbetslöshet. Dessutom undergräver den framtida tillväxt. I planen för de offentliga finanserna saknas alla slags åtgärder som kunde underlätta för dem som har det allra svårast på arbetsmarknaden.
I stället ska den kompletterande arbetsmarknaden läggas ner och organisationerna får kringskurna möjligheter att sysselsätta samtidigt som det införs ett tak på lönesubventionen till dem. Det betyder att situationen för de arbetslösa som har det svårast förvärras ytterligare. De bristfälliga resurserna försämrar också den kommunala ekonomin, eftersom kommunerna inte kan påverka sin andel av kostnaderna för arbetsmarknadsstödet genom aktiv sysselsättningspolitik.
Sakkunniga uppger att arbets- och näringsbyråerna tvingas prioritera. På grund av underbudgeteringen blir kommunerna och organisationerna praktiskt taget utan stöd, fastän de sysselsätter de människor som mest behöver stöd.
Vi socialdemokrater föreslår att det inför höstens budgetmangling tas fram ett paket som ska syfta till att stärka tjänsterna och stödåtgärderna för de arbetslösa som har det svårast på arbetsmarknaden och att tillräckliga anslag avdelas för åtgärderna.
Rättvisa sparbeting
Regeringen satsar på åtgärder för att få de offentliga finanserna i balans, men de strukturella reformerna och investeringarna som ska stödja tillväxten är obetydliga. Anpassningsåtgärderna kringskär låginkomsttagarnas köpkraft och får den vägen skadliga effekter på konsumtionsefterfrågan på hemmamarknaden och därmed också på sysselsättningen.
Vi anser att det är väsentligt att konkurrenskraften och exporten stärks, men det får inte göras på bekostnad av hemmamarknaden. Både exporten och hemmamarknaden genererar sysselsättning.
Vi föreslår att regeringen gör en ingående utredning av hur sparbetingen påverkar inkomstfördelningen och undersöker hur de anhopas hos samma grupper av människor: pensionärer, sjuka, barnfamiljer, unga och arbetslösa, och att regeringen rättar till sina beslut för att sparpolitiken ska bli rättvisare.
Istanbulkonventionen
Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet, alltså den så kallade Istanbulkonventionen, trädde i kraft i Finland i augusti 2015. Den kräver konkreta åtgärder mot olika former av våld mot kvinnor. Dessutom förutsätter den att det finns en trovärdig genomförandeplan och tillräcklig avgränsning.
Våld mot kvinnor är ett av de mest omfattande och allvarligaste problemen när det gäller mänskliga rättigheter i vårt land och det orsakar också stora kostnader varje år. Enligt en bedömning som Europeiska jämställdhetsinstitutet gjort kostar våldet mot kvinnor mer än 2 miljarder euro per år i Finland.
Satsningar på att motverka våld mot kvinnor och åtgärda följderna är inte en utgift utan en investering i ett tryggare liv och dessutom sparar det pengar.
Vi socialdemokrater kräver att regeringen avsätter tillräckliga anslag för att genomföra Istanbulkonventionen fullt ut och ökar anslagen för att mödra- och skyddshemmen säkert ska kunna bedriva sin verksamhet.
Det finns skäl att minnas att våld ändå inte bara är en ekonomisk fråga utan det är en fråga om mänskliga rättigheter som förorsakar omåttligt mycket mänskligt lidande. De internationella organen för de mänskliga rättigheterna har upprepade gånger kritiserat Finland för att våldet mot kvinnor är så utbrett och åtgärderna för att motverka det är otillräckliga. Ratificeringen av Istanbulkonventionen innebär att vi är skyldiga att effektivt motarbeta våld mot kvinnor och tillhandahålla adekvata tjänster för offren.
Beredskap för förändringar
I propositionerna saknas konsekvent bedömningar av de könsspecifika konsekvenserna och effekterna på inkomstfördelningen. Den här bristen på konsekvensbedömningar urholkar besluten och leder till godtyckliga politiska vägval.
Vi framhåller att riksdagen måste ha tillgång till noggrant utförda bedömningar av propositionerna.
Arbetsmarknaden förändras snabbt och det uppstår allt fler nya former av arbete. De yrken som tidigare ansetts vara säkra blir mer osäkra och utbildade människors arbete blir mer instabilt. En orsak är den så kallade delningsekonomin eller med andra ord plattformsekonomin. Digitaliseringen har möjliggjort plattformstjänster som innebär att resurser effektivt kan delas och hyras. Social återvinning och utbyte av material är äkta delningsekonomi, likaså gemensamt ägda bilar och sommarstugor.
Tack vare digitala plattformar har det blivit oerhört mycket effektivare att hyra resurser: allt från transport och logi till personal finns att få snabbt och heltäckande. Med tanke på resurseffektivitet är plattformar som Uber och Air B'n'B välkomna, men en digital plattform gör inte att tjänsterna på något sätt ändras i grunden. För att det ska bli genuin konkurrens måste såväl gamla som nya former av tjänster betala skatter, fullgöra sina skyldigheter som arbetsgivare och följa lagar och regler.
De nya digitala tjänsterna sätter gamla, skyddade och reglerade sektorer i gungning. Det är en utmaning för samhället att ny teknik ändrar på anknytande marknader och förtjänstmodeller och rentav gör dem onödiga. Samtidigt blir den offentliga förvaltningens traditionella praxis ifrågasatt. Samhället måste tillämpa den nödvändiga lagstiftningen flexibelt och kreativt, så att innovationer får rum att utvecklas och rentav utvidgas till globala framgångsfaktorer.
Delningsekonomin och andra nya former av arbete kräver att vi ser över arbetslivets spelregler och skattebasen. Målet bör vara ett rättvisare arbetsliv och ett skattesystem som säkrar den nordiska välfärdsmodellen.