Senast publicerat 17-06-2021 13:52

Betänkande ShUB 16/2021 rd RP 241/2020 rd Social- och hälsovårdsutskottet Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagstiftning om inrättande av välfärdsområden och om en reform av ordnandet av social- och hälsovården och räddningsväsendet samt till lämnande av underrättelse enligt artiklarna 12 och 13 i Europeiska stadgan om lokal självstyrelse

INLEDNING

Remiss

Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagstiftning om inrättande av välfärdsområden och om en reform av ordnandet av social- och hälsovården och räddningsväsendet samt till lämnande av underrättelse enligt artiklarna 12 och 13 i Europeiska stadgan om lokal självstyrelse (RP 241/2020 rd): Ärendet har remitterats till social- och hälsovårdsutskottet för betänkande och till grundlagsutskottet, finansutskottet, förvaltningsutskottet, lagutskottet, kulturutskottet, ekonomiutskottet och arbetslivs- och jämställdhetsutskottet för utlåtande. 

Utlåtanden

Följande utlåtanden har lämnats i ärenet 

  • kulturutskottet 
    KuUU 5/2021 rd
  • arbetslivs- och jämställdhetsutskottet 
    AjUU 5/2021 rd
  • förvaltningsutskottet 
    FvUU 12/2021 rd
  • ekonomiutskottet 
    EkUU 12/2021 rd
  • finansutskottet 
    FiUU 1/2021 rd
  • lagutskottet 
    LaUU 10/2021 rd
  • grundlagsutskottet 
    GrUU 17/2021 rd

Sakkunniga

Utskottet har hört (distanskontakt) 

  • familje- och omsorgsminister Krista Kiuru 
    social- och hälsovårdsministeriet
  • avdelningschef Kari Hakari 
    social- och hälsovårdsministeriet
  • specialsakkunnig Mikko Huovila 
    social- och hälsovårdsministeriet
  • biträdande justitieombudsman Maija Sakslin 
    riksdagens justitieombudsmans kansli
  • direktör Anna-Liisa Pasanen 
    Statens revisionsverk
  • barnombudsman Elina Pekkarinen 
    Barnombudsmannens byrå
  • lagstiftningsråd Marietta Keravuori-Rusanen 
    justitieministeriet
  • konsultativ tjänsteman Anna Kiiskinen 
    justitieministeriet
  • lagstiftningsråd Jussi Matikkala 
    justitieministeriet
  • lagstiftningsråd Elina Nyholm 
    justitieministeriet
  • regeringssekreterare Maria Soininen 
    justitieministeriet
  • enhetschef Corinna Tammenmaa 
    justitieministeriet
  • regeringsråd Ilpo Helismaa 
    inrikesministeriet
  • räddningsråd Janne Koivukoski 
    inrikesministeriet
  • specialsakkunnig Jaana Määttälä 
    inrikesministeriet
  • lagstiftningsråd Annika Parsons 
    inrikesministeriet
  • konsultativ tjänsteman Ilari Ahola 
    finansministeriet
  • finansråd Ville-Veikko Ahonen 
    finansministeriet
  • konsultativ tjänsteman Timo Annala 
    finansministeriet
  • konsultativ tjänsteman Noora Heinonen 
    finansministeriet
  • lagstiftningsråd Marja Isomäki 
    finansministeriet
  • lagstiftningsråd Ville Koponen 
    finansministeriet
  • regeringsråd Mervi Kuittinen 
    finansministeriet
  • finansråd Sakari Lehtiö 
    finansministeriet
  • konsultativ tjänsteman Pasi Leppänen 
    finansministeriet
  • konsultativ tjänsteman Marja Niiranen 
    finansministeriet
  • finansråd Markku Nissinen 
    finansministeriet
  • kommunminister Sirpa Paatero 
    finansministeriet
  • konsultativ tjänsteman Erkki Papunen 
    finansministeriet
  • specialsakkunnig Piia Pekola 
    finansministeriet
  • enhetschef, finansråd Tanja Rantanen 
    finansministeriet
  • konsultativ tjänsteman Matti Sillanmäki 
    finansministeriet
  • specialsakkunnig Petri Tuominen 
    finansministeriet
  • konsultativ tjänsteman Miikka Vähänen 
    finansministeriet
  • konsultativ tjänsteman Antti Väisänen 
    finansministeriet
  • byråchef Seppo Kykkänen 
    kommunikationsministeriet
  • regeringsråd Elise Pekkala 
    arbets- och näringsministeriet
  • konsultativ tjänsteman Heli Hätönen 
    social- och hälsovårdsministeriet
  • regeringsråd Riitta-Maija Jouttimäki 
    social- och hälsovårdsministeriet
  • regeringsråd Pirjo Kainulainen 
    social- och hälsovårdsministeriet
  • regeringsråd Joni Komulainen 
    social- och hälsovårdsministeriet
  • specialsakkunnig Antti Kuopila 
    social- och hälsovårdsministeriet
  • specialsakkunnig Anna Kärkkäinen 
    social- och hälsovårdsministeriet
  • specialsakkunnig Mikko Meuronen 
    social- och hälsovårdsministeriet
  • direktör Taina Mäntyranta 
    social- och hälsovårdsministeriet
  • medicinalråd Sirkku Pikkujämsä 
    social- och hälsovårdsministeriet
  • konsultativ tjänsteman Arja Ruponen 
    social- och hälsovårdsministeriet
  • direktör Minna Saario 
    social- och hälsovårdsministeriet
  • specialsakkunnig Seija Sukula 
    social- och hälsovårdsministeriet
  • regeringsråd Auli Valli-Lintu 
    social- och hälsovårdsministeriet
  • kanslichef Kirsi Varhila 
    social- och hälsovårdsministeriet
  • jurist Suvi Velic 
    social- och hälsovårdsministeriet
  • direktör Raija Volk 
    social- och hälsovårdsministeriet
  • justitieråd, JD Eija Siitari 
    högsta förvaltningsdomstolen
  • överdomare Ann-Mari Pitkäranta 
    Helsingfors förvaltningsdomstol
  • överdomare Jussi Karttunen 
    marknadsdomstolen
  • dataombudsman Anu Talus 
    Dataombudsmannens byrå
  • diskrimineringsombudsman Kristina Stenman 
    Diskrimineringsombudsmannens byrå
  • social- och hälsovårdssekreterare Anne Länsman-Magga 
    sametinget
  • direktör Taito Vainio 
    Nödcentralsverket
  • utbildningsdirektör Pekka Lindholm 
    Räddningsinstitutet
  • folktingssekreterare Christina Gestrin 
    Svenska Finlands folkting
  • jurist Johanna Lindholm 
    Svenska Finlands folkting
  • överinspektör Oona Mölsä 
    Regionförvaltningsverket i Södra Finland
  • regionförvaltningsöverläkare Laura Blåfield 
    Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland
  • överinspektör inom socialvården Emmi Häyrynen 
    Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland
  • chefsforskare Teemu Lyytikäinen 
    Statens ekonomiska forskningscentral
  • professor Paul Lillrank 
    Aalto-universitetet
  • professor Teemu Malmi 
    Aalto-universitetet
  • professor Otto Toivanen 
    Aalto-universitetet
  • professor Mirja Satka 
    Helsingfors universitet
  • professor Teppo Kröger 
    Jyväskylä universitet
  • generalsekreterare Seppo Orjasniemi 
    Rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken
  • professor Pasi-Heikki Rannisto 
    Tammerfors universitet
  • prorektor Juha Teperi 
    Tammerfors universitet
  • tenure track-forskare, biträdande professor Liina-Kaisa Tynkkynen 
    Tammerfors universitet
  • professor Jari Stenvall 
    Tammerfors universitet, ledningshögskolan
  • samhällsforskare Siv Sandberg 
    Åbo Akademi
  • chef för kompetenscentret Mikko Toivanen 
    Folkpensionsanstalten
  • ledande expert Marjukka Turunen 
    Folkpensionsanstalten
  • forskare Tuukka Holster 
    Institutet för hälsa och välfärd (THL)
  • ledande expert Eeva Nykänen 
    Institutet för hälsa och välfärd (THL)
  • utredningschef Mikko Peltola 
    Institutet för hälsa och välfärd (THL)
  • specialsakkunnig Sini Seemer 
    Social- och hälsoorganisationernas understödscentral STEA
  • rehabiliteringsdirektör Jaro Karppinen 
    Södra Karelens social- och hälsovårdsdistrikt
  • servicechef Jan-Erik Palviainen 
    Södra Karelens social- och hälsovårdsdistrikt
  • utvecklingsdirektör Merja Tepponen 
    Södra Karelens social- och hälsovårdsdistrikt
  • överdirektör Markus Henriksson 
    Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården (Valvira)
  • verkställande direktör Mirva Antila 
    DigiFinland Oy
  • chef för juridiska ärenden Juha Myllymäki 
    Finlands Kommunförbund
  • direktör Tarja Myllärinen 
    Finlands Kommunförbund
  • chefsjurist Arto Sulonen 
    Finlands Kommunförbund
  • specialsakkunnig Karri Vainio 
    Finlands Kommunförbund
  • verkställande direktör Torbjörn Stoor 
    Ab Det finlandssvenska kompetenscentret inom det sociala området - FSKC
  • direktör för sjukvårdsdistrikt Tarmo Martikainen 
    Birkalands sjukvårdsdistrikt
  • chefsöverläkare Juhani Sand 
    Birkalands sjukvårdsdistrikt
  • chefsläkare Kati Liukko 
    Borgå stad
  • social- och hälsovårdsdirektör Ann-Sofie Silvennoinen 
    Borgå stad
  • räddningsdirektör Jari Sainio 
    Egentliga Finlands räddningsverk
  • direktör för sjukvårdsdistriktet Matti Bergendahl 
    Egentliga Finlands sjukvårdsdistrikt
  • sjukhusdirektör Petri Virolainen 
    Egentliga Finlands sjukvårdsdistrikt
  • stadsdirektör Jukka Mäkelä 
    Esbo stad
  • omsorgsdirektör Sanna Svahn 
    Esbo stad
  • projektdirektör Teppo Heikkilä 
    Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt
  • utvecklingsdirektör Visa Honkanen 
    Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt
  • överläkare Tapani Hämäläinen 
    Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt
  • branschdirektör Antti Vento 
    Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt
  • dataadministrationschef Petri Otranen 
    Helsingfors stad
  • kanslichef Sami Sarvilinna 
    Helsingfors stad
  • räddningskommendör Jani Pitkänen 
    Helsingfors stads räddningsverk
  • biträdande stadsdirektör Jari Saarinen 
    Kuopio stad
  • chefsöverläkare Marja-Liisa Mäntymaa 
    Kymsote – samkommunen för Kymmenedalens social- och hälsovårdstjänster
  • tf samkommunsdirektör Susanne Karlsson 
    Kårkulla samkommun
  • direktör för sjukvårdsdistriktet Jari Jokela 
    Lapplands sjukvårdsdistrikt
  • chefsöverläkare Jukka Mattila 
    Lapplands sjukvårdsdistrikt
  • direktör Marja Heikkilä 
    Mellersta Finlands kompetenscentrum inom det sociala området (Koske)
  • direktör för sjukvårdsdistriktet Juha Kinnunen 
    Mellersta Finlands sjukvårdsdistrikt
  • digidirektör Jari Porrasmaa 
    Mellersta Finlands sjukvårdsdistrikt
  • samkommunsdirektör Pirjo Laitinen-Parkkonen 
    Mellersta Nylands social- och hälsovårdsreform
  • tf stadsdirektör Pirkko Lindström 
    Mänttä-Vilppula stad
  • direktör Ilkka Luoma 
    Norra Österbottens sjukvårdsdistrikt
  • verkställande direktör Ilkka Pirskanen 
    Pohjois-Karjalan sosiaali- ja terveyspalvelujen kuntayhtymä
  • verkställande direktör Marina Erhola 
    Päijät-Hämeen hyvinvointikuntayhtymä
  • kommundirektör Henri Ruotsalainen 
    Rautavaara kommun
  • räddningsdirektör Markus Aarto 
    Räddningsverket i Lappland
  • direktör Seija Aaltonen 
    samkommunen för Egentliga Finlands specialomsorgsdistrikt
  • chefsöverläkare Jyri J. Taskila 
    samkommunen för Länsi-Pohja social- och hälsovårdstjänster och sjukvårdsdistrikt
  • samkommunsdirektör Risto Kortelainen 
    Samkommunen för social- och hälsovårdstjänster i Södra Savolax
  • samkommunsdirektör Ilkka Fritius 
    samkommunen Vaalijalan kuntayhtymä
  • direktör för sjukvårdsdistriktet Ermo Haavisto 
    Satakunta sjukvårdsdistrikt
  • social- och hälsovårdsdirektör Harri Jokiranta 
    Seinäjoki stad
  • direktör Pirjo Marjamäki 
    Socca - Huvudstadsregionens kompetenscenter inom det sociala området
  • direktör Jaakko Pihlajamäki 
    Syd-Österbottens sjukvårdsdistrikt
  • räddningsdirektör Erkki Hokkanen 
    Södra Karelens räddningsverk
  • räddningsdirektör Harri Setälä 
    Södra Österbottens räddningsverk
  • direktör Taru Kuosmanen 
    Tammerfors stad
  • borgmästare Lauri Lyly 
    Tammerfors stad
  • landskapsdirektör Anna-Mari Ahonen 
    Tavastlands förbund
  • kommundirektör Olli Riikonen 
    Tohmajärvi kommun
  • omsorgsdirektör Leena Karjalainen 
    Torneå stad
  • stadsdirektör Timo Nousiainen 
    Torneå stad
  • koncerndirektör Jukka Weisell 
    Uleåborgs stad
  • välfärdschef Kirsti Ylitalo-Katajisto 
    Uleåborgs stad
  • stadsdirektör Ritva Viljanen 
    Vanda stad
  • direktör Marina Kinnunen 
    Vasa sjukvårdsdistrikt
  • räddningsdirektör Veli-Pekka Ihamäki 
    Västra Nylands räddningsverk
  • styrelseordförande för samkommunen Pekka Nousiainen 
    Östra Savolax sjukvårdsdistrikt Sosteri
  • förvaltningschef John Eriksson 
    Ålands landskapsregering
  • vicelantråd Harry Jansson 
    Ålands landskapsregering
  • lagberedare  Diana Lönngren 
    Ålands landskapsregering
  • avdelningschef Bengt Michelsson 
    Ålands landskapsregering
  • senior rättssakkunnig Niclas Slotte 
    Ålands landskapsregering
  • verkställande direktör Anne Piikivi 
    Affärsverkssamkommunen för Norra Finlands laboratoriecentral, (Nordlab
  • verkställande direktör Olavi Kaukonen 
    A-klinikstiftelsen
  • verkställande direktör Virpi Holmqvist 
    Attendo
  • direktör Karri Salminen 
    CGI Suomi Oy
  • direktör Juha Sorri 
    CGI Suomi Oy
  • affärsområdesdirektör Leila Rutanen 
    Diakonissanstalten i Helsingfors
  • affärsområdesdirektör Ella Suojalehto 
    Diakonissanstalten i Helsingfors
  • verkställande direktör Kaisa-Liisa Harjapää 
    Esko Systems Oy
  • produktutvecklingschef Pasi Meriläinen 
    Esko Systems Oy
  • verkställande direktör Ari Miettinen 
    Fimlab Laboratoriot Oy
  • verkställande direktör Raija Tapio 
    Lääkärikeskus Aava Oy
  • affärsområdesdirektör Janne Aaltonen 
    Med Group Oy
  • verkställande direktör Lasse Männistö 
    Mehiläinen Länsi-Pohja Oy
  • verkställande direktör Janne-Olli Järvenpää 
    Mehiläinen Oy
  • förvaltnings- och utvecklingsdirektör Hannu Laitinen 
    Oy Apotti Ab
  • produktutvecklingsdirektör Heikki Onnela 
    Oy Apotti Ab
  • verkställande direktör Joni Aaltonen 
    Pihlajalinna Terveys Oy
  • verkställande direktör Toni Långström 
    Siikalatvan Sairaankuljetus Oy
  • direktör för samhällskontakter Lauri Korkeaoja 
    Suomen terveystalo Abp
  • verkställande direktör Pasi Lehto 
    Sydänsairaala Oy
  • verkställande direktör Kristiina Michelsson 
    Tekonivelsairaala Coxa Oy
  • verksamhetsledare Hanna Heinonen 
    Centralförbundet för Barnskydd
  • jurist Marjut Vuorela 
    Centralförbundet för de gamlas väl rf
  • intressebevakningsdirektör Marja Lounasmaa 
    Fackförbundet Jyty rf
  • utvecklingsexpert Katri Partanen 
    Finlands Fysioterapeuter rf
  • generalsekreterare Tuija Brax 
    Finlands Hjärtförbund rf
  • förhandlingschef Harri Liikkanen 
    Finlands Hälsovårdarförbund FHVF rf
  • direktör Heikki Pärnänen 
    Finlands Läkarförbund rf
  • intressebevakningsdirektör Anne Sainila-Vaarno 
    Finlands primärskötarförbund SuPer rf
  • ordförande Annarilla Ahtola 
    Finlands Psykologförbund rf
  • ordförande Nina Hahtela 
    Finlands sjuksköterskeförbund rf
  • biträdande verksamhetsledare Nora Savanheimo 
    Finlands Tandläkarförbund rf
  • ersättare i styrelsen Aapo Liukko 
    Förbundet för Akutvård i Finland rf
  • specialsakkunnig Sari Bäcklund 
    Förbundet för den offentliga sektorn och välfärdsområdena JHL rf
  • generalsekreterare Riitta Särkelä 
    Förbundet för mödra- och skyddshem
  • enhetschef Susanna Hintsala 
    Förbundet Utvecklingsstörning rf
  • ordförande Sari Kokko 
    Handikappforum rf
  • direktör Eveliina Vigelius 
    Hyvinvointiala HALI ry
  • ordförande Eija Tiihonen 
    Hälsosocialarbetare rf
  • direktör för samhällskontakter Laura Andersson 
    Invalidförbundet rf
  • jurist Elina Nieminen 
    Invalidförbundet rf
  • chefen för juridiska ärenden Jussi-Pekka Rantanen 
    Keva
  • förhandlingschef Henrika Nybondas-Kangas 
    KT Kommunarbetsgivarna
  • verksamhetsledare Ismo Partanen 
    Läkarföretagen rf
  • utvecklingsdirektör Kristian Wahlbeck 
    MIELI Psykisk Hälsa Finland rf
  • landskapsdirektör Ossi Savolainen 
    Nylands förbund
  • verksamhetsledare Sari Tervonen 
    Närståendevårdarnas förbund rf
  • juridisk ombudsman Marica Nordman 
    SAMS - Samarbetsförbundet kring funktionshinder rf
  • ordförande Mira Kumpula 
    Skolkuratorer rf
  • direktör Anne Knaapi 
    SOSTE Finlands social och hälsa rf
  • direktör Kim Nikula 
    Suomen pelastusalan ammattilaiset SPAL ry
  • vice ordförande Jali Smolander 
    Suomen Sairaankuljetusliitto SSK ry
  • utvecklingschef Sari Viinikainen 
    Tehy rf
  • branschchef Sirkkaliisa Heimonen 
    Äldreinstitutet
  • forskarprofessor (emeritus) Unto Häkkinen 
  • professor (emeritus) Juhani Lehto 
  • utredare för särlösningen för social- och hälsovården i Nyla Kari Nenonen 
  • forskarprofessor (emeritus) Markku Pekurinen 
  • professor (emerita) Anneli Pohjola 

Utskottet har fått ett skriftligt yttrande av 

  • Rådet för bedömning av lagstiftningen
  • finansministeriet
  • undervisnings- och kulturministeriet
  • arbets- och näringsministeriet
  • social- och hälsovårdsministeriet
  • förändringsdirektör Jaakko Herrala 
    Birkalands förbund
  • professor Petri Kuoppamäki 
    Aalto-universitetet
  • professor Heikki Hiilamo 
    Helsingfors universitet
  • professor Päivi Leino-Sandberg 
    Helsingfors universitet
  • professor Juha Raitio 
    Helsingfors universitet
  • forskningsdirektör Ville-Pekka Sorsa 
    Helsingfors universitet
  • forskardoktor Linnéa Henriksson 
    Åbo Akademi
  • dekanus Sari Rissanen 
    Östra Finlands universitet
  • Konkurrens- och konsumentverket
  • enhetschef Sanna Imeläinen 
    Södra Karelens social- och hälsovårdsdistrikt
  • landskapsdirektör Kari Häkämies 
    Egentliga Finlands förbund
  • direktör för sjukvårdsdistriktet Matti Bergendahl 
    Egentliga Finlands sjukvårdsdistrikt
  • förvaltnings- och utvecklingsdirektör Markus Syrjänen 
    Esbo stad
  • branschdirektör Juha Jolkkonen 
    Helsingfors stad
  • välfärdschef Kirsti Ylitalo-Katajisto 
    Uleåborgs stad
  • biträdande stadsdirektör Timo Aronkytö 
    Vanda stad
  • förändringsdirektör Antti Parpo 
    Åbo stad
  •  Anna Kuusniemi-Laine 
  • verkställande direktör Jouko Kuisma 
  • delägare Mikko Alkio 
    Avance Advokatbyrå Ab
  • direktör för diagnostik Lasse Lehtonen 
    HUS Diagnostikcentrum
  • dataadministrationsdirektör Kalle Alppi 
    Mehiläinen Oy
  • Akava ry
  • Autismförbundet rf
  • Befolkningsförbundet rf i Finland
  • Branschföreningen för syn och ögonhälsa i Finland rf
  • Fackorganisationen för högutbildade inom socialbranschen Talentia rf
  • FDUV Förbundet de utvecklingsstördas väl
  • Finlands Apotekareförbund rf
  • Finlands Avtalsbrandkårers Förbund rf
  • Finlands Dövas Förbund rf
  • Finlands Ergoterapeutförbund rf
  • Finlands Fackförbunds Centralorganisation FFC rf
  • Finlands Läkarförbund rf
  • Finlands Munhygienistförbund FMHF rf
  • Finlands näringsliv rf
  • Finlands Psykologförbund rf
  • Finlands Tandläkarförbund rf
  • Förebyggande rusmedelsarbete EHYT rf
  • Harvinaisten sairauksien ja vammojen potilasyhdistysten organisaatio HARSO ry
  • Into - etsivä nuorisotyö ja työpajatoiminta ry
  • Kuntoutuksen toimialayhdistys ry
  • Mannerheims Barnskyddsförbund
  • Mentalhälsopoolen
  • Nylands handikappråd UVA
  • Näringslivets forskningsinstitut ETLA
  • Pesäpuu ry
  • Psykosociala förbundet rf
  • Sakkunniga i Rehabiliteringsbranschen rf
  • SámiSoster ry
  • Skattebetalarnas Centralförbund rf
  • Socialombudsmännen rf
  • Sosiaalityöntekijöiden seura ry
  • SOS-Lapsikylä
  • STTK rf
  • Suomen Geronomiliitto ry
  • Suomen Kuntoutusyrittäjät ry
  • Suomen potilasasiamiehet ry
  • Suomen Yleislääkärit - Allmänläkare i Finland - GPF ry
  • SYNLAB
  • Synskadades förbund rf
  • Terveys- ja Sosiaalialan Yrittäjät - TESO ry
  • Undervisningssektorns Fackorganisation OAJ rf
  • Valtakunnallinen kansanterveystyön johtajien verkosto
  • professor Arto Haveri 
  • översocialråd Aulikki Kananoja 
  • docent Timo Keistinen 
  • professor Anna-Maija Poikkeus 
  • politices doktor Timo T. Seppälä 
  • Helsingfors universitet, medicinska fakulteten
  • Institutet för de inhemska språken
  • Lapin ammattikorkeakoulu
  • yrkeshögskolan Laurea
  • Östra Finlands universitet, medicinska fakulteten
  • Arbetshälsoinstitutet
  • Institutet för hälsa och välfärd (THL)
  • Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet
  • Centrala Tavastlands sjukvårdsdistrikt
  • Esboregionens utbildningssamkommun Omnia
  • Eteva kuntayhtymä
  • Etseri stad
  • Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt
  • Kotitori, Tammerfors stad
  • Kymmenedalens räddningsverk
  • Lahtis stad
  • Lapplands förbund
  • Mellersta Nylands räddningsverk
  • Mellersta Österbottens social- och hälsovårdssamkommun Soite
  • Norra Savolax sjukvårdsdistrikt
  • Nyslotts stad
  • Nyslotts stad och Havs-Lapplands kommuner
  • Nystads stad
  • Parkano stad
  • Pohjois-Karjalan sosiaali- ja terveyspalvelujen kuntayhtymä
  • projektet POSOTE20/Norra Savolax förbund
  • Pyttis kommun
  • Räddningsverket i Östra Nyland
  • Samkommunen för missbrukarvård i Nyland
  • samkommunen Kajanalands social- och hälsovård
  • Siikalatva kommun
  • Syd-Österbottens sjukvårdsdistrikt
  • Träskända stad
  • Vasa stad
  • Älvdalarnas räddningsverk
  • Affärsverkssamkommunen för Norra Finlands laboratoriecentral, (Nordlab
  • CGI Suomi Oy
  • Docrates Ab
  • Fimlab Laboratoriot Oy
  • FinnHEMS Ab
  • Logex Oy
  • Sydänsairaala Oy
  • Tekonivelsairaala Coxa Oy
  • TietoEVRY Abp

PROPOSITIONEN

I propositionen föreslår regeringen att det stiftas lagar som är centrala med tanke på inrättandet av en ny förvaltningsnivå, välfärdsområden, och deras verksamhet. Dessa är lagen om välfärdsområden, lagen om ordnande av social- och hälsovård, lagen om ordnande av räddningsväsendet, lagen om ordnande av social- och hälsovården och räddningsväsendet i Nyland och en gemensam lag om införande av dessa, lagen om välfärdsområdenas finansiering samt förslag till ändring av lagstiftningen om kommunernas statsandelar, skattelagstiftningen, lagstiftningen om välfärdsområdenas personal samt vissa lagar som gäller den allmänna förvaltningen. 

Syftet med reformen av social- och hälsovårdstjänsterna och räddningsväsendet är att minska skillnaderna i välfärd och hälsa, trygga likvärdiga och högklassiga social- och hälsovårdstjänster och tjänster inom räddningsväsendet, förbättra säkerheten, tillgången till tjänster samt tjänsternas tillgänglighet, trygga tillgången på yrkeskunnig arbetskraft och svara på de utmaningar som förändringar i samhället för med sig och dämpa kostnadsökningen. 

Enligt propositionen ska det i Finland bildas 21 välfärdsområden till vilka de uppgifter inom social- och hälsovården och räddningsväsendet som kommunerna för närvarande ansvarar för överförs. I Nyland avviker ansvaret för organiseringen av social- och hälsovården och räddningsväsendet från lösningen för det övriga landet så att Helsingfors stad dock fortfarande har ansvaret för att ordna tjänsterna. I Nyland ansvarar också fyra välfärdsområden för ordnandet av tjänsterna och inom hälso- och sjukvården dessutom HUS-sammanslutningen. Ansvaret för att ordna hälso- och sjukvård ska fördelas mellan välfärdsområdena, Helsingfors och HUS-sammanslutningen på det sätt som fastställs i lag och i avtalet om ordnande av social- och hälsovården. 

Miljö- och hälsoskyddet samt främjandet av välfärd och hälsa ska fortfarande höra till kommunernas uppgifter, men uppgiften att främja välfärd och hälsa ska också höra till välfärdsområdena. Kurators- och psykologuppgifterna inom elev- och studerandevården överförs dock till välfärdsområdena. 

Välfärdsområdena ska vara offentligrättsliga samfund med självstyre inom sitt område. De nya välfärdsområdena motsvarar till sitt område de nuvarande landskapen, men i fråga om landskapet Nyland görs en avvikelse från den nuvarande landskapsindelningen. Välfärdsområdenas högsta beslutande organ är välfärdsområdesfullmäktige som utses genom val. 

I lagen om välfärdsområden föreskrivs om välfärdsområdenas verksamhet, ekonomi och förvaltning samt om granskningen av ekonomin. Genom lagen om ordnande av social- och hälsovård överförs ansvaret för att ordna den kommunala social- och hälsovården till de välfärdsområden som inrättas. Genom den föreslagna lagen om ordnande av räddningsväsendet överförs organiseringsansvaret för det kommunala räddningsväsendet till de välfärdsområden som ska inrättas. 

I syfte att säkerställa det regionala samarbetet och en ändamålsenlig servicestruktur inom social- och hälsovården bildas fem samarbetsområden. De välfärdsområden som hör till ett samarbetsområde upprättar vart fjärde år ett samarbetsavtal. 

Förslaget innehåller noggrannare bestämmelser om välfärdsområdenas organiseringsansvar och tydligare avgränsade bestämmelser om anskaffningen av tjänster från privata tjänsteproducenter och om anlitande av hyrd arbetskraft och anskaffning av arbetskraft. I införandelagen föreslås bestämmelser om ogiltighet och möjlighet att säga upp sådana avtal om köpta tjänster som överförs inom välfärdsområdet och där det har avtalats i strid med de bestämmelser som föreslås om organiseringsansvar och köpta tjänster i lagen om ordnande av social- och hälsovård. 

Det föreslås att statens möjlighet att styra social- och hälsovården och räddningsväsendet, vilka hör till välfärdsområdenas ansvar, samtidigt stärks. Styrningen ska vara strategisk och inriktas på frågor som är centrala med tanke på tryggandet av finansieringen och tjänsterna. Statsrådet ska vart fjärde år fastställa strategiska mål för social- och hälsovården. Välfärdsområdena bör beakta målen i sin egen verksamhet och även vid beredningen av samarbetsavtalen. Social- och hälsovårdsministeriet förhandlar dessutom årligen med välfärdsområdena om genomförandet av den social- och hälsovård som de ansvarar för att ordna. På motsvarande sätt ska statsrådet vart fjärde år fastställa de strategiska målen för räddningsväsendet, och inrikesministeriet ska årligen förhandla med välfärdsområdena om genomförandet av det räddningsväsende som hör till deras organiseringsansvar. 

Välfärdsområdenas verksamhet finansieras huvudsakligen med statlig finansiering och delvis med kundavgifter som betalas av dem som använder tjänsterna. Bestämmelser om finansieringen finns i lagen om välfärdsområdenas finansiering. Finansieringen bestäms kalkylmässigt huvudsakligen utifrån behovet av tjänster i välfärdsområdet och utifrån omgivningsfaktorer. Finansieringen av räddningsväsendet påverkas dessutom av en riskfaktor. Den statliga finansieringen är allmänna icke-öronmärkta medel för välfärdsområdena. När finansieringsansvaret överförs från kommunerna på staten, måste statens inkomster ökas och kommunernas inkomster på motsvarande sätt minskas i motsvarighet till överföringen. Därför föreslås det att statens skatteinkomster ökas genom en skärpning av statens förvärvsinkomstbeskattning. Kommunerna åläggs att sänka kommunalskatten för att det totala skatteuttaget inte ska öka. Minskningen av kommunalskatten uppgår till 13,26 procentenheter i samtliga kommuner. Även kommunernas andel av samfundsskatteintäkterna sänks och statens andel ökas i motsvarande grad. 

Välfärdsområdet ska i princip inte ha rätt att ta upp långfristiga lån. Ett välfärdsområde kan dock inom ramen för en lånefullmakt som statsrådet beviljar ta upp långfristiga lån för finansiering av investeringar. Dessutom föreskrivs det om möjlighet att bevilja tilläggslån för brådskande och nödvändiga investeringar. Välfärdsområdena ska utarbeta en investeringsplan för de investeringar som ingår i låneramen. Planen ska godkännas av social- och hälsovårdsministeriet och inrikesministeriet till de delar som planen gäller deras förvaltningsområden. 

De ändringar som gäller beskattningen genomförs så neutralt som möjligt för de skattskyldiga. Ändringar i skattestrukturen får inte medföra åtstramningar i beskattningen då de träder i kraft. 

Det föreslås att kommunernas statsandelar minskas i motsvarighet till de uppgifter som överförs. De ändringar som följer av detta och av sänkningen av kommunalskatten begränsas genom en permanent bestämningsfaktor som tas in i statsandelssystemet och en utjämning av förändringen i statsandelssystemet. 

Den personal som är anställd inom den kommunala social- och hälsovården och räddningsväsendet övergår med undantag av den personal som är anställd hos Helsingfors stad i anställning hos välfärdsområdena i enlighet med principerna för överlåtelse av rörelse. Personalen inom HNS-sjukvårdsdistrikt övergår till HUS-sammanslutningen. 

Samkommunerna för sjukvårdsdistrikt och samkommunerna för specialomsorgsdistrikt för utvecklingsstörda samt deras egendom, ansvar och skyldigheter överförs till välfärdsområdena. HNS egendom överförs dock till HUS-sammanslutningen och Helsingfors stads egendom överförs inte, men till denna del föreskrivs det att social- och hälsovårdens och räddningsväsendets ekonomi ska särskiljas från stadens övriga ekonomi. Från kommunerna, med undantag för Helsingfors stad, överförs lösöre i anknytning till organisering av social- och hälsovården och räddningsväsendet till välfärdsområdena. För egendomsöverföringar betalas inte ersättning till kommuner eller samkommuner, utom i sådana fall där överföringarna leder till att kommunens ekonomiska självstyrelse inskränks. 

I lagen om välfärdsområden föreskrivs det också om välfärdsområdenas bolagiserade kompetenscenter för lokal- och fastighetsförvaltning, där staten kan vara delägare. Kompetenscentret ska ha till uppgift att förvalta ett gemensamt lokaldatasystem för välfärdsområdena och det kan också ha andra uppgifter som välfärdsområdena beslutar om. 

I propositionen föreslås vidare att riksdagen godkänner en underrättelse i enlighet med artikel 12 och 13 i Europeiska stadgan om lokal självstyrelse om att stadgan ska tillämpas på kommuner och välfärdsområden i Finland. Avsikten är att underrättelsen ska träda i kraft den första dagen i den månad som följer tre månader efter den dag då depositarien för avtalen mottog underrättelsen. 

De föreslagna välfärdsområdena inrättas så snart som möjligt efter det att lagarna har antagits och stadfästs. HUS-sammanslutningen bildas genom godkännande av grundavtalet. Det första välfärdsområdesvalet förrättas enligt förslaget den 23 januari 2022 i alla välfärdsområden men inte i Helsingfors. I det första skedet bereder välfärdsområdenas temporära förvaltning och, när det välfärdsområdesfullmäktige som valts efter välfärdsområdesvalet inlett sin verksamhet, välfärdsområdena organiseringen av verksamheten och personal- och egendomsöverföringarna tillsammans med kommunerna och samkommunerna så att ansvaret för att ordna social- och hälsovården, räddningsväsendet samt andra särskilt föreskrivna tjänster och uppgifter överförs på välfärdsområdena från ingången av 2023. 

De lagar som hänför sig till propositionen avses träda i kraft stegvis så att en del träder i kraft den 1 juli 2021 och en del träder i kraft den 1 mars 2022 när de nya välfärdsområdesfullmäktige inleder sin verksamhet och de sista den 1 januari 2023. Propositionen omfattar även övergångsperioder. Lagen om införande av reformen avses träda i kraft den 1 juli 2021. Dessutom ska lagen om välfärdsområden delvis tillämpas omedelbart på välfärdsområdenas verksamhet. 

UTSKOTTETS ÖVERVÄGANDEN

Utgångspunkter och mål för reformen

Som det konstateras i motiveringen till propositionen har social- och hälsovårdens struktur redan länge varit föremål för reformsträvanden under flera regeringar. Som delreformer genomfördes landskapsförsöket i Kajanaland, där social- och hälsovården i kommunerna i regionen under 2005–2012 i hela landskapet genomfördes av en samkommun i anslutning till landskapsförvaltningen, samt kommun- och servicestrukturreformen (Paras-reformen) 2007–2013, där kommunerna ålades att samarbeta för viss tid kring ordnandet av tjänsterna. Stora utmaningar i de mer omfattande reformförsöken har bland annat varit kraven i grundlagen, reformens omfattning, tidsfönstren och skillnaderna mellan regionerna. Den proposition som baserade sig på statsminister Alexander Stubbs regerings samkommunsmodell med två nivåer (RP 324/2014 rd) förföll i riksdagen våren 2015, liksom också de propositioner om en omfattande landskapsbaserad reform som statsminister Juha Sipiläs regering lade fram våren 2019 (RP 15/2017 rd, RP 52/2017 rd, RP 57/2017 rd, RP 14/2018 rd, RP 15/2018 rd, RP 16/2018 rd). 

Bland de viktigaste målen för den nu aktuella reformen av social- och hälsotjänsterna finns att minska skillnaderna i välfärd och hälsa, trygga likvärdiga och högklassiga social- och hälsotjänster samt räddningstjänster för alla finländare samt främja tillgången till tjänster och förbättra deras tillgänglighet. Målet för reformen är också att trygga tillgången till yrkeskunnig arbetskraft, reagera på de utmaningar som samhälleliga förändringar för med sig, såsom en åldrande befolkning och försämringen av försörjningskvoten, och dämpa kostnadsökningen i de offentliga finanserna. 

Avsikten är att ansvaret för att ordna social- och hälsovård och räddningsväsendet ska samlas i självstyrande områden som är större än kommuner och kallas välfärdsområden . I Nyland är avsikten att reformen ska genomföras med beaktande av regionens särdrag. Genom att uppgifterna koncentreras till styrningen av välfärdsområdesfullmäktige som valts genom direkta val stärks den demokratiska styrningen av välfärdsområdenas lagstadgade uppgifter. Målet är också att stärka möjligheterna att delta och påverka för invånarna i välfärdsområden. 

Ett ytterligare mål är att stärka välfärdsområdenas organiseringsansvar och skyldighet att trygga social- och hälsovårdens och räddningsväsendets tjänster i alla situationer. Välfärdsområdena ska producera de tjänster som hör till deras organiseringsansvar huvudsakligen som offentliga tjänster, och den privata och den tredje sektorn ska fungera som kompletterande tjänsteproducenter. Förslaget möjliggör sådana mångproducentlösningar som välfärdsområdet bedömer ändamålsenliga med beaktande av specialvillkoren i lagstiftningen. Syftet med bestämmelserna om överföring av personal är att trygga personalens ställning i reformen. Målet är också att förändringarna i skattestrukturen inte medför åtstramningar i beskattningen då de träder i kraft och att det inte ska ske några ändringar i ställningen i beskattningen för den verksamhet som överförs till välfärdsområdet. 

Vid behandlingen av de föregående valperiodernas propositioner om vårdreformer har grundlagsutskottet upprepade gånger konstaterat att det med avseende på systemet med de grundläggande fri- och rättigheterna finns vägande skäl för en revidering av social- och hälsovårdstjänsterna. Dessa skäl talar för att ansvaret för att ordna och producera social- och hälsovårdstjänster bör läggas över på aktörer som är större än de enskilda kommunerna (se GrUU 26/2017 rd, GrUU 30/2016 rd, GrUU 75/2014 rd och GrUU 67/2014 rd). Utskottet har också konstaterat att de förändringsfaktorer som påverkar finansieringsbasen för de offentliga finanserna, såsom förändringen av befolkningsstrukturen, förutsätter effektiva åtgärder för att i framtiden trygga bland annat den grundläggande rätten till social trygghet enligt 19 § i grundlagen (se GrUU 63/2016 rd, s. 2—3 och GrUU 20/2013 rd, s. 3/II). 

Social- och hälsovårdsutskottet konstaterar att det obestridligen kan anses finnas ett vägande samhälleligt och till tillgodoseendet av de grundläggande fri- och rättigheterna kopplat behov av den föreslagna reformen. Utskottet lägger vikt vid reformens mål att främja likabehandling både regionalt och på individnivå så att var och en får tillräckliga social- och hälsovårdstjänster som motsvarar de individuella behoven, med låg tröskel. I propositionen betonas med fog jämlikheten mellan olika befolkningsgrupper och målet att främja faktisk likabehandling av människor. Också målet att stärka basservicen är viktigt med tanke på att skillnaderna i välfärd och hälsa ska minska bland befolkningen. 

Välfärdsområdenas självstyrelse

De 21 välfärdsområden som inrättas genom reformen är självstyrande och baserar sig direkt på representativ demokrati. Den högsta beslutanderätten i välfärdsområdet utövas av det välfärdsområdesfullmäktige som utses genom direkta val och invånarnas möjligheter att delta och påverka tryggas. Välfärdsområdena är offentligrättsliga samfund med regional självstyrelse enligt vad som föreskrivs i den nya lagen om välfärdsområden. Eftersom välfärdsområdena är helt nya myndigheter inom den offentliga förvaltningen, är lagstiftning som gäller kommuner eller statliga myndigheter inte direkt tillämplig på dem. Därför ska det genom lag föreskrivas bland annat om bildande av välfärdsområden och om områdesindelning, förhållande till staten och kommunerna, ansvarsområde och uppgifter, förvaltning, beslutsfattande och ekonomi, personalens ställning, finansiering, valförfarande samt invånarnas rätt att delta och påverka. Dessutom måste de allmänna förvaltningslagarna ändras så att välfärdsområdena och välfärdssammanslutningarna beaktas. 

Grundlagsutskottet och förvaltningsutskottet behandlar i sina utlåtanden självstyrelsens karaktär i större områden än kommuner. Grundlagsutskottet hänvisar till sina tidigare utlåtanden, som utgår från att det finns vägande skäl för en revidering av social- och hälsovårdstjänsterna. Dessa skäl anknyter till de grundläggande fri- och rättigheterna och talar för att ansvaret för att ordna och producera social- och hälsovårdstjänster läggs över på aktörer som är större än de enskilda kommunerna. I synnerhet de föreslagna bestämmelserna om välfärdsområden påminner om den lagstiftning om landskap som föreslogs under förra valperioden. Utskottet framhöll förra valperioden att de nödvändiga baselementen för landskapssjälvstyrelsen är att självstyrelsen har en demokratisk grund, att besluten fattas demokratiskt och att det finns en laglig grund för landskapets uppgifter och förvaltning. 

Välfärdsområdenas uppgifter

Enligt 6 § i lagen om välfärdsområden ska välfärdsområdet ordna de uppgifter som särskilt föreskrivits för det i lag. Till välfärdsområdets lagstadgade uppgifter hör i inledningsfasen uppgifter inom social- och hälsovården och räddningsväsendet, står det i propositionen. Enligt den föreslagna 7 § ska välfärdsområdet svara för lika tillgång till tjänster och andra åtgärder som ingår i uppgiften, för fastställandet av behovet, mängden och kvaliteten, för det sätt på vilket tjänsterna produceras, för styrningen och övervakningen av produktionen och för utövandet av myndigheternas befogenheter. 

I lagen om välfärdsområden föreslås bestämmelser om välfärdsområdets allmänna kompetens och om möjligheten att producera tjänster i bolagsform. Välfärdsområdena har utöver sina lagstadgade uppgifter rätt att inom sitt område åta sig uppgifter som stöder områdets lagstadgade uppgifter. Utförandet av dessa uppgifter får inte äventyra utförandet av de lagstadgade uppgifterna. Dessutom får ett välfärdsområde inom sitt område eller tillsammans med ett annat välfärdsområde också inom detta andra välfärdsområde bedriva affärsverksamhet med låg risk som stöder fullgörandet av dess lagstadgade uppgifter. Under samma förutsättningar kan ett välfärdsområde åta sig uppgifter som hör till kommunernas allmänna kompetens och som alla kommuner i området genom ett avtal ger välfärdsområdet befogenhet att utföra och som dessutom anknyter till välfärdsområdets uppgiftsområde. Kommunerna ska då anvisa välfärdsområdet finansiering för skötseln av uppgiften. Välfärdsområdet ska således inte ha samma slags allmänna ansvarsområden som kommunerna, utan dess möjligheter att genom beslut åta sig uppgifter ska vara betydligt mer avgränsade än kommunens. 

Grundlagsutskottet har sett det som uppenbart att allmän kompetens för landskapet skulle stärka landskapets självstyrelse (GrUU 17/2017 rd). I sitt utlåtande (stycke 21) menar utskottet att den föreslagna avgränsningen av den allmänna kompetensen inte är något problem med avseende på 121 § 4 mom. i grundlagen. 

Välfärdsområdena kan med stöd av avtal sköta sina uppgifter också i samarbete. Välfärdsområdena kan ha affärsverk på samma sätt kommunerna. Det är också möjligt att under vissa förutsättningar överföra uppgifter mellan välfärdsområdet och kommunerna. 

Den statliga finansieringen i förhållande till välfärdsområdenas självstyrelse och beskattningsrätt

Enligt propositionen ska välfärdsområdenas finansiering basera sig på statlig finansiering och välfärdsområdena ska inte ha egen beskattningsrätt. Inkomstkällorna för välfärdsområdena är statlig finansiering, kund- och användaravgifter samt försäljningsinkomster. Välfärdsområdena har inga andra betydande inkomstkällor. Bestämmelser om välfärdsområdenas finansiering ingår i lagen om välfärdsområdenas finansiering. Utöver finansiering enligt finansieringslagen har välfärdsområdena en begränsad fullmakt att uppta lån för finansiering av nya investeringar och utvidgningsinvesteringar. 

Enligt grundlagsutskottets utlåtande (s. 7) har lagstiftaren stort utrymme att besluta om beskattningsrätten för förvaltningsområden större än kommuner. Med hänsyn till 121 § 4 mom. i grundlagen har enligt grundlagsutskottet en självständig beskattningsrätt varit befogad, men det är inte ett ovillkorligt krav för självstyrelse som avses i det momentet. 

Finansutskottet konstaterar i sitt utlåtande (s. 37—38) att det vid sakkunnigutfrågningen framförts olika åsikter om landskapsskatten och dess betydelse. Utskottet betonar att propositionen inte innehåller något förslag till landskapsskatt eller införande av den. Utskottet pekar på betydelsen av fortsatt beredning efter det att kommittéarbetet med att bedöma landskapsskatten har avslutats, eftersom de positiva och negativa effekterna av landskapsskatten lyftes fram på bred front vid sakkunnigutfrågningen. Utskottet påminner om att införandet av landskapsskatt inte bör höja nivån på den totala beskattningen. I utlåtandet konstateras vidare att regeringen har bedömt att den vid ramförhandlingarna 2022 kommer att granska finansieringen av välfärdsområdena i förhållande till deras uppgifter. Målet är att lagstiftningen om beskattning och finansiering ska bli klar under regeringsperioden och sättas i kraft senast 2026. Om lagstiftningen om välfärdsområdenas beskattning inte blir färdig inom ovan nämnda tidtabell ser utskottet det som viktigt att regeringen åtar sig att se till att finansieringsbasen för välfärdsområdena är tillräcklig. 

I sitt utlåtande diskuterar förvaltningsutskottet (s. 7) också aspekter av beskattningsrätten och förutsätter att införandet av en landskapsskatt och dess effekter utreds i det fortsatta arbetet. Förvaltningsutskottet konstaterar i sitt utlåtande att beskattningsrätt är ett viktigt element och ett centralt kännetecken för lokal självstyrelse. Sakkunniga har lyft fram att välfärdsområdenas beskattningsrätt skulle möjliggöra en lättare statlig styrning än ett system som enbart baserar sig på statlig finansiering. Förvaltningsutskottet påpekar att avsaknaden av beskattningsrätt har ansetts försvaga incitamenten för effektiv verksamhet och kostnadsbesparingar. Förvaltningsutskottet påpekar också att enligt inkommen utredning talar den ekonomiska forskningslitteraturen för att välfärdsområdena ska ges beskattningsrätt vid sidan av den statliga finansieringen. Enligt förvaltningsutskottet behövs det dock något slags utjämningssystem vid sidan av beskattningsrätten. Förvaltningsutskottet förutsätter på basis av sakkunnighöranden att ibruktagandet av landskapsskatten och dess konsekvenser utreds i det fortsatta arbetet. 

De finansiella resurserna till landskapet behandlas närmare längre fram i detta betänkande. 

Demokratin och rätten till inflytande

För att välfärdsområdena ska kunna grunda sig på självstyrelse förutsätts det att deras högsta beslutande organ, det vill säga välfärdsområdesfullmäktige, väljs genom direkta välfärdsområdesval där invånarna inom välfärdsområdet har allmän och lika rösträtt. Enligt förslaget föreskrivs det om välfärdsområdesval i lagen om välfärdsområden och om förfarandet vid val av välfärdsområdesfullmäktige i vallagstiftningen. Det första välfärdsområdesvalet ska förrättas i slutet av januari 2022 och därefter förrättas valet alltid i samband med kommunalvalet. I bestämmelserna om välfärdsområdesval iakttas i så stor utsträckning som möjligt principerna i den gällande vallagstiftningen. Ett välfärdsområde utgör en valkrets och välfärdsområdet delas inte in i interna valkretsar. 

Enligt propositionen ska inom de minsta välfärdsområdena (högst 200 000 invånare) minst 59 ledamöter väljas till fullmäktige. Inom de större välfärdsområdena väljs minst 69 ledamöter (högst 400 000 invånare), 79 ledamöter (högst 600 000 invånare) eller 89 ledamöter (över 600 000 invånare). Fullmäktige får dock besluta om ett större antal ledamöter än detta. 

Demokrati särskilt i betydelsen att delta och påverka kan enligt grundlagsutskottet anses vara den mest centrala principiella delfaktorn i självstyrelse, oavsett vilken självstyrelseform man talar om. Grundlagsutskottet ansåg att det tidigare föreslagna systemet för beslutsfattande i landskapen i grunden uppfyller kravet på demokrati i självstyrelse (GrUU 26/2017 rd). Grundlagsutskottet anser att också den nu föreslagna regleringen fullföljer demokratin enligt 2, 14 och 121 § i grundlagen. Utskottet fäster dock uppmärksamhet vid att den statliga styrningen av välfärdsområdena och finansieringsmodellen för områdena de facto inskränker välfärdsområdesfullmäktiges beslutanderätt. 

I samband med den ifrågavarande stora administrativa reformen kan det i vissa förhållanden förekomma spänningsladdade avvägningar mellan självstyrelse och tryggande av sociala grundläggande rättigheter. Grundlagsutskottet påpekar att välfärdsområdenas självstyrelse förblir rätt ytlig på grund av statens styrning, begränsningarna i sättet att ordna uppgifter och den föreslagna finansieringsmodellen. Utskottet upprepar dock sin uppfattning att tryggandet av sociala grundläggande rättigheter särskilt i samband med en administrativ omställning förutsätter en sådan statlig styrning och övervakning som ses som konstitutionellt aningen problematisk i den övergripande bedömningen av hur självstyrelsen enligt 121 § 4 mom. i grundlagen blir genomförd. 

Utskottet har påpekat att väljarna av skäl som följer av de demokratiska principerna enligt 2 § i grundlagen måste ha möjlighet att få en tillräckligt god helhetsbild av uppgifterna och behörigheten för det organ som väljs i valet (GrUU 65/2018 rd, s. 21). Det är viktigt att informationen om välfärdsområdenas och fullmäktiges uppgifter är tillräckligt omfattande och begriplig. Grundlagsutskottet betonar dessutom behovet av att följa upp valdeltagandet och den regionala representativiteten. 

I lagen om välfärdsområden föreslås dessutom bestämmelser om andra metoder som syftar till att främja demokratin inom förvaltningen. Välfärdsområdets invånare och de som använder tjänsterna har enligt 29 § rätt att delta i och påverka välfärdsområdets verksamhet. 

Välfärdsområdesfullmäktige ska sörja för mångsidiga och effektiva möjligheter och sätt att delta och påverka. Välfärdsområdets invånare föreslås i 30 § få rätt att komma med initiativ i frågor som gäller välfärdsområdets verksamhet. Vidare föreslås det i 31 § att välfärdsområdesfullmäktige ska kunna besluta att en rådgivande folkomröstning ska ordnas i välfärdsområdet. Initiativ till en folkomröstning föreslås kunna tas av minst 3 procent av de invånare i välfärdsområdet som fyllt 15 år. Enligt förslaget ska det i välfärdsområdena också inrättas påverkansorgan för unga, äldre och personer med funktionsnedsättning (32 §), och i tvåspråkiga välfärdsområden ska det inrättas en nationalspråksnämnd och i Lapplands välfärdsområde en samisk språknämnd (33 §). Grundlagsutskottet anser att förslagen om möjligheterna för invånarna i välfärdsområdet att delta och påverka är motiverade. Enligt utskottets uppfattning erbjuder den föreslagna regleringen goda möjligheter att stärka demokratin inom välfärdsområdets förvaltning. 

Grundlagsutskottet hänvisar i sitt utlåtande till bestämmelsen i artikel 4 i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning om att vid genomförandet av konventionen nära samråda med och aktivt involvera personer med funktionsnedsättning, däribland barn med funktionsnedsättning, genom de organisationer som företräder dem. För att de här bestämmelserna ska fullföljas måste myndigheterna på eget initiativ vara aktiva när det gäller att inkludera personer med funktionsnedsättning i olika processer. 

Med beaktande av syftet med konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning anser utskottet att det faktum att inkluderandet av personer med funktionsnedsättning nämns enbart i motiveringen till propositionen inte i tillräcklig utsträckning uppfyller kravet att det allmänna enligt 14 § i grundlagen ska främja individens rätt att delta. Bestämmelserna om rådet för personer med funktionsnedsättning i lagen om välfärdsområden bör enligt utlåtandet preciseras på motsvarande sätt som i kommunallagen. Social- och hälsovårdsutskottet måste också av skäl som följer av konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning bedöma möjligheterna att stärka rådets ställning till exempel genom att föreskriva om en mer omfattande rätt att delta i utarbetandet av den välfärdsberättelse som avses i 7 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård samt i utarbetandet och uppföljningen av välfärdsområdets strategi och servicestrategi. Grundlagsutskottet (stycke 174) anser att bestämmelserna om möjligheter att delta och påverka i 29 § i lagen om välfärdsområden måste kompletteras med ett omnämnande av hur de tillställningar som räknas upp där ska ordnas så att de blir tillgängliga för alla. Det finns också enligt utlåtandet skäl att inkludera ett krav på tillgänglighet i 34 § om kommunikation. Social- och hälsovårdsutskottet föreslår att 34 § ändras i linje med utlåtandet. Utskottet anser det vara viktigt att man inom välfärdsområdena följer upp reformens konsekvenser för servicen för personer med funktionsnedsättning. 

Enligt motiveringen till 29 § i den föreslagna lagen om välfärdsområden betonas i bestämmelsen mångsidiga och effektiva möjligheter för deltagande, och olika metoder som man kan dra nytta av i de olika skedena av beslutsberedningen förs fram. I paragrafen framhävs dessutom mångsidiga och effektiva möjligheter och sätt att delta och påverka, vilka avser i synnerhet digitala metoder. Avsikten med regleringen är att främja att olika invånargrupper och olika användare av tjänsterna ska få delta på ett sätt som passar dem. Avsikten är också att främja lika möjligheter att delta och att välfärdsområdesfullmäktige erbjuder flexibla former för deltagande som passar för olika frågeställningar och situationer och både långsiktiga och kortsiktiga metoder och möjligheter för inflytande. Det finns enligt motiveringen skäl att särskilt uppmärksamma olika, till exempel språkliga, kulturella och sexuella, minoriteters möjlighet att delta. Det är även skäl att särskilt uppmärksamma möjligheten att delta för människor som på grund av funktionsnedsättning eller annat skäl inte har möjlighet att delta genom konventionella metoder. 

Det föreslås att lagen föreskriver om välfärdsområdets påverkansorgan på ett annat sätt än vad kommunallagen föreskriver om kommunernas motsvarande organ. Enligt utredning kommer medlemmarna i välfärdsområdets påverkansorgan i regel att väljas från de motsvarande kommunala organen. Eftersom kommunallagen innehåller särskilda bestämmelser om valbarhet till rådet för personer med funktionsnedsättning, kommer de bestämmelserna att avspeglas på valet av medlemmar till välfärdsområdets råd för personer med funktionsnedsättning. I fråga om rådet för personer med funktionsnedsättning är det viktigt att sörja för att personer med funktionsnedsättning, deras anhöriga och organisationer är tillräckligt representerade och att olika grupper av funktionsnedsättningar och sjukdomar är mångsidigt företrädda i rådet, står det i motiveringen till den föreslagna bestämmelsen. Till skillnad från kommunallagen ska det i samma paragraf föreskrivas om påverkansorganen inom välfärdsområdet så att samma grundläggande bestämmelser gäller för alla organ. Enligt uppgift är det inte ändamålsenligt att reglera valbarheten till ett enda organ och den föreslagna begränsningen av valbarheten lämpar sig inte väl för andra påverkansorgan inom välfärdsområdet. 

I 29 § i den föreslagna lagen om välfärdsområden föreskrivs allmänt om de metoder för deltagande och påverkan som välfärdsområdet förfogar över. Välfärdsområdet beslutar om andra sätt att delta och påverka och om detaljerna i dem. Det är inte ändamålsenligt att i lagen utfärda närmare bestämmelser om de praktiska arrangemangen för de diskussionsmöten som välfärdsområdet ordnar. Utskottet betonar att aspekter på tillgänglighetsanpassning och tillgänglighet ska beaktas vid diskussionsmöten som ordnas av myndigheterna i välfärdsområdet. Social- och hälsovårdsutskottet anser det vara nödvändigt att tillgodoseendet av representation för personer med funktionsnedsättning i välfärdsområdets råd för personer med funktionsnedsättning följs upp och vid behov preciseras. 

De förtroendevaldas ställning

Den föreslagna 88 § i lagen om välfärdsområden gäller förtroendevaldas rätt till information. En förtroendevald har rätt att av välfärdsområdets myndigheter få de upplysningar som den förtroendevalda anser behövliga i sitt uppdrag och som enligt 6 och 7 § i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet ännu inte är offentliga, om inte något annat följer av sekretessbestämmelserna. Enligt propositionsmotiven (s. 553—554) begränsas rätten till upplysningar av sekretessbestämmelserna. Förtroendevalda har likväl enligt motiveringen alltid rätt till sådan sekretessbelagd information som hör till deras egentliga uppgifter och som behövs till exempel som grund för beslutsfattandet i ett ärende som behandlas i organet. 

I sitt utlåtande (stycke 36) noterar grundlagsutskottet att kommunallagen innehåller en bestämmelse som motsvarar den som nu föreslås. I samband med att den stiftades påpekade grundlagsutskottet att det som stod i motiveringen verkade strida mot den föreslagna bestämmelsen (GrUU 63/2014 rd, s. 3–4). Utskottet erfor dock att det som avsågs i motiveringen var den rätt att få upplysningar som grundar sig på den tillämpliga materiella lagstiftningen i det enskilda fallet. Social- och hälsovårdsutskottet gör gällande att även motiveringen till lagen om välfärdsområden hänvisar till den rätt att få upplysningar som grundar sig på den tillämpliga materiella lagstiftningen i det enskilda fallet. 

Indelningen i välfärdsområden

I propositionen föreslås det att organiseringsansvaret för social- och hälsovården och räddningsväsendet överförs från kommunerna till en ny förvaltningsnivå med välfärdsområden. Det föreslås att det i Finland bildas 21 välfärdsområden, i huvudsak utifrån den nuvarande landskapsindelningen. Landskapet Nyland indelas dock i fyra välfärdsområden och utöver dessa ansvarar Helsingfors stad i egenskap av stad för ordnandet av social- och hälsovården och räddningsväsendet. Dessutom ska det i Nyland finnas en HUS-sammanslutning som svarar för de uppgifter som föreskrivs för den i lag och som överenskommits i organiseringsavtalet för HUS. Den särlösningen för Nyland baserar sig på en utredning som gjordes i samarbete med städerna och kommunerna i regionen i en styrgrupp som tillsatts av social- och hälsovårdsministeriet. 

I vissa sakkunnigutlåtanden har antalet välfärdsområden ansetts vara för stort. Å andra sidan har man också lyft fram oron över små kommuners och kommuninvånarnas möjligheter att påverka som en del av de större välfärdsområdena. Med tanke på ordnandet av den specialiserade sjukvården kan det vara motiverat med större områden, men i fråga om exempelvis socialtjänsterna kan det vara befogat med mindre områden. Med tanke på demokratin och invånarnas möjligheter att påverka kan ett litet antal områden vara problematiskt. Den valda områdesindelningen följer i stor utsträckning den etablerade landskapsindelningen och Nylands särlösning ökar antalet välfärdsområden. Utskottet anser att det antal välfärdsområden och den områdesindelning som valts i propositionen är ändamålsenliga. 

Utskottet instämmer i förvaltningsutskottets åsikt att särlösningen för Nyland kan anses motiverad med hänsyn till att Nyland är betydligt större är de övriga landskapen och att förhållandena avviker från de övriga landskapen. I Nyland finns tre av de fyra största städerna i Finland, noterar förvaltningsutskottet. Dessutom finns det i landskapet flera starka kranskommuner som i fråga om invånarantal och förhållanden kan jämföras med många centrala städer i andra landskap. Det anmärkningsvärt stora antalet invånare i området samt de nuvarande social- och hälsovårdsorganisationernas storlek jämfört med andra landskap talar enligt utlåtandet för att Nyland kan delas in i flera välfärdsområden. 

Bestämmelser om de välfärdsområden som ska inrättas och om kommunernas placering i välfärdsområdena föreslås i införandelagen. Med stöd av kriterierna i den nya lag om indelningen i välfärdsområden och landskap som ingår i propositionen kan statsrådet besluta om sammanslagning av välfärdsområden eller överföring av en kommun till ett annat välfärdsområde. Till följd av sammanslagningar av välfärdsområden eller andra ändringar i deras områdesindelning ändras också den landskapsindelning enligt vilken andra myndigheters ansvarsområden delas in. I införandelagen föreskrivs det också om landskapsindelningen när reformen träder i kraft. 

Ett utvärderingsförfarande kan leda till att indelningen i välfärdsområden ändras. Välfärdsområdesindelningen kan ändras, om ändringen förbättrar ett välfärdsområdes funktionella och ekonomiska förutsättningar att ansvara för ordnandet och produktionen av tjänsterna eller annars främjar välfärdsområdets funktionsförmåga eller invånarnas tjänster eller levnadsförhållanden. 

Ordalydelsen i 121 § 4 mom. i grundlagen i fråga om självstyrelse ger lagstiftaren prövningsrätt i fråga om hur innehållet i självstyrelsen på välfärdsområdesnivå och välfärdsområdets ställning kan se ut. Att tröskeln för att ändra välfärdsområdesindelningen är lägre än för att ändra kommunindelningen kan anses stå i samklang med de bestämmelser i grundlagen som berör välfärdsområdenas självstyrelse, står det i propositionsmotiven. 

Organiseringen av välfärdsområdenas förvaltning

Välfärdsområdesfullmäktige är det organ som utövar den högsta beslutanderätten i välfärdsområdet och det ska fatta de viktigaste besluten om välfärdsområdet och dess verksamhet. Välfärdsområdesfullmäktige har beslutanderätt, om inte något annat särskilt föreskrivs eller fullmäktige självt har delegerat beslutanderätt till andra myndigheter i välfärdsområdet. 

Välfärdsområdesfullmäktige svarar för välfärdsområdets verksamhet och ekonomi samt utövar den högsta beslutanderätten i välfärdsområdet. Till välfärdsområdesfullmäktige hör det övergripande ansvaret för välfärdsområdets verksamhet och ekonomi oberoende av hur skötseln av verksamheten organiseras i välfärdsområdet. Fullmäktige får självt besluta om delegering av sin beslutanderätt till underställda myndigheter. Speciellt i de centrala frågor som avses i 22 § 2 mom. i lagen om välfärdsområden ska välfärdsområdets beslutanderätt alltid bibehållas hos välfärdsområdesfullmäktige. 

Fullmäktige ställer upp de centrala målen för välfärdsområdet och dess verksamhet i välfärdsområdesstrategin. I strategin ska andra planeringsdokument på strategisk nivå som gäller välfärdsområdets uppgiftsområden beaktas. Hit hör till exempel den servicestrategi som avses i lagen om ordnande av social- och hälsovård. 

I servicestrategin ska det ställas upp mål för hur social- och hälsovårdstjänsterna ska tillhandahållas med beaktande av behoven hos invånarna i välfärdsområdet och de lokala förhållandena. Det primära målet för servicestrategin är att fastställa hur social- och hälsovårdstjänster tillhandahålls inom det område som välfärdsområdet omfattar. Servicestrategin ska också innefatta principerna för tillgången till tjänster och tjänsternas tillgänglighet samt främjandet av hälsa och välfärd. Syftet med servicestrategin är i enlighet med detta bland annat att ta ställning till förverkligandet av servicenät, tillgången till närservice och sättet att tillhandahålla den samt tjänsternas tillgänglighet överlag. När tjänsterna sammanförs i större helheter kan välfärdsområdet i servicestrategin ta ställning till hur tillgängligheten till dessa tjänster tryggas för invånare som bor i olika delar inom området. I servicestrategin kan man beakta hur strategin stöder lokal livskraft och produktion som baserar sig på tjänster från flera producenter samt stöder utvecklingen av innovationer inom branschen. 

Välfärdsområdesfullmäktige ska fatta beslut om välfärdsområdets förvaltningsstadga och samtidigt också om sin egen position i välfärdsområdets organisation. Till grunderna för ordnandet av förvaltningen hör att fatta beslut om välfärdsområdets förvaltningsstruktur, det vill säga organisationen, samt kompetensfördelningen mellan välfärdsområdets myndigheter. Förvaltningsstadgans innehåll regleras mer detaljerat i 95 § och delegering av beslutanderätten i 96 §. 

Samarbetet mellan välfärdsområdena behandlas separat nedan. 

Gränsöverskridande samarbete

Förvaltningsutskottet påpekar att man i bestämmelserna om välfärdsområden inte har beaktat behovet av gränsöverskridande samarbete i fråga om social- och hälsovårdstjänsterna och räddningsväsendets uppgifter. Gränskommunernas flexibla social- och hälsovårdstjänster och i synnerhet den prehospitala akutsjukvården bör tryggas vid de nordiska gränserna på samma sätt som för närvarande. Dessutom är det nödvändigt att i lagen göra det möjligt för välfärdsområdena att genom separata avtal också sköta särskilda uppgifter som grundar sig på internationella avtal, såsom uppgifter som hör till räddningsväsendet och den prehospitala akutsjukvården i den arrenderade delen av Saima kanal. Social- och hälsovårdsutskottet föreslår ändringar gällande detta i 6 § i lagförslag 1. 

Samarbete mellan välfärdsområdet och kommunerna

Utskottet anser det motiverat att välfärdsområdena och kommunerna själva fastställer närmare samarbetsformer och samarbetsstrukturer med beaktande av särdragen i respektive område. Utskottet anser att man kunde stödja uppkomsten av samarbetsstrukturer och verksamhetsmodeller genom att komplettera regleringen med exempel om de frågor som man åtminstone skulle kunna komma överens om i förhandlingarna mellan välfärdsområdena och kommunerna inom området. Social- och hälsovårdsutskottet föreslår att 14 § i lagförslag 1 kompletteras med exempel, dvs. samarbetsstrukturer, verksamhetsmodeller och informationsutbyte som krävs för samarbetet. 

Nylands särlösning med avseende på förvaltningen av välfärdsområdena

Lagförslag 5 innehåller bestämmelser om ordnandet av social- och hälsovården samt räddningsväsendet i Nyland. Syftet med lagen är att främja och upprätthålla befolkningens hälsa och välfärd samt säkerställa jämlika, samspelta och kostnadsnyttoeffektiva social- och hälsovårdstjänster i Nyland. 

Enligt lagförslaget om en särlösning har landskapet Nyland till skillnad från de övriga landskapen fyra välfärdsområden som ska överta de uppgifter inom social- och hälsovården och räddningsväsendet som kommunerna för närvarande ansvarar för. Helsingfors stad står utanför indelningen i välfärdsområden och har fortfarande ansvaret för att ordna dessa tjänster. I fråga om uppgifterna inom den specialiserade sjukvården och universitetssjukhusverksamheten har uppgifter föreskrivits för HUS-sammanslutningen genom lag. Dessutom kan välfärdsområdena överföra uppgifter till HUS utifrån det organiseringsavtal för HUS som ska regleras genom lag. 

Grundlagsutskottet anser att grundlagen i sig inte utgör något hinder för att organisera regionförvaltningen och uppgifterna på olika sätt i olika delar av landet, om det finns tillbörliga grunder för det. Enligt utskottet är det viktigaste med tanke på likabehandlingen i den föreslagna reformen att var och en ska tillförsäkras lika rätt till tillräckliga social- och hälsovårdstjänster på det sätt som förutsätts i 19 § 3 mom. i grundlagen. 

I propositionen motiveras särlösningen för Nyland med att utgångspunkterna för verksamheten i Nyland avviker från det övriga landet. Att organiseringsansvaret i Nyland kan delas upp på flera aktörer beror enligt motiveringen på att området har ett större befolkningsunderlag än det övriga landet och en bred resursbas för personalens kompetens. Särlösningen gör det möjligt att genomföra reformen på ett mer kontrollerat sätt än vad en modell med endast ett välfärdsområde medger, uppger regeringen. Ett av de viktigaste målen har enligt propositionen (s. 1075) varit att särlösningen också ska garantera HUS verksamhet. HUS har såväl i Nyland som inom samarbetsområdet på regional nivå och på riksnivå uppgifter inom den specialiserade sjukvården som bör tryggas vid genomförandet av reformen. Befolkningsunderlaget för de anordnare som i första hand svarar för ordnandet av social- och hälsovården i landskapet Nyland avviker inte heller väsentligt från de välfärdsområden som bildats enligt landskap. Endast Östra Nylands välfärdsområde hör till de minsta välfärdsområdena. Grundlagsutskottet anser att det med beaktande av lagens syfte har lagts fram godtagbara argument för särlösningen. 

Helsingfors särställning

Enligt 3 § i lagförslaget om särlösningen ska välfärdsområdena i Nyland och Helsingfors stad samt HUS-sammanslutningen ordna social- och hälsovårdstjänsterna i Nyland. Helsingfors stad ska således fortfarande ha organiseringsuppgifter inom social- och hälsovården och räddningsväsendet, till skillnad från andra kommuner. 

Grundlagsutskottet har bedömt Helsingfors särställning särskilt som ett ingrepp i den kommunala självstyrelse som tryggas i 121 § i grundlagen. I motiveringen till propositionen bedöms den statliga styrningens betydelse för Helsingfors stads del med tanke på grundlagsskyddet för den kommunala självstyrelsen endast i mycket liten utsträckning, vilket grundlagsutskottet betraktar som en brist. Social- och hälsovårdsutskottet bör enligt utlåtandet utveckla regleringen i en riktning som bättre beaktar stadens självstyrelse. 

Av orsaker som beror på grundlagsskyddet för den kommunala självstyrelsen anser grundlagsutskottet att social- och hälsovårdsutskottet måste precisera regleringen och avgränsa styrningen av Helsingfors stad endast till lagstadgade uppgifter och endast till vad som är absolut nödvändigt med tanke på den aktuella reformen av den riksomfattande social- och hälsovården och räddningsväsendet. Det är ett villkor för att lagförslag 5 ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. 

Grundlagsutskottet anser att regleringen dessutom bör ändras så att det tydligt framgår en avgränsning enligt vilken bestämmelserna om genomförande av en utredning om ändring av välfärdsområdenas indelning i anslutning till utvärderingsförfarandet inte ska tillämpas på Helsingfors stad. Det är ett villkor för att lagförslag 5 ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. 

I detaljmotiveringen nedan föreslår social- och hälsovårdsutskottet de ändringar som grundlagsutskottet förutsätter. 

Välfärdsområdenas språkliga ställning

Tillgodoseendet av de språkliga rättigheter avseende finska och svenska som tryggas i 17 § 1 mom. i grundlagen är i förslaget till ändring av språklagen och i den förslagna 5 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård bundet till myndighetens språkliga ställning, som bestäms utifrån den språkliga ställningen för de kommuner som hör till dess område. Välfärdsområdets språkliga ställning bestäms enligt den språkliga indelningen av kommunerna inom dess område. I tvåspråkiga välfärdsområden ska social- och hälsovården ordnas på både finska och svenska. I enspråkiga välfärdsområden kan man, med vissa undantag, använda och få tjänster endast på välfärdsområdets språk. Enligt den föreslagna ändringen av språklagen ska lagen också tillämpas i välfärdsområdena och välfärdssammanslutningarna. Innehållet i propositionen motsvarar nuläget och innebär därmed ingen ändring av de språkliga rättigheterna på lagnivå. I och med propositionen utvidgas rätten att få tjänster på såväl finska som svenska i geografiskt hänseende, eftersom tvåspråkiga välfärdsområden ska tillhandahålla tjänster på båda språken också i de enspråkiga kommuner som ingår i välfärdsområdet. Samtidigt växer de områden som ansvarar för tjänsterna till sin storlek medan den språkliga minoritetens relativa andel av befolkningen minskar, vilket enligt motiveringen kan leda till en försämring av de språkliga rättigheterna och den språkiga tillgängligheten av tjänster. 

Den integration av social- och hälsovården på basal och specialiserad nivå som föreslås i propositionen innebär dock att organiseringsansvaret för primärvårds- och socialvårdstjänster även i fråga om kommuner som nu är tvåspråkiga överförs till välfärdsområden där de svenskspråkiga är i minoritet bortsett från i Österbottens välfärdsområde. Propositionen innehåller förslag som syftar till att säkerställa att de språkliga rättigheterna tillgodoses i praktiken. 

Liksom regeringen anser grundlagsutskottet i sitt utlåtande att det är av särskild betydelse med tanke på tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna att de språkliga minoriteternas minskade relativa andel i områden som svarar för social- och hälsovården kan leda till att tjänsternas språkliga tillgänglighet försämras. Utskottet lyfte fram detta också i sitt utlåtande om den förra propositionen om reformen av social- och hälsovården (GrUU 26/2017 rd). Med tanke på det konkreta tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna anser grundlagsutskottet att det är viktigt att det ska inrättas språknämnder som har till uppgift att bedöma tillgången till, behovet av och kvaliteten på tjänster för den språkliga minoriteten samt att lägga fram förslag om dessa frågor för välfärdsområdesstyrelsen. Dessutom betonar utskottet dock att statsrådet ska följa och utvärdera hur genomförandet av reformen påverkar det konkreta tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna och vid behov vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa patienternas och kundernas möjligheter att få service på sitt eget språk. Social- och hälsovårdsutskottet håller med grundlagsutskottet på denna punkt. 

(55) De språkliga rättigheterna vid ordnandet av tjänster behandlas närmare i betänkandet nedan. 

Reformens konsekvenser för kommunerna

Som grundlagsutskottet noterar i sitt utlåtande kommer kommunerna trots den föreslagna överföringen av uppgifter till välfärdsområdena fortfarande att ha ett betydande antal lokala lagstadgade uppgifter. Dessutom kan kommunerna inom ramen för sin allmänna kompetens fortfarande också åta sig andra uppgifter. Till följd av bestämmelserna om beskattningsrätt sjunker kommunernas skatteinkomster avsevärt. Enligt propositionen motsvarar minskningen av skatteinkomsterna dock i huvudsak minskningen av utgifterna till följd av överföringen av uppgifterna. 

Reformens konsekvenser för kommunerna

Finansutskottet påpekar i sitt utlåtande (s. 23—24) att bildningstjänsterna är en central uppgift som kvarstår hos kommunerna och vars finansiering ska tryggas både genom kommunens egna åtgärder och genom att statsandelsfinansieringen räcker till. Enligt finansutskottet bör man då fästa uppmärksamhet vid en ökning av antalet personer med ett främmande språk som modersmål och antalet barn och unga samt vid tillräckliga finansiella resurser för ändamålet. Kulturutskottet (s. 20) anser att det är nödvändigt att kommunerna garanteras tillräcklig statlig finansiering för ordnandet av bildningstjänsterna. Kulturutskottet föreslår ett uttalande om att regeringen ska säkerställa kommunernas möjligheter och bärkraft att ordna tjänster som tryggar de grundläggande kulturella rättigheterna och vidtar nödvändiga åtgärder för detta. Social- och hälsovårdsutskottet delar kulturutskottets åsikt att kommunernas möjligheter att ordna de grundläggande kulturella rättigheterna ska tryggas i och med reformen. Utskottet föreslår ett uttalande om saken (Utskottets förslag till uttalande 10). 

I propositionen föreslås det att statsandelssystemet ändras så att statsandelsgrunderna bättre beskriver de uppgifter som blir kvar hos kommunerna och de behovsskillnader som hänför sig till dem. Förslagets ekonomiska konsekvenser för finansieringen av kommunernas uppgifter blir således enligt propositionen i princip neutrala. Detta påverkas också av den utjämning av ändringen i systemet som föreslås bli fogad till statsandelssystemet och begränsningen i euro för förändringen för varje kommun. Syftet är att begränsa och lindra den förändring i kommunens ekonomi som överföringen av uppgifter och statsandelar medför. 

Grundlagsutskottet har understrukit att man vid bestämmandet om kommunernas uppgifter i enlighet med finansieringsprincipen ska se till att kommunerna har faktiska förutsättningar att fullgöra sina skyldigheter. Utskottet har ansett att finansiella uppgifter för kommunerna med hänsyn till att självstyrelsen är skyddad i grundlagen inte får vara så stora att de försämrar kommunernas verksamhetsvillkor på ett sätt som äventyrar kommunernas möjligheter att självständigt bestämma om sin ekonomi och därmed också om sin förvaltning. 

Reformen enligt propositionen handlar inte i sig om att nya uppgifter åläggs kommunerna. Grundlagsutskottet konstaterar att det således inte, med beaktande av den ovannämnda minskningen av utgifterna som i princip motsvarar minskningen av inkomsterna, har någon principiell anmärkning till regleringen ur finansieringsprincipens synvinkel. 

Enligt en utredning som grundlagsutskottet fått kan den föreslagna regleringen dock medföra skillnader till exempel i finansiell ställning för kommuner med fler än 100 000 invånare och kommuner som är mindre än dessa kommuner, och reformen kan behandla tillväxtkommuner sämre än regioner på tillbakagång. Grundlagsutskottet har förutsatt att lagstiftning som påverkar kommunernas ekonomi verkställs med seriös hänsyn till att invånare i kommuner i olika delar av landet bemöts jämlikt och till deras faktiska möjligheter att få tjänster som är nödvändiga för deras grundläggande fri- och rättigheter. 

Grundlagsutskottet betonar att finansieringsmodellens effekter och funktion noggrant måste bevakas också med tanke på hållbar ekonomi och kapacitet i de enskilda kommunerna och att korrigerande åtgärder måste vidtas om det behövs. Utskottet betonar dessutom dels betydelsen av kärnelementen i det grundlagsfästa skyddet för den kommunala självstyrelsen i synnerhet i fråga om den allmänna kompetensen och den anknytande beskattningen, dels kommunernas möjlighet att främja invånarnas välfärd och regionens livskraft och att ordna tjänsterna för sina invånare på ett ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbart sätt. Detta har särskild betydelse också i projekt för att reformera kommunernas finansieringssystem. 

De sakkunniga som social- och hälsovårdsutskottet och finansutskottet (s. 23) hört har varit oroade över hur kommunerna i fortsättningen ska klara av sina uppgifter och investeringar. De befarar att reformen försämrar i synnerhet stora och växande städers förmåga att investera i hållbar tillväxt och sörja för sin livskraft, tillväxt och konkurrenskraft. Det är också oroväckande att förändringen minskar den ekonomiska dynamiken och kommunernas möjligheter att genom egna åtgärder balansera den kommunala ekonomin. Reformen anses behandla bland annat de kommuner orättvist som genom produktivitetsåtgärder, strukturella reformer och volymfördelar har kunnat hålla social- och hälsovårdskostnaderna på en lägre nivå än behovsstandardiseringen. Också förvaltningsutskottet påpekar att det vid sakkunnigutfrågningarna lyfts fram att tillväxtstäderna står inför utmaningar när det gäller att investera. Förvaltningsutskottet (s. 67) förutsätter att balansen i kommunernas ekonomi, låneskötsel och investeringsförmåga följs upp regelbundet i samband med reformen och därefter. Social- och hälsovårdsutskottet föreslår ett uttalande om detta. (Utskottets förslag till uttalande 2

Social- och hälsovårdsutskottet delar finansutskottets (s. 23) synpunkt att den framförda oron i sig är befogad, eftersom det sker mycket stora förändringar i kommunernas inkomstbas och det i detta skede inte finns exakta uppgifter om konsekvenserna av dessa förändringar. På längre sikt kan förändringen i kommunernas ekonomi vara stor, eftersom den årliga ökningen av skatteinkomsterna i euro efter nedskärningarna i kommunalskatten och samfundsskatten är mindre än i nuläget, vilket kan försämra kommunernas möjligheter att investera och balansera sin ekonomi. I stora städer är bland annat MBT-skyldigheterna ekonomiskt betydande, och den kommunala ekonomin måste kunna svara på dem. 

I propositionen har man dock på många sätt strävat efter att minska de negativa konsekvenserna av reformen och se till att reformen inte i sig försämrar eller förbättrar någon kommuns finansiella ställning. Syftet med propositionen är att kommunens inkomstfinansiella ställning ska förbli så oförändrad som möjligt jämfört med läget före reformen. 

Utskottet anser att det ur kommunernas synvinkel är viktigt att kommunernas största risker i samband med reformen överförs till välfärdsområdena, när kostnaderna för befolkningens sjukfrekvens och åldrande lyfts ut ur den kommunala ekonomin. Det gör driftsekonomin mer förutsägbar och hanterbar särskilt i små kommuner. Dessutom ändras statsandelssystemet för basservice så att de grunder som tillämpas i systemet beskriver de uppgifter som blir kvar hos kommunerna och de behovsskillnader som hänför sig till dem. 

Liksom finansutskottet (s. 24) anser social- och hälsovårdsutskottet att det är en motiverad utgångspunkt att förändringar i kommunernas inkomster och utgifter ska begränsas till högst +/- 60 euro per invånare. En del av de sakkunniga har visserligen föreslagit att ändringseffekten ska nollställas, men då har de ändringar som görs i finansieringssystemen i princip ingen betydelse eftersom nollställningen skulle frysa nuläget. Det skulle vara särskilt ofördelaktigt bland annat för de kommuner som undantagsvis skulle ha ett dåligt ekonomiskt år vid beräkningstidpunkten. Det är dock klart att denna begränsning medför inkomstbortfall för kommunerna om kommunens ekonomi också annars förändras kraftigt. 

Även om man försöker undvika de negativa effekterna av ändringen är det naturligtvis möjligt att kommunernas livskraft och funktionsförmåga inte kan säkerställas genom de föreslagna lösningarna. Social- och hälsovårdsutskottet anser således liksom finansutskottet och förvaltningsutskottet att det är nödvändigt att noga följa och bedöma genomförandet av reformen och dess konsekvenser för kommunernas finansiering och balansen i kommunernas ekonomi samt för den regionala utvecklingen och utjämningen av välfärdsskillnaderna. Det finns skäl att särskilt följa utvecklingen och livskraften i de stora städerna. De missförhållanden som påträffas måste åtgärdas snabbt och i rätt tid. Utskottet föreslår ett uttalande om detta (Utskottets förslag till uttalande 1). 

Bestämmelser om ersättning för kommunernas egendomsarrangemang

I 4 kap. i den föreslagna lagen om genomförande av reformen av social- och hälsovården och räddningsväsendet och om införande av den lagstiftning som gäller reformen (lagförslag 6, nedan även införandelagen) föreslås bestämmelser om egendomsarrangemang för egendom som överförs till välfärdsområden. Till följd av reformen kommer kommunernas egendom samt den egendom som finns i samkommunerna för sjukvårdsdistrikt och för specialomsorgsdistrikt, vilken i sista hand ägs av kommunerna, att övergå i välfärdsområdets ägo. Också de avtal och åligganden som binder kommunerna övergår till välfärdsområdena. 

Grundlagsutskottet hänvisar i sitt utlåtande (styckena 48—52) till sina ställningstaganden om ersättningsbestämmelserna under den föregående valperioden. I 43 § i det föreliggande förslaget till införandelag har utskottets anmärkningar om ersättningsbestämmelserna i huvudsak beaktats, står det i utlåtandet (stycke 53). Rätten att få ersättning är dock fortfarande knuten bara till det kalkylerade behovet att höja kommunalskattesatsen. Trots att ersättningsgränsen har sänkts motsvarar de föreslagna ersättningsbestämmelserna inte grundlagsutskottets krav fullt ut. 

Grundlagsutskottet (stycke 54) anser det vara problematiskt att det krav som utskottet betraktar som lagstiftningsordningsfråga åsidosätts i propositionen genom att man främst hänvisar till en undersökning som en privat konsult gjort och som enligt motiveringen till lagstiftningsordningen i propositionen visar att det vid sidan av behovet av skattehöjning inte finns något annat bedömningskriterium som tydligt visar om kommunens ekonomiska självstyrelse äventyras på grund av egendomsarrangemangen och som inte redan skulle indikeras av trycket på att höja skatten (s. 1069). Grundlagsutskottet anser att ersättningsvillkoren i 43 § i förslaget till införandelag måste kompletteras också med andra kriterier som tryggar kommunens ekonomiska självstyrelse. Det är ett villkor för att lagförslaget ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. Grundlagsutskottet anser att denna komplettering kan formuleras till exempel som ett kompletterande ersättningsvillkor som gäller om något annat särskilt skäl visar att egendomsarrangemanget uppenbarligen äventyrar kommunens möjlighet att besluta om sin egen ekonomi. 

Social- och hälsovårdsutskottet konstaterar att 43 § i införandelagen behöver preciseras utifrån grundlagsutskottets utlåtande. Det föreslås att det till 43 § 2 mom. i införandelagen fogas en bestämmelse som tryggar kommunens ekonomiska självstyrelse, enligt vilken kommunen har rätt att få ersättning för direkta kostnader i anslutning till egendomsarrangemangen, även om den ersättningsgräns som anges i momentet inte överskrids, om kommunens möjlighet att besluta om sin egen ekonomi uppenbart äventyras. 

Det nya social- och hälsovårdssystemet

Integration och ansvar för att ordna social- och hälsovårdstjänster inom välfärdsområdet

I och med den föreslagna reformen överförs ansvaret för att ordna socialvård och hälso- och sjukvård i sin helhet tillsammans med räddningsväsendet till välfärdsområden som är större än kommuner. I Nyland är avsikten att reformen ska genomföras med beaktande av regionens särdrag. 

Välfärdsområdena bildar en enhetlig servicestruktur för mer bärkraftiga aktörer inom social- och hälsovården och räddningsväsendet, varvid tjänsterna samlas under ett enda beslutsfattande, en enda ledning och en enda budget, det vill säga integreras i samma administrativa struktur. 

Integration av social- och hälsovården Servicestrukturen innehåller i sig ett genuint incitament att sörja för kundens tjänster enligt behov, i rätt tid och kostnadseffektivt, när en enda anordnare ansvarar för kundens alla social- och hälsovårdstjänster. Anordnaren har således inte möjlighet att överföra ansvaret för kundens eller patientens tjänster till någon annan. Också ansvaret för kostnaderna för de olika delområdena av de tjänster som tillhandahålls ligger hos en enda aktör. Den nuvarande strukturen innehåller en möjlighet till suboptimering genom att ansvaret för servicen och kostnaderna för den överförs på en annan anordnare, när ansvaret för att ordna specialiserad sjukvård är åtskilt från basservicen. Den strukturella reformen har således enligt utskottet en betydande inverkan på tillhandahållandet av tjänsterna och kostnaderna för dem, och förvaltningsstrukturernas betydelse kan inte åsidosättas genom att man koncentrerar sig enbart på den innehållsmässiga utvecklingen av tjänsterna, om den grundar sig på svaga strukturer som inte säkerställer att alla anordnare har tillräcklig bärkraft och kompetens. 

Utskottet anser att en strukturell integration också betydligt bättre än i det nuvarande systemet möjliggör en funktionell översyn av tjänsterna. I en struktur där en enda aktör ansvarar för genomförandet av verksamheten har den som ordnar tjänsterna möjlighet att genomföra betydande funktionella reformer i serviceprocesserna, när den ansvarar för de samlade tjänsterna och under sin ledning har den personal som svarar för olika funktioner. Den som ordnar tjänsterna kan påverka tyngdpunkten i organiseringen av dem och de resurser som används för dem genom att fördela de finansiella resurserna inom social- och hälsovården mellan de olika delområdena, så att tjänsterna tillhandahålls så effektivt och i så rätt tid som möjligt. Detta stärker primärvårdens ställning, eftersom anordnaren har ett incitament att minska behovet av tjänster inom den specialiserade sjukvården som ofta är dyrare och även tyngre för patienten genom att se till att människorna får hjälp med hälsoproblem i ett så tidigt skede som möjligt. När serviceprocesserna kan utvecklas övergripande och tyngdpunkten flyttas från behandlande tjänster till förebyggande tjänster eller tjänster som tillhandahålls i ett tidigare skede går det att undvika förvärrade sociala problem och sjukdomar. Detta minskar inte bara mänskligt lidande utan också kostnaderna för servicesystemet. 

Utskottet fäster särskild vikt vid stärkandet av socialvårdens ställning. Genom att påverka många av människornas sociala problem och svårigheter att klara sig i vardagen kan man förbättra människornas välfärd och förhindra att hälsoproblem uppkommer eller förvärras. Att överföra ansvaret för socialvården till samma anordnare skapar ett betydande incitament för att främja välfärd och hälsa och minska de sociala problemen. 

Integreringen av tjänster till betydligt mer bärkraftiga anordnare säkerställer också en jämn tillgång till personal och ett jämnt utnyttjande av kompetensen i tillhandahållandet av tjänster för befolkningen. 

Utskottet anser att bildandet av större integrerade anordnare främjar tillgången till social- och hälsovård, social- och hälsovårdens kvalitet och jämlikhet samt dämpar kostnadsökningen. Med tanke på ett smidigt tillhandahållande av tjänster och kostnadseffektivitet anser utskottet att det är motiverat med en strukturell reform där integrationen genomförs genom att ansvaret koncentreras till en tillräckligt bärkraftig anordnare. 

Erfarenheterna från de redan integrerade frivilliga samkommunerna för social- och hälsovård har också visat att dessa fördelar kan uppnås. 

Utskottet betonar att den strukturella och administrativa reformen inte ensam tillgodoser alla reformbehov i samband med ordnandet av social- och hälsovårdstjänster. Den strukturella reformen skapar dock en grund för att man genom god ledning effektivt ska kunna genomföra funktionella och innehållsmässiga reformer. Oändamålsenliga och svaga strukturer gör det svårt och delvis omöjligt att genomföra mer omfattande verksamhetsreformer. 

Integration av räddningsväsendet till samma anordnare. Den strukturella integrationen är avsedd att säkerställa verksamhetsmässiga fördelar mellan räddningsverksamheten inom räddningsväsendet och den prehospitala akutsjukvården inom social- och hälsovårdsväsendet. 

Räddningsväsendet producerar för närvarande merparten av den brådskande prehospitala akutsjukvård som social- och hälsovårdsväsendet ansvarar för. Det är möjligt att fortsätta med denna handlingsmodell också efter reformen. Utskottet ser det som motiverat att överföra räddningsväsendet med social- och hälsovården till samma anordnare. För uppgifter inom den prehospitala akutsjukvården och första insatsen samt inom räddningsverksamheten kan då användas samma nätverk av stationer, samma stödfunktioner, delvis samma personal, samma verksamhetsmodeller och gemensamma övningar samt gemensam reservberedskap och beredskap för storolyckor. Avtalsbrandkårer kan utöver räddningsväsendets uppgifter också användas i första insatsen. Integrationen medför således synergifördelar och stöder också beredskapen inför undantagsförhållanden. Av ovan anförda orsaker anser utskottet att den föreslagna förvaltningsstrukturen, där förutom social- och hälsovården även räddningsväsendet överförs till välfärdsområdena, är motiverad. 

Särlösningen och integrationen i Nyland. Enligt förslaget ska Nyland få en särlösning, där regionen indelas i fyra välfärdsområden med organiseringsansvar för social- och hälsovården och räddningsväsendet och där Helsingfors stad ordnar tjänsterna som stad. HUS-sammanslutningen ska ha ansvaret för att ordna de funktioner inom specialiserad sjukvård som föreskrivs särskilt i lag eller ingår i organiseringsavtalet. 

Det har ansetts vara motiverat med en särlösning för Nyland i synnerhet för att minimera de risker i samband med genomförandet som följer av att området är så stort, står det i propositionen (s. 216). 

Utskottet konstaterar att det i Nyland inte bildas någon strukturell integration som motsvarar den i andra delar av Finland, och att det därför inte via strukturen skapas direkt motsvarande incitament för regionen som i andra välfärdsområden. 

Utskottet anser dock att lösningen är ändamålsenlig mot bakgrund av de kriterier som anges i propositionen i samband med den reform som nu genomförs. En kontrollerbar verkställighet är avgörande för att tjänsterna inte ska äventyras på grund av omställningsprocessens omfattning. 

Utskottet konstaterar att det även i Nyland genom den föreslagna lösningen skapas mer bärkraftiga anordnare av tjänster på basnivå och att välfärdsområdena, med undantag för Helsingfors stad, ska ha samma förvaltning. Ändringen för således servicestrukturen i Nyland i samma riktning som i övriga landet, även om integrationen med avseende på helheten inte genomförs. Med hjälp av det föreslagna organiseringsavtalet för HUS har också Nyland enligt utskottet möjlighet att på avtalsbasis genomföra det operativa samarbetet på ett nytt sätt. Genom detta samarbete får Nyland bättre möjligheter än för närvarande att genomföra funktionella förändringar i servicehelheten så att tjänsterna tillhandahålls på motsvarande sätt ur kundernas och patienternas synvinkel när servicebehovet uppstår och så smidigt och i rätt tid som möjligt utan att det uppstår suboptimering av huruvida någon av välfärdsområdena i Nyland eller HUS-sammanslutningen svarar för servicen. Utskottet anser dock att det är viktigt att Nylands strukturlösning följs upp och utvärderas i förhållande till den strukturella integration som genomförs på annat håll med tanke på kostnadsutvecklingen och tillgången till tjänster i rätt tid. 

Välfärdsområdets organiseringsansvar

Enligt 8 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård ska välfärdsområdet svara för ordnandet av social- och hälsovården inom sitt område och ha organiseringsansvaret för invånarnas social- och hälsovård. Bestämmelser om innehållet i organiseringsansvaret finns i 7 § i lagen om välfärdsområden. Välfärdsområdet ska svara för lika tillgång till tjänster och andra åtgärder som ingår i uppgiften, för fastställandet av behovet, mängden och kvaliteten, för det sätt på vilket tjänsterna produceras, för styrningen och övervakningen av produktionen och för utövandet av myndigheternas befogenheter. 

Enligt lagen ska välfärdsområdet ha tillräcklig kompetens, funktionsförmåga och beredskap för att kunna svara för ordnandet av social- och hälsovården, och det ska sörja för att tillgången till social- och hälsovårdstjänster motsvarar invånarnas behov under alla omständigheter. För att kunna uppfylla sitt organiseringsansvar ska välfärdsområdet ha sådan yrkesutbildad social- och hälsovårdspersonal och sådan administrationspersonal och annan personal som verksamheten kräver, förfoga över lämpliga lokaler och lämplig utrustning och ha andra behövliga förutsättningar för att sköta verksamheten. Dessutom ska välfärdsområdet ha en tillräcklig egen tjänsteproduktion för att kunna uppfylla sitt organiseringsansvar. 

I sin bedömning av lagförslaget om valfrihet förra valperioden ansåg utskottet att det av 19 § i grundlagen följer en skyldighet för det allmänna att upprätthålla en tillräcklig egen produktion för att säkerställa att landskapet under alla förhållanden kan tillförsäkra var och en tillräckliga och jämlika social- och hälsotjänster (GrUU 15/2018 rd, s. 16). Ur grundlagen går det dock inte att härleda några exakta gränser för mängden egen produktion eller sätten att genomföra den. Enligt utskottet är det väsentligt att i lagstiftningen säkerställa att den ansvariga anordnaren i alla situationer kan garantera en tillräcklig tillgång till social- och hälsotjänster. 

Social- och hälsovårdsutskottet instämmer med grundlagsutskottet. För att välfärdsområdet de facto ska kunna sörja för de ovan beskrivna uppgifterna som hör till dess organiseringsansvar krävs det enligt utskottet i praktiken att välfärdsområdet också har tillräcklig egen tjänsteproduktion samt egen personal och kompetens för att klara av sina uppgifter. Egen tjänsteproduktion är också en förutsättning för den beställarkompetens som välfärdsområdet behöver och för den kompetens som behövs för tillsynen över de anskaffade tjänsterna. Välfärdsområdets personalresurser och kompetens ska enligt utskottets åsikt vara sådana att man även de facto kan sköta ansvaren. Således räcker det inte med att enbart anvisa formella ansvarspersoner, utan kunskapsbasen ska också i praktiken vara tillräcklig med tanke på olika funktioner och specialiteter. Ansvarstagandet ska inte bara vara skenbart utan ansvaren ska kunna skötas i verkligheten förutom på befolknings- och individnivå även genom att övervaka och vid behov ingripa på individnivå i situationer där tjänsternas standard och kvalitet inte förverkligas i enlighet med ansvaren. 

Enligt utskottet säkerställer den föreslagna regleringen anordnarens förmåga och kompetens samt kapacitet för egen produktion som gör det möjligt för anordnaren att anpassa sin egen produktion även i olika störningssituationer så att även de tjänster som störningen gäller kan tryggas tills produktionen stabiliseras. 

Utskottet ställer sig positivt till lösningen att för den egna tjänsteproduktionen inte fastställa en viss kvantitativ eller procentuell andel av produktionen. Också detta ger olika välfärdsområden möjlighet att i fråga om olika verksamheter kvantitativt och regionalt bedöma det ändamålsenliga förhållandet mellan den egna produktionen och de köpta tjänsterna med avseende på att tillgången till tjänster ska garanteras i alla situationer. 

Anskaffning av tjänster från privata tjänsteproducenter

Utskottet anser dock att det är uppenbart att välfärdsområdena måste ha tillräcklig egen tjänsteproduktion såväl inom socialvården som inom hälso- och sjukvården på basnivå och inom den specialiserade sjukvården. Således är det till exempel inte möjligt att lägga ut primärvården helt och hållet eller så att den egna produktionen i fråga om de centrala funktionerna finns kvar endast i kommuner med små befolkningsunderlag. Det är också en befogad princip att tjänsteproduktionen inom de här sektorerna på den övre nivån ska vara tillräckligt omfattande och täcka in uppgifterna inom verksamhetsområdet så att inte vissa medicinska specialområden eller något annat tjänsteområde, till exempel all munvård på basnivå, alla tjänster för äldre, alla tjänster för personer med funktionsnedsättning, alla tjänster inom barnskyddet eller alla tjänster inom rehabilitering har lagts ut helt, utan att varje sektor också har tillräckligt eget kunnande inom välfärdsområdet. Till exempel kan enskilda hälsostationer inom välfärdsområdet dock läggas ut. Detta kan enligt utskottet också främja effektiviteten i produktionen, när det är möjligt att jämföra den egna produktionen med effektiviteten och kvaliteten hos produktionen vid den utlagda hälsostationen. Hur den egna produktionen räcker till ska bedömas i förhållande till serviceproduktionen i hela välfärdsområdet. 

Ansvaret bör kunna fullgöras inom välfärdsområdena så att anordnaren faktiskt kan styra och övervaka verksamheten i praktiken både innehållsmässigt och geografiskt inom olika uppgiftsområden. Till exempel en ansvarig läkare måste för att organiseringsansvaret ska uppfyllas i välfärdsområdets tjänsteproduktion ha ett tillräckligt antal yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården i tjänsteförhållande hos välfärdsområdet för att man både på befolkningsnivå och individnivå också i praktiken ska kunna uppfylla ansvaret på alla medicinska områden och också i alla delar inom det område som välfärdsområdet omfattar. 

Utskottet konstaterar att även den pågående covid-19-epidemin har visat att ansvaret enligt till exempel lagstiftningen om smittsamma sjukdomar och beredskapslagstiftningen även i praktiken måste kunna styras och ledas samordnat av välfärdsområdet inom hela välfärdsområdet i alla funktioner och verksamhetsställen som välfärdsområdet ansvarar för. Antalet egna anställda hos välfärdsområdet ska dimensioneras så, att den ledning, handledning och övervakning som sker under tjänsteansvar omfattar välfärdsområdets alla uppgiftsområden och även geografiskt sett i de olika delarna inom det område som välfärdsområdet omfattar. 

Anskaffning av tjänster från privata tjänsteproducenter

I 3 § i den föreslagna lagen om ordnande av social- och hälsovård finns bestämmelser om anskaffning av tjänster från privata tjänsteproducenter. 

Enligt 12 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård får välfärdsområdena producera social- och hälsovårdstjänster som tillhandahålls kunderna genom att skaffa dem från privata tjänsteproducenter på grundval av avtal om det behövs för att sköta uppgifterna på ett ändamålsenligt sätt. Välfärdsområdet ska sörja för sitt organiseringsansvar oberoende av hur tjänsterna tillhandahålls. Till organiseringsansvaret hör enligt 7 § i den föreslagna lagen om välfärdsområden utöver val av produktionssätt bland annat ansvar för lika tillgång till tjänster samt fastställande av behov, kvantitet och kvalitet. Anordnaren svarar också för styrningen och övervakningen av tjänsteproduktionen samt för utövandet av myndighetsbefogenheter. Anordnaren har således ett ansvar som sträcker sig mycket djupt in i produktionen, oberoende av om den producerar tjänsterna själv eller till exempel köper dem. 

De tjänster som skaffas ska enligt 12 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård till innehåll, omfattning och kvantitativ andel vara sådana att välfärdsområdet under alla omständigheter kan fullgöra sitt organiseringsansvar även när det gäller dessa tjänster. I 12 § föreskrivs dessutom om de tjänster som ett välfärdsområde inte får skaffa från en privat tjänsteproducent. Utskottet betonar att regleringen inte innebär att ett välfärdsområde ständigt ska ha överkapacitet i och med beredskapen för exceptionella situationer. Den egna produktionen ska vara tillräcklig för att området i olika exceptionella situationer ska kunna anpassa sin verksamhet så att tjänsterna säkerställs. 

En privat tjänsteproducent ska på det sätt som avses i 14 § ha tillräcklig kompetens med hänsyn till innehållet i och omfånget av de tjänster som välfärdsområdet skaffar, ha den yrkesutbildad personal inom social- och hälsovården som verksamheten förutsätter och även annars ha tillräckliga verksamhetsförutsättningar. En privat tjänsteproducent måste också vara tillräckligt solvent för att kunna sköta verksamheten och stå för dess kontinuitet samt se till att de lagstadgade skyldigheterna uppfylls. Tjänsteproducenten ska utse en ansvarsperson som svarar för verksamheten och tillräckligt många ansvarspersoner för de olika funktionerna med hänsyn till verksamhetens art och omfattning. 

De föreslagna bestämmelserna är enligt grundlagsutskottet (stycke 78) betydelsefulla med tanke på 124 § i grundlagen där det sägs att offentliga förvaltningsuppgifter kan anförtros andra än myndigheter endast genom lag eller med stöd av lag, om det behövs för en ändamålsenlig skötsel av uppgifterna och det inte äventyrar de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning. Uppgifter som innebär betydande utövning av offentlig makt kan bara anförtros myndigheter. Grundlagsutskottet konstaterar (stycke 79) att den föreslagna regleringen till sina grundläggande lösningar väl uppfyller de krav som följer av 124 § i grundlagen. 

Social- och hälsovårdsutskottet anser att de föreslagna bestämmelserna om upphandling av tjänster är motiverade. Tack vare kraven på privata tjänsteproducenter tryggas kvaliteten på upphandlade tjänster och på klient- och patientsäkerheten samtidigt som kontinuiteten i serviceverksamheten kan garanteras, understryker utskottet. När en offentlig förvaltningsuppgift anförtros en privat tjänsteproducent ska det enligt 124 § i grundlagen säkerställas att överföringen inte äventyrar de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning. Detta förutsätter att det i lagstiftningen finns vissa verksamhetsförutsättningar och ställs krav på privata tjänsteproducenter som de ska uppfylla. 

Regleringen ger anordnaren beslutanderätt om hur den producerar tjänsterna så att en omfattande privat tjänsteproduktion kan nyttjas vid ordnandet av tjänsterna enligt mångproducentmodellen. Samtidigt tryggar de föreslagna bestämmelserna dock anordnarens ställning vid genomförandet av organiseringsansvaret så att anordnaren har tillräcklig kompetens och de facto också i fråga om tjänster som anskaffas från privata tjänsteproducenter kan sköta de ansvar som hör till organiseringsansvaret för social- och hälsovården bland annat när det gäller lika tillgång till tjänster samt fastställande av behov, kvantitet och kvalitet samt styrning och övervakning av produktionen. Eftersom tillsynsmyndigheterna grundar sin bedömning på lagstiftning, skapar den föreslagna regleringen enligt utskottet också bättre möjligheter än för närvarande för dem att bedöma om å ena sidan förutsättningarna för organiseringsansvar och å andra sidan förutsättningarna för privata tjänsteproducenters verksamhet uppfylls. 

Utskottet anser det vara viktigt att välfärdsområdena inom ramen för den föreslagna regleringen utvecklar jämförbarheten mellan den egna tjänsteproduktionen och de tjänster som anskaffas från privata, så att informationen om olika produktionsformers kvalitet och kostnadseffektivitet kan användas som underlag för besluten till stöd för valet av produktionssätt i välfärdsområdena. 

Utskottet betonar att det praktiska genomförandet av välfärdsområdenas upphandlingspolicy har konsekvenser för dem som använder tjänsterna samt för marknaden. Vid upphandling av skattefinansierade offentliga social- och hälsovårdstjänster från privata tjänsteproducenter bör man betona tjänsternas kvalitet och kundorientering. Dessutom ska välfärdsområdena inom ramen för upphandlingslagstiftningen sträva efter att göra det möjligt också för självständiga yrkesutövare, små och medelstora företag samt aktörer inom tredje sektorn att delta i tjänsteproduktionen. 

Utskottet går nedan in på vissa specifika frågor i samband med anskaffning av tjänster från en privat tjänsteleverantör. 

Underleverantörer

Grundlagens 124 § förutsätter också att en privat tjänsteproducent inte på annat sätt än genom lag kan anförtros behörighet att från underleverantörer skaffa tjänster där offentliga förvaltningsuppgifter ingår. Den föreslagna 17 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård gör det möjligt att privata tjänsteproducenter som producerar social- och hälsovårdstjänster åt ett välfärdsområde kan skaffa social- och hälsovårdstjänster av underleverantörer som komplement till den egna verksamheten eller arbetskraft som kompletterar den egna social- och hälsovårdspersonalen. I paragrafen föreskrivs närmare om villkoren för underleverans. 

Grundlagsutskottet har i sin tolkningspraxis förhållit sig restriktivt till delegering av offentliga förvaltningsuppgifter, dvs. subdelegering. För att de nu föreslagna bestämmelserna ska uppfylla kraven enligt grundlagsutskottets utlåtandepraxis har man vid beredningen bedömt att som kompletterande tjänsteverksamhet kan betraktas en andel som utgör högst 49 procent av de tjänster som en privat tjänsteproducent producerar för välfärdsområdet. Detta har skrivits in i specialmotiveringen till lagen om ordnande av social- och hälsovård (s. 647 och 661). En producent av köpta tjänster ska på det sätt som avses i 14 § ha tillräcklig kompetens med hänsyn till innehållet i och omfånget av de tjänster som välfärdsområdet skaffar, ha den yrkesutbildade personal inom social- och hälsovården som verksamheten förutsätter och även annars ha tillräckliga verksamhetsförutsättningar. Välfärdsområdet ska övervaka sina producenter av köpta tjänster och sina underleverantörer, och i anslutning till detta ska det också godkänna underleverantörerna till producenten av köpta tjänster. På detta sätt tryggas de krav som grundlagsutskottet ställer: tillräcklig myndighetstillsyn och kvalitetskrav och andra krav som ställs på underleverantörer. 

När det gäller bestämmelserna om underleveranser konstaterade grundlagsutskottet vid bedömningen av det förslag som nu granskas att grundlagsutskottets ställningstaganden om underleverans i huvudsak har beaktats på behörigt sätt och att bestämmelserna i 17 § om underleverans i det aktuella regelverket inte är problematiska (stycke 80). Enligt grundlagsutskottets uppfattning är det möjligt att införa även vidare bestämmelser om underleverantörer än vad som nu föreslås, förutsatt att regleringen uppfyller de krav som ställs i 124 § i grundlagen. 

Social- och hälsovårdsutskottet föreslår inga ändringar i förslagen till bestämmelser om underleverantörer. Utskottet konstaterar att en privat tjänsteproducent kan ha en stor del av sin personal också i uppdragsavtalsförhållande (dvs. som underleverantörer) när den producerar tjänster för välfärdsområdet. Dessutom finns det till exempel inte något hinder för att till 100 procent anlita underleverantörer, dvs. personal i uppdragsavtalsförhållande, i fråga om helt privata tjänster (som betalas av kunderna själva eller försäkringsbolaget) samt i fråga om sjukvårdstjänster och andra hälsovårdstjänster inom företagshälsovård ordnad av arbetsgivaren. 

I förslaget till lag om ordnande av social- och hälsovård föreslås det inte att ytterligare kedjor av underleverantörer ska tillåtas, så tjänsteproducentens underleverantör kan inte anskaffa tjänster vidare från följande underleverantör. Då skulle den sista producenten i kedjan vara mycket långt borta från tillsynen över välfärdsområdet. 

Sakkunniga har påpekat att bestämmelserna om förbudet mot kedjebildning i viss mån lämnar rum för tolkning om de yrkesutövare som samtidigt är verksamma i flera privata företag betraktas som kedjade underleverantörer till dessa företag. Också i fråga om andelslag har oron över förbudet mot kedjebildning lyfts fram. 

Social- och hälsovårdsutskottet konstaterar att små och medelstora företags möjligheter att bli tjänsteproducenter i välfärdsområden kan främjas till exempel genom att man godkänner gemensamma bud från olika grupper såsom andelslag eller andra samarbetsgrupper. Då ingår välfärdsområdet ett eventuellt avtal om upphandling av tjänster separat med varje gruppmedlem. Det är alltså fråga om upphandling av tjänster direkt av den privata tjänsteproducenten på det sätt som avses i 12 §, och inte om kedjebildning för underleveranser. Att enskilda näringsidkare samtidigt är verksamma i flera företag påverkar inte synen på kedjor av underleverantörer. De har fortfarande möjlighet att samtidigt fungera som underleverantörer till flera privata tjänsteproducenter och som tjänsteproducenter inom välfärdsområdet. 

Den privata produktionen av hälsotjänster följer numera normalt en verksamhetsmodell där en betydande del av producenterna av kundtjänster är självständiga yrkesutövare. Välfärdsområdet kan ingå ett separat avtal om anskaffning av tjänster med varje självständig yrkesutövare. En sådan verksamhetsmodell används till exempel i rätt stor omfattning i de psykoterapitjänster som HUS anskaffar. Tjänsterna kan också anskaffas hos en sådan tjänsteproducent inom den privata hälso- och sjukvården som har behövlig yrkesutbildad personal i sin tjänst. I dessa modeller är det inte fråga om underleverans. I den tredje modellen är producenten delvis en privat tjänsteproducent, och dessutom fungerar självständiga yrkesutövare som underleverantörer. En producent av privata hälsovårdstjänster ska ha en av tillståndsmyndigheten godkänd föreståndare som ansvarar för hälso- och sjukvårdstjänsterna. Utskottet betonar att det väsentliga vid underleveranser är tillräcklig tillsyn över underleverantören hos både välfärdsområdet och den privata tjänsteproducent som ingår avtal om köpta tjänster. 

Utskottet anser att det inte är ändamålsenligt att begränsa underleveranserna till en viss procentuell andel. Det väsentliga är hur tillsynen över underleveranserna och fördelningen av ansvaret för tjänsteproduktionen ordnas. Också grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande att det är möjligt att införa även vidare bestämmelser och betonar tillsynens stora betydelse. Utskottet förutsätter att statsrådet utreder behoven av att ändra lagstiftningen i fråga om underleveranser så att ändamålsenliga underleveranser möjliggörs och att statsrådet vid behov lämnar riksdagen förslag till korrigeringar. Utskottet föreslår ett uttalande om detta. (Utskottets förslag till uttalande 3

Ställningen för bolag som ägs av välfärdsområden

Definitionen av privat tjänsteproducent i 2 § 4 mom. i förslaget till lag om ordnande av social- och hälsovård omfattar också offentligt ägda sammanslutningar, där ett eller flera välfärdsområden har exklusivt bestämmande inflytande. På sammanslutningar som ägs av ett välfärdsområde, en kommun eller staten tillämpas således lagens 3 kap. om anskaffning av tjänster från privata tjänsteproducenter. Därmed hör deras tjänsteproduktion inte till välfärdsområdenas egen produktion. 

Vid behandlingen av propositionen om vårdreformen förra valperioden noterade utskottet att det av 19 § i grundlagen följer en skyldighet för landskapet att upprätthålla en tillräcklig egen produktion för att säkerställa att landskapet under alla förhållanden kan tillförsäkra var och en tillräckliga och jämlika social- och hälsotjänster (GrUU 15/2018 rd, s. 16). Eftersom 6 § och 19 § 3 mom. i grundlagen sammantagna förutsätter att det allmänna genom lag tillförsäkrar var och en lika rätt till tillräckliga social- och hälsotjänster, måste det i lagstiftningen säkerställas att landskapet, som har organiseringsansvaret, får såväl tillräckliga ekonomiska resurser som tillräcklig kapacitet i fråga om personal, lokaler och utrustning för produktionen av tillräckliga social- och hälsotjänster. De här kraven måste tillgodoses såväl i det enskilda landskapet som på riksomfattande nivå (GrUU 15/2018 rd, s. 17). 

Grundlagsutskottet såg det senare som en fråga om lagstiftningsordning att bestämmelserna i social- och hälsovårdsutskottets utkast till betänkande preciseras så att det, på det sätt grundlagsutskottet i sin praxis förutsatt, framgår av lagen att landskapets affärsverk är skyldigt att upprätthålla en tjänsteproduktion och beredskap som i alla lägen behörigen förmår säkerställa en tillräcklig tillgång till social- och hälsovårdstjänster och vid behov omedelbart, genom ersättande tjänsteproduktion, ingripa om tillgången till tjänsterna äventyras (se GrUU 15/2018 rd, s. 18). 

Enligt grundlagsutskottets utlåtande (GrUU 17/2021 rd) uppfyller den föreslagna regleringen de krav som grundlagsutskottet i sin praxis ställt på egen produktion hos den som ordnar tjänsterna. 

Ställningen för bolag som ägs av välfärdsområden

I det här utlåtandet går utskottet in på den reglering som nu föreslås och inte i vidare bemärkelse vilka eventuella andra lagstiftningsmässiga lösningar som kan göra det möjligt att organisera social- och hälsovården i enlighet med grundlagen. Grundlagsutskottet konstaterar dock i sitt utlåtande att det inte finns något absolut hinder för att en offentligt ägd sammanslutning ska få en större roll som en del av den egna produktionen, förutsatt att de förutsättningar som anges i 124 § i grundlagen uppfylls när offentliga förvaltningsuppgifter anförtros en offentligt ägd sammanslutning. Offentligt ägda sammanslutningar är nämligen inte myndigheter som avses i 124 § i grundlagen. Vidare har grundlagsutskottet ansett att det är nödvändigt och hör till god lagstiftningssed att beredningen av ett ärende åläggs statsrådet, i synnerhet om det i en regeringsproposition föreslås mycket avgörande ändringar som i väsentlig grad påverkar de grundläggande lösningarna i propositionen. Regeringen kan då antingen lämna en ny proposition eller en kompletterande proposition enligt 71 § i grundlagen. 

Utskottet anser det nödvändigt (s. 19) att inte försvåra ställningen för välfungerande offentligt ägda bolag eller för andelslag. De ger skalfördelar och ökar därmed möjligheterna att förbättra produktiviteten och effektiviteten i tjänsteproduktionen. I anslutning till detta förblir det enligt förvaltningsutskottets utlåtande (s. 15) oklart om de anknutna enheter som producerar medicinska stödtjänster (till exempel laboratorietjänster) ska kunna fungera på samma sätt som för närvarande. Förvaltningsutskottet anser att propositionen behöver preciseras till denna del. Också vid social- och hälsovårdsutskottets sakkunnigutfrågningar har ställningen för bolag som ägs av välfärdsområden lyfts fram. 

Social- och hälsovårdsutskottet föreslår inga ändringar i den grundläggande lösningen enligt propositionen, att tjänsteproduktionen hos de sammanslutningar som ägs av välfärdsområden inte hör till välfärdsområdenas egen produktion, utan den jämställs med privata serviceproducenters produktion. En tillräcklig egen social- och hälsovårdsproduktion inom välfärdsområdet utgör egen produktion hos den som ordnar tjänsterna, det vill säga myndigheten. Bakgrunden till kravet på tillräcklig egen tjänsteproduktion är de ovan nämnda utlåtandena från grundlagsutskottet under förra valperioden om att landskapet ska ha egen tjänsteproduktion så att det skulle ha kunnat sörja för tillgången till social- och hälsotjänster i alla situationer. 

Social- och hälsovårdsutskottet konstaterar att även om modellen under förra valperioden i synnerhet var annorlunda med tanke på valfrihetslösningen, har man vid beredningen av den nu föreslagna modellen ansett att samma problem som under förra valperioden kan uppstå också när välfärdsområdena själva bolagiserar sin verksamhet genom sina egna beslut. En eventuell utvidgning av bolagiseringen till större geografiska områden, omfattande funktioner eller centrala tjänster, såsom jour dygnet runt, är förenad med betydande risker. En omfattande bolagisering av uppgifter eller specialiteter innebär att det inte uppstår sådant tillräckligt kunnande inom välfärdsområdet som organiseringsansvaret förutsätter. En bolagisering kan bland annat försvåra tryggandet av tjänsteproduktionen i problemsituationer inom tjänsteproduktionen och fjärma beslutsmakten mer från den demokratiska styrningen. Med tanke på bolagiserad verksamhet är det svårt att bygga upp den beredskap och de förberedelser som behövs bland annat inför störnings- och undantagssituationer. Den bolagiserade verksamheten medför också gränser för genomförandet av integrationen. 

Social- och hälsovårdsutskottet föreslår dock att 12 § 1 mom. i lagen om ordnande av social- och hälsovård ändras på det sätt som förvaltningsutskottet föreslagit så att välfärdsområdena i sin helhet ska ha möjlighet att hos en privat serviceproducent anskaffa medicinska och odontologiska stödtjänster samt den specialkompetens som behövs för att producera dem. På detta sätt blir det möjligt att även i fortsättningen producera medicinska och odontologiska stödtjänster i deras helhet på samma sätt som för närvarande till exempel i bolag som ägs av välfärdsområden. 

Bedömning av servicebehovet och krav på tjänsteläkare

Enligt huvudregeln i 12 § 3 mom. i den föreslagna lagen om ordnande av social- och hälsovård ska välfärdsområdet svara för bedömningen av servicebehovet när det skaffar tjänster av en privat tjänsteproducent. Välfärdsområdet kan avvika från denna huvudregel i den omfattning som närmare anges i momentet. Det är dock enligt propositionen en läkare eller tandläkare i tjänsteförhållande som ska avgöra om en kund enligt 52 § i hälso- och sjukvårdslagen utifrån en remiss ska tas in för sjukvård på ett sjukhus eller en annan verksamhetsenhet som tillhandahåller specialiserad sjukvård, bedöma vårdbehovet och fatta vårdbeslut i samband med det samt bedöma vårdbehovet och fatta vårdbeslut i fråga om tjänster inom den specialiserade sjukvården till en kund som tagits in på sjukhus. 

I sitt utlåtande (stycke 84) hänvisar grundlagsutskottet till att det i sin bedömning av propositionen om vårdreformen under förra valperioden konstaterade att det allmänna (de landskap som då föreslogs) ska kunna säkerställa bland annat att bedömningen av servicebehovet genomförs enligt samordnade kriterier och förfaranden (GrUU 26/2017 rd, s. 39). Grundlagsutskottet anser i fråga om den nu föreslagna modellen att det med tanke på den skyldighet som ålagts det allmänna i 19 § 3 mom. i grundlagen och också med tanke på en ändamålsenlig skötsel av välfärdsområdenas organiseringsuppgift i sig är motiverat att det allmänna ansvarar för bedömningen av servicebehovet i fråga om tillgången till specialiserad sjukvård. När vårdbesluten fattas är det enligt grundlagsutskottet framför allt fråga om en medicinsk bedömning. Enligt grundlagsutskottets uppfattning är det i konstitutionellt hänseende möjligt att införa även vidare bestämmelser än bestämmelserna i 12 § 3 mom. om privata tjänsteproducenters rätt att göra bedömningar av servicebehovet. 

Bedömningen av servicebehovet har också lyfts fram vid sakkunnigutfrågningar i social- och hälsovårdsutskottet. Utskottet konstaterar att det vid utfrågningar i utskottet också fanns oklarheter och missförstånd om begreppen samt om vad offentliga förvaltningsuppgifter i praktiken innebär i det här sammanhanget. I åtskilliga yttranden konstateras det att den tjänsteläkarskyldighet som föreslås i 12 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård bör slopas i fråga om sådana funktioner inom den specialiserade sjukvården som hittills inte har betraktats som utövning av offentlig makt utan som faktisk tjänsteproduktion. 

Utskottet konstaterar att ett beslut om socialtjänster är ett överklagbart förvaltningsbeslut som innebär utövning av offentlig makt och som det ankommer på socialmyndigheten att fatta och bereda. Bedömningen av servicebehovet inom socialvården hänger så nära ihop med beslutsfattandet om beviljandet av tjänster att man också kan anse att där finns drag av utövande av offentlig makt. Bedömningen av servicebehovet har även i praktiken en avgörande betydelse för hurdana tjänster en person får eller inte får, det vill säga hur individens grundläggande rättigheter tillgodoses. Därför har det inte ansetts motiverat att ge en privat serviceproducent i uppdrag att bedöma servicebehovet inom socialvården när köpta tjänster anskaffas. 

Tillhandahållande av vård inom den offentliga hälso- och sjukvården har av hävd betraktats som så kallad faktisk förvaltningsverksamhet och de vårdbeslut som fattas där är inte överklagbara förvaltningsbeslut enligt gällande lagstiftning och rättspraxis. Begreppet offentlig förvaltningsuppgift inbegriper också den faktiska förvaltningsverksamhet som offentligt finansierad hälso- och sjukvård i huvudsak går ut på. En offentlig förvaltningsuppgift innebär således inte nödvändigtvis att det uppstår ett överklagbart beslut. 

De beslut inom den offentliga hälso- och sjukvården om huruvida en person ska få vård som ges för offentliga medel eller inte och hurudan vård som ges hänför sig till det allmännas skyldighet att enligt 19 § i grundlagen enligt vad som närmare bestäms genom lag, tillförsäkra var och en tillräckliga social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster. Dessa avgöranden är således förenade med intressen som är viktiga med tanke på individens rättsskydd och utgör således en sådan offentlig förvaltningsuppgift som avses i 124 § i grundlagen. Till besluten hör till exempel bedömning av patienters vårdbehov och att utarbeta vårdplaner, diagnostisering av sjukdomar och beslut i samband med undersökning av patienter samt att ge remiss till specialiserad sjukvård. 

Med tanke på både tillgången till vård och användningen av gemensamma skattemedel är offentliga förvaltningsuppgifter kopplade till kravet på likabehandling i 6 § i grundlagen. Även om vårdbesluten i princip ska vara grundade på en medicinsk bedömning, baserar sig bedömningen av behovet av tjänster som tillhandahålls med offentliga skattemedel alltid också på enhetliga grunder för icke-brådskande eller brådskande vård, som inom den offentliga hälso- och sjukvården har samband med tillgängliga resurser, effektivitet och jämlikhet. Enbart en medicinsk bedömning som gjorts av en läkare räcker således inte i sig inom den offentliga hälso- och sjukvården för avgöranden som gäller intagning för vård. 

Vårdbeslut kan motiveras på mer eller mindre strikta medicinska grunder. Välfärdsområdet svarar i fortsättningen med stöd av 2 § i hälso- och sjukvårdslagen för att vården och bedömningen av vårdbehovet ordnas på enhetliga medicinska eller odontologiska grunder. Således styrs besluten om tillgång till vård inom hälso- och sjukvården för sin del också av kriterierna för tillgång till vård, för vilka den ansvariga läkaren enligt 57 § i hälso- och sjukvårdslagen i sista hand svarar inom den offentliga hälso- och sjukvården och vars anvisningar och riktlinjer andra läkare ska följa när de fattar enskilda vårdbeslut. På motsvarande sätt ska den ansvariga läkaren i praktiken kunna övervaka dessa lösningar både på befolknings- och individnivå, för att jämlikheten i fråga om tillgången till vård och användningen av skattemedel ska fullföljas. Besluten om intagning för vård och bedömning av servicebehovet får inte utgöra skenbart ansvar. För att välfärdsområdet och den ansvariga läkaren faktiskt ska kunna ta ansvar för sina uppgifter, ska välfärdsområdet för detta ändamål i sin personal ha tillräcklig kompetens inom olika specialiteter. 

Utskottet anser därför att den grundläggande lösning som valts i 12 § 3 mom. i den föreslagna lagen om ordnande av social- och hälsovård är motiverad, dvs. att ett vårdbeslut som betraktas som en offentlig förvaltningsuppgift och som gäller vård som ges med offentliga medel samt bedömningen av vårdbehovet i anslutning till den i princip kan anförtros en privat producent av köpta tjänster endast i fråga om primärvårdstjänster. Intagningen till specialiserad sjukvård är förenad med betydande avgöranden om kundens rätt att få vård som betalas med offentliga medel och som ska ges på lika grunder. Det är fråga om välfärdsområdets organiseringsansvar, där det å sin sida inte bara handlar om vårdbeslut för enskilda patienter, utan om ett ansvar dels för att tillförsäkra alla invånare i välfärdsområdet tillräckliga social- och hälsovårdstjänster på lika villkor, dels för att se till att resurserna räcker till. Genom att bevara den så kallade grindvaktens roll i intagningen till specialiserad sjukvård inom välfärdsområdet kan man inom hela välfärdsområdet under anordnarens styrning säkerställa att patienterna får lika tillgång till specialiserad sjukvård samt att tjänsteutbudet, vårdrekommendationerna och nivåstruktureringen inom den offentliga hälso- och sjukvården fullföljs. Dessutom säkerställs det att välfärdsområdet axlar sitt organiseringsansvar och att det finns tillräckligt med eget kunnande inom alla medicinska specialiteter som välfärdsområdet ordnar, vilket är livsviktigt bland annat för jouren dygnet runt. 

Med beaktande av gensvaret i sakkunnigyttrandena och grundlagsutskottets uppfattning att det konstitutionellt sett är möjligt att ha bestämmelser som är mindre strikta än de i 12 § 3 mom. om privata tjänsteproducenters rätt att göra bedömningar av servicebehovet, anser social- och hälsovårdsutskottet att det är motiverat att ändra 12 § 3 mom. om kravet på tjänsteläkare på så sätt att välfärdsområdet ska ha ansvar för intagning av patienter på sjukhus, anknytande bedömning av behovet av specialiserad sjukvård och utarbetande av en preliminär vårdplan, men de här uppgifterna ska inte ingå i tjänsteläkarens uppgifter. Då kan välfärdsområdet mer flexibelt överväga om en läkare eller tandläkare i tjänsteförhållande ska anlitas för uppgiften eller en läkare eller tandläkare i arbetsavtalsförhållande till välfärdsområdet. Välfärdsområdet kan inte ge en privat tjänsteproducent i uppdrag att sköta dessa uppgifter. I sista hand svarar den ansvariga läkaren för dessa uppgifter inom välfärdsområdet enligt 57 § i hälso- och sjukvårdslagen, och ska på det sätt som konstateras ovan ha tillräcklig personal till stöd för sitt ansvar. 

Efter en bedömning av vårdbehovet och intagning av en kund på sjukhus med ovannämnda ansvar och utarbetandet av en preliminär vårdplan för varje specialitet inom medicin eller odontologi, kan välfärdsområdet också ge en privat tjänsteproducent i uppdrag att göra en noggrannare bedömning av kundens vårdbehov inom den specialiteten, fatta vårdbeslut och utarbeta en mer detaljerad vårdplan. Då ställs det inte krav på den privata tjänsteproducenten att den vid behandlingen av kunden i varje skede separat överför bedömningen av vårdbehovet och vårdbesluten till välfärdsområdet. Utskottet anser att detta gör vården smidigare utan att äventyra det tillsynsansvar som hör till välfärdsområdets organiseringsansvar. Om kunden dock får väsentligt större behov av vård eller inom andra medicinska eller odontologiska specialområden än det eller dem som välfärdsområdet anvisat kunden, krävs det för behandling inom ett annat specialområde alltid att välfärdsområdet gör en bedömning av vårdbehovet och en preliminär vårdplan för detta andra specialområde. Utskottet konstaterar att bestämmelserna gör det möjligt för ett välfärdsområde att också skaffa vissa enskilda ingrepp inom den specialiserade sjukvården (t.ex. starroperationer) i deras helhet som köpta tjänster, förutsatt att området har tillräcklig kompetens i den egna produktionen inom specialiteten i fråga. Det är också fortsättningsvis möjligt att använda servicesedlar. Genom propositionen ändras inte bestämmelserna om detta. 

Enligt en utredning som utskottet fått fattas beslutet om att ta in en patient till specialiserad sjukvård vid sjukhus utifrån remiss huvudsakligen av läkare som är anställda hos sjukvårdsdistriktet eller av inhyrda eller anskaffade läkare. Således anser utskottet att förslaget i huvudsak inte ändrar nuvarande praxis. Det preciserar och förtydligar dock bestämmelserna om bedömning av behovet av vård som genomförs som offentlig förvaltningsuppgift. I vissa av de nuvarande utläggningar som gjorts av sjukvårdsdistrikten har beslutet om patientens intagning på sjukhus fattats av en privat tjänsteproducent (t.ex. utläggning av Länsi-Pohja sjukvårdsdistrikt, ögonenheten vid Södra Karelens centralsjukhus). Till dessa delar motsvarar verksamheten inte den föreslagna lagstiftningen. 

För tydlighetens skull konstaterar utskottet att det i den föreslagna lagen om ordnande av social- och hälsovård inte föreslås att vårdbesluten inom den offentliga hälso- och sjukvården fortfarande ska vara överklagbara förvaltningsbeslut. 

Rådgivningsbyråtjänster

Enligt 12 § 1 mom. i den föreslagna lagen om ordnande av social- och hälsovård beslutar välfärdsområdet självt närmare om vilka tjänster det skaffar från privata tjänsteproducenter. Välfärdsområdet ska ha möjlighet att från privata tjänsteproducenter skaffa alla slags social- och hälsovårdstjänster för vilka anskaffning inte är begränsad i paragrafen. I motiveringen till paragrafen (s. 637 i RP) står det att det är motiverat att välfärdsområdet som egen verksamhet bevarar också till exempel de rådgivningsbyråtjänster som avses i 15 § i hälso- och sjukvårdslagen med undantag för tjänster som ges enligt remiss från rådgivningsbyrån, det vill säga tjänster som utgående från rådgivningsbyråns bedömning såsom talterapi eller ergoterapi, som också kan skaffas från privata tjänsteproducenter. Dessutom framförs i motiveringen bredare argument för denna uppfattning. 

Sakkunniga har varit osäkra på om propositionen begränsar anskaffningen av rådgivningsbyråtjänster från privata tjänsteproducenter. För tydlighetens skull konstaterar utskottet att bestämmelserna i paragrafen i fråga inte hindrar anskaffning av rådgivningsbyråtjänster från privata tjänsteproducenter. Enligt utskottet har man i motiveringen till paragrafen lyft fram vägande aspekter som vid beredningen av propositionen har ansetts bidra till att rådgivningsbyråtjänsterna finns kvar som egen produktion inom välfärdsområdet. Välfärdsområdet har dock möjlighet att i enlighet med sin beslutanderätt också skaffa rådgivningstjänster av en privat tjänsteproducent, om det anses vara ändamålsenligt inom välfärdsområdet till exempel när hälsocentralstjänster anskaffas från en privat tjänsteproducent. 

Motivering av beslut om anskaffning av tjänster

I 16 § i den föreslagna lagen om ordnande av social- och hälsovård föreskrivs det om motivering av beslut om anskaffning av tjänster. Utöver vad som föreskrivs i 123 § i upphandlingslagen och 45 § i förvaltningslagen (434/2003) ska ett beslut av välfärdsområdet om att skaffa tjänster som avses i 12 § innehålla motiveringar om att förutsättningarna enligt 12 § för anskaffning av tjänster uppfylls och om hur välfärdsområdet vid anskaffningen av tjänsterna förmår uppfylla sitt organiseringsansvar enligt 8 §. Av motiveringarna ska det dessutom framgå hur välfärdsområdet har skött sina skyldigheter enligt 15 §. 

Utskottet konstaterar att syftet med bestämmelsen inte är att skapa ytterligare begränsningar för upphandlingen, utan att skyldigheten att motivera anskaffningsbeslutet i 16 § gör det transparent huruvida bestämmelserna i lagen om ordnande av social- och hälsovård har iakttagits när anskaffningsbeslutet fattades. Genom motiveringsskyldigheten är avsikten att styra välfärdsområdena till att kontrollera utkontrakteringarna också ur perspektiven på organiseringsansvaret, avgränsningarna vid överföring av offentliga förvaltningsuppgifter och på riskhanteringen. Eftersom ett upphandlingsbeslut är en offentlig handling kan även välfärdsområdets invånare få information om motiveringarna till ett beslut. Även tillsynsmyndigheterna och social- och hälsovårdsministeriet kan utgående från den information de fått om ett upphandlingsbeslut bedöma motiveringarna till anskaffningarna som en del av den senare styrningen av och tillsynen över välfärdsområdet. 

Vissa offentligt ägda bolags ställning i reformen

Vid utfrågningarna i utskottet har det särskilt lyfts fram vilka konsekvenser reformen får för verksamheten vid Tammerfors Hjärtsjukhus och Ledprotessjukhuset Coxa, som är offentligt ägda bolag. Utskottet konstaterar att dess uppgifter inte i sig omfattar anvisningar om hur lagstiftningen ska verkställas och att varje framtida välfärdsområde ska bedöma sin egen verksamhet och till behövliga delar anpassa den så att den blir förenlig med lagen. Beslutanderätten i fråga om hur de framtida välfärdsområdena organiserar sin tjänsteproduktion inom de ramar som lagstiftningen ställer hör till de framtida beslutsfattarna i välfärdsområdena. 

På grundval av en utredning som utskottet fått kan man emellertid på ett allmänt plan bedöma att hanteringen av remisser bör omorganiseras i både Hjärtsjukhusets och Coxas verksamhet så att den sker i enlighet med de nya bestämmelserna. Dessutom bör jourverksamheten omorganiseras vid Hjärtsjukhuset. För att välfärdsområdena ska kunna fullgöra sitt ansvar enligt lagen om ordnande av social- och hälsovård ska det finnas tillräckligt med egen kompetens och serviceproduktion inom specialiteterna ortopedi, kardiologi samt hjärt- och lungkirurgi. I fråga om dessa specialiteter ska välfärdsområdet också kunna ansvara för jouren dygnet runt i enlighet med sitt ansvar. För dessa uppgifter ska välfärdsområdet också ha egen personal samt lokaler och utrustning som behövs i verksamheten. Enligt en utredning som utskottet fått kan Tammerfors Hjärtsjukhus fortsätta med sin verksamhet i bolagsform, om det ser till att följande fullföljs och behövliga ändringar görs i verksamheten: 

1) Jouren dygnet runt sköts antingen helt och hållet med personal som är anställd inom välfärdsområdet eller alternativt genom att man skaffar kompletterande inhyrd arbetskraft från Hjärtsjukhuset. 2) En tjänsteinnehavare som är anställd inom ett välfärdsområde kan med bisysslotillstånd också vara verksam vid Hjärtsjukhuset, om det säkerställs att tjänsteinnehavaren inte sköter sådana uppgifter inom välfärdsområdet som han eller hon är jävig i på grund av bisysslan. 

Inom samarbetsområdet kan man komma överens om arbetsfördelningen mellan välfärdsområdena samt om annat samarbete vid ordnandet av tjänster på det sätt som föreskrivs i lagen om ordnande av social- och hälsovård. Närmare detaljer om de praktiska arrangemangen kommer att ta form i enlighet med välfärdsområdenas beslut vid genomförandet av reformen. 

Social- och hälsovårdsutskottet ser positivt på att regeringen utifrån grundlagsutskottets ståndpunkt uppges ha beslutat inleda en utredning kring lagstiftningen, där ramvillkoren och alternativen för eventuella ändringar i bestämmelserna ska bedömas. Utskottet anser att social- och hälsovårdsministeriet, som styr välfärdsområdenas verksamhet, i samarbete bör söka verksamhetsmodeller som möjliggör kontinuitet i de offentligt ägda bolagens verksamhet så smidigt som möjligt inom ramen för en godtagbar lagstiftning. Utskottet påskyndar utredningen av ärendet. (Utskottets förslag till uttalande 15

Vid behandlingen i utskottet har man dessutom lyft fram Tervia, som inledde sin verksamhet i början av 2020 och som är bildat av Pohjois-Suomen sosiaali- ja terveydenhuollon osuuskunta och dess dotterbolag Tervia osaajat Oy. Enligt utredning är det fråga om att Tervia osaajat Oy bedriver bemanningsverksamhet. Som inhyrd arbetskraft enligt 13 § 2 mom. betraktas inte arbetstagare som inte står i anställningsförhållande till ett bemanningsföretag, påpekar utskottet. Välfärdsområdet kan inte som arbetskraft hyra in en arbetstagare som står i underleverantörsförhållande till ett bemanningsföretag, utan arbetstagaren ska uttryckligen stå i anställningsförhållande till bemanningsföretaget. Eftersom ett bemanningsföretag inte självt producerar tjänster, tillämpas inte bestämmelserna i 14 § om krav på tjänsteproducenter, såsom tillräcklig egen kompetens eller andra verksamhetsförutsättningar. Således är heller inte 17 § om underleverans tillämplig på bemanningsföretag. Utskottet betonar dock att den temporära förvaltningen och välfärdsområdena vid verkställigheten själva ska bedöma sin verksamhet i förhållande till den föreslagna lagstiftningen. 

Bestämmelser om ogiltighet och uppsägning av avtal som överförs

I 29 § i införandelagen föreslås det bestämmelser om förklarande av ogiltighet för och uppsägning av sådana med privata tjänsteproducenter ingångna avtal som välfärdsområdet är ansvarigt för och i vilka det avtalats om organiseringsansvaret eller upphandlingen av tjänster på ett annat sätt än vad som föreskrivs i lagen om ordnande av social- och hälsovård. Ogiltigheten och uppsägningen gäller både avtal om köpta tjänster och anknytande hyresavtal eller avtal om nyttjanderätt. Bestämmelsen ska i fråga om uppsägningen också gälla avtal om inhyrd arbetskraft och om anskaffning av arbetskraft i form av köpta tjänster. För att tillgången till tjänster ska kunna tryggas i sådana fall då avtal ogiltigförklaras eller sägs upp, föreslås det att avtalen blir ogiltiga och upphör att gälla på grund av uppsägning från och med ingången av 2026. I fråga om avtal som hör till uppsägningskategorin kan giltighetstiden förlängas med ytterligare två år. Förhandlingar ska också föras om upphörandet av avtalen och dessa kan ändras inom ramen för upphandlingslagstiftningen utan att någon ny anbudstävling behöver ordnas. 

Grundlagsutskottet (stycke 134) anser i synnerhet att de föreslagna bestämmelserna om ogiltighet är ett stort intrång i avtalsförhållandenas beständighet och det egendomsskydd som tryggas i 15 § i grundlagen, varför de krav som ställs på regleringens godtagbarhet, proportionalitet och nödvändighet är mycket höga. Dessutom ska förutsättningarna för ogiltighet framgå av lagen på ett exakt och noggrant avgränsat sätt. Enligt propositionen är syftet med uppsägning och ogiltigförklaring att säkerställa att det allmännas förpliktelser som föreskrivs i 19 § 3 mom. i grundlagen fullgörs. Grundlagsutskottet (stycke 135) anser att det med tanke på systemet med de grundläggande fri- och rättigheterna i princip kan anses finnas vägande skäl för den föreslagna regleringen i syfte att säkerställa en tillräcklig och jämlik skyldighet att sörja för social- och hälsovårdstjänsterna. 

Grundlagsutskottet (stycke 136) anser att det med tanke på skyddet för berättigade förväntningar som begränsar ingripandet i ett avtalsförhållande är av betydelse att den skyldighet som föreskrivs i 22 § i grundlagen gäller det allmänna och således den offentliga avtalsparten i ett utläggningsavtal redan när avtalet ingås. 

Grundlagsutskottet hänvisar (stycke 137) till den begränsningslag som varit i kraft sedan 2016 och konstaterar att det i fråga om social- och hälsovårdsreformen, som varit under beredning länge, inte kan anses vara oförutsett att välfärdsområdets rätt att ingå avtal om utläggning av tjänster med privata tjänsteproducenter begränsas i samband med reformen. En privat avtalspart kan i en sådan konstellation anses vara medveten om att de avtal om utläggning som kommunerna ingått under beredningen av social- och hälsovårdsreformen kan stå i konflikt med reformens grundläggande mål. Grundlagsutskottet hänvisar till att det i ett annat sammanhang har ansett att näringsidkare kan förutsättas vara beredda på betydande ändringar i lagstiftningen, om allvarliga missförhållanden i anslutning till näringen redan i åratal haft stor synlighet (GrUU 28/2012 rd s. 3). Relevant för den konstitutionella bedömningen (stycke 138) är också att tjänsteproducenten som part i ett utläggningsavtal verkar inom en mycket reglerad sektor (se även GrUU 15/2018 rd, s. 58, GrUU 56/2005 rd, s. 2). Enligt grundlagsutskottets vedertagna praxis kan företag som bedriver verksamhet på en starkt reglerad marknad på grund av vägande allmänna intressen inte med fog förvänta sig att lagstiftningen under alla förhållanden förblir oförändrad (GrUU 56/2005 rd och GrUU 31/2006 rd). 

Grundlagsutskottet (styckena 139—143) har ansett att förhandlingsskyldigheten, övergångstiden, rätten till ersättning samt möjligheten att föra ett tvistemål till domstol är relevant vid bedömningen av regleringens grundlagsenlighet. Grundlagsutskottet har ansett att den föreslagna övergångstiden är skälig. 

Grundlagsutskottet (stycke 144) anser att det finns vägande och godtagbara grunder för den föreslagna regleringen under övergångsperioden, i synnerhet när det gäller tryggandet av tillräckliga och jämlika social- och hälsovårdstjänster på det sätt som förutsätts i 19 § 3 mom. i grundlagen. Enligt utskottet kan regleringen inte anses oskäligt försämra avtalsparternas rättsliga ställning. Också rättsskyddet kan anses vara effektivt och fungerande. Utskottet påpekar i alla fall att villkoren för uppsägning och ogiltighet i 29 § i förslaget till införandelag inte är graderade och att definitionen är relativt öppen, vilket inte kan anses oproblematiskt med tanke på kravet på exakthet och noggrann avgränsning i fråga om begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna. Här lyfter grundlagsutskottet fram att enligt genomförandelagens 29 § 1 mom. 2 punkten om ogiltighet är sådana överenskommelser ogiltiga som gör det uppenbart att det i själva verket inte är välfärdsområdet som ordnar de tjänster som avses i 7 § i lagen om välfärdsområden och 8 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård. Grundlagsutskottet anser att framför allt bestämmelserna om förutsättningarna för ogiltighet till denna del bör preciseras och tröskeln höjas av skäl som beror på 15 § i grundlagen. Utskottet anser att det finns skäl att i en författning knyta ogiltigheten exempelvis till att avtalet väsentligt och allvarligt äventyrar uttryckligen tillgodoseendet av de rättigheter som tryggas i 19 § 3 mom. i grundlagen. Det är ett villkor för att lagförslag 6 ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. Enligt grundlagsutskottets uppfattning kan regleringen preciseras till exempel utifrån beskrivningar som preciserar tillämpningssituationerna och som ingår i motiveringen till propositionen. 

Även lagutskottet, finansutskottet och ekonomiutskottet har i sina utlåtanden lyft fram ogiltighet för och uppsägning av avtal (FiUU 1/2021 rd, s. 19—20 och EkUU 12/2021 rd, s. 11). 

Social- och hälsovårdsutskottet instämmer i grundlagsutskottets utlåtande och anser att det med tanke på 19 § 3 mom. i grundlagen i propositionen har lagts fram grundlagsenliga vägande och godtagbara grunder för den föreslagna regleringen. Utskottet föreslår dock nedan i detaljmotiveringen att paragrafen preciseras på det sätt som föreslås i grundlagsutskottets utlåtande utifrån den beskrivning av tillämpningssituationer som ingår i propositionsmotiven. 

Sakkunniga har lagt fram åsikter om huruvida ogiltighetsbestämmelsen är ett lex in casu-fall, så att bestämmelsen endast gäller utläggning av verksamheten inom Länsi-Pohja sjukvårdsdistrikt. Utskottet håller med social- och hälsovårdsministeriet om att avtalet om utläggning i Länsi-Pohja sjukvårdsdistrikt sannolikt blir ogiltigt med stöd av villkor i flera bestämmelser. Utskottet påpekar dock att det i bestämmelsen om ogiltighet (29 § 1 mom. 2 punkten) inte är fråga om lex in casu. Utöver Länsi-Pohja sjukvårdsdistrikts utläggningsavtal kan bestämmelsen också gälla andra omfattande avtal om köpta tjänster som har ingåtts om omfattande funktioner eller genom att de facto överföra organiseringsansvaret på en privat tjänsteproducent. Utskottet anser det dock vara klart att ett sådant avtal om utläggning av primärvården som i det nuvarande systemet kan gälla till exempel en utläggning av hela primärvården i en kommun inte blir ogiltigt med stöd av bestämmelsen när det gäller omfattning och uppgiftsområde, om det är fråga om en mindre utläggning i förhållande till välfärdsområdets tjänster som helhet. 

Samarbetsområden och samarbetsavtal

I syfte att säkerställa det regionala samarbetet och en ändamålsenlig servicestruktur inom social- och hälsovården ska det enligt propositionen bildas fem samarbetsområden. Syftet med bestämmelserna om samarbetsområdena och samarbetsavtalet är att garantera alla välfärdsområdens förmåga att ordna tillräckliga och likvärdiga social- och hälsovårdstjänster under alla förhållanden samt att trygga social- och hälsovårdens kostnadseffektivitet ur hela samhällsekonomins synvinkel. 

Bestämmelser om samarbete och samarbetsavtal mellan samarbetsområdena finns i 5 kap. i förslaget till lag om ordnande av social- och hälsovård. Bestämmelser om de välfärdsområden som hör till varje samarbetsområde utfärdas genom förordning av statsrådet så att de välfärdsområden som är huvudmän för universitetssjukhus och HUS-sammanslutningen hör till olika samarbetsområden. De välfärdsområden som hör till ett samarbetsområde upprättar ett samarbetsavtal för varje fullmäktigeperiod. 

Samarbetsområdena ersätter de nuvarande specialupptagningsområdena inom den specialiserade sjukvården. Inom de nya samarbetsområdena för social- och hälsovården gäller samarbetsskyldigheten utöver den specialiserade sjukvården till behövliga delar även primärvården och socialvården. 

Utskottet välkomnar den föreslagna regleringen av samarbetsområden och samarbetsavtal. I den föreslagna regionindelningen för reformen är en del av välfärdsområdena relativt små när det gäller invånarantal och ekonomisk bärkraft. Inom samarbetsområdet i enlighet med reformen är det möjligt att avtala om en ändamålsenlig arbetsfördelning till exempel i fråga om sådana tjänster som kräver specialkompetens eller dyra investeringar eller en större volym, eftersom antalet kunder eller patienter annars skulle vara litet. Utskottet konstaterar att det i fråga om samarbetsområdena inte är fråga om en ny beslutsnivå utan om ett avtalsenligt samarbete där varje välfärdsområde som hör till samarbetsområdet är avtalspart. Syftet med bestämmelserna om samarbetsområden och samarbetsavtal är enligt utskottet att trygga samarbetet mellan välfärdsområdena på samma sätt som den nuvarande regleringen om specialupptagningsområden. 

De nuvarande specialupptagningsområdena har fastställts för den specialiserade sjukvårdens verksamhet. När det i och med reformen bildas integrerade välfärdsområden, anser utskottet att det är nödvändigt att man vid genomförandet ser till att verksamheten inom samarbetsområdena planeras och att avtalen bereds så att också ett ändamålsenligt samarbete inom socialvården beaktas på lika villkor. 

Utskottet betonar att nästan alla de delområden som enligt 36 § 3 mom. i lagen om ordnande av social- och hälsovård ska överenskommas i samarbetsavtalet utöver hälso- och sjukvård också gäller socialvården. Utöver hälsovårdstjänsterna finns det inom socialvården och barnskyddet tjänster som kräver särskilt kunnande. Det är nödvändigt att koncentrera kompetensen och den utvecklingsverksamhet som grundar sig på vetenskaplig forskning till fem samarbetsområden. Enligt sakkunnighörandena har man inom programmet för utveckling av barn- och familjetjänster redan utvecklat en kompetens- och stödcentermodell för krävande specialtjänster för barn, unga och familjer. Utskottet anser det vara viktigt med tanke på utvecklandet av socialvården att det också inom socialvården skapas en lagstadgad struktur för samarbete kring specialkompetens. När det gäller socialvården möjliggör de större samarbetsområdena bättre möjligheter än för närvarande att ordna tjänster som kräver särskilt och snävt kunnande samt att samordna beredskapen för störningar och undantagsförhållanden inom social- och hälsovården. Utskottet anser det vara viktigt att man som ett led i uppföljningen av social- och hälsovårdsreformen bedömer hur bestämmelserna om samarbetsområden och samarbetsavtal motsvarar socialvårdens behov och i förekommande fall vidareutvecklar regleringen till denna del i takt med att den innehållsmässiga beredningen framskrider. 

Det finns anledning att sörja för en tillräcklig och jämlik tillgång till tjänster också i de fall där en enskild kommun före reformen har hört till ett landskap och ett samarbetsområde inom social- och hälsovården i ett annat landskap och vars tjänster efter reformen ordnas genom ett avtal mellan välfärdsområdena, säger grundlagsutskottet i sitt utlåtande (stycke 74). Social- och hälsovårdsutskottet understryker att det på vissa specialvillkor går att avtala om samarbete mellan välfärdsområdena för att ordna social- och hälsovård och räddningstjänst. Välfärdsområdena kan med stöd av 9 § i lagen om välfärdsområden samarbeta kring tjänsteproduktionen genom att skaffa tjänster från ett annat välfärdsområde. Välfärdsområdena kan också samverka genom att avtala om samarbete enligt 8 kap. i lagen om välfärdsområden (gemensamt bolag för välfärdsområdena, upphandling av tjänster från ett annat välfärdsområde, gemensamt organ, gemensam tjänst, avtal om skötsel av myndighetsuppgifter och välfärdssammanslutning som producerar stödtjänster). I 53 § i lagen om välfärdsområden föreskrivs det om hur samarbetet förhåller till lagen om offentlig upphandling och koncession. 

Specialomsorgsdistrikten

I propositionen föreslås inga innehållsmässiga ändringar i speciallagar som gäller service för personer med funktionsnedsättning, såsom specialomsorgslagen, handikappservicelagen eller lagen om tolkningstjänst. Inga innehållsmässiga ändringar föreslås heller i socialvårdslagens bestämmelser om arbetsverksamhet eller verksamhet i sysselsättningssyfte för personer med funktionsnedsättning. De nuvarande samkommunerna för specialomsorgsdistrikten, som ansvarar för specialomsorgerna om utvecklingsstörda, föreslås bli nedlagda och ansvaret för att ordna specialomsorger om utvecklingsstörda överföras till välfärdsområdena. Verksamheten och personalen i de samkommuner som har ansvarat för produktionen av specialomsorger blir en del av välfärdsområdenas verksamhet. Verksamheten överförs till det välfärdsområde där den specialomsorgspersonal som har hand om arbetet är anställda. Också de fastigheter som ägs av samkommuner ska vad gäller både besittning och ägande övertas av det välfärdsområde där fastigheten är belägen. 

I propositionen motiveras nedläggningen av specialomsorgsdistrikten med principen i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, att utgångspunkten för hur en funktionsnedsättning med anknytande servicebehov beskrivs ska vara personens förhållande till det omgivande samhället, inte en definition som baserar sig på en medicinsk diagnos (s. 149). För det andra motiveras nedläggningen av specialomsorgsdistrikten (s. 373–375) med att bättre integration av både social- och hälsovårdstjänsterna på basnivå och tjänsterna på specialnivå möjliggörs, när ansvaret för att ordna service för personer med utvecklingsstörning och andra personer med funktionsnedsättning axlas av en och samma aktör (välfärdsområdena). På så sätt får personer med funktionsnedsättning sin service vid ett och samma verksamhetsställe när de har behov av sektorsövergripande service. Större anordnare ger möjlighet till ny och samlad specialkompetens, också exempelvis för små kundgrupper. Det får positiva effekter för likabehandlingen, rättssäkerheten och tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna för personer med funktionsnedsättning. 

När ansvaret för att ordna specialomsorger om utvecklingsstörda samordnas med ansvaret för att ordna service enligt handikappservicelagen och de allmänna lagarna om social- och hälsovård blir det möjligt att vid bedömningen av servicebehovet och beviljandet av service bättre beakta handikappservicelagens och specialomsorgslagens princip om att allmän social- och hälsovård kommer i första hand, vilket återspeglar den generella normalitetsprincipen inom social- och hälsovården. Grundlagsutskottet ser positivt på detta i sitt utlåtande (stycke 169). Grundlagsutskottet pekar (stycke 169) dock på behovet av att beakta särskilda behov i genomförandet av reformen och lyfter fram behovet av att också i övergångsfasen se till att nedläggningen av specialomsorgsdistrikten inte leder till faktiska försämringar för personer med funktionsnedsättning. Utskottet betonar också vikten av samarbete mellan välfärdsområdena i situationer när tillgodoseendet av rättigheterna för personer med funktionsnedsättning hotar att försämras. 

Social- och hälsovårdsutskottet konstaterar att personer med funktionsnedsättning är en central grupp som behöver flera olika typer av social- och hälsovård och att koncentrationen av organiseringsansvaret för samordningen av tjänsterna till en enda anordnare ger bättre möjligheter att fungera i servicekedjorna och serviceverksamheterna. Vid sakkunnigutfrågningarna underströk funktionshindersorganisationerna att det för att nå verklig likabehandling krävs positiv särbehandling och hänsyn till de individuella behoven hos personer med funktionsnedsättning och deras livssituation när tjänster tillhandahålls. Organisationerna betonade att tillräcklig kompetens på specialnivå bör bevaras och överföras till välfärdsområdena, där kompetensen kommer att vidareutvecklas i fortsättningen. Sakkunniga pekade också på behovet av rikstäckande konsultationsmekanismer och servicekedjor för att trygga tillgången till krävande specialtjänster. Social- och hälsovårdsutskottet anser att specialtjänster kan säkerställas genom samarbete mellan välfärdsområdena eller som köpta tjänster. Välfärdsområdena måste säkerställa att tjänsterna är tillgänglighetsanpassade och tillgängliga på lika villkor. 

Samkommunerna Vaalijala, Eteva, Esbo och Kårkulla uttryckte dock i sakkunnigutfrågningen en viss oro över hur specialomsorgerna ska tryggas och föreslog att de nuvarande samkommunerna för specialomsorger, som är verksamma i flera landskap, ska bilda välfärdssammanslutningar med rätt att producera social- och hälsovårdstjänster på riksnivå. Med hänvisning till de orsaker som anförs ovan och i motiveringen till propositionen anser utskottet att olika grupper av personer med funktionsnedsättning inte bör särbehandlas administrativt eller beträffande tillgången till service. Vidare anser utskottet att verksamheten inte ska fortsätta som välfärdssammanslutning i en separat samkommun som ansvarar för omsorgen om utvecklingsstörda. 

Utskottet betonar att de farhågor som samkommunerna framfört om tryggande av specialtjänsterna har beaktats i 36 § om samarbetsområden och 39 § om samarbetsavtal mellan samarbetsområden i lagen om ordnande av social- och hälsovård samt i övergångsbestämmelserna i 56 och 57 § i införandelagen. Enligt 36 § 3 mom. 6 punkten i lagen om ordnande av social- och hälsovård ska det i samarbetsavtalet för välfärdsområden som hör till samma samarbetsområde avtalas om arbetsfördelning, samarbete och samordning inom välfärdsområdena vid ordnande och produktion av sådana social- och hälsovårdstjänster som på grund av att de behövs sällan eller är särskilt krävande förutsätter upprepning eller specialkompetens inom flera områden för att tillräcklig kompetens och skicklighet ska kunna uppnås och upprätthållas eller betydande investeringar i anordningar, utrustning eller lokaler. Samarbetsavtalet för tvåspråkiga välfärdsområden behandlas nedan. 

Genom övergångsbestämmelserna i 56 och 57 § i införandelagen säkerställs det att det samarbete som behövs för att trygga specialtjänsterna fortsätter under övergångsperioden innan avtalen ingås och att servicen för klienter som på individnivå omfattas av boendeservice eller dag- eller arbetscentralsverksamhet fortsätter. Dessutom överförs exempelvis samkommunerna Vaalijalas och Etevas avtal om produktion av rikstäckande specialtjänster med kommuner utanför dem och andra samkommuner för specialomsorgsdistrikt till välfärdsområdena med stöd av bestämmelserna om överföring av egendom i införandelagen. Utskottet föreslår dock att bestämmelserna om skyldigheter och tidsfrister för avtal och avtalens giltighetstid i 56 och 57 § i införandelagen med anledning av grundlagsutskottets utlåtande preciseras på det sätt som beskrivs nedan i detaljmotiveringen. Dessutom föreslår utskottet att övergångsbestämmelserna ändras så att en person alltid, om han eller hon önskar, har rätt att fortsätta bo på en boendeserviceenhet där personen har bott innan reformen trädde i kraft, även om hemkommunens välfärdsområde ordnar servicen inom sitt eget område. 

Samarbete mellan de tvåspråkiga välfärdsområdena

I 39 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård åläggs tvåspråkiga välfärdsområden att avtala om ömsesidigt samarbete och arbetsfördelning vid tillhandahållandet av social- och hälsovårdstjänster på svenska. Avtalsskyldigheten gäller tjänster där samarbetet behövs med hänsyn till den kompetens som krävs för ge tjänster på svenska eller för att säkerställa tillgången till tjänsterna eller tjänsternas kvalitet eller för att se till att kundernas språkliga rättigheter tillgodoses, utifrån hur krävande eller ovanlig uppgiften är eller hur stora kostnader som den medför. 

Social- och hälsovårdsutskottet noterar att samarbetsskyldigheten för tvåspråkiga välfärdsområden behövs för att säkerställa att de svenskspråkigas språkliga rättigheter tillgodoses inom social- och hälsovården. Till exempel en del av de specialomsorger som för närvarande ordnas av Kårkulla samkommun är av den typen som kräver samarbete mellan tvåspråkiga välfärdsområden efter att den samkommun som ansvarar för specialomsorgerna har upplösts. Samarbete kan behövas också för andra svenskspråkiga tjänster. Utskottet anser att servicen för svenskspråkiga personer med funktionsnedsättning bäst tryggas om den ordnas i en så enspråkigt svensk miljö som möjligt. 

Med stöd av 39 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård Egentliga Finlands välfärdsområde ansvar för att samordna utarbetandet av ett samarbetsavtal om ömsesidigt samarbete mellan tvåspråkiga välfärdsområden. Även om det föreslås att samordningsuppdraget ska handhas av ett enda välfärdsområde, kräver uppgiften nära samarbete mellan alla tvåspråkiga välfärdsområden. Utskottet konstaterar att 39 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård möjliggör samarbete mellan tvåspråkiga välfärdsområden på olika sätt och att det inte krävs att varje tjänst koncentreras till ett enda tvåspråkigt välfärdsområde. De tvåspråkiga välfärdsområden som är parter i avtalet avgör i samarbete till vilka välfärdsområden vissa uppgifter eventuellt koncentreras och hur centraliserade rådgivningstjänster kan utnyttjas till förmån för kunderna i de välfärdsområden som är parter i avtalet. Landskapet Åland ska fortfarande kunna skaffa tjänster av välfärdsområdena. 

Utskottet understryker dessutom vikten av att det avsätts tillräckliga resurser att bereda samordningsuppdraget för avtalet mellan de tvåspråkiga välfärdsområdena i Egentliga Finland. Situationen för den svenskspråkiga specialomsorgen måste följas upp för att den svenskspråkiga sakkunskapen och servicen för personer med utvecklingsstörning ska tryggas också i den nya omvärlden och för att resurserna för verksamheten ska vara tillräckliga (Utskottets förslag till uttalande 14). 

Men utskottet föreslår att 39 § i lagförslag 2 preciseras på det sätt som det sägs nedan i detaljmotiveringen för att förtydliga vilka frågor som ska ingå i avtalet. 

Områden med två sjukhus med jour dygnet runt

Enligt 59 § i den föreslagna införandelagen ges Lapplands och Södra Savolax välfärdsområden möjlighet att i motsats till 50 § 3 och 4 mom. i hälso- och sjukvårdslagen ha fler än en samjoursenhet med jour dygnet runt vid sina sjukhus fram till den 31 december 2032. Bestämmelserna i hälso- och sjukvårdslagen om att koncentrera brådskande vård bygger på att patientsäkerheten och kvaliteten på sätt kan säkerställas. 

Lapplands välfärdsområde består av de geografiska områdena för Lapplands sjukvårdsdistrikt och Länsi-Pohja sjukvårdsdistrikt, som båda har haft sitt eget centralsjukhus. Södra Savolax välfärdsområde består i sin tur av de geografiska områdena för Södra Savolax sjukvårdsdistrikt och Östra Savolax sjukvårdsdistrikt. Också de har haft sitt eget centralsjukhus. Enligt propositionen (s. 851) är syftet med bestämmelsen att jourverksamhet ska kunna ordnas i anslutning till de nuvarande sjukhusen under övergångsperioden. Tack vare övergångsperioden kan välfärdsområdena fortsätta med specialiserad sjukvård, inklusive viss kirurgisk verksamhet, på båda sjukhusen tills den specialiserade sjukvården inom välfärdsområdet har inrättats så att den motsvarar behoven bland befolkningen. 

Enligt förslaget kommer det inte att betalas någon separat ersättning för kostnaderna för två jourer, utan de ska täckas med allmänna medel enligt lagen om välfärdsområdenas finansiering. 

Finansutskottet anser det motiverat (s. 15) att man i den fortsatta beredningen ser till att finansieringen av Södra Savolax och Lapplands välfärdsområden är fullgod och också beaktar att invånarantalet i områdena, liksom i många andra områden, kan öka betydligt i och med säsongs- och fritidsinvånarna. Det ökar behovet av jour inom primärvården och den specialiserade sjukvården och skapar ett ökat tryck på att ordna tjänsterna. 

Vid sakkunnigutfrågningarna påpekades det att propositionen inte innehåller något anslag för de två jourhavande sjukhusen. Följaktligen räcker inte det anslag som välfärdsområdet får i princip inte till för den nuvarande servicestrukturen inom den specialiserade sjukvården utan att anslag utifrån behovet av primärvård och socialservice i betydande omfattning avsätts för den specialiserade sjukvården. 

Social- och hälsovårdsutskottet anser att förslaget till övergångsperiod är motiverat för att de kommande välfärdsområdena ska ha möjlighet att fördela arbetet mellan de två sjukhusen och utforma sin verksamhet på ett ändamålsenligt sätt med avseende på den specialiserade sjukvården inom hela välfärdsområdet samt se till att resurserna i den integrerade verksamheten fördelas på ett ändamålsenligt sätt mellan tjänsterna på basnivå och den specialiserade sjukvården. 

Specialfrågan om omfattningen av och nivån på sjukhusens jourverksamhet är en följd av bestämmelserna om brådskande vård i den gällande hälso- och sjukvårdslagen och den förordning som utfärdats med stöd av den. 

I 50 § i hälso- och sjukvårdslagen föreskrivs det om tre nivåer av jour för brådskande vård: (1) omfattande samjour dygnet runt inom den specialiserade sjukvården och primärvården vid centralsjukhusen i de sjukvårdsdistrikt som nämns i lagen, (2) samjour dygnet runt inom den specialiserade sjukvården och primärvården vid centralsjukhusen i andra sjukvårdsdistrikt och (3) jour dygnet runt inom primärvård eller akutmedicin, som bara kan ordnas i kommunen eller inom sjukvårdsdistriktet med tillstånd från social- och hälsovårdsministeriet. 

De sjukvårdsdistrikt där det finns ett universitetssjukhus kan vid sina sjukhus bilda fler än en enhet med samjour dygnet runt, om servicebehovet bland befolkningen kräver det. Utskottet konstaterar att exempelvis kretssjukhuset i Brahestad kan fortsätta med jour i den nuvarande formen, eftersom det är ett välfärdsområde där det finns ett universitetssjukhus och eftersom regleringen möjliggör flexibilitet för att anlita utlagd arbetskraft. Utskottet konstaterar att exempelvis kretssjukhuset i Brahestad kan fortsätta med jour i den nuvarande formen, eftersom det är ett välfärdsområde där det finns ett universitetssjukhus och eftersom regleringen möjliggör flexibilitet för att anlita utlagd arbetskraft. 

Genom förordning av statsrådet utfärdas det med stöd av 50 § 7 mom. i hälso- och sjukvårdslagen närmare bestämmelser om förutsättningarna för att ordna inom olika medicinska verksamhetsområden. Genom förordning av statsrådet får det dessutom utfärdas närmare bestämmelser om grunderna för brådskande vård, om uppgifterna och kvalitetskraven inom brådskande mottagningsverksamhet, vid enheter för omfattande jour dygnet runt, vid samjouren för jour dygnet runt och vid enheter för jour dygnet runt inom primärvården och akutmedicinen, om närmare villkor för att bevilja undantagstillstånd och om jourenheternas regionala samarbete. 

Utskottets uppfattning är att det inte är nödvändigt med så detaljerad reglering av jourerna i olika omfattning och på olika nivåer, när organiseringsansvaret överförs till större välfärdsområden än de nuvarande anordnarna. I stället kan välfärdsområdenas beslutanderätt utökas inom ramen för de anslag som står till deras förfogande. För detta talar också det faktum att skillnaderna mellan nivåerna inte är noggrant avgränsade, särskilt inte inom omfattande samjour dygnet runt och annan samjour dygnet runt, eftersom andra sjukvårdsdistrikt än sjukvårdsdistrikten med omfattande jour dygnet runt själva har kunnat bestämma att deras jour är mer omfattande än vad lagen kräver. Skyldigheten att ha omfattande samjour dygnet runt har emellertid ansetts ha stor betydelse för sjukhusens status, rekrytering och utveckling. 

Utskottet anser att regeringen vid behov måste vidta lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att trygga tillräckligt hög servicenivå på sjukhusen i Kemi och Nyslott. (Utskottets förslag till uttalande 4

Elev- och studerandevård

I propositionen föreslås det att elevhälsotjänsterna för elever i förskola och grundläggande utbildning samt studerandehälsovården för studerande på andra stadiet integreras i välfärdsområdenas social- och hälsovård. Där ingår skolhälsovård, studerandehälsovård på andra stadiet plus kurators- och psykologtjänster inom elevvården och studerandehälsovårdeb. På grundval av den gällande lagstiftningen betraktas skol- och studerandehälsovården bland elevhälsotjänsterna enligt 16 och 17 § i hälso- och sjukvårdslagen som hälsovårdstjänster, medan kurators- och psykologtjänster ordnas inom undervisningsväsendet eller social- och hälsovårdsväsendet beroende på vad kommunen beslutar. De flesta kommuner har integrerat kurators- och psykologtjänsterna i undervisningsväsendet. 

I sitt utlåtande (KuUU 5/2021 rd) behandlar kulturutskottet ingående elevhälsans och studerandehälsovårdens ställning och verksamhet som en del av välfärdsområdena. Kulturutskottet understryker att elevhälsotjänsterna och studerandehälsovården har en preventiv och samhällelig karaktär och att den bör ordnas i läroanstaltens lokaler nära eleverna. Utskottet behandlar också vikten av fullgod personal, betydelsen av samarbete mellan elevhälsa, studerandevård och undervisningspersonal och ett krav på kompatibla informationssystem. Kulturutskottet konstaterar i sitt utlåtande att i synnerhet de ändringsförslag som gäller elev- och studerandevården kräver att barnets bästa beaktas och anser att det är en brist att det inte gjorts någon grundlig bedömning av propositionens konsekvenser för barn. 

Precis som kulturutskottet anser också social- och hälsovårdsutskottet att målet med överföringen av förvaltningen av elevhälsan och studerandevården är viktigt, det vill säga att få tjänsterna och servicekedjorna att fungera bättre så att de säkerställer att varje elev och studerande får det stöd och den vård de behöver och i rätt tid. Utskottet anser att välfärdsområdena har bättre förutsättningar än enskilda kommuner att organisera elev- och studerandevårdstjänsterna inklusive kurators- och psykologtjänsterna samt till exempel nära anknutna mentalvårdstjänster för barn och unga till en ändamålsenligare funktionell helhet än för närvarande. När välfärdsområdet är anordnare kommer alla anställda inom elevhälsan och studerandevården fortfarande att ha kontakt med social- och hälsovården, vilket är en förutsättning för att vård- och servicekedjorna ska löpa smidigt och för att medarbetarna ska ha fullgod kompetens och yrkesmässigt stöd. I sakkunnigutfrågningarna kom det dock fram en stor oro för att överföringen av förvaltningen av elevhälsan och studerandevården från bildningsväsendet till välfärdsområdet kan leda till att förståelsen för det stöd som behövs i skolorna och läroanstalterna minskar. 

I sakkunnigutfrågningarna framfördes olika åsikter om huruvida kommunerna eller välfärdsområdena i fortsättningen ska ha ansvaret för att ordna psykolog- och kuratorstjänster inom elev- och studerandevården. I flera sakkunnigyttranden betonas betydelsen av gemensamt arbete inom elevhälsan och studerandevården, som enligt uppskattningar kommer att försämras i förhållande till nuläget i och med att psykologer och kuratorer flyttas över till välfärdsområdet. Dessutom anses det finnas en risk för att skolkuratorer och skolpsykologer, när de underställs välfärdsområdena, med stöd av arbetsledningsrätten kan förordnas att även sköta andra uppgifter än elev- och studerandevård. I så fall kommer tillgången till elevhälsotjänster och studerandehälsovård att försämras. I många sakkunnigyttranden understryks också vikten av att den elev- och studerandevård som välfärdsområdet ordnar samarbetar med läroanstalterna och det kommunala bildningsväsendet. 

Det faktum att elevhälsan och studerandevården med anknytande psykolog- och kuratorstjänster samlas under ett välfärdsområde inverkar inte på innehållet i tjänsterna eller den samlade elevhälsan, som utformas på grundval av lagen om elev- och studerandevård, understrycker social- och hälsovårdsutskottet. Det primära syftet med lagen om elev- och studerandevård är att stödja elevernas skolgång och de studerandes studier. Social- och hälsovårdsutskottet håller med kulturutskottet om att bibehållen samhörighet är av väsentlig betydelse för att trygga elevernas och studerandenas välfärd, trivsel och förutsättningar för lärande. I reformen måste vi se till att elevhälsotjänsterna ordnas på det sätt som föreskrivs i lagen om elev- och studerandevård, det vill säga som förebyggande gemensam elevhälsa som stöder alla som ingår i läroanstalterna och där var och en som arbetar på läroanstalterna och någon i personalen inom elevhälsotjänsterna deltar. Detta är viktigt enligt utskottet. Utskottet betonar att elevhälsan och studerandevården även i fortsättningen måste genomföras i samarbete med de studerande och deras vårdnadshavare. 

Social- och hälsovårdsutskottet anser att det med avseende på det gemensamma elevhälso- och studerandevårdsarbetet och tillgången till individuella tjänster är viktigt att elevhälsotjänsterna och studerandehälsovården i enlighet med propositionen i första hand ordnas i skolorna eller läroanstalterna nära eleverna och de studerande. Utbildningsanordnaren ska enligt propositionen ställa lämpliga lokaler för tjänsterna till välfärdsområdets förfogande. Propositionen beaktar dock att det i läroanstaltsbyggnaderna inte nödvändigtvis alltid finns lokaler som lämpar sig för service. Då är utbildningsanordnaren skyldig att erbjuda tjänsterna i lokaler i omedelbar närhet av läroanstalterna. Enligt motiveringen i propositionen avses med läroanstaltens omedelbara närhet ett rimligt promenadavstånd för de studerande från läroanstalten. Vid bedömningen av hur lämpliga lokalerna är ska också tillgänglighet och tillgång beaktas. 

Utskottet betonar att psykologer och kuratorer inom elev- och studerandevården fortsätter att arbeta vid läroanstalterna och ingår i samma arbetsgemenskap som andra anställda vid läroanstalten trots att de får en ny arbetsgivare. Det medverkar till ökad kännedom om läroanstaltsmiljön och det dagliga samarbetet med låg tröskel. Utskottet understryker vikten av samarbete mellan välfärdsområdena och de kommuner som är huvudmän för läroanstalterna. Utöver kommunens undervisningsväsende är välfärdsområdena skyldiga att också samarbeta med andra kommunala förvaltningsområden, bland annat ungdomsväsendet. 

Enligt propositionen har de kuratorer inom elev- och studerandevården som lyder under ett välfärdsområde möjlighet att göra bedömningar av servicebehovet och fatta beslut enligt socialvårdslagen, om välfärdsområdet beslutar det. Frågan måste bedömas och avgöras av välfärdsområdena på samma sätt som för närvarande i kommunerna. Om en kurator inom elevhälsan eller studerandehälsovården också har andra arbetsuppgifter enligt socialvårdslagen inom välfärdsområdet, ska välfärdsområdet säkerställa att kuratorn har nödvändig behörighet plus fullgod informations- och kompetensbas, påpekar utskottet. Dessutom måste välfärdsområdet se till att de arbetsuppgifter där det ingår tjänsteansvar sköts i tjänsteförhållande. Utskottet understryker också att de övriga uppgifter enligt socialvårdslagen som eventuellt sköts av kuratorer inom elev- och studerandevården inte får inverka på möjligheterna att ordna tillräcklig tillgång till elevhälsa eller studerandevård eller på det lagstadgade innehållet i elevhälsan eller studerandevården. 

Det är absolut nödvändigt att se till att elevhälsan och studerandevården även i fortsättningen genomförs i samarbete mellan olika yrkesutbildade personer och med gemensamma mål för att stödja elevernas och studerandenas välbefinnande, anser social- och hälsovårdsutskottet precis som kulturutskottet. Reformen förutsätter att verksamhetssätten utvärderas kontinuerligt och vid behov vidareutvecklas utifrån resultaten. Social- och hälsovårdsutskottet understryker precis som kulturutskottet att det är absolut nödvändigt att stödja barns och ungas psykiska hälsa och föreslår att man inom elevhälsan och studerandehälsovården inrättar multiprofessionella mentalvårdsteam i syfte att stärka tidig upptäckt av problem och stöd i rätt tid. Terapigarantin måste införas så snart som möjligt som ett led i reformen av vårdgarantin för att trygga tillgången till mentalvård med låg tröskel, påpekar utskottet. 

Precis som kulturutskottet anser också social- och hälsovårdsutskottet att man måste bevaka och utvärdera hur kvaliteten på elev- och studerandevården utvecklas och hur kurators- och psykologtjänsterna ordnas som närservice i skolornas och läroanstalternas lokaler. Utskottet föreslår ett uttalande om detta (Utskottets förslag till uttalande 6). Utskottet betonar att förvaltningen bör ordnas och utvecklas så att den på bästa möjliga sätt medverkar till att de föreskrivna målen för elev- och studerandevården nås. Enligt vad utskottet erfar pågår det vid social- och hälsovårdsministeriet en särskild beredning, där ministeriet i samarbete med undervisnings- och kulturministeriet gör en bedömning av behoven och möjligheterna att vidareutveckla bestämmelserna om elevhälsa och studerandevård, exempelvis om samarbetet mellan välfärdsområdena och undervisningsanordnaren eller utbildningsanordnaren. En propositionen om kommer enligt planerna att till riksdagen under höstsessionen 2021. Utskottet understryker också vikten av att utöka antalet utbildningsplatser, särskilt för skolkuratorer och skolpsykologer på båda nationalspråken för att trygga tillgången till personal inom elev- och studerandevården. 

Välfärds- och hälsofrämjande och kontaktytor till kommunernas uppgifter

Också efter social- och hälsovårdsreformen kommer kommunerna att ha viktiga uppgifter som har beröringspunkter med social- och hälsovården i välfärdsområdena. De kommer att ansvara bland annat för småbarnspedagogiken, förskoleundervisningen och den grundläggande undervisningen, kultur-, motions-, ungdoms- och fritidssektorn, områdesplaneringen och huvudsakligen också för bostadspolitiken. Kommunerna har också fått nya uppgifter, exempelvis kommunförsök inom sysselsättningsområdet. Också till exempel tjänster för arbetslösa personer och för invandrare är nära kopplade till de social- och hälsovårdstjänster som förs över till välfärdsområdena. 

Utskottet anser det vara viktigt att insatserna för att främja välfärd och hälsa i fortsättningen ingår i både kommunernas och välfärdsområdenas lagstadgade uppgifter. Enligt lagen om ordnande av social- och hälsovård har kommunen och välfärdsområdena det primära ansvaret för att främja välfärd och hälsa, när en uppgift anknyter till kommunens och välfärdsområdets övriga lagstadgade uppgifter. Lagen om ordnande av social- och hälsovård styr välfärdsområdena och kommunerna att samarbeta kring främjande av välfärd och hälsa. Välfärdsområdena är enligt 7 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård skyldiga att samarbeta med kommunerna inom sina områden för att främja välfärd och hälsa och stödja dem med sin sakkunskap. Enligt 6 § i samma lag har kommunerna samma skyldighet gentemot välfärdsområdena. Välfärdsområdena och kommunerna inom områdena ska åtminstone för varje fullmäktigeperiod förhandla om samarbete, mål och arbetsfördelning inom ramen för sina uppgifter. Utskottet anser att förhandlingsskyldigheten är ett viktigt verktyg för gemensam planering och utveckling av välfärden och kunskapshanteringen. Skyldigheten skapar också en grund för annat samarbete mellan kommunerna och välfärdsområdena. 

Enligt lagen om ordnande av social- och hälsovård ska välfärdsområdena dels samordna sin social- och hälsovård med kommunala och statliga tjänster, dels arbeta för att samordna sina tjänster med andra aktörers, bland annat organisationers, tjänster. I den statliga styrningen av välfärdsområdena granskas det också hur samarbetet mellan välfärdsområdena och dels kommunerna, dels andra aktörer fungerar. Social- och hälsovårdsutskottet ser det som viktigt att det både som helhet och för varje tjänst följs upp och utvärderas hur samarbetet mellan välfärdsområdena, kommunerna och andra aktörer, bland annat Folkpensionsanstalten och organisationer, genomförs. 

Utskottet betonar behovet av smidigt samarbete mellan kommunerna och välfärdsområdet i synnerhet när det gäller att samordna tjänsterna för barn, unga och familjer. Ansvaret för att ordna social- och hälsovård för barn och familjer, bland annat rådgivningsbyrå, elevhälsa, hälso- och socialvård och barnskydd, överförs till välfärdsområdena. Kommunernas utbildningsväsende ska då ha hand om tjänsterna inom småbarnspedagogiken, den grundläggande utbildningen och utbildningen på andra stadiet. Det ingår i både kommunernas och välfärdsområdenas uppgifter att främja barns, ungas och familjers välfärd och hälsa. Utskottet anser det vara viktigt att välfärdsområdena fortsätter arbetet med att utveckla familjecentren för att samordna tjänsterna för barn och familjer som ett led i arbetet för att utveckla verksamheten vid de framtida social- och hälsovårdscentralerna. Genom att ytterligare stärka och utveckla rutinerna inom familjecentrens sektorsövergripande samarbete kan man enligt propositionen skapa fungerande samarbetsmodeller för aktörer i kommuner, välfärdsområden och tredje sektor. Det bidrar till att säkerställa samarbetet mellan de aktörer som är centrala för barn och familjer vad gäller behovet av både förebyggande och särskilt stöd. Närtjänster inom social- och hälsovården i alla kommuner är en viktig förutsättning för att samarbetet ska utfalla väl och betydelsefullt också för att minska skillnaderna i befolkningens välfärd, understryker utskottet 

Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet lyfter i sitt utlåtande fram den nära kopplingen mellan social- och hälsovårdstjänsterna och tjänsterna för arbetslösa personer. Utskottet håller med arbetskrafts- och jämställdhetsutskottet om att samordningen av strukturreformen av välfärdsområdena och arbetskraftsservicen och andra arbetskraftspolitiska reformer kräver en omfattande utredning och eventuellt också ett separat projekt både nationellt och regionalt. 

Verkstadsverksamheten.

Vid utskottets sakkunnigutfrågningar har verkstadsverksamheten lyfts fram som ett viktigt exempel på de centrala kontaktytor som bildas mellan välfärdsområdena och kommunerna. Även arbetslivs- och jämställdhetsutskottet och kulturutskottet har i sina utlåtanden fäst social- och hälsovårdsutskottets uppmärksamhet vid frågan om hur verksamhetsförutsättningarna för verkstadsverksamheten kan säkerställas efter social- och hälsovårdsreformen. Enligt utlåtandena finns det risk för att den sektorsövergripande verkstadsverksamhet som kommunerna upprätthåller läggs ned efter social- och hälsovårdsreformen, i och med att ansvaret för ordnandet av socialservice och finansieringen av den överförs från kommunerna till välfärdsområdena. 

I kommunerna ordnas för närvarande verkstadsverksamhet med stöd av ungdomslagen. Dessutom finns det i kommunerna också andra verkstäder vars innehåll inte regleras i lag och där det ordnas verksamhet och tjänster för människor i olika åldrar. Det är alltså fråga om en verksamhetsmiljö som uppstått i kommunens verksamhet och där olika typer av tjänster kan ordnas. Verkstäderna har ofta samband också med lagstadgade tjänster och förmåner, och på dem tillämpas flera olika lagar. 

Verkstadsverksamhet för unga enligt ungdomslagen är en form av ungdomsarbete, och det är frivilligt för kommunerna att ordna den. Även privata aktörer kan ordna verkstadsverksamhet för unga. Enligt 21 § i ungdomslagen kan det i statsbudgeten årligen tas in ett anslag för verkstadsverksamhet för unga. En förutsättning för beviljande av statsunderstöd för verkstadsverksamhet för unga är att undervisnings- och kulturministeriet godkänner verkstaden för unga som berättigad till statsbidrag. 

Inom verkstadsverksamheten kan det också ordnas arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte och social rehabilitering, som är lagstadgade socialvårdstjänster. Rehabiliterande arbetsverksamhet enligt lagen om arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte är sysselsättningsfrämjande service som kan inkluderas i en aktiveringsplan som utarbetats tillsammans med klienten och arbets- och näringsbyrån och en yrkesutbildad person inom socialvården i kommunen. Arbetsverksamheten i rehabiliteringssyfte ska samordnas med andra social-, hälso- och rehabiliteringstjänster, offentlig arbetskraftsservice samt andra tjänster och stödåtgärder som personen behöver. Arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte är en sektorsövergripande service som kan genomföras på många olika sätt. Oftast tillhandahålls dock sådana tjänster som främjar livskompetens och arbets- och funktionsförmåga och som ingår i arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte i en verkstadsmiljö. Kommunen har rätt att i statlig ersättning för ordnande av arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte få 10,09 euro per dag och per person som deltar i arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte. Personens deltagande i arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte minskar kommunens utgifter för arbetsmarknadsstöd. 

Vid verkstäderna genomförs också social rehabilitering enligt 17 § i socialvårdslagen; det avser intensifierat stöd med hjälp av socialt arbete och socialhandledning för att stärka den sociala funktionsförmågan, bekämpa utslagning och främja delaktighet. Bestämmelsen om social rehabilitering möjliggör verksamhet med många slag av innehåll, och deltagande i tjänsten är inte förenat med några skyldigheter. Den sociala rehabiliteringen finansieras genom statsandelen för kommunal basservice, och finansieringen är inte förenad med någon särskild statlig ersättning. 

Enligt lagförslaget om ordnande av social- och hälsovård överförs ansvaret för ordnandet av alla social- och hälsovårdstjänster, inklusive arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte och social rehabilitering, till välfärdsområdena. Välfärdsområdet är skyldigt att ordna dessa tjänster för sina invånare i enlighet med deras behov och att också trygga behövliga närtjänster. Enligt förslaget till lag om införande av reformen överförs den personal som sköter kommunernas och samkommunernas social- och hälsovårdsuppgifter från kommunerna och samkommunerna till välfärdsområdet enligt principerna för överlåtelse av rörelse. Kommunernas gällande avtal om ordnande av social- och hälsovård, såsom avtal med en organisation om produktion av social- och hälsovårdstjänster, överförs på välfärdsområdet. Välfärdsområdet hyr under övergångsperioden de lokaler som kommunerna äger och som används av hälso- och sjukvården eller socialväsendet. Välfärdsområdet och kommunen kan dock också komma överens om något annat i fråga om överföring av avtal och lokaler. 

Kommunerna behåller inte organiseringsansvaret för uppgifter som gäller arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte och social rehabilitering, så kommunen kan inte heller längre få statlig ersättning för ordnande av arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte. I fråga om de verkstäder där det för närvarande inte ordnas andra kommunala tjänster än arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte och social rehabilitering, överförs verkstadens verksamhet (inkl. lokaler, personal och avtal om köpta tjänster) i sin helhet från kommunen till välfärdsområdet. Verksamheten kan i praktiken fortsätta som tidigare. Välfärdsområdet samarbetar också med dem som tillhandahåller statliga tjänster, såsom sysselsättningstjänster. 

Utskottet konstaterar att det fortfarande är möjligt för kommunen att ordna verkstadsverksamhet enligt ungdomslagen och få statsbidrag för det av undervisnings- och kulturministeriet samt ordna annan verkstadsverksamhet; kommunen kan med stöd av sin allmänna kompetens finansiera verksamheten med egna skattemedel. Om det vid en och samma verkstad i nuläget produceras också andra tjänster än social- och hälsovårdstjänster som överförs på välfärdsområdets organiseringsansvar, kan verksamheten fortsätta i samarbete mellan kommunen och välfärdsområdet så att välfärdsområdet tillhandahåller arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte eller tjänster inom social rehabilitering i lokaler som det hyr av kommunen, där till exempel kommunens ungdomsväsende och socialvården inom välfärdsområdet samarbetar. Då förblir helheten oförändrad ur klientens synvinkel. Tjänsterna inom arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte och social rehabilitering ordnas och finansieras dock helt av välfärdsområdet, och kommunen deltar inte i produktionen av tjänsterna. Till den del som den personal som för närvarande utför arbetsverksamhet eller social rehabilitering i rehabiliteringssyfte vid en kommunal verkstad inte övergår i välfärdsområdets tjänst som socialvårdspersonal, ska välfärdsområdet rekrytera den personal som behövs. Detsamma gäller också nödvändiga externa avtal om köpta tjänster (t.ex. med organisationer), om de inte överförs till välfärdsområdet som avtal om socialvård. 

Välfärdsområdet kan också skaffa tjänster för arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte av kommunen på basis av ett avtal om köpta tjänster. Utgångspunkten är då att kommunen med stöd av kommunallagens bestämmelser om konkurrensneutralitet ska bolagisera verksamheten och att välfärdsområdet med stöd av upphandlingslagen i regel ska konkurrensutsätta upphandlingen. Vid välfärdsområdets konkurrensutsättning har kommunen inte någon särställning i förhållande till andra tjänsteproducenter. Lagen om arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte förbjuder att arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte upphandlas av företag, med undantag för stöd och handledning som ingår i verksamheten. Om kommunen vill vara serviceproducent för arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte och sälja sina tjänster till välfärdsområdet, kan den i bolagsform erbjuda välfärdsområdet tjänster som avser stöd och vägledning. Om en kommun vill producera även andra tjänster än stöd- och handledningstjänster, exempelvis alla tjänster som anknyter till arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte, ska den organisera verksamheten genom en stiftelse eller förening. 

Kulturutskottet fäster i sitt utlåtande stor vikt vid de ungas möjligheter att få mångsidig och högklassig arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte och social rehabilitering på verkstäder som närservice. Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet anser det å sin sida vara viktigt att den sektorsövergripande verkstadsverksamhet som kommunerna ordnar fortsätter även efter social- och hälsovårdsreformen. Det är viktigt att reformens konsekvenser också för den arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte som ordnas av kommunerna bedöms och att förutsättningarna för att verksamheten ska fortsätta i kommunerna samt möjligheterna för aktörer inom tredje sektorn att fungera som tjänsteproducenter säkerställs. Social- och hälsovårdsutskottet anser att man i en separat fortsatt beredning bör utreda behovet av en reform av verkstadsverksamheten så att den kan genomföras och utvecklas tväradministrativt på ett flexibelt och kundorienterat sätt. Social- och hälsovårdsutskottet omfattar också kulturutskottets uppfattning att eventuella administrativa och funktionella ändringar i verkstadsverksamheten under övergångsperioden måste genomföras systematiskt och kontrollerat och så att de inte äventyrar verkstadsverksamhetens kvalitet, verksamhetsförutsättningar och tillgänglighet som närservice. (Utskottets förslag till uttalande 7

Samarbete med organisationsvärlden

Social- och hälsovårdsutskottet betonar organisationernas betydelse när det gäller främjande av välfärd och hälsa, förebyggande arbete, sakkunnigverksamhet och tjänsteproduktion. Organisationerna producerar bland annat rehabilitering, barnskydd, äldreomsorg, missbrukarvård, specialomsorger om personer med funktionsnedsättning och boendeservice. Organisationernas tjänster förutsätter ofta krävande specialexpertis och riktar sig ofta till de mest utsatta. Utskottet inser att organisationerna utöver att de är tjänsteproducenter också har en viktig roll som aktörer som ökar den sociala välfärden och stärker delaktigheten. 

Vid utskottets sakkunnigutfrågning har det framförts oro över att organisationerna blir lidande av servicestrukturreformen inom social- och hälsovården, i det fall att kommunerna och välfärdsområdena inte stöder organisationernas arbete för att främja välfärd och hälsa. Utskottet betonar att organisationerna efter reformen är en viktig samarbetspartner för både kommunerna och välfärdsområdena. Organisationerna spelar en viktig roll när det gäller att främja folkhälsan. 

Utskottet konstaterar och välkomnar att organisationerna har beaktats bättre i lagen om ordnandet av social- och hälsovården än i den gällande lagstiftningen. I 6 och 7 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård föreskrivs det om välfärdsområdets och kommunens skyldighet att samarbeta med organisationer inom främjande av välfärd och hälsa samt om deras skyldighet att gynna verksamhetsbetingelserna och möjligheterna att påverka främjandet av välfärd och hälsa för organisationer som arbetar för att främja välfärd och hälsa. Enligt specialmotiveringen kan detta innebära till exempel att invånarna hänvisas till organisationernas verksamhet, att sakkunnighjälp ges, att lokaler överlåts för organisationernas bruk eller att understöd beviljas organisationer. Enligt 10 § 1 mom. i lagen om ordnande av social- och hälsovård ska välfärdsområdet också främja samordningen av sina social- och hälsovårdstjänster med bland annat organisationernas tjänster. Dessutom betonar utskottet att organisationerna kan producera köpta tjänster för välfärdsområdena som privata tjänsteproducenter, varvid de omfattas av bestämmelserna i 3 kap. i lagen om ordnande av social- och hälsovård och de kan delta i upphandlingsförfarandena för välfärdsområdena. Organisationerna kan också erbjuda sina tjänster direkt till kunderna på samma sätt som för närvarande. 

Utskottet konstaterar att kommunernas och välfärdsområdenas stöd för organisationernas verksamhet även i fortsättningen endast är ett sätt för den offentliga sektorn att gynna verksamheten i organisationer som främjar välfärd och hälsa. Organisationer som arbetar för att främja välfärd och hälsa stöds dessutom med statsunderstöd, som utgör en central del av organisationernas finansiering. Andra finansieringskällor för organisationerna är engångsdonationer, företagssamarbete och medlemsavgifter. Utskottet betonar att det för att trygga verksamhetsbetingelserna och kontinuiteten i organisationernas tjänster bör skapas en permanent finansieringsmodell. 

Språkliga rättigheter

Utskottet har tidigare i detta betänkande behandlat välfärdsområdenas språkliga ställning. Bestämmelserna i 5 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård motsvarar de nuvarande bestämmelserna om kommuners och samkommuners social- och hälsovårdstjänster. Det medges också i propositionen att det för de kunder som använder social- och hälsovårdstjänster är väsentligt hur de språkliga rättigheterna tillgodoses i praktiken. Viktiga faktorer med tanke på tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna i praktiken är enligt propositionen den språkliga minoritetens relativa andel av befolkningen i området, tillgången till språkkunnig personal, möjligheterna att ordna tjänster enligt språk samt olika styrmedel. Utgångspunkten är att välfärdsområdena som större aktörer än kommunerna har bättre förutsättningar att utveckla och främja tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna. Å andra sidan kan, som propositionen och grundlagsutskottet (stycke 155) konstaterar, de språkliga minoriteternas minskade relativa andel i välfärdsområden leda till att tjänsternas språkliga tillgänglighet försämras. 

Social- och hälsovårdsutskottet framhåller i likhet med grundlagsutskottet (stycke 156) att språket och patientens behov av att bli förstådd är en viktig del av patientsäkerheten. Språket och behovet att bli förstådd har också en nära koppling till patientens självbestämmanderätt och rätten att få information. 

Med tanke på det konkreta tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna anser grundlagsutskottet att det är viktigt att det ska inrättas språknämnder som har till uppgift att bedöma tillgången till, behovet av och kvaliteten på tjänster för den språkliga minoriteten samt att lägga fram förslag om dessa frågor för välfärdsområdesstyrelsen. Dessutom betonar utskottet dock att statsrådet ska följa och utvärdera hur genomförandet av reformen påverkar det konkreta tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna och vid behov vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa patienternas och kundernas möjligheter att få service på sitt eget språk. 

Enligt 33 § i förslaget till lag om ordnande av social- och hälsovård ska Västra Nylands välfärdsområde stödja utvecklandet av de svenskspråkiga social- och hälsovårdstjänsterna i hela landet. Det innebär specialmotiveringen till paragrafen att ge stöd till andra välfärdsområden till exempel genom att skapa nätverk av välfärdsområden som ordnar svenskspråkiga tjänster och genom att producera modeller och material för att definiera de svenskspråkiga tjänstekedjorna och tjänstehelheterna för alla välfärdsområden. På motsvarande sätt ska enligt paragrafen välfärdsområdet Lappland ha till uppgift stödja utvecklandet av de samiskspråkiga tjänsterna i hela landet. Finansieringslagen innehåller emellertid inga bestämmelser om den finansiering som ska anvisas Västra Nylands välfärdsområde och Lapplands välfärdsområde för uppgiften att stödja utvecklandet av tjänster på svenska respektive samiska i hela landet. I stället finansieras kostnader för tvåspråkighet utifrån ett separat kriterium för tvåspråkighet. Utskottet konstaterar att innehållet i utvecklingsuppgiften beskrivs ganska vagt i motiveringen och betonar att man vid utvecklingsinsatser ska beakta uppgiftens karaktär som verksamhet som stöder andra välfärdsområden och deras eget utvecklingsarbete. Utskottet anser att det är viktigt att tillräckliga resurser reserveras för uppgiften och att välfärdsområdena samarbetar med aktörerna inom utbildning, forskning och utveckling. 

Grundlagsutskottet fäster i sitt utlåtande uppmärksamhet också vid tillgodoseendet av de samiskspråkigas (stycke 159—161) och teckenspråkigas rättigheter (stycke 162—165). 

Samer har enligt samiska språklagen (1086/2003) rätt att använda samiska (enaresamiska, skoltsamiska eller nordsamiska) i kontakt med myndigheter i kommuner inom samernas hembygdsområde och i de samkommuner till vilka dessa kommuner hör. De föreslagna bestämmelserna om samernas språkliga rättigheter omfattar med avseende på rättigheternas omfattning de tjänster och det geografiska område som avses i nuläget, både när det gäller lagstiftning och praxis, står det i propositionen. Rättigheterna utsträcks dessutom i fråga om andra tjänster än sådana som produceras i hembygdsområdet geografiskt till området för nuvarande Länsi-Pohja sjukvårdsdistrikt, eftersom det blir en del av välfärdsområdet Lappland. Regeringen uppger i propositionen att tillägget för samiskspråkighet i välfärdsområdet Lappland stöder ordnandet av tjänster på samiska i praktiken och utgör till denna del ett svar på grundlagsutskottets påpekande om finansieringen av social- och hälsovårdstjänsterna på samiska i samband med landskapsreformen under förra valperioden (GrUU 26/2017 rd). 

I motiveringen till 5 § i den föreslagna lagen om ordnande av social- och hälsovård sägs det att rätten att använda samiska enligt samiska språklagen innebär att rätten i första hand ska tryggas genom personal med kunskaper i samiska, men om detta inte är möjligt, kan rättigheten tillgodoses genom avgiftsfri tolkning. Med tanke på den utmanande tillgången på samiskspråkig personal kan ansvaret för att ordna tjänster på samiska inte regleras för välfärdsområdet på samma sätt som i fråga om svenskspråkiga tjänster. Utskottet betonar att 32 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård ålägger välfärdsområdet att vid utvecklandet av den nationella och regionala social- och hälsovården samarbeta med kommunerna samt med organisationer som bedriver utbildnings-, utvecklings- och forskningsverksamhet, såsom sametinget. Utskottet betonar samarbetet med sametinget särskilt till den del tjänsterna inom välfärdsområdet berör samiska språket och den samiska kulturen. Social- och hälsovårdsutskottet håller med det som sägs i grundlagsutskottets utlåtande (stycke 161) om att statsrådet ska följa och utvärdera hur genomförandet av reformen påverkar det konkreta tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna och vid behov vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa patienternas och kundernas möjligheter att få service på sitt eget språk. 

Enligt propositionen ändrar de föreslagna bestämmelserna i princip inte rättigheterna för dem som använder teckenspråk. Enligt 5 § 3 mom. i lag om ordnande av social- och hälsovård ska man vid tillhandahållandet av tjänster i den mån det är möjligt ordna tolkning och anlita tolk, om social- och hälsovårdspersonalen inte behärskar det teckenspråk eller ett annat språk som kunden använder eller om kunden på grund av en funktionsnedsättning eller av någon annan orsak inte kan göra sig förstådd. I propositionens konsekvensbedömning anses det att de kommande välfärdsområdena i princip har betydligt bättre möjligheter än de nuvarande anordnarna att inom sitt område se till att rättigheterna för dem som använder teckenspråk tillgodoses. Social- och hälsovårdsutskottet anser i likhet med grundlagsutskottet det vara viktigt att statsrådet följer upp och utvärderar hur genomförandet av reformen påverkar det praktiska tillgodoseendet av teckenspråkigas rättigheter och vid behov vidtar de åtgärder som krävs för att säkerställa att teckenspråkiga patienters och kunders rättigheter tillgodoses. 

Andra språk än nationalspråken, som samiska och teckenspråk, omfattas av bestämmelserna i lagen om patientens ställning och rättigheter (785/1992) och lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården (812/2000), enligt vilka patientens och klientens modersmål och individuella behov samt den kultur som han eller hon företräder i den mån det är möjligt ska beaktas i vården och bemötandet. Utskottet anser det vara viktigt att det ökade antalet kunder med ett främmande språk som modersmål beaktas i rekryteringen och utbildningen av personal inom välfärdsområdena och att tjänster i mån av möjlighet erbjuds på ett språk som är begripligt för klienten. Dessutom lyfter social- och hälsovårdsutskottet allmänt fram behovet av tillgänglig och vid behov lättläst information inom social- och hälsovården. 

Forsknings- och utvecklingsverksamhet som gäller social- och hälsovården

I 32 § i förslaget till lag om ordnande av social- och hälsovård föreskrivs det om ett enskilt välfärdsområdes skyldighet att ansvara för utvecklingen av social- och hälsovården inom sitt område med beaktande av de riksomfattande målen för social- och hälsovården. Som en del av denna uppgift ska välfärdsområdet samarbeta med kommunerna och andra organisationer som bedriver utbildnings-, utvecklings- och forskningsverksamhet. Vidare ska välfärdsområdet bedöma behovet av kompetens och arbetskraft inom social- och hälsovården och utveckla yrkeskompetensen i samarbete med universiteten, yrkeshögskolorna och yrkesläroanstalterna på andra stadiet samt övriga utbildningsmyndigheter, arbetsförvaltningen och landskapsförbunden. Enligt lagförslaget ska välfärdsområdena sköta sin ovannämnda uppgift i samarbete med andra välfärdsområden som hör till samma samarbetsområde för social- och hälsovården. I samarbetsavtalet för samarbetsområdet enligt 36 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård ska det avtalas om arbetsfördelningen, samarbetet och samordningen av verksamheten. 

Kulturutskottet anser i sitt utlåtande (s. 22) i likhet med en rad sakkunniga som hörts i utskottet att forsknings-, utvecklings-, utbildnings- och innovationsverksamheten (FUUI-verksamhet) bör ha en viktigare roll i lagförslaget och i välfärdsområdena, och att det för samarbetsområdena inom social- och hälsovården bör föreskrivas en tydligare och starkare skyldighet att bedriva FUUI-verksamhet än vad som föreslås. Kulturutskottet betonar i sitt utlåtande att reformen som en del av detta mål bör beakta produktionen av sektorsövergripande kompetens, tryggandet av ett resultatrikt samarbete mellan universiteten och universitetssjukhusen och säkerställandet av utbildnings-, forsknings- och utvecklingsverksamheten i alla välfärdsområden. 

Finansutskottet anser i sitt utlåtande (FiUU 1/2021 rd) att det är nödvändigt att forskningsfinansieringen för social- och hälsovården på universitetsnivå säkerställs genom särskild lagstiftning. I samband med beredningen av den lagstiftningen bör det enligt utskottet göras en samlad bedömning av bestämmelserna om utbildnings-, forsknings-, utvecklings- och innovationsverksamhet inom social- och hälsovården (inkl. strukturer, finansiering och styrning). 

Social- och hälsovårdsutskottet konstaterar att de bestämmelser om FUUI-strukturer som föreslås i propositionen i stor utsträckning motsvarar nuläget och att det i propositionen inte föreslås några närmare bestämmelser om regionala eller riksomfattande FUUI-strukturer än det som föreskrivs om samarbetsavtalet för samarbetsområdena inom social- och hälsovården. 

För närvarande föreskrivs det inte heller om universitetssjukhusens uppgifter eller om särskild finansiering i lag, med undantag för de sjukvårdsuppgifter på specialnivå som centraliserats till de sjukvårdsdistrikt som är huvudmän för universitetssjukhus med stöd av hälso- och sjukvårdslagen och de förordningar som utfärdats med stöd av den. I propositionen föreslås inga ändringar i dessa uppgifter, utan de välfärdsområden som är huvudmän för ett universitetssjukhus ska i fortsättningen sköta motsvarande uppgifter som de sjukvårdsdistrikt som för närvarande är huvudmän för universitetssjukhus. På motsvarande sätt som i nuläget fördelas finansieringsansvaret för de centraliserade uppgifterna mellan alla anordnare av social- och hälsovård. 

I propositionen föreslås inte heller några ändringar i bestämmelserna om statens forsknings- och utbildningsersättningar. Riksdagen beslutar årligen om finansieringsnivån under momenten för forsknings- och utbildningsersättningar inom hälso- och sjukvården och socialvården. Nivån på den statliga finansieringen av välfärdsområdena i hela landet 2023 baserar sig på de sammanlagda kostnaderna år 2022 för de social- och hälsovårdstjänster som överförs från kommunerna och räddningsväsendet. Således överförs också den finansiering som kommunerna och sjukvårdsdistrikten för närvarande använder för forsknings-, utbildnings- och utvecklingsverksamhet inom social- och hälsovården till välfärdsområdena till den del finansieringen har hänförts till kostnaderna för social- och hälsovården. 

Social- och hälsovårdsutskottet delar kulturutskottets uppfattning att en stark forskningsgrund med fokus på forskningsrön och kompetens har en central betydelse för att social- och hälsovårdstjänsterna ska lyckas och utvecklas. Det är nödvändigt att trygga anslagen för forskning inom social- och hälsovården, såväl för att garantera en högklassig och effektiv vård och service som för att kunna utveckla servicesystemet. Utskottet vill fästa uppmärksamheten vid att forskningsanslagen har minskat avsevärt sedan början av 2000-talet. Kulturutskottet hänvisar i sitt utlåtande till det uttalande som riksdagen godkände i samband med budgetpropositionen för 2020, enligt vilket en tillräcklig forskningsfinansiering ska säkerställas i den nya social- och hälsovårdsstrukturen. Dessutom förutsatte riksdagen att statens forskningsfinansiering till hälso- och sjukvårdsenheter för forskning på universitetsnivå stärks och ökas för att säkerställa en verkningsfull forskning på hög nivå som främjar befolkningens hälsa och välfärd. 

Utskottet anser i likhet med kulturutskottet att det är fråga om en omfattande helhet som ska regleras med fokus på behovet av och möjligheterna att utveckla dels regleringen av utbildnings-, forsknings-, utvecklings- och innovationsverksamheten inom social- och hälsovården och finansieringen av denna verksamhet, dels regleringen av universitetssjukhusen. Utskottet anser att servicestrukturreformen inom social- och hälsovården skapar en behövlig grund för den fortsatta utvecklingen, som det är ändamålsenligt att genomföra genom en separat beredning. Utskottet föreslår ett uttalande om detta (Utskottets förslag till uttalande 9). 

Utskottet föreslår dock att 22 § 2 mom. i lagen om ordnande av social- och hälsovård preciseras på det sätt som beskrivs nedan i detaljmotiveringen, så att det innefattar uppställande av riksomfattande strategiska mål för forsknings-, utbildnings-, utvecklings- och innovationsverksamheten inom social- och hälsovården som helhet. Utskottet anser att preciseringen av bestämmelsen till denna del stärker statsrådets möjligheter att utifrån riksomfattande strategiska mål fastställa riktlinjer för den forsknings-, utvecklings- och innovationsverksamhet som bedrivs inom välfärdsområdena och som stöder ordnandet av en jämlik, högklassig och kostnadseffektiv social- och hälsovård. På motsvarande sätt kan statsrådet fastställa riksomfattande mål också för utveckling av kompetensen hos personalen inom social- och hälsovården. Dessutom föreslår utskottet att 32 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård, som gäller utvecklingsarbete inom social- och hälsovården, preciseras så att välfärdsområdet svarar för den helhet som utgörs av den forsknings-, utbildnings-, utvecklings- och innovationsverksamhet inom välfärdsområdet som för närvarande ingår i kommunernas servicesystem. 

I enlighet med regeringsprogrammet för statsminister Marinis regering har det i socialvårdslagen gjorts ändringar som trädde i kraft den 1 september 2020 och som möjliggör statlig finansiering även för universitetsforskning inom socialt arbete och utbildning av specialsocialarbetare. Det är således möjligt att skapa en grund för en forskningsbaserad utveckling av socialvården. Som kulturutskottet påpekar är den nya finansieringsmöjligheten viktig, eftersom det inte funnits något sådant finansieringssystem baserat på statlig ersättning som hälsovetenskaplig forskning för forskning inom socialt arbete och socialservice. Social- och hälsovårdsutskottet konstaterar att det i fortsättningen är nödvändigt att trygga nivån på forskningsfinansieringen inom socialvården och sträva efter att höja den. 

Social- och hälsovårdsutskottet instämmer också i kulturutskottets ståndpunkt att det inom socialvården bör skapas verksamhetsstrukturer som stöder utvecklingen, forskningen och utbildningen av universitetstjänster och som motsvarar universitetssjukhusen. En klient inom socialvården ska ha rätt att få bästa möjliga evidensbaserade service på motsvarande sätt som inom hälso- och sjukvården. Utskottet föreslår ett uttalande om detta (Utskottets förslag till uttalande 8

Kulturutskottet noterar i sitt utlåtande att kompetenscentrumverksamheten inom det sociala området nämns i motiveringen till 36 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård, som gäller samarbetsavtalet mellan välfärdsområden, men inte i det egentliga lagförslaget. Kulturutskottet anser att kompetenscentrumens ställning bör tryggas i lagförslaget för att undvika varierande tolkningar av lagen. Social- och hälsovårdsutskottet konstaterar att det i regeringens proposition RP 56/2021 rd föreslås behövliga tekniska ändringar i lagen om kompetenscentrumverksamhet inom det sociala området, så att bestämmelserna i fortsättningen tillämpas på välfärdsområdena i stället för på kommunerna. Även den separata finansieringen av kompetenscentrumen är enligt inkommen utredning avsedd att förbli oförändrad. 

Tillsynen över social- och hälsovården

Utskottet understryker tillsynens betydelse när det gäller att förebygga omständigheter och rutiner som äventyrar kund- och patientsäkerheten. Effektiv tillsyn bidrar också till att gynna ökad tillgång till tjänster och avhjälpa upptäckta brister och missförhållanden. 

I 6 kap. i förslaget till lag om ordnande av social- och hälsovård föreskrivs det om välfärdsområdets och privata tjänsteproducenters egenkontroll, om välfärdsområdets skyldighet att övervaka de privata tjänsteproducenter som producerar tjänster för välfärdsområdet samt om de statliga tillsynsmyndigheternas tillsyn över och anknytande styrning av välfärdsområdenas ordnande av vård och kommunernas uppgifter enligt 6 §. Kapitlet innehåller bestämmelser om välfärdsområdets och privata tjänsteproducenters skyldighet att utöva egenkontroll (40 och 41 §) och tillsynsmyndigheterna (42 §), behandlingen av tillsynsärenden (43 §), myndighetssamarbetet (44 §), styrnings- och utvärderingsbesök (45 §), inspektionsrätt (46 §), administrativ styrning (47 §), föreläggande och vite (48 §) samt tillsynsmyndighetens rätt till information (49 §). Enligt propositionen ska innehållet i tillsynen preciseras, samtidigt som tillsynen ges nya prioriteringar och dess inriktning ses över. Tillsynen över social- och hälsovården och räddningsväsendet föreslås gälla främst organisering och den tillhörande egenkontrollen. 

Social- och hälsovårdsutskottet anser det motiverat att lagens syfte att flytta tyngdpunkten i tillsynen över social- och hälsovården från tillsyn i efterhand till tillsyn över ordnandet av social- och hälsovården och den egenkontroll som hör till den. Utskottet konstaterar att ett lyckat verkställande av regleringen bland annat förutsätter ny kompetens hos tillsynsmyndigheterna samt utveckling av enhetlig verksamhetspraxis både i fråga om ordnandet av tjänster och i fråga om tillsynen över produktionen. Också de nya uppgifterna i anslutning till användningen och rapporteringen av tillsynsuppgifter ökar tillsynsmyndigheternas behov av kompetens och andra resurser. Utskottet ser det som angeläget att tillräckliga medel tilldelas om uppgifterna ökar.  

Vid utskottets sakkunnighörande fästes uppmärksamhet vid frågor som gäller privata tjänsteproducenters egenkontroll, välfärdsområdets möjligheter att reagera på missförhållanden eller brister som direkt påverkar klient- eller patientsäkerheten, välfärdsområdets och tillsynsmyndigheternas befogenheter, genomförandet av tillsynen när välfärdsområdena samarbetar över gränserna för regionförvaltningsverkets verksamhetsområde, inledandet av ett tillsynsärende samt tillsynsmyndighetens rätt till information. Utskottet föreslår preciseringar av 40, 41, 44, 46 och 49 § i förslaget till lag om ordnande av social- och hälsovård på det sätt som beskrivs närmare nedan i detaljmotiveringen. Utskottet konstaterar att avsikten är att lagarna om privat hälso- och sjukvård och privat socialservice ska ändras så att de motsvarar bestämmelserna om egenkontroll i lagen om ordnande av social- och hälsovård som en del av de ändringar som föreslås i RP 56/2021 (Sote100). Dessutom har utskottet fått kännedom om att social- och hälsovårdsministeriet har för avsikt att utvärdera bestämmelserna om tillsynen över social- och hälsovården och om tillsynsmyndigheternas egenkontroll ännu under denna regeringsperiod. Bedömningen av tillsynen gäller både offentliga tjänsteanordnare och tjänsteproducenter och privata tjänsteproducenter. 

Utskottet framhåller att tillsynsmyndighetens kompetens och roll behöver stärkas i synnerhet i de uppgifter som hänför sig till styrningen av och tillsynen över organiseringsansvaret, där det utöver reaktiv tillsyn finns ett behov av omfattande proaktiv och interaktiv tillsynsverksamhet. Likaså bör tillsynsrollen stärkas när det gäller att främja och stödja föregripande styrning och egenkontroll i anslutning till produktionsansvaret och att vidta myndighetstillsynsåtgärder i situationer där egenkontrollen av någon anledning inte räcker till för att säkerställa tillräckliga, ändamålsenliga och säkra tjänster. Tillsynsmyndigheten ska ha förmåga att i rätt tid och vid behov också med kraftiga medel ingripa i verksamhet som äventyrar klient- och patientsäkerheten. Reformen förutsätter också att tillsynsmyndigheten utvecklar ny verksamhetspraxis och förbättrar förmågan att rapportera den tillsynsinformation som uppstår till följd av tillsynen över social- och hälsovården. Tillsynen föreslås även omfatta styrning av tjänsteproducenterna och tillhörande utvärderingsbesök. 

Utskottet välkomnar att förslaget förbättrar tillsynsmyndigheternas möjligheter att styra och övervaka lagligheten i såväl den egna produktionen som produktionen av köpta tjänster jämfört med nuläget. Även om tillsynsmyndigheterna redan nu har omfattande befogenheter, blir tillsynsmyndigheternas verksamhetsmöjligheter tydligare och effektivare till följd av förslaget. 

Ordnandet av social- och hälsovården i Nyland

Lagförslag 5 innehåller bestämmelser om ordnandet av social- och hälsovården samt räddningsväsendet i Nyland (nedan även Nylandslagen). Syftet med lagen är enligt dess 1 § att främja och upprätthålla befolkningens hälsa och välfärd samt säkerställa jämlika, samspelta och kostnadsnyttoeffektiva social- och hälsovårdstjänster i Nyland. 

Enligt lagförslaget om en särlösning har landskapet Nyland till skillnad från de övriga landskapen fyra välfärdsområden som ska överta de uppgifter inom social- och hälsovården och räddningsväsendet som kommunerna för närvarande ansvarar för. Helsingfors stad står utanför indelningen i välfärdsområden och har fortfarande ansvaret för att ordna dessa tjänster. I fråga om uppgifterna inom den specialiserade sjukvården och universitetssjukhusverksamheten har uppgifter föreskrivits för HUS-sammanslutningen genom lag. Dessutom kan välfärdsområdena överföra uppgifter till HUS utifrån det organiseringsavtal för HUS som ska regleras genom lag. 

Särlösningen för Nyland avviker från den modell som föreslås för landet i övrigt när det gäller förvaltningsmodellen för ordnandet av social- och hälsovården och räddningsväsendet. Såsom det konstateras ovan i avsnittet om integration genomförs integreringen av organiseringsansvaret i fråga om en aktör som ordnar social- och hälsovård inte på samma sätt som i landet i övrigt. 

I propositionen (s. 1075) motiveras särlösningen för Nyland med att utgångspunkterna för verksamheten i Nyland skiljer sig från det som gäller landet i övrigt. Att organiseringsansvaret i Nyland kan delas upp på flera aktörer beror enligt motiveringen på att området har ett större befolkningsunderlag än det övriga landet och en bred resursbas för personalens kompetens. I de övriga delarna av landet är det inte möjligt att bilda anordnarhelheter som är mindre än de nuvarande landskapen utan att det uppstår välfärdsområden med alltför svag bärkraft. I alla de övriga välfärdsområdena behövs det en centralkommun för att trygga välfärdsområdets bärkraft. Särlösningen gör det möjligt att genomföra reformen på ett mer kontrollerat sätt än vad en modell med endast ett välfärdsområde medger, uppger regeringen. Ett av de viktigaste målen har enligt propositionen varit att särlösningen också ska garantera HUS verksamhet. HUS har såväl i Nyland som inom samarbetsområdet på regional nivå och på riksnivå uppgifter inom den specialiserade sjukvården som bör tryggas vid genomförandet av reformen. Befolkningsunderlaget för de anordnare som i första hand svarar för ordnandet av social- och hälsovården i landskapet Nyland avviker inte heller väsentligt från de välfärdsområden som bildats enligt landskap. Endast Östra Nylands välfärdsområde hör till de minsta välfärdsområdena. 

Grundlagsutskottet (stycke 116) anser att det med beaktande av lagens syfte har lagts fram godtagbara argument för särlösningen. 

Förvaltningsutskottet anser i sitt utlåtande (s. 25) att en särlösning för Nyland är motiverad med hänsyn till att Nyland är klart större än de övriga landskapen och att förhållandena i Nyland avviker från de övriga landskapen. I Nyland finns tre av de fyra största städerna i Finland. Dessutom finns det i landskapet flera starka kranskommuner som i fråga om invånarantal och förhållanden kan jämföras med många centrala städer i andra landskap. 

Vid social- och hälsovårdsutskottets sakkunnigutfrågningar har särlösningen i Nyland å ena sidan fått stöd och å andra sidan även rönt kritik. Lösningen har ifrågasatts särskilt eftersom den strukturella integrationen inte förverkligas i Nyland på grund av uppdelningen av organiseringsansvaret. Denna uppdelning av organiseringsansvaret har också bedömts kunna leda till ökade kostnader, deloptimering, överlappande produktion samt ökad konkurrens om kompetent arbetskraft. 

Utskottet hänvisar för det första till att kommunerna i området har bedömt att den struktur som föreslås är den mest genomförbara och beaktar regionens särskilda befolkningsstruktur. Med tanke på tryggandet av tjänsterna anser utskottet att den motivering om minimering av riskerna i samband med genomförandet som lyfts fram i proposition (s. 216) är vägande. Storleken på den förändring som hänför sig till områdets stora storlek utgör som sådan med tanke på tryggandet av tjänsterna en risk som kan förhindras genom att ändringens omfattning minskas. Även i Nyland sker förändringen dock i samma riktning som i det övriga landet, eftersom organiseringsansvaret för basnivån med undantag för Helsingfors överförs till ett större område än en kommun, för vilket det föreskrivs en motsvarande förvaltningsmodell för direkt demokrati som för resten av Finland. Trots att organiseringsansvaret fördelas mellan välfärdsområdena i Nyland och Helsingfors stad samt HUS-sammanslutningen, skapar välfärdsområdenas ökande storlek och därmed bättre organiseringsförmåga samt det minskande antalet organisatörer dock potential för ett mer kontrollerat samarbete mellan basnivå och specialiserad nivå i Nyland som helhet. Utskottet betonar ur funktionell synvinkel betydelsen av samarbete och avtal mellan områdena, så att samma fördelar kan uppnås i Nyland som i de integrerade välfärdsområdena. 

Utskottet betonar att särlösningen i Nyland bör följas och utvärderas noggrant i synnerhet med tanke på en jämlik tillgång till tjänster och tjänsternas kvalitet samt kostnadseffektivitet samt att det vid behov ska vidtas åtgärder om det förekommer deloptimering i genomförandet av tjänsterna. 

HUS-sammanslutningens organiseringsansvar och organiseringsavtal. I 5 § i den föreslagna Nylandslagen föreskrivs det om de tjänster för vilka HUS-sammanslutningen har organiseringsansvaret. I paragrafen föreskrivs det om HUS-sammanslutningens ansvar bland annat för de tjänster som ska centraliseras, uppgifter som hör till universitetssjukhuset, prehospital akutsjukvård och brådskande vård, med undantag för brådskande primärvård. I paragrafen föreskrivs det dessutom om ansvar för de uppgifter som med tanke på kvaliteten och patientsäkerheten tryggar en tillräcklig volym och kompetens för den specialiserade sjukvården inom HUS-sammanslutningen. I 6 § föreskrivs det om andra uppgifter som hör till HUS-sammanslutningen. 

I 3 kap. i Nylandslagen finns bestämmelser om organiseringsavtalet för HUS, som är ett inbördes avtal mellan välfärdsområdena i Nyland, Helsingfors stad och HUS. I avtalet avtalas om arbetsfördelningen, samarbete och samordning av verksamheten när det gäller ordnandet av tjänster. Det går inte att avtala annorlunda om de uppgifter som enligt lag hör till HUS. 

Vid utskottets sakkunnigutfrågningar har det framförts oro för att gränsdragningen mellan organiseringsavtalet för HUS och HUS-sammanslutningens organiseringsansvar förblir oklar i synnerhet när det gäller vilka uppgifter som hör till HUS enligt 5 § 2 mom. 6 punkten i Nylandslagen. Enligt den punkten ska HUS ansvara de tjänster inom den specialiserade sjukvården som ordnandet av de tjänster som avses i 1–5 punkten förutsätter för att garantera en tillräcklig kvantitativ och innehållsmässig helhet när det gäller HUS-sammanslutningens tjänster inom den specialiserade sjukvården, i syfte att säkerställa kompetensen, patientsäkerheten, tjänsternas kvalitet och kostnadsnyttoeffektiviteten. 

Utskottet konstaterar att den föreslagna bestämmelsen kan leda till spänningar mellan HUS-sammanslutningen och välfärdsområdena i området när det gäller tolkningen av bestämmelsen. Utskottet betonar att skötseln av de övriga uppgifter som definieras i bestämmelsen förutsätter en tillräckligt stor servicevolym inom olika specialiteter och funktioner för att specialkompetensen ska kunna tryggas. Utan en tillräcklig servicevolym är det inte möjligt att specialisera sig eller upprätthålla specialkompetensen och kvaliteten samt patientsäkerheten. Dessutom blir verksamheten dyr och ineffektiv, om volymen av HUS-sammanslutningens verksamhet till väsentliga delar minskar. 

Utskottet konstaterar att för att särlösningen ska fungera måste Nylands välfärdsområden, Helsingfors stad och HUS-sammanslutningen kunna bedrivare ett närmare strategiskt samarbete än för närvarande. Det centrala målet för samarbetet måste vara de strategiska mål och mätare som gemensamt och gemensamt ställts upp för alla aktörer och genom vilka den ägarstyrning som Nylands välfärdsområden och Helsingfors stad riktar till HUS-sammanslutningen är så enhetlig som möjligt både på strategisk och operativ nivå. Syftet med dessa strategiska mål bör enligt utskottet ur vara att genomföra tjänsterna på ett sätt som är fungerande ur kundens synvinkel samt att säkerställa tjänsternas kvalitet och patientsäkerheten såväl inom HUS-sammanslutningen som inom välfärdsområdena. 

Utskottet betonar att man som en del av den ovan konstaterade uppföljningen av särlösningen för Nyland också bör följa upp och utvärdera hur avtalet om ordnande av social- och hälsovård fungerar med tanke på lika tillgång till tjänster och tjänsternas kvalitet samt kostnadseffektivitet och med tanke på en tillräcklig volym, kompetens och kvalitet i HUS-sammanslutningens verksamhet samt patientsäkerheten. Vid behov ska åtgärder vidtas för att avhjälpa missförhållandena. 

Patientrörlighetsdirektivet

Vid utskottets utfrågningar har sakkunniga lyft fram förhållandet mellan det så kallade patientrörlighetsdirektivet (Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/24/EU om tillämpningen av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård) och den reglering som nu föreslås. Utgångspunkten för direktivet är att patienten fritt får söka hälsotjänster i en annan EU- eller EES-stat och i Schweiz. En patient har rätt till ersättning för vård som han eller hon fått i en annan stat enligt samma grunder som om vården hade getts i patientens hemland. 

Patientrörlighetsdirektivet har genomförts i Finland genom en lag om gränsöverskridande hälso- och sjukvård (1201/2013, nedan gränslagen), som trädde i kraft vid ingången av 2014. Gränslagen samlar förfaranden i anslutning till gränsöverskridande hälso- och sjukvård och nationella bestämmelser om ersättning för kostnader för gränsöverskridande hälso- och sjukvårdstjänster. I propositionen om social- och hälsovårdsreformen föreslås inga ändringar i den gällande lagen om gränsöverskridande hälso- och sjukvård, genom vilken patientrörlighetsdirektivet har genomförts i Finland. Social- och hälsovårdsreformen gäller inte ersättningarna i fråga, utan det nationella servicesystemet i Finland och i fråga om det särskilt överföringen av organiseringsansvaret. Enligt inkommen utredning förutsätter social- och hälsovårdsreformen tekniska ändringar i gränslagen. Det har föreslagits att ändringarna görs i samband med de så kallade Sote100-lagförslagen (RP 56/2021 rd). Vid social- och hälsovårdsministeriet har det dessutom tillsatts ett projekt för att bedöma vilka konsekvenser ändringarna i sjukförsäkringslagen har för ersättningsprocessen för sjukvårdskostnader som uppkommit utomlands samt för att kartlägga de ändringsbehov som framkommit i samband med verkställigheten. 

Reformen av räddningsväsendet

Utskottet hänvisar till förvaltningsutskottets utlåtande, där den reform av räddningsväsendet, som hör till dess ansvarsområde, har behandlats ingående (s. 40—54). Det föreslås att de uppgifter inom räddningsväsendet som kommunerna ansvarar för överförs på de 21 välfärdsområden som ska inrättas. Helsingfors stad ansvarar även i fortsättningen för ordnandet av räddningsväsendet. Räddningsväsendets nuvarande områdesindelning motsvarar i huvudsak de välfärdsområden som bildas. Det sker dock förändringar i områdesindelningen inom räddningsområdet i Uleåborgs-Nordöstra Österbotten i Norra Österbotten och inom räddningsområdet i Mellersta Nyland, som indelas i de kommande välfärdsområdena Mellersta Nyland och Vanda-Kervo. 

Den föreslagna lagen om ordnande av räddningsväsendet (lagförslag 3), som ingår i propositionen, tillämpas på ordnande, utveckling, styrning och tillsyn över det räddningsväsende som omfattas av välfärdsområdets organiseringsansvar. I den så kallade Nylandslagen (lagförslag 5) föreskrivs det om åtskiljande av förvaltningen av och ekonomin för Helsingfors stads räddningsväsende. Finansieringsansvaret för räddningsväsendet överförs från kommunerna till staten. Bestämmelserna om grunderna för finansieringen av räddningsväsendet finns i lagen om välfärdsområdenas finansiering (lagförslag 7). 

Räddningsverken är i nästan alla räddningsområden producenter av prehospital akutsjukvård. Räddningsverken och avtalsbrandkårerna sköter i hela landet största delen av första insatsen, som hör till den prehospitala akutsjukvården. Social- och hälsovårdsutskottet anser det i likhet med förvaltningsutskottet vara nödvändigt att den synergifördel som den täta kopplingen mellan räddningsverksamheten och den prehospitala akutsjukvården medför tryggas. Ett av syftena med reformen är att säkerställa att välfärdsområdenas räddningsverk har möjlighet att producera prehospital akutsjukvård i hela landet. 

Målet med reformen är att trygga och upprätthålla tillgången till, omfattningen av och kvaliteten på räddningsväsendets tjänster samt att utveckla den riksomfattande enhetligheten i räddningsväsendets tjänster och effektivisera verksamhetens verkningsfullhet. Dessutom strävar man efter att förbättra beredskapen inför storolyckor och andra störningar, undantagsförhållanden och tillhörande befolkningsskyddssituationer. En viktig del av hanteringen av nödsituationer är förmågan att kommunicera med medborgarna på deras modersmål. Social- och hälsovårdsutskottet betonar att utbildningen av svenskspråkig räddningspersonal bör stärkas så snabbt som möjligt. 

Förvaltningsutskottet understödde i sitt utlåtande målen för reformen. För att uppfylla dessa mål krävs ett fungerande och tillräckligt tätt nätverk av brandstationer samt ett fungerande samarbete med avtalsbrandkårer och andra aktörer. Förvaltningsutskottet anser det vara viktigt att räddningsväsendets närservice i regel bevaras oförändrad och åtminstone på nuvarande nivå, för att tillhandahållandet av snabb hjälp ska kunna säkerställas i olyckssituationer. Detta är möjligt endast genom att man säkerställer tillräcklig finansiering för skötseln av räddningsväsendets uppgifter. Välfärdsområdet beslutar om hur den statliga finansieringen ska fördelas för skötseln av välfärdsområdets uppgifter. Grunderna för de kalkylerade kostnaderna fastställs dock separat för räddningsväsendet. Utskottet anser liksom förvaltningsutskottet att det är nödvändigt att man i reformen ser till att räddningsväsendet får tillräcklig finansiering och att närservicen inom räddningsväsendet hålls på en nivå som motsvarar den nuvarande. 

Det är livsviktigt att sörja för att systemet med avtalsbrandkårer fungerar med tanke på servicesystemets funktion inom räddningsväsendet. Avtalsbrandkårernas betydelse som producenter av räddningsväsendets tjänster eller som stöd till dem framhävs särskilt i glesbygden. Förvaltningsutskottet betonar att avtalsbrandkårernas verksamhetsbetingelser på lång sikt bör tryggas genom olika åtgärder. Social- och hälsovårdsutskottet omfattar denna ståndpunkt. 

Förvaltningsutskottet betonar att räddningsväsendet i den lagstiftning som ska stiftas är en separat sektor som till sin ställning kan jämställas med social- och hälsovården också inom välfärdsområdet. Ett välfärdsområde beslutar dock med stöd av sin självstyrelse om sin egen organisation. Räddningsväsendets uppgifter överförs som ett separat ansvarsområde till välfärdsområdets organiseringsansvar. Förvaltningsutskottet betonar att sektorerna är jämlika i den föreslagna lagstiftningen. 

Konsekvenserna av särlösningen för Nyland inom räddningsväsendet

Förvaltningsutskottet anser att den föreslagna särlösningen för Nyland är motiverad också ur räddningsväsendets synvinkel. Nyland är betydligt större än de övriga landskapen och förhållandena i området avviker från förhållandena i de övriga landskapen. Till exempel det stora antalet invånare i området medför också andra utmaningar för räddningsväsendet än på andra håll i Finland. 

Förvaltningsutskottet har också pekat på Helsingfors stads särdrag ur räddningsväsendets synvinkel, det vill säga bland annat de trafikrelaterade utmaningar som stadsstrukturen medför och pendlingens konsekvenser för de risker som baserar sig på antalet personer. Huvudstaden har också funktioner som är livsviktiga för samhället och näringslivet samt kritisk infrastruktur, tjänster och funktioner som kräver en annan beredskap och andra resurser än i resten av landet. Också social- och hälsovårdsutskottet anser det vara viktigt att dessa särdrag kan beaktas också i bestämningsfaktorerna för finansieringen av räddningsväsendet. 

Räddningsverken som producenter av prehospital akutsjukvård

Enligt 39 § i den gällande hälso- och sjukvårdslagen ska samkommunen för ett sjukvårdsdistrikt organisera den prehospitala akutsjukvården inom sitt område. En samkommun kan organisera den prehospitala akutsjukvården inom sitt område genom att sköta verksamheten själv, genom att ordna vården i samarbete med räddningsväsendet i området eller med en annan samkommun för ett sjukvårdsdistrikt eller genom att anskaffa servicen från någon annan serviceproducent. För närvarande producerar sex sjukvårdsdistrikt prehospital akutsjukvård som egen verksamhet. Räddningsverket deltar i produktionen av prehospital akutsjukvård i 14 sjukvårdsdistrikt. I sju sjukvårdsdistrikt finns utöver den prehospitala akutsjukvård som produceras som egen verksamhet och i samarbete med räddningsverket även privata producenter av prehospital akutsjukvård. 

Räddningsväsendet är en betydande tjänsteproducent inom prehospital akutsjukvård som social- och hälsovårdsväsendet ansvarar för. Räddningsverken och avtalsbrandkårerna sköter i hela landet största delen av första insatsen, som hör till den prehospitala akutsjukvården. Räddningsväsendet är dock inte en del av social- och hälsovården utan en egen separat sektor vars ställning kan jämföras med social- och hälsovården även i välfärdsområdena. Förvaltningsutskottet ansåg det i sitt utlåtande vara nödvändigt att räddningsväsendets möjligheter att producera prehospital akutsjukvård tryggas också i de välfärdsområden som ska inrättas. Bevarandet av den synergifördel som den täta kopplingen mellan räddningsväsendet och den prehospitala akutsjukvården medför inom serviceproduktionen är en viktig grund för att överföra räddningsväsendet till välfärdsområdena. För det krävs att servicestrukturen inom räddningsväsendet och social- och hälsovårdsväsendet organiseras i enlighet med en enhetlig områdesindelning och organiseringsmodell. 

Räddningsväsendet kan med stöd av den föreslagna lagstiftningen även i fortsättningen producera prehospital akutsjukvård som välfärdsområdets egen verksamhet, när välfärdsområdet i egenskap av anordnare och räddningsväsendet i egenskap av producent organisatoriskt ingår i en och samma juridisk person. HUS-sammanslutningen har enligt den föreslagna lagstiftningen organiseringsansvar i Nyland bland annat för den prehospitala akutsjukvård som avses i 39 § i hälso- och sjukvårdslagen. Inom HUS-området kan tjänsterna enligt inkommen utredning skaffas genom så kallad omvänd upphandling hos en anknuten enhet enligt 15 § 6 mom. i lagen om offentlig upphandling och koncession (1397/2016), eftersom välfärdsområdena i Nyland och Helsingfors stad har bestämmande inflytande över HUS-sammanslutningen. 

Utskottet anser i likhet med förvaltningsutskottet det vara viktigt att räddningsverken i välfärdsområdena i Nyland och Helsingfors stad även i fortsättningen kan producera prehospital akutsjukvård. När räddningsväsendet har möjlighet att producera prehospital akutsjukvård kan man säkerställa en produktiv synergi i användningen av räddningsväsendets och den brådskande prehospitala akutsjukvårdens resurser och garantera en effektiv verksamhet i gränsytan mellan räddning av olycksoffer och vård av patienter. Det är dock de ansvariga välfärdsområdena och, i Nyland, HUS-sammanslutningen som avgör hur prehospital akutsjukvård och första insats ska produceras. 

Utskottet föreslår på det sätt som förvaltningsutskottet föreslagit att 5 § i lagförslag 3 kompletteras med ett bemyndigande att utfärda förordning, enligt vilket närmare bestämmelser om fördelningen av kostnaderna och ersättningarna för uppgifter som samlats till större helheter får utfärdas genom förordning av inrikesministeriet. Dessutom föreslås det att 6 § i samma lagförslag ändras så att beslutet om servicenivån för räddningsväsendet inte underställs regionförvaltningsverket för fastställelse, utan att regionförvaltningsverket ger ett utlåtande i ärendet i beredningsskedet. 

Grundlagsutskottet konstaterade i sitt utlåtande att kriterierna i 11 § i lagförslag 3 om att investeringarna ska vara vittsyftande och betydande synnerligen allmänt hållna (stycke 105). Social- och hälsovårdsutskottet föreslår att momentet preciseras. 

Finansieringen

Modellen för finansiering av välfärdsområdena

Bestämmelser om statlig finansiering för att täcka kostnaderna för de uppgifter som hör till välfärdsområdenas organiseringsansvar föreslås ingå i lagen om välfärdsområdenas finansiering (lagförslag 7, nedan även finansieringslagen). Finansieringen av välfärdsområdena baserar sig till stor del på statlig finansiering och till en del på klient- och användaravgifter. Eftersom staten tar ansvar för finansieringen av välfärdsområdena, överförs på hela landets nivå ett belopp av den kommunala ekonomins inkomster som motsvarar kostnaderna för de uppgifter som överförs till finansieringen av välfärdsområdena för att förhindra en höjning av den totala skattegraden. I och med social- och hälsovårdsreformen överförs över hälften (cirka 59 %) av kostnaderna för kommunernas driftsekonomi till välfärdsområdena, när kommunernas lagstadgade uppgifter minskar avsevärt. De nettokostnader som överförs beräknas enligt inkommen utredning uppgå till uppskattningsvis 20,6 miljarder euro enligt nivån 2022. Av dessa beräknas social- och hälsovårdstjänsternas andel vara cirka 10,16 miljarder euro och räddningsväsendets andel cirka 470 miljoner euro. 

Överföringen av kostnader och inkomster är kostnadsneutral på hela landets nivå. Däremot kan de kostnader och inkomster som överförs avvika avsevärt från varandra i enskilda kommuner. De kommunvisa skillnaderna begränsas dock genom de ändringar som föreslås i statsandelssystemet samt genom utjämningselementen. På riksnivå är förändringen cirka 22 miljoner euro positiv, vilket beror på att kommunernas ansvar för finansieringen av läkarhelikopterverksamheten upphör från och med 2023. 

Enligt inkommen utredning uppskattas det belopp som överförs från statsandelssystemet för kommunal basservice till finansieringen av välfärdsområdena uppgå till cirka 5,3 miljarder euro. Av kompensationerna för skatteförluster överförs sammanlagt cirka 1,8 miljarder euro. Dessutom överförs från kommunerna till välfärdsområdena 12,8 miljarder euro i kommunalskatt och en tredjedel av kommunernas intäkter av samfundsskatten (0,67 miljarder euro). Överföringen av kommunalskatten genomförs genom att kommunalskattesatsen för alla kommuner sänks med 12,39 procentenheter (uppskattningen i kalkylen enligt 2020 års nivå var 13,26 procentenheter). 

Den statliga finansieringen är kalkylmässig och generell. Den kalkylerade finansieringen av social- och hälsovårdsuppgifterna är i stor utsträckning behovsbaserad och baserar sig på en undersökning som Institutet för hälsa och välfärd publicerade i april 2020. Utöver behovet av social- och hälsovårdstjänster (81,45 %) beaktas i modellen invånarunderlaget (13,4 %) samt bestämningsgrunder som beskriver olika förhållanden i välfärdsområdena (4 %), såsom främmande språk, tvåspråkighet, befolkningstäthet, skärgårdskaraktär och samiskspråkighet. I finansieringen ingår dessutom en koefficient som beskriver främjandet av välfärd och hälsa (1 %). 

Merparten (81,45 %) av finansieringen av social- och hälsovården ska inriktas utifrån antalet invånare per åldersgrupp och servicebehoven i välfärdsområdena. Av detta står servicebehovet inom hälso- och sjukvården för 48,185 procentenheter, servicebehovet inom äldreomsorgen för 16,112 procentenheter och servicebehovet inom socialvården för 17,153 procentenheter av finansieringen. Finansieringsnivån justeras årligen, varvid man beaktar den uppskattade ökningen av servicebehovet och kostnadsnivån samt eventuella förändringar i välfärdsområdenas uppgifter och skyldigheter. Dessutom justeras den kalkylerade finansiering som beviljats välfärdsområdet årligen i efterhand i hela landet så att den motsvarar de faktiska kostnaderna. Syftet med detta är att säkerställa att den kalkylerade finansieringen inte tappar kopplingen till de faktiska kostnaderna. 

För kostnaderna under övergångsperioden höjs det uppskattade servicebehovet för socialutgifterna inom social- och hälsovården med 0,2 procentenheter 2023—2029. Den uppskattade ökningen av servicebehovet beaktas fullt ut i finansieringsnivån för det år då reformen träder i kraft och det därpå följande året (åren 2023 och 2024 enligt propositionen), men därefter beaktas ökningen av servicebehovet till 80 procent. Den årliga förändringen i finansieringen jämfört med nuläget är i slutet av övergångsperioden (2029) högst +200 euro/invånare och -100 euro/invånare. Den överskjutande delen av den maximala förändringen utjämnas genom en tills vidare permanent övergångsutjämning. 

Finansieringen av räddningsväsendet kommer enligt förslaget att riktas enligt välfärdsområdets invånarantal (65 procent), invånartäthet (5 procent) och riskfaktorer (30 procent). 

Social- och hälsovårdsutskottet instämmer i finansutskottets (s. X) uppfattning att en allmän och kalkylerad finansiering som i huvudsak baserar sig på servicebehovet samt för räddningsväsendets del baserar sig på invånarantal, befolkningstäthet och riskfaktorer i princip är en motiverad modell för fördelning av resurserna. Modellen grundar sig på ett starkt informationsunderlag som är betydligt mer täckande än det underlag som i dag används i kommunernas statsandelssystem. Man har beaktat de faktorer som bygger på forskningsmaterial och som har en klart påvisad betydelse för välfärdsområdets invånares behov av social- och hälsovårdstjänster och för kostnaderna för dem samt några faktorer som rör de regionala särdragen. I finansieringsmodellen framhävs behovsfaktorernas roll, vilket kan anses ligga i linje med de allmänna social- och hälsopolitiska målen. Den lägger också en grund för mer jämlika tjänster i olika regioner. 

Utskottet konstaterar att välfärdsområdenas särdrag kommer att beaktas i finansieringskriterierna för räddningsväsendet. Den kalkylerade finansieringen av räddningsväsendet representerar enligt utskottet en helhetsmodell där tillväxtområdena beaktas i kriteriet för invånarantal och glesbygden i kriteriet för befolkningstäthet. Riskfaktorn är ett kriterium som beaktar räddningsväsendets servicenivå, det vill säga nationella, regionala och lokala behov och olycksrelaterade hot eller andra hot. 

Finansutskottet anser i sitt utlåtande (s. XX) att det är viktigt att barnbudgeteringen etableras i budgetpropositionen för 2023, då den egentliga verksamheten inom välfärdsområdena ska inledas. Finansutskottet konstaterar att statsrådets kansli har tillsatt en arbetsgrupp för att utreda barnbudgeteringen som en del av den nationella barnstrategin. Målet är att främja barnens rättigheter och bedömningen av konsekvenserna för barn i budgetprocessen och på olika förvaltningsnivåer. Enligt finansutskottet är det viktigt att bedömningen av konsekvenserna för barn stöder statsrådets, välfärdsområdenas och kommunernas beslutsfattande. 

Social- och hälsovårdsutskottet omfattar finansutskottets anmärkningar. Enligt FN:s kommitté för barnets rättigheter ska konventionsstaten beakta alla barns rättigheter i alla skeden av sin budgetprocess och i alla sina förvaltningssystem på nationell och lokal nivå. Utskottet betonar skyldigheten enligt 7 § 2 mom. i lagen om ordnande av social- och hälsovård att välfärdsområdet i sitt beslutsfattande ska beakta de uppskattade konsekvenserna av sina beslut för människors välfärd och hälsa enligt befolkningsgrupp, såsom exempelvis barn. Utskottet konstaterar att utvecklandet av barnbudgeteringen förutsätter ett nära samarbete mellan kommunerna och välfärdsområdena, eftersom båda i fortsättningen kommer att ha ansvar för tjänster för barn. Utvecklandet av detta gränssnittssamarbete förutsätter att aktörerna utvecklar nya verksamhetssätt och samarbetsstrukturer. Det krävs också enhetliga dataspecifikationer för genomförandet av barnbudgeteringen och för den anknytande bedömningen av konsekvenserna för barn. Utskottet anser det vara viktigt att statsrådet bereder genomförandet av barnbudgetering i välfärdsområdenas årliga budget så snart som möjligt efter det att välfärdsområdenas verksamhet har inletts. Utskottet föreslår ett uttalande om detta (Utskottets förslag till uttalande 13

Anslagens storlek

Finansieringens tillräcklighet påverkas dels av nivån på den totala finansiering som riktas till välfärdsområdena, dels av de faktorer på basis av vilka finansieringen riktas till enskilda välfärdsområden. 

Enligt propositionen ska nivån på finansieringen av välfärdsområdena i hela landet höjas årligen så att man på förhand beaktar ökningen av servicebehovet inom social- och hälsovården, höjningen av kostnadsnivån samt eventuella nya uppgifter inom välfärdsområdena. I efterhand på basis av de bokslutsuppgifter som färdigställts varje år justeras välfärdsområdenas faktiska kostnader för hela landet så att de motsvarar de kalkylerade kostnaderna för bokslutsåret i fråga. I fråga om räddningsväsendet beaktas inte motsvarande ökning av servicebehovet. Som grund för bedömningen av förändringen i servicebehovet används den beräknade ökningen av servicebehovet enligt den analysmodell för sociala utgifter som Institutet för hälsa och välfärd har utvecklat, dvs. den s.k. socialutgiftsmodellen. 

Socialutgiftsmodellen baserar sig på den nuvarande användningen av tjänster enligt åldersgrupp, och utifrån den görs bedömningar av den framtida användningen av tjänsterna. En central drivkraft i modellen är förändringarna i befolkningsstrukturen. Befolkningens åldrande syns alltså i modellen som ett ökat servicebehov under de kommande åren. Enligt socialutgiftsmodellen beräknas ökningen av servicebehovet inom social- och hälsovården till följd av befolkningens förändrade åldersstruktur till i medeltal ca 1 procent per år under perioden 2023—2027. 

Enligt 3 § i den föreslagna finansieringslagen ska välfärdsområdena beviljas statlig finansiering utifrån välfärdsområdets invånarantal, faktorer som beskriver behovet av social- och hälsovårdstjänster, befolkningstätheten, inslaget av personer med ett främmande språk som modersmål, tvåspråkigheten, karaktären av skärgård, samiskspråkigheten, åtgärder som främjar hälsa och välfärd samt riskfaktorer inom räddningsväsendet. Finansieringen baserar sig i huvudsak på det uppskattade servicebehovet inom social- och hälsovården. De faktorer som gäller servicebehov grundar sig enligt propositionen på en undersökning av Institutet för hälsa och välfärd som publicerades i april 2020. 

I 11 § i förslaget till finansieringslag föreskrivs det om de förutsättningar under vilka ett enskilt välfärdsområde utöver den kalkylerade finansieringen har rätt att av staten få tilläggsfinansiering till det belopp som behövs när de tjänster som tryggas i grundlagen äventyras. 

Social- och hälsovårdsutskottet konstaterar att det avgörande när det gäller att trygga en ändamålsenlig skötsel av social- och hälsovårdstjänsterna och uppgiften att ordna räddningsväsendet är att statens totala finansiering räcker till och att den fördelas rätt. För att trygga en tillräcklig finansiering av välfärdsområdena baserar sig den föreslagna finansieringsmodellen på de totala kostnaderna för tjänsterna, det ökade servicebehovet, förändringen i kostnadsnivån samt faktorer som beskriver servicebehovet och vissa andra bestämningsgrunder samt vid behov på statlig tilläggsfinansiering. Utskottet anser att de utgångspunkter som valts i propositionen är motiverade med tanke på finansieringens tillräcklighet. 

Social- och hälsovårdsutskottet delar finansutskottets åsikt (s. X) och konstaterar att finansieringsmodellen ger en tillräckligt bra utgångspunkt för reformen. Social- och hälsovårdsutskottet konstaterar liksom finansutskottet (s. X) och ekonomiutskottet (s. 5—6) att finansieringsmodellens funktion och finansieringens tillräcklighet ska bevakas och utvärderas samt vid behov omprövas. Grundlagsutskottet konstaterar (stycke 106) att bestämmelserna om finansieringen av välfärdsområdena sammantaget inte medför problem med avseende på 19 § 3 mom. i grundlagen. 

Bestämningsgrunder som beskriver servicebehovet och andra faktorer. Grundlagsutskottet har sett det som väsentligt att finansieringen av social- och hälsotjänsterna i tillräcklig grad motsvarar servicebehovet och att de kundavgifter som tas ut för social- och hälsotjänster inte blir så höga att de som behöver tjänsterna inte kan utnyttja dem (GrUU 15/2018 rd, s. 23). Grundlagsutskottet har i och för sig inget att anmärka mot bestämmelserna i 3 § i den föreslagna finansieringslagen (stycke 96). Grundlagsutskottet påpekar i varje fall att servicebehovskoefficienterna i stor utsträckning bör väga in faktorer som påverkar inte bara kostnaderna för hälso- och sjukvården utan också kostnaderna för socialvården. Dessutom är det nödvändigt att kontinuerligt utvärdera viktkoefficienterna och förteckningen över de faktorer som ska beaktas som behovskoefficienter. 

Sakkunniga i social- och hälsovårdsutskottet uttryckte oro över hur väl de behovsfaktorer som används för behovskoefficienterna avspeglar det faktiska servicebehovet i välfärdsområdena och de kostnader det medför. Också vid utfrågningarna i finansutskottet och ekonomiutskottet har uppmärksamhet fästs vid saken (FiUU 1/2021 rd, s. X, och EkUU 12/2021 rd, s. 5—6). Bland annat noterades det att behovsstandarden inte beaktar sådana skillnader i kostnadsnivån i olika delar av landet som är oberoende av verksamhetens effektivitet, trots att lönerna, hyrorna och många andra kostnadsfaktorer varierar mellan olika regioner och i huvudsak är högre i tillväxtcentra än i regioner på tillbakagång och i glesbygder. Det har också ansetts vara problematiskt att tilläggsfinansieringen via behovsstandarden kanaliseras till områden där kostnadsnivån inte nödvändigtvis stiger i samma takt som i tillväxtcentrumen. Även sjukdomsklassificeringarna i modellen har ansetts bristfälliga, eftersom de inte beaktar en stor del av de patienter som orsakar kostnader inom den specialiserade sjukvården. Till exempel omfattar de bara 54 procent av sjukdomsgrupperna i HUS. 

Social- och hälsovårdsutskottet konstaterar att man i de faktorer som beskriver servicebehovet har beaktat de faktorer som bygger på forskningsmaterial och som har en klart påvisad betydelse för välfärdsområdets invånares behov av social- och hälsovårdstjänster och för kostnaderna för dem samt några faktorer som rör de regionala särdragen. Utskottet anser det motiverat att man som utgångspunkt för finansieringsmodellen har valt en modell vars syfte är att säkerställa att det allmänna tryggar tillgodoseendet av de grundläggande fri- och rättigheterna genom att till centrala delar inrikta finansieringen utifrån servicebehovet på olika håll i landet. 

Utskottet konstaterar att den modell som beskriver servicebehovet inom social- och hälsovården redan länge har utvecklats av Institutet för hälsa och välfärd och dess föregångare Stakes. Inte heller som finansieringselement för social- och hälsovården är den ny, utan en behovskoefficient som baserar sig på Institutet för hälsa och välfärds tidigare forskning används redan som en del av det nuvarande statsandelssystemet för kommunal basservice. Den nyaste undersökningen baserar sig på bättre material än tidigare och täcker en större grupp faktorer som beskriver sjukdomar och servicebehovet inom socialvården. Undersökningen publicerades år 2020. I Institutet för hälsa och välfärds forskningsrapport ges en uttömmande beskrivning av det forskningsmaterial som använts. Som material används huvudsakligen uppgifter på individnivå som Institutet för hälsa och välfärd samlat in ur riksomfattande register. Uppgifterna om användningen av hälso- och sjukvård och äldreomsorg baserar sig i huvudsak på registret över vårdanmälningar inom social- och hälsovården. Dessa uppgifter har omvandlats till kostnader med hjälp av genomsnittliga nationella enhetskostnader. I fråga om öppenvårdstjänster inom socialvården finns det inte tillgång till användaruppgifter som täcker hela befolkningen. Därför bedöms koefficienterna för socialvården i de områden där det finns tillgängliga uppgifter om användningen av öppenvårdstjänster. Utskottet betonar dock att bristen på indikatorer inte får leda till att de sociala servicebehoven inte beaktas tillräckligt i finansieringen. 

Vid den fortsatta beredningen är det motiverat att bedöma bland annat de regionala kostnadsfaktorerna samt andra bestämningsfaktorer och viktkoefficienter som inverkar på finansieringen. Beräkningsmodellen måste också kunna reagera om en del servicebehov förändras snabbt i välfärdsområdena, men samtidigt måste det säkerställas att finansieringen är förutsägbar. 

I enlighet med förslaget till finansieringslag justeras behovsfaktorerna och deras viktkoefficienter första gången från och med finansieringen för 2023. Bestämmelser om de behovsfaktorer som beskriver behov och kostnader i fråga om tjänster och deras viktkoefficienter utfärdas därefter med högst fyra års mellanrum med utgångspunkt i undersökningar som utförs av Institutet för hälsa och välfärd. Om viktkoefficienterna föreskrivs dessutom genom förordning av statsrådet i samband med ändringar av välfärdsområdenas uppgifter genom att den kalkylerade effekten av uppgiftsändringen beaktas i viktkoefficienterna. 

Institutet för hälsa och välfärd har enligt inkommen utredning inlett en fortsatt undersökning av servicebehovsmodellen tillsammans med Statens ekonomiska forskningscentral (VATT). Avsikten är att resultaten ska finnas tillgängliga i början av 2022. Således är det möjligt att beakta dem i finansieringen av välfärdsområdena 2023. Institutet för hälsa och välfärd strävar också kontinuerligt efter att utveckla modellens sjukdomsklassificering. I modellen fastställs en egen behovskoefficient för socialvården. Utskottet anser att den fortsatta forskningen är viktig och konstaterar samtidigt att utvecklandet av behovsfaktorerna är ett kontinuerligt utvecklingsarbete. Utskottet konstaterar att preciseringar av behovskoefficienterna är nödvändiga innan reformen träder i kraft för att reformen ska kunna genomföras på ett jämlikt sätt. Utskottet anser det vara viktigt att utomstående experter kan bedöma Institutet för hälsa och välfärds modell för behovskoefficienter. Utskottet föreslår ett uttalande om detta (Utskottets förslag till uttalande 5). 

Prisindex. Hur förändringen i kostnadsnivån inverkar på statens finansiering bestäms enligt 8 § i finansieringslagen utifrån prisindexet för välfärdsområdet. Indexet bildas av det allmänna förtjänstnivåindexet (0,60), konsumentprisindexet (0,30) och förändringen i välfärdsområdesarbetsgivarens socialskyddsavgifter (0,10). Grundlagsutskottet anser (stycke 99) att det är möjligt att den finansiering som staten anvisar välfärdsområdena så småningom avviker från de faktiska kostnaderna för ordnandet av tjänsterna, särskilt i områden med hög kostnadsnivå. Grundlagsutskottet anser att det kan vara befogat att ändra bestämmelserna om indexets struktur. Det är åtminstone nödvändigt att följa hur indexet och de faktiska kostnaderna för ordnandet motsvarar varandra. 

I fråga om kostnadsindex för välfärdsområdena konstaterar social- och hälsovårdsutskottet att avsikten har varit att det ska bildas så att välfärdsområdena inte själva genom sina beslut kan påverka indexets utveckling. Om man i välfärdsområdenas index till exempel i stället för det allmänna förtjänstnivåindexet använder områdenas förtjänstnivåindex, har välfärdsområdena enligt finansministeriets bedömning inga incitament att bromsa utvecklingen av förtjänstnivån, eftersom staten då finansierar löneförhöjningen fullt ut. Social- och hälsovårdsutskottet delar dock grundlagsutskottets ovan nämnda oro och konstaterar att prisindexets och de faktiska kostnaderna för ordnandet av social- och hälsovården efter att reformen trätt i kraft ska följas upp på det sätt som grundlagsutskottet förutsätter och indexets struktur ändras om finansieringen avviker från de faktiska kostnaderna. 

Bestämningsgrunder för finansieringen av räddningsväsendet. Finansieringen av räddningsväsendet bestäms i enlighet med 4 kap. i finansieringslagen utifrån invånarantalet, befolkningstätheten och riskfaktorerna. Den andel som betalas per invånare ska ha ett viktningsvärde på 13,424 procent på riksnivå vid finansieringen av social- och hälsovården i välfärdsområdena. Huvudvikten ska ligga på de faktorer som beskriver behovet av social- och hälsovårdstjänster och de omgivningsfaktorer som är kopplade till dem, och deras viktningsvärde utgör 85,576 procent. Därtill kommer främjandet av välfärd och hälsa med vikten 1 procent. 

Räddningsväsendets tjänster skiljer sig från social- och hälsovårdsväsendets tjänster såtillvida att så gott som alla räddningsväsendets tjänster tillhandahålls där kunden är (räddningsverksamhet vid olyckor) eller genomförs hos kunden (brandsyn, säkerhetskommunikation och utbildning). Detta förutsätter att det finns ett tillräckligt tätt nätverk av brandstationer. Räddningsväsendets aktionsberedskap och nätverket av brandstationer är av stor betydelse också med tanke på den första insats som räddningsväsendet gör. Utskottet konstaterar att välfärdsområdenas särdrag kommer att beaktas i finansieringskriterierna för räddningsväsendet. Den kalkylerade finansieringen av räddningsväsendet representerar en helhetsmodell där finansieringen med tanke på dess tillräcklighet riktas till olika välfärdsområden på det sätt som räddningsväsendets servicenivå förutsätter. 

Beviljande och utbetalning av tilläggsfinansiering. Med stöd av 11 § 1 mom. i förslaget till finansieringslag har ett enskilt välfärdsområde rätt att utöver den kalkylerade finansieringen av staten få tilläggsfinansiering till det belopp som behövs för att trygga ordnandet av tillräckliga social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster enligt 19 § 3 mom. i grundlagen och räddningsväsendets tjänster i anslutning till de grundläggande fri- och rättigheter som avses i 7, 15 och 20 § i grundlagen, om finansieringsnivån annars skulle äventyra tryggandet av tillräckliga tjänster. Vad som är tillräckliga resurser måste enligt propositionen (s. 870) då i sista hand bedömas utifrån de enskildas servicebehov och inte utifrån genomsnittet för hela befolkningen. 

I 11 § knyts erhållandet och beloppet av tilläggsfinansiering till dels att ordnandet av tjänster äventyras, dels att det finns behov. Tröskeln för att få tilläggsfinansiering är enligt grundlagsutskottet inte för hög i detta avseende (GrUU 15/2018 rd s. 23, GrUU 65/2018 rd s. 27—28). Med tanke på en tillräcklig finansiering och rättigheterna enligt 19 § 3 mom. i grundlagen är det av betydelse att det finns rätt till tilläggsfinansiering när villkoren är uppfyllda. Beviljandet av tilläggsfinansiering är till denna del inte beroende av statsrådets prövning. Grundlagsutskottet fäster i detta avseende uppmärksamhet vid ordalydelsen i 26 § 1 mom. i finansieringslagen, som för tydlighetens skull bör ändras så att uttrycket ”kan beviljas” ersätts med till exempel ”beviljas”. 

Social- och hälsovårdsutskottet föreslår att 26 § 1 mom. i finansieringslagen ändras på det sätt som grundlagsutskottet konstaterat (”kan beviljas” ersätts med ”beviljas”) för att den oklarhet som utskottet konstaterat inte ska uppstå. Utskottet framhåller statens ansvar i ett system som baserar sig på statlig finansiering och betonar att välfärdsområdet har rätt att av staten få tilläggsfinansiering till det belopp som behövs för att trygga social- och hälsovårdstjänsterna och räddningsväsendets tjänster, om finansieringsnivån i övrigt äventyrar ordnandet av dessa tjänster. 

Uppskattning av välfärdsområdenas finansiering åren 2023—2030

Utvecklingen av finansieringen av välfärdsområdena från och med 2023 har i beredningen av reformen beskrivits genom en kalkyl över finansieringstrycket. Syftet med kalkylen är att utifrån tillgänglig information beskriva hur finansieringen utvecklas i respektive välfärdsområde. Kalkylen bygger på ett stort antal antaganden, och därför bör man förhålla sig kritiskt till resultaten. 

Grunden för kalkylen utgörs av de kostnader som överförs från kommunerna (enligt nivån 2022), fastställandet av finansieringen i en tvärsnittssituation samt finansieringen under övergångsperioden. I kalkylen ökar finansieringen i hela landet till följd av det servicebehov och de prisförändringar som uppskattats i enlighet med finansieringslagen. I kalkylen har dessutom beaktats den temporära höjning av servicebehovet med 0,2 procentenheter som ingår i finansieringen för åren 2023—2029. Från och med 2025 beaktas 80 procent av den uppskattade ökningen. I kalkylen har det inte beaktats någon eventuell efterhandsjustering av finansieringen eller välfärdsområdenas behov av tilläggsfinansiering och inte heller eventuella framtida ändringar i fråga om välfärdsområdenas uppgifter. 

Utskottet konstaterar att de långsiktiga kalkylerna över finansieringstrycket preciseras i fortsättningen och att nästa prognos enligt den erhållna utredningen blir klar hösten 2021. Enligt utskottets syn ger kalkylen dock i ljuset av den tillgängliga informationen den bästa uppskattningen av den uppskattade totala utvecklingen av finansieringen per välfärdsområde, även om kalkylen är förknippad med osäkerhetsmoment. 

Tabell. Uppskattning av de kostnader som överförs 2022 och av finansieringens utveckling per välfärdsområde 2023–2030; Kalkyl över utgiftstrycket i finansieringen av välfärdsområdena 

Uppskattning av finansieringen av välfärdsområdena, miljoner euro 

2022 

2023 

2024 

2026 

2028 

2030 

Helsingfors 

2 350 

2 442 

2 527 

2 693 

2 900 

3 135 

Vanda + Kervo 

822 

862 

907 

1 012 

1 140 

1 259 

Västra Nyland 

1 566 

1 630 

1 691 

1 808 

1 954 

2 122 

Östra Nyland 

337 

350 

366 

402 

446 

484 

Mellersta Nyland 

671 

700 

726 

778 

844 

920 

Egentliga Finland 

1 817 

1 882 

1 956 

2 133 

2 324 

2 515 

Satakunta 

865 

891 

913 

972 

1 036 

1 106 

Egentliga Tavastland 

633 

654 

677 

732 

802 

863 

Birkaland 

1 930 

2 002 

2 068 

2 226 

2 407 

2 602 

Päijänne-Tavastland 

765 

792 

822 

893 

982 

1 067 

Kymmenedalen 

698 

717 

735 

770 

820 

874 

Södra Karelen 

520 

535 

549 

577 

614 

656 

Södra Savolax 

618 

634 

650 

680 

721 

766 

Norra Savolax 

1 052 

1 082 

1 111 

1 169 

1 250 

1 337 

Norra Karelen 

659 

682 

705 

762 

835 

905 

Mellersta Finland 

991 

1 027 

1 066 

1 160 

1 278 

1 388 

Södra Österbotten 

772 

794 

821 

883 

947 

1 013 

Österbotten 

662 

684 

705 

746 

803 

863 

Mellersta Österbotten 

271 

279 

288 

305 

327 

351 

Norra Österbotten 

1 546 

1 602 

1 657 

1 783 

1 930 

2 087 

Kajanaland 

320 

328 

338 

362 

390 

416 

Lappland 

770 

798 

828 

897 

982 

1 064 

Fastlandsfinland 

20 635 

21 365 

22 104 

23 742 

25 731 

27 792 

Uppföljning av finansieringsmodellen i dess helhet

I likhet med grundlagsutskottet lägger social- och hälsovårdsutskottet vikt vid de ovannämnda särskilda uppföljningsbehoven men också vid att det bör granskas om finansieringen som helhet är tillräcklig (se även FiUU 1/2021 rd, s. 9). Med tanke på 19 § 3 mom. i grundlagen är det enligt grundlagsutskottet motiverat att i finansieringssystemets inledningsfas också beakta den vårdskuld som övertas av välfärdsområdena och de konsekvenser som covid-19-epidemin har för social- och hälsovården. 

Social- och hälsovårdsutskottet konstaterar att bedömningen av om välfärdsområdets finansiering är tillräcklig och hur väl kriterierna enligt lagen om välfärdsområdenas finansiering fungerar i väsentlig grad är förknippad med välfärdsområdenas årliga styrnings- och utvärderingsprocess, med hjälp av vilken man på ett förutseende sätt identifierar förändringar i förhållandena, både lokala och riksomfattande. God prognostisering ger också möjlighet att utveckla tjänster och tillvägagångssätt så att den ekonomiska jämvikten bevaras. Social- och hälsovårdsutskottet betonar att det på lång sikt är viktigt att utveckla behovsfaktorerna och den samlade finansieringen i en riktning som i allt högre grad uppmuntrar till förebyggande verksamhet. 

Social- och hälsovårdsutskottet konstaterar dessutom att finansieringsmodellen bör bevakas och utvärderas också ur den synvinkeln att de kundavgifter som tas ut för social- och hälsovårdstjänsterna inte blir för höga och gör tjänsterna otillgängliga för dem som behöver dem. Tillräckliga tjänster måste tryggas för varje invånare i hela landet. 

Dämpning av kostnadsökningen

Finansutskottet konstaterar i sitt utlåtande (s. XX) att incitamenten för att dämpa kostnadsökningen är relativt små i propositionen och att regionerna bedöms ha ett incitament att använda all den finansiering som de beviljas. Å andra sidan lyfter utskottet fram att en så kallad sträng budgetdisciplin inte heller vore problemfri, eftersom välfärdsområdena då skulle kunna bli tvungna att pruta på tjänsternas kvalitet och tillgänglighet för att klara sina lagstadgade uppgifter. 

Också ekonomiutskottet konstaterar att det finns en risk för att det uppstår problem med en gemensam resurs: om de budgeterade kostnaderna överskrids, täcks den överskjutande delen med skatter som tas ut av en befolkning som är större än välfärdsområdet (hela landet). 

Också under utskottens sakkunnigutfrågningar fästes det uppmärksamhet vid att finansieringsmodellen inte innehåller tillräckligt med incentiv som klart skulle stödja en dämpning av kostnadsökningen. Eftersom det inte uppstår incitament för välfärdsområden exempelvis genom beskattningen, bör finansieringsmodellen innehålla mekanismer som kraftigt styr områdena mot en kostnadseffektiv verksamhet. 

Social- och hälsovårdsutskottet håller med om det som framförts ovan. I likhet med finansutskottet (s. XX) konstaterar social- och hälsovårdsutskottet dock att propositionen innehåller åtskilliga element som stöder en dämpning av kostnadsökningen. Ett centralt element är att finansieringen av välfärdsområdena på förhand justeras till 80 procent så att den motsvarar den uppskattade ökningen av servicebehovet från och med 2025. Även det att finansieringen är kalkylerad och har allmän täckning sporrar till kostnadseffektivitet. 

Social- och hälsovårdsutskottet betonar dessutom att man i den föreslagna lagen om välfärdsområdenas finansiering i första hand har strävat efter att se till att finansieringsmodellen tryggar en tillräcklig finansiering av välfärdsområdena. I den statsfinansierade modellen har staten ansvar för att se till att välfärdsområdena har praktiska förutsättningar att klara av sina uppgifter. När det föreskrivs om uppgifterna ska man i enlighet med finansieringsprincipen sörja för välfärdsområdenas faktiska förutsättningar att fullgöra sina skyldigheter. Det avgörande för hur välfärdsområdena lyckas sköta uppgiften att ordna social- och hälsovårdstjänster är uttryckligen hur väl finansieringen räcker till och hur den fördelas. Enligt utskottet sporrar också integreringen av tjänster hos samma ansvariga aktör till att tillhandahålla tjänsterna i så rätt tid som möjligt så att enskilda personers behov av vård eller annan service inte förvärras. 

Reformens inverkan på stävjandet av kostnadsökningen beror enligt utskottet också på i vilken mån staten kan styra välfärdsområdena till en kostnadseffektiv verksamhet men ändå trygga de tjänster som behövs. 

Utskottet konstaterar att man måste följa hur finansieringsmodellen fungerar och bedöma om det är nödvändigt att ändra den statsfinansierade modellen så att den mer effektivt dämpar kostnadsökningen. 

Finansiering och styrning av investeringar

Välfärdsområdenas finansiering ska enligt propositionen grunda sig på statlig finansiering enligt lagen om välfärdsområdenas finansiering och ska inte innehålla någon separat finansiering av investeringar. 

I 15 § i förslaget till lag om välfärdsområden föreskrivs det om ett förfarande för finansiering av investeringar med långfristiga lån, vilket utgör ett undantag från förbudet enligt 115 § för välfärdsområdena att ta upp långfristiga lån. Välfärdsområdena kan genomföra investeringar endast inom ramen för statsrådets fullmakt att uppta lån. 

Ett välfärdsområde får enligt 26 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård och 11 § i förslaget till lag om ordnande av räddningsväsendet genomföra en investering och ett avtal som motsvarar en investering eller en överlåtelse av en nyttighet med lång verkningstid endast om social- och hälsovårdsministeriet eller inrikesministeriet har godkänt det som en del av välfärdsområdets investeringsplan. 

Grundlagsutskottet konstaterar att regleringen inskränker välfärdsområdenas självstyrelse (stycke 103). Grundlagsutskottet påpekar också att finansieringen av investeringar enligt 15 § i förslaget till lag om välfärdsområden i princip inte bygger på välfärdsområdenas servicebehov inom social- och hälsovården utan på deras förmåga att sköta lån. Grundlagsutskottet framhåller att till skyldigheten att tillgodose de grundläggande fri- och rättigheterna hör statens ansvar för att se till att välfärdsområdena har praktiska förutsättningar att klara av sina uppgifter. Grundlagsutskottet konstaterar att social- och hälsovårdsutskottet bör komplettera regleringen för att trygga de investeringar — i vid bemärkelse — som servicebehoven kräver i välfärdsområdena. 

Delplanen för social- och hälsovård måste inte godkännas, om den exempelvis innehåller en till sina effekter vittsyftande eller ekonomiskt betydande överlåtelse som uppenbart kan genomföras på ett mer kostnadsnyttoeffektivt sätt som ett samarbete mellan välfärdsområdena. 

Grundlagsutskottet konstaterar (stycke 105) att den föreslagna regleringen innehåller uttryckliga bestämmelser om vad som avses med vittsyftande eller i övrigt betydande investering som är avgörande för tolkningen. Enligt grundlagsutskottet är kriterierna för att investeringarna ska vara vittsyftande och betydande dock ganska allmänt hållna och bör preciseras. 

Social- och hälsovårdsutskottet håller med grundlagsutskottet. Också vid sakkunnigutfrågningen i social- och hälsovårdsutskottet har det lyfts fram att investeringsfullmakten är mycket stram och att den som sådan kan äventyra tillgången till tjänster och avsevärt försvåra tillhandahållandet av tjänster. Systemet för styrning och finansiering av investeringar (välfärdsområdenas investeringsplan för fyra år, statsrådets årligen beviljade fullmakt att ta lån för långfristiga lån och eventuell statsborgen för lånen samt finansiering av investeringar genom avskrivningar som en del av finansieringssystemet för driftskostnader) anses inte rikta de resurser som finns tillgängliga för investeringar utifrån de olika investeringsbehov som förekommer i olika välfärdsområden. Vid utfrågningarna har det framförts att den föreslagna lösningen inte möjliggör ett ändamålsenligt underhåll av de nuvarande lokalerna inom alla välfärdsområden och äventyrar vissa välfärdsområdens förmåga att klara sig. 

Utskottet konstaterar att social- och hälsovårdens och räddningsväsendets investeringar är en organisk och nödvändig del av tillhandahållandet av tjänsterna. Investeringarna har således en central betydelse för tryggandet av de tjänster som avses i grundlagen. Finansieringen av dem kan alltså inte i första hand basera sig på välfärdsområdenas förmåga att ta upp lån, utan på servicebehovet. Statsrådet ska således i sin styrning av och sina beslut om investeringar och fullmakt att uppta lån se till att finansieringsprincipen genomförs också i fråga om investeringar i välfärdsområden. 

Utskottet konstaterar utifrån grundlagsutskottets utlåtande att 15 § i lagen om välfärdsområden bör ändras för att de investeringar som social- och hälsovårdens och räddningsväsendets servicebehov förutsätter i välfärdsområdena ska kunna tryggas. Avsikten med bestämmelsen i 15 § 3 mom. om ändring av fullmakten att uppta lån (s.k. fullmakt att uppta extra lån) är som grundlagsutskottet påpekar att trygga investeringar som behövs för servicebehovet. Utskottet föreslår att kravet på att investeringen ska vara brådskande stryks med anledning av grundlagsutskottets utlåtande. I och med denna strykning ska statsrådet alltid ändra den fastställda fullmakten för välfärdsområdet att uppta lån, om investeringen är nödvändig för kontinuiteten i de tjänster som omfattas av välfärdsområdets organiseringsansvar eller för att trygga de tjänster som förutsätts i lagstiftningen och investeringsbehovet inte kan täckas på något annat sätt. När förutsättningarna för fullmakt för extra lån lindras på detta sätt, ska man enligt utskottets uppfattning i statsrådets beslut om investeringar och fullmakt att uppta lån se till att finansieringsprincipen också i fråga om välfärdsområdenas investeringar i första hand bygger på servicebehovet. 

Social- och hälsovårdsutskottet föreslår dessutom att kriterierna i 26 § 3 mom. i lagen om ordnande av social- och hälsovård och 11 § 3 mom. i lagen om ordnande av räddningsväsendet preciseras med anledning av grundlagsutskottets utlåtande. 

Utskottet betonade dessutom att man bör följa och utvärdera hur väl förfarandet med fullmakter att uppta lån och styrning av investeringar fungerar. Vid behov ska en mer omfattande översyn av utvecklingen av investeringssystemet inledas och bestämmelserna om finansieringen av investeringar och förfarandet i samband med den ändras. Dessutom ska sättet att beräkna låneskötselbidraget vid behov ändras enligt en snabbare tidtabell. 

Allokering av finansiering på basis av främjande av välfärd och hälsa

Det föreslås att både statsandelssystemet för kommunal basservice och finansieringen av välfärdsområdena ska omfatta en andel som delas ut på basis av främjandet av välfärd och hälsa. 

I statsandelssystemet finns en ny tilläggsdel för främjande av välfärd och hälsa (100 miljoner euro), genom vilken man strävar efter att uppmuntra kommunerna till förebyggande åtgärder som ökar välfärden och hälsan. Genom att främja hälsa och välfärd kan man på lång sikt uppnå betydande besparingar som har betydelse med tanke på såväl den kommunala ekonomin som hela samhällsekonomin. Därför är det viktigt att se till att finansieringen ger kommunerna ett starkt incitament att satsa på främjande av välfärd och hälsa. Verksamhetens verkningsfullhet förutsätter också ett smidigt samarbete mellan kommunen och social- och hälsovårdsaktörerna. 

Enligt propositionen grundar sig en procent av finansieringen av välfärdsområdena på främjandet av välfärd och hälsa. Syftet med koefficienten för hälsa och välfärd är att uppmuntra och stödja välfärdsområdena att vidta mångsidiga och planmässiga åtgärder som särskilt syftar till att förebygga folksjukdomar. Dessutom hänför sig indikatorerna till att främja funktionsförmågan hos äldre, minska antalet olycksfall, förebygga marginalisering och främja social välfärd och sysselsättning. Finansieringen bestäms utifrån uppgifterna om områdets verksamhet och resultat inom fältet välfärd och hälsa, och innehållet i koefficienterna beskriver centrala faktorer som hänför sig till främjandet av välfärd och hälsa. 

Social- och hälsovårdsutskottet anser i likhet med finansutskottet (s. 10) att koefficienten för välfärd och hälsa är motiverad; på lång sikt nås besparingar mest effektivt uttryckligen när servicesystemet svarar på kundernas behov i ett tidigt skede och med framförhållning. Finansieringen är dock blygsam i förhållande till hur betydande ekonomiska besparingar man på lång sikt kan uppnå genom förebyggande och hälsofrämjande åtgärder. I fortsättningen är det därför motiverat att bedöma hur koefficienterna fungerar och vilket genomslag de har. Utifrån de erfarenheter som inhämtas görs en omvärdering av finansieringen och säkerställs att välfärdsområdena har ett starkt incitament att främja välfärden och hälsan. 

Kulturutskottet anser (s. 17) att det är nödvändigt att ge koefficienten för främjande av välfärd och hälsa något större vikt än i nuläget för att betydelsen av det arbete som görs för att främja välfärd och hälsa ska beaktas bättre. 

Betydelsen av främjandet av välfärd och hälsa och dess viktning i finansieringen påtalas också i många sakkunnigyttranden. En del av de sakkunniga anser att det bör ges större vikt. 

Social- och hälsovårdsutskottet understöder den föreslagna tilläggsdelen till statsandelssystemet. Kommunerna kommer också efter reformen att ha incitament att främja kommuninvånarnas hälsa och välfärd. Det belopp som föreslås är inte litet i förhållande till det totala beloppet av statsandelen för basservicen efter social- och hälsovårdsreformen. Dess relativa andel av hela statsandelen är cirka 5 procent, vilket innebär att den är klart större i förhållande till den andel för främjande av välfärd och hälsa som välfärdsområdena får (1 %). 

Trots de kritiska synpunkter som framförts anser utskottet att den föreslagna viktningen av koefficienten för främjande av välfärd och hälsa är motiverad. Endast de första versionerna av koefficienten för främjande av välfärd och hälsa har fastställts. Informationsunderlaget för koefficienten kompletteras under de kommande åren, då man får bättre information och konsekvensbedömningar som grund för koefficienten för främjande av välfärd och hälsa. Utskottet betonar också att den statliga finansieringen baserar sig på en behovsbaserad modell. Om viktningen av koefficienten för främjande av välfärd och hälsa höjs väsentligt, kan fördelningen av finansieringen enligt servicebehov och därmed välfärdsområdenas förmåga att tillhandahålla tjänster i enlighet med servicebehovet äventyras. Enligt utskottet är det nödvändigt att omvärdera andelen finansiering för främjande av välfärd och hälsa i välfärdsområdena i det skede då koefficienten har vidareutvecklats och när man ser vilka konsekvenser åtgärderna inom välfärdsområdena har för främjandet av välfärd och hälsa. 

Utskottet konstaterar dessutom att den andel som beviljas på basis av främjandet av välfärd och hälsa utgör en del av den allmänna statliga finansieringen. Välfärdsområdena och kommunerna beslutar om hur finansieringen ska fördelas för skötseln av uppgifterna. 

Utskottet betonar att främjandet av välfärd och hälsa förutsätter ett gott och nära samarbete mellan kommunerna och välfärdsområdena. 

Ändringskostnader

Syftet med den finansieringsmodell som föreslås i reformen är att dämpa ökningen av de offentliga utgifterna, men vid stora reformer uppstår oundvikligen också ändringskostnader. Ändringskostnaderna är således inte kännetecknande enbart för denna reform. 

När ändringskostnaderna bedöms är det viktigt att särskilja ändringskostnader av engångsnatur och tillfälliga ändringskostnader samt bestående ändringskostnader som upprepas årligen. En del av ändringskostnaderna är också sådana som kan antas generera kostnadsnytta i framtiden i form av ökad produktivitet, till exempel ändringskostnaderna inom välfärdsområdenas förvaltning. Propositionen innehåller en uppskattning av ändringskostnaderna (s. 296—308). Ändringskostnaderna för reformen har enligt inkommen utredning presenterats i enlighet med lägesbilden vid tidpunkten för överlämnandet av propositionen och den nyaste information som då fanns tillgänglig, och uppgifterna preciseras i takt med att beredningen och verkställigheten framskrider. Dessutom har reformens konsekvenser för de offentliga finanserna bedömts separat (s. 308—315). På grund av ändringskostnaderna verkar den offentliga ekonomin till följd av reformen inte stärkas under 2020-talet, utan tidigast på 2030-talet. 

Enligt inkommen utredning är de största bestående ändringskostnaderna harmonisering av lönerna (uppskattningsvis cirka 124–434 miljoner euro per år, i genomsnitt cirka 280 miljoner euro per år på 2023 års nivå) och förlorade skatteinkomster för att ingens beskattning ska skärpas (uppskattningsvis cirka 255 miljoner euro per år på 2023 års nivå). Utskottet anser att den stora osäkerhet som är förknippad med bedömningen är problematisk, vilket framgår av att skillnaden mellan den lägsta och den högsta uppskattningen är 310 miljoner euro. Dessa ändringskostnader antas öka med tiden bland annat i och med att inkomstnivån höjs. Dessutom uppstår betydande kostnader av engångsnatur på grund av behövliga IKT-ändringar, som också kan bedömas skapa möjligheter att effektivisera verksamheten och minska kostnaderna för upprätthållandet av parallella och överlappande informationssystem. Utskottet betonar behovet av att samordna IKT-projekt mellan olika välfärdsområden så att antalet parallella och överlappande informationssystem som används efter reformen kan minimeras. 

Finansutskottet anser det vara ändamålsenligt (s. XX) att välfärdsområdena kompenseras för de kostnader av engångsnatur för IKT-ändringar som föranleds åren 2022—2025 av inrättandet och inledandet av välfärdsområdena med statsunderstöd som grundar sig på projektplanerna. Det är motiverat att finansiera de långvariga kostnadseffekterna av IKT-verksamheten för välfärdsområdena i första hand genom mekanismerna för justering av välfärdsområdenas finansiering. För att stävja ökningen av kostnaderna för tjänsteproduktionen är det enligt finansutskottet dessutom viktigt att man vid ändring av IKT-systemen samtidigt främjar det nya social- och hälsovårdssystemets förmåga att ta i bruk digitala lösningar som förbättrar effektiviteten och höjer kvaliteten. 

Till välfärdsområdena överförs personal från flera olika kommuner och samkommuner. Det innebär variationer i den lönenivå som betalas för samma arbetsuppgifter eller samma kravnivå för den personal som överförs, eftersom varje kommun och samkommun har ett eget kravsystem för uppgifterna och lönerna. Behovet av att samordna lönerna inom välfärdsområdena baserar sig på arbetsgivarens skyldighet att behandla arbetstagarna lika bland annat genom att betala samma lön för likvärdigt arbete. Enligt inkommen utredning är det för närvarande svårt att bedöma kostnadseffekterna av samordningen av lönerna, eftersom effekten per välfärdsområde slutgiltigt är beroende av vilket lönesystem som införs inom varje välfärdsområde och när dessa system träder i kraft. 

När det gäller kostnaderna för löneharmonisering anser finansutskottet det motiverat (s. XX) att kostnaderna täcks genom statlig finansiering med allmän täckning, eftersom lönekostnaderna utgör en del av välfärdsområdets omkostnader. Enligt tidigare erfarenheter tar samordningen av lönerna flera år och kan också ske i olika takt i olika välfärdsområden, varvid kostnadseffekten gör sig märkbar stegvis. 

När det gäller de övriga ändringskostnaderna konstaterar finansutskottet (s. XX) att stora reformer alltid är förenade med stora ändringskostnader, vars närmare belopp kan beräknas först senare. Ändringskostnaderna beaktas när de preciseras fullt ut i sista hand som särskild finansiering som tas in i statsbudgeten. 

Social- och hälsovårdsutskottet delar finansutskottets ovan konstaterade uppfattning och konstaterar dessutom att de kostnadskalkyler som lagts fram om ändringskostnaderna innehåller betydande osäkerhetsmoment. Ändringskostnaderna ska bedömas kontinuerligt och preciseras under planeringen och det egentliga genomförandet av reformen. 

Enligt inkommen utredning kommer framställningar om den finansiering för olika aktörer som beredningen och lagstiftningen förutsätter att göras när beredningen framskrider på normalt sätt vid statsbudgetförfarandet och vid behov också med hjälp av tilläggsbudgetförfaranden. 

Statens styrning av välfärdsområdenas verksamhet och ekonomi

I lagen om ordnande av social- och hälsovård (lagförslag 2) och lagen om ordnande av räddningsväsendet (lagförslag 3) föreslås bestämmelser om styrningen av social- och hälsovården och räddningsväsendet inom välfärdsområdet. Styrmekanismer är enligt förslaget de riksomfattande strategiska mål som statsrådet årligen fastställer (22 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård, 8 § i lagen om ordnande av räddningsväsendet), delegationen för social- och hälsovård och delegationen för räddningsväsendet (23 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård, 9 § i lagen om ordnande av räddningsväsendet), ministeriernas årliga styrningsförhandlingar med välfärdsområdena och samarbetsområdena för social- och hälsovården (24 och 37 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård, 10 § i lagen om ordnande av räddningsväsendet), det gemensamma informationsunderlaget för styrningen av välfärdsområdena (29–31 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård och 13–15 § i lagen om ordnande av räddningsväsendet) samt statsrådets behörighet att under vissa förutsättningar besluta om samarbetsavtalet för social- och hälsovården (38 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård). Dessutom styrs välfärdsområdenas verksamhet också med hjälp av en styrmodell för investeringar i välfärdsområdena. 

Enligt propositionen ska välfärdsområdets verksamhet och ekonomi styras av social- och hälsovårdsministeriet, inrikesministeriet och finansministeriet. Den statliga styrningen av social- och hälsovården och räddningsväsendet stärks jämfört med nuläget. Syftet med den nationella styrningen avses vara att de självstyrande välfärdsområdena har förmåga att se till att de grundläggande fri- och rättigheterna för invånarna i välfärdsområdena tillgodoses (s. 329). Målet är att ett jämlikt genomförande av högklassig, verkningsfull och rättidig social- och hälsovård säkerställs i hela landet och att räddningsväsendets tjänster tillhandahålls på ett sätt som motsvarar riskerna. 

Utskottet konstaterar att den nuvarande styrning på nationell nivå som i huvudsak baserar sig på rambaserad regelstyrning, resursstyrning utan öronmärkning samt informationsstyrning som kompletterar dessa inte i tillräcklig utsträckning har tryggat jämlika social- och hälsovårdstjänster och främjandet av befolkningens välfärd och hälsa i den nuvarande splittrade servicestrukturen. Det splittrade och oenhetliga fältet av social- och hälsovårdsanordnare i kombination med finansiering via många kanaler och statens svaga styrningsmöjligheter har lett till att de delar av servicesystemet som är starkare och har bättre förutsättningar att fungera har utvecklats kraftigare än de andra. Inom räddningsväsendet har de nuvarande svaga statliga styr- och ägarförbindelserna lett till att det är svårt att skapa lösningar som resulterar i nationella eller enhetliga verksamhetsmodeller, en servicenivå som motsvarar riskerna eller ett enhetligt serviceutbud. 

Styrningen av välfärdsområdenas ekonomi är starkare än styrningen av kommunernas ekonomi. Att välfärdsområdenas verksamhet nästan helt bekostas av staten förutsätter enligt utskottet att staten kan påverka beslut för vilka den i sista hand betalar kostnaderna. Detta förutsätter också att genomförandet av finansieringsprincipen utvärderas och tryggas. En starkare statlig styrning behövs för att de självstyrande välfärdsområdena ska ha förmåga att säkerställa tillgodoseendet av de grundläggande fri- och rättigheterna för invånarna i välfärdsområdet. Utskottet anser det vara viktigt att syftet med styrningen är att säkerställa att social- och hälsovården håller hög kvalitet, är slagkraftig och ges i rätt tid på lika villkor i hela landet. Styrningen behövs enligt utskottet också för att säkerställa att räddningsväsendets tjänster tillgodoses på ett sätt som motsvarar riskerna. Styrningen bidrar till att säkerställa en effektiv användning av välfärdsområdenas begränsade resurser som en del av den offentliga ekonomin som helhet. 

Den pågående covid-19-pandemin har på ett konkret sätt visat att det för det första är nödvändigt att samla en splittrad servicestruktur till större och bärkraftigare helheter. I undantagsförhållanden, omfattande olycks- och störningssituationer, olyckor med strålämnen och andra farliga ämnen samt i situationer som kräver riksomfattande samordning och ledning och som kräver räddningsverksamhet behövs dessutom en enhetligare riksomfattande planering, styrning och ledning. 

En utmaning för den statliga styrningen kommer enligt utskottet att vara hur staten å ena sidan säkerställer lika tillgång till de tjänster som tryggas i grundlagen och å andra sidan hur staten kan sporra till en kostnadseffektiv ekonomi. Utskottet betonar att staten alltid i första hand måste trygga de grundläggande fri- och rättigheterna. Den statliga styrningen ska således alltid vara både styrning av verksamheten och ekonomisk styrning så att den ekonomiska styrningen inte fjärmar sig från bedömningen av funktionella lösningar och tryggandet av verksamheten. Utöver lika tillgång till tjänster och tryggande av de grundläggande fri- och rättigheterna ska verksamheten styras så att de resurser som står till förfogande ger så stor nytta som möjligt i fråga om välfärd och hälsa. Enbart kostnadseffektivitet räcker således inte. Utskottet konstaterar att styrningen ska vara strategisk styrning och att man inte ska ingripa i välfärdsområdets operativa lösningar. 

I utskottets sakkunnigutfrågningar har den statliga styrningen av välfärdsområdena å ena sidan ansetts vara för sträng och å andra sidan har det framförts tvivel om huruvida statens och välfärdsområdenas styrmedel räcker till för att målen för reformen ska uppnås. Utskottet betonar att statsrådet i takt med att reformen framskrider också ska följa och utvärdera sin egen styrning och förfarandet i anslutning till den samt vid behov ändra regleringen. Utskottet konstaterar att styrningen kräver att ett nationellt enhetligt informationsunderlag utvecklas som stöd. I och med att antalet anordnare väsentligt minskar möjliggör reformen detta utvecklingsarbete betydligt bättre än det nuvarande splittrade systemet. 

Social- och hälsovårdsutskottet konstaterar att kunskapsbaserad ledning och styrning är en av hörnstenarna i reformen. Genom den föreslagna lagstiftningen förpliktas de aktörer som ansvarar för ordnandet av tjänster att utifrån tillgänglig information följa och utvärdera sin egen verksamhet (29 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård). Informationens enhetlighet säkerställs genom att den information som används ska överensstämma med de datastrukturer som Institutet för hälsa och välfärd har fastställt. Dessutom får social- och hälsovårdsministeriet möjlighet att utfärda förordning om det så kallade minimidatainnehållet, som förutsätter jämförbara uppgifter för varje område. Utskottet understöder den föreslagna regleringen och betonar att utvecklandet av informationsunderlaget kräver en målmedveten statlig styrning som stöd. 

Utskottet betonar att i enlighet med 120 § i lagen om välfärdsområden ska välfärdsområdena producera information om sin verksamhet och ekonomi. Dessa uppgifter används regionalt i synnerhet för ledning och uppföljning av verksamheten. Dessutom utgör jämförbara och transparenta uppgifter en grund och möjliggör att alla granskningar på riksnivå är jämförbara. 

Utskottet betonar betydelsen av den riksomfattande styrningen vid genomförandet av reformen när en ny integrerad organiseringsstruktur skapas. Utgångspunkten för verksamheten ska då inte vara enbart en administrativ reform, utan integrationen möjliggör en omorganisering av servicefunktionerna på ett kundorienterat och kostnadseffektivt sätt över sektorsgränserna. 

Personalens ställning i reformen

I samband med reformen kommer cirka 212 520 anställda att övergå från kommunerna och samkommunerna till välfärdsområdena. Dessutom överförs enligt en preliminär uppskattning minst 2 000 yrkesutbildade personer i ekonomi- och personalförvaltning till välfärdsområdena tillsammans med sjukvårdsdistrikten och andra enheter som blir helt överflyttade till välfärdsområdena. Ytterligare överförs, enligt en preliminär uppskattning, cirka 1 000 yrkesutbildade personer inom ekonomi- och personalförvaltning från kommunerna till välfärdsområdena. 

Enligt 3 kap. 18 § 1 mom. i införandelagen ska principerna för överlåtelse av rörelse iakttas när uppgifter inom social- och hälsovården och räddningsväsendet och den personal som utför dessa uppgifter överförs från kommuner och samkommuner till ett välfärdsområde eller en välfärdssammanslutning. Det innebär att personalens rättigheter och skyldigheter vid tidpunkten för överföringen bibehålls. Det föreslås också att de personer som arbetar med centraliserade stöduppgifter i kommunerna och vars arbetsinsats åtminstone till hälften åtgår till överförda uppgifter ska överföras till välfärdsområdena. I propositionen föreslås det inte att sådana personer överförs vars arbetsinsats till mindre än hälften åtgår till överförda uppgifter. 

Utskottet konstaterar att det för omställningar finns bestämmelser om överlåtelse av rörelse både i arbetsavtalslagen och i lagstiftningen om tjänsteinnehavare. Att principerna för överlåtelse av rörelse tillämpas betyder bland annat att de personer som överförs får behålla sina anställningsvillkor och anställningsförmåner och att förvärvaren fram till utgången av avtalsperioden är skyldig att iaktta samma anställningsvillkor som överlåtaren var skyldig att iaktta före överlåtelsen. Det gäller såväl löner som andra anställningsvillkor, till exempel rätten till semester. Bevarandet av tilläggspensionsskyddet kan å sin sida säkerställas genom att stanna kvar som medlem i Keva. 

Utskottet betonar liksom förvaltningsutskottet och arbetslivs- och jämställdhetsutskottet vikten av god personalledning och personalens deltagande i genomförandet av omställningen. Personalen utsätts för en stor belastning under ändringsfasen. För att kunna kontrollera denna belastning krävs lämpliga riskinventeringar och insatser för att säkerställa att de anställda orkar med arbetet. Personalen bör tas med i planeringen av nya funktioner, och reformens konsekvenser exempelvis för välbefinnandet i arbetet ska bedömas som en del av förändringsprocessen. Riksomfattande sakkunnigorganisationer, t.ex. Arbetshälsoinstitutet, Institutet för hälsa och välfärd och arbetspensionsbolagen, bör utnyttjas under reformen och vid uppföljningen. Personalens deltagande i beredningen tryggas för sin del av bestämmelserna om samarbete mellan arbetsgivare och personal. Lagen om samarbete mellan arbetsgivare och arbetstagare inom kommuner och välfärdsområden (lagförslag 21) förpliktar de överlåtande arbetsgivarna att föra samarbetsförhandlingar före överlåtelsen. Välfärdsområdena är skyldiga att delta i samarbetsförhandlingar som mottagare av överlåtelse. 

Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet konstaterar i sitt utlåtande att reformen har omfattande jämställdhetskonsekvenser inte bara för användarna av social- och hälsovårdstjänster utan också för personalen i branschen. Social- och hälsovårdsutskottet anser i likhet med arbetslivs- och jämställdhetsutskottet att jämställdhets- och likabehandlingsplanerna är ett viktigt verktyg för att följa genomförandet av jämställdhet och likabehandling. Utskottet betonar att välfärdsområdena ska utarbeta jämställdhets- och likabehandlingsplaner i enlighet med jämställdhetslagen och diskrimineringslagen samt aktivt följa och utvärdera genomförandet av planerna. 

Överföring av personal vid ogiltighetsförklaring och uppsägning av köpta tjänster

Förvaltningsutskottet och arbetslivs- och jämställdhetsutskottet har i sina utlåtanden påtalat att överföringen av personal inom välfärdsområdet förblir osäker i sådana fall av ogiltighet och uppsägning av köpta tjänster som avses i 29 § i införandelagen, och att detta kan äventyra välfärdsområdenas möjligheter att trygga tillgången till tjänster. Förvaltningsutskottet föreslog därför att det till 18 § i införandelagen fogas ett nytt 3 mom. där det föreskrivs om överföring av personal som överlåtelse av rörelse till välfärdsområdet i det fall att välfärdsområdet konstaterar att ett avtal om köpta tjänster är ogiltigt eller säger upp avtalet med stöd av 29 § i lagen och personalen tidigare med stöd av avtalet om köpta tjänster har övergått som överlåtelse av rörelse till en producent av köpta tjänster. Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet påpekar dessutom att den tilltänkta tidsplanen kan ändras under behandlingen av propositionen, varför det också finns skäl att fästa uppmärksamhet vid att principen om överlåtelse av rörelse och andra arrangemang som tryggar personalens ställning gäller tillräckligt länge i förhållande till tidsplanen för genomförandet av reformen. 

Utifrån förvaltningsutskottets utlåtande föreslår social- och hälsovårdsutskottet på det sätt som närmare anges i detaljmotiveringen att det till 18 § i införandelagen fogas ett nytt 3 mom. där det föreskrivs om överföring av personal som överlåtelse av rörelse till välfärdsområdet i det fall att välfärdsområdet konstaterar att ett avtal om köpta tjänster är ogiltigt eller säger upp avtalet med stöd av 29 § i lagen och personalen tidigare med stöd av avtalet om köpta tjänster har övergått som överlåtelse av rörelse till en producent av köpta tjänster. 

Samordning av löner

Till välfärdsområdena överförs personal från flera olika kommuner och samkommuner. Det innebär variationer i den lönenivå som betalas för samma arbetsuppgifter eller samma kravnivå för den personal som överförs, eftersom varje kommun och samkommun har ett eget kravsystem för uppgifterna och lönerna. Enligt lagarna om anställningsförhållanden har förvärvaren vid överlåtelse av rörelse, till exempel en arbetsgivare, en generell skyldighet att bemöta de anställda opartiskt. Vad beträffar personal i anställningsförhållande grundar sig detta på 2 kap. 2 § i arbetsavtalslagen (55/2001) och beträffande tjänsteinnehavare på 3 kap. 12 § 1 mom. i lagen om tjänsteinnehavare. Dessutom är arbetsgivaren bunden av bestämmelserna om likabehandling och förbud mot diskriminering i diskrimineringslagen (1325/2014) och lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män (609/1986). 

Social- och hälsovårdsutskottet instämmer i det krav som arbetslivs- och jämställdhetsutskottet framförde i sitt utlåtande (AjUU 5/2021 rd) om att det planmässiga arbetet för att harmonisera lönerna ska inledas i ett så tidigt skede som möjligt och att staten ska trygga välfärdsområdena tillräckliga anslag för kostnaderna för löneharmonisering. Utskottet betonar dessutom att genomförandet av och kostnaderna för samordningen av lönerna bör följas noggrant. I sitt utlåtande (FvUU 12/2021 rd) har förvaltningsutskottet hänvisat till de utredningar som det fått om kostnadsfaktorerna, beloppen och allokeringen av ändringskostnaderna för reformen samt om den fortsatta beredningen av dessa under riksdagsbehandlingen och genomförandet av reformen. 

Enligt inkommen utredning är det för närvarande svårt att bedöma kostnadseffekterna av harmoniseringen av lönerna, eftersom effekten per välfärdsområde slutgiltigt är beroende av vilket lönesystem som införs inom varje välfärdsområde och när dessa system träder i kraft. 

Anskaffning och inhyrning av arbetskraft

I 13 § i den föreslagna lagen om ordnande av social- och hälsovård föreskrivs det om arbetskraft som välfärdsområdet skaffar av en privat tjänsteproducent för produktion av social- och hälsovårdstjänster samt om sådana yrkesutbildade personer inom social- och hälsovården som välfärdsområdet anlitar som inhyrd arbetskraft för att producera social- och hälsovårdstjänster. Enligt paragrafen ska den inhyrda arbetskraften och den arbetskraft som anskaffas hos en privat tjänsteproducent stå under välfärdsområdets direkta arbetsledning. Enligt 1 kap. 7 § 3 mom. i arbetsavtalslagen (55/2001) övertar användarföretaget i fråga om inhyrd arbetskraft rätten att leda och övervaka arbetet samt de för arbetsgivaren föreskrivna skyldigheter som har direkt samband med hur arbetet utförs och ordnas. 

Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet påpekar att den föreslagna bestämmelsen i 13 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård är svårbegriplig särskilt till den del det är fråga om arbetsgivarens skyldigheter vid inhyrning eller anskaffning av arbetskraft. Utskottet påpekar att det till den föreslagna bestämmelsen fogade kravet på ”direkt arbetsledning” i arbetsrättsligt hänseende är ett främmande begrepp, vars innebörd inte heller framgår av motiveringen till propositionen. Således förblir det oklart om avsikten med den föreslagna 13 § är att ställa ytterligare kriterier för arrangemang med inhyrda arbetstagare. Social- och hälsovårdsutskottet föreslår att bestämmelsen preciseras på det sätt som beskrivs nedan i detaljmotiveringen. 

Registerföring och behandling av personuppgifter.

I 58 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård föreslås det bestämmelser om registerföring av klient- och patientuppgifter som uppkommit i välfärdsområdenas verksamhet och i de klient- och patientuppgifter som överförts till välfärdsområdena från kommuner och samkommuner, om utlämnande av uppgifter ur klient- och patientregister till privata tjänsteproducenter som producerar social- och hälsovårdstjänster för välfärdsområdena och om de privata tjänsteproducenternas skyldighet att spara klient- och patientuppgifter i välfärdsområdenas klient- och patientregister. Enligt 4 § 1 mom. 4 punkten i lagförslag 28 som gäller lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (offentlighetslagen) är de myndigheter som avses i offentlighetslagen välfärdsområdenas och välfärdssammanslutningarnas myndigheter och inte det välfärdsområde som 58 § i förslaget till lag om ordnande av social- och hälsovård hänvisar till. 

Enligt 58 § i den föreslagna lagen om ordnande av social- och hälsovård är välfärdsområdet en sådan personuppgiftsansvarig som avses i EU:s allmänna dataskyddsförordning när det gäller klient- och patientuppgifter som uppkommer i den verksamhet som omfattas av dess organiseringsansvar samt för de klient- och patientuppgifter som överförts från kommunernas och samkommunernas förvaltning till välfärdsområdet. I den informativa hänvisningsbestämmelsen står det att bestämmelser om dessa klient- och patientuppgifter och om behandlingen av dem finns i lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården, lagen om patientens ställning och rättigheter, lagen om klienthandlingar inom socialvården, lagen om elektronisk behandling av klientuppgifter inom social- och hälsovården, offentlighetslagen och dataskyddslagen. 

Utskottet konstaterar att det för ansvaret för registerföringen av patient- och klientuppgifter bildas tydligare och mer kontrollerbara helheter än för närvarande och anser således att den föreslagna regleringen i princip kan understödas. 

Grundlagsutskottet konstaterar (stycke 192) att utifrån den föreslagna regleringen förblir det oklart till vilka delar den personuppgiftsansvariges skyldigheter gäller välfärdsområdet och till vilka delar myndigheterna. Regleringen och dess förhållande till det som särskilt föreskrivs om klient- och patientuppgifter enligt hänvisningarna i bestämmelsen måste preciseras. 

Social- och hälsovårdsutskottet föreslår med anledning av grundlagsutskottets utlåtande att bestämmelserna preciseras till denna del. 

Det föreslås att det till 58 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård fogas ett nytt moment där det föreskrivs om rätt att trots sekretessbestämmelserna behandla nödvändiga klient- och patientuppgifter i välfärdsområdets klient- och patientregister i den omfattning som användningsändamålet förutsätter vid olika verksamhetsenheter inom välfärdsområdet. Sålunda preciseras förhållandet mellan å ena sidan 58 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård och å andra sidan 13 § i patientlagen och 16 § i klientlagen, där begreppen utomstående och samtycke som förutsättning för utlämnande av uppgifter är bundna till begreppet verksamhetsenhet. Behandlingsrätten i fråga har tagits in i de propositionens specialmotivering. 

Utskottet konstaterar att i patientlagen avses med verksamhetsenhet en hälsovårdscentral, det vill säga en hälsovårdscentralsverksamhet som kommunen eller samkommunen ansvarar för att ordna (dvs. hela primärvården) som en helhet. På basis av social- och hälsovårdsreformen och det så kallade Sote100-lagförslaget (RP 56/2021 rd) är det dock uppenbart att välfärdsområdenas verksamhet kommer att organiseras i flera verksamhetsenheter, dock så att välfärdsområdena själva får bestämma vilka verksamhetsenheter de ska ha. Den föreslagna regleringen säkerställer för sin del att invånarna i olika områden har en jämlik ställning i fråga om personuppgifter oberoende av hur välfärdsområdet organiseras i verksamhetsenheter. Regleringen säkerställer också att välfärdsområdets egen rätt till klient- och patientuppgifter är densamma som för privata serviceproducenter som agerar för välfärdsområdets räkning. För deras rätt att få uppgifter finns det ett förslag till bestämmelse i 58 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård. 

Målen för och behovet av en integration av tjänsterna har på många sätt tydliggjorts i propositionen. För att en funktionell förändring ska kunna ske förutsätts också ett tillräckligt smidigt informationsutbyte. Social- och hälsovårdsutskottet konstaterar att det som en del av den strukturella integrationen är nödvändigt att utveckla integrationen av information. Samtidigt betonar utskottet att behandlingen av uppgifter är konfidentiell och konstaterar att det för klienter och patienter hela tiden måste vara klart på vilket sätt, av vem och för vilka ändamål uppgifter som gäller dem kan behandlas med stöd av lagstiftning eller samtycke och på vilka sätt de kan påverka behandlingen av uppgifter som gäller dem själva. Med tanke på uppkomsten och upprätthållandet av ett förtroligt klient- och patientförhållande är det också viktigt att klienten och patienten kan lita på att de uppgifter som gäller honom eller henne inte behandlas i onödan. 

I utskottets sakkunnigutfrågningar har det lyfts fram ett problem som hänför sig till behandlingen av patientuppgifter i Nylands välfärdsområden. Problemet är att förslaget inte innehåller bestämmelser om ett sådant samregister för HUS-området som för närvarande finns bestämmelser om i 9 § i hälso- och sjukvårdslagen. Utskottet konstaterar att beredningen av ärendet har tagits in i det så kallade Sote100-lagförslaget (RP 56/2021 rd). Utskottet anser det vara viktigt att säkerställa att integrationen av information i praktiken inte äventyras i Nyland och utskottet kommer att behandla registerföringen i välfärdsområdena i Nyland i samband med propositionen i fråga. 

Lagförslag 20 innehåller bestämmelser om anordnande av intressebevakning för arbetsgivare i kommuner, samkommuner, välfärdsområden och välfärdssammanslutningar samt i 4 § 2 mom. avsedda medlemssamfund i Kommun- och välfärdsområdesarbetsgivarna KT. I 14 § föreskrivs det om offentlighet och rätt att få information. Grundlagsutskottet konstaterar (stycke 187) att det i motiveringen till lagförslaget inte närmare redogörs för vilka uppgifter rätten att få information avses omfatta. En del av upplysningarna som behövs kan vara sådan att lagstiftningen eventuellt begränsar utlämnandet, står det emellertid i motiveringen (s. 953). Trots bestämmelserna om sekretess i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet har Kommun- och välfärdsområdesarbetsgivarna KT enligt 2 mom. rätt att av sina medlemssamfund få de upplysningar som den behöver för att fullgöra sina uppgifter enligt 3 §. Paragrafens 4 mom. föreskriver att trots bestämmelsen om sekretess i 24 § 1 mom. 18 punkten i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet har finansministeriet rätt att av Kommun- och välfärdsområdesarbetsgivarna KT, välfärdsområdena och välfärdssammanslutningarna få de upplysningar som den representant som avses i 7 § 2 mom. i denna lag behöver för att fullgöra sina uppgifter. 

Grundlagsutskottet förutsätter (stycke 189) på grund av grundlagens 10 § 1 mom. om skydd för privatlivet och för personuppgifter att 14 § 2 och 4 mom. i lagförslag 20 måste ändras så att den följer grundlagsutskottets ovan återgivna praxis för bestämmelser som rör rätten att få och att lämna ut myndighetsuppgifter trots sekretess (se även GrUU 12/2014 rd, s. 3). 

I 14 § 3 mom. står det att Kommun- och välfärdsområdesarbetsgivarna KT för att fullgöra sina uppgifter enligt 3 § har rätt att av statliga myndigheter få de upplysningar som dess medlemssamfund har gett in till de statliga myndigheterna. Grundlagsutskottet påpekar (stycke 190) att rätten inte gäller sekretessbelagda uppgifter. Om avsikten är att rätten att få upplysningar ska gälla trots sekretess, måste den föreslagna regleringen kompletteras och ändras också till denna del så att den stämmer överens med grundlagsutskottets praxis beträffande bestämmelser om rätt att få och lämna ut uppgifter trots sekretess. Om regleringen kompletteras så att den också gäller sekretessbelagda uppgifter, kan lagförslag 20 behandlas i vanlig lagstiftningsordning bara om bestämmelsen ändras så att den blir förenlig med utskottets praxis. 

Social- och hälsovårdsutskottet föreslår att de avsedda bestämmelserna i lagförslag 20 ändras med anledning av utlåtandet från grundlagsutskottet. 

Överklagande och rättssäkerhet

I sitt utlåtande granskar lagutskottet de förslag som gäller rättssäkerhet och överklagande, straffrättsligt tjänsteansvar och vissa lagförslag inom justitieministeriets förvaltningsområde. Lagutskottet har i sitt utlåtande fäst uppmärksamhet vid motsvarande ordalydelse i 90 § i lagen om välfärdsområden som i kommunallagen och ansett det befogat att i fortsättningen närmare bedöma samtliga bestämmelser om förtroendevaldas felaktiga förfarande inom kommunal förvaltning och områdesförvaltning. 

Lagutskottet anser det motiverat att i huvuddrag föreskriva om överklagande av beslut av en myndighet i ett välfärdsområde på samma sätt som om överklagande av kommunala ärenden (lagförslag 1, 16 kap.). Lagutskottet anser det också vara motiverat att inkluderat den nya besvärstypen, välfärdsområdesbesvär, som ett ytterligare element i det administrativa överklagandesystemet, när reformen med att inrätta välfärdsområden och ordna social- och hälsovården och räddningsväsendet införs. Utskottet anser att de grundläggande bestämmelserna om överklagande överlag är relevanta. 

I 3 § i den föreslagna lagen om ordnande av social- och hälsovård finns bestämmelser om anskaffning av tjänster från privata tjänsteproducenter. I sitt utlåtande går lagutskottet in på domstolsbehandlingen av tvister som gäller utläggningsavtal och anskaffning av tjänster och arbetskraft. Social- och hälsovårdsutskottet anser liksom lagutskottet att det är motiverat att lagstiftningen så långt som möjligt utarbetas så att samma ärende inte behandlas i två olika domstolar. Utskottet föreslår att 60 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård ändras. 

Social- och hälsovårdsutskottet föreslår också delvis tekniska paragrafändringar i de olika lagförslagen på det sätt som närmare framgår av detaljmotiveringen. 

Straffrättsligt tjänsteansvar

Enligt 20 § i den föreslagna lagen om ordnande av social- och hälsovård ska bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar i 40 kap. i strafflagen tillämpas på anställda hos privata tjänsteproducenter som producerar utlagda tjänster och hos tjänsteproducenternas underleverantörer när de sköter offentliga förvaltningsuppgifter som ingår i de utlagda tjänster som avses i 12 § i lagförslaget. Detsamma gäller anskaffade och inhyrda arbetstagare. Den föreslagna regleringen uppfyller enligt grundlagsutskottets utlåtande (stycke 81) de krav som baserar sig på vedertagen praxis, nämligen att tryggande av kraven på rättssäkerhet och god förvaltning på det sätt som avses i 124 § i grundlagen bland annat kräver att de som handlägger ärenden handlar under tjänsteansvar. 

I sin praxis har grundlagsutskottet inte ställt några närmare krav på exakt formulering av bestämmelserna om tjänsteansvar. Den reglering som nu föreslås har enligt grundlagsutskottets uppfattning formulerats på samma sätt som är vanligt i bestämmelser om tjänsteansvar för den som sköter offentliga förvaltningsuppgifter. Grundlagsutskottet fäster dock uppmärksamhet vid konsekvensen i bestämmelserna om tjänsteansvar och behovet av att i fortsättningen bedöma omfattningen av tjänsteansvaret för den som sköter en offentlig förvaltningsuppgift (se bestämmelserna om straffrättsligt ansvar för tjänstemän och anställda i offentliga samfund i 40 kap. i strafflagen). Enligt utskottets uppfattning bör en sådan bedömning sträcka sig längre än till det aktuella lagstiftningsprojektet, och den kan lämpligast göras inom statsrådet. 

Lagutskottet konstaterar i sitt utlåtande att man i den föreslagna 20 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård har beaktat grundlagsutskottets och lagutskottets utlåtanden om den proposition om valfrihetslagen som var under behandling förra valperioden och de anmärkningar som framförts i utlåtandena. I förslaget till valfrihetslag ingick en bestämmelse om tjänsteansvar som motsvarar den föreslagna 20 § (75 §). Lagutskottet föreslog med hänvisning till grundlagsutskottets utlåtande att förslaget till bestämmelse skulle ses över bland annat så att bestämmelserna om tjänsteansvar utsträcks till att omfatta privata tjänsteproducenters underentreprenader. Vidare föreslog lagutskottet att bestämmelserna om tjänsteansvar skulle gälla privata tjänsteproducenter oberoende av företagsform och att bestämmelserna också skulle gälla juridiska personers ledning, medlemmar i organ och självständiga yrkesutövare. 

Regleringssättet är enligt lagutskottet detsamma som i de många andra särskilda bestämmelser om tjänsteansvar som finns i den gällande lagstiftningen och som inte ingår i strafflagen. Det straffrättsliga tjänsteansvaret är således lika omfattande som tjänsteansvaret för tjänstemän och personer som utövar offentlig makt och gäller alla allmänna tjänstebrott. Omfattningen av tjänsteansvaret är enligt utlåtandet dock inte helt entydig om man ser till lydelsen i den föreslagna bestämmelsen. Lagutskottet anser att det av tydlighetsskäl är motiverat att precisera 20 § så att det tydligt framgår att alla bestämmelser om tjänstebrott i 40 kap. i strafflagen som gäller tjänstemän tillämpas på de personer som nämns i paragrafen. Utskottet föreslår att paragrafen ändras på det sätt som lagutskottet föreslår. 

Lagutskottet fäster uppmärksamhet vid asymmetrin kring det straffrättsliga tjänsteansvaret. På grundval av 20 § är det straffrättsliga tjänsteansvaret för den som är anställd hos en privat tjänsteproducent lika omfattande som tjänsteansvaret för tjänstemän och personer som utövar offentlig makt och det gäller alla allmänna tjänstebrott. De uppgifter som avses i den föreslagna lagen kan å andra sidan också skötas av personer som är anställda av välfärdsområdet, antingen i tjänste- eller anställningsförhållande. På personal i tjänsteförhållande i välfärdsområdena tillämpas bestämmelserna om tjänstemän i 40 kap. i strafflagen, och då handlar det om omfattande tjänsteansvar. Anställda i arbetsavtalsförhållande i välfärdsområdena är däremot offentligt anställda arbetstagare enligt 40 kap. 11 § 3 punkten i strafflagen. På dem tillämpas 40 kap. i strafflagen bara i begränsad omfattning, om det inte ingår utövning av offentlig makt i arbetsuppgifterna. På offentligt anställda arbetstagare tillämpas således straffbestämmelser som gäller mutbrott och brott mot tjänstehemlighet, men inte straffbestämmelser om missbruk av tjänsteställning (7 och 8 §) eller brott mot tjänsteplikt (9 och 10 §). 

Alla tjänstebrott som avses i 40 kap. i strafflagen gäller således inte alla persongrupper, utan ansvarets omfattning varierar i olika grupper. Tjänsteansvaret i ett offentligt samfund påverkas både av personens formella ställning och av uppgiftens karaktär. Utgångspunkten är att tjänsteansvaret ska hänga samman i synnerhet med myndighetsverksamhet, det vill säga att tjänstemän sköter uppgifter i ett offentligt samfund. Behovet av tjänsteansvar för offentligt anställda arbetstagare bedöms således vara betydligt mer begränsat. 

Vid sakkunnigutfrågningarna i lagustkottet har det ansetts vara problematiskt att verksamheter av samma typ kan leda till tjänstebrottsansvar av olika omfattning beroende på om verksamheten utförs av ett välfärdsområde eller av en privat tjänsteproducent. Skillnaden i tjänsteansvar för personer i arbetsavtalsförhållande framträder extra tydligt i den här vårdreformen, eftersom reformen tillåter att privata tjänsteproducenter anlitas i mycket stor omfattning för uppgifter som avses i lagen och av att samma uppgifter också kommer att utföras av personer som är anställda i arbetsavtalsförhållande i välfärdsområdena. 

Å andra sidan motsvarar bestämmelserna om tjänsteansvar i 20 § de många andra särskilda bestämmelser om tjänsteansvar utanför strafflagen som ingår i den gällande lagstiftningen och där tjänsteansvaret är omfattande, noterar lagutskottet. Orsaken till asymmetrin är i synnerhet att systemet i 40 kap. i strafflagen och 124 § i grundlagen baserar sig på olika utgångspunkter och begrepp. Dessutom handlar 40 kap. i strafflagen om enskilda personers straffrättsliga ansvar i vissa konkreta uppgifter, medan perspektivet i 124 § i grundlagen är samlade arbetsuppgift och rättsliga kvalitetskrav som ställs på dem. 

Lagutskottet har i sitt utlåtande behandlat olika alternativ för att lösa asymmetrin i fråga om straffrättsligt tjänsteansvar. Det är uppenbart att asymmetrin beträffande anställda i arbetsavtalsförhållande i bestämmelserna om tjänsteansvar inte bara gäller vårdreformen, utan den kommer fram också i andra sammanhang när offentliga förvaltningsuppgifter överförs till andra än myndigheter. Därför anser lagutskottet att det är varken motiverat eller ändamålsenligt att i detta sammanhang ändra denna asymmetri genom särskilda bestämmelser utanför strafflagen, eftersom ett sådant regleringssätt inte löser grunderna för tjänsteansvar för offentligt anställda på något generellt och samordnat sätt, utan snarare verkar skapa nya asymmetriska situationer. Enligt utskottet bör asymmetrin och grunderna för tjänsteansvar i utredas och bedömas samband med 40 kap. i strafflagen. 

Följaktligen anser utskottet att regeringen omedelbart måste starta en utredning och bedömning av behovet att revidera i 40 kap. i strafflagen och utifrån bedömningen bereder de lagstiftningsändringar som behövs. Särskild uppmärksamhet bör fästas vid tjänsteansvarets räckvidd och skillnaderna i det. Man bör bland annat analysera utgångspunkterna för regleringen om tjänsteansvar så att det inte uppstår ogrundade skillnader i ansvarets räckvidd. Också betydelsen av ”offentlig förvaltningsuppgift” i regleringen om tjänstebrott bör analyseras. Lagutskottet anser det viktigt att man vid en samlad bedömning tar ställning till hur straffrättsligt tjänsteansvar förhåller sig till 16 kap. i strafflagen och det förhöjda straffrättsliga skyddet där. Social- och hälsovårdsutskottet föreslår att lagutskottets förslag till uttalande i ärendet godkänns (Utskottets förslag till uttalande 11). 

Ålands ställning

Enligt 18 § 12 och 13 punkten i självstyrelselagen för Åland har landskapet Åland lagstiftningsbehörighet i ärenden som gäller brand- och räddningsväsendet. Enligt 18 § 12 och 13 punkten i självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om socialvård och med vissa undantag i fråga om hälso- och sjukvård. Bestämmelserna om ordnande av social- och hälsovården och räddningsväsendet gäller därför inte direkt den åländska självstyrelsen. 

Propositionen medför dock indirekta ändringar i ställningen för de skattskyldiga på Åland, om frågan inte särskilt regleras genom lagstiftning. I sitt utlåtande (stycke 193) anser grundlagsutskottet det viktigt att det sägs ut i propositionen (s. 1084—1085) att den ändrade finansieringen ska genomföras på ett så neutralt sätt som möjligt i fråga om Åland. För att förhindra skärpt statsbeskattning på Åland föreslår regeringen därför att 124 § i inkomstskattelagen föreskriver att när skattebeloppet beräknas för skattskyldiga vars hemkommun finns i landskapet Åland ska skattesatserna i skalan sänkas med 13,26 procentenheter. 

Ålands landskapsregering har i sitt yttrande föreslagit att medieavgiften på Åland, som används för att finansiera de offentliga radio- och tv-tjänsterna på Åland, ska beaktas i mervärdesskattelagen. Social- och hälsovårdsutskottet föreslår att 79 § 2 mom. och 85 a § 1 mom. 5 punkten i mervärdesskattelagen ändras på det sätt som beskrivs nedan i detaljmotiveringen så att medieavgiften beaktas i bestämmelserna. 

Dessutom har landskapsregeringen föreslagit ändringar i studiepenningsavdraget, minskningen av kommunernas samfundsskatteandel och invalidavdraget i statsbeskattningen. I sitt utlåtande (FiUU 1/2021 rd) behandlat dessa frågor också med tanke på Ålands ställning och ansett att de ändringar som föreslås i propositionen är motiverade och har till dessa delar inte föreslagit några ändringar i propositionen. Social- och hälsovårdsutskottet instämmer i finansutskottets ståndpunkt. 

Ikraftträdande och verkställighet

De lagar som hänför sig till propositionen avses träda i kraft stegvis så att en del träder i kraft den 1 juli 2021 och en del träder i kraft den 1 mars 2022 när de nya välfärdsområdesfullmäktige inleder sin verksamhet och de sista den 1 januari 2023. Propositionen omfattar även övergångsperioder. Lagen om införande av reformen avses träda i kraft den 1 juli 2021. Dessutom ska lagen om välfärdsområden delvis tillämpas omedelbart på välfärdsområdenas verksamhet. 

I införandelagen föreskrivs också om ett temporärt beredningsorgan med ansvar för inledandet av välfärdsområdets verksamhet och för beredningen av inledandet av områdets verksamhet och förvaltning tills det första välfärdsområdesfullmäktige har valts och den välfärdsområdesstyrelse som tillsatts av välfärdsområdesfullmäktige inlett sin verksamhet. Kommunerna, samarbetsområdena för primärvården och socialvården, sjukvårdsdistriktet, specialomsorgsdistriktet och räddningsväsendet inom välfärdsområdet ska omedelbart efter lagens ikraftträdande avtala om det temporära beredningsorganets sammansättning och om den kommunala myndighet som tillsätter organet. Om beredningsorganet inte har tillsatts senast inom två månader från det att lagen trädde i kraft, tillsätter statsrådet beredningsorganet på förslag av finansministeriet. 

Överlåtelseskatt

I finansutskottets utlåtande framförs oro över skattebehandlingen av överföring av tillgångar enligt 23 § i införandelagen. Finansutskottet anser i sitt utlåtande att det till denna del är motiverat att precisera rättsläget och föreskriva om saken uttryckligen i införandelagen. Social- och hälsovårdsutskottet föreslår att 51 § i införandelagen ändras i linje med utlåtandet. Utskottet föreslår dessutom att finansutskottets uttalande om överlåtelseskatt godkänns (Utskottets förslag till uttalande 12). 

Miljö- och hälsoskydd

I en parlamentarisk utredning av sektorsövergripande landskap föreslås det att organiseringsansvaret för miljö- och hälsoskydd ska överföras från kommunerna till välfärdsområdena 2026. Organiseringsansvaret för miljö- och hälsoskyddet har inom vissa områden överförts på den samkommun som ansvarar för social- och hälsovården så att området motsvarar det framtida välfärdsområdets område. Förvaltningsutskottet anser det motiverat med tanke på dessa områden att funktioner som integrerats i andra servicesystem inom social- och hälsovården inte behöver upplösas i dessa områden. Detta kan genomföras så att man avtalar om överföringen, den gäller hela området och kommunerna anvisar fullständiga finansiella resurser för den. 

Social- och hälsovårdsutskottet föreslår att 65 § i införandelagen ska göra det möjligt att sköta miljö- och hälsoskyddsuppgifter inom välfärdsområdena, om kommunerna har ingått ett avtal om skötseln av uppgiften som en del av andra integrerade social- och hälsovårdstjänster senast vid utgången av 2022 inom hela välfärdsområdet och välfärdsområdet och kommunerna ingår ett avtal om detta på så sätt att kommunerna anvisar fullständiga finansiella resurser för det. 

Övrigt

Utskottet konstaterar att orden ”välfärdsregion” och ”regionval” är bättre svenska motsvarigheter till "hyvinvointialue" och "aluevaalit". 

DETALJMOTIVERING

1. Lagen om välfärdsområden

6 §. Välfärdsområdets uppgifter.

Utifrån förvaltningsutskottets utlåtande föreslår social- och hälsovårdsutskottet ett nytt 3 mom. där 1 punkten berör situationer där ett välfärdsområde utför sin egen lagstadgade uppgift eller en uppgift som det åtagit sig på grundval av sin begränsade allmänna kompetens i samarbete med en myndighet i ett annat land, till exempel genom att skaffa tjänster i anslutning till uppgiften från en myndighet i ett annat land. Då kan en myndighet i en annan stat sköta uppgiften inom sitt eget område eller i Finland inom välfärdsområdet. Den nya 3 mom. 2 punkten hänför sig till en situation där ett välfärdsområde inom sitt uppgiftsområde enligt paragrafens 1 mom. sköter en uppgift som en myndighet i en annan stat har, och det sker i samarbete med den nämnda myndigheten antingen inom sitt område eller inom den andra statens territorium. Villkoret är att det samarbete som välfärdsområdet och en myndighet i ett annat land har kommit överens om baserar sig på Europeiska unionens lagstiftning eller ett internationellt avtal. 

Utskottet föreslår också ett nytt 4 mom. som gör det möjligt för välfärdsområdena att delta i genomförandet av en förpliktelse som grundar sig på ett internationellt avtal på basis av ett avtal med staten (uppgifter som överlåtits som uppdrag). Bestämmelsen möjliggör bland annat att Södra Karelens välfärdsområde och finska staten kan komma överens om att Södra Karelens välfärdsområde sköter de uppgifter inom räddningsväsendet och den prehospitala akutsjukvården som Finland ska utföra med stöd av vissa internationella avtal om utarrendering av Saima kanal och de därtill hörande områden. 

De föreslagna bestämmelserna ändrar inte utgångspunkterna för myndigheternas behörighet och utövning av offentlig makt. Också i de föreslagna samarbetssituationerna ska Finlands lagstiftning iakttas på finskt territorium och den offentliga makten i Finland utövas av en finsk myndighet. 

14 §. Samråd mellan välfärdsområdet och kommunerna.

Utskottet föreslår att bestämmelsen kompletteras med exempel på frågor som man kan komma överens om i samrådet mellan välfärdsområdet och kommunerna. Sådana är bland annat de samarbetsstrukturer, verksamhetsmodeller och det informationsflöde som samarbetet förutsätter. 

15 §. Välfärdsområdets fullmakt att uppta lån.

Utskottet föreslår utifrån grundlagsutskottets utlåtande att kravet på brådskande investeringsbehov slopas vid ändring av bemyndigandet att uppta lån. 

24 §. Antalet ledamöter i fullmäktige.

Utskottet föreslår med stöd av lagutskottets utlåtande att den onödiga genomförandebestämmelsen stryks i 2 mom. I den föreslagna 148 § finns en allmän bestämmelse om verkställbarhet av beslut. 

30 §. Initiativrätt.

Utskottet föreslår på de grunder som förvaltningsutskottet föreslagit att paragrafens 2 mom. ändras så att initiativet ska ange de grunder av vilka medlemskapet i välfärdsområdet framgår och så att den detaljerade regleringen om insamling av namn som eventuellt hänför sig till initiativet slopas. 

33 §. Nationalspråksnämnden och samiska språknämnden.

Utskottet föreslår med hänvisning till förvaltningsutskottets utlåtande en precisering av bestämmelsen om nationalspråksnämnden i 2 mom. 4 punkten. Ändringen behövs för att det inte ska uppstå konflikter i regleringen i förhållande till bestämmelsen om samarbete mellan tvåspråkiga välfärdsområden i 39 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård, enligt vilken samarbetsavtalet ingås om att säkerställa de svenskspråkiga tjänsterna. 

Dessutom föreslår utskottet att bestämmelsen i 6 mom. om uppgifterna för samiska språknämnden preciseras. 

34 §. Kommunikation.

Utskottet föreslår en precisering av att uppgifter enligt 2 mom. ska läggas ut på välfärdsområdets webbplats. Utskottet föreslår utifrån grundlagsutskottets utlåtande att det till 3 mom. fogas ett krav på att kommunikationen ska ske med tillgängliga metoder. 

35 §. Organen i välfärdsområden.

Utskottet föreslår en teknisk ändring i 2 mom. i den finska texten. 

66 §. Sammanslagning av välfärdssammanslutningar.

Utskottet föreslår en teknisk precisering i 2 mom. 

67 §. Delning av välfärdssammanslutningar.

Utskottet föreslår att begreppet ”sammanslagningsavtal” i 3 mom. ändras till ”delningsavtal”. 

80 §. Valbarhet till revisionsnämnden.

Utskottet föreslår tekniska preciseringar i 2 punkten. Ändringen påverkar inte den svenska lagtexten. 

85 §. Förtroendevalda på hel- eller deltid och deras ställning.

Utskottet föreslår en teknisk ändring i 2 mom. 

89 §. Redogörelse för bindningar.

På basis av grundlagsutskottets utlåtande föreslår utskottet att 4 mom. kompletteras så att uppgifter ur registret endast kan sökas som enskilda sökningar. Registret över bindningar ska finnas i det allmänna datanätet på välfärdsområdets webbplats. 

96 §. Delegering.

Med hänvisning till förvaltningsutskottets och lagutskottets utlåtanden föreslår utskottet att 3 mom. stryks. Enligt 3 mom. föreskrivs det särskilt om välfärdsområdesfullmäktiges skyldighet att genom en bestämmelse i förvaltningsstadgan ge en tjänsteinnehavare i landskapet rätt att utöva behörighet som hör till en myndighet i välfärdsområdet. Bestämmelsen ska tillämpas till exempel på sådana ärenden inom social- och hälsovården som gäller en individ, om det inte har föreskrivits särskilt om delegering. Enligt 97 § 5 mom. i lagförslaget får till behandling i ett högre organ inte tas ärenden där rätt att utöva behörighet på det ovannämnda sättet har getts en tjänsteinnehavare. Enligt 139 § 4 mom. i lagförslaget ska en begäran om omprövning av ett i 96 § 3 mom. avsett beslut av en tjänsteinnehavare avgöras av en i lag eller förvaltningsstadgan angiven tjänsteinnehavare, som inte får inte vara den tjänsteinnehavare som fattade beslutet. Förfarandet avviker från den huvudregel som beskrivs i 139 § 2 mom., enligt vilken begäran om omprövning behandlas av det berörda organet. De ovan beskrivna bestämmelserna om delegering, så kallad övertagningsrätt och begäran om omprövning avviker från motsvarande bestämmelser i kommunallagen. 

Enligt inkommen utredning hänför sig den ovan beskrivna helheten till beaktandet av möjligheten att den uppgiftsbaserade lagstiftningen i synnerhet inom social- och hälsovården ändras så att behörigheten att avgöra ett ärende i fråga om vissa uppgifter genom förvaltningsstadgan ska anvisas en enskild tjänsteinnehavare på det sätt som avses i 96 § 3 mom. i lagen om välfärdsområden. I den gällande lagstiftningen finns det för närvarande ingen sådan skyldighet och någon sådan föreslås enligt utredning inte, varför det inte finns något behov av 3 mom. eller andra bestämmelser som har samband med det. 

Att regleringen avviker från kommunallagen har i utlåtandena ansetts vara problematiskt och kan eventuellt leda till att förvaltningspraxis blir oenhetlig och att överklagandena hos förvaltningsdomstolarna ökar. Liksom utlåtandeutskotten anser utskottet att det är befogat att bestämmelsen om delegering i 96 § 3 mom. samt de därmed sammanhängande bestämmelserna om så kallad övertagningsrätt (97 § 5 mom.) och begäran om omprövning (139 § 4 mom.) stryks. 

97 §. Behandling av ett ärende i ett högre organ.

Av de orsaker som konstateras i motiveringen till 96 § föreslår utskottet att den bestämmelse i 5 mom. som gäller begränsning av övertagningsrätten ändras så att den motsvarar 92 § 5 mom. i kommunallagen. 

99 §. Välfärdsområdesfullmäktiges sammanträden.

Utskottet föreslår att information om sammanträdena ges på välfärdsområdets webbplats. 

113 §. Välfärdsområdets tillkännagivanden.

Utskottet föreslår att annonserna publiceras på välfärdsområdets webbplats. 

114 §. Tillgång till information i det allmänna datanätet.

Utskottet föreslår att informationen publiceras på välfärdsområdets webbplats. 

123 §. Ekonomiska omständigheter under vilka ett utvärderingsförfarande i välfärdsområdet kan inledas.

Utskottet föreslår att hänvisningarna i 2 mom. korrigeras. 

128 §. Statens revisionsverks granskningsrätt.

Utskottet föreslår att bestämmelsen ändras så att den motsvarar motiveringen till propositionen så att revisionsverket endast har granskningsrätt i fråga om statlig finansiering. 

138 §. Tillämpning av kapitlets bestämmelser.

Utskottet föreslår att ordalydelsen i 2 och 3 mom. förtydligas utifrån lagutskottets utlåtande. 

139 §. Begäran om omprövning.

Med hänvisning till förvaltningsutskottets och lagutskottets utlåtanden och av de skäl som konstateras i motiveringen till 96 § föreslår utskottet att 4 mom. stryks. 

145 §. Delgivning av beslut till en välfärdsområdesmedlem.

Utskottet föreslår att delgivningen genomförs på välfärdsområdets webbplats. 

147 §. Fortsatta besvär.

Utskottet föreslår att tillkännagivandet publiceras på välfärdsområdets webbplats. Utifrån lagutskottets utlåtande föreslår utskottet att den första meningen i 3 mom. stryks som onödig, eftersom det redan i 138 § hänvisas till lagen om rättegång i förvaltningsärenden. 

2. Lagen om ordnande av social- och hälsovård

4 §. Tillgången till tjänster och tjänsternas tillgänglighet.

Grundlagsutskottet betonar i sitt utlåtande (stycke 170) betydelsen av den behovsbedömning som beskrivs i motiveringen till bestämmelsen. Utskottet föreslår att 1 mom. kompletteras med ett omnämnande av att de enskilda kundernas servicebehov ska bedömas på det sätt som föreskrivs i speciallagstiftningen om social- och hälsovården. Dessutom föreslår utskottet att 2 mom. ändras så att det blir mer förpliktande på det sätt som grundlagsutskottet och arbetslivs- och jämställdhetsutskottet förutsätter, så att välfärdsområdet ska trygga tillgången och tillgängligheten till de social- och hälsovårdstjänster som det ansvarar för att ordna. Välfärdsområdet ska vara skyldigt att säkerställa tillgänglighet i fråga om de tjänster som det ansvarar för att ordna oberoende av produktionssättet, dvs. också när tjänster produceras till exempel som köpta tjänster. 

6 §. Främjande av välfärd och hälsa i kommunerna.

Utskottet föreslår tekniska preciseringar i 3 och 4 mom. 

7 §. Främjande av hälsa och välfärd i välfärdsområdena.

Social- och hälsovårdsutskottet måste enligt grundlagsutskottet av skäl som följer av konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning bedöma möjligheterna att stärka rådets ställning till exempel genom att föreskriva om en mer omfattande rätt att delta i utarbetandet av den välfärdsberättelse som avses i 7 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård. Utskottet föreslår att det till 3 mom. fogas en hänvisning till 29 § i lagen om välfärdsområden, där det föreskrivs om möjligheterna för invånare och tjänsteanvändare inom välfärdsområdet att delta och påverka vid utarbetandet av välfärdsberättelsen och välfärdsplanen. Hänvisningen beaktar på lika villkor olika kundgrupper och påverkansorgan. 

9 §. Tjänster som sammanförs i större helheter.

Utskottet föreslår att ordalydelsen i paragrafen preciseras så att den också beskriver de allmänna förutsättningarna för att sammanföra ordnandet av andra social- och hälsovårdsuppgifter än tjänster, till exempel utvecklingsuppgifter. För att förtydliga den informativa karaktären hos de allmänna förutsättningar som beskrivs i 1 mom. föreslås det att uttrycket ”kan sammanföras” används i stället för uttrycket ”sammanförs”. Dessutom föreslår utskottet att den informativa hänvisningsbestämmelse som ingår i sista meningen i 1 mom. omformuleras och blir mer generell, eftersom det i fortsättningen kan föreskrivas om sammanförande också i andra lagar än hälso- och sjukvårdslagen och socialvårdslagen. 

10 §. Samordning av tjänster för kunderna.

Utskottet föreslår att det i 2 mom. görs en teknisk precisering i anslutning till bedömningen av vårdbehovet. 

11 §. Servicestrategi.

Utskottet föreslår att paragrafens 2 mom. preciseras så att man vid uppnåendet av de mål som uppställs i servicestrategin också beaktar kostnadseffektiviteten. 

Social- och hälsovårdsutskottet måste enligt grundlagsutskottet av skäl som följer av konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning bedöma möjligheterna att stärka rådets ställning till exempel genom att föreskriva om en mer omfattande rätt att delta i utarbetandet av välfärdsberättelsen. Utskottet föreslår att det till 3 mom. fogas en hänvisning till 29 § i lagen om välfärdsområden, där det föreskrivs om möjligheterna för invånare och tjänsteanvändare inom välfärdsområdet att delta och påverka. Hänvisningen beaktar på lika villkor olika kundgrupper och påverkansorgan. 

12 §. Förutsättningar för anskaffning av tjänster från privata tjänsteproducenter.

Utskottet föreslår att 1 mom. preciseras så att momentet utöver anskaffning av tjänster också omfattar annat sådant stöd i anslutning till användningen av social- och hälsovårdstjänster som inte har definierats som egentliga social- och hälsovårdstjänster. Sådant annat stöd i anslutning till användningen av tjänster är till exempel social- och patientombudsmännens verksamhet. 

Dessutom föreslår utskottet att 1 mom. preciseras så att ett välfärdsområde från en privat serviceproducent kan skaffa sig samtliga medicinska och odontologiska stödtjänster samt den specialkompetens som behövs för att producera dem. På detta sätt blir det möjligt att även i fortsättningen producera medicinska och odontologiska stödtjänster i deras helhet på samma sätt som för närvarande till exempel i bolag som ägs av välfärdsområden. Medicinska och odontologiska stödtjänster är sådana tjänster som den aktör som ansvarar för vården behöver för att stödja diagnos, vård och rehabilitering. Med medicinska och odontologiska stödtjänster avses till exempel laboratorieundersökningar och bilddiagnostik, andra undersökningar och tolkning av dem. Stödtjänster är å andra sidan också till exempel tillverkning av tandtekniska instrument eller hjälpmedel. Med specialkompetens i anslutning till stödtjänster avses till exempel kompetens hos sjukhusläkare eller specialister inom diagnostiska specialiteter. I och med den ändring som utskottet föreslår är det möjligt att anskaffa samtliga stödtjänster, om det behövs för att garantera stödtjänsternas kvalitet, kompetensen och kostnadseffektiviteten. 

Som medicinska eller odontologiska stödtjänster anses dock inte sådana ingrepp som riktar sig direkt till patienten och som i själva verket redan är en del av behandlingen av patientens symtom eller sjukdom. Hit hör exempelvis så kallade interventionella radiologiska ingrepp. Bland annat ingrepp i blodkärl med hjälp av kateter är direkt behandling, fastän de skulle genomföras av en specialist inom det diagnostiska området. I fråga om sådana tjänster ska välfärdsområdena ha tillräcklig egen tjänsteproduktion och tjänsterna kan inte i sin helhet anskaffas från en privat tjänsteproducent. 

Enligt utskottet finns det skäl att precisera 2 mom. 2 punkten så att förbudet mot att anskaffa socialarbete uttryckligen gäller det individ- och familjeinriktade socialarbetet. Detta är en uppgift som hör till en socialarbetare som är tjänsteinnehavare och där även offentlig makt utövas. Den föreslagna 12 § 2 mom. 2 punkten hindrar dock inte välfärdsområdet från att av till exempel en socialarbetare som är privat tjänsteproducent (självständig yrkesutövare) skaffa sådan expertis (t.ex. expertarbete med sammanslutningar, individuell träning i anslutning till social rehabilitering eller expertstöd med anknytning till rådgivning i uppfostrings- och familjefrågor) som inte inbegriper ovan beskrivna uppgifter för en socialarbetare som är tjänsteinnehavare. 

Enligt en utredning som utskottet fått har syftet med 2 mom. 4 punkten varit att välfärdsområdet i egenskap av anordnare ska ansvara för den prehospitala akutsjukvårdens samlade beredskap, men det kan skaffa ambulansenheternas larmberedskap som köpta tjänster från en privat tjänsteproducent. Utskottet föreslår att ordalydelsen i 4 punkten preciseras till denna del. Dessutom föreslås det att bestämmelsen i 3 mom. om att uppgifterna för den läkare och fältchef som ansvarar för den prehospitala akutsjukvården ska skötas i tjänsteförhållande flyttas till 4 punkten. 

För tydlighetens skull föreslås det att 3 mom. preciseras så att det i momentet nämns förutom bedömningen av servicebehovet även bedömningen av vårdbehovet. Enligt utskottet avser begreppet bedömning av servicebehovet både bedömning av servicebehovet inom socialvården och bedömning av vårdbehovet inom hälso- och sjukvården. 

Det föreslås att bestämmelsen om kravet på tjänsteläkare i 3 mom. ändras av orsaker som framgår av den allmänna motiveringen så att det är välfärdsområdet som ansvarar för patientens intagning på sjukhus, bedömningen av behovet av specialiserad sjukvård i samband med intagningen och utarbetandet av en preliminär vårdplan, men att dessa uppgifter inte definieras som tjänsteläkarens uppgifter. Då kan välfärdsområdet mer flexibelt överväga om till exempel en läkare eller tandläkare i tjänsteförhållande ska anlitas för uppgiften eller en läkare eller tandläkare i arbetsavtalsförhållande till välfärdsområdet. Välfärdsområdet kan inte ge en privat tjänsteproducent i uppdrag att sköta dessa uppgifter. 

Efter en bedömning av vårdbehovet och intagning av en kund på sjukhus och utarbetandet av en preliminär vårdplan för varje specialitet inom medicin eller odontologi, kan välfärdsområdet också ge en privat tjänsteproducent i uppdrag att göra en noggrannare bedömning av kundens vårdbehov inom den specialiteten, fatta vårdbeslut och utarbeta en mer detaljerad vårdplan. Om kunden dock får väsentligt större behov av vård eller inom andra medicinska eller odontologiska specialområden än det eller dem som välfärdsområdet anvisat kunden, krävs det för behandling inom ett annat specialområde alltid att välfärdsområdet gör en bedömning av vårdbehovet och en preliminär vårdplan för detta andra specialområde. Den vårdplan som en privat tjänsteproducent utarbetar preciserar således alltid välfärdsområdets vårdplan. 

Det föreslås att det till 5 mom. fogas en bestämmelse om att välfärdsområdena vid upphandlingen av tjänster ska iaktta de bestämmelser och samarbetsavtal som gäller centralisering av tjänster och uppgifter. 

I 6 mom. föreslår utskottet med anledning av den ändring som gjorts i 1 mom. en bestämmelse om att på anskaffning av stöd i anslutning till användningen av tjänster tillämpas bestämmelserna i det föreslagna 3 kap. på motsvarande sätt som på anskaffning av tjänster. 

13 §. Användning av inhyrd arbetskraft och arbetskraft som skaffas från privata tjänsteproducenter.

Utskottet föreslår att 1, 2 och 4 mom. ändras så att det i bestämmelserna hänvisas till 1 kap. 7 § 3 mom. i arbetsavtalslagen (55/2001) och konstateras att den inhyrda och anskaffade arbetskraften står under ledning och övervakning av välfärdsområdet. 

I 49 a § i socialvårdslagen konstateras att kommunen för uppgifter inom verkställigheten av socialvården ska ha ett tillräckligt antal yrkesutbildade personer inom socialvården samt annan personal som deltar i klientarbetet. Socialvårdslagen begränsar således inte socialvårdsuppgifterna enbart till arbete som utförs av de yrkesutbildade personer som nämns i lagen om yrkesutbildade personer inom socialvården. Lagen tar inte heller ställning till vilka klientgrupper som annan personal som deltar i klientarbetet kan arbeta med. Enligt utredning har avsikten med lagen om ordnande av social- och hälsovård till denna del inte varit att ändra nuläget, utan avsikten är att gällande bestämmelser om behörighetsvillkoren för personal ska tillämpas på inhyrd och anskaffad arbetskraft. Till denna del behöver 13 § 1 och 2 mom. preciseras. 

I anslutning till kravet på tjänsteläkare föreslås det dessutom att 4 mom. ändras så att det motsvarar ordalydelsen i 12 § 3 mom. och så att ett välfärdsområde, om det anser det nödvändigt, på nytt kan bedöma ett beslut om intagning på sjukhus som fattats av läkare eller tandläkare som är inhyrd eller anskaffad arbetskraft, men det finns i regel ingen skyldighet till detta, om välfärdsområdet inte anser att det krävs. 

20 §. Straffrättsligt tjänsteansvar och skadeståndsansvar.

Utifrån lagutskottets utlåtande föreslår utskottet preciseringar i 20 § så att det tydligt framgår att alla bestämmelser om tjänstebrott i 40 kap. i strafflagen som gäller tjänstemän tillämpas på de personer som nämns i paragrafen. 

22 §. Riksomfattande mål för ordnandet av social- och hälsovård.

Utskottet föreslår att 2 mom. 3 punkten med anledning av kulturutskottets utlåtande kompletteras med en passus om uppställande av riksomfattande strategiska mål för utbildnings-, forsknings-, utvecklings- och innovationsverksamheten inom social- och hälsovården som helhet. Preciseringen av bestämmelsen stärker statsrådets möjligheter att utifrån riksomfattande strategiska mål fastställa riktlinjer för den forsknings-, utvecklings- och innovationsverksamhet som bedrivs inom välfärdsområdena och som stöder ordnandet av en jämlik, högklassig och kostnadseffektiv social- och hälsovård. 

24 §. Social- och hälsovårdsministeriets förhandlingar med välfärdsområdet.

Utskottet föreslår att 3 mom. 8 punkten preciseras tekniskt och att en hänvisning till 36 och 39 § skrivs in. 

26 §. Förfarandet vid godkännande av en investeringsplan.

Utskottet föreslår utifrån grundlagsutskottets utlåtande att kriterierna i 3 mom. för att investeringarna ska vara vittsyftande och betydande preciseras. 

Med en till sina effekter vittsyftande investering eller ett avtal som motsvarar en sådan investering eller en till sina effekter vittsyftande överlåtelse avses ett sådant projekt som har långvariga och betydande konsekvenser på sättet att genomföra social- och hälsovården och på tillgången till tjänster, tjänsternas tillgänglighet och kvaliteten på tjänsterna i välfärdsområdet eller som på ett väsentligt sätt skulle påverka arbetsfördelningen eller samarbetet mellan välfärdsområdena. 

Ett projekt som långvarigt och betydande påverkar sättet att tillhandahålla tjänster kan vara till exempel ett lokalprojekt som långvarigt binder upp välfärdsområdet till lokalerna i fråga, men lokalerna kan inte utan problem tas i bruk när social- och hälsovården utvecklas och servicebehoven förändras, till exempel när andra tjänster eller nya serviceformer införs. 

Projektet kan påverka tillgången till tjänster eller tjänsternas tillgänglighet på det sätt som avses i bestämmelsen till exempel om det har betydande konsekvenser för tillgången till närservice inom välfärdsområdet och i övrigt för befolkningens möjligheter att uträtta ärenden. På det sätt som avses i bestämmelsen kan projektet påverka tjänsternas kvalitet exempelvis så att det på lång sikt binder upp specialister inom ett visst område inom välfärdsområdet, varvid detta inverkar på tillgången på specialister på andra tjänster inom välfärdsområdet, eller om investeringen inte kan nyttjas om det inte finns specialister inom ett visst område att tillgå. 

Ett projekt som i betydande grad påverkar arbetsfördelningen eller samarbetet mellan välfärdsområdena kan vara ett projekt vars konsekvenser för tjänsterna sträcker sig till flera välfärdsområden eller ett projekt vars direkta verkningar begränsar sig till ett välfärdsområde, men som kan ha betydande indirekta konsekvenser också för verksamheten eller investeringarna i andra välfärdsområden. Exempelvis sjukhusinvesteringar kan ha betydande konsekvenser också för kundströmmarna och arbetsfördelningen i närliggande välfärdsområden både inom samarbetsområdena och i frivilligt samarbete mellan välfärdsområdena. Också betydande investeringar i utrustning och lokaler inom den specialiserade sjukvården kan ha motsvarande betydelse. 

Med en ekonomiskt betydande investering eller ett avtal som motsvarar en sådan investering eller en ekonomiskt betydande överlåtelse avses ett projekt eller en del av ett projekt som på ett väsentligt sätt skulle påverka välfärdsområdets ekonomi på lång sikt genom att inverka på välfärdsområdets möjligheter att genomföra andra social- och hälsovårdsprojekt eller att ordna de social- och hälsovårdstjänster som motsvarar befolkningens behov. Det är således fråga om projekt som på lång sikt och i betydande grad binder upp välfärdsområdets resurser till ett projekt så att det försvårar välfärdsområdets möjligheter att genomföra andra nödvändiga social- och hälsovårdsprojekt. Projektets ekonomiska betydelse framgår förutom av projektets absoluta storlek i pengar också av dess andel av de totala kostnaderna för social- och hälsovården. Projektets ekonomiska betydelse kan också hänföra sig till dess förhållande till välfärdsområdets folkmängd och befolkningens servicebehov samt den väntade utvecklingen av dessa. 

Även om en investering, ett avtal som motsvarar en investering eller överlåtelse av egendom med lång verkningstid uppfyller definitionen av vittsyftande eller ekonomiskt betydande investering, innebär detta enligt 26 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård dock inte att delplanen för social- och hälsovård ska avslås på denna grund. Däremot är det fråga om att den bedömning som görs med stöd av 26 § 3 mom. 2–4 punkten i lagen om ordnande av social- och hälsovård överhuvudtaget ska gälla endast sådana investeringar. Mindre investeringar faller helt utanför bedömningen. 

29 §. Välfärdsområdets skyldighet att följa och utvärdera social- och hälsovården.

Utskottet föreslår att paragrafens 2 mom. kompletteras så att välfärdsområdet ska ge in en redogörelse för social- och hälsovården i välfärdsområdet och för välfärdsområdets ekonomiska läge till Institutet för hälsa och välfärd och till social- och hälsovårdsministeriet. Dessutom föreslår utskottet att paragrafens 4 mom. preciseras på grund av det tillägg som föreslås i 2 mom. 

30 §. Institutet för hälsa och välfärds expertbedömningar

Utskottet föreslår att 1 mom. kompletteras så att Institutet för hälsa och välfärd utöver offentliggörandet av de expertbedömningar som avses i paragrafen också ska ge in dem till social- och hälsovårdsministeriet. 

Dessutom föreslår utskottet att paragrafens 2 mom. kompletteras så att Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården och regionförvaltningsverket ska tillställa Institutet för hälsa och välfärd och social- och hälsovårdsministeriet den utredning av lika tillgång till social- och hälsovård i välfärdsområden som nämns i momentet. Utskottet föreslår följaktligen också tekniska preciseringar i 3 mom. 

32 §. Utveckling, forskning, utveckling och innovation inom social- och hälsovården i välfärdsområdet.

Utveckling, forskning, utveckling och innovation inom social- och hälsovården i välfärdsområdet. Utskottet föreslår att paragrafens rubrik och 1 mom. preciseras så att välfärdsområdet inom sitt område svarar för utbildnings-, forsknings-, utvecklings- och innovationsverksamheten inom sitt uppgiftsområde med beaktande av de riksomfattande målen för social- och hälsovården. Ändringsförslaget utvidgar inte välfärdsområdenas uppgifter i förhållande till kommunernas eller sjukvårdsdistriktens nuvarande uppgifter. I och med den föreslagna ändringen överensstämmer bestämmelsen med 36 § 3 mom. 7 punkten, som gäller samarbete mellan välfärdsområdena i samma samarbetsområde vid genomförandet av utbildnings-, forsknings-, utvecklings- och innovationsverksamhet. Av ordalydelsen framgår också bättre att välfärdsområdet självt utifrån sina egna regionala särdrag och behov beslutar om sin utbildnings-, forsknings-, utvecklings- och innovationsverksamhet, dock med beaktande av de riksomfattande målen för social- och hälsovården. 

36 §. Samarbetsavtal mellan välfärdsområden.

Utskottet föreslår att 4 mom. kompletteras så att det samarbetsavtal som avses i bestämmelsen ska samordnas med det samarbetsavtal för tvåspråkiga välfärdsområden som avses i 39 §. 

37 §. Beredning av samarbetsavtalet och uppföljning av dess fullgörande.

Utskottet föreslår tekniska preciseringar i 6 mom. 

39 §. Samarbetsavtal mellan de tvåspråkiga välfärdsområdena.

Utskottet föreslår att ordalydelsen i 1 och 2 mom. ändras så att det tydligare framgår att det i 1 mom. föreskrivs om skyldigheten att upprätta avtal och om avtalets allmänna syfte och i 2 mom. om de frågor som ska avtalas i avtalet och om de frågor som avtalet kan gälla samt om de allmänna ramvillkoren för avtalet. 

Utskottet föreslår att 2 mom. förtydligas så att det i avtalet ska avtalas om arbetsfördelningen mellan tvåspråkiga välfärdsområden och om samarbete vid tillhandahållandet av sådana svenskspråkiga social- och hälsovårdstjänster, 1) där detta är nödvändigt för att trygga tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna på grund av att uppgiften är krävande, sällsynt eller medför stora kostnader, eller 2) där det är ändamålsenligt att genomföra tjänsterna endast i en del av välfärdsområdena på grund av att uppgiften är krävande, sällsynt eller medför stora kostnader. 

I första stycket avses svenskspråkiga tjänster som alla tvåspråkiga välfärdsområden inte i tillräcklig utsträckning kan tillhandahålla självständigt till exempel på grund av problem med tillgången på specialister, varvid arbetsfördelningen eller samarbetet inom tvåspråkiga välfärdsområden är nödvändigt för att säkerställa att de svenskspråkigas språkliga rättigheter tillgodoses. 

I andra stycket avses svenskspråkiga tjänster som det inte är ändamålsenligt att alla välfärdsområden genomför självständigt exempelvis om centraliseringen av tjänsterna bedöms ha en betydande positiv inverkan på tjänsternas kvalitet. Enligt 2 mom. ska i avtalet dessutom avtalas om det expertstöd som tvåspråkiga välfärdsområden ger varandra vid tillhandahållandet av de svenskspråkiga tjänsterna. 

Trots att ordalydelsen i 1 och 2 mom. förtydligas omfattar avtalsskyldigheten fortfarande sådana uppgifter som redan i motiveringen till propositionen har ansetts höra till området för avtalsskyldigheten. Uppgifter enligt 2 mom. är bland annat de expert- och utvecklingsuppgifter i anslutning till specialomsorgen som överförs från samkommunen Kårkulla till välfärdsområdenas organiseringsansvar. Kårkullas expert- och utvecklingscenters tjänster omfattar både tjänster som tillhandahålls kunderna och expertstöd och utvecklingsverksamhet som tillhandahålls för experter. Dessutom gäller avtalsskyldigheten den rådgivning för utvecklingsstörda samt boende och dag- och arbetscenter som överförs från Kårkulla, om det inte är ändamålsenligt att tillhandahålla tjänster inom alla tvåspråkiga välfärdsområden, och tillräckliga tjänster kan tillhandahållas med hjälp av arbetsfördelningen. Avtalsskyldigheten gäller också andra sådana svenskspråkiga tjänster som alla tvåspråkiga välfärdsområden inte kan tillhandahålla självständigt eller som det inte är ändamålsenligt att tillhandahålla inom alla tvåspråkiga välfärdsområden, men tillräckliga svenskspråkiga tjänster kan tillhandahållas genom samarbete och arbetsfördelning. Exempel på sådana tjänster är särskilt krävande tjänster inom missbrukarvården och dygnetruntvård inom barnpsykiatrin. Det förekommer regionala variationer i tillgången till service, men de tjänster som avses i momentet kan också vara vissa tjänster inom barnskyddet (bl.a. brådskande placeringar) och andra tjänster för personer med funktionsnedsättning än de som nämns ovan, talterapi, specialundersökningar och boendeservice för äldre. Tvåspråkiga välfärdsområden ska tillsammans fastställa de uppgifter som uppfyller förutsättningarna i 2 mom. och avtala om arbetsfördelningen och samarbetet i fråga om dem i enlighet med vad som föreskrivs i paragrafen. 

Dessutom föreslår utskottet att det till 2 mom. för tydlighetens skull fogas ett explicit omnämnande av att det i samarbetsavtalet också kan avtalas om annan arbetsfördelning och annat samarbete mellan tvåspråkiga välfärdsområden. I avtalet kan man avtala om samarbete som gäller till exempel svenskspråkiga stödtjänster (t.ex. översättnings-, tolk- och telefonrådgivningstjänster, blanketter och mallar) och digitala tjänster, men det finns ingen skyldighet till detta. 

Utskottet föreslår också att bestämmelsen i 2 mom. om vilka andra bestämmelser som ska beaktas när avtal ingås förtydligas så att man inte genom avtal kan avvika från vad som i 11 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård eller i någon annan lag eller med stöd av lag föreskrivs om centralisering av uppgifter. Detta behövs eftersom det i fortsättningen kan föreskrivas om centralisering av uppgifter också i någon annan lag än hälso- och sjukvårdslagen eller socialvårdslagen. I momentet beaktas dessutom det samarbetsavtal för samarbetsområdet som avses i den föreslagna 36 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård genom att till avtalet fogas en bestämmelse enligt vilken samarbetsavtalet för tvåspråkiga välfärdsområden ska samordnas med samarbetsområdets samarbetsavtal. 

Dessutom föreslår utskottet att 5 mom. preciseras så att statsrådet enligt momentet kan besluta om innehållet i avtalet om tvåspråkiga välfärdsområden på ett sätt som är bindande för tvåspråkiga välfärdsområden, om de tvåspråkiga välfärdsområdena inte kan komma överens om innehållet i samarbetsavtalet eller om avtalets innehåll inte tryggar tillgodoseendet av de svenskspråkigas språkliga rättigheter inom social- och hälsovården. Detta är motiverat eftersom det uttryckliga syftet med den samarbetsskyldighet som föreslås i paragrafen är att bidra till tillgodoseendet av de svenskspråkigas språkliga rättigheter inom social- och hälsovården. Preciseringen gör också statsrådets rätt att ingripa mer noggrant avgränsad. 

Utskottet föreslår dessutom vissa tekniska preciseringar i paragrafens rubrik och i 3—7 mom. 

41 §. Välfärdsområdets skyldighet att styra och utöva tillsyn.

Utskottet föreslår att paragrafens 2 mom. kompletteras så att välfärdsområdet ska kräva omedelbart avhjälpande av missförhållanden eller brister som i väsentlig grad äventyrar klient- eller patientsäkerheten och som påträffas hos en privat tjänsteproducent eller dess underleverantör som producerar tjänster som omfattas av välfärdsområdets organiseringsansvar. 

44 §. Myndighetssamarbete.

Enligt 2 mom. ska välfärdsområdet omedelbart underrätta tillsynsmyndigheten om brister och missförhållanden i en privat tjänsteproducents eller dennes underleverantörs verksamhet. Utskottet föreslår att momentet ändras så att anmälningsskyldigheten gäller missförhållanden och brister som upptäckts både vid privata verksamhetsenheter och vid välfärdsområdets verksamhetsenheter. Med ”tjänsteproducent” avses således även välfärdsområdets egna verksamhetsenheter, där också missförhållanden eller brister som väsentligt äventyrar klient- och patientsäkerheten ska anmälas till tillsynsmyndigheten. Dessutom föreslår utskottet att momentet preciseras i fråga om vilka missförhållanden anmälningsskyldigheten gäller. Välfärdsområdets anmälningsskyldighet till tillsynsmyndigheten och tillsynsmyndighetens anmälningsskyldighet till välfärdsområdet ska gälla situationer som i tjänsteproducentens eller dess underleverantörs verksamhet väsentligt äventyrar klient- eller patientsäkerheten. 

Enligt 3 mom. ska tillsynsmyndigheterna underrätta Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet om brister eller andra missförhållanden i läkemedelsförsörjningen som de påträffat vid tillsynen. Utskottet föreslår på motsvarande sätt som i 2 mom. att anmälningsskyldigheten i fråga om läkemedelsförsörjningen preciseras så att den gäller missförhållanden som väsentligt äventyrar klient- och patientsäkerheten. 

46 §. Inspektionsrätt.

. I paragrafen föreskrivs det om inspektion av välfärdsområdenas verksamhet inom social- och hälsovården och av de lokaler som används för verksamheten. Utskottet föreslår att paragrafens 2 mom. preciseras så att det utöver bildupptagningar också gäller ljudupptagningar. 

49 §. Tillsynsmyndigheternas rätt till information.

I paragrafen föreskrivs om tillsynsmyndighetens rätt att av de aktörer som räknas upp i paragrafen avgiftsfritt och trots sekretessbestämmelserna få nödvändiga uppgifter om ordnandet, produktionen och genomförandet av social- och hälsotjänster samt om kunderna. 

I 2 mom. föreskrivs det att de aktörer som avses i 1 mom. har rätt att även utan tillsynsmyndighetens begäran underrätta tillsynsmyndigheten om en omständighet som kan äventyra klient- eller patientsäkerheten. Utskottet föreslår att 2 mom. preciseras så att möjligheten att lämna de uppgifter som avses i bestämmelsen till tillsynsmyndigheten kan ske trots sekretessbestämmelserna. 

Dessutom föreslås i det nya 3 mom. en bestämmelse om att uppgifter och underrättelser kan lämnas också med hjälp av ett tekniskt gränssnitt. Innan ett tekniskt gränssnitt öppnas ska det säkerställas att uppgifterna skyddas på behörigt sätt. 

51 §. Beredskapen i samarbetsområdena för social- och hälsovården.

Eftersom avsikten inte är att personuppgifter ska lämnas ut vid styrningen av beredskapsplaneringen, föreslås det att en bestämmelse om detta fogas till 1 mom. 

Utskottet föreslår att 2 mom. 3 punkten kompletteras så att beredskapscentret också kan tillgängliggöra lägesbildsuppgifter för regionförvaltningsverket. 

Dessutom kompletteras 2 mom. 3 och 4 punkten samt 5 mom. så att beredskapscentrets skyldighet att tillgängliggöra samarbetsområdets lägesbild för andra välfärdsområden inom samarbetsområdet, regionförvaltningsverken, andra beredskapscenter och social- och hälsovårdsministeriet också gäller de lägesbildsuppgifter som avses i 2 mom. 1 punkten. 

Också ordalydelsen i 4 mom. preciseras så att i rätten att få uppgifter beaktas bestämmelsen i 3 mom., enligt vilken social- och hälsovårdsministeriet kan bestämma om arbetsfördelningen mellan de välfärdsområden som är huvudmän för ett universitetssjukhus och HUS-sammanslutningen i fråga om beredskapscentrens uppgifter. 

58 §. Registerföring av klient- och patientuppgifter.

I 1 mom. föreslås det att definitionen av personuppgiftsansvarig kompletteras på det sätt som social- och hälsovårdsministeriet föreslagit. På grundval av grundlagsutskottets utlåtande föreslår utskottet att paragrafen kompletteras med ett nytt 2 mom. där det föreskrivs om rätt att trots sekretessbestämmelserna behandla nödvändiga klient- och patientuppgifter i välfärdsområdets klient- och patientregister i den omfattning som användningsändamålet förutsätter vid olika verksamhetsenheter inom välfärdsområdet. Sålunda preciseras förhållandet mellan å ena sidan 58 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård och å andra sidan 13 § i patientlagen och 16 § i klientlagen, där begreppen utomstående och samtycke som förutsättning för utlämnande av uppgifter är bundna till begreppet verksamhetsenhet. 

59 §. Fortbildningsskyldighet och kontinuerlig yrkesmässig utveckling.

Utskottet föreslår att paragrafens rubrik och innehåll ändras så att de till sin ordalydelse motsvarar yrkeskvalifikationsdirektivet (2013/55/EU) och den nationella lagstiftning som utfärdats med stöd av det. Utvecklingen av personalens yrkeskompetens baserar sig i enlighet med artikel 22 i yrkeskvalifikationsdirektivet på kontinuerlig yrkesmässig utveckling, som förutsätter långsiktig och systematisk talent management. 

60 §. Ändringssökande.

På basis av lagutskottets utlåtande föreslås det att 1 mom. preciseras så att hänvisningen uttryckligen gäller beslut som en myndighet inom välfärdsområdet har fattat med stöd av denna lag. 

Dessutom föreslår utskottet ett nytt 5 mom. om att marknadsdomstolen vid behandlingen av besvär över upphandlingsbeslut i avgörandet av huvudmålet också kan ta ställning till hur de förutsättningar och krav som anges i 3 kap. i lagen om ordnande av social- och hälsovård har iakttagits, när de avser privata tjänsteproducenter, alltså när de påverkar leverantörens situation. Enligt förslaget ska marknadsdomstolen inte ta ställning till om det över huvud taget har funnits sådana förutsättningar för anskaffning av köpta tjänster som avses i 12 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård. Dessutom ska marknadsdomstolen ha behörighet att påföra en påföljd enligt 154 § i upphandlingslagen, om det i upphandlingen har förfarits i strid med de förutsättningar och krav som avses i 3 kap. i lagen om ordnande av social- och hälsovård och som gäller privata tjänsteproducenter. För tydlighetens skull är det också nödvändigt att i den lagen i ärenden som gäller köpta tjänster och anskaffning av arbetskraft foga en informativ hänvisning till bestämmelserna om ändringssökande i upphandlingslagen. 

3. Lagen om ordnande av räddningsväsendet

1 §. Lagens syfte och tillämpningsområde.

Utskottet föreslår en teknisk precisering i 3 mom. 

2 §. Förhållande till annan lagstiftning.

I 3 mom. görs tekniska ändringar. 

5 §. Tjänster som sammanförs i större helheter.

Utskottet föreslår att 5 § 2 mom. kompletteras i enligt med förvaltningsutskottets utlåtande för att förtydliga kostnadsansvaret med ett bemyndigande att utfärda förordning, enligt vilket närmare bestämmelser om grunderna för fördelningen av kostnaderna för en samlad uppgift samt grunderna för ersättning för tjänster och andra åtgärder som ingår i en samlad uppgift får utfärdas genom förordning av inrikesministeriet. 

6 §. Beslut om räddningsväsendets servicenivå.

Utifrån förvaltningsutskottets utlåtande föreslår utskottet att 3 mom. ändras så att välfärdsområdet ska begära utlåtande om beslutet om servicenivån av regionförvaltningsverket innan det godkänns. Regionförvaltningsverkets utlåtande blir då tydligare än enligt förslaget en del av beredningen av beslutet om servicenivån, och beslutet om servicenivån för välfärdsområdet underställs inte regionförvaltningsverket för fastställelse i efterhand. 

11 §. Investeringsplanens delplan för räddningsväsendet

Utifrån grundlagsutskottets utlåtande föreslår utskottet att 3 mom. preciseras så att med en till sina effekter vittsyftande investering eller ett avtal som motsvarar en sådan investering eller en till sina effekter vittsyftande överlåtelse avses ett sådant projekt som har långvariga och betydande konsekvenser på sättet att genomföra räddningsväsendet och på tillgången till tjänster, tjänsternas tillgänglighet och kvaliteten på tjänsterna i välfärdsområdet eller som på ett väsentligt sätt skulle påverka arbetsfördelningen mellan välfärdsområdena. 

Med en till sina effekter vittsyftande investering eller ett avtal som motsvarar en sådan investering eller en till sina effekter vittsyftande överlåtelse avses ett sådant projekt som har långvariga och betydande konsekvenser på sättet att genomföra räddningsväsendet och på tillgången till tjänster, tjänsternas tillgänglighet och kvaliteten på tjänsterna i välfärdsområdet eller som på ett väsentligt sätt skulle påverka arbetsfördelningen och samarbetet mellan välfärdsområdena. 

Ett projekt som på lång sikt och i betydande grad påverkar sättet att tillhandahålla tjänster kan vara t.ex. ett sådant lägescentrals-, lednings- eller signalsystemsprojekt som har en betydande inverkan på organiseringen av den regionala eller rikstäckande ledningen av räddningsverksamheten. 

Projektet kan påverka tillgången till tjänster eller tjänsternas tillgänglighet på det sätt som avses i bestämmelsen till exempel om det har betydande konsekvenser för tillgången till närservice inom välfärdsområdet. Exempelvis vid placeringen av brandstationer är det nödvändigt att beakta möjligheterna att producera tjänster som hör till räddningsverksamheten och den prehospitala akutsjukvården, vid behov på ett sätt som överskrider gränserna mellan välfärdsområdena. 

Ett projekt som i betydande grad påverkar arbetsfördelningen eller samarbetet mellan välfärdsområdena kan vara ett projekt vars konsekvenser för tjänsterna sträcker sig till flera välfärdsområden eller ett projekt vars direkta verkningar begränsar sig till ett välfärdsområde, men som kan ha betydande indirekta konsekvenser också för verksamheten eller investeringarna i andra välfärdsområden. En sådan bedömning kan komma i fråga i en situation där man skaffar sådan materiel som behövs i räddningsverksamheten och som förutsätter kompatibilitet med materielen i andra välfärdsområden. 

Med en ekonomiskt betydande investering eller ett avtal som motsvarar en sådan investering eller en ekonomiskt betydande överlåtelse avses ett projekt eller en del av ett projekt som på ett väsentligt sätt skulle påverka välfärdsområdets ekonomi på lång sikt genom att inverka på välfärdsområdets möjligheter att genomföra andra projekt inom räddningsväsendet eller att ordna de tjänster inom räddningsväsendet som motsvarar befolkningens behov. Det är således fråga om projekt som på lång sikt och i betydande grad binder upp välfärdsområdets resurser till ett projekt så att det försvårar välfärdsområdets möjligheter att genomföra andra nödvändiga projekt inom räddningsväsendet. Projektets ekonomiska betydelse framgår förutom av projektets absoluta storlek i pengar också av dess andel av de totala kostnaderna för räddningsväsendet. Den ekonomiska betydelsen kan också framgå av en granskning av projektet i förhållande till andra av välfärdsområdet inledda eller planerade projekt inom räddningsväsendet. Eftersom projektet kan genomföras också i delar, är det motiverat att det också kan vara fråga om en del av ett projekt som på ett långvarigt väsentligt sätt påverkar välfärdsområdets ekonomi. Uppfyllandet av kriterierna för ekonomisk betydelse förutsätter alltid en bedömning från fall till fall och med beaktande av välfärdsområdets helhetssituation, och därför är det inte möjligt eller ändamålsenligt att i lagen föreskriva till exempel om vissa gränser i penningbelopp eller procentandelar. 

4. Lagen om indelningen i välfärdsområden och landskap

22 §. Ikraftträdande.

Utskottet föreslår en teknisk precisering i 1 mom. Dessutom kompletteras 5 mom. i det finskspråkiga lagförslaget så att det motsvarar det svenskspråkiga lagförslaget. 

5. Lagen om ordnande av social- och hälsovården och räddningsväsendet i Nyland

2 §. Tillämpningsområde och tillämpningen av olika lagar.

Utskottet föreslår att 1 och 2 mom. i det finskspråkiga lagförslaget ändras så att de motsvarar det svenskspråkiga lagförslaget så att sista meningen i 1 mom. blir sista meningen i 2 mom. 

Utskottet föreslår att det till 4 mom. fogas en hänvisning till 33 § i lagförslag 1 (nationalspråksnämnden). 

I 6 mom. görs tekniska ändringar. 

3 §. Ordnandet av social- och hälsovården i Nyland.

Utskottet föreslår att paragrafen kompletteras så att också uppgiften att främja välfärd och hälsa i de övriga kommunerna i landskapet Nyland konstateras genom en hänvisning till 6 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård. Utskottet föreslår dessutom en teknisk precisering i paragrafens första mening. 

4 §. Organiseringsansvaret hos välfärdsområdena i Nyland och Helsingfors stad.

Utskottet föreslår en teknisk ändring. 

6 §. HUS-sammanslutningens övriga uppgifter.

Utskottet föreslår en teknisk ändring i 1 mom. 

9 §. Innehållet i organiseringsavtalet för HUS.

Utskottet föreslår att till 1 mom. fogas också de uppgifter som föreskrivs för HUS-sammanslutningen i 6 §. 

Det föreslås att ordalydelsen i 3 mom. 6 punkten ändras så att den i tillämpliga delar motsvarar ordalydelsen i 36 § 3 mom. 7 punkten i lagen om ordnande av social- och hälsovård. Dessutom föreslår utskottet att de frågor som ska avtalas i organiseringsavtalet för HUS kompletteras med en ny 3 mom. 7 punkt om skyldighet att avtala om säkerställande av tillräcklig arbetskraft vid sådan samjour som avses i 50 § 3 mom. i hälso- och sjukvårdslagen. 

17 §. Bestämmelser i lagen om välfärdsområden och kommunallagen som ska tillämpas på Helsingfors stad.

Utifrån förvaltningsutskottets utlåtande föreslår utskottet ett nytt 1 mom., av vilket framgår den utgångspunkt som konstateras i motiveringen till 18 §, enligt vilken stadsfullmäktige fortfarande utövar den högsta beslutanderätten när det gäller ordnandet av social- och hälsovårdens och räddningsväsendets uppgifter. 

Dessutom föreslår utskottet att det till 2 mom. fogas ett omnämnande av att också Helsingfors deltar i det riksomfattande kompetenscentret för lokal- och fastighetsförvaltning som avses i 21 § i lagen om välfärdsområden. Kompetenscentret är ett aktiebolag som ägs gemensamt av alla välfärdsområden och vars huvudsakliga uppgift är att förvalta välfärdsområdenas gemensamma lokaldatasystem och tillhörande tjänster. Dessutom behöver hänvisningen till 33 § i lagen om välfärdsområden strykas. 

19 §. Nationalspråksnämnden. (Ny).

Med stöd av förvaltningsutskottets utlåtande föreslår utskottet att en ny bestämmelse om nationalspråksnämnden tas in och så att nämndens uppgiftsområde och ordförandens rätt att närvara i stadsstyrelsen begränsas till ärenden som gäller social- och hälsovården och räddningsväsendet. 

19—27 §.

Paragrafnumreringen ändras på grund av den föreslagna nya 19 §. 

20 (19) §. Särredovisning av Helsingfors stads ekonomi för social- och hälsovården samt räddningsväsendet.

Grundlagsutskottet har ansett att det är relevant för lagstiftningsordningen att lagförslaget avgränsar styrningen av Helsingfors stad endast till lagstadgade uppgifter och endast till vad som är absolut nödvändigt. Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande ansett det vara särskilt problematiskt att 11 § i lagen om ordnande av räddningsväsendet och 26 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård, som tillämpas på Helsingfors, föreskriver att det i sista hand är social- och hälsovårdsministeriet och inte Helsingfors stad som ska besluta om godkännande av en delplan för social- och hälsovården som ingår i en investeringsplan, och att inrikesministeriet ska besluta om godkännande av delplanen för räddningsväsendet. 

Social- och hälsovårdsutskottet föreslår att 20 (19) och 21 (20) § kompletteras så att det tydligt framgår av dem att Helsingfors stads investeringsplan endast omfattar investeringar som finansieras med statlig finansiering som betalas med stöd av lagen om välfärdsområdenas finansiering, kundavgifter som tas ut för ordnande av lagstadgad social- och hälsovård eller räddningsväsende, eller andra intäkter från dessa uppgifter. De investeringar som Helsingfors stad finansierar med skattefinansiering skrivs således inte in i dess investeringsplan, och dessa investeringar omfattas inte heller av förfarandet för godkännande av investeringsplanen. 

21 (20) §. Helsingfors stads budget för social- och hälsovården samt räddningsväsendet.

Av de orsaker som konstateras i motiveringen till 20 (19) § föreslår utskottet att paragrafens rubrik ändras och att ett nytt 3 mom. fogas till paragrafen. 

23 (22) §. Granskning av förvaltningen och ekonomin inom Helsingfors stads social- och hälsovård samt räddningsväsende.

Utskottet föreslår att bestämmelsen ändras så att den motsvarar motiveringen till propositionen så att revisionsverket endast har granskningsrätt i fråga om statlig finansiering. 

24 (23) § Helsingfors stads utvärderingsförfarande för social- och hälsovården samt räddningsväsendet.

Med tanke på skyddet av stadens självstyrelse är det problematiskt att statsrådet utifrån bestämmelsernas ordalydelse under vissa förutsättningar också kan tillsätta en områdesindelningsutredare för att utreda hur välfärdsområdet kan ändras också för Helsingfors stads del. Grundlagsutskottet har också ansett att detta är en fråga som är relevant för lagstiftningsordningen. Social- och hälsovårdsutskottet föreslår att paragrafen kompletteras så att den tydligt anger den begränsning som grundlagsutskottet förutsätter i fråga om tillämpningen av utredningen om ändring av välfärdsområdenas indelning. 

25 (24) § Registrering av klient- och patientuppgifter.

I 1 mom. föreslås bestämmelser om att Nylands välfärdsområden är en sådan personuppgiftsansvarig som avses i dataskyddsförordningen när det gäller klient- och patientuppgifter som uppkommer i den verksamhet som omfattas av dess organiseringsansvar för social- och hälsovård samt för de klient- och patientuppgifter som överförts från kommunernas och samkommunernas förvaltning till välfärdsområdet. En motsvarande precisering görs också i fråga om HUS-sammanslutningen i 2 mom. och bestämmelser om sammanslutningen fogas till nya 5 och 7 mom. 

27 (26) §. Begäran om omprövning och ändringssökande.

Utskottet föreslår i enlighet med lagutskottets utlåtande att det beträffande statsrådets beslut (12 §) till paragrafen fogas en hänvisning till lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Dessutom föreslår utskottet att det till paragrafen fogas bestämmelser om att ett beslut som gäller ett organiseringsavtal för HUS kan verkställas oberoende av ändringssökande, om inte besvären blir onödiga eller besvärsmyndigheten förbjuder det. Vidare föreslår utskottet att paragrafen får en bestämmelse om att tvister som gäller ett organiseringsavtal för HUS ska avgöras som förvaltningstvistemål i förvaltningsdomstolen, eftersom det är fråga om ett tvistemål om ett offentligrättsligt avtal. 

6. Lagen om genomförande av reformen av social- och hälsovården och räddningsväsendet och om införande av den lagstiftning som gäller reformen

1 §. Ikraftträdande.

Utskottet föreslår att det sista årtalet i 2 mom. korrigeras. De bestämmelser i lagen om välfärdsområden som gäller upprättande av välfärdsområdets budget och bokslut och granskning av dess förvaltning och ekonomi (13 och 14 kap.) ska tillämpas första gången på budgeten, bokslutet och revisionen för 2021. Enligt 5 § i införandelagen inrättas välfärdsområdena direkt med stöd av lagen den dag då lagen träder i kraft. Redan för tiden före överföringen av organiseringsansvaret, dvs. tiden för temporär förvaltning, ska det upprättas en budget och ett bokslut som också ska granskas. Detta är viktigt inte bara med tanke på uppföljningen och övervakningen av välfärdsområdets ekonomi utan också för att säkerställa att nationalräkenskaperna är fullständiga. 

3 §. Tillämpning av lagen på Helsingfors stad och på Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt (HNS).

Utskottet föreslår att det till 1 och 3 mom. fogas ett omnämnande av inrättandet av det riksomfattande kompetenscentret för lokal- och fastighetsförvaltning, om vilket det föreskrivs i 63 §. Det är motiverat att också Helsingfors och HUS-sammanslutningen deltar i ett kompetenscentrum som ägs gemensamt av välfärdsområdena och vars huvudsakliga uppgift är att upprätthålla välfärdsområdenas gemensamma lokaldatasystem och tillhörande tjänster. Dessutom föreslår utskottet att 3 mom. i det svenskspråkiga lagförslaget kompletteras så att det motsvarar det finskspråkiga lagförslaget. 

6 §. Landskapsindelning.

Utskottet föreslår att Honkajoki stryks ur 1 mom. 3 punkten, eftersom den kommunen anslöt sig till Kankaanpää stad vid ingången av 2021. 

10 §. Det temporära beredningsorganets uppgifter och behörighet.

Utskottet föreslår utifrån förvaltningsutskottets utlåtande att det till 2 mom. fogas bestämmelser om beredningsorganets uppgifter att bereda och genomföra riskhanteringen i anknytning till dess övriga uppgifter (ny 9 punkt). 

Utskottet föreslår att hänvisningsbestämmelsen i 3 mom. stryks, eftersom det nedan föreslås att 65 § i lagförslaget stryks och ersätts med en bestämmelse som gäller miljö- och hälsoskyddet. 

15 §. Finansiering av beredningen av välfärdsområdenas och HUS-sammanslutningens verksamhet samt av vissa av Helsingfors stads uppgifter

Vid genomförandet av social- och hälsovårdsreformen har det framkommit ett behov att också beakta den beredning som reformen förutsätter i Helsingfors stad. Med stöd av den föreslagna 15 § kan Helsingfors stad till skillnad från andra välfärdsområde inte betalas ersättning för denna beredning. 

På basis av reformen ska Helsingfors stad i enlighet med 5 kap. i lagen om ordnande av social- och hälsovården och räddningsväsendet i Nyland särredovisa ordnandet av social- och hälsovården och räddningsväsendet i stadens budget och bokföring när staden ordnar uppgifter som hör till välfärdsområdet. Enligt bestämmelserna ska staden i bokföringen dela upp verksamheterna i två olika helheter och avgöra bland annat hur den interna faktureringen inom staden ska genomföras. Dessutom ska staden till exempel gå igenom koncernbolagen med tanke på genomförandet av så kallade underkoncernbokslut samt avgöra hur koncernbolagen i bokföringen ska slås samman med social- och hälsovårdens och räddningsväsendets funktioner samt med stadens övriga verksamhet. Ändringarna förutsätter att ändringar genomförs också i ekonomiförvaltningens informationssystem. Åtgärderna för att ändra ekonomiplaneringen och bokföringen samt datasystemen ska genomföras innan beredningen av stadens budget för 2023 inleds. 

Utskottet föreslår att bestämmelser om ersättning tas in i ett nytt 4 mom. 

16 §. Det första välfärdsområdesvalet.

Utskottet föreslår en teknisk precisering i 2 mom. 

18 §. Personalens ställning.

Utskottet föreslås utifrån förvaltningsutskottets utlåtandet att det till paragrafen fogas ett nytt 3 mom. där det föreskrivs om överföring av personal som överlåtelse av rörelse till välfärdsområdet i det fall att välfärdsområdet konstaterar att ett avtal om köpta tjänster är ogiltigt eller säger upp avtalet med stöd av 29 § i lagen och personalen tidigare med stöd av avtalet om köpta tjänster har övergått som överlåtelse av rörelse till en producent av köpta tjänster. Bestämmelsen gäller inte endast personal som tidigare har övergått från en kommun eller samkommun till anställning hos en privat serviceproducent, utan också personer som därefter anställts av en privat serviceproducent för en uppgift som överförs. Bestämmelsen tryggar således att personalen i omfattande köptjänstsituationer överförs till välfärdsområdena. Bestämmelsen gäller dock inte sådana situationer där personal inte tidigare har övergått i anställning hos en producent av köpta tjänster. Avgränsningen behövs eftersom den personal som producerar köpta tjänster kan sköta även andra uppgifter än köpta tjänster. Det föreslagna nya 3 mom. gäller också dem som arbetar inom stödtjänster. 

21 §. Sammanställning över sjukvårdsdistriktens och specialomsorgsdistriktens egendom, avtal och ansvar.

Utskottet föreslår att 1 mom. 3 punkten i den finska språkdräkten ändras så att den motsvarar den svenska språkdräkten och specialmotiveringen genom att det till bestämmelsen fogas ett omnämnande av koncernbokslut. 

29 §. Ogiltighet för och uppsägning av vissa avtal som överförs från kommuner eller samkommuner.

Utskottet konstaterar att grundlagsutskottet har förutsatt att bestämmelsen ändras till de delar som gäller avtals ogiltighet. 

Utskottet föreslår att 1 mom. 2 punkten av orsaker som framgår av den allmänna motiveringen ändras på det sätt som grundlagsutskottet föreslagit, så att den kompletteras utifrån de beskrivningar som preciserar tillämpningssituationerna och som ingår i motiveringen till propositionen. Enligt motiveringen till bestämmelsen är det uppenbart att organiseringsansvaret saknas eller äventyras när välfärdsområdet inte har möjlighet att i enlighet med 7 § i lagen om välfärdsområden besluta om lika tillgång till tjänster inom sitt område på grund av omfattande utläggningar eller om utläggningen är förenad med betydande risker. En betydande risk är enligt propositionsmotiven sådana avtal om köpta tjänster där det ekonomiska värdet utgör en betydande andel av välfärdsområdets driftsutgifter och det är fråga om en central uppgift med tanke på ordnandet av social- och hälsovården. Dessutom har det i motiveringen hänvisats till att det är uppenbart att organiseringsansvaret saknas när besluten de facto bereds av en privat aktör. 

Utskottet konstaterar att man med stöd av normala avtalsrättsliga bestämmelser kan ingripa i avtal som väsentligt och allvarligt äventyrar uttryckligen tillgodoseendet av de rättigheter som tryggas i 19 § 3 mom. i grundlagen. Dessutom borde man ha ingripit i dem och i framtiden kan man ingripa genom regionförvaltningsverkens och Valviras tillsynsåtgärder. Utskottet anser dock att de nu gällande avtalen kan leda till en situation där invånarnas grundläggande fri- och rättigheter som tryggas i 19 § 3 mom. i grundlagen kan tillgodoses på väsentligt olika sätt med tanke på jämlikheten. Det ska beaktas i bestämmelsen. 

Utskottet föreslår att 29 § 1 mom. 2 punkten preciseras så att situationer där det är ”uppenbart” att organiseringsansvaret saknas på det sätt som avses i bestämmelsen är sådana avtal eller avtalsvillkor där en privat serviceproducent svarar för beredningen av uppgifter som hör samman med utövning av offentlig makt, där rätten för välfärdsområdet att övervaka eller styra verksamheten har begränsats i avtalet eller där tillgången till tjänster för vissa invånare på basis av avtalet skulle tillgodoses på väsentligt olika sätt jämfört med tillgången till tjänster för de övriga invånarna i välfärdsområdet. 

Det föreslås att det till paragrafen fogas ett nytt 3 mom. där det föreskrivs att bestämmelsen i 1 mom. 2 punkten endast gäller avtal där det ekonomiska värdet av ett avtal om köpta tjänster utgör en betydande andel av driftsutgifterna för välfärdsområdet och där föremålet för avtalet om köpta tjänster är en uppgift som är central med tanke på ordnandet av social- och hälsovården. 

Därmed blir 2 mom. om uppsägning 3 mom. Utskottet föreslår att det momentet preciseras genom att uppsägningströskeln höjs så att uppsägningsrätten i fråga om kravet på tillräcklig egen tjänsteproduktion begränsas till avtal om köpta tjänster som gäller ett funktionellt eller ekonomiskt betydande uppgiftsområde eller en omfattande uppgiftshelhet. 

Bestämmelsen i slutet av paragrafens 4 mom. blir nytt 5 mom. 

Paragrafens 4 mom. blir 6 mom. Utskottet föreslår att det till det momentet fogas en bestämmelse om att proportionalitetsprincipen ska iakttas vid uppsägning av avtal och konstaterande av att ett avtal är ogiltigt. Dessutom fogas det till momentet en bestämmelse enligt vilken ett ogiltigt villkor eller ett villkor som omfattas av uppsägningsgrunden inte får tillämpas om avtalet förblir i kraft. Avtalets värde ska samtidigt sänkas med ett belopp som motsvarar det aktuella avtalsvillkoret. För att det inte ska uppstå tolkningsoklarheter om bestämmelsens förhållande till upphandlingslagstiftningen föreslår utskottet att paragrafens sista moment flyttas till det moment som blivit 6 mom. Enligt den tillämpas på ändring av avtal vad som föreskrivs i lagen om offentlig upphandling och koncession. Därmed ska upphandlingslagstiftningen iakttas i alla ändringssituationer. 

I paragrafens rubrik görs språkliga korrigeringar i den finska språkdräkten. Ändringarna påverkar inte den svenska språkdräkten. 

30 §. Skyldighet att betala avtalsvite och ersättning.

Utskottet föreslår utifrån lagutskottets utlåtande att 2 mom. preciseras så att rätten till ersättning gäller direkta kostnader för investeringar som blir onödiga och tjänsteproducenten inte skulle ha förberett sig för detta. Dessutom föreslås det att paragrafens rubrik preciseras. 

40 §. Förvärv av egendom.

Utskottet föreslår en teknisk precisering i 3 mom. 

43 §. Ersättning till kommunerna för kostnader för egendomsarrangemang som anknyter till reformen.

Utskottet konstaterar att grundlagsutskottet anser att bestämmelsen måste ändras. 

Det föreslås att det till 43 § 2 mom. i införandelagen fogas en bestämmelse som tryggar kommunens ekonomiska självstyrelse, enligt vilken kommunen har rätt att få ersättning för direkta kostnader i anslutning till egendomsarrangemangen, även om den ersättningsgräns som anges i momentet inte överskrids, om kommunens möjlighet att besluta om sin egen ekonomi uppenbart äventyras. Då begränsas inte heller ersättningen på det sätt som avses i andra meningen i 2 mom. i de kommuner vars inkomstskattesats är minst 2,0 procentenheter högre än den genomsnittliga inkomstskattesatsen i kommunerna. 

Genom den nya bestämmelsen beaktas att kommunens självständiga ekonomiska beslutanderätt i annat fall uppenbart skulle äventyras till följd av egendomsarrangemangen enligt 4 kap. i införandelagen. Även då är utgångspunkten de direkta kostnader enligt 3 mom. som följer av egendomsarrangemangen och som kommunen inte kan påverka och som kan verifieras med stöd av kommunens bokföring eller andra utredningar. 

46 §. Konstituering av organen i HUS-sammanslutningen och ärenden att behandla i dessa.

Utskottet föreslår att det i 4 mom. också föreskrivs om val av en nationalspråksnämnd. 

49 §. Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikts (HNS) och HUS-sammanslutningens behörighet.

Utskottet föreslår tekniska preciseringar i rubriken och 2 mom. 

50 §. Övergång av anhängiga ärenden.

Utskottet föreslår en teknisk precisering i paragrafen. 

51 §. Skyldighet att betala överlåtelseskatt.

Under finansutskottets sakkunnigutfrågning framfördes det oro över skattebehandlingen av överföring av tillgångar enligt 23 § i införandelagen. Finansutskottet ansåg i sitt utlåtande att det till denna del är motiverat att precisera rättsläget och föreskriva om saken uttryckligen i införandelagen. Utskottet föreslog i sitt utlåtande att det till 51 § i införandelagen fogas ett omnämnande av att överlåtelseskatt inte ska betalas för överlåtelse av värdepapper när de kommunala medel som avses i 23 § 2 mom. i införandelagen överförs till välfärdsområdena i enlighet med 1 mom. i den paragrafen. 

56 §. Kårkulla.

Utskottet föreslår med anledning av grundlagsutskottets utlåtande att paragrafens bestämmelser om tidsfristerna för avtal och avtalens giltighetstid preciseras. Dessutom föreslår utskottet preciseringar av teknisk natur i paragrafen. 

Utskottet föreslår att begreppet ”lokaler” i 1 mom. ersätts med de mer exakta begreppen ”fastigheter, hyresavtal för lokaler samt andra tillgångar som berättigar till besittning av lokaler”. Motsvarande ändring föreslås i paragrafens 3 och 4 mom. Dessutom föreslår utskottet att 1 mom. kompletteras med en övergångsbestämmelse enligt vilken välfärdsområdena senast den 31 december 2022 ska komma överens om hur verksamheten ska fortsätta i en situation där personalen har producerat sakkunnigtjänster också utanför sitt eget välfärdsområde innan lagen om ordnande av social- och hälsovård träder i kraft. 

Utskottet föreslår att 2 mom. kompletteras med ett datum då välfärdsområdena senast ska komma överens om att producera tjänster inom andra välfärdsområden i en situation där den personal som sköter rådgivningstjänster för personer med utvecklingsstörning har skött uppgiften inom andra välfärdsområden innan lagen om ordnande av social- och hälsovård träder i kraft. Avtalet ska ingås senast den 31 december 2022. 

I 3 mom. föreskrivs det att Kårkulla samkommuns boendeserviceenheter samt samkommunens dagcenter- och arbetscenterverksamhet, fastigheterna som används av alla dessa samt hyresavtalen för verksamhetslokalerna övergår till det välfärdsområde inom vars område de är belägna den 1 januari 2023. Om man i dessa boendeserviceenheter eller i dagcenter- och arbetscenterverksamheten har ordnat tjänster också för invånare i andra välfärdsområden före 2023 är välfärdsområdena skyldiga att avtala senast den 31 maj 2023 om hur verksamheten ska fortsätta. Utskottet föreslår strykning av bestämmelsen i 3 mom. om att det inte föreligger någon avtalsplikt, om välfärdsområdet i personens hemkommun ordnar servicen inom sitt eget område från ingången av 2023. Utskottet anser att en person alltid, om han eller hon så önskar, ska ha rätt att fortsätta bo i en boendeserviceenhet där personen har bott innan reformen trädde i kraft. Personen behöver inte byta hemkommun för att kunna fortsätta bo i boendeserviceenheten. Om personen dock själv vill flytta till en ny boendeserviceenhet som erbjuds av det egna välfärdsområdet, är byte möjligt. Dessutom föreslår utskottet ändringar av teknisk natur i 1—3 mom. 

Utskottet föreslår ett nytt 4 mom. i paragrafen, där det föreskrivs om överföring av annan än i 1—3 mom. avsedd verksamhet och personal som gäller sakkunnigtjänster i Kårkulla samkommun, rådgivningstjänster för utvecklingsstörda och boendeserviceenheter i samkommunen samt dagcenter- och arbetscenterverksamhet till det välfärdsområde inom vars område personalen huvudsakligen arbetar. I momentet föreskrivs dessutom om överföring av andra än i 1—3 mom. avsedda fastigheter, hyresavtal som gäller lokaler samt annan egendom som berättigar till besittning av lokalerna till det välfärdsområde där lokalerna är belägna. Paragrafens 4 mom. blir 5 mom. 

Utskottet föreslår tekniska korrigeringar i 5 mom. 

57 §. Fördelning av samkommunerna Vaalijalas, Etevas och Eskoos verksamhet.

Utskottet föreslår med anledning av grundlagsutskottets utlåtande att paragrafens bestämmelser om tidsfristerna för avtal och avtalens giltighetstid preciseras. Dessutom föreslår utskottet preciseringar av teknisk natur i paragrafen. 

Utskottet föreslår att 1 mom. kompletteras så att av momentet framgår det datum då välfärdsområdena senast ska komma överens om produktion av tjänster inom andra välfärdsområden i en situation där personalen har skött uppgiften inom dessa välfärdsområden innan lagen om ordnande av social- och hälsovård träder i kraft. Avtalet ska ingås senast den 31 december 2022. 

Utskottet föreslår att paragrafens 2 mom. preciseras så att utöver fastigheter som samkommunen äger och hyresavtal för lokaler också annan egendom som berättigar till besittning av lokaler ska överföras till det välfärdsområde inom vars område lokalerna är belägna. Dessutom föreslår utskottet tekniska korrigeringar i momentet. På samma sätt som i 56 § föreslår utskottet strykning av bestämmelsen i 57 § 2 mom. om att det inte föreligger någon avtalsplikt, om det välfärdsområde som personens hemkommun hör till ordnar servicen inom sitt eget område från ingången av 2023. Utskottet anser att en person alltid, om han eller hon så önskar, ska ha rätt att fortsätta bo i en boendeserviceenhet där personen har bott innan reformen trädde i kraft. Personen behöver inte byta hemkommun för att kunna fortsätta bo i boendeserviceenheten. Om personen dock själv vill flytta till en ny boendeserviceenhet som erbjuds av det egna välfärdsområdet, är byte möjligt. 

63 §. Inrättande av ett nationellt kompetenscenter för lokal- och fastighetsförvaltning.

I slutet av 2 mom. föreslås en bestämmelse om HUS-sammanslutningens andel av aktierna i det kommande riksomfattande kompetenscentret för lokal- och fastighetsförvaltning. Bestämmelser om kompetenscentret finns i 21 § i lagen om välfärdsområden. Bestämmelser om Helsingfors stads och HUS-sammanslutningens medlemskap i kompetenscentret finns i 2 och 17 § i Nylandslagen. Bestämmelser om tillämpningen av 63 § i införandelagen på Helsingfors stad och HUS-sammanslutningen finns i 3 § i införandelagen. Utskottet föreslår att slutet av 2 mom. ändras så att HUS-sammanslutningens andel ska vara en tredjedel av de aktier som tillfaller varje välfärdsområde i Nyland och Helsingfors stad. 

64 §. Övergång av handlingar till välfärdsområdena och till HUS-sammanslutningen.

I paragrafen föreslås det att den personuppgiftsansvarige ska vara den behöriga myndigheten för välfärdsområdet, kommunen och samkommunen. 

65 §. Överföring av miljö- och hälsoskyddsuppgifter i vissa fall.

I 65 § i införandelagen föreskrivs det om ett tidsmässigt och innehållsmässigt begränsat undantag från skyldigheten att konkurrensutsätta upphandlingar som gäller inrättandet av ett välfärdsområde. Utgångspunkten är att avtalen överförs sådana de är och välfärdsområdet kan ha möjlighet att ordna sin tjänsteproduktion i enlighet med de överförda avtalen. 

Enligt utredning från finansministeriet har man redan länge i avtalsvillkoren kunnat förbereda sig på vårdreformen och överföringen av organiseringsansvaret. Upphandlingslagen erbjuder dessutom många möjligheter att genomföra ett anbudsförfarande snabbt och flexibelt, till exempel elektroniskt. Därutöver innehåller upphandlingslagen en mängd undantag för när en upphandling över huvud taget inte behöver konkurrensutsättas. Det kan vara exempelvis kriterier för direktupphandling enligt 40 §, direktupphandling av social- och hälsovård i särskilda situationer enligt 110 § och tillåtna ändringar i avtal och kompletterande upphandlingar enligt 136 § i upphandlingslagen. Användningsområdet för den bestämmelse som föreslås i införandelagen kan bli tämligen litet och orsaka rättslig oklarhet. Social- och hälsovårdsutskottet föreslår också på de grunder som anförs i lagutskottets utlåtande att bestämmelsen stryks. 

Utskottet föreslår att det i 65 § däremot föreskrivs om överföring av miljö- och hälsoskyddsuppgifter till välfärdsområdena i vissa fall. Social- och hälsovårdsutskottet föreslår att bestämmelsen ska göra det möjligt att sköta miljö- och hälsoskyddsuppgifter inom välfärdsområdena, om kommunerna har ingått ett avtal om skötseln av uppgiften som en del av andra integrerade social- och hälsovårdstjänster senast vid utgången av 2022 inom hela välfärdsområdet och välfärdsområdet och kommunerna ingår ett avtal om detta på så sätt att kommunerna anvisar fullständiga finansiella resurser för det. Avtalet ska vara i kraft till ingången av 2028. 

För att överföringen av miljö- och hälsoskyddet ska kunna beaktas i tillräckligt god tid bl.a. i utredningar som gäller personal och egendom, föreskrivs det i paragrafen också om tidsfristerna för beslut och avtal som gäller överföringen. Alla kommuner inom välfärdsområdet ska före utgången av 2021 besluta att överföra miljö- och hälsoskyddet till det specialiserade sjukvårdsdistriktet så att det sköter uppgiften senast den 31 december 2022. Dessutom ska välfärdsområdet och kommunerna inom välfärdsområdet och området ingå ett avtal om skötseln av uppgiften senast den 30 juni 2022. 

Eftersom också den personal som sköter uppgiften och de tillgångar som hänför sig till skötseln av den med stöd av överföringen ska överföras, hänvisas det i fråga om dessa också till att bestämmelserna om överföring av personal och egendom i införandelagen ska tillämpas på överföringen. 

67 §. Ändringssökande.

Utskottet hänvisar till lagutskottets utlåtande där det beskrivs hur bland annat tvister som gäller ogiltiga och uppsägningsbara avtal kan bli spridda så att de behandlas vid olika domstolar. På de grunder som anförs i lagutskottets utlåtande föreslår social- och hälsovårdsutskottet att vid ändring av ett avtal ska endast bestämmelserna om ändringssökande i upphandlingslagen tillämpas. I det sammanhanget går det dock inte att undersöka om en ändring av avtal eller koncessioner uppfyller villkoren i införandelagen. I de fall när ett avtal eller en koncession upphävs eller sägs upp i sin helhet, behandlas eventuella tvistemål som förvaltningstvistemål i marknadsdomstolen. Den föreslagna lösningen kräver också de ändringar i lagen om marknadsdomstolen som behandlas nedan (nytt lagförslag 51). I ändringsförslaget ingår också ändringen nedan av lagen om domstolsavgifter (nytt lagförslag 52). 

Utskottet föreslår också andra kompletteringar och preciseringar i paragrafen som lagutskottet föreslagit i sitt utlåtande. 

7. Lagen om välfärdsområdenas finansiering

5 §. Kostnader som läggs till grund för den statliga finansieringen.

Det föreslås att paragrafen preciseras så att också finansieringskostnader beaktas i de kostnader som ligger till grund för den statliga finansieringen. I finansieringskostnaderna ingår räntor samt exempelvis olika uppläggningskostnader, provisioner och andra motsvarande kostnader. På motsvarande sätt dras de finansiella intäkterna av från de kostnader som ska beaktas. 

26 §. Tilläggsfinansiering till välfärdsområden.

Utskottet föreslår att 26 § 1 mom. i finansieringslagen ändras med anledning av grundlagsutskottets utlåtandet, så att uttrycket ”kan beviljas” ersätts med ”beviljas”, varvid det inte uppstår oklarhet statens ansvar för tilläggsfinansieringen. Välfärdsområdet har rätt att av staten få tilläggsfinansiering till det belopp som behövs för att trygga social- och hälsovårdstjänsterna och räddningsväsendets tjänster, om finansieringsnivån i övrigt äventyrar ordnandet av dessa tjänster. 

30 §. Begäran om omprövning.

Utskottet föreslår att paragrafen och dess rubrik förtydligas och ändras tekniskt på det sätt som lagutskottet föreslår. 

31 §. Ändringssökande.

Utskottet föreslår att paragrafen och dess rubrik förtydligas och ändras tekniskt på det sätt som lagutskottet föreslår. 

37 §. Undantagsbestämmelse om betalning av välfärdsområdenas finansiering för 2023.

Utskottet föreslår att tabellerna över behovsfaktorerna inom äldreomsorgen och socialvården i det svenskspråkiga lagförslaget kompletteras så att de motsvarar det finskspråkiga lagförslaget. 

8. Lagen om statsandel för kommunal basservice

1 §. Tillämpningsområde.

Utskottet föreslår att läropliktslagen (1214/2020), som har antagits och stadfästs efter det att propositionen överlämnats, fogas till 1 mom. i en ny 7 punkt. Numreringen av momentets 7—19 punkter ändras därför till till 8—20 punkter. 

2 §. Undantag från tillämpningsområdet.

Med anledning av läropliktslagen föreslår utskottet att definitionen i 1 mom. 4 punkten ändras på grund av lag 1216/2020 och att hänvisningen i 2 mom. till lagen om grundläggande utbildning ändras till en hänvisning till 2 § 3 mom. i läropliktslagen. Utskottet föreslår dessutom en teknisk precisering i 3 mom. 

4 §. Definitioner.

Utskottet föreslår att hänvisningen i 1 mom. 11 punkten till lagen om grundläggande utbildning i definitionen av läropliktig ändras till en hänvisning till 3 § 1 och 2 mom. i läropliktslagen. 

23 §. Justering av kostnadsfördelningen.

I 2 mom. 3 punkten görs en ändring som följer av lag 1216/2020

24 §. Driftskostnader som ska beaktas när kostnadsfördelningen justeras.

Hänvisningen i 1 mom. 4 punkten till lagen om grundläggande utbildning ändras till en hänvisning till 2 § 3 mom. i läropliktslagen och i 2 mom. 1 punkten görs en ändring som följer av lag 1216/2020

25 §. Insamling av information om driftskostnader och uppgiftsunderlag.

Vid justering av kostnadsfördelningen används enligt föreslagna 2 mom. uppgifterna om de faktiska kostnaderna för det år som föregick finansåret med tre år. Det föreslås att bestämmelsen ändras så att uppgifterna för två år sedan används i justeringen i stället för den nuvarande treårsregeln. Det blir möjligt att förkorta dröjsmålet i och med att kommunerna inför automatisk ekonomisk rapportering. 

34 §. Skyldighet att betala hemkommunsersättning.

I 1 mom. görs ändringar på grund av lag 1216/2020 och hänvisningen till lagen om grundläggande utbildning ändras till en hänvisning till 2 § 3 mom. i läropliktslagen. 

35 §. Bestämmande av hemkommunsersättning.

I 4 mom görs en ändring som följer av lag 1216/2020

51 §. Omprövning.

Utskottet föreslår att motsvarande tekniska och förtydligande ändringar som lagutskottet föreslår i 6 kap. 30 § i lagförslag 7 görs på de grunder som anförts tidigare. Utöver dessa preciseringar bör den föreslagna 51 § ändras så att en höjning av statsandelen enligt prövning nämns separat, eftersom det är ett beslut som fattas separat från beviljandet av den egentliga statsandelen. 

52 §. Ändringssökande.

Utskottet föreslår att motsvarande tekniska och förtydligande ändringar som lagutskottet föreslår i 6 kap. 31 § i lagförslag 7 görs på de grunder som anförts tidigare. För tydlighetens skull är det nödvändigt att i paragrafen hänvisa till bestämmelserna om ändringssökande i viteslagen i fråga om vitesförfarandet. Utskottet föreslår att en hänvisningsbestämmelse om saken fogas till paragrafen som ett nytt 2 mom. Paragrafens 2 mom. ändras och blir 3 mom. 

59 §. Övergångsbestämmelse om justering av kostnadsfördelningen.

De kalkylerade kostnaderna kan inte justeras som sådana i kommunernas statsandelar 2023—2025, eftersom social- och hälsovårdsuppgifterna från och med 2023 inte längre ingår i kommunernas statsandelsåligganden och deras kostnadsbas, dvs. de kalkylerade kostnaderna. Övergångsbestämmelsen bör därför ändras. 

Utskottet föreslår att kostnadsfördelningen inte alls justeras åren 2023—2024, utan att den första justeringen av kostnadsfördelningen görs 2025 efter att lagen trätt i kraft och på basis av tvärsnittssituationen 2023. Situationen för 2020—2022 beaktas alltså inte i justeringarna. Vid justeringen av kostnadsfördelningen i statsandelarna för kommunal basservice 2025 justeras alltså för första gången grunden för de kalkylerade och faktiska kostnaderna enligt det nya systemet. I översynen används uppgifterna om de faktiska kostnaderna för det år som föregick finansåret med två år i stället för med tre år. 

9. Lagen om ändring av inkomstskattelagen

Ingressen.

Lagens 106 § och 125 § 2 mom. har ändrats genom lag 1205/2020 och 124 § 3 mom. och 124 b § genom lag 1074/2020, vilket bör beaktas i ingressen. 

Ikraftträdandebestämmelsen.

Utskottet föreslår tekniska preciseringar av ikraftträdandebestämmelsen. 

11. Lagen om ändring av lagen om skatteredovisning

Ingressen.

Lagens 12 f § 4—8 punkten har ändrats genom lag 1073/2020, vilket bör beaktas i ingressen. 

13. Lagen om ändring av mervärdesskattelagen

Ingressen.

Utskottet föreslår att 85 § 1 mom. 5 punkten ändras, vilket bör beaktas i ingressen. 

79 §.

Utskottet föreslår att begreppet ”televisionsavgifter” i 2 mom. ändras till ”medieavgifter”. 

85 a §.

Utskottet föreslår att ”televisionsavgifter” i 1 mom. ändras till ”medieavgifter”. 

130 a §.

Utskottet föreslår att 1 mom. kompletteras så att det också gäller kommunen och att omnämnandet i 2 mom. om tjänster och varor som avser småbarnspedagogik korrigeras så att det gäller tjänster och varor som avser socialvården. 

Ikraftträdandebestämmelsen.

Utskottet föreslår att ikraftträdandet av 79 § och 85 a § 1 mom. 5 punkten beaktas separat i ikraftträdandebestämmelsen. Dessutom kompletteras 3 mom. så att det också gäller samkommuner. 

19. Lagen om ändring av lagen om kommunala tjänstekollektivavtal

Ingressen.

Utskottet föreslår en ny 29 §, vilket bör beaktas i ingressen. 

11 §.

Utskottet föreslår att paragrafen kompletteras så att den också gäller välfärdsområden. 

29 §.

Det föreslås att bestämmelser om förbud mot att söka ändring i beslut som en kommun, samkommun eller en myndighet inom ett välfärdsområde fattat med stöd av 3 § 2 mom. ska finnas i 12 § i lagen om anordnande av intressebevakning för arbetsgivare i kommuner och välfärdsområden (lagförslag 20) på motsvarande sätt som i den gällande lagen om kommunala arbetsmarknadsverket (254/1993). Lagutskottet har kommit med en teknisk kommentar om att det inte i en annan lag kan föreskrivas om förbud mot att söka ändring. Lagutskottet föreslog som ett lagtekniskt ändringsförslag att det till lagförslag 19 fogas en ny bestämmelse om förbud mot ändringssökande i stället för den 29 § som föreslås bli upphävd. Social- och hälsovårdsutskottet föreslår utifrån lagutskottets utlåtande att 29 § ändras till förbud mot att söka ändring, i analogi med lagförslag 20. 

20. Lagen om anordnande av intressebevakning för arbetsgivare i kommuner och välfärdsområden

12 §. Ändringssökande.

Utskottet föreslår lagtekniska ändringar i enlighet med lagutskottets förslag. 

14 §. Offentlighet och rätt till upplysningar.

Grundlagsutskottet menar i sitt utlåtande att 14 § 2 och 4 mom. måste ändras på grund av grundlagens 10 § 1 mom. om skydd för privatlivet och personuppgifter, så att de följer grundlagsutskottets praxis för bestämmelser som rör rätten att få och att lämna ut myndighetsuppgifter trots sekretess. Det är ett villkor för att lagförslaget ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. Utskottet föreslår med stöd av grundlagsutskottets utlåtande att bestämmelsen preciseras. 

16 §. Övergångsbestämmelser.

Enligt förvaltningsutskottets utlåtande är det nödvändigt att i 6 mom. i lagförslaget göra en teknisk korrigering som hänför sig till uppbörden av medlemsavgifter i en omställningssituation. Avsikten är att förskotten på 2023 års betalningsandelar bestäms på grundval av medlemssamfundens lönesumma i januari 2023 (inte 2022). 

21. Lagen om ändring av lagen om samarbete mellan kommunala arbetsgivare och arbetstagare

Ingressen.

Utskottet föreslår en teknisk precisering. 

1 §. Lagens syfte.

Utskottet föreslår en teknisk korrigering. 

23. Lagen om ändring av lagen om elev- och studerandevård

Ingressen.

Lagens 9 § har ändrats genom lag 1225/2020, vilket bör beaktas i ingressen. 

9 §. Ansvar för anordnandet.

Utskottet föreslår en teknisk precisering i 2 mom. 

24. Lagen om ändring av hälso- och sjukvårdslagen

17 a §. Elevhälsans psykologtjänster.

Utskottet föreslår en terminologisk precisering i 1 mom. 

25. Lagen om ändring av socialvårdslagen

27 c §. Elevhälsans kuratorstjänster.

Utskottet föreslår en terminologisk precisering i 1 mom. 

31. Lagen om ändring av strafflagen

25 kap. Om brott mot friheten

9 §. Åtalsrätt.

Utskottet föreslår att sista meningen i 2 mom. omformuleras av de skäl som framförts i grundlagsutskottets och lagutskottets utlåtanden. Det som i momentet föreskrivs om välfärdsområden ska tillämpas i fråga om Åland på landskapets kommuner. 

40 kap. Om tjänstebrott

11 §. Definitioner.

Utifrån lagutskottets utlåtande föreslår utskottet att omnämnandet av personer som står i tjänsteförhållande eller därmed jämförbart anställningsförhållande till landskapet Åland inte stryks i definitionen av tjänsteman i 1 mom. 1 punkten. Dessutom föreslår utskottet att namnet Kunnallinen työmarkkinalaitos ändras i den finska versionen. 

Ikraftträdandebestämmelsen.

Lagförslaget innehåller en ikraftträdandebestämmelse som på sedvanligt sätt lämnats öppen och som gäller alla de föreslagna ändringarna i strafflagen. Enligt en utredning som lagutskottet fått är det ändamålsenligt att de föreslagna ändringarna av 14 kap. 7 §, 29 kap. 9 § och 40 kap. 11 § i strafflagen träder i kraft samtidigt, men det är motiverat att ändringen av 25 kap. 9 § i strafflagen träder i kraft när uppgifterna i fråga överförs från kommunernas socialnämnder till de behöriga socialvårdsmyndigheterna i välfärdsområdena (1.1.2023). Utskottet föreslår att ikraftträdandet differentieras så här. 

39. Lagen om ändring av vallagen

18 §. Upprättande av och uppgifter i rösträttsregister.

Utskottet föreslår en teknisk precisering i 3 mom. 

44 §. Distribution och tillkännagivande av sammanställningen av kandidatlistorna och av kandidatförteckningen för presidentval.

Utskottet föreslår en teknisk ändring i 2 mom. 

143 e §. Bildande av valmansförening för välfärdsområdesval.

Utskottet föreslår en teknisk ändring i 3 mom. 

143 f §. Valombud vid välfärdsområdesval.

Utskottet föreslår en teknisk ändring i 2 mom. 

46. Lagen om offentlig upphandling

163 §. Förbud mot att söka ändring som grundar sig på en besvärsgrund.

Utskottet föreslår en teknisk ändring i 2 mom. 

50. Lagen om ändring av 2 § i lagen om statens revisionsverk

2 §. Inspektionsrätt.

Utskottet föreslår en ändring i 1 mom. 2 a) punktenoch en ny 2 b punkt fogas så att revisionsverket endast har granskningsrätt i fråga om statlig finansiering. 

51. Lag om ändring av 1 kap. 3 § i lagen om rättegång i marknadsdomstolen (Nytt lagförslag 51)

1 kap.

3 §. Upphandlingsärenden.

I 67 § 2 mom. i lagförslag 6 har det föreslagits att en ny ärendekategori ska behandlas i marknadsdomstolen, varför också lagen om rättegång i marknadsdomstolen måste ändras. Marknadsdomstolen är en specialdomstol. Bestämmelser om domstolens behörighet och behandlingen av ärenden finns i lagen om rättegång i marknadsdomstolen (100/2013). Utskottet föreslår av de skäl som anges i lagutskottets utlåtande ett nytt 1 kap. 3 § 23 mom. för att marknadsdomstolen ska vara behörig att behandla de förvaltningstvistemål som avses i 67 § 2 mom. i lagförslag 6. 

52. Lagen om ändring av 2 § i lagen om domstolsavgifter (Nytt lagförslag 52)

2 §. Rättegångsavgiftens storlek.

I enlighet med lagutskottets utlåtande är det nödvändigt att särskilt föreskriva om hur stor rättegångsavgift som i enlighet med 67 § 2 mom. i införandelagen tas ut för förvaltningstvistemål som behandlas som nya ärendegrupper vid marknadsdomstolen. Avgiften föreslås uppgå till 260 euro. 

Underrättelse enligt artiklarna 12 och 13 i stadgan om kommunal självstyrelse.

Enligt 94 § 1 mom. i grundlagen godkänner riksdagen fördrag och andra internationella förpliktelser som innehåller sådana bestämmelser som hör till området för lagstiftningen eller annars har avsevärd betydelse eller som enligt grundlagen av någon annan anledning kräver riksdagens godkännande. Riksdagens godkännande krävs också för uppsägning av en sådan förpliktelse. 

Enligt 94 § 2 mom. i grundlagen fattas beslut om godkännande av en internationell förpliktelse med enkel majoritet. Om ett förslag om godkännande av en förpliktelse gäller grundlagen, ska beslutet dock fattas med minst två tredjedelar av de avgivna rösterna. En underrättelse på grundval av artiklarna 12 och 13 i stadgan gäller enligt propositionen inte grundlagen, vilket betyder att ett beslut om att lämna en underrättelse kan fattas med enkel majoritet. 

Enligt grundlagsutskottets utlåtande behövs riksdagens samtycke för att lämna den underrättelse som avses i propositionen och beslutet om riksdagens samtycke ska fattas med enkel majoritet. 

Social- och hälsovårdsutskottet föreslår att riksdagen godkänner att det lämnas en underrättelse enligt artiklarna 12 och 13 i den europeiska stadgan om kommunal självstyrelse, enligt vilken stadgan på grund av förändringar i förvaltningsstrukturen som har skett efter att stadgan ratificerades ska tillämpas på den lokala förvaltningen (”kommuner”) i Finland. När det gäller självstyrande områden som är större än kommunerna (”välfärdsområden” i Fastlandsfinland) tillämpas stadgan till följande delar: artikel 2, artikel 3, artikel 4.1 och 4.3—4.6, artikel 5, artikel 6, artikel 7, artikel 8, artikel 9.1, 9.2 och 9.4—9.7, artikel 10 och artikel 11. Eftersom de ovannämnda ändringarna i förvaltningsstrukturerna inte gäller självstyrelseområdet Åland, tillämpas stadgan på den lokala förvaltningen (”kommuner”) på Åland. 

FÖRSLAG TILL BESLUT

Social- och hälsovårdsutskottets förslag till beslut:

Riksdagen godkänner att den underrättelse som avses i proposition RP 241/2020 rd lämnas.  Riksdagen godkänner lagförslag 10, 12, 14—18, 22, 26—30, 32—38, 40—45 och 47—49 i proposition RP 241/2020 rd utan ändringar. Riksdagen godkänner lagförslag 1—9, 11, 13, 19—21, 23—25, 31, 39, 46 och 50 i proposition RP 241/2020 rd med ändringar.(Utskottets ändringsförslag) Riksdagen godkänner nya lagförslag 51 och 52.(Utskottets nya lagförslag) Riksdagen godkänner 15 uttalanden. (Utskottets förslag till uttalanden) 

Utskottets ändringsförslag

1. Lag om välfärdsområden 

I enlighet med riksdagens beslut föreskrivs: 
AVDELNING I 
ALLMÄNNA BESTÄMMELSER 
1 kap. 
Allmänna bestämmelser 
1 § 
Lagens syfte och tillämpningsområde 
Syftet med denna lag är att skapa förutsättningar för självstyrelse i förvaltningsområden (välfärdsområden) som är större än en kommun och för att tillgodose möjligheter för invånarna att delta i och påverka välfärdsområdets verksamhet. Lagen syftar också till att främja planmässighet och ekonomisk hållbarhet i välfärdsområdenas verksamhet och att ge välfärdsområdena förutsättningar att stödja sina invånares välfärd. 
Denna lag tillämpas på ordnandet av välfärdsområdenas förvaltning och ekonomi och på välfärdsområdenas i 4 § 2 mom. avsedda verksamhet, om inte något annat föreskrivs genom lag. 
2 § 
Välfärdsområdenas ställning 
Ett välfärdsområde är ett offentligrättsligt samfund som har självstyre inom sitt område enligt vad som föreskrivs i denna lag. 
3 § 
Välfärdsområdenas medlemmar 
Medlemmar av ett välfärdsområde är 
1) de vars hemkommun enligt lagen om hemkommun (201/1994) finns inom det område som välfärdsområdet omfattar (invånare i välfärdsområdet), 
2) kommunerna inom det område som välfärdsområdet omfattar, 
3) sammanslutningar och stiftelser som har hemort i en kommun inom det område som välfärdsområdet omfattar, 
4) de som äger eller besitter fast egendom inom det område som välfärdsområdet omfattar. 
4 § 
Välfärdsområdeskoncernen och välfärdsområdets verksamhet 
En sammanslutning där ett välfärdsområde har bestämmande inflytande enligt 1 kap. 5 § eller 6 § 2 mom. i bokföringslagen (1336/1997) är dottersammanslutning till välfärdsområdet. Välfärdsområdet och dess dottersammanslutningar bildar en välfärdsområdeskoncern. Vad som i denna lag föreskrivs om välfärdsområdets dottersammanslutningar tillämpas även på stiftelser som välfärdsområdet har bestämmande inflytande över. 
Utöver välfärdsområdets och välfärdsområdeskoncernens verksamhet omfattar välfärdsområdets verksamhet även deltagande i samarbete mellan välfärdsområden samt övrig verksamhet som grundar sig på ägande, avtal och finansiering. I välfärdsområdets verksamhet ingår produktion av tjänster som omfattas av välfärdsområdets organiseringsansvar i både de sammanslutningar och stiftelser som ingår i välfärdsområdeskoncernen och andra sammanslutningar och stiftelser. 
5 § 
Välfärdsområden och landskapsindelning 
Bestämmelser om välfärdsområden och om landskapsindelningen vid inrättande av välfärdsområdena finns i lagen om genomförande av reformen av social- och hälsovården och räddningsväsendet och om införande av den lagstiftning som gäller reformen (/). 
Bestämmelser om ändring av välfärdsområden finns i lagen om indelningen i välfärdsområden och landskap (/ ). 
2 kap. 
Välfärdsområdets uppgifter och organiseringsansvar 
6 § 
Välfärdsområdets uppgifter 
Utöver de uppgifter som välfärdsområdet ska sköta enligt lag kan det dessutom inom sitt område åta sig att sköta uppgifter som stöder dess lagstadgade uppgifter. Skötseln av en uppgift som välfärdsområdet åtagit sig får inte till sin omfattning vara sådan att den äventyrar skötseln av välfärdsområdets lagstadgade uppgifter. 
Välfärdsområdet får inom sitt område eller i samarbete med ett annat välfärdsområde även inom det område som välfärdsområdet omfattar bedriva affärsverksamhet med låg risk, om affärsverksamheten stöder genomförandet av välfärdsområdets lagstadgade uppgifter. Bestämmelser om välfärdsområdets verksamhet i ett konkurrensläge på marknaden finns i 15 kap. 
Utskottet föreslår en ändring Välfärdsområdet får med stöd av Europeiska unionens lagstiftning eller en internationell överenskommelse Slut på ändringsförslaget 
Utskottet föreslår en ändring 1) inom sitt område eller en annan stats område sköta i 1 mom. avsedda uppgifter i samarbete med en myndighet i den andra staten, Slut på ändringsförslaget 
Utskottet föreslår en ändring 2) inom sitt område eller en annan stats område i samarbete med en myndighet i den andra staten sköta en sådan uppgift i anknytning till sitt uppgiftsområde enligt 1 mom. som hör till myndigheten i den andra staten. Slut på ändringsförslaget (Nytt 3 mom.) 
Utskottet föreslår en ändring Välfärdsområdet får med stöd av avtal av staten överta ansvaret för att sköta en sådan uppgift i anknytning till sitt uppgiftsområde enligt 1 mom. som gäller genomförande av en internationell överenskommelse. Slut på ändringsförslaget (Nytt 4 mom.) 
7 § 
Organiseringsansvar 
Välfärdsområdet svarar för organiseringen av sina lagstadgade uppgifter, för tillgodoseendet av sina invånares lagstadgade rättigheter och för samordningen av tjänstehelheterna samt svarar i fråga om de tjänster som organiseras och andra åtgärder för 
1) lika tillgång till tjänsterna och åtgärderna, 
2) fastställandet av behovet av tjänster och åtgärder samt deras mängd och kvalitet, 
3) valet av sätt att producera tjänster och åtgärder, 
4) styrningen och tillsynen av tjänsternas och åtgärdernas produktion, 
5) utövandet av myndigheternas behörighet. 
Välfärdsområdet får sköta sina uppgifter självt eller avtala om överföring av organiseringsansvaret på ett annat välfärdsområde. Dessutom får organiseringen av uppgifterna samlas på ett eller flera välfärdsområden, om det är nödvändigt för att förbättra kvaliteten och tillgången på tjänster eller garantera tillräckliga personalresurser och andra resurser eller tillräcklig särskild expertis som behövs för uppgiften i fråga, eller om det är nödvändigt av någon annan motsvarande och grundad anledning. 
Välfärdsområdet svarar för finansieringen av sina uppgifter även om organiseringsansvaret har överförts på ett annat välfärdsområde eller när ett annat välfärdsområde enligt lag svarar för skötseln av uppgiften. 
8 § 
Överföring av uppgifter mellan välfärdsområdet och kommunerna  
Välfärdsområdet kan med stöd av avtal sköta sådana kommunala uppgifter som inte hör till kommunens uppgifter enligt lag. En förutsättning för skötseln av sådana uppgifter är att alla kommuner inom det område som välfärdsområdet omfattar deltar i ingåendet av avtalet, att kommunerna har anvisat välfärdsområdet finansiering för skötseln av uppgifterna och att de uppgifter som sköts hänför sig till välfärdsområdets uppgiftsområde. 
Välfärdsområdet kan också enligt vad som särskilt föreskrivs i lag avtala om överföring av organiseringsansvaret för en uppgift på en eller flera sådana kommuner som enligt välfärdsområdets bedömning har tillräckliga ekonomiska och andra resurser att fullgöra uppgiften. 
9 § 
Produktion av tjänster 
Om inte något annat föreskrivs genom lag, får välfärdsområdet producera de tjänster som omfattas av dess organiseringsansvar självt eller i samarbete med andra välfärdsområden eller enligt avtal skaffa dem av andra tjänsteproducenter. Särskilda bestämmelser gäller för användningen av servicesedlar. 
Välfärdsområdet kan anförtro offentliga förvaltningsuppgifter åt andra än myndigheter endast om det föreskrivs särskilt genom lag. 
Även om välfärdsområdet skaffar tjänster av en annan tjänsteproducent, kvarstår organiseringsansvaret hos välfärdsområdet. Tjänsteproducentens ansvar för tjänsterna bestäms ytterligare enligt vad som föreskrivs i denna eller någon annan lag, och enligt vad välfärdsområdet och tjänsteproducenten har avtalat om ansvarsfördelningen. 
10 § 
Uppfyllande av produktionsansvaret och tillsynen över det 
Välfärdsområdet ska säkerställa att andra tjänsteproducenter som producerar tjänster som omfattas av välfärdsområdets organiseringsansvar har tillräckliga professionella, verksamhetsmässiga och ekonomiska förutsättningar för att sörja för produktionen av tjänsterna. Välfärdsområdet ska se till att dess förvaltningsstadga och avtalen med privata tjänsteproducenter innehåller de bestämmelser som behövs för att välfärdsområdets organiseringsansvar ska bli uppfyllt. 
Välfärdsområdet ska styra och övervaka den tjänsteproduktion som omfattas av dess organiseringsansvar. Välfärdsområdet har trots sekretessbestämmelserna rätt att av privata tjänsteproducenter och deras underleverantörer avgiftsfritt få de uppgifter och utredningar som är nödvändiga för kontroll av förutsättningarna för att tjänsterna produceras på behörigt sätt och för att genomföra tillsynen. En myndighet i välfärdsområdet har dessutom för kontroll av förutsättningarna för att tjänsterna produceras på behörigt sätt och för att genomföra tillsynen rätt att inspektera den privata tjänsteproducentens och dess underleverantörs lokaler och utrustning och då få tillträde till lokaler och utrymmen som den privata tjänsteproducenten och dess underleverantör förfogar över. Inspektionsrätten gäller dock inte utrymmen som används för boende av permanent natur, om inte inspektionen är nödvändig för att trygga kundens ställning och rättigheter och ändamålsenliga tjänster. På inspektioner tillämpas i övrigt 39 § i förvaltningslagen (434/2003). 
3 kap. 
Välfärdsområdets förhållande till staten och kommunerna 
11 § 
Uppföljning och laglighetsövervakning av välfärdsområdena 
Finansministeriet följer allmänt välfärdsområdenas verksamhet och ekonomi och ser till att välfärdsområdenas självstyrelse beaktas vid beredningen av lagstiftning som gäller välfärdsområdena. 
Regionförvaltningsverket kan med anledning av klagomål undersöka om välfärdsområdet har iakttagit gällande lag. 
12 § 
Välfärdsområdenas ekonomi som en del av planen för de offentliga finanserna 
I planen för de offentliga finanserna bedöms om välfärdsområdenas finansiering är tillräcklig för skötseln av deras uppgifter både som en helhet och med avseende på varje välfärdsområde (finansieringsprincipen). Bestämmelser om planen för de offentliga finanserna finns i lagen om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom Ekonomiska och monetära unionen och om tillämpning av fördraget samt om kraven på de fleråriga ramarna för de offentliga finanserna (869/2012) och i bestämmelser som utfärdas med stöd av den. I planen behandlas dessutom välfärdsområdenas uppgifter, skyldigheter och ekonomi samt statens ekonomiska åtaganden i fråga om välfärdsområdenas ekonomi. 
Planen för de offentliga finanserna styr ministerierna när de bereder den lagstiftning och styrning som gäller välfärdsområdena. 
13 § 
Delegationen för välfärdsområdenas ekonomi och förvaltning 
I anslutning till finansministeriet finns delegationen för välfärdsområdenas ekonomi och förvaltning som ska främja genomförandet av de strategiska riktlinjerna för välfärdsområdenas ekonomi och välfärdsområdenas självstyrelse samt samarbetet mellan statliga och regionala aktörer. 
Delegationens uppgift är att 
1) följa och utvärdera hur välfärdsområdenas ekonomi har utvecklats och kommer att utvecklas samt hur statens finansiering till välfärdsområdena och välfärdsområdenas övriga interna finansiering har utvecklats och kommer att utvecklas,  
2) behandla lagstiftning, lagstiftningsprojekt och andra statliga åtgärder som är principiellt viktiga och vittsyftande med avseende på välfärdsområdenas ekonomi och självstyrelse. 
Delegationen tillsätts av statsrådet för fyra år i sänder. I delegationen ingår representanter för välfärdsområdena, finansministeriet och övriga ministerier som ansvarar för styrningen av välfärdsområdena i deras uppgifter. 
Närmare bestämmelser om delegationens uppgifter, sammansättning och sektioner får utfärdas genom förordning av statsrådet. 
14 § 
Samråd mellan välfärdsområdet och kommunerna 
Välfärdsområdet och kommunerna inom dess område ska åtminstone för varje fullmäktigeperiod förhandla om samarbetet, målen och arbetsfördelningen vid skötseln av sina uppgifter. Utskottet föreslår en ändring Vid förhandlingarna kan det avtalas åtminstone om de samarbetsstrukturer och verksamhetsmodeller samt den kommunikation som samarbetet kräver. Slut på ändringsförslaget 
15 § 
Välfärdsområdets fullmakt att uppta lån 
Statsrådet ska årligen på förslag av finansministeriet fastställa beloppet av välfärdsområdets fullmakt för varje räkenskapsperiod för välfärdsområdet att uppta långfristiga lån. Välfärdsområdet får uppta lån till det belopp som fastställs i beslutet för att finansiera investeringar i enlighet med den investeringsplan som avses i 16 §. Statsrådets tidigare beslut om fullmaktsbeloppet tas i beaktande i beloppet av fullmakten att uppta lån. Statsrådets beslut grundar sig på den i 12 § avsedda planen för de offentliga finanserna samt på beloppet i den i 2 mom. avsedda fullmakten för välfärdsområdet att uppta lån. Om balansen i de offentliga finanserna, statsfinanserna eller välfärdsområdets finanser försvagas avsevärt och exceptionellt, kan välfärdsområdets fullmakt att uppta lån fastställas till ett mindre belopp än vad som anges i 2 mom. 
Välfärdsområdets fullmakt att uppta lån utgörs av skillnaden mellan det maximibelopp som grundar sig på välfärdsområdets kalkylmässiga låneskötselbidrag och det estimerade lånebeloppet i början av räkenskapsperioden. Det kalkylmässiga låneskötselbidraget räknas ut med en formel där räntekostnaderna läggs till årsbidraget i resultaträkningen och summan divideras med summan av räntekostnaderna och de kalkylmässiga amorteringarna. De kalkylmässiga amorteringarna fås genom att lånebeloppet i balansräkningen divideras med tio. När beloppet av fullmakten att uppta lån räknas ut är värdet på det kalkylmässiga låneskötselbidraget ett (1). Som värde för årsbidraget används värdet enligt välfärdsområdets budget för året före räkenskapsperioden, vilket kan rättas utifrån uppgifterna i den i 120 § avsedda uppföljningen av ekonomin. 
Statsrådet ska ändra den fastställda fullmakten för välfärdsområdet att uppta lån, om Utskottet föreslår en strykning välfärdsområdets investeringsbehov är brådskande och  Slut på strykningsförslagetinvesteringen är nödvändig för kontinuiteten i produktionen av de tjänster som omfattas av välfärdsområdets organiseringsansvar eller för att trygga de tjänster som förutsätts i lagstiftningen och investeringsbehovet inte kan täckas på något annat sätt. Beslut om ändring av fullmakten att uppta lån kan fattas på ansökan av välfärdsområdet eller på initiativ av finansministeriet, social- och hälsovårdsministeriet eller inrikesministeriet. 
För beredningen av det beslut som avses i 3 mom. ska finansministeriet tillsätta en beredningsgrupp till vilken finansministeriet, social- och hälsovårdsministeriet, inrikesministeriet och det berörda välfärdsområdet utser sina representanter. Beredningsgruppens uppgift är att bedöma förutsättningarna att ändra fullmakten att uppta lån och beloppet av den behövliga fullmakten att uppta lån samt de villkor som ska gälla för välfärdsområdet. Bedömningen ska bygga på en övergripande bedömning som gjorts utifrån uppgifterna om välfärdsområdets ekonomi och verksamhet. 
16 § 
Investeringsplan 
Välfärdsområdet ska årligen utarbeta en investeringsplan för de investeringar inom välfärdsområdeskoncernen som påbörjas under de fyra räkenskapsperioder som följer på följande räkenskapsperiod och för finansieringen av dem. Investeringsplanen ska innehålla uppgifter om investeringar och avtal som motsvarar investeringar. Dessutom ska planen innehålla uppgifter om planerade överlåtelser av välfärdsområdets lokaler och fastigheter samt andra tillgångar med lång verkningstid. Investeringsplanen består av en delplan för social- och hälsovården och en delplan för räddningsväsendet. Investeringsplanen får inte strida mot välfärdsområdets i 15 § avsedda fullmakt att uppta lån. 
Ett förslag till investeringsplan ska lämnas till finansministeriet, social- och hälsovårdsministeriet och inrikesministeriet före utgången av kalenderåret. Bestämmelser om de delplaner till investeringsplanen som gäller social- och hälsovården och räddningsväsendet och om förfarandet för godkännande av investeringsplanen finns i 25 och 26 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård Utskottet föreslår en ändring ( Slut på ändringsförslagetUtskottet föreslår en ändring / Slut på ändringsförslagetUtskottet föreslår en ändring ) Slut på ändringsförslaget och i 11 § i lagen om ordnande av räddningsväsendet Utskottet föreslår en ändring ( Slut på ändringsförslagetUtskottet föreslår en ändring / Slut på ändringsförslagetUtskottet föreslår en ändring ) Slut på ändringsförslaget
17 § 
Statsborgen 
Statsrådet kan utan krav på motsäkerheter men annars på de villkor det bestämmer ställa statlig proprieborgen för ett lån som välfärdsområdet tagit upp inom ramen för den i 15 § avsedda fullmakten att uppta lån. Om det har ställts säkerhet för lånet, beviljas statsborgen dock som fyllnadsborgen i förhållande till den säkerhet som ställts. Den fastighet som ett lån gäller får inte ställas som säkerhet utan samtycke av statsrådet. 
På borgen enligt denna paragraf tillämpas i övrigt vad som föreskrivs i lagen om statens långivning samt statsborgen och statsgaranti (449/1988). 
Borgensförbindelser som avses i denna paragraf får omfatta högst det belopp som riksdagen i samband med behandlingen av statsbudgeten har beviljat fullmakt för. 
18 § 
Tillsyn över statsborgen 
Statskontoret svarar för administrationen av och tillsynen över statsborgen. Statskontoret har rätt att få de uppgifter och utredningar som avses i 15 a § i lagen om statens långivning samt statsborgen och statsgaranti. 
Beviljaren av det lån som omfattas av statsborgen kan bytas, lånet kan överföras på någon annan och amorteringsprogrammet, räntan och övriga villkor för lånet samt säkerheten för lånet kan ändras under den tid borgen gäller, om Statskontoret godkänner ändringen. Beslut om godkännande av en ändring som avses i detta moment ska dock fattas av statsrådet, om ändringen gäller ett lån vars återstående kapital uppgår till minst 20 miljoner euro eller om den ändring som görs i lånet annars är exceptionellt betydande med tanke på statens borgensansvar. 
19 § 
Lånebeviljarens skyldigheter i samband med statsborgen 
För att statsborgen ska gälla krävs att lånebeviljaren sköter det lån som borgen gäller i enlighet med denna lag och god banksed. Under den tid statsborgen är i kraft är lånebeviljaren skyldig att bevaka statens intressen, att i enlighet med Statskontorets föreskrifter underrätta kontoret om försenade lånebetalningar och att iaktta Statskontorets övriga föreskrifter. 
20 § 
Borgensersättning och regressrätt 
Statskontoret betalar av statens medel borgensersättning till lånebeviljaren när ett lån som omfattas av statsborgen har förfallit till betalning och uppsägningsåtgärden har riktats mot både gäldenären och borgensmannen. Om statsborgen har beviljats som fyllnadsborgen, betalas borgensersättning när lånebeviljarens slutliga förlust har klarlagts efter det att gäldenärens insolvens har konstaterats och den egendom som utgör säkerhet har sålts. Om lånebeviljaren, efter det att borgensersättning har betalats, lyckas driva in sådana amorteringar, räntor eller andra avgifter som låntagaren inte har betalat, ska lånebeviljaren redovisa de indrivna medlen till Statskontoret. 
Om lånebeviljaren inte har iakttagit denna lag eller föreskrifter som meddelats med stöd av den eller god bank- eller indrivningssed vid beviljandet av ett lån som omfattas av statsborgen eller vid skötseln av lånet eller dess säkerheter och förfarandet har kränkt borgensmannens fördel, kan Statskontoret besluta att borgensersättningen delvis eller helt och hållet lämnas obetald. 
Statskontoret har rätt att hos låntagaren återkräva borgensersättning som betalats till lånebeviljaren inklusive dröjsmålsränta enligt 4 § 1 mom. i räntelagen (633/1982). Dröjsmålsräntan räknas från den tidpunkt då borgensersättningen har betalats till lånebeviljaren. 
21 § 
Det nationella kompetenscentret för lokal- och fastighetsförvaltning 
Kompetenscentret för lokal- och fastighetsförvaltning är ett aktiebolag som ägs gemensamt av välfärdsområdena och där staten kan vara delägare. Kompetenscentret har till uppgift att förvalta välfärdsområdenas gemensamma lokaldatasystem och tillhörande tjänster samt att årligen lämna välfärdsområdena och statsrådet en redogörelse för de investeringsbeslut som välfärdsområdena fattat om lokalerna och deras konsekvenser för välfärdsområdenas ekonomi. Dessutom kan välfärdsområdena ålägga kompetenscentret andra uppgifter som gäller lokal- eller fastighetsförvaltning. Ett välfärdsområde får inte sälja, pantsätta eller på annat sätt överlåta aktier i kompetenscentret till andra än ett annat välfärdsområde eller staten. 
Kunder hos kompetenscentret är delägarna och de sammanslutningar som kontrolleras av välfärdsområdena och som sköter uppgifter inom kompetenscentrets ansvarsområde och inte bedriver verksamhet i ett konkurrensläge på marknaden på det sätt som avses i 131 §. Välfärdsområdena och deras dottersammanslutningar ska använda det lokaldatasystem och tillhörande tjänster som avses i 1 mom. samt, om välfärdsområdena kommer överens om det, andra tjänster som kompetenscentret producerar. 
Kompetenscentret har rätt att på begäran få de uppgifter och handlingar som det behöver för att sköta sina uppgifter av välfärdsområdena, välfärdsområdenas dottersammanslutningar och kommunerna, om inte något annat följer av sekretessbestämmelserna och bestämmelserna om behandlingen av personuppgifter. Välfärdsområdena har rätt att av kompetenscentret få de uppgifter och handlingar som de anser sig behöva för att styra och övervaka centret, planera välfärdsområdets investeringar och göra upp välfärdsområdets verksamhetsplaner, ekonomiplaner och bokslut. Ministerierna har rätt att av kompetenscentret få de uppgifter de anser sig behöva för styrningen, finansieringen och övervakningen av välfärdsområdena. 
Närmare bestämmelser om kompetenscentrets uppgifter och om vilka tjänster som omfattas av skyldigheten att anlita tjänster får utfärdas genom förordning av statsrådet. Innan en sådan statsrådsförordning utfärdas ska välfärdsområdena och i behövlig utsträckning välfärdsområdenas dottersammaslutningar höras. 
AVDELNING II 
DEMOKRATI OCH PÅVERKAN 
4 kap. 
Välfärdsområdesfullmäktige 
22 § 
Välfärdsområdesfullmäktiges uppgifter 
Välfärdsområdet har ett välfärdsområdesfullmäktige som ansvarar för välfärdsområdets verksamhet och ekonomi samt utövar välfärdsområdets beslutanderätt. 
Välfärdsområdesfullmäktige fattar beslut om 
1) välfärdsområdesstrategin, 
2) välfärdsområdets förvaltningsstadga, 
3) välfärdsområdets budget och ekonomiplan, 
4) principerna för ägarstyrningen samt koncerndirektiv, 
5) de mål för verksamheten och ekonomin som sätts upp för affärsverk, 
6) grunderna för skötseln av tillgångarna och för finansierings- och placeringsverksamheten, 
7) grunderna för den interna kontrollen och riskhanteringen, 
8) de allmänna grunderna för de avgifter som tas ut för tjänster och andra prestationer samt de kundavgifter som tas ut för tjänster som omfattas i välfärdsområdets organiseringsansvar, 
9) ingående av borgensförbindelse eller ställande av annan säkerhet för annans skuld, 
10) valet av ledamöter i organ, om inte något annat föreskrivs nedan, 
11) grunderna för de förtroendevaldas ekonomiska förmåner, 
12) valet av revisorer för välfärdsområdet, 
13) utseendet av redovisningsskyldiga, 
14) godkännande av välfärdsområdets bokslut samt ansvarsfrihet, 
15) annat som välfärdsområdesfullmäktige enligt gällande bestämmelser eller föreskrifter ska besluta om. 
23 § 
Välfärdsområdesval 
Ledamöterna och ersättarna i välfärdsområdesfullmäktige utses genom val som förrättas i välfärdsområdet (välfärdsområdesval). Välfärdsområdesfullmäktiges mandattid är fyra år och den börjar vid ingången av juni månad valåret. 
Välfärdsområdesval är direkta, hemliga och proportionella. Alla röstberättigade har lika rösträtt. 
Bestämmelser om förrättandet av välfärdsområdesval finns i vallagen (714/1998). 
24 § 
Antalet ledamöter i fullmäktige 
Välfärdsområdesfullmäktige beslutar hur många ledamöter fullmäktige ska ha. Antalet ska enligt följande bestämmas till ett udda tal enligt antalet invånare i välfärdsområdet: 
Antal invånare  
Antal ledamöter minst 
högst 200 000 

59 

200 001 — 400 000 

69 

400 001 — 600 000 

79 

över 600 000 

89 

Om välfärdsområdesfullmäktige inte fattar något beslut om antalet ledamöter, ska det minimiantal ledamöter som anges i lagen väljas. Om välfärdsområdesfullmäktige fattar beslut om ett större antal ledamöter än minimiantalet eller om ett tidigare beslut ändras, ska justitieministeriet underrättas om detta före utgången av året före valåret. Välfärdsområdesfullmäktiges beslut om antalet ledamöter får verkställas innan det har vunnit laga kraft.Utskottet föreslår en strykning  Beslutet får dock inte börja verkställas, om förvaltningsdomstolen förbjuder verkställigheten. Slut på strykningsförslaget 
Invånarantalet enligt denna paragraf bestäms enligt de uppgifter som vid utgången av den 30 november året före valåret finns i det befolkningsdatasystem som avses i lagen om befolkningsdatasystemet och de certifikattjänster som tillhandahålls av Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata (661/2009). 
25 § 
Ersättare i fullmäktige 
Till ersättare för fullmäktigeledamöterna väljs av de första icke invalda kandidaterna från varje valförbund, parti och gemensam lista i valet ett lika stort antal som antalet ledamöter, dock minst två. En ledamot som blivit vald i egenskap av kandidat för en valmansförening utanför de gemensamma listorna har ingen ersättare. 
Om det konstateras att en ledamot har förlorat sin valbarhet eller om en ledamot har befriats från sitt uppdrag eller avlidit, kallar fullmäktigeordföranden i dennes ställe för den återstående mandattiden den i ordningen första ersättare från valförbundet, partiet eller den gemensamma listan i fråga som ännu inte kallats till ledamot. 
Om välfärdsområdesfullmäktige inte är beslutfört på grund av att ledamöter och ersättare är jäviga, ska valnämnden i välfärdsområdet på begäran av välfärdsområdesfullmäktiges ordförande förordna nya ersättare för fullmäktigeledamöterna med iakttagande av vad som föreskrivs i 1 mom. och i 143 m § i vallagen. De ersättare som förordnats på detta sätt deltar i välfärdsområdesfullmäktiges sammanträden i de ärenden där ledamöterna och ersättarna är jäviga. 
26 § 
Ordförande och vice ordförande 
Välfärdsområdesfullmäktige väljer bland sina ledamöter en ordförande och ett behövligt antal vice ordförande för välfärdsområdesfullmäktiges mandattid, om inte välfärdsområdesfullmäktige har beslutat att de ska ha en kortare mandattid än välfärdsområdesfullmäktiges mandattid. Ordföranden och vice ordförandena väljs vid samma valförrättning. 
Välfärdsområdesfullmäktiges ordförande och vice ordförande har rätt att närvara och yttra sig vid välfärdsområdesstyrelsens sammanträden. 
27 § 
Fullmäktigegrupper och stöd för deras verksamhet 
För arbetet i välfärdsområdesfullmäktige kan ledamöterna bilda fullmäktigegrupper. En ledamot kan också ensam bilda en fullmäktigegrupp. 
För att förbättra fullmäktigegruppernas verksamhetsförutsättningar kan välfärdsområdet lämna ekonomiskt stöd för verksamheten inom fullmäktigegrupperna och för åtgärder genom vilka fullmäktigegrupperna främjar välfärdsområdets invånares möjligheter att delta och påverka. När stöd beviljas ska stödets användningsändamål specificeras. Stödbeloppet ska uppges i välfärdsområdets bokslut särskilt för varje fullmäktigegrupp. 
5 kap. 
Invånarnas rätt till inflytande 
28 § 
Rösträtt i välfärdsområdesval och i folkomröstningar i välfärdsområden 
Rösträtt i välfärdsområdesval har de finska medborgare, medborgare i andra medlemsstater i Europeiska unionen och isländska och norska medborgare som fyller 18 år senast på valdagen och vars hemkommun enligt lagen om hemkommun hör till välfärdsområdet i fråga enligt uppgifterna i befolkningsdatasystemet vid utgången av den 51 dagen före valdagen. Rösträtt i välfärdsområdesval har även andra utlänningar som uppfyller villkoren ovan, om de vid nämnda tidpunkt har haft hemkommun i Finland i minst två år. 
Rösträtt i välfärdsområdesval har dessutom sådana inom Europeiska unionen eller en i Finland verksam internationell organisation anställda personer och deras familjemedlemmar som fyller 18 år senast på valdagen och som enligt uppgifterna i befolkningsdatasystemet är bosatta i en kommun som hör till välfärdsområdet vid utgången av den 51 dagen före valdagen, om 
1) uppgifter om personen på personens begäran har registrerats i befolkningsdatasystemet på det sätt som anges i lagen om befolkningsdatasystemet och de certifikattjänster som tillhandahålls av Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata, och 
2) personen skriftligen senast klockan 16 den 52 dagen före valdagen har gjort en anmälan till Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata om sin önskan att utöva sin rösträtt i välfärdsområdesval eller kommunalval eller inte skriftligen har återkallat en tidigare anmälan. 
På rösträtt i folkomröstningar som ordnas i ett välfärdsområde tillämpas vad som i 1 och 2 mom. föreskrivs om rösträtt i välfärdsområdesval. 
29 § 
Möjligheter att delta och påverka 
Välfärdsområdets invånare och de som använder välfärdsområdets tjänster har rätt att delta i och påverka välfärdsområdets verksamhet. Välfärdsområdesfullmäktige ska sörja för mångsidiga och effektiva möjligheter och sätt att delta och påverka. 
Deltagande och inflytande kan främjas i synnerhet genom att 
1) diskussionsmöten och invånarråd ordnas, 
2) åsikterna hos invånarna och personer som utnyttjar tjänster och regelbundet eller en längre tid bor eller vistas i välfärdsområdet reds ut innan beslut fattas, 
3) företrädare för dem som använder tjänsterna väljs in i välfärdsområdets organ, 
4) tjänsterna planeras och utvecklas tillsammans med dem som använder tjänsterna, 
5) möjligheter att delta i planeringen av välfärdsområdets ekonomi ordnas, 
6) invånare samt organisationer och andra sammanslutningar stöds när de tar egna initiativ till att planera och bereda ärenden. 
30 § 
Initiativrätt 
Välfärdsområdets medlemmar har rätt att komma med initiativ i frågor som gäller välfärdsområdets verksamhet. Initiativtagaren ska informeras om de åtgärder som vidtagits med anledning av initiativet. 
Utskottet föreslår en strykning Om initiativtagarna är flera till antalet, ska deras namn samlas in inom ett år från dateringen på initiativet.  Slut på strykningsförslagetInitiativet ska Utskottet föreslår en ändring i fråga om varje initiativtagare ange de grunder av vilka medlemskapet i välfärdsområdet framgår Slut på ändringsförslaget. Om namnen samlas in på elektronisk väg i ett datanät, ska stark autentisering enligt lagen om stark autentisering och betrodda elektroniska tjänster (617/2009) användas. När välfärdsområdet behandlar initiativet ska det ge representanter för initiativtagarna tillfälle att bli hörda. 
Dessutom har de som använder en tjänst som tillhandahålls av välfärdsområdet rätt att komma med initiativ i frågor som gäller tjänsten. 
Välfärdsområdesfullmäktige ska minst en gång om året underrättas om de initiativ som har tagits i frågor som hör till dess behörighet och om de åtgärder som har vidtagits med anledning av initiativen. 
31 § 
Folkomröstningar i välfärdsområden 
Välfärdsområdesfullmäktige kan besluta att en rådgivande folkomröstning ska ordnas inom det område som välfärdsområdet omfattar i en fråga som hör till välfärdsområdets behörighet. Ändring i välfärdsområdesfullmäktiges beslut att ordna folkomröstning får inte sökas genom besvär. 
Alla röstberättigade har lika rösträtt. Omröstningen är hemlig. 
För väckande av initiativ till en folkomröstning behövs det minst tre procent av de invånare i välfärdsområdet som fyllt 15 år. Välfärdsområdesfullmäktige ska utan dröjsmål avgöra om en folkomröstning enligt initiativet ska ordnas. När välfärdsområdet behandlar initiativet ska det ge representanter för initiativtagarna tillfälle att bli hörda. 
Bestämmelser om ordnande av folkomröstningar finns i lagen om förfarandet vid rådgivande folkomröstningar i välfärdsområden och kommuner (656/1990). 
32 § 
Välfärdsområdets påverkansorgan 
Välfärdsområdesstyrelsen ska inrätta ett ungdomsfullmäktige för välfärdsområdet eller en motsvarande påverkansgrupp för unga för att garantera den unga befolkningens möjligheter att delta och påverka, ett äldreråd för välfärdsområdet för att garantera den äldre befolkningens möjligheter att delta och påverka och ett råd för personer med funktionsnedsättning för välfärdsområdet för att garantera möjligheterna för personer med funktionsnedsättning att delta och påverka. Medlemmarna i dessa påverkansorgan ska väljas bland medlemmarna i motsvarande påverkansorgan i de kommuner som hör till välfärdsområdet på så vis att det från varje sådant kommunalt organ väljs minst en representant. Till påverkansorganen kan dessutom väljas andra personer. Välfärdsområdesstyrelsen ska sörja för påverkansorganens verksamhetsförutsättningar. 
Påverkansorganen ska ges möjlighet att påverka planering, beredning, genomförande och uppföljning inom olika verksamheter i välfärdsområdet i frågor som är eller som ett påverkansorgan bedömer vara av betydelse för barnen, de unga, de äldre eller personer med funktionsnedsättning och med hänsyn till de tjänster dessa befolkningsgrupper behöver. Påverkansorganen ska också tas med när former för delaktighet och hörande utvecklas i välfärdsområdet. 
33 § 
Nationalspråksnämnden och samiska språknämnden 
I tvåspråkiga välfärdsområden finns en nationalspråksnämnd. Till medlemmar i nämnden väljs personer som hör till den språkliga minoriteten i välfärdsområdet. 
Nationalspråksnämndens uppgift är att 
1) utreda, bedöma och uttala sig om hur välfärdsområdesfullmäktiges beslut påverkar hur de språkliga rättigheterna tillgodoses i praktiken, 
2) utreda, bedöma och fastställa vilka tjänster den språkliga minoriteten har behov av på sitt eget språk och följa tillgången på tjänsterna och deras kvalitet, 
3) utifrån utredningarna, bedömningarna och uppföljningen lägga fram åtgärdsförslag för välfärdsområdesstyrelsen om hur de tjänster och servicekedjor som tillhandahålls på minoritetens språk ska utvecklas och om kraven på personalens språkkunskaper och utvecklingen av språkkunskaperna, 
4) Utskottet föreslår en ändring i tvåspråkiga välfärdsområden där svenska är minoritetsspråk, Slut på ändringsförslaget komma med förslag om innehållet i ett Utskottet föreslår en ändring i 39 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård avsett Slut på ändringsförslaget avtal om samarbetet och arbetsfördelningen mellan tvåspråkiga välfärdsområden, lämna utlåtande om avtalet till välfärdsområdesfullmäktige samt följa fullgörandet av avtalet. 
Nämnden kan också ha andra uppgifter som anges i förvaltningsstadgan. 
Nämnden ska årligen lämna välfärdsområdesstyrelsen en berättelse om hur tjänsterna på minoritetens språk har genomförts. Välfärdsområdesstyrelsen lämnar välfärdsområdesfullmäktige ett utlåtande om de åtgärder som nämndens berättelse ger anledning till. 
Nämndens ordförande har rätt att närvara och yttra sig i välfärdsområdesstyrelsen. 
I välfärdsområden där det ingår kommuner som hör till samernas hembygdsområde finns en samisk språknämnd. Till medlemmar i den samiska språknämnden väljs samiskspråkiga personer. Minst 40 procent av nämndens medlemmar ska utses bland de personer som föreslås av sametinget och av den byastämma som avses i 42 § i skoltlagen (235/1995) så att byastämman föreslår en av dessa personer. På den samiska språknämnden tillämpas Utskottet föreslår en ändring med undantag av 2 mom. 4 punkten Slut på ändringsförslaget i övrigt vad som ovan föreskrivs om nationalspråksnämnden. 
34 § 
Kommunikation 
Välfärdsområdet ska informera välfärdsområdets invånare och dem som använder välfärdsområdets tjänster samt organisationer och andra sammanslutningar om välfärdsområdets verksamhet. Välfärdsområdet ska ge tillräcklig information om de tjänster som välfärdsområdet ordnar, välfärdsområdets ekonomi, ärenden som bereds i välfärdsområdet och planer som gäller ärendena, behandlingen av ärendena, beslut som fattats och beslutens effekter. Välfärdsområdet ska informera om hur man kan delta i och påverka beredningen av besluten. 
I fråga om beredningen av ärenden som behandlas av organen ska välfärdsområdet se till att de uppgifter som behövs med hänsyn till den allmänna tillgången till information läggs ut Utskottet föreslår en ändring på välfärdsområdets webbplats Slut på ändringsförslaget på det allmänna datanätet när föredragningslistan är färdig. Välfärdsområdet ska i sin kommunikation på nätet se till att sekretessbelagda uppgifter inte läggs ut på det allmänna datanätet och att skyddet för privatlivet och skyddet för personuppgifter tillgodoses i kommunikationen.  
I kommunikationen ska det användas ett sakligt, klart och begripligt språk och olika invånargruppers behov ska beaktas. Utskottet föreslår en ändring Kommunikationen ska ske med tillgängliga metoder. Slut på ändringsförslaget 
AVDELNING III 
ORGAN OCH LEDNING 
6 kap. 
Organen i välfärdsområden 
35 § 
Organen i välfärdsområden 
I varje välfärdsområde ska det förutom välfärdsområdesfullmäktige finnas en välfärdsområdesstyrelse och en revisionsnämnd. Bestämmelser om nationalspråksnämnden och den samiska språknämnden finns i 33 §. 
Välfärdsområdesfullmäktige kan tillsätta 
1) nämnder som lyder under välfärdsområdesstyrelsen för skötseln av uppgifter av bestående natur, 
2) direktioner för skötseln av affärsverk eller andra uppgifter, 
3) sektioner i välfärdsområdesstyrelsen och i nämnder och direktioner. 
Välfärdsområdesstyrelsen, och med stöd av ett beslut av välfärdsområdesfullmäktige även andra organ, kan tillsätta kommittéer för att sköta vissa uppgifter. 
På välfärdsområdesstyrelsens, nämndernas och direktionernas sektioner tillämpas vad som föreskrivs om organet i fråga. 
36 § 
Organens sammansättning 
Välfärdsområdesfullmäktige kan besluta att 
1) något annat organ än välfärdsområdesfullmäktige utser ledamöterna eller en del av ledamöterna i en direktion, 
2) ledamöterna eller en del av ledamöterna i en direktion, enligt de grunder som välfärdsområdesfullmäktige fastställer, utses på förslag av välfärdsområdets invånare, välfärdsområdets anställda eller dem som använder tjänsterna. 
En ersättare i ett organ kan också vara ledamot i en sektion. Välfärdsområdesfullmäktige kan besluta att också andra än personer som är ledamöter och ersättare i organet kan väljas till ledamöter i en sektion, dock inte till ordförande för sektionen. 
För organens ledamöter utses personliga ersättare på vilka tillämpas vad som föreskrivs om ordinarie ledamöter. 
Bestämmelser om jämställdhet vid valet av ledamöter i organen finns i 4 a § i lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män (609/1986). 
37 § 
Val av ledamöter i organen och ledamöternas mandattid 
Ledamöterna i organen utses för välfärdsområdesfullmäktiges mandattid, om inte välfärdsområdesfullmäktige har beslutat att de ska ha en kortare mandattid än välfärdsområdesfullmäktiges mandattid eller om inte något annat föreskrivs nedan. Om ledamöterna i en sektion utses av ett organ, bestämmer organet samtidigt ledamöternas mandattid. Kommittéer tillsätts för högst det tillsättande organets mandattid. 
Ledamöterna i välfärdsområdesstyrelsen, i revisionsnämnden och i andra nämnder ska utses vid ett sammanträde som välfärdsområdesfullmäktige håller i juni månad. 
38 § 
Ordförande och vice ordförande för organen 
Välfärdsområdesfullmäktige och andra organ som ansvarar för valet utser bland dem som valts till ledamöter en ordförande och ett tillräckligt antal vice ordförande för organet. Ordföranden och vice ordförandena väljs vid samma valförrättning. 
Välfärdsområdesfullmäktige kan besluta att välfärdsområdesfullmäktiges och välfärdsområdesstyrelsens ordförande och vice ordförande samt nämndernas ordförande ska sköta sitt förtroendeuppdrag på hel- eller deltid. 
39 § 
Återkallande av förtroendeuppdrag under pågående mandattid 
Välfärdsområdesfullmäktige kan under pågående mandattid återkalla uppdragen för de förtroendevalda som välfärdsområdesfullmäktige har valt till något av välfärdsområdets eller välfärdssammanslutningens organ eller till ett organ som är gemensamt för flera välfärdsområden, om de eller någon av dem inte har välfärdsområdesfullmäktiges förtroende. Beslutet om återkallande av uppdrag gäller samtliga förtroendevalda i organet. 
Välfärdsområdesfullmäktige kan under pågående mandattid återkalla uppdragen för ordföranden och vice ordförandena och i de organ som välfärdsområdesfullmäktige valt, om någon av dem inte har välfärdsområdesfullmäktiges förtroende. Beslutet om återkallande av uppdrag gäller presidiet i dess helhet. 
Ett ärende som gäller återkallande av uppdrag för förtroendevalda eller ett presidium väcks på framställning av välfärdsområdesstyrelsen eller om minst en fjärdedel av ledamöterna i välfärdsområdesfullmäktige har tagit initiativ till det. 
40 § 
Tillfälliga utskott 
När ett i 39 § avsett ärende som gäller återkallande av förtroendeuppdrag eller ett i 47 § avsett ärende som gäller uppsägning av välfärdsområdesdirektören eller förflyttning av välfärdsområdesdirektören till andra uppgifter har väckts, kan välfärdsområdesfullmäktige tillsätta ett tillfälligt utskott för att bereda ärendet. Utskottets ledamöter ska vara ledamöter eller ersättare i fullmäktige. 
Ett tillfälligt utskott kan också tillsättas för att avge utlåtanden och granska förvaltningen. 
Det tillfälliga utskottet ska inhämta välfärdsområdesstyrelsens utlåtande i de ärenden som det ska bereda. 
Om välfärdsområdesstyrelsen har ledamöter och ersättare som är jäviga att sköta uppgifter som åligger välfärdsområdesstyrelsen enligt 42 eller 43 § och välfärdsområdesstyrelsen därför inte är beslutför, ska välfärdsområdesfullmäktige tillsätta ett tillfälligt utskott för att sköta de av välfärdsområdesstyrelsens ärenden som ledamöterna och ersättarna i styrelsen är jäviga att behandla. På valbarheten till ledamot i ett utskott som tillsätts för denna uppgift tillämpas vad som föreskrivs om valbarhet till ledamot i välfärdsområdesstyrelsen, och på utskottet tillämpas i övrigt vad som föreskrivs om välfärdsområdesstyrelsen. Mandattiden för ett tillfälligt utskott som tillsatts för denna uppgift upphör när behandlingen av ärendena i fråga har upphört i välfärdsområdet. 
7 kap. 
Ledningen av välfärdsområdet samt välfärdsområdesstyrelsen 
41 § 
Välfärdsområdesstrategi 
Välfärdsområdet ska ha en strategi, i vilken välfärdsområdesfullmäktige beslutar om de långsiktiga målen för välfärdsområdets verksamhet och ekonomi. I välfärdsområdesstrategin ska hänsyn tas till 
1) främjandet av invånarnas välfärd inom välfärdsområdets uppgiftsområde, 
2) de strategiska riktlinjerna för ordnande och produktion av tjänster, 
3) de mål för tjänsterna som sätts upp i lagar som gäller välfärdsområdets uppgifter, 
4) ägarpolitiken, 
5) personalpolitiken, 
6) invånarnas möjligheter att delta och påverka. 
I tvåspråkiga välfärdsområden och i välfärdsområdet som avses i 33 § 6 mom. ska strategin ta hänsyn till tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna vid ordnandet och produktionen av tjänster i välfärdsområdet. 
Välfärdsområdesstrategin ska grunda sig på en bedömning av läget i välfärdsområdet vid den tidpunkt då strategin utarbetas samt av framtida förändringar i omvärlden och deras inverkan på fullgörandet av välfärdsområdets uppgifter. I strategin ska det också anges hur genomförandet av strategin utvärderas och följs upp. 
Bestämmelser om beaktandet av strategin när välfärdsområdets budget och ekonomiplan görs upp finns i 115 §. Strategin ska ses över åtminstone en gång under välfärdsområdesfullmäktiges mandattid. 
42 § 
Ledningen av välfärdsområdet 
Välfärdsområdets verksamhet leds i enlighet med den välfärdsområdesstrategi som välfärdsområdesfullmäktige har godkänt. 
Välfärdsområdesstyrelsen leder välfärdsområdets verksamhet, förvaltning och ekonomi. 
Välfärdsområdets förvaltning, skötseln av välfärdsområdets ekonomi samt välfärdsområdets övriga verksamhet leds av en välfärdsområdesdirektör, som är underställd välfärdsområdesstyrelsen. 
43 § 
Välfärdsområdesstyrelsens uppgifter 
Välfärdsområdesstyrelsen ska 
1) svara för välfärdsområdets förvaltning och skötseln av välfärdsområdets ekonomi, 
2) svara för beredningen och verkställigheten av välfärdsområdesfullmäktiges beslut och för tillsynen över beslutens laglighet, 
3) bevaka välfärdsområdets intresse och, om inte något annat anges i förvaltningsstadgan, företräda välfärdsområdet och föra välfärdsområdets talan, 
4) företräda välfärdsområdet som arbetsgivare och svara för välfärdsområdets personalpolitik, 
5) svara för samordningen av välfärdsområdets verksamhet, 
6) svara för ägarstyrningen av välfärdsområdeskoncernen samt för styrningen och övervakningen av andra som producerar tjänster som omfattas av välfärdsområdets organiseringsansvar, 
7) sörja för välfärdsområdets interna kontroll och ordnandet av riskhanteringen, 
8) sörja för ordnandet av internrevision av välfärdsområdet. 
Bestämmelser om välfärdsområdesstyrelsens uppgifter inom ägarstyrningen av välfärdsområdeskoncernen och koncernövervakningen finns i 50 §. 
44 § 
Välfärdsområdesstyrelsens ordförande 
Välfärdsområdesstyrelsens ordförande leder den politiska samverkan som krävs för fullgörandet av välfärdsområdesstyrelsens uppgifter. Bestämmelser om övriga uppgifter för välfärdsområdesstyrelsens ordförande finns i förvaltningsstadgan. 
45 § 
Välfärdsområdesdirektör 
Välfärdsområdesdirektören väljs av välfärdsområdesfullmäktige. Välfärdsområdesdirektören kan väljas tills vidare eller för viss tid och står i tjänsteförhållande till välfärdsområdet. 
Om ingen i valet av välfärdsområdesdirektör har fått över hälften av de avgivna rösterna, förrättas ett nytt val mellan de två som har fått flest röster. Den som i detta val har fått flest röster blir vald. 
Välfärdsområdesdirektören har rätt att föra välfärdsområdesstyrelsens talan och att få upplysningar av välfärdsområdets myndigheter och ta del av deras handlingar, om inte något annat följer av sekretessbestämmelserna. 
46 § 
Direktörsavtal 
Välfärdsområdet och välfärdsområdesdirektören ska ingå ett direktörsavtal, i vilket det avtalas om förutsättningarna för ledningen av välfärdsområdet. Direktörsavtalet godkänns av välfärdsområdesstyrelsen. 
I direktörsavtalet kan det bestämmas om arbetsfördelningen mellan välfärdsområdesdirektören och välfärdsområdesstyrelsens ordförande vid ledningen av välfärdsområdet. När bestämmelser om arbetsfördelningen tas in i avtalet ska det som anges i förvaltningsstadgan beaktas. 
I direktörsavtalet kan det bestämmas om förfarandet för avgörande av meningsskiljaktigheter i anslutning till skötseln av välfärdsområdesdirektörens tjänst på annat sätt än enligt förfarandet i 47 §. I direktörsavtalet kan det då utöver förfarandet avtalas om det avgångsvederlag som ska betalas till direktören. 
47 § 
Uppsägning av direktören eller förflyttning till andra uppgifter 
Välfärdsområdesfullmäktige kan säga upp välfärdsområdesdirektören eller förflytta direktören till andra uppgifter, om denne har förlorat välfärdsområdesfullmäktiges förtroende. 
Saken väcks på framställning av välfärdsområdesstyrelsen eller om minst en fjärdedel av ledamöterna i välfärdsområdesfullmäktige har tagit initiativ till det. När saken bereds ska direktören underrättas om vad förlusten av förtroende grundar sig på och ges tillfälle att bli hörd. 
För uppsägning eller förflyttning av direktören till andra uppgifter krävs att minst två tredjedelar av alla ledamöter i välfärdsområdesfullmäktige understöder beslutet. Beslutet får verkställas omedelbart. Samtidigt kan direktören befrias från sina uppgifter. 
48 § 
Ägarstyrning 
Med ägarstyrning avses åtgärder genom vilka välfärdsområdet som ägare eller medlem medverkar i förvaltningen och verksamheten i ett bolag eller en annan sammanslutning. 
Ägarstyrningen kan gälla avtal om bolagsbildning, bestämmelser i bolagsordningen, avtal om produktion av tjänster och andra avtal, personval och anvisningar till personer som företräder välfärdsområdet i olika sammanslutningar samt utövande av välfärdsområdets bestämmande inflytande annars samt i andra motsvarande omständigheter. 
49 § 
Verksamhet i välfärdsområdets dottersammanslutningar och koncerndirektiv 
Genom ägarstyrningen ska det ses till att välfärdsområdeskoncernens intresse som helhet beaktas i verksamheten i välfärdsområdets dottersammanslutningar. Ägarstyrningen ska säkerställa lika tillgång till tjänster samt tjänsternas kvalitet, genomslag och kostnadseffektivitet i verksamheten i välfärdsområdets dottersammanslutningar. Ägarstyrningen ska också säkerställa öppenhet och kommunikation samt tjänsteanvändarnas och välfärdsområdets invånares möjligheter att delta och påverka. 
I sammansättningen av styrelserna för välfärdsområdets dottersammanslutningar ska en med tanke på sammanslutningens verksamhetsområde tillräcklig sakkunskap om ekonomin och affärsverksamheten beaktas. 
Koncerndirektivet tillämpas på ägarstyrningen av välfärdsområdets dottersammanslutningar och i tillämpliga delar på ägarstyrningen av intressesammanslutningar. 
I koncerndirektivet ska det meddelas behövliga bestämmelser åtminstone om 
1) planeringen och styrningen av välfärdsområdeskoncernens ekonomi och investeringar, 
2) ordnandet av koncernövervakningen, rapporteringen och riskhanteringen, 
3) informationen och tryggad rätt för välfärdsområdets förtroendevalda att få upplysningar, 
4) skyldigheten att inhämta välfärdsområdets åsikt före beslutsfattandet, 
5) koncernens interna tjänster, 
6) sammansättningen och utnämningen av styrelserna för välfärdsområdets dottersammanslutningar, 
7) en god förvaltnings- och ledningspraxis i välfärdsområdets dottersammanslutningar, 
8) välfärdsområdeskoncernens beredskapsplanering, beredskap och samordningen av dem inom välfärdsområdeskoncernen. 
50 § 
Koncernledning 
Till välfärdsområdets koncernledning hör välfärdsområdesstyrelsen, välfärdsområdesdirektören och andra i förvaltningsstadgan angivna myndigheter. Koncernledningens uppgifter och befhörighetsfördelning fastställs i förvaltningsstadgan. 
Koncernledningen svarar för genomförandet av ägarstyrningen i välfärdsområdeskoncernen och för ordnandet av koncernövervakningen, om inte något annan bestäms i förvaltningsstadgan. 
51 § 
Internrevision 
Välfärdsområdesstyrelsen ska ordna en oberoende internrevision av välfärdsområdet. 
8 kap. 
Samarbete mellan välfärdsområden 
52 § 
Samarbetsformer 
Välfärdsområden kan med stöd av avtal sköta sina uppgifter tillsammans. 
Formen för offentligrättsligt samarbete mellan välfärdsområden kan vara ett gemensamt organ, en gemensam tjänst, ett avtal om skötsel av en myndighetsuppgift och en välfärdssammanslutning. 
53 § 
Förhållandet mellan samarbete och lagen om offentlig upphandling och koncession 
Om välfärdsområdet avtalar om att organiseringsansvaret för en uppgift som enligt lag åligger välfärdsområdet ska överföras på ett annat välfärdsområde, tillämpas inte lagen om offentlig upphandling och koncession (1397/2016), nedan upphandlingslagen, på överföringen. 
Välfärdsområdena får producera tjänster genom samarbete, om samarbete föreskrivs i lag eller om det är fråga om i 15 § i upphandlingslagen avsedd upphandling hos en enhet som är anknuten till den upphandlande enheten eller i 16 § i den lagen avsedd upphandling hos en annan upphandlande enhet. 
54 § 
Gemensamt organ 
Ett välfärdsområde kan sköta en uppgift för ett annat eller flera andra välfärdsområdens räkning så att välfärdsområdena har ett gemensamt organ som svarar för skötseln av uppgiften.  
Välfärdsområdena kan komma överens om att en del av ledamöterna i det gemensamma organet utses av andra välfärdsområden än det som sköter uppgiften. 
55 § 
Avtal om ett gemensamt organ 
I ett avtal om ett gemensamt organ ska det åtminstone bestämmas om 
1) organets uppgifter och vid behov om överföring av organiseringsansvaret, 
2) organets sammansättning och rätten för de andra välfärdsområdena än det för skötseln av uppgiften ansvariga välfärdsområdet att utse ledamöter i organet, 
3) grunderna för kostnaderna och fördelningen av dem, 
4) avtalets giltighet och uppsägning av avtalet. 
56 § 
Gemensam tjänst 
Välfärdsområdena kan genom överensstämmande beslut inrätta en gemensam tjänst. Tjänsteinnehavaren står i tjänsteförhållande till vart och ett av välfärdsområdena i fråga. 
De välfärdsområden som deltar i arrangemanget ska avtala om vilket välfärdsområde som ansvarar för fullgörandet av arbetsgivarens förpliktelser samt om grunderna för kostnaderna för den gemensamma tjänsten och fördelningen av kostnaderna. 
57 § 
Avtal om skötseln av en myndighetsuppgift 
En sådan uppgift som enligt lag åligger välfärdsområdet eller någon av dess myndigheter och får delegeras till en tjänsteinnehavare kan genom avtal anförtros ett annat välfärdsområdes tjänsteinnehavare. 
Avtalet ska innehålla behövliga bestämmelser om uppgiftens innehåll, uppföljningen av skötseln av uppgiften, grunderna för kostnaderna för uppgiften och fördelningen av kostnaderna samt om avtalets giltighet och uppsägning av avtalet. 
58 § 
Välfärdssammanslutningar 
En välfärdssammanslutning bildas genom ett avtal mellan välfärdsområden, vilket godkänns av välfärdsområdesfullmäktige i de berörda välfärdsområdena (grundavtal). I namnet på en välfärdssammanslutning ska ordet välfärdssammanslutning ingå. 
En välfärdssammanslutning är en juridisk person som kan förvärva rättigheter och ingå förbindelser samt föra talan i domstolar och hos andra myndigheter. 
En välfärdssammanslutning kan endast ha uppgifter som gäller produktionen av sådana stödtjänster som hör till ansvarsområdet för de välfärdsområden som är medlemmar i välfärdssammanslutningen. 
Organiseringsansvar kan inte överföras på en välfärdssammanslutning. 
59 § 
Grundavtal för välfärdssammanslutningar 
I grundavtalet ska det åtminstone bestämmas om 
1) välfärdssammanslutningens namn, hemort och de välfärdsområden som är medlemmar i sammanslutningen, 
2) välfärdssammanslutningens uppgifter, 
3) antalet representanter vid sammanslutningens stämma eller antalet ledamöter i sammanslutningens fullmäktige och om grunderna för rösträtten, 
4) välfärdssammanslutningens övriga organ samt om organens uppgifter och beslutanderätt och sammankallandet av dem, 
5) vilket av välfärdssammanslutningens organ som bevakar sammanslutningens intressen, representerar sammanslutningen och ingår avtal för dess räkning, 
6) välfärdssammanslutningens medlemmars andelar i sammanslutningens grundkapital samt i sammanslutningens tillgångar och medlemmarnas ansvar för sammanslutningens skulder samt om annat som gäller sammanslutningens ekonomi, 
7) granskningen av välfärdssammanslutningens förvaltning och ekonomi, 
8) ställningen för välfärdsområden som utträder ur välfärdssammanslutningen och för de välfärdsområden som fortsätter verksamheten, 
9) förfarandet vid upplösning och likvidation av välfärdssammanslutningen, 
10) ett system för att följa ekonomin och verksamheten och om rapporteringen till medlemmarna i välfärdssammanslutningen. 
I grundavtalet kan det också bestämmas att kvalificerad majoritet krävs för beslutsfattandet i ärenden som bestäms i avtalet. 
60 § 
Ändring av grundavtalet 
Om inte något annat bestäms i grundavtalet, kan grundavtalet ändras om minst två tredjedelar av de välfärdsområden som är medlemmar i välfärdssammanslutningen understöder en ändring och deras invånarantal är minst hälften av det sammanräknade invånarantalet i samtliga av sammanslutningens medlemmar. 
61 § 
Välfärdssammanslutningens organ 
Välfärdssammanslutningens beslutanderätt utövas av sammanslutningens fullmäktige eller sammanslutningens stämma. 
En välfärdssammanslutning kan också ha andra organ enligt vad som bestäms i grundavtalet. 
I grundavtalet kan det bestämmas att välfärdssammanslutningens andra organ än fullmäktige och stämman ska ges en sammansättning som svarar mot den andel röster som olika grupper som är representerade i fullmäktige i de välfärdsområden som är medlemmar i sammanslutningen har fått inom sammanslutningens område vid välfärdsområdesvalet med iakttagande av proportionalitetsprincipen enligt vallagen. 
62 § 
Sammanslutningens fullmäktige 
På sammanslutningens fullmäktige tillämpas vad som föreskrivs om välfärdsområdesfullmäktige. 
Ledamöterna till sammanslutningens fullmäktige ska utses av välfärdsområdet på det sätt som bestäms i grundavtalet. 
63 § 
Sammanslutningens stämma 
Om välfärdssammanslutningens beslutanderätt utövas av sammanslutningens stämma, ska stämma hållas minst två gånger om året. 
Representanterna vid välfärdssammanslutningens stämma utses särskilt till varje stämma av respektive medlems välfärdsområdesstyrelse eller av något annat organ i välfärdsområdet enligt beslut av välfärdsområdesfullmäktige. 
Sammanslutningens stämma ska 
1) besluta om välfärdssammanslutningens budget och ekonomiplan, 
2) godkänna välfärdssammanslutningens förvaltningsstadga, 
3) välja välfärdssammanslutningens organ, 
4) besluta om grunderna för de förtroendevaldas ekonomiska förmåner, 
5) välja revisorer, 
6) besluta om godkännande av bokslutet samt ansvarsfrihet, 
På offentlighet vid välfärdssammanslutningars stämmor tillämpas vad som i 106 § föreskrivs om offentlighet vid välfärdsområdesfullmäktiges sammanträden. På jäv för representanter vid en välfärdssammanslutnings stämma tillämpas vad som i 102 § föreskrivs om jäv för ledamöter i välfärdsområdesfullmäktige. 
64 § 
Finansieringen av välfärdssammanslutningar 
För finansieringen av sådana utgifter i en välfärdssammanslutning som inte kan täckas på något annat sätt svarar de välfärdsområden som är medlemmar i sammanslutningen enligt vad som i grundavtalet bestämts om ansvarsfördelningen mellan välfärdsområdena. 
65 § 
Utträde ur en välfärdssammanslutning 
En medlem i en välfärdssammanslutning får utträda ur sammanslutningen. Om inte något annat har bestämts i grundavtalet, sker utträdet vid utgången av det kalenderår som följer på anmälan om utträde. 
66 § 
Sammanslagning av välfärdssammanslutningar 
En välfärdssammanslutning kan sammanslås så att en eller flera välfärdssammanslutningar går samman till en sådan mottagande välfärdssammanslutning, som har grundats innan sammanslagningen träder i kraft, eller så att välfärdssammanslutningarna går samman till en ny välfärdssammanslutning. Vid sammanslagning av välfärdssammanslutningar upplöses den samgående välfärdssammanslutningen utan upplösningsförfarande, och dess personal, tillstånd, tillgångar, rättigheter, skulder och förbindelser överförs till den mottagande eller nya välfärdssammanslutningen när sammanslagningen träder i kraft. 
Fullmäktige i Utskottet föreslår en ändring de välfärdsområden som är medlemmar i Slut på ändringsförslaget de välfärdssammanslutningar som deltar i sammanslagningen beslutar om sammanslagningen av välfärdssammanslutningen genom att godkänna ett sammanslagningsavtal. Med välfärdssammanslutningar som deltar i sammanslagningen avses en välfärdssammanslutning som går samman med en annan välfärdssammanslutning och en ny och mottagande välfärdssammanslutning. I sammanslagningsavtalet ska det avtalas åtminstone om sammanslagningens ikraftträdande, det förfarande som ska iakttas vid sammanslagningen, den mottagande eller nya välfärdssammanslutningens grundavtal samt om beredningen av den nya välfärdssammanslutningens budget och ekonomiplan. Bestämmelsen i sammanslagningsavtalet om överförande av egendom motsvarar en åtkomsthandling. 
Den mottagande eller nya välfärdssammanslutningens första budget och ekonomiplan godkänns av de mottagande och samgående välfärdssammanslutningarna. Den samgående välfärdssammanslutningens sista bokslut godkänns och beslut om ansvarsfrihet fattas i den mottagande eller nya välfärdssammanslutningen. 
67 § 
Delning av välfärdssammanslutningar 
En välfärdssammanslutning kan delas helt eller delvis till två eller flera nya välfärdssammanslutningar vilka fortsätter med verksamheten eller går samman med en eller flera sådana mottagande välfärdssammanslutningar som har bildats innan delningen träder i kraft. När en välfärdssammanslutning delas överförs dess personal, tillstånd, tillgångar, rättigheter, skulder och förbindelser utan upplösningsförfarande till de välfärdssammanslutningar som fortsätter välfärdssammanslutningens verksamhet. Fördelningen av egendomen samt skulderna och förpliktelserna mellan de välfärdssammanslutningar som delas får inte äventyra borgenärers och andra rättsinnehavares ställning. När en välfärdssammanslutning delas upp helt och hållet upplöses välfärdssammanslutningen utan upplösningsförfarande. 
Fullmäktige i de välfärdsområden som är medlemmar av de välfärdssammanslutningar som deltar i delningen av välfärdssammanslutningen beslutar om delningen genom att godkänna ett delningsavtal. Med välfärdssammanslutningar som deltar i delningen avses den välfärdssammanslutning som delas och den nya och mottagande välfärdssammanslutning som fortsätter verksamheten. I delningsavtalet ska det avtalas åtminstone om delningens ikraftträdande, förfarandet vid delningen och grundavtalen för de välfärdssammanslutningar som fortsätter verksamheten. Dessutom ska det avtalas om beredningen av det sista bokslutet för den välfärdssammanslutning som delas i sin helhet och om ordnandet av informationshanteringen och dokumentförvaltningen. Bestämmelsen i Utskottet föreslår en ändring delningsavtalet Slut på ändringsförslaget om överförande av egendom motsvarar en åtkomsthandling. 
Den första budgeten och ekonomiplanen för den välfärdssammanslutning som fortsätter verksamheten godkänns av den välfärdssammanslutning som delas. Det sista bokslutet för den välfärdssammanslutning som delas godkänns och beslut om ansvarsfrihet fattas inom de välfärdssammanslutningar som deltar i delningen. 
68 § 
Avgörande av tvister som gäller avtal 
Meningsskiljaktigheter som gäller ett avtal om samarbete avgörs i en förvaltningsdomstol som förvaltningstvistemål. Bestämmelser om förfarandet i förvaltningstvistemål finns i lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019). 
69 § 
Tillämpning av bestämmelserna om välfärdsområden i välfärdssammanslutningar 
På välfärdssammanslutningar tillämpas vad som föreskrivs om välfärdsområden i 1, 4, 6, 11, 22, 26, 27, 29, 30 och 34 §, 6 kap. samt 43, 44 och 48—50 § samt 10—16 kap. 
På sammanslutningens fullmäktige och stämma tillämpas vad som i 39 § föreskrivs om välfärdsområdesfullmäktige. I en välfärdssammanslutning som inte har något fullmäktige väcks ett ärende på framställning av sammanslutningens styrelse eller en medlem i välfärdssammanslutningen. 
På uppsägning eller förflyttning till andra uppgifter av den ledande tjänsteinnehavaren i en välfärdssammanslutning tillämpas vad som i 47 § föreskrivs om uppsägning eller förflyttning till andra uppgifter av välfärdsområdesdirektören. För beslutet krävs att det omfattas av två tredjedelar av det sammanräknade röstetalet för samtliga välfärdsområdesmedlemmar i välfärdssammanslutningen enligt grundavtalet. 
På direktörsavtalet mellan välfärdssammanslutningens ledande tjänsteinnehavare och välfärdssammanslutningen tillämpas vad som i 46 § bestäms om direktörsavtalet mellan välfärdsområdet och välfärdsområdesdirektören. 
9 kap. 
Välfärdsområdets affärsverk 
70 § 
Välfärdsområdets affärsverk och dess uppgifter 
Ett välfärdsområde kan inrätta affärsverk för uppgifter som ska skötas enligt företagsekonomiska principer, om inte något annat föreskrivs nedan. Inrättandet av ett affärsverk kräver ett särskilt beslut. 
Uppgifterna för välfärdsområdets affärsverk anges närmare i förvaltningsstadgan. 
Välfärdsområdets affärsverk fungerar som en del av välfärdsområdet. 
71 § 
Uppgifter för affärsverkets direktion 
Välfärdsområdets affärsverk ska ha en direktion som styr och övervakar affärsverkets verksamhet. Direktionen svarar för att verkets förvaltning och verksamhet samt den interna kontrollen och riskhanteringen ordnas på behörigt sätt. Dessutom ska direktionen se till att affärsverket bedriver sin verksamhet enligt välfärdsområdets mål för verksamheten och ekonomin. 
Direktionen ska 
1) bestämma hur affärsverkets verksamhet ska utvecklas inom ramen för de mål som välfärdsområdesfullmäktige har satt för verksamheten och ekonomin samt följa och till välfärdsområdesfullmäktige rapportera hur målen nås, 
2) godkänna affärsverkets budget och ekonomiplan före utgången av året i enlighet med de bindande mål och utgifts- och inkomstposter som välfärdsområdesfullmäktige har satt, 
3) upprätta affärsverkets bokslut, 
4) besluta om affärsverkets investeringar och övriga utgifter med lång verkningstid i enlighet med välfärdsområdets investeringsplan, 
5) bevaka affärsverkets intressen och, om inte något annat bestäms i förvaltningsstadgan, företräda välfärdsområdet och föra dess talan inom affärsverkets uppgiftsområde. 
Direktionens övriga uppgifter anges i förvaltningsstadgan. 
72 § 
Affärsverkets direktör 
Välfärdsområdets affärsverk ska ha en direktör som står i tjänsteförhållande till välfärdsområdet. Direktören lyder under direktionen och leder och utvecklar affärsverkets verksamhet. 
Beslut om förordnande till uppgiften som affärsverkets direktör fattas av välfärdsområdesfullmäktige, om inte något annat bestäms i förvaltningsstadgan. 
Direktören har rätt att föra direktionens talan, om inte något annat bestäms i förvaltningsstadgan. 
73 § 
Ekonomin i välfärdsområdets affärsverk 
På ekonomin i välfärdsområdets affärsverk tillämpas bestämmelserna om välfärdsområdets ekonomi, dock så att 
1) budgeten och ekonomiplanen för ett affärsverk görs upp som en separat del av välfärdsområdets budget och ekonomiplan, 
2) bokföringen för ett affärsverk ska särredovisas i välfärdsområdets bokföring, 
3) det över verksamheten i affärsverket upprättas ett särskilt bokslut för räkenskapsperioden som lämnas till revisorerna för granskning och förs till behandling i välfärdsområdesstyrelsen, 
4) bokslutet för ett affärsverk undertecknas av direktionens ledamöter och affärsverkets direktör. 
AVDELNING IV 
FÖRTROENDEVALDA OCH PERSONAL 
10 kap. 
Förtroendevalda 
74 § 
Välfärdsområdets förtroendevalda 
Förtroendevalda i välfärdsområdet är ledamöterna och ersättarna i fullmäktige, personer som har valts till ledamöter i välfärdsområdets organ och personer som har valts att sköta andra förtroendeuppdrag i välfärdsområdet samt personer som välfärdsområdet har valt till ledamöter i ett organ i en välfärdssammanslutning. En tjänsteinnehavare eller arbetstagare i välfärdsområdet som på grundval av sin uppgift har valts till ledamot i ett välfärdsområdesorgan är dock inte förtroendevald i välfärdsområdet. 
De förtroendevalda ska främja välfärdsområdets och invånarnas intressen samt sköta sitt förtroendeuppdrag med värdighet och så som uppdraget förutsätter. 
På en person som välfärdsområdet har valt att sköta ett statligt förtroendeuppdrag tillämpas vad som föreskrivs om välfärdsområdets förtroendevalda. 
75 § 
Samtycke till förtroendeuppdrag och avgång från förtroendeuppdrag 
Till ett förtroendeuppdrag får endast den väljas som har gett sitt samtycke till att ta emot uppdraget. Som fullmäktigekandidat får endast den ställas upp som skriftligen har gett sitt samtycke till att ta emot fullmäktigeuppdraget. 
En förtroendevald och en person som är på förslag till något annat förtroendeuppdrag än fullmäktigeledamot ska på begäran av välfärdsområdesfullmäktige eller organet i fråga lämna en redogörelse för de omständigheter som kan vara av betydelse vid bedömningen av om han eller hon är valbar. 
Den som har giltiga skäl kan avgå från ett förtroendeuppdrag. Det organ som utsett den förtroendevalda beslutar om beviljande av avsked. Ledamöter och ersättare i välfärdsområdesfullmäktige beviljas avsked av välfärdsområdesfullmäktige. 
76 § 
Allmän valbarhet 
Valbar till förtroendeuppdrag i ett välfärdsområde är den som 
1) är invånare i det välfärdsområdet, 
2) har rösträtt i välfärdsområdesval i något välfärdsområde det år då fullmäktigeledamöterna väljs eller val för ett annat förtroendeuppdrag förrättas, och 
3) inte har förklarats omyndig. 
77 § 
Valbarhet till välfärdsområdesfullmäktige 
Valbar till välfärdsområdesfullmäktige är inte 
1) en statstjänsteman som sköter tillsynsuppgifter som direkt gäller välfärdsområdesförvaltningen, 
2) den som är anställd hos välfärdsområdet i en ledande uppgift inom välfärdsområdesstyrelsens eller en nämnds uppgiftsområde eller inom något av välfärdsområdets affärsverk eller i en därmed jämförbar ansvarsfull uppgift, 
3) den som är anställd hos en sammanslutning eller stiftelse där välfärdsområdet har bestämmande inflytande och som vad ställningen beträffar kan jämföras med en sådan hos välfärdsområdet anställd person som avses i 2 punkten, 
4) den som är anställd hos en välfärdssammanslutning där välfärdsområdet är medlem och som vad ställningen beträffar kan jämföras med en sådan hos välfärdsområdet anställd person som avses i 2 punkten. 
Den som är anställd i en uppgift som avses i 1 mom. är dock valbar till fullmäktigeledamot, om anställningsförhållandet upphör innan ledamöternas mandattid börjar. 
78 § 
Valbarhet till välfärdsområdesstyrelsen 
Valbar till välfärdsområdesstyrelsen är den som är valbar till välfärdsområdesfullmäktige, dock inte 
1) den som är anställd hos välfärdsområdet och lyder direkt under välfärdsområdesstyrelsen, 
2) den som i en uppgift jämförbar med en uppgift som avses i 1 punkten är anställd hos en sammanslutning eller stiftelse där välfärdsområdet har bestämmande inflytande, 
3) den som är anställd hos välfärdsområdet och som är föredragande i en nämnd eller annars svarar för beredningen av ärenden som kommer att behandlas av välfärdsområdesstyrelsen, 
4) den som är ledamot i styrelsen eller i ett därmed jämförbart organ eller i en ledande och ansvarsfull uppgift eller i en därmed jämförbar ställning i en affärsdrivande sammanslutning eller stiftelse, om det är fråga om en sådan sammanslutning som kan ha väsentlig nytta eller lida väsentlig skada av hur de ärenden avgörs som normalt behandlas i välfärdsområdesstyrelsen. 
Ordföranden i styrelsen eller i ett därmed jämförbart organ för en sammanslutning som sköter bevakningen av personalens intressen i välfärdsområdet är inte valbar till välfärdsområdesstyrelsen. Valbar är inte heller den som i egenskap av förhandlare för sammanslutningen eller i annan motsvarande egenskap svarar för intressebevakningen. 
Majoriteten av ledamöterna i välfärdsområdesstyrelsen ska vara personer som inte är anställda hos välfärdsområdet eller hos en sammanslutning eller en stiftelse där välfärdsområdet har bestämmande inflytande. 
Bestämmelserna i 1 mom. 4 punkten ska inte tillämpas på ledamöter i styrelsen eller i ett jämförbart organ för en sammanslutning där välfärdsområdet har bestämmande inflytande. 
79 § 
Valbarhet till andra organ 
Valbar till en nämnd är den som är valbar till välfärdsområdesfullmäktige, dock inte 
1) den som är anställd hos välfärdsområdet och lyder under nämnden, 
2) den som är anställd hos en sammanslutning eller stiftelse som bedriver verksamhet inom nämndens uppgiftsområde och där välfärdsområdet har bestämmande inflytande, 
3) den som är ledamot i styrelsen eller i ett därmed jämförbart organ eller har en ledande och ansvarsfull uppgift eller har en därmed jämförbar ställning i en affärsdrivande sammanslutning, om det är fråga om en sådan sammanslutning som kan ha väsentlig nytta eller lida väsentlig skada av hur de ärenden avgörs som normalt behandlas i nämnden. 
På ett organ som huvudsakligen sköter personalfrågor tillämpas 78 § 2 mom. 
Till en direktion eller en kommitté kan väljas också den som inte är valbar till välfärdsområdesstyrelsen och nämnder eller som inte är invånare i välfärdsområdet. 
80 § 
Valbarhet till revisionsnämnden 
Valbar till revisionsnämnden är inte 
1) en ledamot i välfärdsområdesstyrelsen, 
2) den som enligt 28 § 2 och 3 mom. i förvaltningslagen är närstående till en ledamot i välfärdsområdesstyrelsen eller till välfärdsområdesdirektören, 
3) den som är anställd hos välfärdsområdet eller den som är anställd hos eller verkställande direktör för en sammanslutning eller stiftelse där välfärdsområdet har bestämmande inflytande eller den som har en därmed jämförbar ställning i en sådan sammanslutning eller stiftelse, 
4) den som inte är valbar till välfärdsområdesstyrelsen. 
81 § 
Valbarhet till organ i välfärdssammanslutningar 
Valbar till ett organ i en välfärdssammanslutning är den som enligt 76 § är valbar till ett förtroendeuppdrag inom något av de välfärdsområden som är medlemmar i sammanslutningen. Valbara är dock inte personer som avses i 77 § 1 mom. 1 punkten eller personer som är anställda hos välfärdssammanslutningen. 
Valbar till ledamot i en välfärdssammanslutnings andra organ än dess fullmäktige eller stämma är inte heller den som är ledamot i styrelsen eller i ett därmed jämförbart organ eller i en ledande och ansvarsfull uppgift eller i en därmed jämförbar ställning i en affärsdrivande sammanslutning eller stiftelse, om det är fråga om en sådan sammanslutning som kan ha väsentlig nytta eller lida väsentlig skada av hur de ärenden avgörs som normalt behandlas i organet. 
Till en direktion och en kommitté kan dock väljas också den som inte är valbar till andra organ i välfärdssammanslutningen eller som inte är invånare i ett välfärdsområde som är medlem i sammanslutningen. 
82 § 
Valbarhet till organ som är gemensamma för flera välfärdsområden 
I ett organ som är gemensamt för flera välfärdsområden kan de vara ledamöter som är valbara till motsvarande organ i välfärdsområdena i fråga. 
83 § 
Förlust av valbarhet 
Om en förtroendevald förlorar sin valbarhet ska det organ som utsett honom eller henne konstatera att förtroendeuppdraget har upphört. I fråga om en fullmäktigeledamot fattas beslutet av välfärdsområdesfullmäktige. Beslutet ska verkställas omedelbart. 
Med avvikelse från vad som föreskrivs i 77—80 § förlorar en förtroendevald inte sin valbarhet till ett organ, om han eller hon tillfälligt för högst sex månader anställs i ett anställningsförhållande som avses i 77—80 §. Den förtroendevalda får dock inte sköta sitt förtroendeuppdrag så länge anställningen varar. 
84 § 
Skötseln av förtroendeuppdrag 
En förtroendevald kvarstår i sitt uppdrag under den tid för vilken han eller hon har valts och även därefter, tills någon annan har valts till uppdraget. Till ett förtroendeuppdrag som blivit ledigt under pågående mandattid ska en ny förtroendevald utses för den återstående mandattiden. 
En förtroendevald som har valts till ett uppdrag ska också sköta sitt uppdrag tills saken slutgiltigt har avgjorts, om 
1) besvär anförs över valet av förtroendevalda, 
2) avsked inte har beviljats, eller 
3) välfärdsområdesstyrelsen med stöd av 101 § har vägrat verkställa välfärdsområdesfullmäktiges valbeslut. 
85 § 
Förtroendevalda på hel- eller deltid och deras ställning 
Till ett förtroendeuppdrag på hel- eller deltid kan väljas den som har gett sitt samtycke till att ta emot uppdraget. 
En förtroendevald på heltid har rätt att få tjänst- eller arbetsledighet från sitt arbete under den tid som förtroendeuppdraget på heltid varar. Om ett förtroendeuppdrag på heltid upphör i förtid på grund av att personen förlorat sin valbarhet eller förtroendeuppdraget återkallats, har personen rätt att avbryta sin tjänst- eller arbetsledighet genom att anmäla detta till arbetsgivaren Utskottet föreslår en ändring senast Slut på ändringsförslaget en månad innan han eller hon återvänder till arbetet. 
En förtroendevald som behöver ledighet för ett förtroendeuppdrag på deltid ska komma överens om denna med sin arbetsgivare. Arbetsgivaren kan inte utan vägande skäl som hänger samman med arbetet vägra att bevilja ledighet för skötseln av ett förtroendeuppdrag på deltid. Arbetsgivaren ska på begäran skriftligen redogöra för grunderna för sin vägran. 
Välfärdsområdesfullmäktige beslutar om månadslön och ersättningar som ska betalas till förtroendevalda på hel- eller deltid. Förtroendevalda på hel- eller deltid har rätt till semester, sjukledighet och familjeledighet samt företagshälsovård på samma grunder som välfärdsområdets tjänsteinnehavare. Vad som i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar (459/2015) föreskrivs om arbetsgivare och arbetstagare tillämpas på välfärdsområdet och förtroendevalda på hel- eller deltid. 
86 § 
Förtroendevaldas rätt att få ledigt från arbetet för att sköta förtroendeuppdrag 
De förtroendevalda i ett välfärdsområde har rätt att få ledigt från sitt arbete för att delta i välfärdsområdesorgans sammanträden. Arbetsgivaren kan dock vägra att ge ledighet, om arbetsgivaren inte har fått information om ledigheten senast 14 dagar före dagen för sammanträdet och arbetsgivaren för sin vägran har ett vägande skäl som hänger samman med arbetet. Arbetsgivaren ska på begäran skriftligen redogöra för grunderna för sin vägran. 
De förtroendevalda i välfärdsområdet ska avtala med sin arbetsgivare om ledigheter som behövs för skötseln av andra av välfärdsområdet förordnade förtroendeuppdrag än de som avses i 1 mom. och för deltagande i sin fullmäktigegrupps sammanträden. 
Den förtroendevalda ska underrätta arbetsgivaren om tidpunkterna för organens och fullmäktigegruppens sammanträden och om de förtroendeuppdrag som välfärdsområdet förordnat utan dröjsmål efter det att den förtroendevalda har fått vetskap om dem. 
87 § 
Arvoden och ersättningar 
Till en förtroendevald betalas 
1) sammanträdesarvode, 
2) ersättning för inkomstbortfall och för kostnader som på grund av förtroendeuppdraget föranleds av avlönande av vikarie, ordnande av barnvård eller något motsvarande, 
3) ersättning för resekostnader samt dagtraktamente. 
Till en förtroendevald kan också betalas arvode för viss tid samt andra särskilda arvoden. Välfärdsområdet får med fullmakt av den förtroendevalda ta ut i 31 § 1 mom. 5 punkten i inkomstskattelagen (1535/1992) avsedda avgifter på mötesarvoden för förtroendeuppdrag. Välfärdsområdet redovisar avgifterna till partiet eller partiföreningen. Beloppet av de uttagna avgifterna ska uppges i välfärdsområdets bokslut. 
88 § 
Rätt till upplysningar 
En förtroendevald har rätt att av välfärdsområdets myndigheter få de upplysningar som den förtroendevalda anser behövliga i sitt uppdrag och som enligt 6 och 7 § i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999) ännu inte är offentliga, om inte något annat följer av sekretessbestämmelserna. 
En förtroendevald har rätt att av välfärdsområdets koncernledning få uppgifter som gäller verksamheten i välfärdsområdets dottersammanslutningar och som koncernledningen innehar, om inte något annat följer av sekretessbestämmelserna. 
89 § 
Redogörelse för bindningar 
I 2 mom. avsedda förtroendevalda och tjänsteinnehavare i ett välfärdsområde ska lämna en redogörelse för sina bindningar när det gäller uppgifter i ledningen för eller förtroendeuppdrag i företag och andra sammanslutningar som bedriver näringsverksamhet, för betydande förmögenhet och för andra bindningar som kan vara av betydelse vid skötseln av förtroende- och tjänsteuppdrag. 
Skyldigheten att redogöra för sina bindningar gäller välfärdsområdesstyrelsens ledamöter, ordföranden och vice ordförande i välfärdsområdesfullmäktige och nämnder, välfärdsområdesdirektören samt föredragande i välfärdsområdesstyrelsen och nämnder. Redogörelsen ska lämnas inom två månader från det att personen har blivit vald till sitt uppdrag. Personen ska även utan dröjsmål anmäla förändringar i bindningarna. 
Redogörelsen för bindningarna ska lämnas till revisionsnämnden, som övervakar att skyldigheten iakttas och tillkännager redogörelserna för välfärdsområdesfullmäktige. Revisionsnämnden kan vid behov uppmana den som är skyldig att lämna en redogörelse att lämna en ny redogörelse eller komplettera sin redogörelse. 
Välfärdsområdet ska Utskottet föreslår en ändring på sin webbplats Slut på ändringsförslaget i det allmänna datanätet föra ett offentligt register över bindningarna, om inte något annat följer av sekretessbestämmelserna. Utskottet föreslår en ändring Uppgifterna i registret ska kunna sökas endast som enskilda sökningar. Slut på ändringsförslaget När ett förtroendeuppdrag eller annat uppdrag som omfattas av skyldigheten att lämna en redogörelse upphör ska uppgifterna om personen strykas ur registret och datanätet. 
90 § 
Felaktigt förfarande i förtroendeuppdrag 
På förtroendevalda tillämpas bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar när de sköter uppgifter som avses i denna lag. Bestämmelser om skadeståndsansvar finns i skadeståndslagen (412/1974). 
Om det finns skäl att misstänka att en förtroendevald i sitt uppdrag har gjort sig skyldig till tjänstebrott eller handlat i strid med sina skyldigheter på något annat sätt, ska välfärdsområdesstyrelsen kräva en förklaring av den förtroendevalda och vid behov anmäla saken till välfärdsområdesfullmäktige. Anmälan om brott ska göras utan dröjsmål, om det är fråga om ett uppenbart tjänstebrott. 
Välfärdsområdesfullmäktige kan avstänga den förtroendevalda från uppdraget för den tid utredningen eller rättegången pågår, om inte den förtroendevalda själv har meddelat att han eller hon avstår från att utöva förtroendeuppdraget. Före fullmäktiges sammanträde kan fullmäktiges ordförande interimistiskt fatta beslut om avstängning. Ett beslut om avstängning får verkställas omedelbart. 
Välfärdsområdesfullmäktige ska avstänga en förtroendevald från uppdraget för den tid en förundersökning eller rättegång som gäller tjänstebrott som den förtroendevalda misstänks för pågår, om det är nödvändigt för att trygga trovärdigheten och tillförlitligheten i välfärdsområdets beslutsfattande med beaktande av det misstänkta brottets allvarlighet, risken för upprepning och andra omständigheter. Ett beslut om avstängning får verkställas omedelbart. 
En myndighet i välfärdsområdet har när den bereder ett beslut enligt 3 eller 4 mom. rätt att få en underrättelse enligt 3 kap. 6 § i förundersökningslagen (805/2011) om att förundersökning inleds i fråga om ett tjänstebrott som en förtroendevald misstänks för. 
91 § 
Brottsligt förfarande utanför förtroendeuppdraget 
Om en förtroendevald har åtalats för ett brott som i fråga om art eller tillvägagångssätt visar att den förtroendevalda inte kan sköta sitt förtroendeuppdrag på det sätt som uppdraget kräver, kan välfärdsområdesfullmäktige stänga av den förtroendevalda från uppdraget för den tid rättegången pågår. Ett beslut om avstängning får verkställas omedelbart. 
Om en förtroendevald efter valet genom en lagakraftvunnen dom har dömts till fängelse i minst sex månader, kan välfärdsområdesfullmäktige entlediga den förtroendevalda från förtroendeuppdraget. Beslutet ska verkställas omedelbart. 
11 kap. 
Personal 
92 § 
Välfärdsområdets anställda 
De som är anställda hos ett välfärdsområde står i tjänsteförhållande eller arbetsavtalsförhållande till välfärdsområdet. I fråga om tjänsteförhållanden och arbetsavtalsförhållanden och tjänste- och arbetskollektivavtal i välfärdsområdena gäller vad som föreskrivs särskilt. 
Uppgifter i vilka offentlig makt utövas sköts i tjänsteförhållande. För en sådan uppgift inrättas en tjänst. Av grundad anledning kan en person dock för en sådan uppgift anställas i tjänsteförhållande också utan att en tjänst inrättas för uppgiften. 
93 § 
Inrättande och indragning av tjänster 
Beslut om att inrätta eller dra in tjänster fattas av välfärdsområdesfullmäktige eller ett annat organ som anges i välfärdsområdets förvaltningsstadga. 
När en tjänst i vilken offentlig makt inte utövas blir ledig ska den dras in. 
94 § 
Ombildning av tjänsteförhållande till arbetsavtalsförhållande 
Om utövande av offentlig makt inte ingår i uppgifterna för en tjänst och arbetsgivaren har erbjudit tjänsteinnehavaren ett arbetsavtalsförhållande med minst samma anställningsvillkor som för tjänsteförhållandet samt gett tjänsteinnehavaren skriftlig information om de centrala villkoren i arbetet i enlighet med 2 kap. 4 § i arbetsavtalslagen (55/2001), kan arbetsgivaren besluta att tjänsteförhållandet ombildas till arbetsavtalsförhållande. Ombildandet av tjänsteförhållandet till ett arbetsavtalsförhållande i enlighet med arbetsgivarens erbjudande sker när beslutet vunnit laga kraft. 
12 kap. 
Besluts- och förvaltningsförfarande 
95 § 
Förvaltningsstadga 
Förvaltningsstadgan ska innehålla behövliga bestämmelser om åtminstone 
1) följande frågor som gäller ordnandet av förvaltningen och verksamheten:
a) organ och ledning,
b) välfärdsområdesstyrelsens ordförandes uppgifter,
c) personalorganisation,
d) skötseln av ekonomin,
e) granskningen av förvaltningen och ekonomin,
f) intern kontroll, riskhantering och hantering av avtal,
 
2) följande frågor som gäller besluts- och förvaltningsförfarandet:
a) delegering,
b) organens sammanträden,
c) inkallande av ersättare,
d) uppgifterna för organens ordförande,
e) tillfällig sammanträdesordförande,
f) välfärdsområdesstyrelsens företrädares och välfärdsområdesdirektörens rätt att närvara och yttra sig vid andra organs sammanträden,
g) rätten för andra personer än ledamöterna att närvara och yttra sig vid organens sammanträden,
h) sätten för beslutsfattande i organen och det sätt på vilket välfärdsområdet ser till att den tekniska utrustning och de tekniska förbindelser som behövs för deltagande i elektroniska sammanträden och elektroniskt beslutsförfarande är tillgängliga,
i) föredragning,
j) förande, justering och delgivning av protokoll,
k) undertecknande av handlingar,
l) ordnandet av informationshanteringen och dokumentförvaltningen,
m) avgifter som tas ut för handlingar eller utlämnande av uppgifter,
n) behandlingen av initiativ som avses i 30 § och om den information som ska ges till initiativtagaren,
o) kommunikationsprinciperna,
p) förfarandet när ett ärende tas till behandling i ett högre organ,
 
3) följande frågor som gäller välfärdsområdesfullmäktiges verksamhet:
a) välfärdsområdesfullmäktiges sammanträdesförfarande,
b) inkallande av en ersättare i en fullmäktigeledamots ställe,
c) behandling av fullmäktigeledamöternas motioner,
d) fullmäktigegrupper som bildats för arbetet i välfärdsområdesfullmäktige,
e) deltagande i sammanträden och elektronisk kallelse till sammanträde,
f) längden på ledamöternas anföranden i enskilda ärenden, om bestämmelserna behövs för att säkerställa sammanträdets förlopp.
 
Förvaltningsstadgan ska dessutom innehålla bestämmelser som behövs för att trygga tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna i välfärdsområdets förvaltning på det sätt som anges i språklagen (423/2003) och någon annanstans i lag. 
Ett välfärdsområde som är huvudman för ett universitetssjukhus som avses i 34 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård kan i förvaltningsstadgan bestämma att ett inom välfärdsområdets område verksamt universitet som tillhandahåller medicinsk utbildning ska utse högst två representanter och deras personliga ersättare till ett organ i välfärdsområdet, dock inte till välfärdsområdesfullmäktige eller revisionsnämnden. 
96 § 
Delegering 
Välfärdsområdesfullmäktige får i förvaltningsstadgan delegera beslutanderätt till andra organ i välfärdsområdet, förtroendevalda och tjänsteinnehavare. Beslutanderätt får dock inte delegeras i ärenden som välfärdsområdesfullmäktige enligt bestämmelserna i denna lag eller i någon annan lag ska besluta om. 
Välfärdsområdesfullmäktige får i förvaltningsstadgan ge en annan i 1 mom. avsedd myndighet i välfärdsområdet rätt att vidaredelegera beslutanderätt som har delegerats till den. Beslutanderätt som delegerats på detta sätt får inte ytterligare delegeras vidare. 
Utskottet föreslår en strykning Särskilda bestämmelser gäller för välfärdsområdesfullmäktiges skyldighet att i förvaltningsstadgan ge en tjänsteinnehavare i välfärdsområdet rätt att utöva behörighet som hör till en myndighet i välfärdsområdet Slut på strykningsförslaget 
Utskottet föreslår en strykning 1) i ärenden som gäller tillstånds-, anmälnings-, tillsyns- och förrättningsförfaranden enligt lag eller förordning, Slut på strykningsförslaget 
Utskottet föreslår en strykning 2) i sådana ärenden inom social- och hälsovården som gäller en individ, Slut på strykningsförslaget 
Utskottet föreslår en strykning 3) i andra särskilt i lag angiva uppgifter. Slut på strykningsförslaget 
97 § 
Behandling av ett ärende i ett högre organ 
Välfärdsområdesstyrelsen, välfärdsområdesstyrelsens ordförande, välfärdsområdesdirektören eller en genom förvaltningsstadgan tillförordnad tjänsteinnehavare i välfärdsområdet kan till behandling i välfärdsområdesstyrelsen ta upp ett ärende som med stöd av denna lag har delegerats till en underlydande myndighet eller en sektion i välfärdsområdesstyrelsen och i vilket den behöriga myndigheten har fattat ett beslut. 
I förvaltningsstadgan kan det bestämmas att den rätt som avses i 1 mom. på motsvarande sätt gäller nämnder, deras ordförande eller en genom förvaltningsstadgan tillförordnad tjänsteinnehavare i välfärdsområdet i ärenden som delegerats till en myndighet som lyder under nämnden eller till en sektion i nämnden, om inte välfärdsområdesstyrelsen, välfärdsområdesstyrelsens ordförande, välfärdsområdesdirektören eller den genom förvaltningsstadgan tillförordnade tjänsteinnehavaren i välfärdsområdet har meddelat att saken kommer att tas upp till behandling i välfärdsområdesstyrelsen. 
I förvaltningsstadgan kan det bestämmas att ett affärsverks direktion eller dess ordförande eller en tjänsteinnehavare i välfärdsområdet till behandling i direktionen kan ta upp ett ärende som med stöd av denna lag har delegerats till en underlydande myndighet och i vilket den behöriga myndigheten har fattat ett beslut. Ärendet kan då inte tas upp till behandling i den nämnd som affärsverkets direktion lyder under. Om det beslutats att ärendet ska tas upp till behandling i både affärsverkets direktion och välfärdsområdesstyrelsen, ska ärendet behandlas i välfärdsområdesstyrelsen. 
Ärendet ska tas till behandling i ett högre organ inom den tid inom vilken begäran om omprövning enligt 139 § ska framställas. 
Till behandling i ett högre organ får dock inte tas 
Utskottet föreslår en ändring 1) ärenden som gäller tillstånds-, anmälnings- och tillsynsförfaranden enligt lag eller förordning, Slut på ändringsförslaget 
Utskottet föreslår en ändring 2) ärenden inom hälso- och sjukvården eller socialväsendet som gäller en individ, Slut på ändringsförslaget 
Utskottet föreslår en ändring 3) ärenden som överförts till ett i 54 § avsett gemensamt organ för välfärdsområden, om de berörda välfärdsområdena så avtalar. Slut på ändringsförslaget 
98 § 
Beredning av fullmäktigeärenden 
Välfärdsområdesstyrelsen ska bereda de ärenden som behandlas i välfärdsområdesfullmäktige, med undantag för ärenden som gäller den interna organisationen av välfärdsområdesfullmäktiges verksamhet eller som har beretts av ett sådant tillfälligt utskott som avses i 40 § eller av den revisionsnämnd som avses i 125 §. 
99 § 
Välfärdsområdesfullmäktiges sammanträden 
Välfärdsområdesfullmäktige sammanträder vid de tider som fullmäktige beslutat och även när välfärdsområdesfullmäktiges ordförande anser det vara påkallat. 
Välfärdsområdesfullmäktige ska också sammankallas när välfärdsområdesstyrelsen eller minst en fjärdedel av fullmäktigeledamöterna begär det för behandlingen av ett visst ärende. Ett sådant ärende ska beredas skyndsamt. 
Välfärdsområdesfullmäktige sammankallas av ordföranden. Kallelsen till välfärdsområdesfullmäktiges första sammanträde utfärdas av välfärdsområdesstyrelsens ordförande och sammanträdet öppnas av den till åren äldsta närvarande fullmäktigeledamoten, som för ordet tills en ordförande och vice ordförande valts för välfärdsområdesfullmäktige. Kallelsen ska uppta de ärenden som ska behandlas. 
Kallelsen till sammanträde ska sändas Utskottet föreslår en ändring senast Slut på ändringsförslaget fyra dagar före sammanträdet. Inom samma tid ska det informeras om sammanträdet Utskottet föreslår en ändring på välfärdsområdets webbplats Slut på ändringsförslaget i det allmänna datanätet. Kallelsen kan sändas elektroniskt, om välfärdsområdet ser till att den tekniska utrustning och de tekniska förbindelser som behövs för detta är tillgängliga. 
100 § 
Ärenden som behandlas i välfärdsområdesfullmäktige 
Välfärdsområdesfullmäktige kan behandla ärenden som har nämnts i kallelsen till sammanträdet och som har beretts på det sätt som avses i 98 §. 
Om ett ärende är brådskande, kan välfärdsområdesfullmäktige besluta att ta upp ärendet till behandling trots att det inte har nämnts i kallelsen till sammanträdet. Om ärendet inte har beretts, ska beslutet om att ta upp det till behandling vara enhälligt. 
101 § 
Tillsyn över lagligheten i välfärdsområdesfullmäktiges beslut 
Om välfärdsområdesstyrelsen finner att ett beslut av välfärdsområdesfullmäktige har kommit till i oriktig ordning, att välfärdsområdesfullmäktige har överskridit sina befogenheter eller att beslutet annars strider mot lag, ska välfärdsområdesstyrelsen vägra att verkställa beslutet. Ärendet ska utan dröjsmål föreläggas fullmäktige på nytt. 
102 § 
Jäv 
En fullmäktigeledamot är i välfärdsområdesfullmäktige jävig att behandla ett ärende som gäller ledamoten personligen eller någon som är närstående till ledamoten enligt 28 § 2 och 3 mom. i förvaltningslagen. Om en fullmäktigeledamot deltar i behandlingen av ett ärende i ett annat organ, tillämpas på ledamoten vad som föreskrivs om jäv för ledamöterna i det organet. 
Bestämmelser om jäv för andra förtroendevalda, revisorerna samt välfärdsområdets tjänsteinnehavare och arbetstagare finns i 27—30 § i förvaltningslagen. 
Ett sådant anställningsförhållande till välfärdsområdet som avses i 28 § 1 mom. 4 punkten i förvaltningslagen gör dock inte en förtroendevald, en tjänsteinnehavare eller en arbetstagare jävig i ett ärende där välfärdsområdet är part. Om en förtroendevald på grundval av sitt anställningsförhållande har föredragit eller annars på motsvarande sätt handlagt ärendet, är den förtroendevalda dock jävig. 
Det som föreskrivs i 28 § 1 mom. 5 punkten i förvaltningslagen tillämpas inte på en förtroendevald, en tjänsteinnehavare eller en arbetstagare i välfärdsområdet även om personen innehar en i den punkten avsedd ställning i ett välfärdsområdes affärsverk eller en välfärdssammanslutning. Personen är dock jävig om välfärdsområdets intressen står i strid med affärsverkets eller välfärdssammanslutningens intressen eller om en opartisk behandling av saken förutsätter att personen inte deltar i behandlingen av saken. Inte heller 28 § 1 mom. 6 punkten i förvaltningslagen tillämpas i välfärdsområdena. 
Den som är jävig ska anmäla jäv. Personen ska dessutom på begäran av organet lägga fram en redogörelse för omständigheter som kan vara av betydelse vid bedömningen av om jäv föreligger. 
103 § 
Beslutsfattande i organen 
Beslut i ärenden som hör till ett organs behörighet kan fattas vid ett ordinarie sammanträde, vid ett sammanträde i en elektronisk miljö (elektroniskt sammanträde) eller på elektronisk väg före sammanträdet (elektroniskt beslutsförfarande). 
Vid elektroniska sammanträden och i elektroniskt beslutsförfarande ska välfärdsområdet sörja för informationssäkerheten och för att utomstående inte har tillgång till sekretessbelagda uppgifter. 
104 § 
Elektroniskt sammanträde 
Ett elektroniskt sammanträde kan hållas genom videokonferens eller någon annan lämplig teknisk metod för dataöverföring så att 
1) sammanträdets ordförande och sekreterare på ett tillförlitligt sätt kan verifiera vem som deltar i sammanträdet, 
2) sammanträdets ordförande kan leda sammanträdet på det sätt som avses i 107 §, och 
3) den som deltar i sammanträdet kan följa sammanträdet och delta i behandlingen av ärendena. 
105 § 
Elektroniskt beslutsförfarande 
Med undantag för välfärdsområdesfullmäktiges och andra organs offentliga sammanträden kan ett organ fatta beslut i ett slutet elektroniskt beslutsförfarande. 
De ärenden som ska behandlas ska specificeras i kallelsen till sammanträdet och tidsfristen för behandlingen av ärendet i elektroniskt beslutsförfarande ska nämnas. Ärendet är behandlat när alla ledamöter i organet har uttryckt sin åsikt i ärendet och tidsfristen för behandlingen har löpt ut. Ett ärende ska behandlas vid ett sammanträde om en ledamot kräver detta eller om en ledamot har avstått från att uttrycka sin åsikt. 
Ett protokoll över beslut som fattats i ett elektroniskt beslutsförfarande kan justeras före sammanträdet. 
106 § 
Sammanträdets offentlighet 
Välfärdsområdesfullmäktiges sammanträden är offentliga, om inte sekretess enligt lag ska iakttas i fråga om ett ärende eller en handling som behandlas på sammanträdet eller om inte välfärdsområdesfullmäktige annars av vägande skäl beslutar om något annat i ett ärende. 
De handlingar som läggs fram vid eller upprättas över den diskussion som förs vid ett slutet sammanträde i välfärdsområdesfullmäktige är sekretessbelagda, om så föreskrivs i lag. 
Andra organs än välfärdsområdesfullmäktiges sammanträden är offentliga endast om organet så beslutar och det vid sammanträdet inte behandlas ärenden eller handlingar som är sekretessbelagda enligt lag. 
Allmänheten ska kunna följa organens offentliga sammanträden också till den del någon deltar i ett sammanträde på elektronisk väg. 
107 § 
Ledning av sammanträden och anföranden 
Ordföranden leder ett organs sammanträden och ansvarar för ordningen vid sammanträdena. Om en person som är närvarande vid sammanträdet med sitt uppträdande stör sammanträdets förlopp, ska ordföranden ge personen en tillsägelse. Om personen inte rättar sig efter tillsägelsen, får ordföranden bestämma att personen ska avlägsna sig. Om det uppstår oordning, ska ordföranden avbryta eller avsluta sammanträdet. 
Organets ledamöter har yttranderätt i de ärenden som behandlas. En ledamot som yttrar sig ska hålla sig till saken. Om ledamoten avviker från saken, ska ordföranden uppmana ledamoten att hålla sig till saken. Om ledamoten inte rättar sig efter tillsägelsen, får ordföranden förbjuda ledamoten att fortsätta tala. Om det är uppenbart att en ledamot drar ut på sitt tal i onödan, får ordföranden efter att ha gett en tillsägelse förbjuda ledamoten att fortsätta tala. 
108 § 
Beslutförhet 
Välfärdsområdesfullmäktiges sammanträde är beslutfört när minst två tredjedelar av ledamöterna är närvarande. 
Andra organ än välfärdsområdesfullmäktige är beslutföra när över hälften av ledamöterna är närvarande. 
Som närvarande betraktas också sådana ledamöter i ett organ som deltar i sammanträdet på elektronisk väg. 
109 § 
Omröstning 
Om ett organ är enigt om en sak eller inget motförslag har vunnit understöd, ska ordföranden konstatera att beslut har fattats. I annat fall ska ordföranden konstatera vilka förslag som på grund av bristande understöd inte tas upp till omröstning samt vilka som tas upp till omröstning. Ordföranden förelägger organet omröstningssättet och, om flera omröstningar ska förrättas, omröstningsordningen för godkännande samt framställer en omröstningsproposition så att svaret "ja" eller "nej" uttrycker ståndpunkten till förslaget. 
Omröstningen förrättas öppet. Som beslut gäller det förslag som har fått flest röster eller, om rösterna faller lika, det förslag som ordföranden har röstat för. 
110 § 
Val 
Vid val blir den eller de som fått flest röster utsedda. Valet av förtroendevalda ska förrättas som proportionellt val, om det begärs av minst så många närvarande ledamöter i organet som motsvarar den kvot som fås när antalet närvarande delas med det antal personer som ska väljas, ökat med ett. Om kvoten är ett brutet tal, ska den avrundas till närmaste högre hela tal. 
Ersättare väljs i samma val som de ordinarie ledamöterna. Om ersättarna är personliga, ska kandidaterna godkännas före valet och både den föreslagna ordinarie ledamoten och dennes ersättare ska vara uppställd som kandidat. Om ersättarna inte är personliga, blir de kandidater valda som näst efter de till ordinarie ledamöter utsedda kandidaterna fått flest röster eller de största jämförelsetalen. 
Vid proportionella val tillämpas vad som i vallagen föreskrivs om välfärdsområdesval. Dessutom kan välfärdsområdesfullmäktige meddela bestämmelser om valförrättningen. Proportionella val och, när så yrkas, även majoritetsval ska förrättas med slutna sedlar. Vid lika röstetal avgör lotten. 
Vid ett elektroniskt sammanträde får val förrättas med slutna sedlar endast om valhemligheten är tryggad. 
111 § 
Avvikande mening 
Den som deltagit i beslutsfattandet och lagt fram ett motförslag eller röstat mot beslutet har rätt att anmäla avvikande mening genom att reservera sig mot beslutet. Samma rätt har den som har föredragit ärendet, om beslutet avviker från beslutsförslaget. Reservationen ska göras genast efter att beslutet har fattats. En skriftlig motivering som har framställts innan protokollet justerats ska fogas till protokollet. 
Den som har röstat mot ett beslut eller anmält avvikande mening är inte ansvarig för beslutet. En föredragande är ansvarig för beslut som fattats på dennes föredragning, om denne inte har anmält avvikande mening. 
112 § 
Protokoll 
Över organens beslut ska det föras protokoll. 
Över förtroendevaldas och tjänsteinnehavares beslut förs protokoll, om det inte är onödigt på grund av beslutets natur. 
113 § 
Välfärdsområdets tillkännagivanden 
Välfärdsområdets tillkännagivanden ska göras kända genom att de offentliggörs Utskottet föreslår en ändring på välfärdsområdets webbplats Slut på ändringsförslaget i det allmänna datanätet, om inte något annat följer av sekretessbestämmelserna, samt vid behov på något annat sätt som välfärdsområdet har bestämt. 
Ett tillkännagivande ska finnas i det allmänna datanätet i 14 dygn, om inte något annat följer av sakens natur. De personuppgifter som ingår i tillkännagivandet ska avlägsnas från datanätet när den ovannämnda tiden går ut. 
114 § 
Tillgång till information i det allmänna datanätet 
Väsentlig information om de tjänster som välfärdsområdet ordnar och om välfärdsområdets verksamhet ska offentliggöras Utskottet föreslår en ändring på välfärdsområdets webbplats Slut på ändringsförslaget i det allmänna datanätet. I det allmänna datanätet ska åtminstone följande finnas tillgängligt: 
1) välfärdsområdesstrategin, 
2) förvaltningsstadgan, 
3) budgeten och ekonomiplanen, 
4) bokslutet, 
5) revisionsnämndens utvärderingsberättelse, 
6) revisionsberättelsen, 
7) avtal som gäller samarbetet mellan välfärdsområdena, 
8) koncerndirektivet, 
9) de förtroendevaldas och tjänsteinnehavarnas redogörelser för bindningar, 
10) uppgifter om grunderna för arvoden och ersättningar till de förtroendevalda, 
11) uppgifter om avgifter som tas ut för tjänsterna. 
13 kap. 
Ekonomi 
115 § 
Budget och ekonomiplan 
Välfärdsområdesfullmäktige ska före utgången av varje år godkänna en budget för välfärdsområdet för det följande kalenderåret. I budgeten ska välfärdsområdeskoncernens ekonomiska ansvar och förpliktelser beaktas. I samband med att budgeten godkänns ska fullmäktige också godkänna en ekonomiplan för minst tre år. Budgetåret är ekonomiplanens första år. 
Ekonomiplanen ska upprättas så att den är i balans eller uppvisar ett överskott senast vid utgången av det andra året efter budgetåret. I balansen för ekonomiplanen kan beaktas överskott som beräknas uppkomma det år budgeten görs upp. Ett underskott i välfärdsområdets balansräkning ska täckas inom två år från ingången av det år som följer efter det att bokslutet fastställdes. Inom denna tid ska också underskott som uppkommit under eller efter det år budgeten upprättades täckas. I ekonomiplanen godkänns målen för välfärdsområdets och välfärdsområdeskoncernens verksamhet och ekonomi. Målen ska stämma överens med välfärdsområdesstrategin. 
Budgeten ska innehålla de anslag och beräknade inkomster som uppgifterna och verksamhetsmålen förutsätter. Dessutom ska den innehålla en redogörelse för hur finansieringsbehovet ska täckas. Finansieringsbehovet får inte täckas med långfristiga lån. För en investering kan välfärdsområdet dock ta ett långfristigt lån, om statsrådet har beviljat fullmakt i enlighet med 15 §. Anslag och beräknade inkomster kan tas in till brutto- eller nettobelopp. 
Budgeten och ekonomiplanen består av en driftsekonomi- och resultaträkningsdel samt en investerings- och finansieringsdel. Av investeringsdelen ska förutom välfärdsområdets investeringar även de investeringar gjorda av välfärdsområdeskoncernen som är mest betydande för verksamheten och ekonomin framgå, och den ska basera sig på den i 16 § avsedda investeringsplan som de behöriga ministerierna har godkänt i enlighet med vad som föreskrivs särskilt. 
Budgeten ska iakttas i välfärdsområdets verksamhet och ekonomi. 
116 § 
Bokföring 
Välfärdsområdena är bokföringsskyldiga. På välfärdsområdets bokföring och bokslut tillämpas, utöver vad som föreskrivs i denna lag, bokföringslagen. På upprättande av välfärdsområdets bokslut tillämpas dock inte 4 kap. 5 § 2 och 3 mom., 5 kap. 2 a, 2 b, 4, 5 b och 17 § eller 7 a kap. i bokföringslagen. 
Närmare bestämmelser om den balansräkning, resultaträkning, finansieringsanalys och noterna till dem som ingår i välfärdsområdets bokslut samt om tablån över budgetutfallet och verksamhetsberättelsen, koncernbokslutet och noterna till det samt om delårsrapporterna får utfärdas genom förordning av statsrådet. Dessutom får närmare bestämmelser om ekonomisk information om enskilda tjänster utfärdas genom förordning av statsrådet. 
Bokföringsnämndens välfärdsområdes- och kommunsektion meddelar, utöver vad som föreskrivs i 8 kap. 1 § i bokföringslagen, anvisningar och avger utlåtanden om tillämpningen av den förordning som utfärdas med stöd av 2 mom. i denna paragraf och om tillämpningen av 116—119 § i denna lag. 
117 § 
Bokslut 
Välfärdsområdets räkenskapsperiod är kalenderåret. Välfärdsområdesstyrelsen ska upprätta ett bokslut för räkenskapsperioden före utgången av mars månad året efter räkenskapsperioden och lämna det till revisorerna för granskning. Revisorerna ska granska bokslutet före utgången av maj månad. Efter revisionen ska välfärdsområdesstyrelsen förelägga välfärdsområdesfullmäktige bokslutet. Fullmäktige ska behandla bokslutet före utgången av juni månad. 
Till bokslutet hör en balansräkning, en resultaträkning, en finansieringsanalys och noter till dem samt en tablå över budgetutfallet och en verksamhetsberättelse. 
Bokslutet ska ge en rättvisande bild av välfärdsområdets resultat, ekonomiska ställning, finansiering och verksamhet. De tilläggsupplysningar som behövs för detta ska lämnas i noterna. 
Bokslutet undertecknas av ledamöterna i välfärdsområdesstyrelsen och av välfärdsområdesdirektören. 
118 § 
Koncernbokslut 
Ett välfärdsområde som med sina dottersammanslutningar bildar en koncern ska upprätta ett koncernbokslut och ta in det i sitt bokslut. Koncernbokslutet ska upprättas samma dag som välfärdsområdets bokslut. 
Koncernbokslutet ska upprättas som en sammanställning av koncernsammanslutningarnas balansräkningar och resultaträkningar samt noterna till dessa. I koncernbokslutet ska det dessutom ingå en finansieringsanalys för koncernen, i vilken anskaffningen och användningen av koncernens medel under räkenskapsperioden utreds. 
Bokslutet för en välfärdssammanslutning samt bokslutet för ett bolag som kontrolleras av välfärdsområdena eller av välfärdsområdet och välfärdssammanslutningen tillsammans, sammanställs med välfärdsområdets koncernbokslut. Vad som föreskrivs i detta moment gäller också bolag som kontrolleras av välfärdsområdena och kommunerna tillsammans samt bolag som kontrolleras av välfärdsområdena och staten tillsammans. Ett välfärdsområde som inte har några dottersammanslutningar, men som är medlem i en välfärdssammanslutning eller delägare i ett bolag som avses i denna paragraf, ska i sitt bokslut ta in uppgifter som motsvarar ett koncernbokslut. 
119 § 
Verksamhetsberättelse 
I verksamhetsberättelsen ska det ingå en redogörelse för hur de mål för verksamheten och ekonomin som uppställts av välfärdsområdesfullmäktige har nåtts i välfärdsområdet och välfärdsområdeskoncernen. I verksamhetsberättelsen ska också ges uppgifter om sådana väsentliga omständigheter förknippade med välfärdsområdets och koncernens ekonomi som inte framgår av välfärdsområdets eller koncernens resultat- eller balansräkning eller finansieringsanalys. Sådana omständigheter är åtminstone en uppskattning av den sannolika kommande utvecklingen samt uppgifter om hur den interna kontrollen, internrevisionen och riskhanteringen är ordnad och om de centrala slutsatserna. 
I verksamhetsberättelsen ska det ingå en redogörelse för hur balanseringen av ekonomin utfallit under räkenskapsperioden samt för den gällande ekonomiplanens tillräcklighet för balanseringen av ekonomin. Dessutom ska det ingå en redogörelse för välfärdsområdets ökningar av långfristiga lån samt investeringar. 
120 § 
Uppföljning av välfärdsområdets verksamhet, ekonomi och tjänsteproduktion samt produktion av information 
Välfärdsområdet ska producera information om välfärdsområdets verksamhet och ekonomi för användning vid styrningen, ledningen och uppföljningen av välfärdsområdets verksamhet och ekonomi.  
Välfärdsområdet ska trots sekretessbestämmelserna, i den form som krävs för interoperabilitet, till Statskontoret lämna de i 116 § avsedda uppgifterna om bokslut, delårsrapporter och kostnader samt de ekonomiska uppgifter som enligt vad som föreskrivs någon annanstans i lag eller med stöd av lag ska lämnas regelbundet. Välfärdsområdet svarar för att de uppgifter som lämnas är riktiga. Närmare bestämmelser om vilken information som ska produceras och om hur och när den ska produceras och lämnas får utfärdas genom förordning av statsrådet. 
Finansministeriet svarar för ordnandet av det samarbete som behövs för definition av det närmare informationsinnehåll och de tekniska beskrivningar som krävs för interoperabiliteten för de i 2 mom. avsedda ekonomiska uppgifterna. I samarbetet ska delta representanter för välfärdsområdena samt representanter för de ministerier och andra ämbetsverk till vars förvaltningsområdes lagstiftning och uppgifter det hör att fastställa begrepp och definitioner som används i uppföljningen av och rapporteringen om välfärdsområdenas ekonomi. På basis av samarbetet utfärdas det årligen genom förordning av finansministeriet närmare bestämmelser om kodsystem, tekniska beskrivningar och rapporteringshelheter som tillämpas på lämnandet av information under följande räkenskapsperiod. 
För produktionen av annan sektorsspecifik information för uppföljningen, övervakningen och styrningen av välfärdsområdets verksamhet gäller särskilda bestämmelser. 
121 § 
Dottersammanslutningars och välfärdssammanslutningars informationsskyldighet 
Välfärdsområdets dottersammanslutningar och välfärdssammanslutningar samt i 118 § 3 mom. avsedda bolag ska lämna välfärdsområdesstyrelsen sådana uppgifter som behövs för att bedöma välfärdsområdeskoncernens ekonomiska ställning och beräkna resultatet av dess verksamhet. 
122 § 
Utvärderingsförfarande i välfärdsområden 
Under de omständigheter som avses i 123 § i denna lag eller på social- och hälsovårdsministeriets initiativ enligt 27 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård inleder finansministeriet ett utvärderingsförfarande där staten och välfärdsområdet utreder välfärdsområdets förutsättningar att klara sina uppgifter såväl ekonomiskt som när det gäller ordnandet av social- och hälsovårdstjänsterna och räddningsväsendets tjänster (utvärderingsförfarande i ett välfärdsområde). 
För utvärderingsförfarandet tillsätts en utvärderingsgrupp, vars medlemmar utses av finansministeriet, social- och hälsovårdsministeriet, inrikesministeriet och välfärdsområdet. Efter att ha hört välfärdsområdet utser finansministeriet till ordförande för gruppen en person som är oavhängig av välfärdsområdet och ministerierna. 
Utvärderingsgruppen lägger fram ett förslag till åtgärder för att sanera välfärdsområdets ekonomi och trygga förutsättningarna för att ordna social- och hälsovårdstjänsterna och räddningsväsendets tjänster. Välfärdsområdesfullmäktige ska behandla utvärderingsgruppens åtgärdsförslag och delge finansministeriet sitt beslut om dem för eventuella fortsatta åtgärder. Budgeten och ekonomiplanen ska göras upp så att välfärdsområdesfullmäktiges beslut om åtgärder genomförs. Verksamhetsberättelsen ska innehålla en redogörelse för hur åtgärderna har genomförts och om de har varit tillräckliga under räkenskapsperioden. Välfärdsområdet ska delge finansministeriet redogörelsen före utgången av juni året efter räkenskapsperioden. 
Utifrån utvärderingsgruppens åtgärdsförslag och välfärdsområdesfullmäktiges beslut beslutar finansministeriet om tillsättande av en i 8 § i lagen om indelningen i välfärdsområden och landskap avsedd utredare för att utreda en ändring av välfärdsområdet. 
123 § 
Ekonomiska omständigheter under vilka ett utvärderingsförfarande kan inledas 
Finansministeriet kan inleda ett utvärderingsförfarande i välfärdsområdet, om 
1) välfärdsområdet inte har täckt underskottet i balansräkningen inom den tidsfrist som anges i 115 § 2 mom., 
2) förhållandet mellan årsbidraget och avskrivningarna i välfärdsområdets koncernresultaträkning är under 80 procent två räkenskapsperioder i rad, 
3) koncernbokslutets kalkylmässiga låneskötselbidrag är under 0,8 två räkenskapsperioder i rad, eller 
4) välfärdsområdet har fått en i 15 § 1 mom. avsedd fullmakt att uppta lån eller beviljats tilläggsfinansiering enligt 11 § i lagen om välfärdsområdenas finansiering Utskottet föreslår en ändring ( Slut på ändringsförslagetUtskottet föreslår en ändring / Slut på ändringsförslagetUtskottet föreslår en ändring ) Slut på ändringsförslaget två gånger under tre räkenskapsperioder i rad.  
Gränsvärdena för de nyckeltal som avses i 1 mom. räknas ut årligen utgående från de koncernbokslutsuppgifter som Statskontoret tillhandahåller. Det årsbidrag som avses i Utskottet föreslår en ändring 2 Slut på ändringsförslaget punkten i det momentet beräknas utan tilläggsfinansiering som beviljats med stöd av 11 § i lagen om välfärdsområdenas finansiering. Koncernbokslutets kalkylmässiga låneskötselbidrag som avses i Utskottet föreslår en ändring 3 Slut på ändringsförslaget punkten i det momentet räknas ut med en formel där räntekostnaderna läggs till årsbidraget i koncernresultaträkningen och den resulterande summan divideras med summan av räntekostnaderna och de kalkylmässiga amorteringarna. De kalkylmässiga amorteringarna fås genom att lånebeloppet i koncernbalansräkningen divideras med tio. 
124 § 
Begränsning av behörigheten för välfärdsområdets myndigheter i vissa situationer 
Efter det att finansministeriet har beslutat att ett utvärderingsförfarande i välfärdsområdet ska inledas och fram till dess att det har beslutats att en utredare enligt 122 § 4 mom. inte ska tillsättas eller ett beslut har fattats utifrån utredarens förslag, eller fram till dess att de åtgärder enligt 122 § 3 mom. som välfärdsområdesfullmäktige har beslutat om fortsätter, får en myndighet i välfärdsområdet fatta beslut som har betydande långsiktiga effekter på välfärdsområdets ekonomi eller som strider mot åtgärdsförslag som lagts fram av en utvärderingsgrupp enligt 122 § endast om det inte är möjligt att senarelägga beslutet av tvingande skäl eller på grund av ärendets brådskande natur. 
Välfärdsområdet ska delge finansministeriet de beslut som avses i 1 mom. 
Finansministeriet har rätt att på de grunder som anges i 140 § framställa en begäran om omprövning enligt 139 § och välfärdsområdesbesvär enligt 140 § över i 1 mom. avsedda beslut som en myndighet i välfärdsområdet har fattat. På finansministeriets rätt att anföra besvär över förvaltningsdomstolens beslut tillämpas 147 §. 
14 kap. 
Granskning av förvaltningen och ekonomin 
125 § 
Revisionsnämnden 
Välfärdsområdesfullmäktige tillsätter en revisionsnämnd för ordnande av granskning av förvaltningen och ekonomin samt för utvärdering. Nämndens ordförande och vice ordförande ska vara fullmäktigeledamöter. 
Revisionsnämnden ska 
1) bereda de ärenden som gäller granskning av förvaltningen och ekonomin och som välfärdsområdesfullmäktige ska fatta beslut om, 
2) bedöma huruvida de mål för verksamheten och ekonomin som välfärdsområdesfullmäktige satt upp har nåtts i välfärdsområdet och välfärdsområdeskoncernen och huruvida verksamheten är ordnad på ett resultatrikt och ändamålsenligt sätt, 
3) bedöma hur balanseringen av ekonomin har utfallit under räkenskapsperioden och om målen och åtgärderna i ekonomiplanen är tillräckliga för att balansera ekonomin, 
4) se till att granskningen av välfärdsområdet och dess dottersammanslutningar samordnas, 
5) övervaka att skyldigheten enligt 89 § att redogöra för bindningar iakttas och tillkännage redogörelserna för välfärdsområdesfullmäktige, 
6) för välfärdsområdesstyrelsen bereda ett förslag till bestämmelser om nämndens uppgifter i förvaltningsstadgan samt till budget för utvärderingen och granskningen. 
Välfärdsområdesstyrelsen får avvika från revisionsnämndens förslag till bestämmelser i förvaltningsstadgan och från dess budgetförslag av en grundad anledning som gäller samordningen av välfärdsområdets förvaltningsstadga och budgetförslag. 
Revisionsnämnden gör upp en utvärderingsplan och lämnar för varje år välfärdsområdesfullmäktige en utvärderingsberättelse som innehåller resultaten av utvärderingen. Välfärdsområdesfullmäktige behandlar utvärderingsberättelsen i samband med bokslutet. Nämnden kan även ge välfärdsområdesfullmäktige andra utredningar om resultaten av utvärderingen som den anser behövliga. 
Välfärdsområdesstyrelsen lämnar välfärdsområdesfullmäktige ett utlåtande om de åtgärder som utvärderingsberättelsen ger anledning till. 
126 § 
Revision 
För granskningen av förvaltningen och ekonomin väljer välfärdsområdesfullmäktige en revisionssammanslutning som till ansvarig revisor ska förordna en OFGR-revisor. På revisorerna tillämpas bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar när de sköter uppgifter som avses i denna lag. Revisorernas skyldighet att ersätta skada fastställs med stöd av lagen om revision inom den offentliga förvaltningen och ekonomin (1142/2015). 
Till revisor för välfärdsområdets dottersammanslutningar ska välfärdsområdets revisionssammanslutning väljas, om det inte är befogat att avvika från detta av skäl som hänför sig till ordnandet av granskningen. 
Revisionssammanslutningen kan väljas för granskning av förvaltningen och ekonomin för högst sex räkenskapsperioder i sänder. 
Revisionssammanslutningen och den ansvarige revisor som denna förordnat ska ha förutsättningar att verkställa revisionen på ett oberoende sätt och i tillräckligt stor omfattning. Om det inte finns förutsättningar för en sådan revision, ska revisorerna vägra ta emot uppdraget eller avstå från det. 
Den som enligt 80 § inte är valbar till revisionsnämnden får inte vara revisor. 
127 § 
Revisorernas uppgifter 
Revisorerna ska före utgången av maj månad med iakttagande av god revisionssed inom den offentliga förvaltningen granska räkenskapsperiodens förvaltning, bokföring och bokslut. Revisorerna ska granska 
1) om välfärdsområdets förvaltning har skötts enligt lag och välfärdsområdesfullmäktiges beslut, 
2) om välfärdsområdets bokslut och det därtill hörande koncernbokslutet samt verksamhetsberättelsen ger en rättvisande bild av välfärdsområdets resultat, ekonomiska ställning, finansiering och verksamhet enligt bestämmelserna och föreskrifterna om upprättande av bokslut och verksamhetsberättelser, 
3) om de uppgifter som getts om grunderna för finansieringen av välfärdsområdet är riktiga, 
4) om välfärdsområdets interna kontroll, interna revision och riskhantering samt koncernövervakningen har ordnats på behörigt sätt. 
Revisorerna ska följa välfärdsområdesfullmäktiges och revisionsnämndens anvisningar, om de inte står i strid med lag, förvaltningsstadgan eller god revisionssed. 
Om revisorerna upptäcker väsentliga missförhållanden, ska de utan dröjsmål informera om dessa i ett revisionsprotokoll som lämnas till välfärdsområdesstyrelsen. Revisionsprotokollet delges revisionsnämnden. 
128 § 
Statens revisionsverks granskningsrätt 
Statens revisionsverk har rätt att Utskottet föreslår en ändring i fråga om den statliga finansieringen Slut på ändringsförslaget granska lagligheten, ändamålsenligheten och effektiviteten i verksamheten och ekonomin i välfärdsområdena och sammanslutningar som kontrolleras av ett välfärdsområde eller av flera välfärdsområden tillsammans. Vid granskningen iakttas lagen om statens revisionsverk (676/2000). 
129 § 
Revisionsnämndens och revisorernas rätt till upplysningar 
Revisionsnämnden har trots sekretessbestämmelserna rätt att av välfärdsområdets myndigheter få de upplysningar och ta del av de handlingar som revisionsnämnden anser vara behövliga för skötseln av utvärderingsuppdraget. 
En revisor har trots sekretessbestämmelserna rätt att av välfärdsområdets myndigheter och av sammanslutningar och stiftelser som hör till välfärdsområdeskoncernen få de upplysningar och ta del av de handlingar som revisorn anser vara behövliga för skötseln av sitt uppdrag. 
130 § 
Revisionsberättelsen och behandlingen av den 
Revisorerna ska för varje räkenskapsperiod avge en berättelse till välfärdsområdesfullmäktige med en redogörelse för resultaten av revisionen. Berättelsen ska också innehålla ett uttalande om huruvida bokslutet kan godkännas och ansvarsfrihet beviljas ledamöterna i det granskade organet och de redovisningsskyldiga inom organets uppgiftsområde. 
Om revisorn konstaterar att välfärdsområdets förvaltning och ekonomi har skötts i strid med lag eller fullmäktiges beslut och felet eller den skada som uppkommit inte är ringa, ska det i revisionsberättelsen riktas en anmärkning om saken mot den redovisningsskyldige. Anmärkningen kan inte riktas mot välfärdsområdesfullmäktige. 
När en anmärkning framställts i revisionsberättelsen, ska revisionsnämnden inhämta en förklaring av den som anmärkningen gäller samt välfärdsområdesstyrelsens utlåtande. Välfärdsområdesfullmäktige fattar beslut om de åtgärder som revisionsnämndens beredning, revisionsberättelsen och anmärkningarna i den föranleder. När välfärdsområdesfullmäktige godkänner bokslutet ska fullmäktige besluta om beviljande av ansvarsfrihet för de redovisningsskyldiga. 
15 kap. 
Välfärdsområdets verksamhet på marknaden 
131 § 
Välfärdsområdets verksamhet i ett konkurrensläge på marknaden 
När ett välfärdsområde sköter uppgifter enligt 6 § i ett konkurrensläge på marknaden ska det överföra uppgifterna till ett aktiebolag, ett andelslag, en förening eller en stiftelse (bolagiseringsskyldighet). 
Ett välfärdsområde sköter inte en uppgift i ett konkurrensläge på marknaden när 
1) välfärdsområdet med stöd av lag som egen verksamhet producerar tjänster för välfärdsområdets invånare och andra som välfärdsområdet enligt lag ska ordna tjänster för, 
2) uppgiften sköts i samarbete på det sätt som avses i 52 § på grundval av en lagstadgad samarbetsskyldighet eller av välfärdsområdet samlat för flera välfärdsområdens del på grundval av en lagstadgad skyldighet och tjänsterna produceras som egen verksamhet för invånarna i området i fråga och andra som det enligt lag ska ordnas tjänster för, 
3) uppgiften sköts i samarbete på det sätt som avses i 52 § och samarbetet inte behöver konkurrensutsättas enligt upphandlingslagen. 
Välfärdsområdet bedriver verksamhet i ett konkurrensläge på marknaden om det deltar i ett anbudsförfarande. 
132 § 
Undantag från bolagiseringsskyldigheten 
Trots bolagiseringsskyldigheten får välfärdsområdet sköta uppgifter enligt 131 § som egen verksamhet, om det är fråga om 
1) verksamhet som ska anses vara sporadisk eller ha små marknadseffekter, 
2) lokalrelaterade administrativa stödtjänster eller stödtjänster av teknisk natur som välfärdsområdet producerar för sin dottersammanslutning, 
3) tjänster som välfärdsområdet producerar för anknutna enheter som avses i 15 § i upphandlingslagen, 
4) uthyrning av lokaler i huvudsak för användning i välfärdsområdets egen verksamhet och till dottersammanslutningar som ingår i välfärdsområdeskoncernen eller för användning inom sådan tjänsteproduktion där välfärdsområdet har konkurrensutsatt produktionen, 
5) produktion av tjänster på grundval av anställning för dem som är anställda hos välfärdsområdet eller välfärdsområdets dottersammanslutningar, 
6) verksamhet som direkt anknyter till skyldigheten att förbereda sig för undantagsförhållanden som avses i beredskapslagen (1552/2011). 
Trots bolagiseringsskyldigheten får välfärdsområdet dessutom sköta uppgifter enligt 131 § som egen verksamhet, om det i lag uttryckligen föreskrivs att välfärdsområdet får producera tjänster för någon annan aktör. 
Vad som i 1 mom. föreskrivs om tjänster tillämpas också på försäljning av varor i ett konkurrensläge på marknaden. 
133 § 
Prissättning när välfärdsområdet bedriver verksamhet i ett konkurrensläge på marknaden 
När ett välfärdsområde i de fall som avses i 132 § bedriver verksamhet i ett konkurrensläge på marknaden ska välfärdsområdet tillämpa en marknadsmässig prissättning av verksamheten. 
134 § 
Beviljande av lån eller borgen eller annan säkerhet 
Lån eller borgen eller annan säkerhet som beviljats av välfärdsområdet får inte äventyra välfärdsområdets förmåga att svara för sina lagstadgade uppgifter. Välfärdsområdet får inte bevilja lån eller borgen eller annan säkerhet om de är förenade med en betydande ekonomisk risk. Välfärdsområdets intresse ska tryggas med tillräckliga säkerheter eller motsäkerheter. Vad som i detta moment föreskrivs om säkerheter gäller inte kapitallån enligt 12 kap. i aktiebolagslagen (624/2006) och 12 kap. i lagen om andelslag (421/2013). 
Välfärdsområdet får bevilja en sammanslutning som bedriver verksamhet i ett konkurrensläge på marknaden borgen eller annan säkerhet för en skuld eller annan förbindelse endast om sammanslutningen hör till välfärdsområdeskoncernen, om den kontrolleras av välfärdsområdena tillsammans, av ett eller flera välfärdsområden och staten tillsammans eller av ett eller flera välfärdsområden och en eller flera kommuner tillsammans. 
Välfärdsområdet får trots vad som föreskrivs i 2 mom. bevilja borgen eller annan säkerhet, om detta grundar sig på ett stödprogram eller enskilda stöd som godkänts enligt lag eller hänför sig till en skyldighet att tillhandahålla tjänster som ålagts en sammanslutning eller stiftelse. 
Välfärdsområdet ska dessutom beakta bestämmelserna i artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. 
135 § 
Fastställande av de marknadsmässiga villkoren för överlåtelsen av eller arrendeavtalet för en fastighet som ägs av välfärdsområdet 
Välfärdsområdet får överlåta eller för minst tio år arrendera ut en av välfärdsområdet ägd fastighet till någon som bedriver verksamhet i ett konkurrensläge på marknaden genom ett anbudsförfarande för vilket det inte ställs några villkor. Anbudsförfarandet ska vara öppet och tillräcklig information ska ges om det. 
Välfärdsområdet får överlåta eller för minst tio år arrendera ut en av välfärdsområdet ägd fastighet utan något sådant anbudsförfarande som avses i 1 mom., om en oberoende värderare bedömer fastighetens marknadsvärde eller marknadsmässiga arrendenivå. 
Välfärdsområdet ska dessutom beakta bestämmelserna i artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. 
136 § 
Skyldighet att tillhandahålla offentliga tjänster 
För att trygga tjänster som behövs med tanke på välfärdsområdets invånares välfärd kan välfärdsområdet ålägga en tjänsteproducent som bedriver verksamhet i ett konkurrensläge på marknaden en temporär skyldighet att tillhandahålla offentliga tjänster i sådana fall där marknaden fungerar bristfälligt. Innan skyldigheten åläggs ska välfärdsområdet reda ut om marknaden fungerar tillräckligt bra. 
Skyldigheten att tillhandahålla tjänster ska åläggas skriftligen och de centrala villkoren för produktionen av tjänsten och fastställandet av ersättningen ska anges. I fråga om de ersättningar som betalas för att trygga tjänsterna ska dessutom Europeiska kommissionens bestämmelser om statligt stöd och allmänt ekonomiskt intresse beaktas. 
Tjänsteproducenten ska väljas genom ett öppet och icke-diskriminerande förfarande. Om skyldigheten att tillhandahålla tjänster uppfyller definitionen av upphandlingskontrakt eller koncession i upphandlingslagen, ska förfarandet enligt den lagen iakttas vid valet av tjänsteproducent. 
137 § 
Tillämpning av konkurrenslagen 
I konkurrenslagen (948/2011) finns bestämmelser om separat redovisning samt om Konkurrens- och konsumentverkets rätt att ingripa när ett välfärdsområde eller en välfärdssammanslutning, eller en sammanslutning som de har bestämmande inflytande över använder förfaranden eller tillämpar verksamhetsstrukturer som strider mot konkurrenslagen. 
16 kap. 
Begäran om omprövning och välfärdsområdesbesvär 
138 § 
Tillämpning av kapitlets bestämmelser 
På begäran om omprövning och anförande av välfärdsområdesbesvär över beslut av välfärdsområdenas och välfärdssammanslutningarnas myndigheter tillämpas detta kapitel, om inte något annat föreskrivs särskilt. Om det enligt någon annan lag får sökas ändring i ett beslut genom välfärdsområdesbesvär, ska 139 § inte tillämpas. 
På begäran om omprövning Utskottet föreslår en strykning och välfärdsområdesbesvär  Slut på strykningsförslagettillämpas i övrigt vad som i förvaltningslagen Utskottet föreslår en ändring föreskrivs om begäran om omprövning Slut på ändringsförslaget och Utskottet föreslår en ändring på välfärdsområdesbesvär vad som i Slut på ändringsförslaget lagen om rättegång i förvaltningsärenden föreskrivs om Utskottet föreslår en strykning begäran om omprövning och  Slut på strykningsförslagetbesvär. 
Bestämmelser om sökande av ändring i Utskottet föreslår en strykning Statskontorets  Slut på strykningsförslagetbeslut Utskottet föreslår en ändring av en statlig myndighet Slut på ändringsförslaget finns i Utskottet föreslår en strykning 149 §. På sökande av ändring i statsrådets beslut tillämpas  Slut på strykningsförslagetlagen om rättegång i förvaltningsärendenUtskottet föreslår en ändring , om inte något annat föreskrivs nedan i denna lag Slut på ändringsförslaget
139 § 
Begäran om omprövning 
Den som är missnöjd med ett beslut av välfärdsområdesstyrelsen, en nämnd eller deras sektioner eller en myndighet som lyder under dem får begära omprövning av beslutet. Begäran om omprövning ska behandlas skyndsamt. 
Omprövning av ett beslut av välfärdsområdesstyrelsen, en nämnd eller deras sektioner eller en underlydande myndighet begärs hos organet i fråga. Omprövning av ett i 71 § 2 mom. avsett beslut av direktionen för något av välfärdsområdets affärsverk begärs hos den direktion som fattat beslutet. 
Om välfärdsområdesstyrelsen med stöd av 97 § till behandling har tagit upp ett ärende som en underlydande myndighet eller en sektion inom välfärdsområdesstyrelsen fattat beslut i, ska begäran om omprövning av beslutet behandlas av välfärdsområdesstyrelsen. 
Utskottet föreslår en strykning En begäran om omprövning av ett i 96 § 3 mom. avsett beslut av en tjänsteinnehavare ska avgöras av en i lag eller förvaltningsstadgan angiven tjänsteinnehavare, som inte får vara den tjänsteinnehavare som fattade beslutet. Slut på strykningsförslaget 
140 § 
Välfärdsområdesbesvär 
Ändring i ett beslut som fattats av välfärdsområdesfullmäktige eller av en välfärdssammanslutnings fullmäktige eller stämma eller i ett beslut som välfärdsområdesstyrelsen, en nämnd, en direktion eller en tjänsteinnehavare meddelat med anledning av en begäran om omprövning får sökas hos förvaltningsdomstolen genom välfärdsområdesbesvär. 
Besvär får anföras på den grunden att 
1) beslutet har tillkommit i oriktig ordning, 
2) den myndighet som fattat beslutet har överskridit sina befogenheter, eller 
3) beslutet annars strider mot lag. 
Den som anför besvär ska presentera de besvärsgrunder som avses i 2 mom. innan besvärstiden löper ut. 
141 § 
Beslut i fråga om vilka omprövning inte får begäras eller besvär anföras 
Omprövning får inte begäras eller välfärdsområdesbesvär anföras i fråga om beslut som endast gäller beredning eller verkställighet. 
142 § 
Rätt att begära omprövning och anföra besvär 
Omprövning får begäras och välfärdsområdesbesvär anföras av den som ett beslut avser eller vars rätt, skyldighet eller fördel direkt påverkas av beslutet (part) samt av välfärdsområdesmedlemmarna. 
I fråga om beslut som gäller uppgifter som sköts genom samarbete mellan välfärdsområden får omprövning begäras och välfärdsområdesbesvär anföras också av ett välfärdsområde som deltar i samarbetet och av dess medlemmar. 
Ändring i ett beslut med anledning av en begäran om omprövning får sökas genom välfärdsområdesbesvär endast av den som framställde begäran om omprövning. Om beslutet har ändrats med anledning av begäran om omprövning, får ändring i beslutet likväl sökas genom välfärdsområdesbesvär också av den som med stöd av 1 eller 2 mom. har rätt att anföra välfärdsområdesbesvär. 
143 § 
Tidsfrist för begäran om omprövning samt besvärstid 
En begäran om omprövning ska framställas inom 14 dagar och välfärdsområdesbesvär anföras inom 30 dagar från delfåendet av beslutet. 
144 § 
Delgivning av beslut till en part 
Beslut delges parter genom vanlig delgivning enligt 59 § i förvaltningslagen. 
145 § 
Delgivning av beslut till en välfärdsområdesmedlem 
Protokoll från välfärdsområdesfullmäktige, välfärdsområdesstyrelsen och nämnder samt välfärdssammanslutningens fullmäktige och stämma med tillhörande anvisning för begäran om omprövning eller besvärsanvisning hålls efter justeringen tillgängliga Utskottet föreslår en ändring på välfärdsområdets webbplats Slut på ändringsförslaget i det allmänna datanätet, om inte något annat följer av sekretessbestämmelserna. Om ärendet är sekretessbelagt i sin helhet, publiceras i protokollet endast ett omnämnande av att det sekretessbelagda ärendet behandlats. I protokollet publiceras endast personuppgifter som är nödvändiga med tanke på tillgången till information. De personuppgifter som ingår i protokollen ska avlägsnas från datanätet när tidsfristen för omprövningsbegäran eller besvärstiden löper ut. 
Protokoll från andra myndigheter i ett välfärdsområde och en välfärdssammanslutning än sådana som avses i 1 mom. ska på motsvarande sätt hållas offentligt tillgängliga, om myndigheten anser det vara behövligt. 
En välfärdsområdesmedlem samt ett välfärdsområde som deltar i samarbete mellan välfärdsområden och en medlem av ett sådant välfärdsområde anses ha fått del av ett beslut sju dagar efter det att protokollet gjorts tillgängligt Utskottet föreslår en ändring på välfärdsområdets webbplats Slut på ändringsförslaget i det allmänna datanätet. 
146 § 
Anvisningar för begäran om omprövning samt besvärsanvisning 
Till ett beslut i vilket begäran om omprövning får framställas ska det fogas anvisningar om hur omprövning begärs.  
Till ett beslut över vilket välfärdsområdesbesvär får anföras ska det fogas en besvärsanvisning. 
Till ett beslut i vilket begäran om omprövning inte får framställas och över vilket välfärdsområdesbesvär inte får anföras ska det fogas ett meddelande om förbud att söka ändring. I meddelandet ska det nämnas på vilken bestämmelse förbudet grundar sig. 
147 § 
Fortsatta besvär 
Förvaltningsdomstolens beslut får överklagas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen, om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. Välfärdsområdet eller välfärdssammanslutningen ska utan dröjsmål publicera ett tillkännagivande om förvaltningsdomstolens beslut Utskottet föreslår en ändring på välfärdsområdets webbplats Slut på ändringsförslaget i det allmänna datanätet, om inte något annat följer av sekretessbestämmelserna. Personuppgifter i beslutet ska avlägsnas från datanätet när besvärstiden löper ut. 
Besvärstiden räknas från den tidpunkt då tillkännagivandet om beslutet publicerades. Om beslutet har delgetts en part separat, räknas besvärstiden för partens del dock från delfåendet. 
Utskottet föreslår en strykning På välfärdsområdets rätt att anföra besvär över beslut av förvaltningsdomstolen tillämpas bestämmelserna i 109 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden.  Slut på strykningsförslagetI fråga om behörigheten att utöva välfärdsområdets besvärsrätt tillämpas vad som i 43 § i denna lag föreskrivs om att föra välfärdsområdets talan. 
148 § 
Besluts verkställbarhet 
Ett beslut får verkställas innan det har vunnit laga kraft. Verkställigheten av ett beslut får dock inte inledas, om begäran om omprövning eller anförande av besvär skulle bli meningslöst till följd av verkställigheten eller om det organ eller den tjänsteinnehavare som behandlar begäran om omprövning eller besvärsmyndigheten förbjuder verkställigheten. 
149 § 
Sökande av ändring i beslut av Statskontoret 
Omprövning får begäras av sådana beslut av Statskontoret som avses i denna lag. Bestämmelser om begäran om omprövning finns i förvaltningslagen. 
Bestämmelser om sökande av ändring i förvaltningsdomstol finns i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. 
17 kap. 
Särskilda bestämmelser 
150 § 
Beredskap för störningar och undantagsförhållanden 
Välfärdsområdet ska med beredskapsplaner och förberedelser för verksamhet i störningssituationer och under undantagsförhållanden samt genom andra åtgärder se till att dess verksamhet fortsätter så störningsfritt som möjligt vid störningar under normala förhållanden samt under undantagsförhållanden. 
151 § 
Ikraftträdande 
Bestämmelser om ikraftträdandet av denna lag utfärdas separat genom lag. 
 Slut på lagförslaget 

2. Lag om ordnande av social- och hälsovård 

I enlighet med riksdagens beslut föreskrivs: 
1 kap. 
Allmänna bestämmelser 
1 § 
Lagens syfte och tillämpningsområde 
Syftet med denna lag är att främja och upprätthålla befolkningens hälsa och välfärd samt säkerställa jämlika, samspelta och kostnadsnyttoeffektiva social- och hälsovårdstjänster i hela landet. 
Lagen tillämpas på ordnande, utveckling och styrning av samt tillsynen över den social- och hälsovård som omfattas av de i lagen om välfärdsområden (/) avsedda välfärdsområdenas organiseringsansvar, om inte något annat föreskrivs i någon annan lag. Lagens 6 § tillämpas på främjande av hälsa och välfärd i kommunerna. 
Vad som i denna lag föreskrivs om välfärdsområden tillämpas också på välfärdsområdena i landskapet Nyland (Nylands välfärdsområden) och på Helsingfors stad till de delar de ordnar social- och hälsovård i enlighet med lagen om ordnande av social- och hälsovården och räddningsväsendet i Nyland (/). På Helsingfors stad tillämpas likväl inte 7 §, 25 § 2 mom. och 26 § 1 mom. 
Vad som i 4, 5, 8—20, 22—26, 29, 30, 32 och 34—39 §, 6 och 7 kap. samt 56, 57, 59 och 61 § i denna lag föreskrivs om välfärdsområden tillämpas på den HUS-sammanslutning som avses i lagen om ordnande av social- och hälsovården och räddningsväsendet i Nyland till den del sammanslutningen ordnar hälso- och sjukvård enligt den lagen. 
2 § 
Definitioner 
I denna lag avses med 
1) social- och hälsovård de lagstadgade uppgifter och tjänster inom socialvården och hälso- och sjukvården som omfattas av ett välfärdsområdes organiseringsansvar samt främjande av hälsa och välfärd, 
2) invånare i välfärdsområdet de vars hemkommun fastställd enligt lagen om hemkommun (201/1994) ligger i välfärdsområdets område, 
3) kund invånare i välfärdsområdet och andra personer för vilka välfärdsområdet enligt lag ska ordna social- och hälsovårdstjänster, 
4) privat tjänsteproducent aktiebolag, andelslag och andra bolag samt föreningar, stiftelser och självständiga yrkesutövare som enligt avtal producerar social- och hälsovårdstjänster åt välfärdsområdet, 
5) tillsynsmyndighet regionförvaltningsverket och Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården. 
3 § 
Förhållande till annan lagstiftning 
När social- och hälsovård som avses i denna lag ordnas och produceras ska dessutom den allmänna lagstiftningen och speciallagstiftningen om social- och hälsovård iakttas. I fråga om kundens ställning och rättigheter gäller därtill vad som föreskrivs om dem i annan lagstiftning. 
Bestämmelser om finansieringen av den social- och hälsovård som välfärdsområdet ordnar finns i lagen om välfärdsområdenas finansiering (/). Bestämmelser om de kundavgifter som tas ut för social- och hälsovårdstjänster finns i lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården (734/1992). 
Bestämmelser om Helsingfors stads, Nylands välfärdsområdens och HUS-sammanslutningens organiseringsansvar inom social- och hälsovården och om ordnande av Helsingfors stads förvaltning och ekonomi och om ordnande av granskning finns i lagen om ordnande av social- och hälsovården och räddningsväsendet i Nyland. 
Bestämmelser om vilka kostnader för forsknings- och utbildningsverksamhet som välfärdsområdet ersätts för av statens medel, om förfarandet i samband med detta och om användningen av välfärdsområdets lokaler för forskning och utbildning finns i 7 kap. i hälso- och sjukvårdslagen (1326/2010), 60 a—60 c § i socialvårdslagen (1301/2014) och 52 § i socialvårdslagen (710/1982). 
4 § 
Tillgången till tjänster och tjänsternas tillgänglighet 
Välfärdsområdet ska planera och genomföra social- och hälsovården så att den till innehåll, omfattning och kvalitet svarar mot kundernas behov. Utskottet föreslår en ändring I fråga om bedömning av kundens individuella servicebehov och vårdbehov gäller särskilda bestämmelser. Slut på ändringsförslaget Tjänsterna ska tillhandahållas jämlikt, i form av samordnade tjänstehelheter och nära kunderna med beaktande av befolkningens behov i välfärdsområdet. Tjänsterna kan sammanföras i större helheter inom välfärdsområdets område när tillgången till tjänster och säkerställandet av deras kvalitet kräver specialkunnande eller dyra investeringar eller när ett ändamålsenligt, kostnadsnyttoeffektivt och effektivt tillhandahållande av tjänsterna kräver det. Bestämmelser om att sammanföra tjänster i större helheter nationellt och på grundval av avtal mellan välfärdsområden finns i 9, 36 och 39 §. 
Utskottet föreslår en ändring Välfärdsområdet ska sörja för tillgång och tillgänglighet när det gäller de social- och hälsovårdstjänster som omfattas av dess organiseringsansvar. Slut på ändringsförslaget 
5 § 
Servicespråk 
Social- och hälsovård ska i tvåspråkiga välfärdsområdens område ordnas på både finska och svenska så att kunderna blir betjänade på det språk de väljer, antingen finska eller svenska. I enspråkiga välfärdsområdens område ordnas social- och hälsovården på välfärdsområdets språk. Bestämmelser om kundens rätt att använda sitt eget språk och bli hörd och få expeditioner på finska eller svenska och om rätten till tolkning finns i språklagen (423/2003). 
Kunden har rätt att använda samiska i social- och hälsovårdstjänster som produceras i kommuner som hör till samernas hembygdsområde samt inom Lapplands välfärdsområdes område i sådanasocial- och hälsovårdstjänster som produceras endast vid verksamhetsenheter som finns utanför hembygdsområdet. Dessutom har kunden rätt att använda samiska inom Lapplands välfärdsområdes område när det gäller social- och hälsovårdstjänster producerade av verksamhetsenheter som finns utanför kommunerna i hembygdsområdet, om Lapplands välfärdsområde har hänvisat invånarna i kommunerna i hembygdsområdet att använda tjänsterna med anledning av den tillgänglighet som avses i 4 §. Bestämmelser i övrigt om rätten att använda samiska finns i samiska språklagen (1086/2003). 
Om social- eller hälsovårdspersonalen inte behärskar ett teckenspråk eller ett annat språk som kunden använder eller om kunden på grund av en funktionsnedsättning eller av någon annan orsak inte kan göra sig förstådd, ska vid tillhandahållandet av tjänster utöver vad som föreskrivs i 1 och 2 mom. tolkning ordnas och en tolk anskaffas i den mån det är möjligt. 
Vid ordnandet av social- och hälsovård ska välfärdsområdet dessutom se till att nordiska medborgare kan använda danska, finska, isländska, norska eller svenska på det sätt som avses i artikel 5 i den nordiska konventionen om socialt bistånd och sociala tjänster (FördrS 69/1996). 
6 § 
Främjande av hälsa och välfärd i kommunerna 
Kommunen ska främja invånarnas hälsa och välfärd. Kommunen bär det primära ansvaret för främjandet av hälsa och välfärd till den del denna uppgift är knuten till andra uppgifter som enligt lag ska skötas av kommunen. 
Kommunen ska i sin strategiska planering sätta upp mål för främjandet av hälsa och välfärd och fastställa åtgärder som stöder målen. Den ska i sitt beslutsfattande beakta de uppskattade konsekvenserna av sina beslut för människors hälsa och välfärd enligt befolkningsgrupp. De kommunala verksamhetsområdena ska samarbeta med varandra för att främja hälsa och välfärd. Kommunen ska utse ett organ som ska ansvara för främjandet av hälsa och välfärd. 
Kommunen ska följa kommuninvånarnas levnadsförhållanden, hälsa och välfärd och de faktorer som påverkar dessa i varje område och inom varje befolkningsgrupp. Utskottet föreslår en ändring Fullmäktige i kommunen Slut på ändringsförslaget ska årligen Utskottet föreslår en ändring lämnas Slut på ändringsförslaget en rapport om kommuninvånarnas hälsa och välfärd, de faktorer som påverkar dessa och de åtgärder som har vidtagits. Dessutom ska Utskottet föreslår en ändring det i kommunen en gång per fullmäktigeperiod utarbetas en välfärdsberättelse och välfärdsplan för fullmäktige Slut på ändringsförslaget om de frågor som nämnts ovanUtskottet föreslår en strykning  för fullmäktige utarbeta en välfärdsberättelse och välfärdsplan en gång per fullmäktigeperiod Slut på strykningsförslaget. Utskottet föreslår en ändring Kommunen Slut på ändringsförslaget ska lämna välfärdsberättelsen och välfärdsplanen till välfärdsområdet och offentliggöra den i det allmänna datanätet. 
I främjandet av hälsa och välfärd ska kommunen samarbeta med välfärdsområdet och bistå det med sin sakkunskap. Dessutom ska kommunen i främjandet av hälsa och välfärd samarbeta med andra offentliga aktörer, privata företag och allmännyttiga samfund som i kommunen utför hälso- och välfärdsfrämjande arbete. Den ska också främja goda verksamhetsförutsättningar och påverkningsmöjligheter för de organisationer som utför hälso- och välfärdsfrämjande arbete. Kommunen ska delta i de förhandlingar som avses i 7 § 4 mom. 
Utöver vad som föreskrivs ovan i denna paragraf upprättar Helsingfors stad en välfärdsberättelse och en välfärdsplan i samarbete med HUS-sammanslutningen. De andra kommunerna i landskapet Nyland ska lämna sina välfärdsberättelser och välfärdsplaner till HUS-sammanslutningen. Samtliga kommuner i landskapet Nyland ska i främjandet av hälsa och välfärd samarbeta med HUS-sammanslutningen och bistå den med sin sakkunskap. Helsingfors stad ska minst en gång om året förhandla med HUS-sammanslutningen och med andra offentliga aktörer, privata företag och allmännyttiga samfund som i kommunen arbetar för att främja hälsa och välfärd om målen, åtgärderna, samarbetet och uppföljningen i fråga om främjandet av hälsa och välfärd. 
7 § 
Främjande av hälsa och välfärd i välfärdsområdena 
Välfärdsområdet ska främja invånarnas hälsa och välfärd. Välfärdsområdet bär det primära ansvaret för främjandet av hälsa och välfärd till den del denna uppgift är knuten till andra uppgifter som enligt lag ska skötas av välfärdsområdet. 
Välfärdsområdet ska i sin strategiska planering sätta upp mål för främjandet av hälsa och välfärd och fastställa åtgärder som stöder målen. Det ska i sitt beslutsfattande beakta de uppskattade konsekvenserna av sina beslut för människors hälsa och välfärd enligt befolkningsgrupp. Välfärdsområdet ska utse ett organ som ska ansvara för främjandet av hälsa och välfärd. 
Välfärdsområdet ska följa invånarnas levnadsförhållanden, hälsa och välfärd och de faktorer som påverkar dessa i varje område och inom varje befolkningsgrupp. Utskottet föreslår en ändring Välfärdsområdesfullmäktige i välfärdsområdet ska årligen lämnas Slut på ändringsförslaget en rapport om invånarnas hälsa och välfärd, de faktorer som påverkar dessa och de åtgärder som har vidtagits. Dessutom ska Utskottet föreslår en ändring det i Slut på ändringsförslaget välfärdsområdet Utskottet föreslår en ändring en gång per fullmäktigeperiod utarbetas en regional välfärdsberättelse och välfärdsplan Slut på ändringsförslaget för fullmäktige om de frågor som nämns ovanUtskottet föreslår en strykning  utarbeta en regional välfärdsberättelse och välfärdsplan för fullmäktige en gång per fullmäktigeperiod Slut på strykningsförslaget. Välfärdsområdet utarbetar välfärdsberättelsen och välfärdsplanen i samarbete med kommunerna i sitt område. Utskottet föreslår en ändring Bestämmelser om möjligheterna för välfärdsområdets invånare och tjänsteanvändare att delta i och påverka utarbetandet av välfärdsberättelsen och välfärdsplanen finns i 29 § i lagen om välfärdsområden. Välfärdsområdet Slut på ändringsförslaget ska offentliggöra välfärdsberättelsen och välfärdsplanen i det allmänna datanätet.  
I främjandet av hälsa och välfärd ska välfärdsområdet samarbeta med kommunerna i sitt område och bistå dem med sin sakkunskap. Dessutom ska välfärdsområdet i främjandet av hälsa och välfärd samarbeta med andra offentliga aktörer, privata företag och allmännyttiga samfund som inom välfärdsområdets område utför hälso- och välfärdsfrämjande arbete. Det ska också främja goda verksamhetsförutsättningar och påverkningsmöjligheter för de organisationer som utför hälso- och välfärdsfrämjande arbete. Välfärdsområdet ska minst en gång om året förhandla med kommunerna i sitt område och med övriga ovan Utskottet föreslår en ändring i detta moment Slut på ändringsförslaget nämnda aktörer som inom välfärdsområdets område utför hälso- och välfärdsfrämjande arbete om målen, åtgärderna, samarbetet och uppföljningen i fråga om främjandet av hälsa och välfärd. 
Utöver vad som föreskrivits ovan i denna paragraf upprättar vart och ett av Nylands välfärdsområden en välfärdsberättelse och en välfärdsplan i samarbete med HUS-sammanslutningen. Nylands välfärdsområden ska även i övrigt i främjandet av hälsa och välfärd samarbeta med HUS-sammanslutningen och bistå den med sin sakkunskap. Samtliga välfärdsområden i Nyland ska också förhandla med HUS-sammanslutningen på det sätt som avses i 4 mom. 
2 kap. 
Ordnande av social- och hälsovård 
8 § 
Organiseringsansvaret för social- och hälsovården 
Välfärdsområdet svarar för ordnandet av social- och hälsovården inom sitt område och har organiseringsansvaret för invånarnas social- och hälsovård. Välfärdsområdet får ordna och själv producera social- och hälsovårdstjänster inom ett annat välfärdsområdes område endast i samarbete eller samverkan med detta välfärdsområde på det sätt som föreskrivs i 6 eller 9 § eller 8 kap. i lagen om välfärdsområden eller i 9 § eller 5 kap. i denna lag. I fråga om rättigheterna för andra än välfärdsområdets invånare att få välfärdsområdets social- och hälsovårdstjänster gäller särskilda bestämmelser. Bestämmelser om innehållet i organiseringsansvaret finns i 7 § i lagen om välfärdsområden. 
Välfärdsområdet ska ha tillräcklig kompetens, funktionsförmåga och beredskap för att kunna svara för ordnandet av social- och hälsovården, och det ska sörja för att tillgången till social- och hälsovårdstjänster motsvarar invånarnas behov under alla omständigheter. För att kunna uppfylla sitt organiseringsansvar ska välfärdsområdet ha sådan yrkesutbildad social- och hälsovårdspersonal och sådan administrationspersonal och annan personal som verksamheten kräver, förfoga över lämpliga lokaler och lämplig utrustning och ha andra behövliga förutsättningar för att sköta verksamheten. Dessutom ska välfärdsområdet ha en tillräcklig egen tjänsteproduktion för att kunna uppfylla sitt organiseringsansvar. 
För ledningen av social- och hälsovården i välfärdsområdet ska det finnas sektorsövergripande sakkunskap som stöder en helhet av högkvalitativa och säkra tjänster, samarbete mellan olika yrkesgrupper och utveckling av praxisen i vården och verksamheten. 
Bestämmelser om välfärdsområdenas egenkontroll finns i 40 §. 
9 § 
Utskottet föreslår en ändring Uppgifter Slut på ändringsförslaget som sammanförs i större helheter 
En del av Utskottet föreslår en ändring uppgifterna inom social- och hälsovården kan sammanföras Slut på ändringsförslaget i större helheter som ordnas av ett eller flera välfärdsområden, om det är nödvändigt för att säkerställa tillgången till tjänster Utskottet föreslår en ändring eller andra åtgärder Slut på ändringsförslaget och tjänsternas Utskottet föreslår en ändring eller åtgärdernas Slut på ändringsförslaget kvalitet eller tillgodoseendet av kundernas rättigheter därför att uppgifterna är krävande, aktualiseras sällan eller medför stora kostnader. Bestämmelser om de Utskottet föreslår en ändring uppgifter Slut på ändringsförslaget som sammanförs i större helheter och den arbetsfördelning som detta innebär Utskottet föreslår en ändring utfärdas separat Slut på ändringsförslaget
Ett i 1 mom. avsett välfärdsområde som har fått i uppdrag att Utskottet föreslår en ändring organisera en uppgift Slut på ändringsförslaget ansvarar för att det finns lika tillgång till Utskottet föreslår en ändring tjänster och andra åtgärder som ingår i uppgiften Slut på ändringsförslaget och beslutar hur behovet, mängden och kvaliteten i fråga om Utskottet föreslår en ändring dessa Slut på ändringsförslaget ska fastställas, hur tjänsten Utskottet föreslår en ändring eller en annan åtgärd Slut på ändringsförslaget ska produceras och produktionen övervakas och hur myndigheterna ska utöva sina befogenheter i fråga om Utskottet föreslår en ändring uppgiften Slut på ändringsförslaget. De andra välfärdsområdena har inte rätt att besluta om de tjänster Utskottet föreslår en ändring eller andra åtgärder Slut på ändringsförslaget som avses i 1 mom. och de får inte ordna eller producera Utskottet föreslår en ändring dem Slut på ändringsförslaget eller skaffa dem någon annanstans. Varje välfärdsområde svarar dock för finansieringen av sina uppgifter. 
10 § 
Samordning av tjänster för kunderna 
Välfärdsområdet ansvarar för att de social- och hälsovårdstjänster som tillhandahålls kunderna samordnas till helheter. Välfärdsområdena ska se till att sådana kunder och kundgrupper som behöver samordnade tjänster på bred basis identifieras, att social- och hälsovården samordnas och servicekedjorna och tjänstehelheterna fastställs, att social- och hälsovårdstjänsterna samordnas med välfärdsområdets övriga tjänster och att de olika producenterna använder sig av den information som finns om en kund. När välfärdsområdet sammanför tjänster i större helheter på det sätt som avses i 9 § eller avtalar om arbetsfördelningen mellan välfärdsområden på det sätt som avses i 5 kap. ska välfärdsområdet i samarbete med de andra välfärdsområdena sörja för att social- och hälsovårdstjänsterna samordnas. Välfärdsområdet ska också för sin del samordna sina social- och hälsovårdstjänster med kommunernas och statens tjänster. Dessutom ska välfärdsområdet främja samordningen av sina social- och hälsovårdstjänster med övriga aktörers tjänster. 
I fråga om välfärdsområdenas skyldighet att informera om kundens rättigheter och förmåner, ge råd rörande användningen av tjänster, bedöma individuella servicebehov Utskottet föreslår en ändring och vårdbehov Slut på ändringsförslaget och utarbeta kundspecifika social- och hälsovårdsplaner samt ge handledning i anslutning till dessa gäller särskilda bestämmelser. 
11 § 
Servicestrategi 
Välfärdsområdet ska för planeringen och styrningen av sin ekonomi och sin verksamhet som en del av sin välfärdsområdesstrategi utarbeta en servicestrategi för social- och hälsovården. I servicestrategin ska hänsyn tas till de riksomfattande mål för social- och hälsovården som avses i 22 §. 
I servicestrategin beslutar välfärdsområdet om de långsiktiga målen för den social- och hälsovård som omfattas av välfärdsområdets organiseringsansvar. I strategin sätter välfärdsområdet dessutom upp mål för hur social- och hälsovårdstjänsterna tillhandahålls med beaktande av behoven hos invånarna i välfärdsområdetUtskottet föreslår en ändring , Slut på ändringsförslaget de lokala förhållandenaUtskottet föreslår en ändring , Slut på ändringsförslaget tillgången till tjänster och tjänsternas tillgänglighet Utskottet föreslår en ändring samt kostnadsnyttoeffektiviteten Slut på ändringsförslaget.  
Utskottet föreslår en ändring Bestämmelser om möjligheterna för välfärdsområdets invånare och tjänsteanvändare att delta i och påverka utarbetandet av serviceplanen finns i 29 § i lagen om välfärdsområden. Slut på ändringsförslaget Välfärdsområdet ska offentliggöra sin servicestrategi i det allmänna datanätet. 
3 kap. 
Anskaffning av tjänster från privata tjänsteproducenter 
12 § 
Förutsättningar för anskaffning av tjänster från privata tjänsteproducenter 
Välfärdsområdena får producera social- och hälsovårdstjänster som tillhandahålls kunderna Utskottet föreslår en ändring och även annat stöd som anknyter till deras användning Slut på ändringsförslaget genom att skaffa dem från privata tjänsteproducenter på grundval av avtal, om det behövs för att sköta uppgifterna på ett ändamålsenligt sätt. Välfärdsområdet ska uppfylla sitt organiseringsansvar enligt 7 § i lagen om välfärdsområden och 8 § i denna lag och sörja för att de social- och hälsovårdstjänster som omfattas av dess organiseringsansvar tillhandahålls jämlikt också när det skaffar tjänster. De tjänster som skaffas ska till innehåll, omfattning och kvantitativ andel vara sådana att välfärdsområdet under alla omständigheter kan fullgöra sitt organiseringsansvar även när det gäller dessa tjänster. Utskottet föreslår en ändring Ett välfärdsområde får emellertid trots 8 § 2 mom. helt och hållet anskaffa de medicinska och odontologiska stödtjänsterna och tillhörande specialkompetens, om det behövs för att säkerställa kvalitet, kompetens och kostnadseffektivitet i fråga om stödtjänsterna. Slut på ändringsförslaget 
Välfärdsområdet får inte från en privat tjänsteproducent skaffa 
1) tjänster som är förenade med utövande av offentlig makt, om inte något annat föreskrivs särskilt genom lag, 
2) Utskottet föreslår en ändring individ- och familjeinriktat Slut på ändringsförslaget socialt arbete som avses i 15 § eller socialjour som avses i 29 § i socialvårdslagen, 
3) tjänster inom brådskande vård och jourtjänster som avses i 50 § i hälso- och sjukvårdslagen med undantag för den brådskande mottagningsverksamhet inom primärvården under dagtid eller kvällstid som avses i paragrafens 2 mom., eller 
4) prehospital akutsjukvård som avses i 40 § i hälso- och sjukvårdslagen, med undantag för de tjänster som avses i 40 § 1 mom. 1 och 3 punkten i den lagen Utskottet föreslår en ändring och upprätthållande av annan service enligt 2 punkten i det momentet än samlad beredskap för prehospital akutsjukvård, och inte heller uppgifter som hör till den läkare som ansvarar för den prehospitala akutsjukvården eller fältchefen, som helt och hållet ska skötas i tjänsteförhållande Slut på ändringsförslaget. 
Välfärdsområdet ska ansvara för bedömningen av servicebehovet Utskottet föreslår en ändring och vårdbehovet Slut på ändringsförslaget när det skaffar tjänster från en privat tjänsteproducent. Trots det som föreskrivs ovan får välfärdsområdet, när det skaffar tjänster inom primärvården, som en del av den vård som ges kunden låta den privata tjänsteproducenten bedöma behovet av medicinsk eller odontologisk vård och fatta vårdbeslut, utarbeta en vårdplan och skriva remiss till specialiserad sjukvård. Detsamma gäller tjänster inom den specialiserade sjukvården som kan tillhandahållas i anknytning till och har nära samband med primärvården, som inte kräver den specialiserade sjukvårdens sjukhus- eller poliklinikförhållanden och där ansvaret för vården av kunden förblir inom primärvården. Utskottet föreslår en ändring Dessutom kan ett välfärdsområde efter att på det sätt som avses i 52 § 1 mom. i hälso- och sjukvårdslagen ha bedömt en kunds vårdbehov och efter att ha tagit in en kund för sjukvård på ett sjukhus eller en annan verksamhetsenhet som tillhandahåller specialiserad sjukvård samt efter att ha utarbetat en preliminär vårdplan för varje medicinskt och odontologiskt verksamhetsområde ge en privat tjänsteproducent i uppdrag att närmare bedöma kundens vårdbehov, fatta vårdbeslut och utarbeta en närmare vårdplan för ett visst verksamhetsområde.  Slut på ändringsförslagetBestämmelser om arbetsfördelningen mellan yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården när vårdbehovet bedöms och vårdbeslut fattas finns Utskottet föreslår en strykning dessutom  Slut på strykningsförslageti lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (559/1994) och i hälso- och sjukvårdslagen. 
Den privata tjänsteproducenten svarar för att dess tjänster produceras i enlighet med lagar och avtal. Bestämmelser om privata tjänsteproducenters egenkontroll finns i 40 §. Bestämmelser om välfärdsområdets skyldighet att styra och övervaka privata tjänsteproducenter som producerar tjänster åt välfärdsområdet finns i 10 § i lagen om välfärdsområden och i 41 § i denna lag. 
Utskottet föreslår en ändring Tjänster får inte anskaffas i strid med det samarbetsavtal mellan välfärdsområden som avses i 36 §, det samarbetsavtal mellan de tvåspråkiga välfärdsområdena som avses i 39 § eller det organiseringsavtal för HUS som avses i 9 § i lagen om ordnande av social- och hälsovården och räddningsväsendet i Nyland. Bestämmelser om begränsning av välfärdsområdets beslutsrätt när det gäller anskaffning av tjänster som sammanförs i större helheter genom eller med stöd av lag finns dessutom i 9 § 2 mom. Slut på ändringsförslaget Bestämmelser om upphandlingsförfarandet när tjänster skaffas från en privat tjänsteproducent finns i lagen om offentlig upphandling och koncession (1397/2016), nedan upphandlingslagen
Utskottet föreslår en ändring Vad som i detta kapitel föreskrivs om anskaffning av social- och hälsovårdstjänster tillämpas också på sådant i 1 mom. avsett annat stöd som anknyter till användning av tjänster. Slut på ändringsförslaget (Nytt 6 mom.) 
13 § 
Användning av inhyrd arbetskraft och arbetskraft som skaffas från privata tjänsteproducenter 
Vad som föreskrivs i 12 § tillämpas också på arbetskraft som välfärdsområdet skaffar av en privat tjänsteproducent för att producera social- och hälsovårdstjänster (anskaffad arbetskraft). Ett villkor är likväl att Utskottet föreslår en ändring den Slut på ändringsförslaget aktuella Utskottet föreslår en ändring social- och hälsovårdspersonalen Slut på ändringsförslaget står under välfärdsområdets Utskottet föreslår en strykning direkta arbets Slut på strykningsförslagetledning Utskottet föreslår en ändring och övervakning på det sätt som avses i 1 kap. 7 § 3 mom. i arbetsavtalslagen (55/2001) eller på grundval av något annat avtal Slut på ändringsförslaget. När arbetskraft skaffas tillämpas 14 § 1 mom., 15 och 16 § och 18 § 2 punkten. Om en privat tjänsteproducent använder underleverantörer på det sätt som avses i 17 § tillämpas dessutom 14 § 2—9 mom. 
Vad som föreskrivs i 12 § 1—3 och 5 mom. tillämpas också på sådanUtskottet föreslår en strykning a yrkesutbildade personer inom Slut på strykningsförslaget social- och Utskottet föreslår en ändring hälsovårdspersonal Slut på ändringsförslagetUtskottet föreslår en strykning som ett välfärdsområde anlitar som inhyrd arbetskraft för att producera social- och hälsovårdstjänster och  Slut på strykningsförslagetsom inte står i arbetsavtalsförhållande till välfärdsområdet men står under välfärdsområdets Utskottet föreslår en strykning direkta arbets Slut på strykningsförslagetledning Utskottet föreslår en ändring och övervakning på det sätt som avses i 1 kap. 7 § 3 mom. i arbetsavtalslagen Slut på ändringsförslaget (inhyrd arbetskraft). När välfärdsområdet hyr in arbetskraft ska det säkerställa att inhyrd yrkesutbildad personal inom social- och hälsovården uppfyller villkoren i lagen om yrkesutbildade personer inom socialvården (817/2015) och lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvårdenUtskottet föreslår en ändring , när uppgifterna kräver det enligt de lagarna eller någon annan social- och hälsovårdslagstiftning Slut på ändringsförslaget. Vid inhyrning av arbetskraft tillämpas dessutom 15 och 16 § samt 18 § 2 punkten. 
Oberoende av 12 § 2 mom. 3 punkten får välfärdsområdet använda anskaffad och inhyrd yrkesutbildad social- och hälsovårdspersonal för att komplettera sin egen yrkesutbildade social- och hälsovårdspersonal även i sådana tjänster inom brådskande vård och jour dygnet runt som avses i 50 § i hälso- och sjukvårdslagen. Vid en jourenhet ska den anskaffade och inhyrda arbetskraftens andel inom de olika grupperna av yrkesutbildade personer i så fall vara kompletterande i förhållande till den egna personalen vid välfärdsområdets verksamhetsenheter i primärvården och den specialiserade sjukvården i det område där kunderna hänvisas till jourenheten i fråga. Anskaffad och inhyrd arbetskraft kan likväl tillfälligt eller på grund av särskilda svårigheter som sammanhänger med tillgången på arbetskraft användas vid en jourenhet också som annan än kompletterande arbetskraft, om det är nödvändigt för att säkerställa tillgången till brådskande vård och vårdens tillgänglighet med beaktande av avstånden mellan jourenheterna. 
Oberoende av 12 § 3 mom. får en läkare eller tandläkare eller, enligt vad som särskilt föreskrivs om arbetsfördelningen mellan yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården, en annan yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården som anlitats som anskaffad eller inhyrd arbetskraft, under välfärdsområdets Utskottet föreslår en ändring ledning och övervakning Slut på ändringsförslaget bedöma vårdbehovet och fatta vårdbeslut i samband med det i fråga om tjänster inom brådskande vård och jour dygnet runt som avses i 50 § i hälso- och sjukvårdslagen samt bedöma vårdbehovet och fatta vårdbeslut i samband med det i fråga om tjänster inom den specialiserade sjukvården till en kund som tagits in på sjukhus. Om vårdens brådskande karaktär eller något annat vägande skäl som sammanhänger med tillgången på vård kräver det får en läkare eller tandläkare som anskaffad eller inhyrd arbetskraft, efter beslut av välfärdsområdet och enligt välfärdsområdets anvisningar Utskottet föreslår en ändring på de sätt Slut på ändringsförslaget som avses i 52 § Utskottet föreslår en ändring 1 mom. Slut på ändringsförslaget i hälso- och sjukvårdslagen Utskottet föreslår en ändring bedöma en kunds vårdbehov och ta in kunden Slut på ändringsförslaget för sjukvård på ett sjukhus eller en annan verksamhetsenhet som tillhandahåller specialiserad sjukvård. Utskottet föreslår en ändring Välfärdsområdet kan i så fall emellertid Slut på ändringsförslaget på nytt Utskottet föreslår en ändring bedöma behovet av intagning till specialiserad sjukvård Slut på ändringsförslaget
Om välfärdsområdet använder anskaffad eller inhyrd arbetskraft på grunder som avses i 3 mom. på annat sätt än som kompletterande arbetskraft ska välfärdsområdet underrätta social- och hälsovårdsministeriet och regionförvaltningsverket om saken. 
14 § 
Krav på privata tjänsteproducenter 
Privata tjänsteproducenter som ett välfärdsområde skaffar tjänster från på det sätt som avses i 12 § ska uppfylla de krav som anges i lagen om privat hälso- och sjukvård (152/1990) och lagen om privat socialservice (922/2011). 
En privat tjänsteproducent ska ha tillräcklig kompetens med hänsyn till innehållet i och omfånget av de tjänster som välfärdsområdet skaffar, ha den yrkesutbildade personal inom social- och hälsovården som verksamheten förutsätter samt även annars ha tillräckliga verksamhetsförutsättningar. Tjänsteproducenten ska vara tillräckligt solvent för att kunna sörja för verksamheten och dess kontinuitet och fullgöra sina lagstadgade skyldigheter. Tjänsteproducenten ska utse en ansvarsperson som svarar för verksamheten och tillräckligt många ansvarspersoner för de olika funktionerna med hänsyn till verksamhetens art och omfattning. Den ansvarsperson som svarar för verksamheten har till uppgift att säkerställa att kraven i denna lag och de avtalsförpliktelser som avses i 15 § uppfylls i praktiken i den privata tjänsteproducentens verksamhet. Den ansvarsperson som svarar för en funktion ska inom sitt ansvarsområde se till att de uppgifter som omfattas av avtalet sköts i enlighet med lag på det praktiska planet. 
När ett välfärdsområde skaffar tjänster från en privat tjänsteproducent ska välfärdsområdet säkerställa att det inte under de senaste tre åren har konstaterats allvarliga eller upprepade brister i klient- och patientsäkerheten i tjänsteproducentens tidigare verksamhet eller, om sådana brister har förekommit, att tillsynsmyndighetens tidigare anmärkningar och förelägganden har lett till att bristerna i verksamheten korrigerats och missförhållandena avhjälpts. 
Den privata tjänsteproducenten får inte vara försatt i konkurs. Om tjänsteproducenten är en enskild person, ska denne vara myndig. Personens handlingsbehörighet får inte vara begränsad, och personen får inte vara belagd med näringsförbud. 
En privat tjänsteproducent ska inte anses uppfylla kraven på solvens i 2 mom. om tjänsteproducenten på ett sätt som äventyrar dess tillförlitlighet 
1) i betydande grad eller upprepade gånger har underlåtit att betala skatter eller andra offentliga avgifter eller utövat bestämmande inflytande i en juridisk person som på motsvarande sätt har underlåtit att betala skatter eller andra offentliga avgifter under de tre senaste åren, 
2) enligt en utmätning eller någon annan utredning inte bara tillfälligt är oförmögen att svara för sina skulder. 
Vad som i 4 och 5 mom. föreskrivs om privata tjänsteproducenter gäller också den som genom ägande, avtal eller andra arrangemang utövar bestämmande inflytande för en privat tjänsteproducents räkning. 
I de situationer som avses i 3—5 mom. ska den privata tjänsteproducenten dock ges möjlighet att visa att det inte finns några hinder för dess verksamhet som privat tjänsteproducent. 
Vid anskaffning kan utöver 2—5 mom. även de lämplighetskrav som anges i 81 § 1 mom. i upphandlingslagen tillämpas. 
De krav på privata tjänsteproducenter som anges i denna paragraf ska också tillämpas på sådana underleverantörer till privata tjänsteproducenter som avses i 17 §. 
15 § 
Avtalsvillkor för tjänster som skaffas och beredskap när avtalet upphör 
När ett välfärdsområde skaffar tjänster på basis av avtal på det sätt som avses i 12 § ska välfärdsområdet säkerställa att det kan uppfylla sitt ansvar enligt 8 § och sörja för kontinuiteten i tjänsterna så länge avtalet är i kraft och när avtalet upphör att gälla och även vid eventuella avtalsbrott eller störningar i avtalets fullgörande och andra störningssituationer eller undantagsförhållanden. 
I ett avtal mellan ett välfärdsområde och en privat tjänsteproducent ska parterna åtminstone komma överens om 
1) genomförande av innehåll, kvantitet och kvalitet för de tjänster som skaffas, 
2) praktiska arrangemang genom vilka välfärdsområdet sköter den styrning och tillsyn som ingår i dess organiseringsansvar, 
3) krav som gäller den privata tjänsteproducentens solvens, 
4) förfaranden vid eventuell användning av underleverantörer samt hur välfärdsområdet ska ge sitt bifall till användning av underleverantörer, 
5) beredskapen och hanteringen av verksamhetens kontinuitet i störningssituationer och under undantagsförhållanden, 
6) sänkning av en avtalsenlig ersättning eller inställning av betalningen av den om den privata tjänsteproducenten gör sig skyldig till fel, 
7) uppsägning och hävning av avtalet, och 
8) beredskapen och hanteringen av verksamhetens kontinuitet när avtalet upphör att gälla och vid avtalsbrott och störningar i avtalets fullgörande. 
16 § 
Motivering av beslut om anskaffning av tjänster 
Utöver vad som föreskrivs i 123 § i upphandlingslagen och i 45 § i förvaltningslagen (434/2003) ska ett beslut av välfärdsområdet om att skaffa tjänster som avses i 12 § innehålla motiveringar om att förutsättningarna enligt 12 § för anskaffning av tjänster uppfylls och om hur välfärdsområdet vid anskaffningen av tjänsterna förmår uppfylla sitt organiseringsansvar enligt 8 §. Av motiveringarna ska det dessutom framgå hur välfärdsområdet har skött sina skyldigheter enligt 15 §. 
17 § 
Privata tjänsteproducenters anlitande av underleverantörer 
Privata tjänsteproducenter som producerar social- och hälsovårdstjänster åt ett välfärdsområde på det sätt som avses i 12 § kan av underleverantörer skaffa social- och hälsovårdstjänster som kompletterar den egna verksamheten eller arbetskraft som kompletterar den egna social- och hälsovårdspersonalen. Tjänsteproducenten får dock skaffa sådana tjänster av underleverantörer bara om det har avtalat om detta med välfärdsområdet i enlighet med 15 § 2 mom. Dessutom krävs det att den privata tjänsteproducenten underrättar välfärdsområdet om de underleverantörer som den ämnar anlita och visar att dessa uppfyller de krav som anges i 14 § samt att välfärdsområdet godkänner att dessa underleverantörer anlitas. 
När en privat tjänsteproducent skaffar tjänster från en underleverantör ska tjänsteproducenten se till att såväl tjänsteproducenten själv som underleverantören uppfyller kraven i 14 §. Tjänsteproducenten har ett helhetsansvar för de tjänster som den producerar och svarar för de tjänster som underleverantören tillhandahåller de enskilda kunderna. 
En privat tjänsteproducent ansvarar för sin del för styrningen av och tillsynen över sina underleverantörer. I anknytning till detta är den privata tjänsteproducenten skyldig att se till att de tjänster som underleverantören producerar uppfyller kraven i lagstiftningen och de villkor som välfärdsområdet ställer på tjänsteproducenten och att underleverantören följer välfärdsområdets anvisningar. 
Bestämmelser om välfärdsområdets skyldighet att styra och övervaka underleverantörer till privata tjänsteproducenter som producerar tjänster åt välfärdsområdet finns i 10 § i lagen om välfärdsområden och i 41 § i denna lag. 
18 § 
Privata tjänsteproducenters skyldigheter 
Privata tjänsteproducenter och deras underleverantörer ska i sin verksamhet enligt denna lag 
1) iaktta de lagstadgade krav på innehåll och kvalitet som gäller för offentliga social- och hälsovårdstjänster, 
2) iaktta avtalet om produktion av tjänsten, 
3) följa de anvisningar som välfärdsområdet gett den privata tjänsteproducenten med stöd av sitt organiseringsansvar, 
4) säkerställa att de allmänna förvaltningslagar som nämns i 19 § iakttas i de tjänster som de producerar, och 
5) beakta de av välfärdsområdet fastställda tjänstehelheter och servicekedjor som avses i 10 § och ingå i ett sådant samarbete med välfärdsområdet och andra tjänsteproducenter som genomförandet av integrationen kräver. 
19 § 
Tillämpning av allmänna förvaltningslagar på privata tjänsteproducenters verksamhet 
En privat tjänsteproducent och dess underleverantörer ska i verksamhet som omfattas av denna lag iaktta förvaltningslagen, lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet (13/2003), språklagen, samiska språklagen och teckenspråkslagen (359/2015), om inte något annat föreskrivs i denna lag eller någon annan lag. Dessutom ska tjänsteproducenten och underleverantörerna i sådan verksamhet iaktta vad som i lagen om de språkkunskaper som krävs av offentligt anställda (424/2003) föreskrivs om verksamheten hos en myndighet som avses i 1 § 1 mom. i den lagen, om inte något annat föreskrivs i denna lag eller någon annan lag. 
Bestämmelser om handlingars offentlighet finns i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999), nedan offentlighetslagen. Även handlingar som har upprättats av eller inkommit till en privat tjänsteproducents underleverantör i verksamhet enligt denna lag tillhör välfärdsområdet och är sådana handlingar enligt 5 § 2 mom. i offentlighetslagen som har blivit upprättade på uppdrag av en myndighet eller inkommit till följd av ett uppdrag av en myndighet. 
Bestämmelser om ordnande av informationshanteringen, informationssäkerhet, elektronisk överföring av informationsmaterial, ärendehantering och informationshantering i samband med tjänsteproduktion finns i lagen om informationshantering inom den offentliga förvaltningen (906/2019). Bestämmelser om de digitala tjänsternas tillgänglighet och om digitala tjänster som myndigheterna ordnar för allmänheten finns i lagen om tillhandahållande av digitala tjänster (306/2019). 
20 § 
Straffrättsligt tjänsteansvar och skadeståndsansvar 
På anställda hos en privat tjänsteproducent som producerar social- och hälsovårdstjänster åt ett välfärdsområde på det sätt som avses i 12 § och hos tjänsteproducentens underleverantörer samt på anskaffade och inhyrda arbetstagare som avses i 13 § tillämpas bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar i 40 kap. Utskottet föreslår en ändring 1—3, 5, 7, 8, 9 och 10 Slut på ändringsförslaget i strafflagen (39/1889)Utskottet föreslår en ändring , med undantag av avsättningspåföljden, Slut på ändringsförslaget när de sköter offentliga förvaltningsuppgifter som ingår i de tjänster som avses i 12 §. 
Vad som föreskrivs i 1 mom. tillämpas också på medlemmar i de lagstadgade organen och ledningen för sammanslutningar, stiftelser och andra juridiska personer som avses i 1 mom. och på självständiga yrkesutövare när de sköter offentliga förvaltningsuppgifter som ingår i de tjänster som avses i 12 §. 
Bestämmelser om skadeståndsansvar finns i skadeståndslagen (412/1974). 
4 kap. 
Styrning, planering och utveckling 
21 § 
Allmän styrning, planering och utveckling 
Den allmänna styrningen, planeringen, utvecklingen och tillsynen av social- och hälsovården ankommer på social- och hälsovårdsministeriet. Social- och hälsovårdsministeriet svarar för den riksomfattande social- och hälsopolitiken och beredningen av de riksomfattande målen för social- och hälsovården och för att dessa beaktas i styrningen av välfärdsområdenas verksamhet. 
22 § 
Riksomfattande mål för ordnandet av social- och hälsovård 
Statsrådet fastställer vart fjärde år riksomfattande strategiska mål för ordnandet av en jämlik, högklassig och kostnadsnyttoeffektiv social- och hälsovård (riksomfattande mål för social- och hälsovården). Målen ska basera sig på social- och hälsovårdsministeriets i 31 § avsedda redogörelse och eventuella andra uppföljningsdata som avser befolkningens hälsa och välfärd och social- och hälsovårdens verksamhet och ekonomi. I målen ska hänsyn dessutom tas till statsrådets finanspolitiska mål för den offentliga ekonomin. 
De riksomfattande målen för social- och hälsovården ska omfatta 
1) mål som tryggar en jämlik social- och hälsovård och som inom social- och hälsovården säkerställer verkningsfullheten, samordningen av tjänster och de språkliga rättigheterna samt främjar jämställdheten mellan könen, 
2) mål för främjandet av hälsa och välfärd samt för samarbetet mellan välfärdsområden, kommuner och andra aktörer i detta främjande, 
3) mål för Utskottet föreslår en ändring social- och hälsovårdens utbildnings-, forsknings-, utvecklings- och innovationsverksamhet och Slut på ändringsförslaget utvecklandet av social- och Utskottet föreslår en ändring hälsovårdens Slut på ändringsförslaget informationshantering, 
4) mål för samarbetet och arbetsfördelningen mellan välfärdsområdena och mellan samarbetsområdena för social- och hälsovården, 
5) mål för att öka produktiviteten och kostnadsnyttoeffektiviteten inom social- och hälsovården, 
6) allmänna riktlinjer för investeringar i social- och hälsovården, och 
7) mål för att genomföra beredskap och förberedelser på regional och nationell nivå. 
De riksomfattande målen för social- och hälsovården kan gälla även annat som behövs för att utveckla social- och hälsovården. 
Social- och hälsovårdsministeriet ska årligen följa och bedöma hur de riksomfattande målen för social- och hälsovården har förverkligats. Målen ska ändras vid behov. Ändringen kan basera sig på förslag från ett eller flera välfärdsområden eller på initiativ från social- och hälsovårdsministeriet eller finansministeriet. 
23 § 
Delegationen för social- och hälsovård 
I anslutning till social- och hälsovårdsministeriet finns det en delegation för social- och hälsovård. Dess uppgift är att 
1) förutse, följa och bedöma servicesystemet och kostnaderna inom social- och hälsovården och utvecklingen av hälsan och välfärden inom olika befolkningsgrupper, 
2) lägga fram förslag till riksomfattande mål för social- och hälsovården och behandla i 22 § 4 mom. avsedda initiativ från ministerierna och förslag från välfärdsområdena om att ändra målen, 
3) främja uppnåendet av de riksomfattande målen för social- och hälsovården, 
4) behandla behoven att utveckla lagstiftningen om välfärdsområdenas social- och hälsovård och andra utvecklingsbehov inom social- och hälsovården, 
5) behandla andra principiellt viktiga och vittsyftande statliga åtgärder som rör välfärdsområdenas social- och hälsovårdsverksamhet, 
6) behandla den inre arbetsfördelningen och samarbetet inom samarbetsområdena för social- och hälsovården samt främja samarbetet mellan samarbetsområdena. 
Statsrådet tillsätter delegationen för fyra år i sänder. I delegationen ingår representanter för välfärdsområdena samt för social- och hälsovårdsministeriet och övriga ministerier som ansvarar för styrningen av välfärdsområdena i deras uppgifter. 
Närmare bestämmelser om delegationens uppgifter, sammansättning och sektioner får utfärdas genom förordning av statsrådet. 
24 § 
Social- och hälsovårdsministeriets förhandlingar med välfärdsområdena 
Social- och hälsovårdsministeriet förhandlar årligen separat med varje välfärdsområde om genomförandet av de uppgifter inom social- och hälsovården som omfattas av välfärdsområdets organiseringsansvar. Finansministeriet deltar i förhandlingarna. Syftet med förhandlingarna är att granska en gemensam lägesbild och på strategisk nivå styra välfärdsområdet i dess organiseringsuppdrag med särskild hänsyn till de riksomfattande mål för social- och hälsovården som avses i 22 § samt att främja samarbetet mellan ministerierna och välfärdsområdet. 
I förhandlingarna följer man upp och bedömer hur välfärdsområdets organiseringsansvar har uppfyllts. Man behandlar välfärdsområdets mål för ordnandet av social- och hälsovård samt åtgärder som stöder målen. Social- och hälsovårdsministeriet och finansministeriet kan vid behov ge välfärdsområdet åtgärdsrekommendationer rörande ordnandet. 
I förhandlingarna behandlas följande sakkomplex: 
1) bedömning och prognostisering av behovet av och dimensioneringen på tjänster och andra åtgärder, 
2) jämlikheten i social- och hälsovårdstjänsterna samt tjänsternas ändamålsenlighet och tillräcklighet, 
3) främjandet av befolkningens hälsa och välfärd och samarbetet med kommunerna och andra aktörer kring detta och andra uppgifter, 
4) produktiviteten och kostnadsnyttoeffektiviteten i social- och hälsovården samt kostnadsutvecklingen och finansieringens tillräcklighet i välfärdsområdet, 
5) tillräcklig personal, kompetens, funktionsförmåga, beredskap och egen tjänsteproduktion som krävs för fullgörande av organiseringsansvaret, 
6) investeringarna i social- och hälsovården och välfärdsområdets preliminära förslag till investeringsplan enligt 16 § i lagen om välfärdsområden, 
7) informationshanteringen inom social- och hälsovården, 
8) verkställigheten av Utskottet föreslår en ändring samarbetsavtal enligt 36 och 39 § Slut på ändringsförslaget samt Utskottet föreslår en ändring välfärdsområdets övriga Slut på ändringsförslaget arbetsfördelningUtskottet föreslår en strykning en mellan välfärdsområdena Slut på strykningsförslaget och samarbetet med andra välfärdsområden, 
9) välfärdsområdets egenkontroll i social- och hälsovården, och 
10) enligt behov andra än i 1—9 punkten avsedda frågor som anknyter till ordnandet av social- och hälsovården. 
Vid uppföljningen och bedömningen av hur välfärdsområdets organiseringsansvar har genomförts ska särskild hänsyn tas till hur välfärdsområdets strategiska mål har uppnåtts samt till de frågor som behandlats vid närmast föregående förhandlingar. Härvid används välfärdsområdets årliga redogörelse enligt 29 § 2 mom. och den välfärdsområdesspecifika expertbedömning enligt 30 § som gjorts vid Institutet för hälsa och välfärd. 
Social- och hälsovårdsministeriet utarbetar i samarbete med välfärdsområdet ett dokument om förhandlingarna. I dokumentet antecknas vilka frågor som har behandlats, vad parterna har kommit fram till samt ministeriernas eventuella åtgärdsrekommendationer. Dokumentet offentliggörs i det allmänna datanätet. 
Vad som ovan i denna paragraf föreskrivs om välfärdsområden tillämpas också på HUS-sammanslutningen till den del den ordnar hälso- och sjukvård. I förhandlingarna med HUS-sammanslutningen deltar även Nylands välfärdsområden och Helsingfors stad. 
25 § 
Investeringsplanens delplan för social- och hälsovård 
Bestämmelser om välfärdsområdets skyldighet att utarbeta en investeringsplan finns i 16 § i lagen om välfärdsområden. Utöver vad som föreskrivs i den paragrafen ska den del av välfärdsområdets investeringsplan som gäller social- och hälsovården (delplan för social- och hälsovården) grunda sig på de riksomfattande mål för social- och hälsovården som avses i 22 § i denna lag och på befolkningens behov av service. Välfärdsområdet ska i delplanen för social- och hälsovården välja in de investeringar som är viktigast med tanke på ordnandet av social- och hälsovården och de avtal som motsvarar sådana investeringar, och i delplanen ska det bedömas vilken inverkan de i delplanen ingående åtgärderna har på jämlikheten, kvaliteten och kostnadsnyttoeffektiviteten inom social- och hälsovården i välfärdsområdet. I delplanen för social- och hälsovården ska hänsyn tas till det samarbetsavtal mellan välfärdsområden som avses i 36 §. 
Ett välfärdsområde får verkställa en social- och hälsovårdsinvestering eller ett avtal som motsvarar en social- och hälsovårdsinvestering eller en överlåtelse av en lokal, fastighet eller annan tillgång för social- och hälsovård med lång verkningstid bara om den ingår i den delplan för social- och hälsovården för den första räkenskapsperioden som godkänts av social- och hälsovårdsministeriet på det sätt som anges i 26 §. Välfärdsområdet ska genom ägarstyrning enligt 48 § i lagen om välfärdsområden se till att den i 4 § 1 mom. i den lagen avsedda välfärdsområdeskoncernens social- och hälsovårdsinvesteringar, avtal som motsvarar social- och hälsovårdsinvesteringar eller överlåtelser av tillgångar för social- och hälsovård med lång verkningstid inte strider mot den godkända delplanen för social- och hälsovården. Detta moment tillämpas inte på Helsingfors stad. 
26 § 
Förfarandet vid godkännande av en investeringsplan 
Bestämmelser om välfärdsområdets skyldighet att varje kalenderår lämna social- och hälsovårdsministeriet, inrikesministeriet och finansministeriet ett förslag till investeringsplan finns i 16 § i lagen om välfärdsområden. Social- och hälsovårdsministeriet avslår välfärdsområdets förslag till investeringsplan om det strider mot välfärdsområdets fullmakt att uppta lån enligt 15 § i lagen om välfärdsområden. Välfärdsområdet ska då utan dröjsmål lämna social- och hälsovårdsministeriet, inrikesministeriet och finansministeriet ett korrigerat förslag. Detta moment tillämpas inte på Helsingfors stad. 
Om social- och hälsovårdsministeriet inte med stöd av 1 mom. avslår välfärdsområdets förslag till investeringsplan, fattar ministeriet beslut om godkännande av den delplan för social- och hälsovården som ingår i förslaget. Social- och hälsovårdsministeriet kan låta bli att godkänna delplanen för social- och hälsovården, om 
1) det i delplanen inte har anvisats finansiering för alla investeringar och avtal som motsvarar investeringar som ingår i den, 
2) delplanen strider mot det samarbetsavtal mellan välfärdsområden som avses i 36 §, 
3) det i delplanen ingår en till sina effekter vittsyftande eller ekonomiskt betydande investering eller ett avtal som motsvarar en sådan investering som uppenbart kan genomföras på ett kostnadseffektivare sätt som ett samarbete mellan välfärdsområdena, eller 
4) det i delplanen ingår en till sina effekter vittsyftande eller ekonomiskt betydande investering eller ett avtal som motsvarar en sådan investering eller en till sina effekter vittsyftande eller ekonomiskt betydande överlåtelse som uppenbart inte främjar ett kostnadsnyttoeffektivt ordnande av social- och hälsovården. 
När social- och hälsovårdsministeriet beslutar om att godkänna delplanen för social- och hälsovården bedömer ministeriet om kriterierna i 2 mom. 1—4 punkten är uppfyllda endast i fråga om den första räkenskapsperioden för delplanen. Med en till sina effekter vittsyftande investering eller ett avtal som motsvarar en sådan investering eller en till sina effekter vittsyftande överlåtelse avses ett projekt Utskottet föreslår en ändring som har långvariga och betydande konsekvenser på sättet att genomföra social- och hälsovården och på tillgången till tjänster, tjänsternas tillgänglighet och kvaliteten på tjänsterna i välfärdsområdet eller Slut på ändringsförslaget som på ett väsentligt sätt skulle påverka arbetsfördelningen Utskottet föreslår en ändring eller samarbetet Slut på ändringsförslaget mellan välfärdsområdenaUtskottet föreslår en strykning  eller som annars skulle ha långvariga eller geografiskt omfattande konsekvenser för social- och hälsovården i välfärdsområdet Slut på strykningsförslaget. Med en ekonomiskt betydande investering eller ett avtal som motsvarar en sådan investering eller en ekonomiskt betydande överlåtelse avses ett projekt Utskottet föreslår en ändring eller en del av ett projekt Slut på ändringsförslaget som på ett väsentligt sätt skulle påverka välfärdsområdets ekonomi på lång sikt Utskottet föreslår en ändring genom att inverka på välfärdsområdets möjligheter att genomföra andra social- och hälsovårdsprojekt eller att ordna de social- och hälsovårdstjänster som motsvarar befolkningens behov Slut på ändringsförslaget
Om social- och hälsovårdsministeriet inte avslår välfärdsområdets förslag till investeringsplan med stöd av 1 mom. fattar inrikesministeriet beslut om godkännandet av den del av investeringsplanen som gäller räddningsväsendet (delplan för räddningsväsendet) på det sätt som anges närmare i 11 § i lagen om ordnande av räddningsväsendet (/). 
Om ministeriet i fråga på grundval av 2 mom. eller 11 § i lagen om ordnande av räddningsväsendet låter bli att godkänna den delplan för social- och hälsovården eller delplan för räddningsväsendet som ingår i förslaget till investeringsplan, ska välfärdsområdet utan dröjsmål till social- och hälsovårdsministeriet, inrikesministeriet och finansministeriet lämna in ett förslag som ersätter den delplan som inte godkändes. Ett nytt förslag till delplan kan, utom när det gäller Helsingfors stad, godkännas bara om beloppet av välfärdsområdets långfristiga lån i delplanen är högst lika stort som i den delplan som inte godkändes. På godkännandet av förslaget tillämpas i övrigt 2 och 4 mom. 
Om det berörda ministeriet på grundval av 2 mom. eller 11 § i lagen om ordnande av räddningsväsendet låter bli att godkänna den delplan för social- och hälsovården eller delplan för räddningsväsendet som ingår i förslaget till investeringsplan, får välfärdsområdet med avvikelse från 5 mom. till social- och hälsovårdsministeriet, inrikesministeriet och finansministeriet lämna in ett helt nytt förslag till investeringsplan. 
27 § 
Social- och hälsovårdsministeriets initiativ om att inleda ett utvärderingsförfarande i ett välfärdsområde 
Social- och hälsovårdsministeriet kan lämna initiativ till finansministeriet om att inleda ett utvärderingsförfarande i ett välfärdsområde enligt 122 § i lagen om välfärdsområden, om det har kommit fram att välfärdsområdets förmåga att ordna social- och hälsovård uppenbart är äventyrad och detta inte är tillfälligt. Social- och hälsovårdsministeriet underrättar välfärdsområdet om att initiativet har lämnats. 
När det bedöms om välfärdsområdets förmåga att ordna social- och hälsovård uppenbart är äventyrad används följande bedömningsgrunder: 
1) jämlikheten i social- och hälsovården eller social- och hälsovårdens tillräcklighet är äventyrad, 
2) kvaliteten på social- och hälsovården tryggar inte klient- eller patientsäkerheten i enlighet med bestämmelserna, 
3) de behovsstandardiserade social- och hälsovårdskostnaderna per invånare eller deras utveckling äventyrar en jämlik och tillräcklig tillgång på social- och hälsovård, 
4) välfärdsområdet har inte den personal, kompetens, funktionsförmåga, beredskap eller egna tjänsteproduktion som ordnandet av social- och hälsovård kräver, 
5) välfärdsområdets förmåga att ordna social- och hälsovård har äventyrats allvarligt av någon annan orsak än de som avses i 1—4 punkten. 
Social- och hälsovårdsministeriet kan lämna initiativ som avses 1 mom., om välfärdsområdets förmåga att ordna social- och hälsovård på grundval av uppgifter i expertbedömningar från Institutet för hälsa och välfärd uppenbart är äventyrad under minst två av tre på varandra följande kalenderår med beaktande av hur samtliga välfärdsområden presterar enligt de bedömningsgrunder som anges i 2 mom. 
28 § 
Social- och hälsovårdsministeriets initiativ om att bevilja ett välfärdsområde tilläggsfinansiering 
Social- och hälsovårdsministeriet kan lägga fram ett initiativ om att ett välfärdsområde ska beviljas sådan tilläggsfinansiering som avses i 11 § i lagen om välfärdsområdenas finansiering och om villkoren för tilläggsfinansieringen på det sätt som anges i 26 § i den lagen. 
29 § 
Välfärdsområdets skyldighet att följa och utvärdera social- och hälsovården 
Välfärdsområdet ska inom sitt område följa befolkningens hälsa och välfärd enligt befolkningsgrupp, behovet av den social- och hälsovård som välfärdsområdet ordnar samt tillgången och kvaliteteten på vården, vårdens verkningsfullhet, jämlikheten i vården, samordningen av kundernas tjänster, kostnaderna för vården och produktiviteten i vården. Välfärdsområdet ska jämföra denna information med motsvarande information för övriga välfärdsområden. Välfärdsområdet ska använda informationen i informationsledningen av den hälso- och sjukvård som omfattas av välfärdsområdets organiseringsansvar som stöd för styrningen, ledningen och beslutsfattandet i fråga om verksamheten, produktionen och ekonomin. 
Välfärdsområdet ska på grundval av den information som avses i 1 mom. årligen utarbeta en redogörelse för social- och hälsovården i välfärdsområdet och för välfärdsområdets ekonomiska läge. I redogörelsen ska välfärdsområdet beskriva och bedöma på vilket sätt välfärdsområdet vid ordnandet av social- och hälsovården har beaktat de riksomfattande mål för social- och hälsovården som avses i 22 § och de åtgärdsrekommendationer som social- och hälsovårdsministeriet och finansministeriet eventuellt har gett i de årliga förhandlingar som avses i 24 §. Dessutom ska välfärdsområdet beskriva och bedöma välfärdsområdets strategiska mål och de åtgärder som stöder dessa samt hur målen har uppnåtts. Därtill ska redogörelsen innehålla välfärdsområdets preliminära förslag till den investeringsplan som avses i 16 § i lagen om välfärdsområden. Utskottet föreslår en ändring Välfärdsområdet ska ge in redogörelsen till Institutet för hälsa och välfärd och till social- och hälsovårdsministeriet och offentliggöra det Slut på ändringsförslaget i det allmänna datanätet. 
De privata tjänsteproducenter som producerar tjänster åt välfärdsområdet ska på välfärdsområdets begäran, trots tystnadsplikten ge välfärdsområdet tillgång till information som är nödvändig för den uppföljning som avses i 1 mom. De uppgifter som lämnas ut får inte innehålla personuppgifter. Bestämmelser om välfärdsområdets rätt att, trots tystnadsplikten, för detta syfte på ett identifierbart sätt behandla och samköra kunduppgifter som är införda i dess egna register finns i 41 § 1 mom. i lagen om sekundär användning av personuppgifter inom social- och hälsovården (552/2019). 
Information som avses i 1 mom. ska överensstämma med de informationsinnehåll och informationsstrukturer som Institutet för hälsa och välfärd har fastställt. Genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet får det utfärdas bestämmelser om minimiinformationsinnehållet i den uppföljning som avses i 1 mom., inbegripet minimiinformationsinnehållet i den välfärdsberättelse och välfärdsplan som avses i 6 och 7 §. Genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet får det dessutom utfärdas närmare bestämmelser om de uppgifter som ska ingå i den redogörelse som avses i 2 mom. och om tidsplanen för utarbetandet av redogörelsen och tidpunkten då den ska lämnas Utskottet föreslår en ändring till Institutet för hälsa och välfärd och Slut på ändringsförslaget till social- och hälsovårdsministeriet. 
30 § 
Institutet för hälsa och välfärds expertbedömningar 
Institutet för hälsa och välfärd utarbetar årligen en expertbedömning av hur social- och hälsovården har ordnats i hela landet, i samarbetsområdena för social- och hälsovården och i välfärdsområdena. I expertbedömningarna granskas befolkningens tillstånd i fråga om hälsa och välfärd enligt befolkningsgrupp, hur behovet av och tillgången på social- och hälsovård, vårdens kvalitet, verkningsfullhet och jämlikhet har utvecklats och väntas utvecklas framöver, hur samordningen av kundernas tjänster har genomförts, behoven och effekterna av investeringar i social- och hälsovården samt kostnaderna, kostnadsutvecklingen och produktiviteten i social- och hälsovården. Där ska dessutom bedömas åtgärder som det är nödvändigt att genomföra i välfärdsområdet med hänsyn till kostnadshanteringen eller av någon annan anledning för att ändamålsenligheten, tillgången, kvaliteten, verkningsfullheten och jämlikheten samt samordningen av kundernas tjänster i social- och hälsovården ska kunna tryggas genom statlig och annan intern finansiering. Utskottet föreslår en ändring Institutet för hälsa och välfärd ska ge in expertbedömningarna till social- och hälsovårdsministeriet och offentliggör dem Slut på ändringsförslaget i det allmänna datanätet. 
För utarbetandet av expertbedömningarna ska Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården och regionförvaltningsverken årligen vart för sig utifrån de uppgifter som erhållits i samband med tillsynen över social- och hälsovården upprätta en redogörelse för jämlikheten i social- och hälsovården i välfärdsområdena. Utskottet föreslår en ändring Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården och regionförvaltningsverken ska ge in redogörelsen till Institutet för hälsa och välfärd och till social- och hälsovårdsministeriet.  Slut på ändringsförslagetNär Institutet för hälsa och välfärd utarbetar sina expertbedömningar använder institutet också de redogörelser från välfärdsområdena som avses i 29 § 2 mom. Bestämmelser om institutets rätt att av välfärdsområdena och privata producenter av social- och hälsovårdstjänster få andra uppgifter finns i 5 och 5 h § i lagen om Institutet för hälsa och välfärd (668/2008). 
Närmare bestämmelser om de uppgifter som ska ingå i Utskottet föreslår en ändring Institutet för hälsa och välfärds Slut på ändringsförslaget expertbedömningarUtskottet föreslår en strykning na Slut på strykningsförslaget och i Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovårdens och regionförvaltningsverkets redogörelser samt om tidsplanen för att utarbeta dem och tidpunkten då de ska lämnas till Utskottet föreslår en ändring Institutet för hälsa och välfärd eller Slut på ändringsförslaget social- och hälsovårdsministeriet får utfärdas genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet. 
31 § 
Social- och hälsovårdsministeriets årliga redogörelse 
Social- och hälsovårdsministeriet utarbetar årligen en riksomfattande redogörelse där det ingår en bedömning av hur väl kravet på jämlikhet i social- och hälsovården uppfyllts och om finansieringen är på en tillräcklig nivå. Redogörelsen ska innehålla ett förslag till behövliga åtgärder för utarbetandet av planen för de offentliga finanserna, statsbudgeten och de riksomfattande mål för social- och hälsovården som avses i 22 § samt för annan riksomfattande styrning. I redogörelsen utnyttjas de expertbedömningar av Institutet för hälsa och välfärd som avses i 30 §. Redogörelsen ska offentliggörs i det allmänna datanätet. 
32 § 
Utskottet föreslår en ändring Utveckling, forskning, utveckling och innovation inom Slut på ändringsförslaget social- och hälsovården i välfärdsområdet 
Välfärdsområdet ansvarar Utskottet föreslår en ändring inom sitt område för utvecklings-, forsknings-, utvecklings- och innovationsverksamheten inom sitt uppgiftsområde med beaktande av Slut på ändringsförslaget de riksomfattande målen för social- och hälsovården. Dessutom samordnar och styr välfärdsområdet det integrerade utvecklingsarbetet inom tjänsteproduktionen och stöder kommunerna i deras utvecklingsarbete rörande främjandet av hälsa och välfärd. 
Välfärdsområdet deltar i det nationella och regionala arbetet för att utveckla social- och hälsovården och samarbetar med kommunerna och med organisationer som bedriver utbildnings-, utvecklings- och forskningsverksamhet. 
Behovet av kompetens och arbetskraft inom social- och hälsovården ska bedömas och yrkeskompetensen utvecklas i samarbete med universiteten, yrkeshögskolorna och yrkesläroanstalterna på andra stadiet samt övriga utbildningsmyndigheter, arbetsförvaltningen och landskapsförbunden. 
33 § 
Stöd för att utveckla de svensk- och samiskspråkiga tjänsterna 
Västra Nylands välfärdsområde ska stödja utvecklandet av de svenskspråkiga social- och hälsovårdstjänsterna i hela landet. Lapplands välfärdsområde har till uppgift att stödja utvecklandet av de samiskspråkiga tjänsterna i hela landet. 
5 kap. 
Samarbete mellan välfärdsområden 
34 § 
Universitetssjukhus 
De välfärdsområden där Åbo universitet, Uleåborgs universitet och Tammerfors universitet och hälsovetenskapliga fakulteten vid Östra Finlands universitet ligger samt HUS-sammanslutningen ska ha ett universitetssjukhus. 
35 § 
Samarbetsområden för social- och hälsovården 
För samordning, utvecklande och samarbete på regional nivå rörande den social- och hälsovård som ordnas av välfärdsområdena finns fem samarbetsområden för social- och hälsovården. Vilka välfärdsområden som hör till vart och ett av samarbetsområdena fastställs genom förordning av statsrådet så att de i 34 § avsedda välfärdsområden som är huvudmän för universitetssjukhus samt HUS-sammanslutningen samtliga hör till olika samarbetsområden. Samarbetsområdena ska vara geografiskt sammanhängande och utgöra funktionella helheter med hänsyn till ordnandet och produktionen av social- och hälsovården för områdets befolkning, klient- och patientsäkerheten och tillgången till tjänsterna. 
För varje samarbetsområde upprättas ett samarbetsavtal mellan de välfärdsområden som ingår. 
De i 34 § avsedda välfärdsområden som är huvudmän för universitetssjukhus samt HUS-sammanslutningen sköter de administrativa uppgifter som sammanhänger med upprättandet av samarbetsavtalen. 
36 § 
Samarbetsavtal mellan välfärdsområden 
De välfärdsområden som hör till samma samarbetsområde för social- och hälsovården ska för varje fullmäktigeperiod ingå ett samarbetsavtal. Syftet med samarbetsavtalet är att säkerställa arbetsfördelningen, samarbetet och samordningen mellan de välfärdsområden som ingår i samarbetsområdet till den del detta behövs för skötseln av välfärdsområdenas lagstadgade uppgifter och för tryggandet av kostnadsnyttoeffektiviteten i social- och hälsovården. 
Samarbetet ska främja kostnadsnyttoeffektiviteten, produktiviteten, kvaliteten, klient- och patientsäkerheten, ändamålsenligheten, jämlik tillgång, språkliga rättigheter samt fungerande servicekedjor och servicehelheter i social- och hälsovården. Genom samarbetsavtalet ska det dessutom säkerställas att en verksamhetsenhet som tillhandahåller social- och hälsovård med stöd av avtalet har tillräckliga ekonomiska och personella resurser samt tillräcklig kompetens för att sköta uppgiften. 
Med beaktande av vad som föreskrivs om saken i denna lag och annanstans, bestäms i samarbetsavtalet arbetsfördelningen, samarbetet och samordningen mellan välfärdsområdena 
1) vid bedömningen och prognostiseringen av befolkningens servicebehov och vid uppföljningen och utvärderingen av ordnandet av social- och hälsovården, 
2) vid socialjour och jour inom hälso- och sjukvården, 
3) vid organiseringen av uppgifterna vid centralen för prehospital akutsjukvård och samordning av verksamheten inom den prehospitala akutsjukvården med övrig verksamhet, 
4) vid ordnande och produktion av medicinska stödtjänster och andra stödtjänster, 
5) vid säkerställandet av personalen och kompetensen i den specialiserade sjukvården inom olika specialområden för att trygga en ändamålsenlig tillgång och tillgänglighet i fråga om tjänsterna, 
6) vid ordnande och produktion av sådana social- och hälsovårdstjänster som på grund av att de behövs sällan eller är särskilt krävande förutsätter upprepning eller specialkompetens inom flera områden för att tillräcklig kompetens och skicklighet ska kunna uppnås och upprätthållas eller betydande investeringar i anordningar, utrustning eller lokaler, 
7) vid genomförandet av utbildnings-, forsknings-, utvecklings- och innovationsverksamheten samt samordnings-, styrnings- och rådgivningsuppgifterna rörande dessa funktioner hos det välfärdsområde som är huvudman för ett universitetssjukhus, 
8) vid fastställandet av de regionala principerna vid ibruktagande, användning och tagande ur bruk av metoder inom social- och hälsovården med beaktande av de riksomfattande riktlinjerna för principerna, 
9) vid utvecklandet av informationshanteringen och de elektroniska tjänsterna i social- och hälsovården, vid användningen av klient- och patientuppgifter samt i skyldigheter enligt lagen om informationshantering inom den offentliga förvaltningen med beaktande av de riksomfattande riktlinjerna för dem, 
10) vid skapande av beredskap för störningssituationer och undantagsförhållanden och vid ordnandet av verksamheten vid det beredskapscenter som avses i 51 § 2 mom., 
11) vid till sina effekter vittsyftande och ekonomiskt betydelsefulla investeringar och avtal som motsvarar sådana investeringar i den utsträckning det behövs med hänsyn till de frågor som avses i 1—10 punkten. 
I samarbetsavtalet ska det dessutom bestämmas om den kostnadsfördelning mellan välfärdsområdena som sammanhänger med en ansvarsfördelning som bestämts i enlighet med 3 mom. till de delar kostnadsfördelningen inte regleras i 57 §. Samarbetsavtalet kan omfatta också annat än arbetsfördelning, samarbete och samordning enligt 3 mom. vid ordnande och produktion av social- och hälsovård. Utskottet föreslår en ändring Samarbetsavtalet ska samordnas med det samarbetsavtal mellan de tvåspråkiga välfärdsområdena som avses i 39 §. Slut på ändringsförslaget 
Närmare bestämmelser om de i 3 och 4 mom. avsedda frågor som ska ingå i samarbetsavtalet får dessutom utfärdas genom förordning av statsrådet. 
37 § 
Beredning av samarbetsavtalet och uppföljning av dess fullgörande 
När samarbetsavtalet upprättas ska hänsyn tas till de riksomfattande målen för social- och hälsovården enligt 22 §, befolkningens servicebehov och uppföljningsdata om befolkningens hälsa och välfärd. 
Vid beredningen av samarbetsavtalet ska välfärdsområdena höra de högskolor som tillhandahåller utbildning inom social- och hälsoområdet när de avtalar om utbildnings-, forsknings- och innovationsverksamhet på grundval av 36 § 3 mom. 7 punkten. Vad gäller de uppgifter enligt 36 § 3 mom. 10 punkten som avser förberedelser och beredskap bereds samarbetsavtalet i samarbete med social- och hälsovårdsministeriet. 
Innan samarbetsavtalet godkänns ska välfärdsområdena höra social- och hälsovårdsministeriet. Samarbetsavtalet ska godkännas av välfärdsområdenas välfärdsområdesfullmäktige. Avtalet träder i kraft så snart samtliga välfärdsområdesfullmäktige har godkänt det. Det godkända samarbetsavtalet ska lämnas in till social- och hälsovårdsministeriet. 
Avtalets fullgörande följs och bedöms årligen i förhandlingar mellan social- och hälsovårdsministeriet och välfärdsområdena i samarbetsområdet, i vilka även finansministeriet och inrikesministeriet deltar. Samarbetsavtalet ska vid behov ändras. Ändringen kan basera sig på förslag från ett eller flera välfärdsområden eller på initiativ från social- och hälsovårdsministeriet. 
Närmare bestämmelser om hur det som avses i 1—4 mom. ska beaktas vid beredningen av samarbetsavtalet och uppföljningen av hur avtalet fullgörs får utfärdas genom förordning av statsrådet. Genom förordning av statsrådet får det dessutom utfärdas bestämmelser om tidtabellen för upprättandet av samarbetsavtalet och om den tidpunkt då det godkända samarbetsavtalet senast ska lämnas in till social- och hälsovårdsministeriet. 
Vad som ovan i denna paragraf föreskrivs om välfärdsområden tillämpas också på HUS-sammanslutningen till den del den ordnar hälso- och sjukvård. För HUS-sammanslutningens del ska samarbetsavtalet godkännas av dess högsta beslutande organ. För Helsingfors stads del ska samarbetsavtalet godkännas av Utskottet föreslår en ändring dess fullmäktige Slut på ändringsförslaget
38 § 
Statsrådets behörighet att besluta om samarbetsavtal mellan välfärdsområden 
Statsrådet får besluta om ett samarbetsavtal mellan välfärdsområden och dess innehåll till den del 
1) välfärdsområdena inte kan nå enighet om innehållet i samarbetsavtalet, 
2) det i samarbetsavtalet inte har bestämts om de frågor som avses i 36 § 3 mom. på ett sätt som säkerställer att välfärdsområdenas lagstadgade uppgifter fullgörs, eller 
3) det i samarbetsavtalet inte har bestämts om de frågor som avses i 36 § 3 mom. på ett sätt som tryggar kostnadsnyttoeffektiviteten i social- och hälsovården. 
Statsrådets beslut bereds vid social- och hälsovårdsministeriet. I samband med beredningen ska ministeriet höra de välfärdsområden som berörs av beslutet. 
Statsrådets beslut om välfärdsområdenas samarbetsavtal kan verkställas omedelbart, och det förblir i kraft tills välfärdsområdena har ingått ett nytt samarbetsavtal. På beredningen av det nya samarbetsavtal som ska ersätta statsrådets beslut tillämpas 37 §. 
39 § 
Utskottet föreslår en ändring Samarbetsavtal Slut på ändringsförslaget mellan de tvåspråkiga välfärdsområdena 
De tvåspråkiga välfärdsområdena ska Utskottet föreslår en ändring ingå ett samarbetsavtal för att garantera att de svenskspråkigas Slut på ändringsförslaget språkliga rättigheter tillgodoses Utskottet föreslår en ändring inom social- och hälsovården Slut på ändringsförslaget
Utskottet föreslår en ändring I samarbetsavtalet Slut på ändringsförslaget mellan de tvåspråkiga välfärdsområdena ska Utskottet föreslår en ändring det överenskommas om arbetsfördelningen och samarbetet mellan de tvåspråkiga välfärdsområdena vid genomförandet av sådana social- och hälsovårdstjänster på svenska där det är nödvändigt för att se till att de språkliga rättigheterna tillgodoses utifrån hur krävande eller ovanlig uppgiften är eller hur stora kostnader den medför Slut på ändringsförslaget. Dessutom ska Utskottet föreslår en ändring det Slut på ändringsförslaget i Utskottet föreslår en ändring samarbetsavtalet överenskommas Slut på ändringsförslaget om arbetsfördelningen Utskottet föreslår en ändring och samarbetet Slut på ändringsförslaget i fråga om Utskottet föreslår en ändring sådana social- och hälsovårdstjänster på svenska som Slut på ändringsförslaget det är ändamålsenligt att genomföra endast i en del av välfärdsområdena Utskottet föreslår en ändring till följd av hur krävande eller ovanlig uppgiften är eller hur stora kostnader den medför. Samarbetsavtalet kan också gälla annan arbetsfördelning och annat samarbete än de som avses ovan i detta moment Slut på ändringsförslaget. Genom avtalet kan de tvåspråkiga välfärdsområdena dock inte avvika från vad som i 11 § Utskottet föreslår en ändring eller annan lag eller med stöd av lag Slut på ändringsförslaget föreskrivs om att centralisera Utskottet föreslår en ändring uppgifterna Slut på ändringsförslaget. Utskottet föreslår en ändring Samarbetsavtalet mellan de tvåspråkiga välfärdsområdena ska samordnas med de samarbetsavtal för samarbetsområden för social- och hälsovården som avses i 36 §. Slut på ändringsförslaget 
Egentliga Finlands välfärdsområde svarar för samordningen vid utarbetandet av Utskottet föreslår en ändring samarbetsavtalet Slut på ändringsförslaget mellan de tvåspråkiga välfärdsområdena. 
Innan de tvåspråkiga välfärdsområdena godkänner Utskottet föreslår en ändring samarbetsavtalet mellan de tvåspråkiga välfärdsområdena Slut på ändringsförslaget ska de höra social- och hälsovårdsministeriet. Samarbetsavtalet ska godkännas av samtliga tvåspråkiga välfärdsområdens välfärdsområdesfullmäktige. Det godkända samarbetsavtalet ska lämnas in till social- och hälsovårdsministeriet. 
Utskottet föreslår en ändring Fullgörandet av samarbetsavtalet mellan de tvåspråkiga samarbetsområdena Slut på ändringsförslaget ska följas och utvärderas årligen. Ändringar i avtalet kan göras på förslag från ett eller flera tvåspråkiga välfärdsområden eller på initiativ från social- och hälsovårdsministeriet. Bestämmelser om nationalspråksnämndens skyldighet att lägga fram förslag om ändring av avtalet och följa hur avtalet fullgörs finns i 33 § i lagen om välfärdsområden. 
Om de tvåspråkiga välfärdsområdena inte når enighet om Utskottet föreslår en ändring innehållet i samarbetsavtalet Slut på ändringsförslaget eller om innehållet i avtalet inte säkerställer att Utskottet föreslår en ändring de svenskspråkigas språkliga rättigheter tillgodoses inom social- och hälsovården, Slut på ändringsförslaget får statsrådet besluta om innehållet i avtalet. Statsrådets beslut bereds vid social- och hälsovårdsministeriet. I samband med beredningen ska ministeriet höra de välfärdsområden som berörs av beslutet. Statsrådets beslut om Utskottet föreslår en ändring samarbetsavtalet Slut på ändringsförslaget mellan de tvåspråkiga välfärdsområdena förblir i kraft tills välfärdsområdena har ingått ett nytt avtal. 
Vad som ovan i denna paragraf föreskrivs om tvåspråkiga välfärdsområden tillämpas också på HUS-sammanslutningen till den del den ordnar hälso- och sjukvård. För HUS-sammanslutningens del ska samarbetsavtalet godkännas av dess högsta beslutande organ. För Helsingfors stads del ska samarbetsavtalet godkännas av Utskottet föreslår en ändring dess fullmäktige Slut på ändringsförslaget
6 kap. 
Egenkontroll och myndighetstillsyn 
40 § 
Välfärdsområdenas och de privata tjänsteproducenternas egenkontroll 
Välfärdsområdena och de privata tjänsteproducenterna ska i verksamhet som avses i denna lag genom egenkontroll säkerställa att de sköter sina uppgifter i enlighet med lag och att de iakttar de avtal som de ingått. Vid egenkontrollen ska välfärdsområdena och de privata tjänsteproducenterna särskilt säkerställa tillgången till tjänster, tjänsternas kontinuitet, säkerhet och kvalitet samt kundernas jämlikhet. Den egenkontroll som gäller uppgifter och tjänster ska genomföras som en del av ordnandet och produktionen av dem. 
Ett välfärdsområde och en privat tjänsteproducent ska utarbeta ett program för egenkontroll i fråga om de uppgifter och tjänster som de ansvarar för. I programmet ska det bestämmas hur fullgörandet av de skyldigheter som avses i 1 mom. som helhet ordnas och genomförs. I programmet ska det anges hur genomförandet, säkerheten och kvaliteten samt jämlikheten i fråga om social- och hälsovårdstjänsterna ska övervakas och hur brister som observeras ska avhjälpas. I programmet för egenkontroll ingår en plan för egenkontroll och en patientsäkerhetsplan om vilka det föreskrivs särskilt i lag. 
Programmet för egenkontroll samt iakttagelser som baserar sig på uppföljningen av programmet och åtgärder som baserar sig på iakttagelserna ska offentliggöras i det allmänna datanätet och på andra sätt som främjar deras offentlighet. 
Genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet får det utfärdas närmare bestämmelser om det allmänna innehållet i och utarbetandet av programmet för egenkontroll. 
Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården får meddela föreskrifter om det närmare innehållet i programmet för egenkontroll och om uppföljningen av dess genomförande. 
41 § 
Välfärdsområdets skyldighet att styra och utöva tillsyn 
Bestämmelser om välfärdsområdenas skyldighet att styra och övervaka den tjänsteproduktion som omfattas av deras organiseringsansvar, rätt att av privata tjänsteproducenter och deras underleverantörer få uppgifter och utredningar som är nödvändiga för tillsynen och rätt att inspektera privata tjänsteproducenters och deras underleverantörers lokaler och utrustning finns i 10 § i lagen om välfärdsområden. 
Välfärdsområdena ska på grundval av sitt organiseringsansvar styra och övervaka de privata tjänsteproducenterna och deras underleverantörer fortlöpande när tjänster produceras. Om det i en privat tjänsteproducents eller dess underleverantörs verksamhet framkommer eventuella missförhållanden eller brister, ska välfärdsområdet styra tjänsteproducenten eller vid behov be tjänsteproducenten och underleverantören lämna en redogörelse för saken inom en rimlig tidsfrist som välfärdsområdet sätter ut. När missförhållanden eller brister har framkommit ska välfärdsområdet kräva att de avhjälps inom en rimlig tidsfrist som sätts ut av välfärdsområdet. Utskottet föreslår en ändring Om det är fråga om missförhållanden eller brister som i väsentlig grad äventyrar klient- eller patientsäkerheten, ska välfärdsområdet kräva att de avhjälps omedelbart. Slut på ändringsförslaget 
Om inte den privata tjänsteproducenten eller dennes underleverantör avhjälper missförhållandena eller bristerna inom den tidsfrist som välfärdsområdet satt ut, ska välfärdsområdet vid behov vidta åtgärder enligt det avtal som avses i 15 § för att sänka ersättningen eller hålla inne betalningen av den. Om överträdelserna är väsentliga eller om de upprepas, ska välfärdsområdet vidta åtgärder för att säga upp eller häva avtalet. 
42 § 
Myndighetstillsynen och styrningen i anknytning till tillsynen 
Den allmänna styrningen, planeringen och utvecklingen av samt tillsynen över verksamhet som grundar sig på denna lag ankommer på social- och hälsovårdsministeriet. 
Regionförvaltningsverket övervakar inom sitt verksamhetsområde lagenligheten i ordnandet av social- och hälsovården och de tjänster som omfattas av välfärdsområdets organiseringsansvar och utövar styrning i samband med tillsynen. 
Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården styr den verksamhet vid regionförvaltningsverken som syftar till att genomföra, samordna och förenhetliga tillsynen och därmed sammanhängande styrning. Dessutom övervakar Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården att social- och hälsovården ordnas lagenligt och att de tjänster som omfattas av välfärdsområdenas organiseringsansvar är lagenliga samt utövar tillsynsrelaterad styrning när det är fråga om 
1) principiellt viktiga eller vittsyftande frågor, 
2) frågor som gäller verksamhetsområdena för flera regionförvaltningsverk eller hela landet, 
3) frågor som har ett väsentligt samband med andra tillsynsärenden som behandlas av Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården och gäller socialvård eller hälso- och sjukvård eller yrkesutbildade personer inom socialvård eller hälso- och sjukvård, 
4) frågor som regionförvaltningsverkets tjänstemän för tillsynsärenden är jäviga att behandla. 
Vad som i detta kapitel föreskrivs om tillsynen över välfärdsområdenas verksamhet gäller även tillsynen över det främjande av hälsa och välfärd i kommunerna som avses i 6 §. 
Bestämmelser om den närmare arbetsfördelningen mellan Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården och regionförvaltningsverken vid styrningen och tillsynen utfärdas vid behov genom förordning av statsrådet. 
43 § 
Behandling av tillsynsärenden 
Tillsynsmyndigheterna ska i styrningen och tillsynen följa enhetliga principer och förfaringssätt och enhetlig avgörandepraxis. 
Utifrån ett tillsynsärende som har kommit till tillsynsmyndighetens kännedom vidtar myndigheten de åtgärder som den anser befogade med tanke på säkerställandet av klient- eller patientsäkerheten eller efterlevnaden av lagen. 
Åtgärder i anslutning till tillsynen får prioriteras enligt hur brådskande och viktiga de är när klient- och patientsäkerheten eller andra omständigheter kräver det. Ett tillsynsärende som grundar sig på en händelse som ligger mer än två år tillbaka i tiden ska inte undersökas utan särskilda skäl. 
Bestämmelser om klagomål finns i 8 a kap. i förvaltningslagen och bestämmelser om anmärkningar i 10 § i lagen om patientens ställning och rättigheter (785/1992) och i 23 § i lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården (812/2000). 
44 § 
Myndighetssamarbete 
Tillsynsmyndigheterna ska vid behov samarbeta med varandra och med andra myndigheter när de sköter sina uppgifter enligt denna lag. 
Välfärdsområdet ska omedelbart underrätta den tillsynsmyndighet som övervakar tjänsterna om Utskottet föreslår en ändring sådana Slut på ändringsförslaget brister eller missförhållanden som framkommer i en Utskottet föreslår en strykning privat  Slut på strykningsförslagettjänsteproducents eller dennes underleverantörs verksamhet Utskottet föreslår en ändring och som i väsentlig grad äventyrar klient- och patientsäkerheten Slut på ändringsförslaget. Om tillsynsmyndigheten i sin tillsynsverksamhet får vetskap om Utskottet föreslår en ändring sådana Slut på ändringsförslaget brister eller missförhållanden i en Utskottet föreslår en strykning privat  Slut på strykningsförslagettjänsteproducents eller dennes underleverantörs verksamhet Utskottet föreslår en ändring som i väsentlig grad äventyrar klient- och patientsäkerheten Slut på ändringsförslaget, ska tillsynsmyndigheten på motsvarande sätt omedelbart underrätta det välfärdsområde åt vilket tjänsteproducenten producerar tjänster om saken. Dessutom ska välfärdsområdet och tillsynsmyndigheten för kännedom sända varandra de inspektionsberättelser som de sammanställt om verksamheten hos en Utskottet föreslår en strykning privat  Slut på strykningsförslagettjänsteproducent som producerar tjänster åt välfärdsområdet eller en underleverantör till en sådan tjänsteproducent. 
Verksamhet enligt läkemedelslagen (395/1987) övervakas av Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet och verksamhet enligt strålsäkerhetslagen (859/2018) av Strålsäkerhetscentralen. Om regionförvaltningsverket eller Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården i sin tillsyn upptäcker Utskottet föreslår en ändring sådana Slut på ändringsförslaget brister eller andra missförhållanden i läkemedelsförsörjningen Utskottet föreslår en ändring som i väsentlig grad äventyrar klient- och patientsäkerheten Slut på ändringsförslaget ska de underrätta Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet om saken. Brister och missförhållanden vid användning av strålning ska anmälas till Strålsäkerhetscentralen. 
45 § 
Styrnings- och utvärderingsbesök 
Tillsynsmyndigheterna får i syfte att genomföra den styrning som avses i 42 § företa styrnings- och utvärderingsbesök i välfärdsområdena. 
Styrnings- och utvärderingsbesöken och programmet för dem ska avtalas på förhand med det berörda välfärdsområdet. 
46 § 
Inspektionsrätt 
Tillsynsmyndigheterna får inspektera verksamhet som välfärdsområdet driver enligt denna lag och lokaler som används i verksamheten. Inspektionen får förrättas utan förhandsanmälan. Inspektionen grundar sig på ett åläggande av tillsynsmyndigheten att förrätta inspektion. Ändring i ett åläggande att förrätta inspektion får inte sökas genom besvär. Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården kan ålägga regionförvaltningsverket att förrätta inspektionen för verkets räkning. 
Inspektören ska ges tillträde till alla lokaler som används för välfärdsområdets verksamhet enligt denna lag. Utrymmen som används för boende av permanent natur får dock inspekteras endast om inspektionen är nödvändig för att trygga kundens ställning och ändamålsenliga tjänster. Vid inspektionen ska oberoende av sekretessbestämmelserna alla de handlingar som inspektören begär och som är nödvändiga för inspektionen läggas fram. Därtill ska inspektören oberoende av sekretessbestämmelserna och avgiftsfritt på begäran ges kopior av de handlingar som är nödvändiga för inspektionen. Inspektören har även rätt att göra Utskottet föreslår en ändring bild- och ljudupptagningar Slut på ändringsförslaget under inspektionen. Utskottet föreslår en ändring Bild- och ljudupptagningar Slut på ändringsförslaget av en kund får dock inte göras utan dennes samtycke, om inte en Utskottet föreslår en ändring upptagning Slut på ändringsförslaget är nödvändig för att genomföra tillsynen. Inspektören kan biträdas av experter som behövs för inspektionen. Under inspektionen kan experterna få tillgång till kunduppgifter som omfattas av sekretess, om inspektionen inte på behörigt sätt kan genomföras utan att tillgång ges till uppgifter som omfattas av sekretess. På experterna tillämpas bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar i 40 kap. i strafflagen när de sköter uppgifter som avses i denna paragraf. Bestämmelser om skadeståndsansvar finns i skadeståndslagen. 
Polisen ska vid behov ge tillsynsmyndigheterna handräckning vid utförandet av en inspektion. 
På inspektioner tillämpas i övrigt bestämmelserna i 39 § i förvaltningslagen. Bestämmelser om straff för ingivande av osant intyg till myndighet finns i 16 kap. 8 § i strafflagen. 
47 § 
Administrativ styrning 
Om en brist, felaktighet eller försummelse eller något annat missförhållande som upptäcks inom ordnandet eller genomförandet av socialvården eller hälso- och sjukvården inte ger anledning till åtgärder enligt 48 §, kan tillsynsmyndigheten underrätta välfärdsområdet eller den person som ansvarar för den felaktiga verksamheten om sin uppfattning om ett lagenligt förfarande eller göra den övervakade uppmärksam på att verksamheten ska ordnas på behörigt sätt och på kraven på god förvaltning. Tillsynsmyndigheten kan också uppmana den övervakade att avhjälpa bristen eller missförhållandet. Om de åtgärder som avses ovan i denna paragraf inte kan betraktas som tillräckliga med hänsyn till de omständigheter som inverkar på helhetsbedömningen av ärendet, kan tillsynsmyndigheten ge den övervakade en anmärkning för framtiden. 
I fråga om sådan administrativ styrning och sådana uppmaningar och anmärkningar som avses i 1 mom. får ändring inte sökas genom besvär. 
48 § 
Förelägganden och vite 
Om brister eller andra missförhållanden som äventyrar klient- eller patientsäkerheten upptäcks i ordnandet eller genomförandet av socialvården eller hälso- och sjukvården eller om välfärdsområdets verksamhet i övrigt strider mot denna lag eller någon annan lag som gäller socialvården eller hälso- och sjukvården, får tillsynsmyndigheten meddela ett föreläggande om att bristerna eller missförhållandena ska avhjälpas. När föreläggandet meddelas ska det sättas ut en tid inom vilken de behövliga åtgärderna ska vidtas. Föreläggandet får förenas med vite. 
Om klient- eller patientsäkerheten så kräver kan tillsynsmyndigheten bestämma att en verksamhet enligt denna lag som välfärdsområdet bedriver omedelbart ska avbrytas eller omedelbart förbjuda användningen av någon av välfärdsområdets serviceenheter eller en del en sådan eller av viss utrustning. Tillsynsmyndighetens beslut om avbrytande av en verksamhet eller om förbud mot användningen av en serviceenhet eller en del av den eller av viss utrustning ska iakttas även om det överklagas, om inte besvärsmyndigheten bestämmer något annat. 
49 § 
Tillsynsmyndigheternas rätt till information 
Tillsynsmyndigheterna har oberoende av sekretessbestämmelserna rätt att av välfärdsområdet, kommunen och andra myndigheter och offentligrättsliga samfund, privata tjänsteproducenter, yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården, yrkesutbildade personer inom socialvården, Folkpensionsanstalten, Pensionsskyddscentralen, pensionsstiftelser och andra pensionsanstalter, försäkringsanstalter och apotek avgiftsfritt få sådana uppgifter om ordnandet, produktionen och genomförandet av social- och hälsovårdstjänster och om kunder som är nödvändiga för skötseln av tillsynsuppgifterna enligt denna lag. 
De aktörer som avses i 1 mom. har rätt att även utan tillsynsmyndighetens begäran Utskottet föreslår en ändring trots sekretessbestämmelserna Slut på ändringsförslaget underrätta tillsynsmyndigheten om en omständighet som kan äventyra klient- eller patientsäkerheten eller fullgörandet av de krav på privata tjänsteproducenter som anges i 14 §. 
Utskottet föreslår en ändring De uppgifter och underrättelser som avses i 1 och 2 mom. får på tillsynsmyndighetens begäran även lämnas ut via tekniskt gränssnitt. Innan ett tekniskt gränssnitt öppnas ska det säkerställas att uppgifterna skyddas på behörigt sätt. Slut på ändringsförslaget (Nytt 3 mom.) 
7 kap. 
Beredskap och förberedelser 
50 § 
Beredskap för störningssituationer och undantagsförhållanden 
Ett välfärdsområde ska i samråd med kommunerna inom sitt område och de andra välfärdsområdena i samarbetsområdet för social- och hälsovården genom beredskapsplaner och andra åtgärder i förväg skaffa sig beredskap inför störningssituationer och undantagsförhållanden. 
Med avseende på denna beredskap ska välfärdsområdet se till att tjänsternas kontinuitet säkerställs även när de skaffas hos privata tjänsteproducenter.  
Vad som i denna paragraf föreskrivs om välfärdsområden tillämpas också på HUS-sammanslutningen till den del den ordnar hälso- och sjukvård. Dessutom samordnar HUS-sammanslutningen inom Nylands område HUS-sammanslutningens och välfärdsområdenas beredskap i samverkan med välfärdsområdena och kommunerna i Nyland och med de andra välfärdsområdena i sitt samarbetsområde för social- och hälsovården. 
Närmare bestämmelser om beredskap för störningssituationer får utfärdas genom förordning av statsrådet. 
51 § 
Beredskapen i samarbetsområdena för social- och hälsovården 
De välfärdsområden som är huvudmän för universitetssjukhus samt HUS-sammanslutningen ska styra beredskapsplaneringen för social- och hälsovården i sina samarbetsområden för social- och hälsovården i enlighet med enhetliga riksomfattande principer. För denna uppgift har de oberoende av sekretessbestämmelserna rätt att av aktörerna inom social- och hälsovården i samarbetsområdet få de uppgifter som är nödvändiga vid styrningen av beredskapsplaneringen. Utskottet föreslår en ändring De uppgifter som lämnas ut får inte innehålla personuppgifter. Slut på ändringsförslaget 
De välfärdsområden som är huvudmän för universitetssjukhus samt HUS-sammanslutningen ska för att upprätta och upprätthålla en lägesbild för samarbetsområdet ha ett beredskapscenter för social- och hälsovården. Beredskapscentret för social- och hälsovården har till uppgift att inom sitt samarbetsområde 
1) sammanställa och analysera information om störningssituationer och risken för sådana inom social- och hälsovården, 
2) upprätta och upprätthålla en lägesbild som beskriver beredskapen i servicesystemet för social- och hälsovården och innehåller uppgifter om hur servicesystemet fungerar och hur hårt det belastas, vilka personal- och materialresurser som finns att tillgå och hur stödtjänsterna fungerar, 
3) trots sekretessbestämmelserna göra Utskottet föreslår en ändring de lägesbildsuppgifter Slut på ändringsförslaget som avses i Utskottet föreslår en ändring 1 och Slut på ändringsförslaget 2 punkten tillgängliga för välfärdsområdena i samarbetsområdet Utskottet föreslår en ändring och regionförvaltningsverken Slut på ändringsförslaget för skötseln av deras uppgifter, 
4) trots sekretessbestämmelserna göra uppgifterna i den lägesbild som avses i 2 punkten tillgängliga för övriga beredskapscenter för social- och hälsovården och för social- och hälsovårdsministeriet för skapandet av en riksomfattande lägesbild. 
Social- och hälsovårdsministeriet får bestämma om den inbördes arbetsfördelningen mellan de välfärdsområden som är huvudmän för universitetssjukhus och HUS-sammanslutningen vad gäller beredskapscentrens uppgifter. 
Beredskapscentret har oberoende av sekretessbestämmelserna rätt att av välfärdsområdena i sitt samarbetsområde få de för skötseln av centrets uppgifter nödvändiga uppgifter som beskriver hur servicesystemet fungerar och hur hårt det belastas, vilka personal- och materialresurser som finns att tillgå och hur stödtjänsterna fungerar. Utskottet föreslår en ändring Om social- och hälsovårdsministeriet har bestämt om den arbetsfördelning som avses i 3 mom. hör dock rätten till information till det beredskapscenter som social- och hälsovårdsministeriet utsett att sköta uppgiften. Slut på ändringsförslaget De uppgifter som lämnas ut får inte innehålla personuppgifter. 
Social- och hälsovårdsministeriet utarbetar i samarbete med beredskapscentren en riksomfattande lägesbild för social- och hälsovården. Social- och hälsovårdsministeriet har rätt att av beredskapscentren oberoende av sekretessbestämmelserna få Utskottet föreslår en ändring de lägesbildsuppgifter Slut på ändringsförslaget som avses i 2 mom. Utskottet föreslår en ändring 1 och  Slut på ändringsförslaget2 punkten för att styra social- och hälsovården i störningssituationer under normala förhållanden samt under undantagsförhållanden. De uppgifter som lämnas ut får inte innehålla personuppgifter. 
I störningssituationer som rör två eller flera välfärdsområden Utskottet föreslår en ändring eller HUS-sammanslutningen och ett eller flera välfärdsområden Slut på ändringsförslaget kan social- och hälsovårdsministeriet utse ett av dem Utskottet föreslår en ändring eller HUS-sammanslutningen, när störningssituationen gäller den, Slut på ändringsförslaget att leda och samordna hanteringen av situationen inom social- och hälsovården. I särskilt betydande störningssituationer kan social- och hälsovårdsministeriet ta över ansvaret för ledningen och samordningen av social- och hälsovården. 
52 § 
Statliga ersättningar för att upprätthålla beredskapen och hantera störningssituationer 
Staten kan medverka i utvecklandet och upprätthållandet av den riksomfattande och regionala beredskap och de riksomfattande och regionala förberedelser som behövs inom social- och hälsovården genom att till den aktör som social- och hälsovårdsministeriet har utsett och bemyndigat betala ersättning för skötseln av en särskild uppgift. 
Staten kan medverka i hanteringen av exceptionella störningssituationer genom att finansiera verksamhet som det av särskilda skäl är ändamålsenligt att ersätta av statsmedel när välfärdsområdets eller HUS-sammanslutningens resurser inte är tillräckliga för att hantera situationen. 
På den statliga ersättningen tillämpas statsunderstödslagen (688/2001). 
53 § 
Handräckning 
Polisen, Försvarsmakten, Gränsbevakningsväsendet och räddningsmyndigheterna är skyldiga att på begäran av välfärdsområdena och HUS-sammanslutningen ge dessa behövlig handräckning i störningssituationer under normala förhållanden samt under undantagsförhållanden när detta är nödvändigt för att trygga människors hälsa och välfärd. Förutom välfärdsområdena och HUS-sammanslutningen kan även social- och hälsovårdsministeriet begära handräckning. 
8 kap. 
Särskilda bestämmelser 
54 § 
Övergång av organiseringsansvaret i vissa fall 
Om en person är placerad i familjevård eller i boende som ordnats med stöd av service på institution eller boendeservice i en annan kommun än hemkommunen och personen använder sig av rätten att välja hemkommun enligt 3 a § i lagen om hemkommun, har det välfärdsområde inom vars område den nya hemkommunen ligger ansvaret för att ordna tjänsterna från och med flyttningsdagen. 
55 § 
Ordnande av tjänster vid byte av välfärdsområde 
Den som önskar flytta och bli invånare i en kommun som ligger inom ett annat välfärdsområdes område, men på grund av ålder eller funktionsnedsättning eller av någon annan liknande orsak inte kan bo där utan familjevård, service på institution eller boendeservice, kan ansöka om dessa tjänster och därtill andra socialtjänster som han eller hon behöver hos det välfärdsområde inom vars område kommunen i fråga ligger, på samma grunder som om han eller hon var invånare i kommunen. 
Det välfärdsområde som har tagit emot ansökan ska 
1) oberoende av sekretessbestämmelserna omedelbart underrätta det välfärdsområde som ansvarar för att ordna social- och hälsovårdstjänster för sökanden om att en sådan ansökan har kommit in och att den har tagits upp till behandling, 
2) behandla ansökan och bedöma sökandens servicebehov i samarbete med det välfärdsområde som vid tidpunkten för ansökan ansvarar för att ordna tjänsterna, 
3) fatta beslut i ärendet. 
Ansökan behandlas dock inte, om sökanden har lämnat in motsvarande ansökan till något annat välfärdsområde och behandlingen av ärendet fortfarande pågår. 
Om välfärdsområdet har beslutat att bevilja tjänsterna, ska sökanden inom två veckor från det att han eller hon fått del av beslutet meddela om han eller hon tar emot tjänsterna. Sökanden ska dessutom inom tre månader från delfåendet av beslutet flytta till den vårdplats eller boendeservice som avses i beslutet. Om sökanden försummar att iaktta dessa tidsfrister, förfaller hans eller hennes rätt till de tjänster som beslutet avser. 
56 § 
Ordnande av hälso- och sjukvård i vissa fall 
Vid ordnande av hälso- och sjukvård jämställs i denna lag med invånare i ett välfärdsområde också en person som vistas i en kommun som ligger inom välfärdsområdets område och 
1) har rätt att arbeta enligt 78 § 1 eller 2 mom., 3 mom. 1, 2, 5 eller 7 punkten eller 79 § 1 mom. 1 eller 2 punkten i utlänningslagen (301/2004) och som har ett i Finland giltigt arbetsavtalsförhållande, tjänsteförhållande eller annat anställningsförhållande eller har registrerats som arbetslös arbetssökande efter det att ett minst sex månader långt arbetsavtals-, tjänste- eller anställningsförhållande har upphört, 
2) med stöd av 81 § i utlänningslagen har beviljats ett EU-blåkort enligt 3 § 26 punkten i den lagen eller är familjemedlem till en sådan person enligt 37 § i den lagen, 
3) har tillstånd för säsongsarbete enligt lagen om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för säsongsanställning (907/2017), 
4) har tillstånd enligt lagen om villkor för inresa och vistelse för tredjelandsmedborgare inom ramen för företagsintern förflyttning av personal (908/2017), eller 
5) är forskare eller arbetar i arbetsavtalsförhållande och har tillstånd enligt lagen om villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse på grund av forskning, studier, praktik och volontärarbete (719/2018) eller motsvarande tillstånd beviljat av en behörig myndighet i en annan medlemsstat i Europeiska unionen. 
57 § 
Kostnadsersättningar mellan välfärdsområden 
Om ett välfärdsområde enligt lag eller ett sådant samarbetsavtal mellan välfärdsområden som avses i 36 § tillhandahåller en invånare i att annat välfärdsområde social- eller hälsovårdstjänster, ska det välfärdsområde där personen är invånare utan oskäligt dröjsmål betala ersättning för de kostnader som tjänsterna medfört, om inte något annat föreskrivs om ersättning för kostnaderna någon annanstans eller välfärdsområdena inte kommer överens om något annat. Med kostnader avses de faktiska kostnader som orsakats av att personen tillhandahållits tjänsten, med avdrag för de verksamhetsintäkter som tjän