De allmänna riktlinjerna i planen för de offentliga finanserna är i och för sig bra. På grund av undantagstillståndet och osäkerheten till följd av pandemin bedömer planen utvecklingen i de offentliga finanserna på medellång sikt och innehåller inget stabilitetsprogram. Det innehåller inga nya viktiga politiska beslut. Regeringens mål eller planer för att nå målen redovisas inte. Först räddas människoliv och företag, och det standardiserade stabilitetsprogrammet och översynen av de politiska riktlinjerna står på tur först vid budgetmanglingen.
Långsiktigt scenario bör ha högsta prioritet
Enligt Sannfinländarna är det just nu rätt tidpunkt för att göra en långsiktig översyn. Utan en sådan översyn är det risk för att stödåtgärderna dimensioneras eller fördelas på fel sätt. Det betyder att företag utan överlevnadsmöjligheter får stöd, medan livskraftiga företag inte ges möjlighet att återhämta sig. Det stöd till restaurangerna som ekonomiutskottet och grundlagsutskottet förutsatte kom så sent att många restauranger hinner gå i konkurs uttryckligen till följd av dröjsmålet. Samtidigt delades stöd ut enligt bristfälliga kriterier via Business Finland.
Hållbarheten i de offentliga finanserna hotad från fyra håll
Regeringen missar sig dock ordentligt på fyra punkter: i tillväxtprognosen, i sin epidemistrategi, i de europeiska lösningarna och i utgifterna enligt regeringsprogrammet. Var och en av dessa faktorer är ett hot mot hållbarheten i de offentliga finanserna. Extra oroväckande är det att en fullständig aktivering av ett enda av hoten avsevärt kan försämra hållbarheten i våra offentliga finanser på lång sikt. Vi går närmare in på dessa punkter i de följande styckena.
Tillväxtprognosen kan slå fel
Planen karaktäriseras som teknisk och utgår från antagandet att isoleringsåtgärderna till följd av epidemin fortgår bara i tre månader, och att ekonomin är så gott som normal efter det. Ändå skulle redan en förlängning av isoleringsåtgärderna till sex månader sannolikt höja kvoten skuld/bnp för offentliga samfund till 100 procent före utgången av valperioden. Tre månader har snart gått och regeringen måste således avveckla isoleringspolitiken. Men om människor trots allt inte anlitar tjänster på samma sätt som tidigare och företag inte investerar i samma takt som tidigare? Vidare är det mer än osäkert om orderstocken i exportföretagen kommer att återhämta sig. Ekonomin kanske inte skulle tvärnita, men gick på mycket låga varv. Detta skulle i hög grad återspeglas i sysselsättningen. Då vore det enda sättet att försöka ha kvar de produktivitetshöjande mekanismer som infördes under isoleringsåtgärderna.
Regeringens hybridstrategi visade sig vara en flockimmunitetsstrategi
Planen utgår också från att ekonomin i världen utanför Finland återhämtar sig från pandemin ungefär samtidigt som Finland och nästan i samma tillstånd som tidigare. Detta anser vi vara mycket osäkert, och mer sannolikt är det att ekonomierna kommer att växa i mycket olika takt. Bland annat efter finanskrisen återhämtade sig euroområdet långsammare än resten av världen. Det tyder också den utveckling på som vi nu ser, nämligen att länderna med krafttag mot coronaviruset går samman eftersom de snabbt har fått sjukdomen i schack. De länder som tillämpar en flockimmunitetsstrategi eller en bromsstrategi riskerar att bli drabbade av avtagande ekonomisk tillväxt och utsatta för andra länders isoleringsåtgärder. Tyvärr verkar Finlands så kallade hybridstrategi i första hand eftersträva flockimmunitet och i andra hand en inbromsning av epidemin. Det vore det sämsta alternativet ur ekonomisk synvinkel. I ett glesbebyggt land som Finland bör vi i likhet med flera andra länder genomföra en regional epidemistrategi, eftersom det möjliggör en snabbare återhämtning.
Pandemin som förevändning för eurokrisen
Regeringen har uppgett sig stödja så kallade europeiska lösningar. Det innebär i praktiken att de mest skuldsatta länderna i Europa, som därutöver har drabbats extra hårt av coronakrisen, kommer att få direktstöd i reda pengar, lånegarantier eller räntestöd från Finland och en rad andra länder. Stödet skulle göra länderna ännu mer överskuldsatta, och garantierna skulle med stor sannolikhet realiseras med förluster för Finland. Europa har blivit en världsdel med stater i två kast: de som förväntas klara sig själva och hjälpa andra och de som permanent behöver hjälp och inte behöver ta ansvar för sin politik.
En stor del av dessa europeiska lösningar ligger nu på beslutsfattarnas bord. Vi kan inte ta ställning till dem först i höst i budgetmanglingen. Lärde vi oss ingenting av eurokrisen? Åter igen förleds Finland att garantera andra länders lån och att betala av på deras utgifter. Innan vi ens med säkerhet kan säga om Finland hör till de länder som kommer lätt undan pandemin, droppar det in fakturor baserade på ett sådant antagande. Sannfinländarna motsätter sig konsekvent solidariskt ansvar för skulder och garantier, euroobligationer och olika typer av europeiska solidaritetsinstrument.
I synnerhet nya fasta utgifter bör undvikas
Tills vidare har regeringen uppgett att den kommer att se över sitt program och utgifterna där först i höstens budgetmangling. Dessförinnan har det med stor sannolikhet på EU-nivå uppstått ett bindande klimatavtal om minskade utsläpp och en klimatfond. Sannfinländarna motsätter sig en lag om skyldighet att installera laddningsstationer och oskäliga höjningar av energiskatterna, men Finland kommer sannolikt att införa dem. Regeringen gör tyvärr ingenting åt de sparbeting som Sannfinländarna månar om, bland annat humanitär invandring, avgiftsfri utbildning på andra stadiet och alltför ambitiösa klimatmål.
Regeringsprogrammet var oansvarigt redan i slutet av förra året, efter att det ekonomiska uppsvinget övergått i blandning av en alleuropeisk recession och obefintlig trendtillväxt. Med den pågående pandemin tror ingen längre på programmet, men kan regeringen släppa greppet? Varför måste de europeiska klimatlösningarna avgöras redan nu? Vi måste kunna gallra bland permanenta utgifter i en tid som denna. Tyvärr utnyttjar EU krisen för att vältra över allt större åtaganden på nettobidragsgivarna.
Framtidsinvesteringarna av engångskaraktär, varav en del egentligen är permanenta utgiftsökningar, var tänkta att huvudsakligen finansieras med intäkter från försäljning av aktier. Men aktiekurserna har sjunkit och lyckligtvis vill regeringen avhålla sig från försäljning i år. Investeringarna kommer alltså trots allt att göras på kredit i förhoppning om att aktierna kommer att kunna säljas det kommande året. Enligt Sannfinländarna borde framtidsinvesteringarna ha skjutits upp eller annullerats.
Arbets- och näringsministeriets förvaltningsområde
Det som vi allra först undrar över är att ett betydande antal anslag under arbets- och näringsministeriet under föregående regeringsperioder har överförts till undervisnings- och kulturministeriet under förevändning av en rad ändringar i utbildningsmomenten. Dessutom kommer man i slutet av ramperioden i sin helhet föra över ett anslag på 10 miljoner euro för kontinuerligt lärande till undervisnings- och kulturministeriet. Det vore bra att ta reda på om de ändringar som gjorts under tidigare regeringsperioder har varit förnuftiga och om man med anslagen har uppnått bättre resultat under UKM än under ANM. Det har trots allt varit fråga om omfattande förändringar.
Bland annat på grund av dessa omständigheter har budgeten och åtagandena under ANM:s huvudtitel minskat. Under ramperioden sjunker de totala anslagen under huvudtiteln från 3,4 miljarder till 2,8 miljarder.
Uppskattningen av Finnveras utgifter för förlustersättningar måste höjas
Avsikten är att Finnvera Abp:s finansieringsfullmakter höjs till 12 miljarder euro. Det är i och för sig nödvändigt att höja Finnveras borgensansvar, men planen garderar sig mot senare förluster genom att höja utgifterna för förlustersättningar till något över 150 miljoner euro om året. I ljuset av sakkunnigyttrandena är det sannolikt att förlusterna och därmed också behovet av kapitaltillskott för Finnvera kommer att vara betydligt större under regeringsperioden. Enligt den bedömning som presenterades vid utfrågningen har utgifterna för förlustersättningar dimensionerats utifrån de mest positiva scenarierna.
Det kan förväntas att man i de kommande ramarna blir tvungen att reservera 2—3 gånger så mycket för utgifterna för förlustersättningar. Då stiger den årliga utgiften från cirka 150 till 300—450 miljoner. Bedömningen baserar sig på innehållet i Finnveras borgensportfölj och på en sakkunnigbedömning.
Även om de rambetingade inskränkningarna inte tillämpas under stödtiden och exempelvis automatiska stabilisatorer inte heller i övrigt ingår i rambestämmelserna, kommer de förr eller senare att införas och belasta hållbarheten i de offentliga finanserna.
Business Finland och företagsstöd
I vissa fall har det gått trögt med regeringens ekonomiska stödåtgärder, delvis på grund av att pandemin kom så överraskande. Detta är förståeligt, förutsatt att inga oåterkalleliga fel görs och regeringen ärligt erkänner sina fel och tar lärdom av dem. Det är nödvändigt att närmare definiera vilken typ av företag som får stöd och vilka kriterierna är.
Att döma av sakkunnigyttrandena är det klart att företagen, särskilt små företag, bör få mer stöd redan från början. På så sätt undviker vi konkurser och en stor arbetslöshet. I stödåtgärderna måste man utöver den kvantitativa aspekten och den tidsmässiga brådskan också ta hänsyn till hur meningsfullt stödet är. Vid planeringen av stödordningar är det viktigt att försöka minimera stödansökningarna från företag som inte behöver stöd eller vars svårigheter i själva verket beror på något annat än pandemin. Ju färre ansökningar som borde avslås, desto mindre risk för att de blir godkända. I sakkunnigutlåtanden lyfts det fram bland annat att finansieringen till hundra procent är ett problem. Också villkorat stöd och periodisering, och metoder för att avbryta ogrundat stöd, bör utökas.
Även i fortsättningen måste verksamheten vid Business Finland kunna synas närmare. I det här fallet bör man passa på och dra nytta av krisen, för att samtidigt omdefiniera Business Finlands verksamhet och strategi. I bästa fall kan Business Finland vara en drivkraft för Finlands ekonomi och tillväxt eller i värsta fall ett ställe där så kallade tillväxtföretag får årets omsättning i form av stöd.
Krisen har lärt oss att till exempel EU:s regler för företagsstöd är flexibla i en nödsituation. Finland kan inte förklara sin svaga krisberedskap genom att hänvisa till regler som kommer utifrån. Det är inte värt att lita på utomstående visdom eller hjälp, och fokus på bland annat försörjningsberedskap, självförsörjning och risker i euroområdet är på god väg att bli konkurrensfaktorer. Business Finland kunde med fördel ge stöd exempelvis till innovationer som tar sikte på att höja försörjningsberedskapen och självförsörjningen.