Inledning

Med Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/853 (vapendirektivet) har rådets direktiv 91/477/EEG om kontroll av förvärv och innehav av vapen ändrats. I bakgrunden till ändringarna i vapendirektivet finns terroranslagen de senaste åren. För att möta dessa utmaningar har EU skärpt bestämmelserna om förvärv och innehav av vissa skjutvapen. Ett av syftena med propositionen är att genomföra ändringarna i vapendirektivet. 

Förbjudna skjutvapen, stora laddningsanordningar och deaktiverade skjutvapen

I vapendirektivet har en del av de vapen som ingått i kategorin skjutvapen för vilka det krävs tillstånd lyfts över till kategorin förbjudna vapen. Förbjudna vapen är automatiska skjutvapen som omvandlats till halvautomatiska skjutvapen, långa halvautomatiska skjutvapen med centralantändning om en del av skjutvapnen utgörs av en laddningsanordning eller om de har löstagbar laddningsanordning med en kapacitet för mer än 10 patroner och korta halvautomatiska skjutvapen med centralantändning om en del av skjutvapnen utgörs av en laddningsanordning eller om de har löstagbar laddningsanordning med en kapacitet för mer än 20 patroner. 

Regeringen föreslår att bestämmelserna om definitioner och om förutsättningarna för beviljande av tillstånd ändras i skjutvapenlagen (1/1998) för att stämma överens med vapendirektivet. I skjutvapenlagen betraktas automatiska skjutvapen som omvandlats till halvautomatiska skjutvapen samt vissa kombinationer av halvautomatiska skjutvapen och laddningsanordningar med hög kapacitet som särskilt farliga skjutvapen.  

I propositionen utnyttjas medlemsstaternas rätt att enligt vapendirektivet bevilja tillstånd för förvärv och innehav av skjutvapen som i och med direktivändringen har flyttats till kategorin för förbjudna vapen, till exempel för försvarsändamål samt för museer och samlare, för utbildningsändamål och för tävlingsskyttar, framhåller utskottet. Villkoren för att bevilja tillstånd för skjutvapen som är förbjudna enligt vapendirektivet blir strängare för att Finland ska uppfylla kraven i direktivet. Vapendirektivet kräver att tävlingsskyttar ska vara medlemmar i en skytteförening och att de ska öva tävlingsskytte regelbundet i föreningen, i minst tolv månader. Dessa krav fogas till skjutvapenlagen i villkoren för att få tillstånd för kombinationer av halvautomatiska skjutvapen och laddningsanordningar med hög kapacitet. 

Regeringen utnyttjar den möjlighet som vapendirektivet erbjuder för att införa en övergångsbestämmelse för förbjudna vapen. Följaktligen får skjutvapen som i vapendirektivet ingår i kategorin förbjudna vapen innehas under tillståndets giltighetstid, om de har förvärvats innan direktivet trädde i kraft. I vapendirektivet är övergångsbestämmelsen kopplad till ikraftträdandet, vilket betyder att övergångsbestämmelsen inte kan tillämpas på skjutvapen som förvärvats efter den tidpunkten. 

I Finland har det inte behövs tillstånd för stora laddningsanordningar. I vapendirektivet betraktas inte laddningsanordningar som en del av ett skjutvapen, men direktivet föreskriver att förvärv av stora laddningsanordningar bara är tillåtet för personer som har tillstånd till det antingen via övergångsbestämmelsen i vapendirektivet eller på grundval av dispens. Vidare kräver direktivet att tillståndet ska återkallas om en person utan tillstånd innehar en stor laddningsanordning och personen har tillstånd för ett vapen i kategorin skjutvapen för vilka det krävs tillstånd. Regeringen föreslår att stora laddningsanordningar som kan monteras på halvautomatiska skjutvapen ska definieras som vapendel och vara tillståndspliktiga för att det ska gå att övervaka handel med och innehav av laddningsanordningar effektivt i syfte att uppfylla kraven i vapendirektivet. Den föreslagna ändringens konsekvenser begränsas av att laddningsanordningar som tillverkats för ett automatvapen av en modell som börjat tillverkas före 1946 och som inte lämpar sig för montering på ett halvautomatiskt skjutvapen med centralantändning eller ett vapen för enkelskott med magasin ska undantas från tillståndsplikten. Direktivbestämmelserna om laddningsanordningar gäller laddningsanordningar som är lämpliga för montering på skjutvapen för självladdande enkelskott, det vill säga halvautomatiska skjutvapen, och laddningsanordningar för exempelvis gamla Suomi-maskinpistoler lämpar sig inte för montering på halvautomatiska skjutvapen, och de kan därför undantas från tillståndsplikten. Dessutom minskar konsekvenserna av att en laddningsanordning som är permanent obrukbar inte betraktas som vapendel i propositionen. Närmare bestämmelser om hur vapen görs permanent obrukbara ska utfärdas genom förordning av inrikesministeriet. 

På grund av vapendirektivet föreslår regeringen vissa preciseringar i kravet på märkning av skjutvapen och vapendelar. Enligt 110 b § i den föreslagna skjutvapenlagen är ljuddämpare och laddningsanordningar undantagna kravet på märkning. Laddningsanordningar kan undantas eftersom vapendirektivet inte definierar dem som vapendelar. Fram till nu har det inte krävts tillstånd för laddningsanordningar, och de har inte behövt märkning. Det bör noteras att det faktum att de är undantagna märkningskravet i skjutvapenlagen inte betyder att de inte kan förses med unik märkning. Det är dock inte obligatoriskt enligt lagförslaget. Rätten att inneha en laddningsanordning som avses i propositionen och en uppgift om innehavet förs in i polisens vapenregistersystem under den punkt där tillstånd för innehav finns. Därmed kan man försäkra sig om att bara de som har rätt att inneha en laddningsanordning kan förvärva en. Detta stämmer överens med vapendirektivet. Utskottet påpekar att myndigheterna måste ge anvisningar om märkningsreglerna för att märkningar ska göras systematiskt och utan att magasin märks på samma sätt. 

Det är ett entydigt krav i vapendirektivet att en person som olovligen innehar en stor laddningsanordning måste få sina vapentillstånd i kategorin vapen för vilka det krävs tillstånd återkallade. Propositionen har en ny bestämmelse om detta. I och med att det ska krävas tillstånd för laddningsanordningar kommer uppsåtligt olovligt innehav att straffas som skjutvapenbrott enligt 41 kap. 1 § i strafflagen. Enligt 3 kap. 5 § 2 mom. i strafflagen är en gärning som avses i denna lag straffbar endast när den begås uppsåtligen, om inte något annat föreskrivs. Skjutvapenbrott ska bestraffas bara som uppsåtliga gärningar. Det kommer inte att betraktas som den typen av innehav i strid med skjutvapenlagen som ska bestraffas enligt strafflagen, om exempelvis en laddningsanordning upptäcks vid en husrannsakan och fastighetsägaren inte är medveten om anordningen. I sådana fall återkallas inte vapentillstånden, och inget åtal väcks. Det finns en viss tröskel för när åtal väcks. Dessutom gäller det att ta hänsyn till rättsprinciperna inom processrätten, bland annat principen om att gynna den tilltalade, favor defensionis, som innefattar regeln in dubio pro reo, som säger att oklara situationer ska avgöras till den misstänktes fördel. Ett åtal ska förkastas om det råder tvivel om någons skuld i något hänseende. 

Konsekvenserna av att laddningsanordningar blir tillståndspliktiga begränsas i propositionen också av en bestämmelse om ett års så kallad nådatid. Det betyder att ingenting straffbart har hänt om innehavaren på eget initiativ lämnar över laddningsanordningen till polisen. Vidare begränsas konsekvenserna genom att krigstida minnesföremål undantas från tillämpningsområdet och ett undantag inför för laddningsanordningar som gjorts permanent obrukbara och har permanent nedsatt kapacitet. 

I vapendirektivet har deaktiverade skjutvapen lyfts över till kategorin anmälningspliktiga skjutvapen. Följaktligen föreslår regeringen att meningen om att skjutvapen som har försatts i varaktigt obrukbart skick inte ska betraktas som skjutvapen stryks. I stället ska lagen föreskriva att deaktiverade vapen ska anmälas till polisen. 

Kontroll av tillståndshavare och återkallelse av tillstånd

Vapendirektivet förpliktar medlemsstaterna att införa ett övervakningssystem för att säkerställa att villkoren för tillstånd för skjutvapen är uppfyllda under hela deras varaktighet. Övervakningen kan ske fortlöpande eller periodiskt. Dessutom kräver direktivet att vapentillstånd kontrolleras minst vart femte år. Detta gäller dock inte anmälningspliktiga skjutvapen. Den föreslagna skjutvapenlagen föreskriver om övervakning av innehavare av vapentillstånd. Den nuvarande skyldigheten att anmäla handeldvapen för fortsatt hobbybruk kommer att utvidgas till skjutvapen som ingår i kategorin vapen för vilka det krävs tillstånd enligt direktivet. Därmed avses särskilt farliga skjutvapen och halvautomatiska skjutvapen, det vill säga skjutvapen för självladdande enkelskott. Ändringen beror på att villkoret för att få tillstånd för den här vapentypen inte bara är att den sökande ska lämpa sig som innehavare utan också ha vapnet som hobby. Dessutom ska tillståndsmyndigheten vara informerad om att tillståndshavaren fortfarande har ett godtagbart användningsändamål för vapnet. 

I vapendirektivet krävs det att villkoren för vapentillstånd övervakas regelbundet och minst vart femte år. Vidare föreskriver direktivet att ett vapentillstånd ska återkallas om villkoren för tillstånd, såsom en godtagbar grund för vapentillstånd, inte längre uppfylls. För att få vapentillstånd enligt skjutvapenlagen ställs det inte bara krav på den sökandes uppträdande och lämplighet, utan också på att person behöver tillståndet för en hobbyverksamhet. Vårt nuvarande system räcker inte till för att uppfylla kraven i vapendirektivet, eftersom skyldigheten att påvisa fortsatt hobbyverksamhet vart femte år bara gäller handeldvapen. Polisen utför visserligen fortlöpande övervakning av tillstånden, men med dagens praxis betyder det att den sökandes uppträdande observeras, inte att man kontrollerar om hobbyverksamheten fortfarande existerar. Skyldigheten enligt propositionen att anmäla fortsatt hobbyverksamhet är bara avgränsad till nya tillstånd som beviljas efter att lagen har trätt i kraft. Handeldvapen är ett undantag och skyldigheten gäller dem redan nu. Skyldigheten enligt direktivet att påvisa att hobbyverksamheten fortsätter gäller kategorierna förbjudna vapen och vapen för vilka det krävs tillstånd. För andra än särskilt farliga vapen räcker det med att ett användningsändamål enligt skjutvapenlagen fortgår för det skjutvapen som tillståndet avser. Det krävs alltså inte att samma kriterium för hobbyverksamhet fortsätter. För att bevisa att hobbyverksamheten fortsätter ska det räcka med att exempelvis visa upp ett giltigt jaktkort. Det nya vapenregistersystemet kommer att vara tillgängligt när tillståndshavarens fortsatta hobbyverksamhet verifieras på begäran av en myndighet. Tanken är att utnyttja möjligheterna med vapenregistersystemet och e-tjänsterna i det. 

Enligt vapendirektivet ska medlemsstaterna återkalla tillstånd som ger rätt att inneha ett skjutvapen, om tillståndsvillkoren inte längre är uppfyllda. Tidigare kunde tillståndsmyndigheten utöva prövningsrätt. Regeringen föreslår att de absoluta och prövningsbaserade grunderna för återkallelse av tillstånd ändras så att återkallelse inte längre ska vara beroende av prövning om kraven för tillstånd inte längre är uppfyllda. Enligt den gällande skjutvapenlagen har det gått att låta bli att återkalla ett tillstånd, även om tillståndshavaren har gjort sig skyldig till ett brott som visar att han eller hon inte är lämplig att inneha vapen eller tillståndshavaren på grund av sitt hälsotillstånd, ett levnadssätt eller uppförande som äventyrar hans eller hennes egen eller andras säkerhet inte kan anses lämplig att förvärva eller inneha skjutvapen, eftersom de grunderna för återkallelse har varit förenade med prövning. Skjutvapenlagen föreskriver dock att det är ett allmänt krav för att få tillstånd att den sökande är lämplig vad gäller uppförande och hälsotillstånd. Regeringen utgår emellertid från att polisen inte kommer att ändra sin praxis för återkallelse trots ändringarna eftersom polisen redan tidigare har återkallat tillstånden i sådana fall. 

Enligt vapendirektivet ska medlemsstaterna återkalla ett tillstånd för förvärv och innehav av skjutvapen i kategorin vapen för vilka det krävs tillstånd, om det framkommer att den person som beviljades det tillståndet innehar en laddningsanordning som är möjlig att montera på halvautomatiska skjutvapen med centralantändning eller repeterande skjutvapen. Enligt propositionen fogas en bestämmelse till lagen om att olovligt innehav av en stor laddningsanordning leder till att tillstånd för förvärv eller innehav av tillståndspliktiga vapen återkallas. 

Spårbarhet och anmälan om utlåning

I vapendirektivet förtydligades bestämmelserna om märkning av skjutvapen i syfte att förbättra deras spårbarhet. Märkningen ska vara tydlig, permanent och unik. Vidare ska märkningen göras så snart som möjligt efter tillverkning och senast innan vapnen eller vapendelarna släpps ut på marknaden, eller utan dröjsmål efter import till unionen. Bestämmelserna om märkning preciseras i lagen, och det införs en tidsgräns för när märkningen ska göras. 

Vapendirektivet har kompletterats med villkor om kontroll av köparens identitet och vapentillstånd vid försäljning av skjutvapen genom distansavtal. Om en enskild person köper skjutvapen, vapendelar eller ammunition genom distansköp måste köparens identitet och vapentillstånd kontrolleras. Kontrollen ska göras före eller allra senast vid leveransen. Propositionen har en ny bestämmelse om kontroll av köparens identitet och vapentillstånd. 

Vapendirektivet kräver att myndigheterna informeras om var ett skjutvapen befinner sig. För att uppfylla kravet föreslår regeringen att tillståndshavaren ska vara skyldig att göra en anmälan till polisen om han eller hon lånar ut ett vapen eller en vapendel. Anmälningsplikten föreslås dock vara begränsad till fall när ett föremål är i låntagarens besittning längre än 30 dagar. Följaktligen kommer kortvariga lån inte att ingå i anmälningsplikten. Bättre och uppdaterad information om var ett skjutvapen befinner sig underlättar polisens arbete exempelvis vid husrannsakan eller när skjutvapen måste omhändertas. 

Undantag för reservister

Med hänvisning till vapendirektivet kan behöriga nationella myndigheter för syften som avser det nationella försvaret i enskilda och vederbörligen motiverade undantagsfall bevilja tillstånd för vapen i kategorin förbjudna skjutvapen, deras väsentliga delar och ammunition, förutsatt att det inte utgör någon risk för den allmänna säkerheten eller den allmänna ordningen. Enligt skäl 16 i vapendirektivet bör medlemsstaterna ha möjlighet att tillåta enskilda att förvärva och inneha skjutvapen, väsentliga delar och ammunition i kategori A, förbjudna vapen, för det nationella försvaret, till exempel inom ramen för frivillig militär utbildning som föreskrivs i nationell rätt. 

I Finland är det Försvarsmakten och Försvarsutbildningsföreningen som har ordnat frivillig militär utbildning och utbildning som främjar den militära förmågan. Försvarsutbildningsföreningen är en offentligrättslig förening och bestämmelser om dess offentliga förvaltningsuppgifter finns i lagen om frivilligt försvar (556/2007). Försvarsutbildningsföreningen har ordnat ett stort antal kurser inom ramen för utbildning som främjar den militära förmågan och de har delvis eller huvudsakligen bestått av skytteutbildning. Skytteutbildning har bland annat getts i gradvis upptrappade utbildningsmoment, där deltagarna har övat med skjutvapen som till sina grundläggande funktionssätt påminner om skjutvapen för militärt bruk. I sitt betänkande (FsUB 3/2006 rd) om lagen om frivilligt försvar uppfattade försvarsutskottet Försvarsutbildningsföreningens utbildning som främjar den militära förmågan som exempelvis orienterings- och kartläsningsövningar. Detta har dock gjort att det rådande rättsläget är otydligt, när man ska ta ställning till om föreningen får ge skytteutbildning eller inte. 

Regeringen föreslår nu att den utbildning för att främja den militära förmågan som Försvarsutbildningsföreningen ska ge som offentlig förvaltningsuppgift ska innefatta kursmoment för att utveckla individens skjutskicklighet och färdigheter i säker vapenhantering. Samtidigt föreslås Försvarsutbildningsföreningen få möjlighet att få tillstånd för skjutvapen, inbegripet vissa av de vapen som är förbjudna enligt vapendirektivet, för att användas i skytteutbildningen. Enligt propositionen ska föreningen också kunna få vapentillstånd för att ge skytteutbildning i fri föreningsverksamhet. I sådana fall ska tillstånd dock inte kunna ges för vapen som är förbjudna enligt direktivet. 

Vidare föreslår regeringen att placerbara reservister ska få ansöka om vapentillstånd för att kunna delta i skytteutbildning som främjar den militära förmågan. Då krävs det för tillstånd att den sökande visar upp ett intyg från Försvarsutbildningsföreningen över att han eller hon aktivt under minst 12 månaders tid före ansökan har deltagit i sådan skytteutbildning enligt lagen om frivilligt försvar som främjar den militära förmågan med ett skjutvapen av den typ för vilket vapentillstånd ansöks, samt ett intyg enligt lagen om frivilligt försvar över att han eller hon med godkänt resultat avlagt ett skjutprov. Intyget från Försvarsutbildningsföreningen kan delvis ersättas med annan tillförlitlig information över aktiv skytteträning exempelvis i en reservistorganisation. I perioden på ett år med aktiv hobbyverksamhet räknas hälften av den tid in när den sökande har fullgjort vapentjänst som värnpliktig eller hälften av den tid när den sökande har fullgjort frivillig militärtjänst för kvinnor. 

När en reservist ansöker om vapentillstånd för att delta i utbildning som främjar den militära förmågan, begär Polisstyrelsen ett motiverat yttrande från Försvarsmakten. Försvarsmakten kan ge ett förordande utlåtande om den sökande är placeringsduglig och Försvarsmakten anser personen ha behov av träning med skjutvapnet eller vapendelen för att bevara skjutskickligheten som reservist. Försvarsmakten får ge förordande utlåtande om en person är placeringsduglig för den typen av krigstida uppgifter där det behövs vapenhanteringsförmåga för den vapentyp som ansökan avser. 

Ett av målen med propositionen är att säkerställa att skjutövningarna för reservister fortsätter samtidigt som det säkerställs att sportskytte kan fortsätta. 

Frivilligt försvar

Propositionen har kopplingar till propositionen med förslag till lag om ändring av lagen om frivilligt försvar och till vissa lagar som har samband med den (RP 254/2018 rd). I den propositionen föreslår regeringen att militär utbildning uteslutande ska vara förbehållen Försvarsmakten. Därmed kommer Försvarsutbildningsföreningens viktigaste offentliga förvaltningsuppgift att vara att ge utbildning som främjar den militära förmågan. Den innefattar också skjutövningar för reservister. Proposition RP 258/2018 rd innehåller också bestämmelser för att precisera myndigheternas tillsyn över det frivilliga försvaret. De har vissa konsekvenser för tillsynen över den skytteutbildning som främjar den militära förmågan och beskrivs närmare i RP 179/2018 rd. Den propositionen inverkar på Försvarsutbildningsföreningens möjligheter att ge utbildning som främjar den militära förmågan i form av en offentlig förvaltningsuppgift. Dessutom påverkas enskilda reservisters möjligheter att förvärva skjutvapen för övningarna. I sitt betänkande FsUB 8/2018 rd från den 28 februari 2019 föreslår försvarsutskottet att lagförslagen i proposition RP 254/2018 rd godkänns utan ändringar. 

Bedömningen av lagförslag 2 försvåras av att samma bestämmelser föreslås bli ändrade också i proposition RP 254/2018 rd. De föreslagna bestämmelserna strider delvis mot varandra. I 2 § 2 mom. i lagen om frivilligt försvar föreslås det enligt den aktuella propositionen att utbildning som främjar den militära förmågan ska avse skytteutbildning som meddelas med andra än Försvarsmaktens vapen och ammunition. Dessutom ska utbildning som främjar den militära förmågan också avse annan frivillig försvarsutbildning. 

I propositionen med förslag till lag om ändring av lagen om frivilligt försvar (RP 254/2018 rd) föreslås också ändringar i 2 § 2 mom. I 2 § 2 mom. ingår det bestämmelser om utbildning som främjar den militära förmågan. Med utbildningen avses annat än den militära utbildning som avses i det föreslagna 2 § 1 mom. och där deltagarna utbildas i Försvarsmaktens metoder eller utrustning för att uppnå militär kompetens och handlingsförmåga för att handla i krig eller andra väpnade konflikter. 

Enligt uppgifter till utskottet är avsikten att 2 § 2 mom. i lagen om frivilligt försvar stiftas så som det föreslås i propositionen RP 254/2018 rd. 

I granskningen av lagen om frivilligt försvar har grundlagsutskottet kunnat konstatera att bestämmelserna om Försvarsutbildningsföreningen är betydelsefulla med avseende på 124 § i grundlagen (GrUU 52/2006 rd, s. 3/I). Enligt paragrafen kan offentliga förvaltningsuppgifter anförtros andra än myndigheter endast genom lag eller med stöd av lag, om det behövs för en ändamålsenlig skötsel av uppgifterna och det inte äventyrar de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning. Uppgifter som innebär betydande utövning av offentlig makt får dock ges endast myndigheter. 

Grundlagsutskottet har konstaterat att det utan tvivel är en offentlig förvaltningsuppgift enligt 124 § i grundlagen om någon ordnar utbildning för statens krigsmakt och att den typen av utbildning till väsentliga delar ska ges av myndigheter. Deltagarna får träning i att utöva den viktigaste makt som staten har och i det avseendet också träning i att utöva offentlig makt, även om någon betydande offentlig makt inte utövas i själva utbildningen. Vidare anser grundlagsutskottet att grundlagen helt klart förhindrar att exempelvis militärutbildningen för värnpliktiga privatiseras (GrUU 52/2006 rd, s. 3/II). 

Med hänsyn till kraven i grundlagens 124 § är det enligt grundlagsutskottet av betydelse att Försvarsutbildningsföreningen enligt de föreslagna bestämmelserna inte ska ha rätt att ordna allt slags militär utbildning som anknyter till frivilligt försvar. Viktiga avgränsningar är enligt grundlagsutskottet dels att det bara är försvarsmakten som får träna trupper för operationer samt ordna stridsskjutning med tunga vapen och annan liknande viktig militär utbildning, dels att så kallad egentlig militär utbildning som ges frivilliga och där det ingår att använda försvarsmaktens vapen, ammunition och explosiva varor enligt förslaget bara kan anordnas så att den är underställd de militära myndigheternas ledning och försvarsmaktens styrning (20 § 2 mom.). Möjligheten att med den föreslagna avgränsningen ordna militär utbildning i frivilligt försvar under försvarsmaktens ledning och styrning är enligt grundlagsutskottet inte heller problematisk med avseende på grundlagens 124 § (GrUU 52/2006 rd, s. 3/II—4/I). 

De ändringar som nu föreslås i lagen om frivilligt försvar gäller inte militär utbildning utan utbildning som främjar den militära förmågan. I och med de föreslagna 2 § 2 mom. och 20 a § skulle utbildning som främjar den militära förmågan emellertid i vissa hänseende separeras avsevärt från det som var uppfattningen när den gällande lagen stiftades. Med utbildning som främjar den militära förmågan avses enligt beredningshandlingarna för den nuvarande lagen exempelvis orienterings- och kartläsningsövningar (FsUB 3/2006 rd, s. 9/II). 

Försvarsutbildningsföreningen kan enligt den föreslagna 20 a § som sådan utbildning som främjar den militära förmågan ordna skytteutbildning, i vilken individens skjutskicklighet och färdigheter i säker vapenhantering utvecklas. Genom förordning av statsrådet utfärdas det bestämmelser om de typer av skjutvapen som får användas vid skytteutbildningen, om funktionsprinciperna för och användningen av skjutvapnen, om antalet deltagare vid utbildningsevenemanget, om skjutprov med vissa vapentyper för att mäta färdigheterna i säker vapenhantering och skjutskicklighet, om prestationer som ska godkännas i proven och om utbildningsprogrammet. Vid utbildningen ska Försvarsmaktens gällande reglementen om ordnande av skjutningar och övervakning av skytteprestationer, säkerhetsbestämmelser och andra stående order följas. Vid skytteutbildningen får skjutvapen användas på det sätt som förutsätts i utbildningsprogrammet. Andra skjutvapen eller särskilt farliga projektiler får inte användas vid skytteutbildningen. Lagen föreslås föreskriva om skjutledare och platser där skytte får ordnas. 

Regleringen om skytteutbildning som främjar den militära förmågan är fortfarande mycket inexakt i lagen, anser grundlagsutskottet. Det går alltså inte att utifrån förslaget på behörigt sätt bedöma hur de föreslagna bestämmelserna förhåller sig till den militära utbildning som grundlagsutskottet tidigare granskade och till kraven i 124 § i grundlagen. I propositionen behandlas lagförslaget dessutom inte alls med avseende på 124 § i grundlagen. Propositionen ger alltså inget svar på frågorna om hur ändamålsenligt det är att anförtro någon annan än en myndighet en offentlig förvaltningsuppgift eller hur bestämmelserna förhåller sig till utövning av betydande offentlig makt. 

I propositionen konstateras om regleringens behövlighet bland annat att i dagsläget är det en utmaning att den gällande lagstiftningen inte direkt anger huruvida Försvarsutbildningsföreningen har rätt att ordna kurser som inbegriper skytte i form av utbildning som främjar den militära förmågan (s. 8). Vidare redogör regeringen för det undantag för det nationella försvaret som artikel 6.2 i vapendirektivet tillåter och som den föreslagna regleringen hänför sig till (s. 14–15). Det primära syftet förefaller således att vara att möjliggöra för Försvarsutbildningsföreningen att anordna skytteutbildning med andra än Försvarsmaktens vapen. 

Grundlagsutskottet uppmärksammar att på grundval av 20 a § bestäms innehållet i skytteutbildningen genom förordning av statsrådet med vilket det enligt 20 a § föreskrivs om snart sagt allt som är av betydelse för utbildningens karaktär, såsom de typer av skjutvapen som får användas vid skytteutbildningen, om funktionsprinciperna för och användningen av dessa skjutvapen och om antalet deltagare vid utbildningsevenemanget och utbildningsprogrammet. Beträffande utbildningens innehåll framgår det av propositionsmotiven att ändringarna ska möjliggöra för Försvarsutbildningsföreningen att i fortsättningen förvärva sådana kombinationer av långa skjutvapen för självladdande enkelskott med centralantändning och laddningsanordningar med kapacitet för mer än 10 patroner som kategoriseras som särskilt farliga. Det ska föreningen få göra i syfte att ordna skytteutbildning inom ramen för utbildning som främjar den militära förmågan (s. 16). 

På grundval av regleringen på lagnivå av skytteutbildning som främjar den militära förmågan blir det också oklart vilket som är regleringens förhållande till de begränsningar som grundlagsutskottet har uppställt för innehållet i frivillig försvarsutbildning (GrUU 52/2006 rd). Innehåll, omfattning och ramar för den skytteutbildning som ges av Försvarsutbildningsföreningen måste avgränsas och preciseras avsevärt i lagen. Detta för att dels uppfylla kravet på ändamålsenlighet, dels för att begränsa betydande utövning av offentlig makt. Enligt grundlagsutskottet är en sådan ändring ett villkor för att lagförslaget ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. 

Beredskap inom det frivilliga försvaret, placeringsbara personer och övervakning

Alla reservister som kunde placeras är inte placerade. För närvarande är cirka 280 000 reservister placerade, medan det finns 900 000 som kunde placeras. I 45 § i förslaget till skjutvapenlag hänvisas det till duglighet för placering. Regeringen har velat ge reservister som kan placeras men inte har placering möjligheter att öva med egna skjutvapen. Tanken är att materialet i Försvarsmaktens placeringsunderlag ska hålla så hög standard som möjligt. I detta sammanhang bör det framhållas att undantaget för sportskytte är mer omfattande än undantaget för reservister och att alla får ansöka om dessa vapentillstånd, inte bara personer som kan placeras. 

Regeringen föreslår inte att alla skjutvapen som är förbjudna enligt direktivet ska vara tillåtna för alla reservister. I stället är kretsen av sökande avgränsad med krav på placeringsduglighet, aktiv övning av viss varaktighet och förordande från Försvarsmakten. För att få tillstånd enligt den föreslagna 45 § i skjutvapenlagen för ett skjutvapen som avses i 9 § 5 b punkten ska den sökande först fullgöra värnplikt, avlägga ett godkänt skjutprov hos Försvarsutbildningsföreningen, öva aktivt inom Försvarsutbildningsföreningen med den typ av skjutvapen som ansökan gäller och få ett tillstyrkande utlåtande från Försvarsmakten om sitt behov av att öva med vapnet. Enligt propositionen ska aktivitet i Försvarsutbildningsföreningen kunna kompletteras med någon annan tillförlitlig information om aktiv skjutövning i reservistsammanhang, exempelvis repetitionsövningar eller övningar i någon reservistorganisation. Dessutom ska polisen göra en bedömning av om den sökande har ett uppförande och ett hälsotillstånd som gör honom eller henne lämplig som innehavare av vapentillstånd och att ett vapentillstånd för personen inte äventyrar allmän ordning och säkerhet. 

Antalet potentiella tillstånd inskränks av Försvarsutbildningsföreningens kapacitet att ordna utbildning som främjar den militära förmågan. Under beredningen av propositionen var Försvarsutbildningsföreningens egen bedömning att föreningen kan ordna kurser för att 3 000 sökande ska kunna upprätthålla den föreskrivna aktivitetsgraden för skjutskicklighet. Bedömningen utgår från en modell där den sökande avkrävs tre övningstillfällen per år inom föreningens utbildning som främjar den militära förmågan och två övningstillfällen i exempelvis en reservistförening. Om föreningens utbildningskapacitet utökas, kräver det bland annat att Försvarsmakten utbildar nya skjutledare och överlag aktiva frivilliga till skjutledare. 

I detta sammanhang hänvisar förvaltningsutskottet till propositionen om övervakning av utbildningen som främjar den militära förmågan. Försvarsutskottet har lämnat utlåtande om den (RP 254/2018 rd – FsUB 8/2018 rd). Enligt propositionen ingår allmän styrning och övervakning av det frivilliga försvaret i försvarsministeriets uppgifter. Regeringen anser att försvarsministeriet kan styra Försvarsutbildningsföreningen exempelvis genom att utfärda interna förpliktande föreskrifter. De får dock bara gälla föreningens offentliga förvaltningsuppgifter. 

I huvudstabens styruppdrag ska det ingå att lägga fast teman och fokusområden i utbildning som ingår i föreningens offentliga förvaltningsuppgifter med hänsyn till att de ska stödja Försvarsmaktens militära utbildning. Huvudstaben ska exempelvis vara med och lägga upp resultatmålen för statsunderstödet till Försvarsutbildningsföreningen och bevaka att målen följs upp som stöd för försvarsministeriet. Dessutom ingår det bestämmelser om styrning av det frivilliga försvaret i 2 § 1 punkten underpunkt c och 6 § i lagen om försvarsmakten (551/2007). I huvudstabens övervakningsuppdrag ska det också ingå att övervaka att Försvarsutbildningsföreningen följer denna lag i den verksamhet som betraktas som en offentlig förvaltningsuppgift. Bestämmelsen understryker att föreningen i sina offentliga förvaltningsuppgifter omfattas av huvudstabens direkta övervakning. Övervakningen ska innefatta dels den övervakning av styrningen som ingår i styruppdraget, dels övervakning av lagligheten. I styruppdraget ska huvudstaben kunna nyttiggöra armén, marinen och flygvapnet samt inrättningarna under sig, det vill säga Försvarsmaktens hela organisation. Vidare ska den kunna tillämpa en rad olika metoder efter eget val, bland annat revision, samtal, rapporter eller inspektioner. 

Proposition RP 254/2018 rd beskriver också hur styrningen och övervakningen av skjutningar inom ramen för utbildning som främjar den militära förmågan är tänkt att vara ordnad. I övervakningen ingår också övervakning som utförs av skjutledaren som fått utbildning inom Försvarsmakten och visat sin kompetens genom prov. Skjutledaren utför sin övervakning under straffrättsligt tjänsteansvar. Skjutningar måste ordnas med hänsyn till Försvarsmaktens reglementen, säkerhetsbestämmelser och andra stående order, som är mycket detaljerade. 

Övervakning av vapentillstånd, resurser, administrativ börda, informationssystem och deras funktion

I Finland kontrolleras det att villkoren för vapentillstånd är uppfyllda under tillståndets giltighetstid dels via myndighetstillsyn, dels på grundval av data i de informationssystem som polisen använder eller omständigheter som polisen i övrigt får kännedom om, exempelvis genom anmälningar. I dagsläget avser kontrollen mestadels tillståndshavarens lämplighet beträffande andra vapen än korta vapen. För dem gäller skyldigheten att visa att hobbyverksamheten fortsätter. Polisinrättningarna följer upp registeruppgifter på dygnsnivå. När det kommer in anmälningar om personer som exempelvis är delaktiga i missbruk av droger eller alkohol eller beter sig våldsamt kontrollerar polisen data via dubbelkontroll om de har tillstånd för skjutvapen. I förekommande fall kan ett förfarande för återkallelse av skjutvapentillstånd inledas. De register som kan ge viktiga data om vapentillstånd är polisens informationssystem Patja, polisens textdatabas RikiTrip som baserar sig på databaserna för brottsundersökning och handräckning och vapenregistersystemet som visar bland annat om en innehavare av innehavstillstånd har fått varningar. När vapenregistersystemet moderniseras kommer kontrollen att automatiseras. Kontrollen underlättas betydligt och det går åt mindre arbetstid. I dagsläget görs kontrollerna av personalen på polisstationerna. 

Ändringarna i skjutvapenlagen har konsekvenser för arbetsvolymen inom polisens tillståndsförvaltning och tillsynsverksamhet. Tillsynen får större betydelse, och den kommer att inta en större andel av verksamheten än idag. För närvarande sker det kontinuerlig uppföljning inom polisen av om de som beviljats tillstånd och godkännanden enligt skjutvapenlagen fortfarande uppfyller villkoren för lämplighet. Aktiv användning av ett skjutvapen verifieras i samband med tillståndsansökan, men när tillstånd är ett faktum kontrolleras fortsatt användning bara beträffande korta vapen. Om samma övervakning utsträcks till andra vapentyper kommer arbetsvolymen att öka. Å andra sidan kan man utgå från att det främjar allmän ordning och säkerhet, när ett antal vapen inte längre innehas av tillståndshavare som saknar fortsatt användning för vapnen och som kan vara en ökad risk bland annat för försummelse av skyldigheten att förvara skjutvapen på behörigt sätt. Också möjligheten att undantagsvis bevilja tillstånd för särskilt farliga skjutvapen och vapendelar ökar arbetsvolymen vid tillståndsmyndigheten, eftersom tillståndsprövningar kommer att kräva noggrannare utredningar än i dag. 

Ett projekt för att modernisera polisens vapenregistersystem har kommit i gång och ska enligt planerna bli klart vid ingången av 2020. Systemet får bland annat e-tjänster för vapentillståndsärenden. Inledning av ansökningar och teknisk handläggning av dem kommer i fortsättningen att ta mindre personalresurser i anspråk för att bland annat registrera ansökningar och kontrollera registeruppgifter. Personalen kommer således att kunna använda sin arbetstid till mer individuell handläggning av ansökningar och tillståndskontroll i stället för att ägna sig åt tekniskt rutinarbete. 

Utskottet påminner också om att vapentillståndsförfarandet har setts över, huvudsakligen via en revidering av lagen som trädde i kraft 2017. Bland annat avskaffades lämplighetstesten i samband med tillståndsförfarandet, och skyldigheten att visa upp vapnet för polisen reducerades. Tack vare översynen har tillståndsförfarandet blivit smidigare och den administrativa bördan minskat. Dessutom har e-tjänster kunnat införas. Det minskar behovet av personliga besök och gör att förfarandet löper smidigare. Bestämmelserna om e-tjänster kommer att tillämpas från och med mars 2020 när översynen av vapenregistersystemet ska vara klart. 

Övriga synpunkter

Förvaltningsutskottet anser att propositionen behövs och fyller sitt syfte. Följaktligen tillstyrker utskottet lagförslag 1 och 2 i propositionen, men med de ställningstaganden och ändringsförslag som framgår av detta betänkande. Vidare förslår utskottet att lagförslag 3 förkastas.