Allmänt

I propositionen ingår två separat lagförslag som båda syftar till att förbättra arbetskraftens rörlighet och arbetstagarens ställning. Syftet med de föreslagna lagarna är att nationellt genomföra direktiv 2014/36/EU (nedan direktivet om säsongsanställning) om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för säsongsanställning (lagförslag 1, nedan lagen om säsongsanställning) och direktiv 2014/66/EU (nedan ICT-direktivet) om villkor för inresa och vistelse för tredjelandsmedborgare inom ramen för företagsintern förflyttning av personal (lagförslag 2, nedan ICT-lagen). Vid sidan av genomförandet av direktiven syftar propositionen till att skapa en rättslig grund för elektroniska förfaranden som förbättrar kundservicen och i synnerhet förkortar behandlingstiderna. I propositionen ingår ytterligare 11 anknytande lagförslag. 

De säsongsarbetare som avses i den föreslagna lagen om säsongsanställning är arbetstagare från tredjeländer som är anställda tillfälligt, i högst nio månader, och återvänder till sitt hemland när säsongen är slut. Säsongsarbete är arbete inom jordbruket och turismen där behovet av arbetskraft varierar beroende på årstid. 

Det kommer varje år mindre än 15 000 säsongsarbetare till Finland. Flertalet är sysselsatta inom jordbruket för en tid av högst tre månader. Antalet utgör cirka en tredjedel av alla arbetstillfällen inom jordbruket. En stor del av jordbrukets och landsbygdens permanenta arbetstillfällen är beroende av att det finns tillgång till säsongsarbetare. 

Säsongsarbetarna inom turistbranschen utgör en klart mindre grupp än inom jordbruket. Säsongsarbetet inom turismen har dock också ökat under de senaste åren. Till följd av den snabba ökningen av antalet turister från Asien har behovet av personal med kunskaper i asiatiska språk ökat kraftigt, och bristen kan inte avhjälpas enbart med inhemsk arbetskraft. 

Förkortningen ICT i samband med ICT-lagen hänvisar till anställda som företagsinternt förflyttas från ett tredjeland till unionen (intra-corporate transferee). De här arbetstagarna är tredjelandsföretags chefer, specialister och vissa praktikanter som sänds ut för att arbeta i ett i Finland etablerat dotterbolag som hör till samma koncern. De som avses i direktivet utgör en eftertraktad grupp, men på grund av den snäva avgränsningen bör de i Finland endast uppgå till uppskattningsvis något över 1 000 personer per år. De anställda som sänds till ett företag i Finland utgör dock nyckelpersoner, och det är därför viktigt att de smidigt kan få tillstånd. 

Genomförandet av båda direktiven har fördröjts med ungefär ett år. Det är välkommet att de till genomförandet kopplade lagförslagen har lämnats till riksdagen för behandling. Utskottet tillstyrker lagförslagen, men med följande kommentarer och ändringar. 

Det är enligt utskottet tydliggörande att direktiven genomförs genom separata lagar för säsongsarbetare respektive ICT-arbetstagare. Den gällande utlänningslagen (301/2004) har till följd av de många ändringar som gjorts i den blivit så omfattande och svåröverskådlig att det inte hade varit ändamålsenligt att ytterligare bygga ut den med de nu föreslagna bestämmelserna. 

Utskottet konstaterar att utlänningslagen till följd av ny EU-lagstiftning eller nationella behov är föremål för näst intill ständig förändring. Nästa stora förändring följer av översynen av bestämmelserna om det gemensamma europeiska asylsystemet (Ceas). Flertalet av bestämmelserna ingår i direkt tillämpliga EU-förordningar, vilket innebär att de bestämmelser om vilka det föreskrivs i EU-förordningen måste upphävas i den nationella lagen. Enligt utskottets uppfattning är det enklare att göra en helhetsbedömning av hur lagen kan och bör utvecklas när de ändringarna har genomförts. Utskottet framhåller att en totalreform kräver en långvarig beredning som eventuellt kan sträcka sig över valperioden. Det kräver också ansenliga personalresurser. 

Lika behandling visavi social trygghet

De anställda som avses i direktivet om säsongsanställning och ICT-direktivet har rätt till samma behandling som den mottagande medlemsstatens medborgare bland annat i fråga om social trygghet. Likabehandlingen i fråga om social trygghet gäller enligt EU-förordning nr 883/2004 pensioner, familjeförmåner, försäkring för olycksfall i arbetet och yrkessjukdomar, utkomstskydd för arbetslösa, offentliga hälsovårdstjänster och sjukförsäkring. Utanför likabehandlingskravet faller däremot social service inklusive utkomststöd och boende. 

Enligt social- och hälsovårdsutskottets utlåtande behandlas personer från tredjeländer hos oss redan nu jämlikt i fråga om arbetsbaserad social trygghet. Säsongsarbetare och från början av innevarande år också ICT-arbetstagare omfattas av lagen om pension för arbetstagare (395/2006) och lagstiftningen om försäkring mot olycksfall i arbetet och yrkessjukdom från det att de börjar arbeta. Likaså får de rätt till företagshälsovård så snart de börjar arbeta. Däremot uppstår rätten till bosättningsbaserad social trygghet först om arbetet i Finland varar minst fyra månader och om de i lag definierade villkoren för lön och arbetstid blir uppfyllda. En motsvarande bestämmelse ingår i sjukförsäkringslagen (1224/2004) som villkor för att omfattas av sjukförsäkringen. Denna fyramånadersregel utesluter synnerligen effektivt säsongsarbetarna från den sociala trygghet som hör till Folkpensionsanstaltens ansvar. De personer som avses i ICT-direktivet jobbar däremot i allmänhet längre än så i Finland. 

Social- och hälsovårdsutskottet menar att den främsta ändringen av social trygghet i den nationella lagstiftningen till följd av direktiven för bägge grupperna i Finland är att både säsongsarbetare och personer som avses i ICT-direktivet jämställs med kommunens invånare, varvid de har rätt till offentliga hälsovårdstjänster på samma grunder som kommunens invånare. Att rätten till sjukvård utvidgas är i praktiken den största förändringen i fråga om enskilda säsongsarbetare. Säsongsarbetare behöver exempelvis inte teckna försäkring för plötsliga sjukdomsfall eller olyckshändelser utan kan söka vård på samma sätt som de som bor permanent i Finland. Rätten till vård prövas inte från fall till fall utan är direkt baserad på lag. I fråga om de offentliga hälsovårdstjänsterna tillåter direktivet inga nationella begränsningar. 

Enligt direktivet om säsongsanställning kan det i likabehandlingen av säsongsarbetare införas på kortvarig vistelse baserade nationella begränsningar som gäller familje- och arbetslöshetsförmåner. I ICT-direktivet kan avvikelserna gälla familjeförmåner för arbetstagare som förflyttas kortvarigt. Därför föreslår regeringen att de begränsningar som direktivet ger möjlighet till införs fullt ut genom att göra relevanta ändringar i lagstiftningen om social trygghet och hälso- och sjukvård. 

Genom de ändringar som föreslås i lagen om utkomstskydd för arbetslösa (lagförslag 6) och lagen om finansiering av arbetslöshetsförmåner (lagförslag 7) utesluts säsongsarbetare från arbetslöshetsförsäkringen. Det kan enligt social- och hälsovårdsutskottet anses vara ändamålsenligt på grund av att säsongsarbetare endast arbetar i kortvariga anställningsförhållanden. Enligt nuvarande lagstiftning ska det då tas ut arbetslöshetsförsäkringspremie, men säsongsarbetaren får ändå inte rätt till arbetslöshetsdagpenning. 

ICT-arbetstagares rätt till arbetslöshetsförmåner begränsas inte, men för att familjeförmåner, det vill säga barnbidrag och hemvårdsstöd för ett barn som följer med en ICT-arbetstagare, ska kunna betalas krävs det tillstånd att arbeta i Finland i minst nio månader. Social- och hälsovårdsutskottet konstaterar att familjeförmåner inte kan exporteras; utbetalningen av förmånerna upphör således när anställningen upphör. 

Lagen om säsongsanställning

Beviljande av tillstånd för säsongsarbete

I lagen om säsongsanställning fastställs villkoren för inresa i landet och de rättigheter säsongsarbetaren har under vistelsen i landet. Säsongsarbete förutsätter enligt förslaget att tredjelandsmedborgaren har ett tillstånd för säsongsarbete. 

Om säsongsarbetaren är medborgare i ett viseringspliktigt land och säsongsarbetet varar i högst 90 dagar, utfärdas ett visum som är förenat med tillstånd för säsongsarbete (visum för säsongsarbete). Ansökan om visum för säsongsarbete tas emot, handläggs och avgörs av den berörda finska beskickningen i enlighet med lagen om säsongsanställning, utlänningslagen och visumbestämmelserna (Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009). 

Om den sökande är medborgare i ett viseringsfritt land och det är frågan om säsongsarbete i högst 90 dagar, handläggs och avgörs tillståndsärendet av Migrationsverket. Den person tillståndet gäller ges ett säsongsarbetsintyg. Om vistelsen för säsongsarbete är avsedd att överstiga 90 dagar, kräver säsongsarbetarens vistelse uppehållstillstånd för säsongsarbete. Också i det fallet handläggs och avgörs ansökan av Migrationsverket. 

I fråga om säsongsarbete med stöd av visum för säsongsarbete eller ett säsongsarbetsintyg fastställer lagen endast villkoren för arbete i Finland. Villkoren omfattar bland annat att det ska finnas ett gällande arbetsavtal eller ett bindande anställningserbjudande, att anställningsvillkoren är förenliga med kollektivavtalen och att en lämplig bostad har ordnats för säsongsarbetaren. I princip ska samma villkor tillämpas som de som gäller för en inhemsk anställd i motsvarande position. 

Uppehållstillstånd för säsongsarbete för vistelse som överstiger sex månader beviljas enligt samma förfarande som gäller för uppehållstillstånd för arbetstagare. Migrationsverket beviljar således uppehållstillstånd efter det att arbets- och näringsbyrån fattat ett delbeslut som bland annat omfattar en bedömning av huruvida det finns tillgänglig arbetskraft på arbetsmarknaden. 

Uppehållstillstånd för säsongsarbete i högst sex månader beviljas av Migrationsverket efter en branschspecifik prövning av arbetskraftstillgången. Migrationsverket bevakar tillgången på inhemsk arbetskraft och övergår vid behov till ett förfarande som innefattar ett delbeslut från arbets- och näringsbyrån, om detta är motiverat för att det finns tillräcklig tillgång på inhemsk arbetskraft. Syftet med den branschspecifika prövningen av arbetskraftstillgången är att snabba upp behandlingstiderna och tillfredsställa arbetskraftsbehovet smidigare än i nuläget. Den branschspecifika prövningen av arbetskraftstillgången innebär att en enskild ansökan om tillstånd inte kan avslås på den grunden att det finns tillgång till inhemsk arbetskraft. 

Att förfarandet för tillstånd som gäller vistelser på tre till sex månader nu lättas upp är enligt utskottet en avsevärd förbättring. Det blir i synnerhet enklare att ingå anställningar som är något längre än tre månader, eftersom de inte längre kräver ett tillståndsförfarande som är betydligt mer komplicerat och tidskrävande än visumförfarandet. Ändringen gör det också möjligt att bättre planera rekryteringarna utifrån arbetskraftsbehovet. Likaså förbättras säsongsarbetarnas möjligheter att arbeta i Finland i mer än tre månader och därmed tjäna mer under säsongen. 

Ett av de främsta målen med propositionen är att förkorta handläggningstiderna. Det målet ska uppnås genom enklare förfaranden och en rättslig grund som tillåter en långtgående elektronisk ärendehantering och digitalisering av tillståndsförfarandena. Avsikten är uttryckligen att avsevärt förkorta de genomsnittliga handläggningstiderna, vilket speciellt bör leda till att problemfria tillståndsansökningar kan behandlas snabbt. 

En klar förkortning av samtliga handläggningstider är av många skäl ett utmanande projekt. Behandlingen av tillstånd för mer än sex månader kräver ett förfarande i två steg, eftersom Migrationsverkets tillståndsbeslut förutsätter ett delbeslut från arbets- och näringsbyråns sida. Handläggningstiderna för delbesluten har varit tämligen långa, ofta flera månader. Att snabbt behandla ärenden som kräver hörande har visat sig vara särskilt svårt. Det är för såväl beskickningarna som kunderna besvärligt att avtala om tider för hörande när beskickningsnätet är glest och avstånden långa. Vissa ansökningar förutsätter också utredningar som anknyter till den nationella säkerheten. Det går inte alltid att på förhand avgöra hur lång tid utredningarna kräver. 

Förvaltningsutskottet ser det därför inte som motiverat att på det sätt som arbetslivs- och jämställdhetsutskottet föreslår i sitt utlåtande förkorta den i 11 § 1 mom. i lagförslag 1 avsedda maximitid på 90 dagar som direktivet tillåter till 30 dagar. Förvaltningsutskottet framhåller dock i likhet med jord- och skogsbruksutskottet att 90 dagar är den maximala tiden för handläggning av ansökningar. Förslaget är också i rådande form en avsevärd förbättring jämfört med nuläget. Enligt förvaltningsutskottets uppfattning är flertalet av ansökningarna oproblematiska och gäller tillstånd för mindre än sex månader. De kan behandlas på betydligt kortare tid än den fastställda maximitiden. Utskottet påpekar att också förvaltningslagen (434/2003) förpliktar myndigheterna att behandla ärendena utan ogrundat dröjsmål. 

Målet att korta ned handläggningstiderna för tillstånd för mer än sex månader ska enligt uppgift främjas också genom arbets- och näringsministeriets förbindelse att till en ny arbets- och näringsbyrå styra ansökningar om uppehållstillstånd för arbetstagare och långvariga tillstånd enligt lagen om säsongsanställning. 

Tillståndets bundenhet till en enda arbetsgivare

Enligt lagförslaget beviljas tillstånd för säsongsarbete specifikt för arbete hos en viss arbetsgivare, inte för arbete inom en viss bransch, vilket är fallet när det gäller uppehållstillstånd för arbetstagare. Bundenheten till en enda arbetsgivare grundar sig direkt på en bestämmelse i direktivet, som innebär att tillstånd beviljas utifrån ett anställningsavtal mellan arbetsgivaren och arbetstagaren eller utifrån ett bindande anställningserbjudande. 

Under förhandlingarna om direktivet bedömdes det enligt utredning till utskottet allmänt att ett branschspecifikt tillstånd skulle äventyra det mest centrala syftet med direktivet, det vill säga att stärka arbetstagarens ställning gentemot arbetsgivaren. Ett branschspecifikt tillstånd skulle inte lika strikt som ett arbetsgivarspecifikt tillstånd binda arbetsgivarna vid de skyldigheter de har gentemot arbetstagarna. Enligt utredning från arbets- och näringsministeriet är de branschspecifika tillstånd som beviljas i Finland exceptionella i ett europeiskt perspektiv, där tillstånden i regel beviljas för en angiven arbetsgivare. 

I propositionen föreslås det dock att bundenheten till en enda arbetsgivare lättas upp inom de gränser direktivet tillåter. Det görs genom att tillstånd kan beviljas för arbete hos en eller flera arbetsgivare. Effekten av bundenheten till en enda arbetsgivare lindras också genom möjligheten att i Finland ansöka om förnyat tillstånd. Prövningen av tillståndet gäller då i praktiken endast villkoren för den nya anställningen, eftersom förutsättningarna för den aktuella personens inresa i landet nyligen har granskats och personens biometriska kännetecken redan finns i myndighetsregistren. 

I ett elektroniskt förfarande kan tillstånd för anställning hos samma arbetsgivare förnyas utan dröjsmål och avgöras omedelbart, såvida inga förändringar har skett i anställningsvillkoren. Flexibiliteten förbättras ytterligare av att arbetet kan fortsätta under den tid ansökan om förnyat tillstånd behandlas, i det fall att ansökan har lämnats innan det tidigare tillståndet har upphört att gälla. 

En säsongsarbetare som redan befinner sig i landet kan beviljas nytt tillstånd snabbt, förutsatt att det inte framkommit sådana omständigheter om den sökande som tidigare varit okända för tillståndsmyndigheterna eller att det inte finns saker att utreda eller oklarheter som anknyter till anställningsvillkoren eller arbetsgivaren. Förvaltningsutskottet menar att det förenklade tillståndsförfarande som arbetslivs- och jämställdhetsutskottet föreslår inte skulle ge något nämnvärt mervärde i jämförelse med det nu föreslagna lätta förfarandet och då ett elektroniskt förfarande införs i samband med det att lagen träder i kraft. Det är sannolikt att också tillstånd för arbete hos en ny arbetsgivare i regel kan beviljas innan den tidigare anställningen upphör, i det fall att det på något vis varit möjligt att förutse att anställningen kommer att upphöra. Till exempel kan man i regel i god tid förutse att skördeperioden blir kortare än normalt. Att inom ett geografiskt begränsat område hitta ersättande arbetstillfällen för ett stort antal säsongsarbetare som blir friställda samtidigt utgör en större utmaning än tillståndsprocessen. 

Lättare att återkomma till Finland

Enligt direktivet om säsongsanställning ska medlemsstaterna underlätta återinresa för tredjelandsmedborgare som av samma medlemsstat beviljats inresa som säsongsarbetare minst en gång under de senaste fem åren och som fullt ut har respekterat villkoren för säsongsarbetare enligt direktivet under varje vistelse. I direktivet finns bestämmelser om hur återinresan kan underlättas. Som exempel nämns undantag från kravet att lämna in en eller flera handlingar eller utfärdande av flera säsongsarbetstillstånd i en enda administrativ handling eller påskyndat ansökningsförfarande. 

Förvaltningsutskottet konstaterar att direktivet ger medlemsstaterna omfattande prövningsrätt i fråga om medlen för att underlätta återinresa. I propositionen föreslås det i linje med miniminivån i direktivet att en säsongsarbetare som uppfyller ovannämnda villkor inte ska behöva styrka sina bostadsarrangemang vid återinresa. Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet och jord- och skogsbruksutskottet fäste i sina utlåtanden uppmärksamhet vid att direktivet skulle ha tillåtit avsevärt större möjligheter att underlätta återkommande arbete, exempelvis genom ett uppehållstillstånd för säsongsarbetare som är i kraft under en begränsad period under flera på varandra följande år. 

Enligt förvaltningsutskottets uppfattning kan ett flerårigt tillstånd för arbete hos en arbetsgivare som uppfyllt sina skyldigheter klanderfritt i princip vara värt att överväga, särskilt i situationer där samma arbetstagare år efter år återkommer i samma arbetsgivares tjänst. Enligt inkommen utredning bedömdes den lösningen i samband med lagberedningen, men ansågs vara alltför långtgående i fråga om att underlätta inresa i Finland och beredningen av den punkten fördes därför inte vidare då. 

Utskottet konstaterar att en bestämmelse som går längre än det som nu föreslås i propositionen vore problematisk i nuläget. Det nationella genomförandet av direktivet har redan försenats med ett år. För att minimera påföljderna för förseningar är det nödvändigt att direktivet nu genomförs snabbt. Lagen förutsätter också att det görs avsevärda ändringar i fråga om datasystemen. För att underlätta genomförandet har dessa redan i hög grad gjorts. I den gällande lagstiftningen finns inte ett enda tillstånd som gäller under en begränsad period i flera på varande följande år, och någon sådan egenskap finns därför inte heller i de datasystem som skapats för behandlingen av de nuvarande tillstånden. Eftersom någon sådan bestämmelse inte ingår i propositionen, har den möjligheten inte beaktats i utvecklingen av datasystemen eller de resurser som anvisats för datasystemen. 

Enligt utredning skulle införandet av en dylik bestämmelse i det här sammanhanget kräva avsevärda tidsmässiga och ekonomiska satsningar på utveckling av datasystemen. Samtidigt skulle ikraftträdandet av lagen skjutas upp ytterligare. Beloppet av de påföljder som föreläggs till följd av förseningen bedöms vara avsevärt större än den nytta som en ny bestämmelse skulle ge. Det är enligt utskottet dock värt att notera att regeringens förslag angående elektroniska förfaranden och bättre informationsutbyte mellan myndigheterna uppskattningsvis kan avhjälpa en hel del av de problem som förslaget om ett tillstånd för flera år syftar till att undanröja. 

Tillsyn

Med förhandsövervakning avses i propositionen ett tillståndsförfarande som av tradition innebär granskning av ansökan jämte bilagda handlingar och uppgifterna i dem. Med övervakning i efterhand avses i praktiken arbetarskyddsinspektioner på arbetsplatserna. Förhandsövervakningens effektivitet grundar sig i hög grad på att de lämnade uppgifterna kan granskas i samband med övervakningen i efterhand och omständigheter som uppenbaras vid efterhandsövervakningen å sin sida utnyttjas i förhandsövervakningen. 

Förvaltningsutskottet framhåller att lagförslaget inte syftar till att slopa förhandsövervakningen eller gallra i dess innehåll. Avsikten är att övergå till elektroniska förfaranden där uppgifterna lämnas på elektronisk väg, styrs till uppdragsköer och i ökande grad kontrolleras automatiskt. När de här granskningarna sker automatiskt görs de omedelbart, utan den fördröjning som uppstår i väntan på en handläggare, vilket effektiviserar övervakningen. Utskottet poängterar dock att det trots automatiseringen kommer att behövas personal också i fortsättningen. Förfarandet måste dessutom ordnas så att förhandsövervakningen av dokument håller en tillräcklig nivå. 

Förhandsövervakningen omfattar bland annat granskning av anställningsvillkoren, vilket kräver kännedom om kollektivavtalen och arbetslagstiftningen. Utskottet konstaterar att den personal vid Migrationsverket som avgör ansökningarna är högt utbildad. De flesta har avlagt juridisk examen eller förvaltningsvetenskaplig examen. Verket har också lång erfarenhet av effektiv personalutbildning i anknytning till den ständigt föränderliga och synnerligen komplicerade lagstiftningen och de växlande arbetsuppgifterna. Utskottet menar att Migrationsverket har alla förutsättningar att klara av förhandsövervakningen. I fråga om styrningen av ärenden till uppdragsköer gäller det att beakta hur insatta de enskilda tjänstemännen är i de kollektivavtal och den lagstiftning som hänför sig till respektive tillståndstyp. 

Genom de föreslagna ändringarna i lagen om utlänningsregistret (lagförslag 4) får Migrationsverkets förhandsövervakning genast tillgång till information om de missförhållanden som upptäcks vid arbetarskyddsinspektionerna, dvs. vid övervakningen i efterhand, i det fall att arbetsgivaren har utländska anställda. Härigenom säkerställs det att de uppgifter som lämnats vid förhandsövervakningen, exempelvis angående lönen eller arbetsförhållandena, är korrekta. Förhandsövervakningen blir effektivare eftersom de missförhållanden som uppdagas vid övervakningen i efterhand blir tillgängliga omedelbart. Genom informationsutbytet mellan systemen kan övervakningen dessutom koncentreras noggrannare än tidigare. Samtidigt förbättras möjligheterna att förebygga och ingripa mot människohandel och anknytande brott. För en effektiv övervakning i efterhand krävs det dock att arbetarskyddsmyndigheterna får tillräckliga resurser för inspektionerna. 

Sanktioner mot arbetsgivare

De påföljder som föreskrivs i lagförslaget hänför sig till beviljandet av tillstånd. En enskild tillståndsansökan kan avslås eller ett redan beviljat tillstånd återkallas av skäl som beror på arbetstagaren eller arbetsgivaren. Påföljderna omfattar också möjligheten att för viss tid eller tills vidare inte bevilja säsongsarbetstillstånd för arbete hos en viss arbetsgivare. 

Påföljderna för arbetsgivare har av vissa sakkunniga som utskottet hört ansetts vara alltför lindriga, medan andra ansett dem vara alltför stränga. Jord- och skogsbruksutskottet uppmärksammade i sitt utlåtande särskilt 7 § i lagförslag 1 och menade att förvägrande av säsongsarbetstillstånd är en kraftig åtgärd ur både arbetsgivarens och arbetstagarens synvinkel och att grunderna för att vidta en sådan åtgärd bör vara klara och förenliga med proportionalitetsprincipen. 

Förvaltningsutskottet konstaterar att de påföljder som hänför sig till enskilda tillstånd och till arbetsgivarens rätt att anställa en säsongsarbetare grundar sig direkt på bestämmelser i direktivet som är förpliktande för medlemsstaterna. Det är viktigt för såväl arbetstagaren som arbetsgivaren att bestämmelserna är klara och tydliga. Direktivets öppna formulering är i någon mån problematisk med tanke på det nationella genomförandet. Om bestämmelserna i en nationell lag är mer detaljerade än i direktivet, anses det i regel vara ett uttryck för ett restriktivt genomförande av direktivet. Likaså skulle till exempel en avgränsning av åtgärderna enbart till situationer där arbetsgivaren redan har påförts straff betraktas som ett restriktivt genomförande. Det bör också noteras att ett restriktivt genomförande skulle slå mot ett centralt mål för direktivet, nämligen att ge arbetstagaren en mer skyddad ställning. 

Tanken är att proportionalitetsprincipen ska beaktas genom att åtgärderna enligt den föreslagna lagen fastställs uttryckligen genom en samlad prövning. Vid prövningen ska det enligt det föreslagna 7 § 2 mom. tas hänsyn till säsongsarbetarens intressen och de omständigheter som hänför sig till fallet som en helhet. Av detaljmotiven till paragrafen framgår det att även i det fall att en sådan situation som avses i 7 § 1 mom. föreligger, kan tillstånd för säsongsarbete beviljas utifrån en helhetsprövning. Utskottet framhåller att samtliga omständigheter som anknyter till fallet ska beaktas vid helhetsprövningen. I detaljmotiven nämns som ett exempel att om försummelsen inte har varit allvarlig och om arbetsgivaren har korrigerat sin försummelse, föreligger det inget hinder för att bevilja tillstånd för säsongsarbete. 

Förvaltningsutskottet påpekar dessutom att förvaltningslagen ska följas vid beslut om att avslå en ansökan om säsongsarbetstillstånd eller att förelägga andra sådana åtgärder som avses i lagförslaget. Ett förfarande enligt förvaltningslagen förutsätter att man iakttar de allmänna förvaltningsprinciperna, bland annat principerna om proportionalitet och ändamålsbundenhet. Förfarandet kräver att parterna hörs och att beslutet motiveras och ges skriftligen och med besvärsanvisning. 

Förvaltningsutskottet menar dock att bestämmelsen om besvärsrätt i 23 § i lagförslag 1 för tydlighetens skull måste preciseras så att det uttryckligen framgår att arbetsgivaren har rätt att överklaga beslut som gäller åtgärder riktade mot arbetsgivaren. Dessutom måste en lagteknisk ändring göras i 7 § i lagförslaget. Utskottet hänvisar på dessa punkter till det som sägs i detaljmotiven nedan. 

Utskottet framhåller att lagförslaget inte har några bestämmelser om administrativa påföljdsavgifter. Om sådana skulle föreslås måste bestämmelserna bedömas också mot ne bis in idem-förbudet. Lagförslaget innehåller informativa hänvisningar till utlänningslagens 186 § om utlänningsförseelse av arbetsgivare och till straff enligt strafflagens 47 kap. 6 a § för anlitande av arbetskraft som saknar tillstånd. I strafflagens 47 kap. om arbetsbrott föreskrivs det också om exempelvis diskriminering i arbetslivet (3 §) och ockerliknande diskriminering i arbetslivet (3 a §). 

Bemyndigande att utfärda förordning

Social- och hälsovårdsutskottet uppmärksammade i sitt utlåtande bland annat att definitionen av säsongsbunden verksamhet i 3 § 2 punkten i lagen om säsongsanställning och likaså det föreslagna bemyndigandet att utfärda förordning i 24 § i lagförslaget är vagt formulerade. Definitionen av tillämpningsområdet för lagen om säsongsanställning blir i praktiken beroende av vad som föreskrivs genom förordning. I utlåtandet säger social- och hälsovårdsutskottet att förvaltningsutskottet har skäl att i sitt betänkande precisera antingen bemyndigandet att utfärda förordning eller definitionen av säsongsbunden verksamhet om det inte anses att mer detaljerad reglering i ärendet kan tas in i lagen. Dessutom bör bemyndigandet att utfärda förordning enligt det vanliga skrivsättet formuleras så att det avser utfärdande av närmare bestämmelser än lagen. 

Förvaltningsutskottet konstaterar att direktivet om säsongsanställning har en tvingande bestämmelse enligt vilken medlemsstaterna ska föreskriva om att upprätta en förteckning över de sysselsättningsområden som innefattar säsongsbunden verksamhet. I den gällande invandringslagstiftningen finns inget motsvarande bemyndigande. Vid beredningen av propositionen stannade man efter utredningar för att förteckningen ska vara heltäckande och smidig men samtidigt vara rättsligt förpliktande. Med tanke på direktivet räcker det inte att fastställa branscherna exempelvis genom en förvaltningsintern anvisning. Med tanke på förteckningsformen och särskilt det att genomförandet måste vara smidigt kan det bedömas att en reglering på lagnivå lämpar sig dåligt för ändamålet. I synnerhet den praktiska tillämpningen och en smidig anpassning till arbetsmarknadens behov har ansetts kräva att förteckningen ges i en förordning. I propositionsmotiven finns en analys av vilket innehåll förteckningen bör ha för att motsvara direktivets krav och strukturerna inom jordbruket och turismen i Finland. Definitionen av säsongsbunden verksamhet kommer direkt ur direktivet. 

Förvaltningsutskottet ser det därför som motiverat att den förteckning som direktivet förutsätter utfärdas genom förordning av statsrådet. Bemyndigandet att utfärda förordning bör dock preciseras. Det bör enligt det vanliga skrivsättet formuleras så att det i lagen finns en grundläggande bestämmelse om den fråga om vilken närmare bestämmelser utfärdas genom förordning. Det nu aktuella bemyndigandet är i lagförslaget utformat så att frågan de facto gäller lagens tillämpningsområde. I lagförslaget finns ingen egentlig paragraf om tillämpningsområde. På det sätt som närmare framgår av detaljmotiven nedan föreslår förvaltningsutskottet därför att lagförslag 1 preciseras så att det till 1 § fogas en bestämmelse om lagens tillämpningsområde och att bemyndigandet att utfärda förordning i 24 § formuleras om. 

ICT-lagen

I den föreslagna ICT-lagen föreskrivs det om villkoren för inresa för chefer, specialister och praktikanter som företagsinternt förflyttas från ett tredjeland till Finland och om deras rättigheter under vistelsen i landet. Uppehållsrätten bekräftas genom beviljande av ett ICT-uppehållstillstånd. Den som har ett tillstånd beviljat av en EU-medlemsstat kan flytta till en annan medlemsstat och även arbeta där, i det fall att förflyttningen sker mellan enheter i samma företag eller koncern men i olika medlemsstater. Förflyttningen kan gälla kortare vistelse (högst 90 dagar inom en period på 180 dagar) eller längre vistelse (över 90 dagar). Rörlighet för kortare vistelse förutsätter en förhandsanmälan. Rörlighet för längre vistelse förutsätter ett så kallat mobilt ICT-uppehållstillstånd. Personen är under hela förflyttningen anställd av det utsändande företaget, men anställningsvillkoren bestäms utifrån finsk lagstiftning. 

Den främsta förändring som ICT-lagen medför är enligt förvaltningsutskottet att den som fått ett ICT-uppehållstillstånd i en annan medlemsstat har rätt att börja arbeta i Finland redan före Migrationsverkets avgörande om rätten att arbeta i Finland. Med tanke på främjandet av sysselsättningen och konkurrenskraften är det angeläget att Finland är attraktivt för företagens forsknings- och produktutvecklingsfunktioner och för samarbetet mellan företag, universitet och forskningsinstitut. Särskilt för företag med verksamhet i flera medlemsstater kan ändringen antas ge bättre möjligheter att i varierande situationer utnyttja anställda som sänds till Europa utan att det ger några skadliga effekter för arbetsmarknaden i Finland. 

Genom meddelande av Migrationsverket kan arbetet avbrytas omedelbart. Bestämmelserna om förflyttning från en medlemsstat till en annan är förenad med skyldighet för den medlemsstat som utfärdat det första tillståndet att återta personer som inte har rätt att arbeta eller vistas i en annan medlemsstat eller vilkas rätt löper ut. 

De anställda som avses i ICT-lagen och deras familjemedlemmar har samma rätt till hälso- och sjukvård och social trygghet som finländare. I praktiken är denna rätt dock av mindre betydelse, eftersom förflyttningarna i regel är förknippade med olika förmåner, däribland privat försäkringsskydd som ordnas av koncernen. Likabehandlingen i fråga om social trygghet har behandlats tidigare i detta betänkande.