Statsrådets redogörelse om planen för de offentliga finanserna 2017—2020 återspeglar det ekonomiskt svåra läget med avseende på närings- och innovationspolitiken. Planen bygger på antagandet att den ekonomiska tillväxten blir 0,9—1,2 procent per år. Utgångsläget är utmanande: till följd av den utdragna lågkonjunkturen har ekonomin anpassats kraftigt i flera år och anpassningsåtgärder måste fortsätta. Den arbetsföra befolkningens medelålder stiger, vilket starkt påverkar finansieringsbasen för de offentliga finanserna under de närmaste åren. Regeringens politiska alternativ begränsas bland annat av EU:s tillväxt- och stabilitetspakt, som ålägger Finland att reducera den offentliga sektorns strukturella underskott så att det närmar sig det medelfristiga målet. Enligt regeringens finanspolitiska program kan hållbarhetsunderskottet åtgärdas genom nedskärningar, framtida tillväxt och strukturella reformer. Effekterna av anpassningsåtgärderna visar sig dock med lång fördröjning, så problemet med obalans i de offentliga finanserna torde kvarstå under de närmaste åren.  

Ekonomiutskottet omfattar i huvudsak riktlinjerna i statsrådets redogörelse och noterar följande angående de teman som hör till dess ansvarsområde. 

Utskottet konstaterar att statsrådet i redogörelsen förtjänstfullt har identifierat problempunkterna i ekonomin, men att detta inte fullt ut återspeglas i de valda lösningarna. För att resurserna ska nå ut till nya eller lönsammare företag och funktioner är det viktigt att arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och finansmarknaden fungerar väl. Utskottet bedömer också att redogörelsens tillväxtprognos är optimistisk i förhållande till planen, som i stället i hög grad bygger på att sysselsättningsgraden ökar. Den rigida arbetsmarknaden kan utgöra ett hinder för ökad sysselsättning, höjd konkurrenskraft och nyinvesteringar, och i förlängningen också för ekonomisk tillväxt. 

Resurserna för att stödja vår nationella konkurrenskraft och förnyelsen i näringslivet ligger över lag på en lägre nivå än tidigare och fortsätter minska mot slutet av ramperioden. Utskottet menar att den trenden är oroväckande. Det är sannolikt att nedskärningarna framför allt påverkar sådana samarbetsprojekt inom sme-sektorn som förutsätter utvecklingsarbete, eftersom aktörerna inom den offentliga förvaltningen tvingas dämpa sin roll som en bakgrundskraft som möjliggör projekten. Ekonomiutskottet påpekar att man inte utan vidare kan påstå att det är skadligt att täcka kostnaderna genom skuldsättning. När man överväger en lånebaserad lösning måste man fästa vikt vid huruvida utgiften kan ses som en investering som betalar sig. Utskottet erinrar om att effekten av satsningarna på till exempel spetsprojekten sist och slutligen beror på i vilken grad de permanent lyckas höja den offentliga förvaltningens effektivitet och skapa en ny produktiv plattform som ger den privata sektorn förutsättningar att senare klara sig också utan offentliga stöd.  

De sakkunniga som utskottet hörde var i stor utsträckning ense om att nedskärningarna av stöden till Tekes och Teknologiska forskningscentralen VTT kan vara skadliga på lång sikt. Utifrån statistiska uppgifter har stöden varit ytterst nyttiga i det att de bidragit till förnyelsen av företagens verksamheter. Tekes och VTT har på senare år ansökt om och fått projektfinansiering av EU. Projekten har kunnat genomföras också tack vare den nationella medfinansieringen. Den hävstångseffekten kan gå förlorad om medfinansieringen äventyras. Utskottet menar att satsningarna på forskning, utveckling och innovationer samt incitamenten för risktagande är av central vikt om vi ska nå ekonomisk tillväxt. 

Den ekonomiska tillväxten är i hög grad beroende av att arbetsvolymen och förädlingsvärdet ökar. Det försvagade ekonomiska läget och omvälvningarna inom exportindustrin kräver målmedveten och än effektivare forskning och innovationsverksamhet. Det är problematiskt att de offentliga incitamenten för innovationer reduceras samtidigt som företagens egna investeringar i forskning och innovationer tynar. Nedskärningarna inom utbildningen och forskningen har tveklöst negativa effekter på kompetensutvecklingen och näringslivets innovativa förmåga. Inom åtskilliga sektorer har den offentliga förvaltningen en mycket stor roll på marknaden. Det allmänna kan genom sina upphandlingsbeslut ge fart åt nyutvecklingar och genom referensleveranser öppna dörrar för export av finländska innovationer. 

Trots det allmänt svaga läget växer de digitala verksamheterna kraftigt. Vikten av kompetens inom servicebranscherna accentueras då digitaliseringen öppnar upp för helt nya affärskoncept till exempel för optimering av servicefunktioner och uppdatering av produkter. Allt oftare profilerar sig företagen gentemot konkurrenterna genom att ta fram överraskande affärsmodeller, erbjuda service som överträffar förväntningarna eller genom andra helt nya koncept. Effektivare värdekedjor byggs upp med hjälp av modularitet, återtillverkning och återanvändning. Den offentliga sektorn kunde ge extra skjuts åt tillväxten genom pionjärprojekt och genom att undanröja oändamålsenlig reglering. Nya aktörer måste snabbt kunna ta plats på marknaden och utmana de etablerade lösningarna. 

Cirkulär ekonomi avser nya ekonomiska modeller där materialen och värdet ingår i ett kretslopp och produkterna får mervärde genom anknytande tjänster. Det är inte bara frågan om en strävan efter minimalt avfall och maximal materialcirkulation utan innebär en övergripande planering av värdekedjorna och underhållsmöjligheterna så att produkterna får en så lång livscykel som möjligt. Ekonomiutskottet menar att den cirkulära ekonomin är ett välkommet bidrag i strävan efter ett samhälle som vilar på principerna för en hållbar utveckling. Ett Finland som går i bräschen när det gäller cirkulär ekonomi och ren teknik har i sektorn en avsevärd exportpotential som kunde fylla det hål som lämnats av den avtynande industrin och bidra till att upprätthålla välfärdssamhället.  

För att få fram innovationer som ger genomslag krävs risktålig finansiering. Vid utvecklingen av beskattningen och företagsfinanseringen bör vi se till att det är möjligt, och förnuftigt med hänsyn till avkastningsförväntningarna, att utsätta sig för företagarrisken och placera i nya verksamheter där risken är hög. Ett syfte med och ett villkor för de näringspolitiska lösningarna måste därför vara att stärka de allmänna betingelserna för företagen.  

En fungerande finansmarknad är ett av de viktigaste elementen i företagens omvärld. Utfrågningen av de sakkunniga gav delvis motsägelsefull information om det aktuella läget inom företagsfinansieringen. Det förefaller att finnas ett behov på marknaden dels för en bredare användning av de nuvarande instrumenten, dels för helt nya finansiella modeller och tjänster. De instrument som tillämpas i företagsfinansieringen kommer under ramperioden att utvecklas så att tyngdpunkten så småningom förskjuts från direkta stöd som inte återbetalas till instrument som återbetalas. Ekonomiutskottet anser att det i princip är rätt linjeval, men upprepar sin oro över situationen för nystartade företag.  

I ett europeiskt perspektiv är den finländska industrin exceptionellt energiintensiv. Besluten i energifrågor, inklusive de beskattningsmässiga valen, påverkar därför näringslivet extra mycket.  

Incitamentsystemen måste bilda en konsekvent helhet; de olika insatserna får inte dra undan mattan för varandra. Konsekvens och harmoniserade styrmedel blir allt viktigare ledstjärnor i ett läge där villkoren för de offentliga finanserna stramas åt allt mer. 

Sysselsättningen och därmed förutsättningarna för att finansiera välfärden beror i sista hand på hur eftertraktade våra produkter är och vad de kostar på den internationella marknaden. Några få stora exportföretag står för en avsevärd del av landets totala export. Det bidrar till att enskilda företags företagsekonomiska beslut kan ge stor effekt på den finländska ekonomin. Exporten har också återverkningar för de inhemska underleverantörskedjorna och för investeringarna. 

Utskottet hänvisar till ett tidigare ställningstagande (EkUB 6/2016 rd — RP 22/2016 rd) enligt vilket det i Finland, liksom i ett flertal andra EU-länder, finns stödsystem som i första hand och ursprungligen tagits fram därför att andra länder redan har motsvarande stöd; man har ansett det nödvändigt att garantera så rättvisa konkurrensvillkor som möjligt för företagen i Finland. Även om konkurrensneutraliteten måste betraktas som ett viktigt mål på lång sikt understryker utskottet att de nationella lösningarna inte får leda till en ojämlik konkurrensställning för finländska företag som konkurrerar på den internationella marknaden. 

Företagens omvärldsvillkor måste utvecklas på lång sikt och med målet att företagen då de fattar beslut om investeringar kan förutse vilka totalekonomiska konsekvenser besluten ger på lång sikt. Ekonomiutskottet har i flera tidigare ställningstaganden (EkUU 11/2015 rd — RP 30/2015 rd, SRR 1/2015 rd) betonat betydelsen av en stabil och förutsägbar nationell lagstiftning vid skapandet av en gynnsam omvärld för företagsamhet. Det är likväl nödvändigt att uppdatera utgiftsposterna och omvärdera de särskilda insatsområdena på det sätt som bedöms vara mest ändamålsenligt; i takt med att marknaden förändras måste också den offentliga sektorn anpassa sig till förändringarna. Ekonomiutskottet understryker därför vikten av en helhetsbedömning när beslut om incitament- och sanktionssystem fattas. Normerna måste vara konsekventa, så att målen för de olika sektorerna beaktas balanserat och så att det finns utrymme också för helt nya affärsmodeller.