Allmänt

Ett besöksförbud kan meddelas för avvärjande av brott mot liv, hälsa, frihet eller frid eller hot om sådant brott eller för avvärjande av annat allvarligt trakasseri. I propositionen föreslås det ändringar i lagen om besöksförbud (898/1998) och i vissa andra lagar. Syftet med ändringarna är att göra besöksförbudet effektivare, minska brott mot besöksförbudet och öka säkerheten särskilt för offer för våld i nära relationer. 

Sammantaget anser lagutskottet att propositionens syften är ytterst viktiga. Utskottet tillstyrker lagförslagen, men med följande kommentarer och ändringsförslag. 

Beslut om tillfälligt besöksförbud på initiativ av en anhållningsberättigad tjänsteman

Lagen om besöksförbud föreslås bli ändrad så att en anhållningsberättigad tjänsteman på eget initiativ ska meddela tillfälligt besöksförbud, om den som förbudet avses skydda har ett så uppenbart behov av skydd att det förutsätter att förbudet meddelas omedelbart (11 § 2 mom. i lagförslag 1). Ett tillfälligt besöksförbud förutsätter således inte längre att den som förbudet avses skydda inte själv förmår ansöka om besöksförbud. 

Syftet med den föreslagna ändringen är att sänka tröskeln för beslut om besöksförbud på initiativ av en anhållningsberättigad tjänsteman och att främja användningen av tillfälligt besöksförbud för att skydda offret i situationer där offrets liv eller hälsa är i omedelbar fara. Bakgrunden till förslaget är utvecklingen i Europadomstolens avgörandepraxis och kraven i Istanbulkonventionen (se RP s. 26—27). 

Gällande 11 § 2 mom. i lagen om besöksförbud har stiftats med grundlagsutskottets medverkan (se GrUU 8/2004 rd, s. 3/I; se även LaUB 2/2004 rd, s. 5—6). Grundlagsutskottet anser i sitt utlåtande om den aktuella propositionen att bedömningssituationen har förändrats på grund av den utveckling som beskrivs i propositionen och har inget att anmärka på de regleringslösningar som valts i propositionen till denna del eller på motiveringarna till dem (se GrUU 63/2022 rd, s. 3). 

Under lagutskottets sakkunnigutfrågning har det framförts att om det oberoende av ärendet eller situationen i fråga blir förpliktande att meddela tillfälligt förbud, kan följden bli oförutsedda konsekvenser som ger polisen merarbete vid förundersökningen. Därför har det ansetts att den föreslagna bestämmelsen ska gälla situationer där den som förbudet avses skydda riskerar liv eller hälsa. Lagutskottet konstaterar att detta motsvarar specialmotiveringen till bestämmelsen. Enligt motiveringen ska en anhållningsberättigad tjänsteman meddela tillfälligt besöksförbud på eget initiativ i situationer där det på basis av riskbedömningen är klart att personen hotas av allvarligt våld som ett besöksförbud kan skydda denne mot (se s. 58). Utifrån det som sägs ovan föreslår lagutskottet på det sätt som anges närmare nedan att ordalydelsen i den föreslagna bestämmelsen preciseras. Utskottet ser det också som viktigt att polisen får utbildning i att göra den hotbedömning och riskbedömning som avses ovan. 

Elektronisk övervakning av besöksförbud (tekniskt övervakat besöksförbud)

Besöksförbud kan enligt lagen om besöksförbud meddelas i normal form (3 § 1 mom.) eller i utvidgad form (3 § 3 mom.). Ett normalt besöksförbud innebär att på det sätt som närmare bestäms i avgörandet i ärendet får den som meddelats besöksförbud inte träffa den person som förbudet avses skydda eller på annat sätt kontakta denna eller göra försök därtill. Det är likaså förbjudet att följa efter och iaktta den person som förbudet avses skydda. Om det finns anledning att anta att ett normalt besöksförbud inte är tillräckligt för att avvärja risken för brott eller andra trakasserier, kan besöksförbudet utvidgas till att gälla även vistelse i närheten av den skyddades stadigvarande bostad eller fritidsbostad, arbetsplats eller något annat med dessa jämförbart ställe. 

Inte ens ett utvidgat besöksförbud har visat sig vara tillräckligt för att garantera säkerheten för den som skyddas genom förbudet i en situation där det finns risk för allvarligt våld (se RP s. 44, 47 och 71). Därför föreslås det i propositionen att elektronisk (teknisk) övervakning fogas till det utvidgade besöksförbudet. Enligt den föreslagna bestämmelsen kan domstolen i beslutet om utvidgat besöksförbud på yrkan av en anhållningsberättigad tjänsteman bestämma att övervakningen av att besöksförbudet iakttas ska ske med hjälp av tekniska anordningar, om teknisk övervakning är nödvändig för att avvärja ett hot om brott mot liv, hälsa eller frihet och övervakningen inte är oskälig med hänsyn till hur allvarligt det hotande brottet är, förhållandena för den som ställs under övervakning och andra omständigheter som framkommit i saken (3 a § i lagförslag 1). 

Avsikten är att den elektroniska övervakningen ska genomföras tekniskt med hjälp av GPS/GNSS-lokaliseringsteknik. Motsvarande teknik används för närvarande vid övervakning i samband med brottspåföljder och tvångsmedel. Vid elektronisk övervakning fästs ett övervakningsband på den övervakade, och dessutom ska han eller hon bära med sig en lokaliseringstelefon. Med hjälp av övervakningsbandet och lokaliseringstelefonen kan man fastställa den övervakades exakta position och följa hans eller hennes rörelser. I ett avgörande om utvidgat besöksförbud fastställs det område som den som meddelats besöksförbud inte får besöka. Efter att ha fått ett larm gör Brottspåföljdsmyndighetens övervakningscentral en anmälan om larmet till Nödcentralsverket och förmedlar omedelbart larmet till den som besöksförbudet avses skydda, om denne har övervakningsanordningar (se RP, s. 37). Övervakningscentralen ger även information om var den som meddelats besöksförbud och den som besöksförbudet avses skydda befinner sig. Nödcentralsverket förmedlar meddelandet eller uppdraget till polisen i enlighet med polisens anvisningar. I akuta situationer skickas en polispatrull skyndsamt till platsen. 

En effektivisering av övervakningen av det utvidgade besöksförbudet genom elektronisk övervakning mottogs positivt under sakkunnigutfrågningen, men samtidigt ansåg flera sakkunniga att elektronisk övervakning bör vara möjlig också vid övervakningen av normalt besöksförbud. Dessutom ansåg en del av de sakkunniga att villkoren för elektronisk övervakning är stränga. Det har bland annat framförts att oskälighetskriteriet i anslutning till ett överhängande brotts svårhetsgrad bör slopas. 

Grundlagsutskottet anser att den nu aktuella tekniska övervakningen av besöksförbud kan bedömas utifrån väsentligen samma utgångspunkter som övervakning med tekniska anordningar i anslutning till straffrättsligt straff, övervakningsstraff och övervakad frihet på prov i grundlagsutskottets tidigare praxis (se GrUU 63/2022 rd, s. 3, och de tidigare utlåtanden som det hänvisas till där). Med tanke på de grundläggande fri- och rättigheterna anser grundlagsutskottet att det finns godtagbara grunder för den föreslagna regleringen, framför allt för de bestämmelser som anknyter till 7 § i grundlagen. Med beaktande av de avgränsningar som följer av att den tekniska övervakningen ska vara nödvändig och skälig uppfyller regleringen också proportionalitetskravet. 

Lagutskottet konstaterar att införandet av elektronisk övervakning vid övervakningen av att det utvidgade besöksförbudet iakttas innebär en betydande förändring jämfört med nuläget, eftersom denna typ av övervakning i nuläget endast används vid övervakning av brottspåföljder och tvångsmedel. För att förbättra säkerheten för ett offer som skyddas genom besöksförbud är det enligt lagutskottet dock motiverat och behövligt. Grundlagsutskottet har också ansett att den föreslagna bestämmelsen om elektronisk övervakning i anslutning till ett utvidgat besöksförbud inte är problematisk med tanke på proportionalitetskravet, med beaktande av de avgränsningar som följer av att den tekniska övervakningen ska vara nödvändig och skälig (se GrUU 63/2022 rd, s. 3). Enligt grundlagsutskottets utlåtande behövs alltså de föreslagna avgränsningarna i fråga om nödvändighet och skälighet. 

Att propositionen föreslår elektronisk övervakning endast för utvidgat besöksförbud grundar sig enligt utredning till lagutskottet på flera omständigheter. Det centrala är att det i ett beslut om utvidgat besöksförbud, till skillnad från normalt besöksförbud, anges exakt vilket område den som meddelats förbudet inte får röra sig i. Om den som meddelats förbud går in på det förbjudna området, går det automatiskt ett larm till övervakningssystemet. Larmet förutsätter inte åtgärder av den person som ska skyddas eller att denne har en övervakningsanordning. I princip kan man i realtid följa var den som meddelats ett förbud befinner sig endast om han eller hon går in på det förbjudna område som anges i beslutet eller om övervakningsanordningens slutar fungera (se RP, s. 65). Om den övervakade rör sig i det förbjudna området, gör han eller hon sig skyldig till brott mot förbudet, vilket är en straffbar gärning. Elektronisk övervakning kan då ge bevis för att den som meddelats besöksförbud har brutit mot besöksförbudet, eftersom det i allmänhet inte uppstår oklarhet om brott mot besöksförbudet när den som meddelats besöksförbud går in på det område som förbudet gäller. 

Enligt erhållen utredning är det med nuvarande teknik i sig möjligt att koppla elektronisk övervakning till normalt besöksförbud, men då krävs det att också den som ska skyddas har en övervakningsanordning. Det skulle dock innebära en avsevärd ändring, eftersom den förutsätter en omvärdering av regleringsgrunden för elektronisk tillsyn och myndigheternas förfaranden. Dessutom bör en utvidgning av den elektroniska övervakningen bedömas med tanke på nödvändigheten och proportionaliteten av att begränsa de grundläggande fri- och rättigheterna, eftersom grundlagsutskottet endast har bedömt den lösning som föreslås i propositionen, det vill säga att koppla den elektroniska övervakningen till utvidgat besöksförbud. 

Utifrån det som sägs ovan tillstyrker utskottet införandet av elektronisk övervakning vid övervakningen av att utvidgat besöksförbud iakttas på det sätt som föreslås i propositionen. De föreslagna grundläggande lösningarna för ordnande av elektronisk övervakning är tydliga, vilket är väsentligt med tanke på besöksförbudets effektivitet och genomslag samt rättsskyddet för den som meddelats förbud. Det föreslagna systemet för elektronisk övervakning motsvarar också det sätt på vilket elektronisk övervakning för närvarande genomförs vid övervakningen av förstärkt reseförbud, vilket innebär att det redan finns erfarenheter av sådan övervakning. Det bör dock noga följas hur reformen fungerar och vilka konsekvenser den har. Utifrån erfarenheterna bör man bedöma behovet av och möjligheterna att utveckla den elektroniska övervakningen och utvidga dess användningsområde vid övervakningen av att besöksförbudet iakttas. Utskottet föreslår att riksdagen godkänner ett uttalande om saken (Utskottets förslag till uttalande 1). 

Dessutom understryker utskottet vikten av att det finns andra metoder att tillgå för att förbättra säkerheten för den som besöksförbudet avses skydda. Det är väsentligt med tanke på att elektronisk övervakning inte är möjlig vid normalt besöksförbud och att elektronisk övervakning inte nödvändigtvis är användbar ens i alla fall av utvidgat besöksförbud, till exempel när den skyddade har flyttat till en hemlig adress och kanske har ansökt om spärrmarkering (se RP, s. 44). Andra praktiska metoder för att förbättra säkerheten för den som besöksförbudet avses skydda är enligt erhållen uppgift exempelvis olika trygghetsanordningar, såsom trygghetsarmband, och funktioner som kan kopplas till mobiltelefonen för att den skyddade snabbt ska få kontakt med nödcentralen (se RP, s. 25). 

Hänvisning till stödtjänster för offer och förövare

Det föreslås att hänvisningen till stödtjänster i ärenden som gäller besöksförbud effektiviseras genom att det i lagen om besöksförbud tas in bestämmelser om hänvisning till stödtjänster av den som besöksförbudet avses skydda. Enligt den föreslagna regleringen ska polisen eller åklagaren ska ge kontaktuppgifterna för den som det tillfälliga besöksförbudet avses skydda till en aktör som tillhandahåller stödtjänster, om den som förbudet avses skydda ger sitt samtycke till det (11 a § 1 mom. i lagförslag 1). Dessutom föreslås det att polisen eller åklagaren ska informera den som meddelats tillfälligt besöksförbud om tillgängliga stödtjänster (11 a § 2 mom. i lagförslag 1). 

Förundersökningsmyndigheten är redan nu med stöd av förundersökningslagen skyldig att hänvisa målsäganden till stödtjänster, om målsäganden bedöms vara i behov av särskilt skydd eller om brottets beskaffenhet eller målsägandens personliga omständigheter annars förutsätter det (4 kap. 10 § i förundersökningslagen). Syftet med den föreslagna bestämmelsen i lagen om besöksförbud är att komplettera bestämmelserna i förundersökningslagen och säkerställa att den som behöver skydd hänvisas till stödtjänster också när ett tillfälligt besöksförbud meddelas. Bestämmelserna i förundersökningslagen behöver kompletteras också till den del ett tillfälligt besöksförbud meddelas på grund av risk för brott, eftersom bestämmelserna i förundersökningslagen inte täcker sådana situationer. Utskottet anser att de föreslagna ändringarna är befogade och nödvändiga. 

För närvarande finns det inga bestämmelser om riskbedömning av våld i nära relationer inom ramen för multidisciplinärt samarbete, och i propositionen föreslås inga bestämmelser om detta. Europeiska kommissionen lade den 8 mars 2022 fram ett förslag till direktiv om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer (COM (2022) 105 final), som bland annat innehåller bestämmelser om en sådan bedömning. Utskottet anser det vara viktigt att behovet av bestämmelser om multidisciplinär riskbedömning bedöms i samband med det nationella genomförandet av direktivet. 

För närvarande finns det inte tillgång till stödtjänster för våldsutövare heltäckande i hela landet (se RP, s. 29). Därför föreslås det att polisen eller åklagaren ska underrätta den som meddelats temporärt besöksförbud om ”tillgängliga” stödtjänster. Utskottet fäster allvarlig uppmärksamhet vid tillgången till stödtjänster, eftersom de våldsavbrytande programmen är viktiga för att förbättra säkerheten för våldsoffer och hjälpa våldsutövare att ändra sitt beteende. Utskottet anser att stödprogrammens regionala täckning och tillgänglighet behöver förbättras. 

Biträde

Den som ansöker om besöksförbud kan redan nu med stöd av rättshjälpslagen (257/2002) få ett biträde för besöksförbudsärenden, om sökanden på grund av sin ekonomiska ställning är berättigad till rättshjälp. 

Med stöd av den gällande lagen om rättegång i brottmål (689/1997) kan domstolen förordna ett rättegångsbiträde för att bistå målsäganden i ett ärende som gäller brott mot liv, hälsa eller frihet, om ett förordnande ska anses befogat med hänsyn till hur allvarligt brottet är, målsägandens personliga förhållanden och övriga omständigheter (2 kap. 1 a § 3 punkten). Förordnandet av rättegångsbiträdet beror inte på målsägandens ekonomiska ställning. Enligt rättspraxis (HD 2021:78, se RP s. 29) kan ett biträde i ett besöksförbudsärende inte förordnas för den som ansöker om besöksförbud. Därför föreslås det att lagen om besöksförbud kompletteras med en bestämmelse enligt vilken domstolen kan förordna ett biträde för sökanden oberoende av sökandens ekonomiska ställning, om grunden för ansökan är ett brott som riktar sig mot sökandens liv, hälsa eller frihet (14 a § i lagförslag 1). En förutsättning enligt förslaget är dessutom att det är motiverat att förordna ett biträde med beaktande av hur allvarligt brottet är, sökandens personliga förhållanden och andra omständigheter. 

För att trygga offrets rättigheter när denne har ett särskilt behov av att få ett biträde i ett brottmål är det motiverat att det oberoende av offrets ekonomiska ställning kan förordnas ett biträde också för ansökan om besöksförbud. Att biträde anlitas i ökande grad kan också antas underlätta domstolsbehandlingen av ärendet. 

Sakkunniga har påpekat att det i syfte att förbättra offrets ställning bör föreskrivas att den som ansöker om besöksförbud har rätt till biträde oberoende av ekonomisk ställning också i andra situationer än de som nu föreslås. En sådan utvidgning skulle dock ha ekonomiska konsekvenser som inte har bedömts och som det inte finns beredskap för. Utskottet stöder således genomförandet av den föreslagna ändringen utifrån regeringens förslag, men anser det ändå viktigt att det i fortsättningen kontrolleras hur ändringen fungerar och om den räcker till för att trygga offrets rättigheter. 

Avgiftsfrihet i besöksförbudsärende

Enligt den gällande lagen om domstolsavgifter (1455/2015) är begäran om besöksförbud avgiftsfri om begäran bifalls. Nu föreslås det att ärenden enligt lagen om besöksförbud i fortsättningen alltid ska vara avgiftsfria. Av den som ansöker om besöksförbud tas således ingen avgift ut, även om ansökan avslås eller ärendet avskrivs. 

Av propositionsmotiven framgår att när besöksförbudsärenden blev avgiftsbelagda (270 euro) vid ingången av 2016 var målet att främja prövningen vid ansökan om besöksförbud och minska antalet ansökningar som görs av okynne, exempelvis i samband med vårdnadstvister (RP 29/2015 rd, s. 31). Syftet var dock inte att höja tröskeln för begäran om besöksförbud i fall där sökandens liv eller hälsa var hotad (LaUB 2/2015 rd, s. 4). Efter att avgiften trädde i kraft har dock mängden godkända ansökningar om besöksförbud minskat betydligt. Det verkar därför som om ett stort antal ansökningar om besöksförbud inte har lämnats in på grund av den ekonomiska risk som är förenad med ansökan. 

Lagutskottet anser utifrån inkommen utredning att det är motiverat att göra besöksförbudsärendena avgiftsfria. Det är viktigt att avgiften inte utgör ett hinder för att ansöka om besöksförbud i en situation där besöksförbud behövs för att skydda offret. 

För tydlighetens skull konstaterar utskottet att det är möjligt att ingripa i ogrundade ansökningar om besöksförbud som görs av okynne genom 14 § i lagen om besöksförbud, enligt vilken den förlorande parten av vägande skäl kan åläggas att helt eller delvis betala motpartens skäliga rättegångskostnader. Bestämmelsen kan bland annat tillämpas då det är klart att besöksförbud begärs endast av okynne. 

Straffbarhet för brott mot besöksförbud

Bestämmelser om straff för överträdelse av besöksförbudet finns i 16 kap 9 a § i strafflagen. Straffbestämmelsen föreslås bli kompletterad med brott mot skyldigheter i anknytning till teknisk övervakning (16 kap. 9 a § 2 mom. i lagförslag 2). Lagutskottet anser det motiverat att komplettera straffbestämmelsen för att säkerställa att ett elektroniskt övervakat besöksförbud är effektivt. Utifrån grundlagsutskottets utlåtande (se GrUU 63/2022 rd, s. 6) är det dock motiverat att precisera den föreslagna bestämmelsen på det sätt som beskrivs nedan i detaljmotiveringen. 

Straffskalan för brott mot besöksförbud sträcker sig från böter till fängelse i högst ett år. I detta sammanhang föreslås inga ändringar i skalan. Kompletteringen av straffbestämmelsen förutsätter enligt utskottet inte att straffskalan skärps. Även om teknisk övervakning kan meddelas endast i synnerligen riskfyllda situationer där hotet är allvarligt, föreslås det nämligen i bestämmelsen att den övervakade kan dömas för brott om han eller hon själv förhindrar övervakningen. Straffbarheten förutsätter till exempel inte att ett det begås ett brott mot den som ska skyddas. Utskottet anser att straffskalan är proportionerlig och förenlig med straffskalan för andra brott. 

Brådskande behandling av brott mot besöksförbud och reformens ekonomiska konsekvenser

Ett ärende som gäller besöksförbud ska enligt gällande lagstiftning behandlas skyndsamt. För att förbättra besöksförbudets effektivitet föreslås det att också ett ärende som gäller brott mot besöksförbud ska behandlas skyndsamt, om inte brottet utifrån en helhetsbedömning ska anses vara ringa (3 kap. 11 § i lagförslag 3 och 1 kap. 8 a § och 5 kap. 13 a § i lagförslag 4). 

De sakkunniga har i huvudsak förhållit sig positiva till en skyndsam behandling, men har också fäst uppmärksamhet vid att kravet på skyndsam behandling inte gäller eventuella misshandelsbrott och andra brott på basis av vilka besöksförbud har meddelats eller som begåtts i samband med brott mot besöksförbud. Likaså har det ansetts att man i en situation där behandlingen av brottmål har dragit ut på tiden på grund av de knappa resurserna hos den myndighetskedja som sköter straffprocessen bör vara försiktig med att föreskriva om skyndsamhetskriterier för vissa brottsbeteckningar. Det har inte ansetts möjligt att förkorta behandlingstiderna utan betydande tilläggsresurser. 

Enligt utredning till lagutskottet är behandlingstiderna för brott mot besöksförbud långa och i praktiken har det förekommit att ärenden behandlats först efter att besöksförbudet upphört. Enligt statistiken har behandlingen av brott mot besöksförbudet, från anmälan om brott till tingsrättens avgörande, under de senaste åren tagit i genomsnitt över ett år och förundersökningsfasen i dessa ärenden i genomsnitt cirka ett halvt år. Besöksförbudet har i allmänhet redan upphört när ärendet behandlas i tingsrätten. Det är också typiskt att man i ett brottmål behandlar flera brott mot besöksförbud. 

Syftet med besöksförbud är att förebygga brott och hotfulla situationer samt att öka säkerheten för den som besöksförbudet avses skydda. För att dessa syften ska nås är det viktigt att man ingriper effektivt i brott mot besöksförbud och reagerar så snabbt som möjligt. I dessa avseenden är det viktigt att utredning, åtalsprövning och domstolsbehandling av överträdelser av förbud sker utan dröjsmål. Enligt lagutskottet talar dessa omständigheter för att mål som gäller brott mot förbudet ska behandlas skyndsamt i alla steg i straffprocessen. 

Målen med reformen kommer dock inte att nås om inte alla aktörer, det vill säga polisen, åklagarna, domstolarna, Brottspåföljdsmyndigheten och rättshjälpsbyråerna, permanent och fullt ut får de tilläggsanslag som reformen kräver. Det är inte bara fråga om att i lagen föreskriva att behandlingen av brott mot besöksförbud ska ske skyndsamt, utan också om resursbehov till följd av andra ändringar som syftar till att effektivisera besöksförbudet. 

Enligt utredning till utskottet har behovet av tilläggsresurser för reformen bedömts utifrån myndigheternas bedömningar, och de uppgår 2023 till cirka 753 000 euro och från och med 2024 till cirka 2,6 miljoner euro per år. 

För att säkerställa den permanenta finansiering som reformen kräver är det väsentligt att propositionen behandlas i samband med budgetpropositionen för 2023. De permanenta tilläggsutgifterna bör till fullt belopp från och med 2024 tas in i valperiodens sista, så kallade tekniska ram. Men resurserna måste följas noga, och omedelbara åtgärder måste vidtas för att öka resurserna om de visar sig vara otillräckliga. Utskottet föreslår att riksdagen godkänner ett uttalande om saken (Utskottets förslag till uttalande 2). 

Lagutskottet instämmer i den oro som aktörerna inom rättsvården känner i fråga om att behandlingen av brottmål drar ut på tiden och att myndighetskedjan har knappa resurser. Utskottet konstaterar att det i flera års tid upprepade gånger har fäst allvarlig uppmärksamhet vid att basfinansieringen för rättsvården är otillräcklig, vilket orsakar betydande problem. Dessa frågor har behandlats särskilt i utlåtandena 2021 och i år om planerna för de offentliga finanserna (se LaUU 18/2022 rd och LaUU 11/2021 rd och de tidigare utlåtanden som det hänvisas till där). Lagutskottet har ansett det nödvändigt att basfinansieringen av rättsvården utan dröjsmål höjs väsentligt och permanent (LaUU 11/2021 rd). 

Riksdagen har utifrån lagutskottets betänkande (LaUB 16/2021 rd) förutsatt att det utarbetas en redogörelse av statsrådet om rättsvårdens verksamhetsförutsättningar. Redogörelsen lämnades nyligen till riksdagen (SRR 13/2022 rd). Utskottet yttrar sig närmare om basfinansieringen av rättsvården i samband med behandlingen av redogörelsen. 

Skydd för personuppgifter

Införandet av elektronisk övervakning av besöksförbud förutsätter också ändringar i lagen om behandling av personuppgifter vid Brottspåföljdsmyndigheten (1301/2021; lagförslag 7). Grundlagsutskottet har inte haft något att anmärka på grunderna för regleringen, men utifrån grundlagsutskottets utlåtande bör bestämmelserna i lagförslag 7 preciseras på de grunder och på det sätt som anges närmare nedan (se GrUU 63/2022 rd, s. 5). 

Vid lagutskottets sakkunnigutfrågning har de föreslagna bestämmelserna inte till alla delar ansetts vara tillräckligt noggrant avgränsade och exakta. I ljuset av erhållen utredning anser lagutskottet att det av tydlighetsskäl är motiverat och ändamålsenligt att bestämmelser om personuppgifter som behandlas för elektronisk övervakning av besöksförbud finns i en separat paragraf i stället för i flera olika paragrafer på det sätt som föreslås i propositionen. 

Lagutskottet föreslår därför nedan att en ny paragraf om besöksförbudsregistret fogas till lagen om behandling av personuppgifter vid Brottspåföljdsmyndigheten (ny 11 a § i lagförslag 7). Paragrafen i fråga kompletteras med bestämmelser om de uppgifter som ska föras in i besöksförbudsregistret och om behandlingen av dem. Dessa bestämmelser ingår i andra paragrafer i lagförslaget (6 och 8 § i lagförslag 7). På grund av utskottets förslag till ny paragraf blir dessa paragrafändringar i propositionen överflödiga.