Elisabeth Nauclér /r:

Ärade herr talman! Åland blev liksom Finland medlem av EU 1995. Då kunde varken Finland eller Åland inse vilka konsekvenserna skulle bli, och hur illa unionens strukturer passar in på de mekanismer som reglerar förhållandet mellan det självstyrda Åland och riket. Åland hade kunnat stå utanför unionen som andra områden i samma ställning valt att göra, men tron på fördelarna med ett närmande till Europa var större än misstron mot systemets eventuella brister.

Motiveringen till att Åland fick ett särskilt protokoll vid inträdet byggde också på att flera av medlemsstaterna kände sig bundna av det beslut som fattades av Nationernas förbund i Genève 1921. Det minoritetsskydd ålänningarna fick genom denna unika internationella konfliktlösning kunde få fortsätta att existera, trots att det inte till alla delar var i överensstämmelse med grundtanken i Romfördraget om kapitalets fria rörlighet.

Men bara så långt accepterade EU tanken på att respektera denna internationella konfliktlösning. När Åland väl gått in i EU ville man glömma denna struktur och började tillämpa det fyrkantiga regelverk enligt vilket bara självständiga stater kan vara medlem av EU och få kompensation för den bestämmanderätt man gett ifrån sig till Bryssel. Grundläggande rättigheter som rättten till medinflytande, rätten att föra sin egen talan vid domstolen, rätten att få försvara sig själv på sitt eget språk och rätten att omfattas av subsidiaritetsprincipen gällde inte Åland.

EU vill vara ett fredsskapande organ, men erkänner samtidigt inte de internationella konfliktlösningar som historien fört med sig och som finns inom det egna landområdet. Den stelbenta unionen känner bara nationella lösningar som ofta baserar sig på någon form för federativt system. Osymmetriska system som Åland är ett exempel på inom ramen för Finland finns helt enkelt inte.

Vad är då effekten av detta stelbenta tänkande? Jo, att problemen hänskjutits till Finland för ett lösande på nationellt plan av frågor som är omöjliga att lösa på nationellt plan. I väntan på att unionen fås att förstå problemet måste Finland göra sitt bästa. Därför har vi nu en fjärde ändring av självstyrelselagen sedan EU-inträdet till behandling i riksdagen.

Varje nytt EU-fördrag har aktualiserat de problem som Åland fått erfara genom EU-inträdet. Missnöjet har lett till tanken på att inte godkänna nästa fördrag. Samma sak gäller för Lissabonavtalet som ännu inte antagits av lagtinget.

Den proposition med förslag till ändring av självstyrelselagen för Åland som nu finns på våra bord har inte ett direkt samband med Lissabonavtalet, men är Finlands regerings försök att komma till rätta med de problem som Åland fått erfara. Det är helt klart ett stort steg i rätt riktning. Det ska inte som hittills vara möjligt att de åländska förklaringarna till det egna handlandet som man är skyldig att eventuellt betala böter för stannar i Helsingfors och aldrig når rätt mottagare i Bryssel. Man ska enligt detta förslag få försvara sig själv och framför allt på sitt eget språk.

Finland fick överhögheten över Åland en gång i tiden mot ett löfte att för alltid tillse att Åland bevaras svenskt. Det är lätt att glömma bort i dagens integrationssträvanden. Trots att Finland är ett tvåspråkigt land har det visat sig att det största problemet att samordna sina åsikter i praktiken är språket. Åland får inte handlingarna på svenska, möten går helt på finska och kontakterna fungerar inte i praktiken. Detta leder till att man från åländsk sida helt enkelt måste avstå från att delta. Det nu föreliggande förslaget ska förhoppningsvis också vara ett steg i rätt riktning i det avseendet.

Jag tänker inte närmare gå in i detalj på lagförslagets komplicerade strukturer utan kan bara konstatera att de utarbetats i samarbete mellan regeringarna i Mariehamn och Helsingfors. De ger Åland en plattform för agerande oavsett om Finland är svarande part, kärande, intervenient eller ärendet gäller ett förhandsavgörande. I sammanhanget kan påpekas att det självfallet också krävs ett beslut av den lagstiftande församlingen i Mariehamn innan det kan träda ikraft. Det är min förhoppning att det så snabbt som möjligt kan behandlas av riksdagen.

En kritisk granskning av texten visar att det fortfarande finns stort utrymme för tolkning och områden för välvilja. Det beror helt enkelt på att Finlands välvilja inte rår på EU:s stelbenthet. Att systemet ska fungera beror alltså på att Finland visar exempel på good governance oavsett vem som sitter i regeringsställning. Likaså kräver det att Åland är berett att använda sig av alla dessa mekanismer, att ta initiativ och att utnyttja alla de möjligheter till påverkan som nu skapas, och det kräver inte lite av Ålands politiska ledning och dess förvaltning.

Herr talman! Jag vill slutligen konstatera att detta är en bra bit på vägen, men långt ifrån målet. Faktum kvarstår att EU måste vara berett att förändra sig. Hade det skett tidigare skulle vi inte haft de problem som vi nu har med tax havens som står utanför räckvidd för kontrollen. Då hade det troligen varit lågskatteområden som vi kunnat acceptera.

Inte förrän Åland fått den plats i EU-parlamentet som rätteligen tillkommer landskapet kan vi slå oss till ro och vara helt nöjda, men som sagt var, en bra bit på vägen och mycket att vara nöjda över är det här lagförslaget.

Erkki Pulliainen /vihr:

Arvoisa puhemies! Ed. Nauclérin puheenvuoro oli hyvin selventävä historiallisesti. Se on mielenkiintoinen siinä katsannossa, että kun vuosina 1993—1994 täällä eduskunnassa käytiin syvällistä keskustelua ensiksi Euroopan talousalueeseen liittymisestä ja sitten sen jälkeen Euroopan yhteisöön liittymisestä, niin kun silloin olin EU-kriittisten yksi nokkahenkilöistä, niin silloin kiinnitimme erityisesti huomiota siihen, mikä tulisi olemaan itsehallinnollisen Ahvenanmaan asema EY-kulttuurissa ja -lainsäädännössä. Silloin kaikki ne dubiot, joita silloin esitimme asiaan, ne kaikki olan kohautuksella dementoitiin niin, että niillä ei ole yhtään mitään käytännön merkitystä, näistä selvitään ihan hyvin yksinkertaisesti, koska kuitenkin Ahvenanmaa kuuluu Suomeen itsehallinnollisena alueena elikkä se kaikki kanavoituu asiallisesti Suomen tasavallan kautta Brysseliin.

No, nyt on, niin kuin ed. Nauclér äsken totesi, jo neljäs kerta, kun muutetaan tätä itsehallintolakia tänä aikana. Edellisillä kerroilla on kiinnitetty laajasti huomiota siihen, mitä kaikkea tästä voi seuratakaan, ja nyt jälleen olemme tulleet tilanteeseen, että pitää muuttaa.

Se, mikä tuli äskeisestä ed. Nauclérin puheenvuorosta minulle erityisesti mieleen tuommoisena mielleyhtymänä, oli, että luojan kiitos Ahvenanmaalla puhutaan ruotsin kieltä. Elikkä toisin sanoen kun vaaditaan, että saadaan omalla äidinkielellä asioida Brysselissä, niin kun ruotsin kieli on Bryssel-kieliä, niin onneksi ei ole sitä ongelmaa, että sinne jouduttaisiin uusi kieli ottamaan virallisten kielten joukkoon. Onneksi Suomi on kaksikielinen valtio, ja tätä kautta meillä puhutaan sitten myöskin ruotsia virallisena kielenä.

Joka tapauksessa minusta pitäisi ehdottomasti nyt vihdoinkin tehdä sillä tavalla, että hallitus, oikeusministeriö asettaisi selvityshenkilön, jonka erityisenä tehtävänä olisi selvittää Ahvenanmaan itsehallintoalueen lainsäädännöllinen asema EU-kulttuurissa.