1
Lagförslag
1 §.Tillämpningsområde. Denna paragraf innehåller en bestämmelse om lagens tillämpningsområde. Av paragrafen framgår det att lagen innehåller bestämmelser som kompletterar tillämpningen av förordningen om inrättande av ett europeiskt förfarande för kvarstad på bankmedel i mål och ärenden av privaträttslig natur i Finland. Lagens bestämmelser tillämpas i kompletterande syfte i sådana fall där också förordningens bestämmelser blir tillämpliga.
2 §.Behörig domstol. Lagens 2—5 § föreslås innehålla kompletterande bestämmelser om meddelandet av beslut om kvarstad. En bestämmelse om den behöriga domstolen föreslås ingå i 2 §. Av de orsaker som anförts i den allmänna motiveringen bestäms det i paragrafen att en ansökan om kvarstad enligt förordningen i Finland ska prövas av Helsingfors tingsrätt.
Ansökan om vissa av de rättsmedel som avses i kapitel 4 i förordningen ska enligt förordningens ordalydelse ges in till den domstol som meddelat beslutet om kvarstad. Till dessa rättsmedel hör fordringsägarens och gäldenärens möjlighet att enligt artikel 35.1 ansöka om att den domstol som meddelat beslutet om kvarstad ska ändra eller upphäva beslutet på grund av att omständigheterna har ändrats, samt fordringsägarens och gäldenärens möjlighet att med stöd av artikel 35.3 gemensamt ansöka hos den domstol som meddelat beslutet om kvarstad att beslutet ska upphävas eller ändras på grund av att de har kommit överens om att fordran ska regleras. Eftersom Helsingfors tingsrätt ska ha exklusiv behörighet att i första instans pröva en ansökan om ett europeiskt beslut om kvarstad på bankmedel och därmed att meddela beslut om kvarstad, ska behörigheten också för de ovan nämnda rättsmedlens del tillkomma Helsingfors tingsrätt.
När det gäller andra än de ovan nämnda rättsmedlen kan behörighet enligt förordningens ordalydelse anförtros också någon annan aktör än den domstol som meddelat beslutet om kvarstad. I 12—13 § finns bestämmelser om vilken domstol och verkställande myndighet som är behörig i anslutning till dessa rättsmedel.
3 §. Ställande av säkerhet. Artikel 12 i förordningen innehåller bestämmelser om den säkerhet som fordringsägaren ska ställa. Domstolen ska under de förutsättningar som nämns i artikel 12.1 och 12.2 förelägga fordringsägaren att ställa säkerhet med ett belopp som är tillräckligt för att förhindra missbruk av förfarandet och säkerställa ersättning för eventuella skador som gäldenären kan komma att orsakas till följd av beslutet om kvarstad. I artikeln anges också de förutsättningar under vilka det är möjligt att avstå från kravet på säkerhet. I artikel 12.3 bestäms det att domstolen ska underrätta fordringsägaren om det belopp som krävs och om vilken typ av säkerhet som accepteras enligt nationell rätt i den medlemsstat där domstolen är belägen. Domstolen ska också underrätta fordringsägaren om att ett beslut om kvarstad kommer att meddelas när säkerheten har ställts i enlighet med de krav som anges i artikeln.
Paragrafen föreslås innehålla sådana bestämmelser om förfarandet i samband med ställandet av säkerhet som kompletterar artikel 12. Kompletterande bestämmelser om gäldenärens rätt att ställa säkerhet i enlighet med artikel 38 ingår i den föreslagna 16 §.
Av de orsaker som nämnts i den allmänna motiveringen föreslås det i 3 § att fordringsägaren inte ska ställa säkerheten hos domstolen utan hos utmätningsmannen. Detta förfarande överensstämmer i stor utsträckning med det som bestäms om ställande av säkerhet i utsökningsbalken, som tillämpas vid verkställigheten av säkringsåtgärder enligt 7 kap. i rättegångsbalken.
Enligt 1 mom. beslutar domstolen i enlighet med artikel 12 i förordningen om den säkerhet som krävs av fordringsägaren. Det är fråga om en förtydligande bestämmelse som accentuerar att bara domstolen är behörig att fatta beslut om den säkerhet som fordringsägaren ska ställa i samband med förfarandet för beslut om kvarstad. Utmätningsmannen kan därmed inte kräva att fordringsägaren ska ställa en särskild säkerhet t.ex. i samband med verkställigheten av beslutet om kvarstad, utan fordringsägarens skyldighet att ställa säkerhet kan grunda sig enbart på det beslut som domstolen fattat med stöd av artikel 12.
Domstolens avgörande om ställandet av säkerhet är av betydelse med avseende på förfarandet i dess helhet. Fordringsägarens agerande när det gäller ställandet av den säkerhet som domstolen krävt eller en försummelse av detta avgör nämligen i regel också om ansökan om kvarstad bifalls eller inte. Därför ska fordringsägaren, och likaså den utmätningsman som avses i 2 och 3 mom., på ett entydigt sätt kunna få reda på vad skyldigheten att ställa säkerhet innefattar. Av denna anledning ska domstolen fatta ett särskilt beslut om ställandet av säkerhet. Det finns skäl att notera att det överklagande som berör meddelandet av beslut om kvarstad enligt artikel 21 har begränsats att gälla domstolens beslut om att helt eller delvis avslå ansökan om kvarstad. Därför föreslås det att 1 mom. ska innehålla en förtydligande bestämmelse om att domstolens beslut om fordringsägarens skyldighet att ställa säkerhet inte får överklagas särskilt. Inom ramen för det överklagande som avses i artikel 21 är det dock möjligt att också överklaga beslutet om en begärd säkerhet.
Vidare ska domstolen fatta beslut om beloppet av den säkerhet som fordringsägaren ska ställa. I enlighet med vad som konstaterats i den allmänna motiveringen är det fråga om en ny uppgift för domstolen. Säkerheten ska enligt artikel 12.1 vara tillräcklig i fråga om sitt belopp. Säkerheten är avsedd att förhindra missbruk av förfarandet och säkerställa ersättning för eventuella skador som gäldenären orsakas till följd av beslutet om kvarstad, i den utsträckning fordringsägaren är ansvarig för sådana skador enligt artikel 13. I skäl 18 i förordningens ingress nämns det att domstolen kan ta hänsyn till beloppet av de medel som ska beläggas med kvarstad då domstolen fastställer säkerhetens belopp. I detta sammanhang finns det även skäl att uppmärksamma gäldenärens rätt att enligt artikel 38 ansöka om att medel som belagts med kvarstad ska frigöras eller att verkställigheten av beslutet om kvarstad ska avbrytas genom att gäldenären ställer en säkerhet som motsvarar det belopp som fastställts i beslutet om kvarstad.
De materiella förutsättningarna för att en säkerhet ska kunna begäras anges i artikel 12.1 och 12.2. Vid prövningen av huruvida det finns förutsättningar för att begära en säkerhet får domstolen således inte stöda sig på de förutsättningar som anges i den nationella lagstiftningen. Syftet med ställandet av säkerhet i samband med det förfarande som föreskrivs i förordningen är emellertid jämförbart med syftet med den säkerhet som ställs vid verkställigheten av säkringsåtgärder enligt 7 kap. i rättegångsbalken. Med hjälp av säkerheten säkerställer man att gäldenären senare kan få ersättning för sådana skador som han eller hon eventuellt orsakats av beslutet om kvarstad. Vid fastställandet av säkerhetens belopp måste man således ta hänsyn till de skador som gäldenären kan orsakas av beslutet. När det gäller att bedöma skadornas belopp är det inte fråga om lagtolkning utan om bedömning av fakta. Vid bedömningen av beloppet av eventuella skador kan domstolen således beakta liknande faktorer som utmätningsmännen beaktar då de bedömer skadornas belopp i samband med verkställigheten av nationella säkringsåtgärder.
Då man i samband med verkställigheten av säkringsåtgärder enligt 7 kap. i rättegångsbalken bedömer skadornas och därmed också säkerhetens belopp beaktar man vanligtvis åtminstone den skada som orsakas av att dispositionsrätten till den egendom som är föremål för säkringsåtgärden begränsas, samt partskostnaderna, såsom advokatkostnader i anslutning till förfarandet för beslut om kvarstad och i anslutning till en eventuell skadeståndsrättegång. Framför allt kan kostnaderna för en skadeståndsrättegång bli stora, eventuellt till och med större än beloppet av de övriga skadorna. De rättegångskostnader som föranleds av huvudsaken beaktas däremot inte vid bedömningen av säkerhetens belopp, eftersom dessa kostnader uppkommer också i det fall att ingen säkringsåtgärd förordnas.
Vid bedömningen av eventuella skador som orsakas av att dispositionsrätten till egendomen begränsas har man vid verkställigheten av säkringsåtgärder enligt den nationella lagstiftningen tagit hänsyn bl.a. till arten och omfattningen av den egendom som beläggs med kvarstad. När det gäller ett europeiskt beslut om kvarstad är det alltid fråga om medel som finns på ett bankkonto. Det faktum att medlen på gäldenärens bankkonto helt och hållet eller delvis beläggs med kvarstad kan i synnerhet inom affärslivet medföra stor skada i och med att affärsverksamheten avbryts. I värsta fall kan det leda till konkurs.
Bedömningen av skadornas belopp försvåras dessutom av att domstolen då den fattar beslut om säkerheten sannolikt inte har kännedom om hur stor del av gäldenärens bankmedel som kommer att beröras av beslutet om kvarstad. Ifall beslutet om kvarstad omfattar alla medel på kontot, kan detta t.ex. hindra företagets betalningstrafik helt och hållet och därmed potentiellt medföra en större skada än ifall bara en liten del av medlen på kontot beläggs med kvarstad. I det sist nämnda fallet finns det större anledning att förmoda att beloppet av den eventuella skada som orsakas av att dispositionsrätten till egendomen begränsas åtminstone inte kan bli större än det belopp som ska beläggas med kvarstad. Frågan om hur mycket medel som de facto kan beläggas med kvarstad framgår emellertid först i verkställighetsskedet.
Vid bedömningen av skadornas belopp ska man i varje enskilt fall ta hänsyn till de till buds stående uppgifterna om fordringsägaren och gäldenären samt till de omständigheter som är av betydelse i sammanhanget. Ifall det exempelvis framgår av ansökan att beslutet om kvarstad ska verkställas i flera medlemsstater, kan gäldenären också orsakas skada i flera medlemsstater.
Dylika omständigheter, som hänför sig till bedömningen av skadornas belopp, kan emellertid beaktas endast inom de gränser som förordningen tillåter. Med hjälp av säkerheten säkerställs enligt artikel 12.1 ersättning för eventuella skador som orsakas gäldenären bara i den utsträckning som fordringsägaren är ansvarig för skadorna enligt artikel 13. På fordringsägarens ansvar tillämpas enligt artikel 13.4 lagen i verkställighetsmedlemsstaten, dvs. den stat där bankkontot finns. Då man fattar beslut om säkerheten ska man också ta hänsyn till att gäldenären inte blir hörd innan beslutet om kvarstad meddelas. I enlighet med vad som framgår av skälen 17 och 18 i ingressen är säkerheten således av stor betydelse när det gäller att förhindra missbruk av förfarandet och skydda gäldenärens rättigheter.
Då man fattar beslut om säkerheten ska man dessutom beakta att beslutet enligt artikel 18.4 i regel ska fattas inom den tidsfrist på tio eller fem arbetsdagar som nämns i artikel 18.1 och 18.2.
Domstolen ska enligt artikel 12.3 underrätta fordringsägaren förutom om beloppet av den säkerhet som ska ställas också om vilken typ av säkerhet som accepteras enligt nationell rätt i den medlemsstat där domstolen är belägen. De typer av säkerheter som är godtagbara i Finland är enligt 3 kap. 43 § 2 mom. i utsökningsbalken pant och borgen. Borgen ska vara proprieborgen och, om borgensmännen är flera, solidarisk. Säkerheten ska dessutom kunna realiseras i enlighet med 3 kap. 46 § 2 mom. i utsökningsbalken. Som säkerhet har man i samband med verkställigheten av säkringsåtgärder enligt 7 kap. i rättegångsbalken i praktiken godkänt en penningdeposition hos utmätningsmannen, en bankgaranti och bostadsaktier. Pantbrev som intecknats i en fastighet godkänns däremot inte som säkerhet eftersom de inte kan realiseras.
Utöver de uppgifter som nämns i artikel 12.3 ska domstolen också meddela fordringsägaren om det närmare förfarande som ska iakttas vid ställandet av säkerhet. Bestämmelser om förfarandet föreslås ingå i paragrafens 2 och 3 mom.
I och med att säkerheten ska ställas hos utmätningsmannen krävs det naturligtvis att utmätningsmannen informeras om saken. Av orsaker som är förknippade med gäldenärens rättsskydd är det motiverat att informationen förmedlas av domstolen och inte av fordringsägaren. Därför föreslås 2 mom. innehålla en bestämmelse om att domstolen ska meddela utmätningsmannen säkerhetens belopp.
Säkerheten ska kunna ställas efter att meddelandet har getts. Säkerheten ska enligt det föreslagna 2 mom. ställas hos utmätningsmannen i enlighet med 3 kap. 45 § i utsökningsbalken. Enligt den nämnda bestämmelsen i utsökningsbalken ska en pant överlåtas till utmätningsmannen eller, om utmätningsmannen så bestämmer, deponeras i ett kreditinstitut eller lämnas i förvar och vård hos en tillförlitlig person. Ett intyg över en deposition och en borgensförbindelse ska lämnas i förvar hos utmätningsmannen. I praktiken bör fordringsägaren och utmätningsmannen stå i kontakt med varandra efter att ha fått de ovan nämnda behövliga uppgifterna.
Det förfarande som föreskrivs i förordningen förutsätter att fordringsägaren har ett brådskande behov av ett beslut om kvarstad, vilket innebär att det ligger i fordringsägarens intresse att säkerheten ställs så snabbt som möjligt. Ifall så emellertid inte sker, är det inte heller ändamålsenligt att ärendet förblir anhängigt under en lång tid i väntan på åtgärder från fordringsägarens sida. Domstolen ska således kunna fatta beslut om att avslå ansökan ifall fordringsägaren inte ställer säkerheten inom en rimlig tid. Därför ska domstolen i sitt beslut meddela en tidsfrist inom vilken säkerheten ska ställas. Ett omnämnande av detta ska för tydlighetens skull tas in i 2 mom. Vid prövningen av tidsfristens längd ska man kunna ta hänsyn t.ex. till de tidsfrister som fastställts för domstolens beslutsfattande i artikel 18.
Den utmätningsman hos vilken säkerheten ställs ska vara en sådan ansvarig utmätningsman som avses i 3 kap. 13 § i utsökningsbalken och som är behörig i hela landet. De grunder enligt vilka det avgörs vem som är ansvarig utmätningsman fastställs enligt 3 kap. 14 § i utsökningsbalken genom förordning av statsrådet. Ifall det är oklart vem som är ansvarig utmätningsman i ärendet, kan domstolen vid behov utreda saken i samarbete med Riksfogdeämbetet eller det lokala utsökningsverket.
För att domstolen ska kunna avgöra ansökan om kvarstad behöver domstolen få kännedom om att en säkerhet har ställts. Därför föreslås det att 3 mom. ska innehålla en bestämmelse om att utmätningsmannen ska meddela domstolen när fordringsägaren har ställt säkerheten. Meddelandet ska ges omedelbart efter att säkerheten har ställts, med beaktande av artikel 18.4 i förordningen, där det bestäms att domstolen ska meddela sitt beslut med anledning av ansökan om kvarstad så snart fordringsägaren har ställt den begärda säkerheten. Meddelandet kan ges på ett ändamålsenligt sätt med tanke på förfarandets brådskande karaktär. Om fordringsägaren emellertid vägrar ställa säkerheten eller inte ställer säkerheten inom den tidsfrist som domstolen har fastställt, ska utmätningsmannen kunna meddela domstolen även detta.
Utmätningsmannen ska enligt det föreslagna 3 mom. i samband med meddelandet till domstolen även ta ställning till säkerhetens godtagbarhet och tillräcklighet. När det gäller godtagbarheten är det fråga om en bedömning av huruvida den aktuella typen av säkerhet är godtagbar enligt den nationella lagstiftningen, dvs. 3 kap. 43 § 2 mom. i utsökningsbalken och andra tillämpliga nationella bestämmelser. Med tillräcklighet avses å sin sida säkerhetens storlek, dvs. huruvida säkerhetens värde motsvarar det belopp som domstolen fastställt. Det är dock endast fråga om ett ställningstagande från utmätningsmannens sida, inte om en bindande bedömning av domstolen. Det är alltid domstolen som har den slutliga beslutanderätten när det gäller att godta den säkerhet som fordringsägaren har ställt.
Domstolen ska enligt ordalydelsen i artiklarna 12.3 och 18.4 i förordningen i princip fatta beslut med anledning av ansökan om kvarstad omedelbart efter att fordringsägaren har ställt säkerheten. Paragrafens 4 mom. föreslås därmed innehålla en bestämmelse om att domstolen ska avgöra ansökan om kvarstad när den har fått de behövliga uppgifterna från utmätningsmannen. Bestämmelsens ordalydelse ger domstolen möjlighet att vid behov begära tilläggsinformation av utmätningsmannen eller fordringsägaren.
Ifall domstolen anser att den säkerhet som fordringsägaren ställt inte är godtagbar eller tillräcklig i fråga om sitt värde, avslår domstolen fordringsägarens ansökan antingen i dess helhet eller delvis. I ett sådant fall ska fordringsägaren emellertid ges tillfälle att bli hörd innan ärendet avgörs. Detta är motiverat i synnerhet eftersom fordringsägaren inte nödvändigtvis har kännedom om att säkerheten enligt domstolens uppfattning inte är godtagbar. Dessutom får fordringsägaren genom hörandet möjlighet att åtgärda den brist som berör säkerheten. Detta är motiverat i processekonomiskt avseende. Ifall ansökan avslås på grund av att säkerheten är bristfällig utan att fordringsägaren blir hörd om saken, kan det nämligen leda till att fordringsägaren måste lämna in en ny ansökan, vilket dels medför kostnader för fordringsägaren och dels orsakar domstolen tilläggsarbete.
Av de ovan nämnda orsakerna föreslås 4 mom. innehålla en bestämmelse om att domstolen, ifall den anser att den inte kan bifalla ansökan om kvarstad i dess helhet på grundval av den säkerhet som fordringsägaren ställt, ska ge fordringsägaren tillfälle att bli hörd innan ärendet avgörs. Denna bestämmelse gäller alla situationer där ansökan inte kan bifallas helt och hållet med anledning av den säkerhet som fordringsägaren ställt, dvs. då ansökan med anledning av säkerheten måste avslås helt eller delvis. Bestämmelsen gäller å andra sidan endast sådana situationer där fordringsägaren har ställt en säkerhet, men denna anses vara bristfällig. Enligt sin ordalydelse kan bestämmelsen inte tillämpas i sådana fall där fordringsägaren inte har ställt någon säkerhet alls inom den tidsfrist som domstolen meddelat. I sådana fall har fordringsägaren nämligen inte motsvarande behov av rättsskydd, eftersom det på grundval av de uppgifter som tidigare meddelats honom eller henne är uppenbart att beslutet om kvarstad inte kan meddelas. Därmed kan det inte komma som en överraskning för fordringsägaren att ansökan avslås på grundval av avsaknaden av säkerhet.
4 §.Inhämtande av kontoinformation. Denna paragraf föreslås innehålla kompletterande bestämmelser om det förfarande för inhämtande av kontoinformation som regleras i artikel 14 i förordningen.
I artikel 14.1—14.3 finns bestämmelser om förutsättningarna för inhämtande av kontoinformation och om hur förfarandet inleds i ursprungsmedlemsstaten. Till denna del behövs således inte någon kompletterande nationell lagstiftning. Ifall fordringsägaren framställer en begäran om inhämtande av kontoinformation till en domstol i Finland ska denna domstol, dvs. enligt propositionen Helsingfors tingsrätt, bedöma huruvida det föreligger sådana förutsättningar för förfarandet som föreskrivs i artikel 14.1—14.3. Ifall förutsättningar finns, ska domstolen översända begäran om kontoinformation till den informationsmyndighet som verkställighetsmedlemsstaten utsett, på det sätt som föreskrivs i artikel 14.3.
De kompletterande nationella bestämmelserna föreslås gälla den myndighet som är behörig att inhämta kontoinformation och de metoder för inhämtande av information som myndigheten förfogar över, vilka Finland enligt artikel 50.1 b och c ska underrätta kommissionen om. Dessa bestämmelser tillämpas då Finland är verkställighetsmedlemsstat, dvs. då fordringsägaren antar att gäldenärens bankkonto eller bankkonton finns i Finland.
Av de orsaker som nämnts i den allmänna motiveringen konstateras det i 1 mom. att utmätningsmannen i Finland är den myndighet som är behörig att inhämta kontoinformation enligt artikel 14 i förordningen.
Närmare nationella bestämmelser om förfarandet föreslås ingå i paragrafens 2 mom. Av de orsaker som nämnts i den allmänna motiveringen föreslås det att begäran om inhämtande av kontoinformation i Finland ska tillställas utmätningsmannen eller alternativt Riksfogdeämbetet, som ska sända begäran vidare till utmätningsmannen.
Utmätningsmannen ska enligt artikel 14.4, efter att ha tagit emot begäran om inhämtande av information, sträva efter att inhämta kontoinformationen med någon av de metoder som anges i den nationella lagstiftningen och som nämns i artikel 14.5. Paragrafens 2 mom. föreslås innehålla en förtydligande bestämmelse om att utmätningsmannen med stöd av begäran ska ha rätt att få kontoinformationen så som det anges i 3 kap. 64—68 § i utsökningsbalken. Den huvudsakliga metoden för inhämtande av information grundar sig därmed på den skyldighet som föreskrivs för utomstående i 66 § 1 mom. 2 punkten i utsökningsbalken, dvs. skyldigheten att ge utmätningsmannen uppgifter om betalningsrörelsen på de konton som gäller fordran och gäldenärens rätt att använda kontona. Detta motsvarar den metod som nämns i artikel 14.5 a, där det bestäms att alla banker på medlemsstatens territorium på begäran av informationsmyndigheten är skyldiga att uppge om gäldenären har ett bankkonto hos dem.
Utmätningsmannen ska genast efter att ha inhämtat kontoinformationen sända den till den domstol som översänt begäran, på det sätt som föreskrivs i artikel 14.6, eller alternativt i enlighet med artikel 14.7 meddela att den inte kan inhämta informationen. I artikel 14 har det inte uppställts någon egentlig tidsfrist för inhämtandet av kontoinformation, men alla myndigheter som medverkar i inhämtandet av informationen ska enligt artikel 14.5 andra stycket agera snabbt. Liknande snabbt agerande krävs också av den bank som lämnar ut kontoinformationen, så att syftet med beslutet om kvarstad inte äventyras. Domstolen ska i regel meddela sitt beslut med anledning av en ansökan om kvarstad inom den tidsfrist på tio eller fem arbetsdagar som avses i artikel 18.1 och 18.2. Det är dock på grund av exceptionella omständigheter möjligt att avvika från dessa tidsfrister.
Finland ska i enlighet med vad som anförts ovan underrätta kommissionen om att utmätningsmannen är den myndighet som är behörig att inhämta kontoinformation och om att begäranden om inhämtande av kontoinformation kan tillställas också Riksfogdeämbetet. Dessutom ska Finland meddela att den metod för inhämtande av kontoinformation som avses i artikel 14.5 första stycket a står till buds enligt Finlands nationella lagstiftning.
5 §.Återställande av säkerhet som fordringsägaren ställt. Denna paragraf föreslås innehålla kompletterande bestämmelser om återställande av säkerheten.
Paragrafens 1 och 2 mom. gäller de troligtvis mycket sällsynta situationer där domstolen avslår fordringsägarens ansökan om kvarstad efter att säkerheten har ställts. Dessa bestämmelser kompletterar således den bestämmelse om domstolens skyldighet att frigöra säkerheten som ingår i artikel 14.7 i förordningen. Paragrafens 3 mom. gäller återställandet av fordringsägarens säkerhet i andra situationer, t.ex. i det fall där bankmedel har belagts med kvarstad och beslutet om kvarstad sedermera har upphört att gälla. Förordningen innehåller inga bestämmelser om dessa situationer.
Av de orsaker som nämnts i den allmänna motiveringen föreslås det att beslutet om frigörande av säkerheten i samtliga fall ska fattas av samma aktör som fattat beslut om ställande av säkerheten. Beslutet ska alltså fattas av domstolen. Domstolen ska underrätta den utmätningsman som svarar för förvaringen av säkerheten om sitt beslut. Utmätningsmannen ska sörja för de praktiska arrangemangen i anslutning till frigörandet av säkerheten. I stället för begreppet frigörande av säkerheten, som används i förordningen, används i paragrafen samma begrepp som i utsökningsbalken, nämligen återställande av säkerheten.
Ifall fordringsägarens ansökan om kvarstad avslås i dess helhet, ska domstolen enligt 1 mom. fatta beslut om återställande av den säkerhet som fordringsägaren ställt. Beslutet om avslag av ansökan om kvarstad ska således alltid innehålla ett omnämnande också av återställandet av en eventuell säkerhet som fordringsägaren ställt.
Då domstolen fattar beslut om säkerheten ska den enligt artikel 12.3 underrätta fordringsägaren om att ett beslut om kvarstad kommer att meddelas när säkerheten har ställts i enlighet med kraven. I artikel 18.4 bestäms det att domstolen ska fatta beslut med anledning av ansökan utan dröjsmål efter att fordringsägaren har ställt den begärda säkerheten. Vid tillämpningen av förordningen borde det därför inte i regel förekomma sådana situationer där fordringsägaren först ställer en säkerhet i enlighet med domstolens krav och ansökan om kvarstad därefter avslås. Ett undantag från detta utgörs dock av den situation som avses i artikel 14.7, där säkerheten har ställts innan förfarandet för inhämtande av kontoinformation har slutförts, och förfarandet sedermera avslutas såsom resultatlöst. I detta fall kan det hända att ansökan avslås på grund av avsaknad av kontoinformation efter att fordringsägaren har ställt en säkerhet som motsvarar domstolens krav.
Paragrafens 1 mom. blir tillämpligt förutom i de fall som avses i artikel 14.7 även i sådana fall där fordringsägaren har ställt en säkerhet men domstolen inte betraktar säkerheten som tillräcklig eller godtagbar. Det kan vara fråga om att säkerhetens värde inte motsvarar det belopp som domstolen krävt eller om att den aktuella typen av säkerhet inte är godtagbar enligt den nationella lagstiftningen. I sådana fall ska fordringsägaren enligt 3 § 4 mom. i den föreslagna lagen ges tillfälle att bli hörd innan ansökan avgörs.
Domstolen ska enligt 1 mom. sända beslutet om återställande av säkerheten till utmätningsmannen, som ska sörja för att säkerheten återställs i enlighet med beslutet. Utgångspunkten är att det är fråga om samma utmätningsman som domstolen i samband med ställandet av säkerheten meddelat säkerhetens belopp, och hos vilken fordringsägaren ställt säkerheten i enlighet med 3 § 2 mom. i den föreslagna lagen. Beslutet om frigörande av säkerheten kan översändas på något lämpligt sätt. Utmätningsmannen ska på det nationella planet sörja för återställandet av säkerheten i enlighet med utsökningsbalken.
I 2 mom. fastställs tidpunkten för återställande av säkerheten i de situationer som avses i 1 mom., där ansökan avslås i dess helhet. I de fall där ansökan avslås i dess helhet på grund av avsaknad av kontoinformation ska säkerheten enligt artikel 14.7 i förordningen frigöras utan dröjsmål. Det föreslås att 2 mom. ska innehålla en förtydligande bestämmelse om saken, där det framgår att domstolen i de nämnda situationerna ska fatta beslut om återställande av säkerheten utan dröjsmål. Utmätningsmannen ska likaså sörja för att säkerheten återställs utan dröjsmål.
Det är logiskt att säkerheten återställs utan dröjsmål i de fall som avses i artikel 14.7, eftersom det i dessa fall saknas information om gäldenärens konto och därmed även om de medel som kunde beläggas med kvarstad. I de fall där ansökan avslås i dess helhet av någon annan orsak, t.ex. på grund av att domstolen anser att den säkerhet fordringsägaren ställt inte är tillräcklig i fråga om sitt värde eller inte är av en godtagbar typ, ska däremot fordringsägarens möjlighet att överklaga beslutet med stöd av artikel 21 beaktas. Ifall säkerheten återställs omedelbart efter att domstolen i första instans har beslutat avslå ansökan, men ansökan senare bifalls till följd av fordringsägarens överklagande, kan detta leda till att fordringsägaren på nytt måste ställa säkerhet hos utmätningsmannen. Ett sådant förfarande kan föranleda onödiga kostnader. För att undvika dylika situationer föreslås 2 mom. innehålla en bestämmelse om att beslutet om återställande av säkerheten i sådana fall där ansökan avslås på någon annan grund än med stöd av artikel 14.7 ska fattas efter att beslutet om avslag av ansökan vunnit laga kraft.
I 3 mom. regleras återställandet av säkerheten i andra fall än de som avses i 1 och 2 mom., dvs. i andra fall än sådana där fordringsägarens ansökan har avslagits i dess helhet. Detta moment gäller exempelvis sådana situationer där domstolen har bifallit fordringsägarens ansökan i dess helhet eller delvis, men gäldenärens medel ändå inte kan beläggas med kvarstad i verkställighetsmedlemsstaten t.ex. på grund av att det inte finns några medel på det konto som avses i beslutet. Domstolen får kännedom om att verkställigheten av beslutet om kvarstad har misslyckats genom den förklaring som banken eller någon annan enhet som svarar för verkställigheten ger enligt artikel 25.1. Denna bestämmelse gäller också de situationer där fordringsägarens ansökan om kvarstad har bifallits och gäldenärens medel har belagts med kvarstad. I dessa fall ska säkerheten hållas i förvar hos utmätningsmannen åtminstone tills beslutet om kvarstad upphör att gälla. Varaktigheten av beslutet om kvarstad bestäms i enlighet med artikel 20.
Vid bedömningen av den närmare tidpunkten för återställande av säkerheten ska man ta hänsyn till att en av målsättningarna med säkerheten är att säkerställa ersättning för eventuella skador som gäldenären kan komma att orsakas till följd av beslutet om kvarstad. Då beslutet om kvarstad upphör att gälla finns det inte nödvändigtvis ännu kännedom om huruvida beslutet orsakat gäldenären någon skada eller om huruvida gäldenären har för avsikt att yrka på ersättning för skadan. En ersättningstalan kan väckas också efter att beslutet om kvarstad har upphört att gälla.
Av de ovan nämnda orsakerna föreslås det att domstolen i de fall som avses i 3 mom. ska fatta beslut om återställande av säkerheten enligt samma förutsättningar som utmätningsmännen gör med stöd av 3 kap. 45 § i utsökningsbalken. En pant eller borgensförbindelse ska återställas till den som gett den när den rätt eller det krav som säkerheten har varit avsedd att trygga har uppfyllts eller förkastats genom dom eller annars har upphört. Samma ordalydelse ska för tydlighetens skull tas in i det föreslagna 3 mom. Vid förfarandet för beslut om kvarstad är säkerheten avsedd att säkerställa ersättning för de skador som gäldenären eventuellt orsakas av beslutet. Domstolen ska således kunna fatta beslut om att säkerheten ska återställas i det skede då gäldenärens rätt till skadestånd har tillgodosetts eller skadeståndsyrkandet har förkastats genom en dom eller på något annat sätt.
I 7 kap. 11 och 12 § i rättegångsbalken finns bestämmelser om ersättandet av skador som orsakats av de säkringsåtgärder som avses i kapitlet. Sökandens motpart ska, vid äventyr av att talerätten går förlorad, enligt 7 kap. 12 § 2 mom. i rättegångsbalken väcka talan om ersättning för skador och kostnader inom ett år efter att säkringsåtgärden återkallades eller, om besvär över beslutet om åtgärden ännu inte har avgjorts, inom ett år efter att ärendet har avgjorts slutligt. Käranden ska utan dröjsmål bevisligen underrätta utmätningsmannen om att talan har väckts. Vanligtvis fattar utmätningsmannen beslut om återställande av sökandens säkerhet efter att den ovan nämnda tidsfristen på ett år har löpt ut, ifall det inte visats att en skadeståndstalan har väckts inom denna tid.
På fordringsägarens ansvar tillämpas enligt artikel 13.4 verkställighetsmedlemsstatens lagstiftning. Om det konto som beslutet om kvarstad avser finns i Finland kan domstolen således ta hänsyn till den nämnda ettåriga tidsfristen för väckande av skadeståndstalan. Däremot är det inte lika entydigt vid vilken tidpunkt säkerheten ska återställas i det fall där det bankkonto som beslutet om kvarstad avser finns i en annan medlemsstat. På fordringsägarens ansvar tillämpas i detta fall lagstiftningen i den nämnda medlemsstaten, vilket innebär att rättegångsbalkens tidsfrist för väckande av skadeståndstalan inte är av betydelse.
Vid bedömningen av förutsättningarna för återställande av säkerheten är det möjligt att ta hänsyn till omständigheterna i det aktuella fallet. Ifall man inte alls lyckats belägga gäldenärens medel med kvarstad, kan gäldenären knappast ha orsakats någon skada av beslutet om kvarstad. I detta fall kan beslutet om återställande av säkerheten fattas mycket snart efter att domstolen har tagit emot en förklaring enligt artikel 25.1 om att inga medel har belagts med kvarstad. Ifall man däremot har lyckats belägga medel med kvarstad, kan man vid bedömningen av förutsättningarna för återställande av säkerheten ta hänsyn till den grund på vilken beslutet om kvarstad har upphört att gälla. Ifall beslutet om kvarstad har upphört t.ex. på grund av att domen gällande den fordran som beslutet om kvarstad avser har verkställts, och fordringsägaren inte har begått några fel i samband med förfarandet, är det troligtvis synnerligen osannolikt att fordringsägarens skadeståndsansvar skulle aktualiseras. I detta fall ska beslutet om återställande av säkerheten i princip kunna fattas tidigare än t.ex. i det fall där beslutet om kvarstad har upphört att gälla till följd av gäldenärens ansökan om rättsmedel.
För att domstolen ska fatta beslut om återställande av säkerheten krävs det i de situationer som avses i 3 mom. att fordringsägaren yrkar på det. Detta är motiverat, eftersom beslutet om kvarstad har meddelats på ansökan av fordringsägaren och det i flera sammanhang krävs aktivitet från parternas sida i samband med förfarande som föreskrivs i förordningen. I praktiken har fordringsägaren ett starkt intresse av att yrka på återställande av säkerheten. Det finns i och för sig inget hinder för att domstolen eller utmätningsmannen underrättar fordringsägaren om möjligheten att yrka på att säkerheten ska återställas t.ex. i samband med att beslutet om kvarstad meddelas eller upphör att gälla.
Ifall domstolen anser att den inte har tillräcklig information för att kunna fatta beslut om återställande av säkerheten, kan den vid behov uppmana fordringsägaren att lämna in tilläggsinformation i enlighet med de nationella bestämmelser om förfarandet som ska tillämpas i kompletterande syfte. Om domstolen t.ex. anser att den behöver information om verkställighetsmedlemsstatens lagstiftning för att kunna fatta beslut om återställande av säkerheten kan den uppmana fordringsägaren att lägga fram information om saken på det sätt som bestäms i 17 kap. 3 § 1 mom. i rättegångsbalken. Det finns inte heller något hinder för att gäldenären på begäran av fordringsägaren blir hörd innan beslutet om återställande av säkerheten fattas.
Domstolens beslut om återställande av säkerheten ska också i de fall som avses i 3 mom. sändas till utmätningsmannen, som ska sörja för att säkerheten återställs enligt beslutet.
6 §.Översändande av handlingar för verkställighet av ett beslut om kvarstad. Denna paragraf föreslås innehålla en bestämmelse om översändandet av ett beslut om kvarstad som meddelats i Finland till den behöriga myndigheten i verkställighetsmedlemsstaten. Paragrafen kompletterar artikel 23.3 andra stycket i förordningen. De handlingar som behövs vid verkställigheten ska enligt det nämnda stycket översändas av den domstol som meddelat beslutet om kvarstad eller av fordringsägaren, beroende på vem som enligt ursprungsmedlemsstatens nationella rätt är ansvarig för att inleda verkställighetsförfarandet.
Ifall inte kompletterande lagstiftning utfärdas om saken skulle fordringsägaren vara ansvarig för inledandet av verkställighetsförfarandet och därmed även för översändandet av handlingarna till verkställighetsmedlemsstaten, eftersom verkställigheten av de säkringsåtgärder som avses i 7 kap. i rättegångsbalken enligt utsökningsbalkens bestämmelser inleds på initiativ av sökanden. I propositionen föreslås det emellertid att ansvaret för översändandet av de handlingar som behövs vid verkställigheten ska anförtros domstolen, dvs. Helsingfors tingsrätt. Det är fråga om en entydig lösning som även sparar tid, eftersom Helsingfors tingsrätt efter att ha meddelat ett beslut om kvarstad kan sända beslutet både till fordringsägaren och till den verkställande myndighet som verkställighetsmedlemsstaten uppgett. Denna lösning är motiverad även med tanke på de situationer som avses i artikel 28.3 andra stycket och som troligtvis kommer att vara mycket allmänna, där de handlingar som hänför sig till delgivningen av beslutet om kvarstad ska översändas till verkställighetsmedlemsstaten samtidigt som beslutet om kvarstad översänds i enlighet med artikel 23.3. Enligt den föreslagna 9 § ska Helsingfors tingsrätt svara för översändandet av de handlingar som hänför sig till delgivningen av ett beslut om kvarstad som meddelats i Finland. Den entydigaste lösningen är därför att Helsingfors tingsrätt i stället för fordringsägaren anförtros ansvaret också för översändandet av de handlingar som hänför sig till verkställigheten och som ska översändas samtidigt som beslutet om kvarstad.
7 §.Förfarandet vid verkställighet av ett beslut om kvarstad. Denna paragraf föreslås innehålla bestämmelser om förfarandet vid verkställigheten av ett beslut om kvarstad. Paragrafen kompletterar artiklarna 23—25 i förordningen. Bestämmelserna ska tillämpas på verkställighet som sker i Finland, dvs. i sådana fall där det bankkonto som beslutet om kvarstad avser finns i Finland.
I 1 mom. finns en bestämmelse om den myndighet som är behörig att verkställa beslutet om kvarstad. Finland ska enligt artikel 50.1 f underrätta kommissionen om vilken myndighet det är fråga om. Denna myndighet föreslås i Finland vara utmätningsmannen, som är behörig myndighet också i samband med verkställigheten av de säkringsåtgärder som avses i 7 kap. i rättegångsbalken. Utmätningsmannen kommer att ha en central roll vid verkställigheten av beslut om kvarstad i Finland.
I 2 mom. finns bestämmelser om översändandet av behövliga handlingar till Finland. Av de orsaker som nämnts i den allmänna motiveringen föreslås det att de handlingar som avses i artikel 23.3 i förordningen ska sändas till utmätningsmannen eller alternativt till Riksfogdeämbetet i Finland. Riksfogdeämbetet ska sända handlingarna vidare till utmätningsmannen. Det är motiverat att handlingarna ska kunna översändas till en viss centralmyndighet i synnerhet i sådana fall där beslutet om kvarstad sänds till Finland från en annan medlemsstat. Samma möjlighet erbjuds dock även i de fall där beslutet om kvarstad har meddelats i Finland. Den domstol som enligt den föreslagna 6 § ansvarar för översändandet av de handlingar som behövs vid verkställigheten av ett beslut om kvarstad som meddelats i Finland kan således sända handlingarna antingen direkt till den ansvarige utmätningsmannen eller till Riksfogdeämbetet.
Av de orsaker som nämnts i den allmänna motiveringen föreslås det att utmätningsmannen efter att ha tagit emot de handlingar som behövs vid verkställigheten ska ge banken ett sådant föreläggande om genomförande av beslutet om kvarstad som avses i artikel 24.1 i förordningen och som regleras i den nationella lagstiftningen. Banken ska således inte tillställas själva formuläret för beslutet om kvarstad, utan detta blir kvar hos utmätningsmannen. Det föreläggande som utmätningsmannen ger till banken kan i princip vara likadant som i samband med verkställigheten av säkringsåtgärder enligt 7 kap. i rättegångsbalken. Föreläggandets innehåll ska självfallet motsvara innehållet i formuläret för beslutet om kvarstad samt de krav som ställs på genomförandet av beslutet om kvarstad i artikel 24. I föreläggandet ska således exempelvis prioriteringsordningen för de konton vars medel ska beläggas med kvarstad beaktas i enlighet med artikel 24.7.
Banken ska efter att ha tagit emot utmätningsmannens föreläggande genomföra beslutet om kvarstad i enlighet med artikel 24. I praktiken sker detta i samarbete mellan utmätningsmannen och banken. Exempelvis ska identifieringen av gäldenärens konto enligt artikel 24.4 skötas av utmätningsmannen, dvs. av en i artikeln avsedd annan enhet som är ansvarig för att verkställa beslutet om kvarstad. Såsom det konstaterats i redogörelsen för förordningens huvudsakliga innehåll, är det enligt den nationella lagstiftningen möjligt att använda sig av båda de sätt att genomföra beslutet som nämns i artikel 24.2.
I 3 mom. finns kompletterande bestämmelser om förfarandet i samband med givandet av en förklaring enligt artikel 25.1 om att bankmedel har belagts med kvarstad. Av de orsaker som nämnts i den allmänna motiveringen föreslås det att förklaringen inte ska ges av banken utan av utmätningsmannen, dvs. av en i artikel 25.1 avsedd annan enhet som är ansvarig för att verkställa beslutet om kvarstad i verkställighetsmedlemsstaten.
Då förklaringen ges av utmätningsmannen förutsätts det självfallet att banken tillställer utmätningsmannen de uppgifter om genomförandet av beslutet som behövs för förklaringen. I den nationella lagstiftningen finns inga särskilda bestämmelser om hur banken ska meddela utmätningsmannen om verkställigheten av säkringsåtgärder enligt 7 kap. i rättegångsbalken.
Av dessa orsaker föreslås det att en bestämmelse om bankens meddelande till utmätningsmannen ska tas in i 3 mom. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska banken utan dröjsmål meddela den utmätningsman som gett föreläggandet om huruvida medel på gäldenärens konto eller konton har belagts med kvarstad, och i så fall i vilken omfattning, samt vilken dag föreläggandet har genomförts. Utmätningsmannen behöver alltså uppgifterna för förklaringen enligt artikel 25.1 om att bankmedel har belagts med kvarstad.
Banken ska meddela uppgifterna utan dröjsmål efter att beslutet om kvarstad har genomförts, så att utmätningsmannen kan iaktta den tidsfrist på tre eller åtta arbetsdagar som fastställs för förklaringen enligt artikel 25.1. Enligt artikel 45 är det inte möjligt att avvika från denna tidsfrist. Momentet föreslås inte innehålla något omnämnande av på vilket sätt meddelandet ska ges, utan banken kan ge meddelandet på ett lämpligt sätt, med beaktande av den ovan nämnda strikta tidsfristen. Utmätningsmannen och banken kan i mån av möjlighet på förhand avtala om det sätt på vilket meddelandet ges, t.ex. i samband med att utmätningsmannens föreläggande om genomförande av beslutet om kvarstad tillställs banken.
Enligt det föreslagna 3 mom. ska utmätningsmannen efter att ha tagit emot bankens meddelande ge en förklaring enligt artikel 25.1 om att bankmedel har belagts med kvarstad och sända förklaringen till den domstol som meddelat beslutet om kvarstad samt till fordringsägaren, på det sätt som närmare bestäms i artikel 25.2 och 25.3. De leveranssätt som anges i artikeln och möjligheterna att tillämpa dem enligt den nationella lagstiftningen har beskrivits närmare i redogörelsen för förordningens huvudsakliga innehåll.
8 §.Förfarandet vid frigörande av överskjutande belopp. I artikel 27 i förordningen finns bestämmelser om fordringsägarens skyldighet att ansöka om frigörande av det belopp som överstiger det som anges i beslutet om kvarstad. Fordringsägaren åläggs i artikel 27.2 första stycket en strikt skyldighet att ansöka om frigörande av överskjutande belopp före utgången av den tredje arbetsdagen efter att fordringsägaren tagit emot förklaringen om att bankmedel har belagts med kvarstad. Det är inte möjligt att avvika från denna tidsfrist.
Paragrafen föreslås innehålla en kompletterande bestämmelse om till vem fordringsägaren ska sända ansökan i Finland. Enligt den föreslagna paragrafen ska ansökan tillställas den utmätningsman som gett förklaringen enligt artikel 25 om att bankmedel har belagts med kvarstad. Vem denna utmätningsman är framgår av den nämnda förklaringen enligt artikel 25 som fordringsägaren tagit emot. För säkerhets skull föreslås det emellertid att ansökan i likhet med de övriga handlingar som hänför sig till verkställigheten ska kunna tillställas också Riksfogdeämbetet, som ska sända ansökan vidare till utmätningsmannen.
I övrigt grundar sig fordringsägarens skyldigheter och det förfarande som ska iakttas vid frigörandet av överskjutande belopp direkt på artikel 27 i förordningen. Enligt artikel 27.2 andra stycket ska utmätningsmannen efter att ha tagit emot fordringsägarens ansökan om frigörande utan dröjsmål förelägga banken att frigöra det överskjutande beloppet. Ifall beslutet om kvarstad har genomförts i enlighet med artikel 24.2 b, dvs. genom att de medel som beslutet om kvarstad avser har överförts till ett spärrkonto som utmätningsmannen förfogar över, kan banken däremot inte frigöra beloppet, utan utmätningsmannen ska i detta fall själv se till att beloppet returneras till gäldenärens konto.
9 §. Delgivning till gäldenären av ett beslut om kvarstad som meddelats i Finland. I artikel 28 i förordningen finns bestämmelser om hur ett beslut om kvarstad och de handlingar som hänför sig till beslutet ska delges gäldenären. Flera detaljer i anslutning till delgivningsförfarandet fastställs emellertid enligt medlemsstaternas nationella lagstiftning. Av de orsaker som nämnts i den allmänna motiveringen föreslås det att den lag som är avsedd att komplettera förordningen ska innefatta bestämmelser som kompletterar artikel 28. Av tydlighetsskäl föreslås det att bestämmelserna ska uppdelas mellan tre paragrafer. Den föreslagna 9 § gäller sådana fall där beslutet om kvarstad har meddelats i Finland, medan 10 § gäller sådana fall där beslutet har meddelats i en annan medlemsstat men sänds till Finland för delgivning. Den föreslagna 11 § gäller å sin sida delgivningssätten, dvs. hur man i praktiken ska agera i samband med delgivningen i Finland.
I artikel 28.2—28.4 finns bestämmelser om inledandet av delgivningsförfarandet i ursprungsmedlemsstaten. Artikel 28.2 gäller de fall där gäldenären har hemvist i ursprungsmedlemsstaten, artikel 28.3 de fall där gäldenären har hemvist i en annan medlemsstat och artikel 28.4 de fall där gäldenären har hemvist i en tredjestat, dvs. utanför unionen. Kompletterande nationella bestämmelser behövs till denna del framför allt om huruvida det är den domstol som meddelat beslutet om kvarstad eller fordringsägaren som i enlighet med artikel 28.2 och 28.3 ansvarar för inledandet av delgivningen av ett beslut om kvarstad som meddelats i Finland. Av de orsaker som nämnts i den allmänna motiveringen föreslås det att den domstol som meddelat beslutet om kvarstad, dvs. enligt propositionen Helsingfors tingsrätt, ska ansvara för inledandet av delgivningen i Finland. Paragrafen föreslås gälla alla situationer där beslutet om kvarstad har meddelats i Finland.
I övrigt behövs inga nya nationella bestämmelser om inledandet av delgivningsförfarandet, utan förfarandet grundar sig direkt på förordningen och på den gällande nationella lagstiftningen. Om gäldenären har hemvist i Finland, ska Helsingfors tingsrätt enligt artikel 28.2 inleda delgivningen före utgången av den tredje arbetsdagen efter dagen för mottagandet av förklaringen enligt artikel 25 om att bankmedel har belagts med kvarstad. Beslutet om kvarstad ska delges i enlighet med Finlands lagstiftning. Den föreslagna 11 § innehåller bestämmelser om de delgivningssätt som ska iakttas.
Om gäldenären däremot har hemvist i en annan medlemsstat, ska Helsingfors tingsrätt inom motsvarade tidsfrist på tre arbetsdagar översända de handlingar som är föremål för delgivning till den behöriga myndighet som utsetts av den nämnda medlemsstaten, på det sätt som bestäms i artikel 28.3 första stycket. Översändandet ska ske i enlighet med artikel 29. Därefter svarar myndigheten i den medlemsstat där gäldenären har hemvist för delgivningen i enlighet med sin nationella lagstiftning, och underrättar sedan i enlighet med artikel 28.3 tredje stycket Helsingfors tingsrätt om resultatet av delgivningen.
De handlingar som ska delges nämns i artikel 28.5.
I och med att domstolen åläggs ansvaret för inledandet av delgivningen ska den domstol som behandlar ansökan om kvarstad i Finland i samband med meddelandet av beslutet om kvarstad också bereda sig på de åtgärder som hänför sig till delgivningen av beslutet, så att alla behövliga handlingar och översättningar av dem finns tillgängliga i det skede då delgivningsförfarandet ska inledas. I enlighet med vad som anförts i redogörelsen för förordningens huvudsakliga innehåll, ska översättningarna tillhandahållas av fordringsägaren, frånsett beslutet om kvarstad, vars översättning utarbetas med hjälp av standardformuläret och tillhandahålls av domstolen, på det sätt som bestäms i artikel 23.4.
Vidare ska särskild uppmärksamhet fästas vid den situation som avses i artikel 28.3 andra stycket, där man redan tidigare, dvs. omedelbart efter att beslutet om kvarstad meddelats, ska översända de handlingar som är föremål för delgivning till myndigheten i den medlemsstat där gäldenären har hemvist. Denna bestämmelse gäller de situationer som troligtvis kommer att vara mycket allmänna, där den medlemsstat i vilken gäldenären har hemvist är den enda verkställighetsmedlemsstaten, dvs. alla konton som beslutet om kvarstad avser finns i denna medlemsstat. I dessa fall ska de handlingar som är föremål för delgivning översändas till den medlemsstat där gäldenären har hemvist samtidigt som beslutet om kvarstad översänds i enlighet med artikel 23.3. Domstolen kan således inte i dessa fall invänta den förklaring som avses i artikel 25 innan delgivningsförfarandet inleds, utan den ska efter att beslutet om kvarstad meddelats omedelbart tillställa den behöriga myndigheten i verkställighetsmedlemsstaten de handlingar som behövs både för verkställigheten och för delgivningen av beslutet. Domstolen kan redan i samband med prövningen av fordringsägarens ansökan granska om den medlemsstat där gäldenären har hemvist enligt de uppgifter som fordringsägaren uppgett är den enda verkställighetsmedlemsstaten. Om detta är fallet, kan domstolen säkerställa att alla handlingar som behövs för verkställigheten och delgivningen, inklusive eventuella översättningar, finns tillgängliga så att de kan sändas till den behöriga myndigheten i verkställighetsmedlemsstaten omedelbart efter att beslutet om kvarstad har meddelats.
Om gäldenären har hemvist i en tredjestat, ska delgivningen med stöd av artikel 28.4 ske i enlighet med de bestämmelser om internationell delgivning som tillämpas i Finland. I Finland finns en allmän bestämmelse om internationell delgivning i 11 kap. 8 § i rättegångsbalken. Om den som ska ta emot en delgivning vistas utomlands och hans eller hennes adress är känd, ska domstolen enligt den nämnda paragrafen, om inte delgivningen enligt 11 kap. 2 § har anförtrotts en part, se till att de handlingar som ska delges sänds på det sätt som föreskrivs särskilt eller som har avtalats med staten i fråga. Enligt den föreslagna lagen ska den domstol som meddelat beslutet om kvarstad ansvara för inledandet av verkställigheten också i de fall som avses i artikel 28.4, vilket innebär att delgivningen inte kan anförtros en part. I övrigt kan 11 kap. 8 § i rättegångsbalken tillämpas på internationell delgivning av beslut om kvarstad. En förtydligande bestämmelse om saken ska tas in i den föreslagna 11 §, som gäller delgivningssätten.
10 §.Delgivning i Finland av ett beslut om kvarstad som meddelats i en annan medlemsstat. Denna paragraf föreslås innehålla bestämmelser om de situationer där beslutet om kvarstad har meddelats i en annan medlemsstat och gäldenären har hemvist i Finland. Paragrafen kompletterar artikel 28.3. I detta fall ska antingen den domstol som meddelat beslutet om kvarstad eller fordringsägaren, beroende på vad som bestäms i ursprungsmedlemsstatens lagstiftning, översända de handlingar som är föremål för delgivning till den behöriga myndighet som Finland uppgett i enlighet med artikel 50.1 e. Denna myndighet ska enligt artikel 28.3 utan dröjsmål vidta nödvändiga åtgärder för att delge gäldenären handlingarna i enlighet med Finlands lagstiftning. Dessutom ska den behöriga myndigheten underrätta den domstol som meddelat beslutet om kvarstad eller fordringsägaren, beroende på vem som översände handlingarna för delgivning, om resultatet av delgivningen.
I de kompletterande nationella bestämmelserna ska det således fastställas vilken myndighet som ska vara behörig att svara för delgivningen. Denna myndighet ska iaktta de krav som ställs i artikel 28.3 och i övrigt det som bestäms i den nationella lagstiftningen. I 11 § finns bestämmelser om de delgivningssätt som ska iakttas.
Paragrafens 1 mom. föreslås innehålla en förtydligande bestämmelse om i vilka situationer paragrafen tillämpas. I enlighet med vad som konstaterats ovan är det fråga om situationer där ett beslut om kvarstad som meddelats i en annan medlemsstat ska delges en gäldenär som har hemvist i Finland. Vid delgivningen iakttas det som bestäms i artikel 28 i förordningen och de kompletterande bestämmelserna i denna paragraf. Paragrafen gäller därmed inte sådana situationer där beslutet om kvarstad har meddelats i Finland och gäldenären likaså har hemvist i Finland. I dessa situationer tillämpas, såsom ovan konstaterats, artikel 28.2 i förordningen och den föreslagna 9 §.
Paragrafens 2 och 3 mom. föreslås innehålla bestämmelser om den myndighet som är behörig att svara för delgivningen i Finland och till vilken de handlingar som är föremål för delgivning ska översändas från andra medlemsstater. Valet av behörig myndighet föreslås, av de orsaker som nämnts i den allmänna motiveringen, bero på om beslutet om kvarstad har genomförts i Finland innan delgivningen sker. Om något av de bankkonton som beslutet om kvarstad avser finns i Finland, ska de handlingar som är föremål för delgivning enligt 2 mom. sändas till utmätningsmannen eller Riksfogdeämbetet, som ska sända handlingarna vidare till utmätningsmannen. Utmätningsmannen ska efter att ha tagit emot handlingarna delge gäldenären dem i enlighet med artikel 28.3 i förordningen samt 11 § 2 mom. i den föreslagna lagen.
Det föreslagna 2 mom. tillämpas om minst ett av de konton som beslutet om kvarstad avser finns i Finland. Delgivningen utförs i första hand av den utmätningsman som tidigare genomfört beslutet om kvarstad och gett förklaringen enligt artikel 25 om att bankmedel har belagts med kvarstad.
Det föreslagna 2 mom. tillämpas också i de fall där Finland i enlighet med artikel 28.3 andra stycket är både den medlemsstat där gäldenären har hemvist och den enda verkställighetsmedlemsstaten. I dessa fall ska de handlingar som är föremål för delgivning översändas till utmätningsmannen eller Riksfogdeämbetet samtidigt som beslutet om kvarstad översänds i enlighet med artikel 23.3. De handlingar som ska delges förblir därefter hos den utmätningsman som svarar för verkställigheten av beslutet om kvarstad, i väntan på att medlen ska beläggas med kvarstad och på att en förklaring ska ges om saken. Den behöriga myndigheten ska enligt ordalydelsen i artikel 28.3 andra stycket inleda delgivningen av handlingarna före utgången av den tredje arbetsdagen efter dagen för mottagandet av förklaringen enligt artikel 25. Enligt den föreslagna 7 § ska dock utmätningsmannen själv ge förklaringen enligt artikel 25. Den ovan nämnda tre dagars tidsfristen för inledandet av delgivningen kan därför räknas från det att förklaringen enligt artikel 25 har getts.
Om inget av de bankkonton som beslutet om kvarstad avser finns i Finland, ska de handlingar som är föremål för delgivning enligt 3 mom. sändas till Helsingfors tingsrätt. Helsingfors tingsrätt ska delge gäldenären handlingarna i enlighet med artikel 28.3 i förordningen samt 11 § 1 mom. i den föreslagna lagen. Denna bestämmelse tillämpas i de fall där förfarandet för beslut om kvarstad inte har någon annan anknytningspunkt till Finland än gäldenärens hemvist, och utgångspunkten är att det inte har vidtagits några åtgärder i anslutning till förfarandet i Finland innan delgivningen sker. Det är fråga om sådana fall där beslutet om kvarstad både har meddelats och verkställts utanför Finland.
Såväl utmätningsmannen som Helsingfors tingsrätt ska sköta delgivningen i enlighet med de krav som ställs i artikel 28.3. Detta innefattar bl.a. en skyldighet att vidta de åtgärder som hänför sig till delgivningen utan dröjsmål samt att underrätta den domstol som meddelat beslutet om kvarstad eller fordringsägaren om resultatet av delgivningen, på det sätt som närmare bestäms i artikel 28.3 tredje stycket. För tydlighetens skull ska en bestämmelse om saken tas in i 2 och 3 mom. I 11 § finns bestämmelser om de delgivningssätt som ska iakttas.
I enlighet med vad som anförts ovan ska Finland underrätta kommissionen om att utmätningsmannen och Helsingfors tingsrätt är behöriga myndigheter vid delgivningen av beslut om kvarstad. Vilken av dessa myndigheter som är behörig beror på om något av de bankkonton som beslutet om kvarstad avser finns i Finland eller inte. Ifall utmätningsmannen är behörig myndighet, kan de handlingar som ska delges även tillställas Riksfogdeämbetet.
11 §.Delgivningssätt. Denna paragraf föreslås innehålla bestämmelser om delgivningssätten, dvs. om hur ett beslut om kvarstad ska delges i Finland. Av de orsaker som nämnts i den allmänna motiveringen ska delgivningen ske bevisligen. Delgivningen verkställs i enlighet med 9 och 10 § antingen av Helsingfors tingsrätt eller av utmätningsmannen. I 11 § nämns särskilt de delgivningssätt som föreskrivs i 11 kap. i rättegångsbalken och i 3 kap. i utsökningsbalken och som kan komma i fråga vid delgivningen av beslut om kvarstad.
I paragrafens 1 mom. anges de delgivningssätt som ska iakttas då delgivningen verkställs av Helsingfors tingsrätt. Denna bestämmelse gäller således de fall som avses i artikel 28.2, där beslutet om kvarstad har meddelats i Finland och gäldenären likaså har hemvist i Finland. Delgivningen verkställs i dessa fall av den domstol som meddelat beslutet om kvarstad, dvs. av Helsingfors tingsrätt. Dessutom är bestämmelsen tillämplig i de fall som avses i artikel 28.3 och i 10 § 3 mom. i den föreslagna lagen, där beslutet om kvarstad har meddelats i en annan medlemsstat och gäldenären har hemvist i Finland, men det bankkonto som beslutet avser inte finns i Finland. Även i dessa fall verkställs delgivningen av Helsingfors tingsrätt. Bestämmelsen är också tillämplig i de fall som avses i artikel 28.4, där beslutet om kvarstad har meddelats i Finland och gäldenären har hemvist i en tredjestat. Delgivningen verkställs även i dessa fall enligt den föreslagna 9 § av Helsingfors tingsrätt.
Det föreslås att domstolen ska verkställa delgivningen bevisligen, med iakttagande av något av de delgivningssätt som anges i 11 kap. 3, 4, 7 eller 8 § i rättegångsbalken. Domstolen kan således delge handlingarna genom att sända dem till parten med posten mot mottagningsbevis eller som tjänstebrev eller elektroniskt meddelande mot mottagningsbevis (3 §), genom stämningsmannadelgivning (4 §), mellanhandsdelgivning (7 §) eller internationell delgivning (8 §). Det sist nämnda delgivningssättet kommer i fråga endast i de fall som avses i artikel 28.4, där gäldenären har hemvist i en tredjestat.
De särdrag som hänför sig till förfarandet för beslut om kvarstad ska iakttas vid valet av delgivningssätt. Beslutet om kvarstad meddelas enligt ex parte-förfarandet, där särskild uppmärksamhet måste fästas vid gäldenärens rättsskydd. Delgivningen ska dessutom verkställas snabbt. Gäldenären har enligt artikel 33.1 b rätt att ansöka om att beslutet om kvarstad ska upphävas eller ändras om de handlingar som avses i artikel 28.5 inte har delgetts gäldenären inom 14 dagar efter att bankmedlen på kontot har belagts med kvarstad. Även om det är möjligt att avhjälpa en utebliven delgivning med stöd av artikel 33.3, ska man vid valet av delgivningssätt fästa särskild uppmärksamhet vid förfarandets brådskande karaktär.
Det valda delgivningssättet ska självfallet också uppfylla de villkor som föreskrivs i 11 kap. i rättegångsbalken. För att handlingarna ska kunna sändas per post förutsätts det t.ex. enligt 11 kap. 3 § 1 mom. 2 punkten i rättegångsbalken att det kan antas att gäldenären får del av handlingen och inom utsatt tid återsänder delgivningskvittot. Ifall det däremot kan anses uppenbart att delgivningen inte kommer att kunna verkställas enligt 3 §, kan stämningsmannen sköta delgivningen enligt 4 §. En sådan mellanhandsdelgivning som avses i 7 § förutsätter likaså att de villkor som anges i paragrafen i fråga uppfylls. I praktiken kommer stämningsmannadelgivning troligtvis att vara av stor betydelse vid delgivningen av beslut om kvarstad, bl.a. på grund av förfarandets ovan beskrivna brådskande karaktär.
I paragrafens 2 mom. anges de delgivningssätt som ska iakttas då delgivningen verkställs av utmätningsmannen. Denna bestämmelse tillämpas således i de fall som avses i artikel 28.3 och i 10 § 2 mom. i den föreslagna lagen, där beslutet om kvarstad har meddelats i en annan medlemsstat, gäldenären har hemvist i Finland och något av de bankkonton som beslutet om kvarstad avser likaså finns i Finland. Det föreslås att utmätningsmannen ska verkställa delgivningen bevisligen med iakttagande av något av de delgivningssätt som anges i 3 kap. 41 § i utsökningsbalken. Därmed kan samtliga delgivningssätt som anges i den nämnda paragrafen komma i fråga. Vid valet av delgivningssätt ska man även i detta sammanhang beakta förordningens ovan beskrivna krav samt de villkor som föreskrivs för delgivningssätten i den nämnda paragrafen i utsökningsbalken.
12 §.Gäldenärens rättsmedel mot ett beslut om kvarstad. I artikel 33 i förordningen finns bestämmelser om gäldenärens rättsmedel mot ett beslut om kvarstad. Gäldenären kan, under de förutsättningar som föreskrivs i artikeln, hos den behöriga domstolen i ursprungsmedlemsstaten ansöka om att ett beslut om kvarstad ska upphävas eller ändras och om att ett beslut om ställande av säkerhet ska omprövas.
Paragrafen föreslås innehålla en bestämmelse om den domstol som i Finland ska vara behörig att pröva en ansökan om rättsmedel enligt artikel 33. Finland ska enligt artikel 50.1 l underrätta kommissionen om vilken denna domstol är. Artikel 33 behöver inte kompletteras i övrigt, eftersom artikeln innehåller uttömmande bestämmelser om de förutsättningar under vilka en ansökan om rättsmedel kan bifallas. Det förfarande som ska iakttas i samband med ansökan om rättsmedel regleras förutom i artikel 33 även i artikel 36. I den föreslagna 19 § föreskrivs det om bestämmelser som kompletterar artikel 36.
Såsom det konstaterats i den allmänna motiveringen, blir gäldenären vid det förfarande som föreskrivs i förordningen hörd första gången då han eller hon åberopar något av de rättsmedel som avses i kapitel 4 i förordningen. Därför föreslås det i propositionen att en ansökan om rättsmedel enligt artikel 33 ska prövas av den domstol som har meddelat beslutet om kvarstad, dvs. av Helsingfors tingsrätt. Helsingfors tingsrätts behörighet föreslås omfatta samtliga rättsmedel som nämns i artikel 33, alltså även gäldenärens ansökan om omprövning av ett beslut om ställande av säkerhet.
I artikel 33.3 finns en bestämmelse om möjligheten att avhjälpa en försummelse av delgivningen enligt artikel 33.1 b. I bestämmelsen nämns det organ som är ansvarigt för delgivning enligt ursprungsmedlemsstatens nationella rätt (artikel 33.3 andra stycket a samt tredje stycket). Det organ som är ansvarigt för delgivning då Finland är ursprungsmedlemsstat är i enlighet med den föreslagna 9 § den domstol som har meddelat beslutet om kvarstad.
I paragrafen regleras dock behörigheten bara i fråga om de rättsmedel som nämns i artikel 33. Bestämmelser om den myndighet eller domstol som ska vara behörig i fråga om de rättsmedel som avses i artikel 34 och vissa av de rättsmedel som avses i artikel 35 föreslås ingå i 13 §. Såsom det konstateras i motiveringen till 2 §, ska ärenden som gäller vissa av de rättsmedel som nämns i artikel 35 direkt med stöd av artikelns ordalydelse behandlas av den domstol som meddelat beslutet om kvarstad. När det gäller dessa rättsmedel behövs således inga kompletterande bestämmelser om den behöriga domstolen.
13 §.Rättsmedel mot verkställighet av ett beslut om kvarstad. Denna paragraf föreslås innehålla kompletterande bestämmelser om de rättsmedel som avses i artiklarna 34 och 35 i förordningen. Det är fråga om rättsmedel som riktar sig mot verkställigheten av ett beslut om kvarstad. Paragrafen gäller således de situationer där Finland är verkställighetsmedlemsstat, dvs. något av de konton som beslutet om kvarstad avser finns i Finland. Paragrafen gäller däremot inte sådana rättsmedel som enligt artikel 35 söks hos ursprungsmedlemsstaten, för vars del behörigheten direkt med stöd av artikelns ordalydelse tillkommer den domstol som meddelat beslutet om kvarstad.
I paragrafen finns bestämmelser om den domstol eller verkställande myndighet som är behörig att pröva en ansökan om något av de ovan nämnda rättsmedlen. När det gäller de rättsmedel som avses i artikel 34 ska Finland enligt artikel 50.1 l underrätta kommissionen om vem som är behörig att pröva en ansökan om rättsmedel.
Enligt förordningen kan behörigheten att pröva en ansökan om något av de rättsmedel mot verkställigheten som nämns i artiklarna 34.1, 35.3 och 35.4 anförtros antingen domstolen eller den verkställande myndigheten i verkställighetsmedlemsstaten. Av de orsaker som nämnts i den allmänna motiveringen föreslås det att behörigheten ska anförtros den verkställande myndigheten, dvs. utmätningsmannen.
I paragrafens 1 mom. konstateras det att utmätningsmannen är behörig myndighet i ärenden som gäller rättsmedel enligt artikel 34.1. Det är i första hand fråga om den utmätningsman som verkställt beslutet om kvarstad.
I 2 mom. finns en bestämmelse om den domstol som är behörig att pröva en ansökan om rättsmedel enligt artikel 34.2. Enligt förordningen kan bara en domstol fatta beslut om detta rättsmedel, som baserar sig på ordre public -grunden. Av de orsaker som nämnts i den allmänna motiveringen föreslås det att Helsingfors tingsrätt ska vara denna domstol då det är fråga om verkställighet som sker i Finland.
Enligt 3 mom. ska utmätningsmannen vara behörig myndighet i ärenden som gäller rättsmedel enligt artikel 35.3, till den del ansökan gäller avbrytande eller begränsning av verkställigheten av ett beslut om kvarstad. Denna ordalydelse föranleds av att gäldenären och fordringsägaren enligt artikel 35.3 hos den domstol som meddelat beslutet om kvarstad kan ansöka om att beslutet ska upphävas eller ändras, eller hos domstolen eller myndigheten i verkställighetsmedlemsstaten ansöka om att verkställigheten av beslutet ska avbrytas eller begränsas. Utmätningsmannens behörighet gäller således endast de sist nämnda situationerna, där Finland är verkställighetsmedlemsstat och gäldenären och fordringsägaren ansöker om att verkställigheten ska avbrytas eller begränsas.
Enligt det föreslagna 3 mom. ska utmätningsmannen dock vara behörig också i ärenden som gäller rättsmedel enligt artikel 35.4. Enligt artikel 35.4 kan fordringsägaren ansöka om att verkställigheten av beslutet om kvarstad ska ändras för att anpassa det undantagna belopp som ska iakttas enligt artikel 31, på den grunden att andra undantag redan har tillämpats till ett tillräckligt högt belopp på ett eller flera konton som förs i en eller flera andra medlemsstater. Det är således i praktiken fråga om en minskning av det belopp som ska undantas enligt artikel 31, till följd av att tillräckliga belopp redan har undantagits från gäldenärens konton i andra medlemsstater.
De belopp som enligt artikel 31 ska vara undantagna från att beläggas med kvarstad fastställs på grundval av det som bestäms om undantag från utmätning i verkställighetsmedlemsstatens nationella lagstiftning. De belopp som i Finland ska undantas från att beläggas med kvarstad fastställs enligt bestämmelsen om undantag från utmätning i 4 kap. 21 § 1 mom. 6 punkten i utsökningsbalken. För att det belopp som ska undantas ska kunna anpassas enligt artikel 35.4 i Finland förutsätts det att minst det belopp som enligt den nämnda bestämmelsen i utsökningsbalken ska undantas från utmätning har undantagits från att beläggas med kvarstad i en eller flera andra medlemsstater.
Vid prövningen av om det finns förutsättningar att bifalla fordringsägarens ansökan enligt 35.4 ska man således beakta de belopp som undantagits från att beläggas med kvarstad i andra medlemsstater. Det är därmed inte korrekt att anpassa beloppet ifall det sammanlagda belopp som undantas från att beläggas med kvarstad som resultat av anpassningen skulle bli lägre än det belopp som anges i 21 kap. 1 mom. 6 punkten i utsökningsbalken.
I paragrafens 4 mom. bestäms det att en ansökan om rättsmedel enligt 1 och 3 mom. även ska kunna tillställas Riksfogdeämbetet, som ska sända ansökan vidare till utmätningsmannen.
14 §.Överklagande av domstolens avgöranden. Denna paragraf föreslås gälla överklagande av domstolens avgöranden, och den kompletterar artiklarna 21 och 37. Till dessa avgöranden hör enligt artikel 21 domstolens beslut om att helt eller delvis avslå ansökan om kvarstad, samt när det gäller beslut som berör rättsmedel, domstolens beslut enligt artiklarna 33, 34.2, 35.1 och 35.3 om att upphäva eller ändra ett beslut om kvarstad eller ompröva ett beslut om ställande av säkerhet eller avsluta verkställigheten. I den föreslagna 15 § finns bestämmelser om överklagande av utmätningsmannens beslut enligt artiklarna 34.1, 35.3 och 35.4.
Av de orsaker som nämnts i den allmänna motiveringen föreslås det att tingsrättens avgöranden i ett förfarande enligt förordningen ska överklagas hos hovrätten utan missnöjesanmälan, på det sätt som anges i artiklarna 21 och 37. Vid överklagandet iakttas i övrigt det som föreskrivs i rättegångsbalken, om inte något annat anges i förordningen. Det är fråga om en förtydligande hänvisning, som accentuerar att man vid överklagandet i första hand ska iaktta de krav som föreskrivs i förordningen.
När det gäller artikel 21 finns det för det första skäl att uppmärksamma att den rätt till överklagande som föreskrivs i artikeln gäller bara fordringsägaren. Gäldenären har däremot inte någon egentlig rätt att överklaga meddelandet av ett beslut om kvarstad. Därför kan gäldenären inte heller anföra sådana motbesvär som avses i 25 kap. 14 a § i rättegångsbalken över besvär som fordringsägaren anför enligt artikel 21.
Gäldenären kan efter att ha fått kännedom om beslutet om kvarstad invända mot beslutet eller verkställigheten av det genom att ansöka om sådana rättsmedel som nämns i kapitel 4 i förordningen. Av de orsaker som nämnts i den allmänna motiveringen kan en ansökan om rättsmedel dock inte jämställas med överklagande, utan snarare med det hörande av gäldenären som sker i samband med förfarandet i första instans. Gäldenärens egentliga rätt till överklagande riktar sig i enlighet med artikel 37 mot beslutet om rättsmedel.
Den rätt till överklagande som föreskrivs för fordringsägaren i artikel 21 gäller enligt artikel 21.1 endast det beslut genom vilket en ansökan om kvarstad har avslagits helt eller delvis.
Överklagandet ska enligt artikel 21.2 ges in inom 30 dagar från och med den dag då fordringsägaren underrättades om beslutet. Den nämnda 30 dagars tidsfristen ska i Finland räknas från den dag då domstolen meddelade beslutet. Detta är möjligt med stöd av artikel 17.5, eftersom fordringsägaren i enlighet med 24 kap. 8 § 3 mom. i rättegångsbalken innan beslutet meddelas ska underrättas om vilken dag det kommer att meddelas.
I samband med överklagandet finns det även skäl att beakta artikel 21.3, där det bestäms att överklagandet ska prövas genom ett ex parte-förfarande enligt artikel 11 ifall ansökan om kvarstad har avslagits i dess helhet. I detta fall kan hovrätten således inte uppmana gäldenären att bemöta fordringsägarens besvär och inte heller på något annat sätt underrätta gäldenären om överklagandet.
Om hovrätten till följd av överklagande enligt artikel 21 ändrar tingsrättens beslut, dvs. anser att ansökan om kvarstad ska bifallas i dess helhet eller delvis, är det motiverat att ärendet återförvisas till tingsrätten, som ska meddela beslutet om kvarstad i enlighet med artikel 19. Detta beror på förfarandets ex parte-karaktär och på rättsmedelsbestämmelserna. Såsom det konstaterats ovan, kan gäldenärens ansökan om rättsmedel jämställas med hörande av gäldenären. Därför ska rättsmedel mot ett beslut om kvarstad sökas hos den domstol som meddelat beslutet. Om hovrätten däremot i stället för att återförvisa ärendet till domstolen själv skulle meddela beslutet om kvarstad, skulle det hörande av gäldenären som är förknippat med ansökan om rättsmedel ske först vid hovrätten, dvs. direkt hos besvärsinstansen. Detta innebär även att hovrättens beslut skulle överklagas hos högsta domstolen i det fall där beslutet om rättsmedel överklagas enligt artikel 37, vilket inte kan anses vara motiverat.
Då beslut om rättsmedel enligt artiklarna 33—35 överklagas ska enligt artikel 37 ett särskilt formulär för överklaganden användas. I övrigt innehåller artikel 37 inte några bestämmelser om förfarandet för överklagande. Enligt den föreslagna lagen ska överklagandet ske hos hovrätten utan missnöjesanmälan. Tidsfristen för överklagande är i enlighet med 25 kap. 12 § 1 mom. i rättegångsbalken 30 dagar från den dag då tingsrättens avgörande meddelades. Finland ska enligt artikel 50.1 m underrätta kommissionen om den nämnda tidsfristen och om när den börjar löpa.
För överklagandet behövs ett sådant tillstånd till fortsatt handläggning som avses i 25 a kap. 5 § 1 mom. (386/2015) i rättegångsbalken, både då överklagandet sker enligt artikel 21 och då det sker enligt artikel 37.
Helsingfors tingsrätt föreslås vara den domstol som i första instans är behörig att meddela sådana beslut som kan överklagas enligt paragrafen. Därmed är Helsingfors hovrätt besvärsdomstol, vars avgöranden kan överklagas genom att besvärstillstånd söks hos högsta domstolen, i enlighet med rättegångsbalkens bestämmelser. Finland ska enligt artikel 50.1 d och m underrätta kommissionen om de ovan nämnda domstolarna.
15 §.Överklagande av utmätningsmannens avgöranden. Denna paragraf föreslås gälla överklagande av utmätningsmannens avgöranden, och den kompletterar artikel 37. Det är fråga om överklagande av utmätningsmannens beslut enligt artiklarna 34.1, 35.3 och 35.4.
Av de orsaker som nämnts i den allmänna motiveringen föreslås det att utmätningsmannens beslut i ett förfarande enligt förordningen ska överklagas hos tingsrätten, på det sätt som anges i artikel 37. Hänvisningen till artikel 37 innebär att det överklagande som avses i paragrafen gäller utmätningsmannens beslut om rättsmedel enligt artiklarna 34 och 35. Vid överklagandet iakttas i övrigt det som bestäms i 11 kap. i utsökningsbalken, om inte något annat föreskrivs i förordningen. Paragrafens ordalydelse påminner om den föreslagna 14 §, som gäller överklagande av domstolens avgöranden. Den hänvisning till förordningen som föreslås ingå i båda paragraferna är också i 15 § av förtydligande art och accentuerar att man vid överklagandet i första hand ska iaktta förordningens krav.
När det gäller kraven i förordningen finns det skäl att särskilt nämna att det överklagande som regleras i paragrafen inte berör sådana åtgärder som utmätningsmannen enligt kapitel 3 i förordningen vidtar i samband med verkställigheten av ett beslut om kvarstad. Om gäldenären eller fordringsägaren vill framställa en invändning mot ett avgörande som berör verkställigheten, ska han eller hon ansöka om något av de rättsmedel som nämns i artiklarna 34 och 35. I enlighet med vad som konstaterats i den allmänna motiveringen kan åberopandet av rättsmedel snarare jämställas med hörande än med överklagande. De rättsmedel som söks hos utmätningsmannen är också jämförbara med sådan självrättelse som föreskrivs i 10 kap. 1—5 § i utsökningsbalken. Det egentliga överklagande som avses i artikel 37 och i den aktuella paragrafen aktualiseras således inte förrän i samband med de beslut som utmätningsmannen fattat om de ovan nämnda rättsmedlen.
Ett annat undantag från bestämmelserna i 11 kap. i utsökningsbalken som direkt följer av förordningen utgörs av att man vid överklagandet enligt artikel 37 ska använda sig av ett särskilt formulär för överklaganden.
Det faktum att 11 kap. i utsökningsbalken ska tillämpas i kompletterande syfte innebär, såsom det konstaterats i den allmänna motiveringen, att någon av de tingsrätter som med stöd av 11 kap. 2 § 2 mom. behandlar utsökningsbesvär ska vara behörig domstol vid det överklagande som avses i paragrafen. I den sist nämnda paragrafens 3 mom. bestäms det att ändring ska sökas hos den tingsrätt inom vars domkrets verkställighetsåtgärden har utförts.
Medlemsstaterna ska enligt artikel 50.1 m underrätta kommissionen förutom om vilken domstol som behandlar överklaganden enligt artikel 37 även om den tidsfrist som uppställts för överklagande i den nationella lagstiftningen samt när tidsfristen börjar löpa. Till denna del är det möjligt att tillämpa de bestämmelser om besvärstiden och beräknandet av den som ingår i 11 kap. 5 och 6 § i utsökningsbalken. Tiden för anförande av besvär enligt artikel 37 är således i enlighet med den nämnda 5 § tre veckor. Tidsfristen räknas enligt 6 § 1 mom. från den dag då beslutet fattades, om den som anför besvär har underrättats om dagen på förhand eller varit närvarande vid förrättningen. I andra fall räknas besvärstiden enligt 6 § 2 mom. från den dag då personen i fråga fått kännedom om åtgärden eller beslutet. Av 3 kap. 39 § 2 mom. i utsökningsbalken framgår det när mottagaren anses ha fått del av ett beslut som sänts per post eller som ett elektroniskt meddelande.
16 §.Gäldenärens rätt att ställa säkerhet i stället för kvarstad. Denna paragraf föreslås innehålla bestämmelser om gäldenärens rätt att ställa säkerhet i stället för kvarstad. Paragrafen kompletterar artikel 38.
Enligt artikel 38.1 a får gäldenären hos den domstol som meddelade beslutet om kvarstad ansöka om att de bankmedel som belagts med kvarstad ska frigöras mot att gäldenären ställer säkerhet med det belopp som anges i beslutet eller en annan form av säkerhet till ett värde som åtminstone motsvarar det nämnda beloppet. Det är fråga om ett liknande förfarande som när det gäller den säkerhet som fordringsägaren ställer enligt artikel 12. Paragrafens 1 mom. föreslås därför innehålla en bestämmelse om att det förfarande som avses i den föreslagna 3 §, dvs. det förfarande som ska iakttas i samband med att fordringsägaren ställer säkerhet, ska tillämpas också då gäldenären ställer säkerhet enligt artikel 38.1 a. Det förfarande som avses i den föreslagna 3 § ska alltså iakttas i tillämpliga delar, dvs. i den mån det är möjligt, då gäldenären ställer säkerhet. Säkerheten ska således även i dessa fall överlämnas till utmätningsmannen, trots att beslutanderätten i dessa ärenden tillkommer domstolen.
I de fall som avses i artikel 38.1 a kommer det troligtvis att vara lättare att fatta beslut om säkerheten än i de fall som avses i artikel 12, eftersom det i de först nämnda fallen inte behöver göras någon uppskattning av beloppet av eventuella skador, utan säkerhetens belopp eller värde ska motsvara det belopp som nämns i beslutet om kvarstad. Om domstolen anser att gäldenärens ansökan om frigörande av medlen kan bifallas, ska domstolen meddela utmätningsmannen säkerhetens belopp och anvisa gäldenären att ställa säkerheten hos den nämnda utmätningsmannen, enligt det förfarande som föreskrivs i 3 § 2 mom. i den föreslagna lagen. Utmätningsmannen ska meddela domstolen när gäldenären har ställt säkerheten och samtidigt ta ställning till säkerhetens godtagbarhet och tillräcklighet, på samma sätt som det i 3 § 3 mom. föreskrivs i fråga om den säkerhet som fordringsägaren ställer. Domstolen kan efter att ha fått de behövliga uppgifterna av utmätningsmannen fatta beslut om gäldenärens ansökan om frigörande av medel som belagts med kvarstad.
På frigörandet av medlen tillämpas enligt artikel 38.2 vid behov artiklarna 23 och 24. Domstolens beslut om frigörande av medlen ska således tillställas den behöriga myndigheten i verkställighetsmedlemsstaten. Frigörandet av medlen sker hos banken. Enligt artikel 38.2 ska fordringsägaren i enlighet med den nationella lagstiftningen underrättas om att en säkerhet har ställts i stället för kvarstad.
Också en säkerhet som har ställts av gäldenären ska kunna återställas då det inte längre finns behov av säkerheten. Därför föreslås det att 2 mom. ska innehålla en liknande allmän bestämmelse om återställande av säkerheten som föreslås ingå i 5 § 3 mom. För att säkerheten ska kunna återställas förutsätts det även i dessa fall att den som ställt säkerheten, dvs. gäldenären, yrkar på det. Säkerheten kan återställas under de förutsättningar som nämns i 3 kap. 45 § i utsökningsbalken. Domstolen ska vid behov kunna underrätta gäldenären om möjligheten att yrka på återställande av säkerheten, t.ex. i samband med det beslut som fattas med anledning av gäldenärens ansökan enligt artikel 38.1 a.
I artikel 38.1 b finns bestämmelser om gäldenärens möjlighet att ansöka om att verkställigheten av ett beslut om kvarstad ska avbrytas mot en säkerhet som gäldenären ställer. Ansökan kan lämnas antingen till den behöriga domstolen i verkställighetsmedlemsstaten eller, beroende på den nationella lagstiftningen, till den verkställande myndigheten i denna stat.
I enlighet med vad som anförts ovan kommer utmätningsmannen att ha en central roll vid verkställigheten av beslut om kvarstad i Finland. Därför är det motiverat att utmätningsmannen i egenskap av den myndighet som är behörig att verkställa beslut om kvarstad även fattar beslut om avbrytande av verkställigheten av ett sådant beslut enligt artikel 38.1 b. En bestämmelse om saken föreslås ingå i 3 mom. Eftersom utsökningsbalkens bestämmelser om förfarandet ska iakttas både vid ställandet av säkerhet och vid återställandet av säkerheten, behövs det inte några särskilda bestämmelser om förfarandet i denna paragraf.
17 §.Avgift för behandlingen av ansökan vid domstol. Denna paragraf föreslås gälla den avgift som ska tas ut för behandlingen av en ansökan om kvarstad vid domstolen. Paragrafen kompletterar artikel 42 i förordningen.
Enligt artikel 42, som gäller domstolsavgifter, får de avgifter som tas ut vid förfarandet för beslut om kvarstad och förfarandet för rättsmedel inte vara högre än avgifterna för ett likvärdigt nationellt beslut eller ett rättsmedel mot ett sådant nationellt beslut. Enligt artikel 50.1 n ska medlemsstaterna underrätta kommissionen om de domstolsavgifter som avses i artikel 42.
Av de orsaker som nämns i redogörelsen för förordningens huvudsakliga innehåll föreslås det att man för domstolens behandling av en ansökan om kvarstad ska ta ut en lika stor avgift som med stöd av lagen om domstolsavgifter tas ut för behandlingen av ett ärende som berör sådan kvarstad för fordran som avses i 7 kap. 1 § i rättegångsbalken. Avgiftens storlek beror således på vad som bestäms i lagen om domstolsavgifter.
Den avgift som tas ut för behandlingen av ett ärende som berör en säkringsåtgärd enligt 7 kap. i rättegångsbalken utgörs enligt lagen om domstolsavgifter för närvarande av den avgift som tas ut för behandlingen av huvudsaken, som berör sökandens yrkande eller rätt. Ifall huvudsaken t.ex. utgörs av ett s.k. omfattande tvistemål, uttas med stöd av 2 § 1 mom. i lagen om domstolsavgifter 500 euro i rättegångsavgift för behandlingen av säkringsåtgärden vid tingsrätten. Ifall separata ärenden inleds för säkringsåtgärdens och huvudsakens del, uttas en särskild rättegångsavgift för vartdera ärendet. Ifall säkringsåtgärden däremot söks i anslutning till huvudsaken, uttas en gemensam rättegångsavgift för behandlingen av huvudsaken och säkringsåtgärden.
Den avgift som tas ut för säkringsåtgärden är därmed beroende av huvudsaken. Enligt artikel 2 tillämpas förordningen på privaträttsliga penningfordringar i gränsöverskridande fall. Om huvudsaken betraktas som ett s.k. omfattande tvistemål, uttas en avgift på 500 euro för behandlingen av ansökan om kvarstad. Om huvudsaken däremot utgörs av något annat ärende som behandlas vid tingsrätten och som nämns i 2 § 1 mom. i lagen om domstolsavgifter är avgiften lägre. Finland ska i enlighet med artikel 50.1 n underrätta kommissionen om den nämnda rättegångsavgiften på 500 euro och om eventuella övriga avgifter som uttas enligt 2 § 1 mom. i lagen om domstolsavgifter.
I enlighet med vad som konstaterats i redogörelsen för förordningens huvudsakliga innehåll ska ingen rättegångsavgift tas ut för förfarandet för rättsmedel mot ett beslut om kvarstad. Förfarandet för rättsmedel är nämligen de facto jämförbart med givandet av ett sådant bemötande eller yttrande i samband med ärendets behandling för vilket ingen rättegångsavgift kan tas ut vid det förfarande som föreskrivs i rättegångsbalken.
18 §.Översättningar. Denna paragraf föreslås innehålla en bestämmelse om översättningar av handlingar, och den kompletterar artikel 49.2.
De handlingar som nämns i artikel 28.5 a och b och som ska delges gäldenären ska enligt artikel 49.1 vid behov åtföljas av en översättning eller translitterering till ett av de officiella språken i den medlemsstat där gäldenären har hemvist eller till ett annat språk som gäldenären förstår. De handlingar som ska lämnas in till domstolen eller den behöriga myndigheten kan däremot enligt artikel 49.2 vara skrivna också på något annat av unionens institutioners officiella språk som den berörda medlemsstaten godtagit. Medlemsstaterna ska enligt artikel 50.1 o underrätta kommissionen om de språk som godtas för översättning av handlingar enligt artikel 49.2.
Av de orsaker som nämnts i den allmänna motiveringen föreslås det att Finland ska meddela att också engelska vid sidan av finska och svenska får användas i översättningarna. Eftersom myndigheterna i Finland i regel är skyldiga att ta emot bara finsk- och svenskspråkiga handlingar, föreslås det att paragrafen ska innehålla en bestämmelse av vilken det framgår att handlingar som ska lämnas in till domstolen, Riksfogdeämbetet eller utmätningsmannen ska åtföljas av en översättning till finska, svenska eller engelska.
I enlighet med vad som konstaterats i den allmänna motiveringen ska den fordringsägare eller gäldenär som lämnar in handlingarna svara för de erforderliga översättningarna och även stå för kostnaderna för dem. Ett undantag från detta föreskrivs emellertid i artikel 23.4, där det bestäms att den domstol som meddelar beslutet om kvarstad ska utarbeta en översättning eller translitterering av beslutet med användning av en lämplig språkversion av standardformuläret.
19 §.Nationella bestämmelser om förfarandet som tillämpas i kompletterande syfte. På alla processrättsliga frågor som inte har reglerats i förordningen tillämpas enligt artikel 46.1 lagstiftningen i den medlemsstat där prövningen sker. Också i artikel 23.1 och 23.5, som gäller verkställigheten av beslut om kvarstad, bestäms det att nationella bestämmelser ska tillämpas i kompletterande syfte.
Ett europeiskt beslut om kvarstad på bankmedel är en gränsöverskridande säkringsåtgärd. Det förfarande som föreskrivs i förordningen kan således jämföras med det som i den nationella lagstiftningen bestäms om de säkringsåtgärder som regleras i 7 kap. i rättegångsbalken. Verkställigheten av dessa säkringsåtgärder regleras å sin sida i 8 kap. i utsökningsbalken. I enlighet med vad som anförts ovan ska de nämnda bestämmelserna tillämpas i kompletterande syfte vid det förfarande som föreskrivs i förordningen, dvs. till den del de inte står i strid med förordningen. För tydlighetens skull ska en bestämmelse om saken tas in i den lag som är avsedd att komplettera förordningen.
Alla bestämmelser som berör förfarandet i anslutning till nationella säkringsåtgärder ingår emellertid inte i 7 kap. i rättegångsbalken eller i 8 kap. i utsökningsbalken. I den föreslagna paragrafen hänvisas det därför allmänt till rättegångsbalkens bestämmelser om säkringsåtgärder och till utsökningsbalkens bestämmelser om verkställighet av beslut om säkringsåtgärder.
I rättslitteraturen har det konstaterats att de normala rättegångsreglerna för tvistemål i tillämpliga delar ska iakttas i ärenden som gäller säkringsåtgärder, till den del reglering inte finns i 7 kap. i rättegångsbalken eller i de bestämmelser om behandling av en fråga gällande en rättegång som det hänvisas till i 7 kap. 5 § 3 mom. Ett ärende som gäller en säkringsåtgärd är inte ett sådant ansökningsärende som avses i 8 kap. i rättegångsbalken, trots att det i 7 kap. i rättegångsbalken talas om att en säkringsåtgärd söks.
När det gäller verkställigheten av beslut om säkringsåtgärder bestäms det i 8 kap. 7 och 12 § i utsökningsbalken att bestämmelserna i utsökningsbalkens övriga kapitel ska iakttas i tillämpliga delar.
Utgångspunkten är att rättegångsbalken och utsökningsbalken i kompletterande syfte ska tillämpas endast på förfarandet. För att materiella bestämmelser ska kunna tillämpas förutsätts det att detta uttryckligen tillåts i förordningen, vilket är fallet t.ex. när det gäller fordringsägarens ansvar enligt artikel 13.3. Då nationella bestämmelser tillämpas i kompletterande syfte måste man alltid samtidigt ta hänsyn till förordningens bestämmelser, vilka är primära i förhållande till den nationella lagstiftningen. Förordningens bestämmelser kan inte heller tolkas på grundval av det som bestäms i den nationella lagstiftningen.
20 §.Ikraftträdande. Denna paragraf innehåller en sedvanlig bestämmelse om lagens ikraftträdande.