1
Lagförslag
2 §. Definitioner. Det föreslås att 1 mom. 2 punkten preciseras så att arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte definieras som en tjänst som hör till kommunens organiseringsansvar. Den tidigare lydelsen var verksamhet som anordnas av kommunen. Den nya formuleringen hänger samman med preciseringen av bestämmelserna om anordnande och produktion av arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte i 6 och 13 §.
6 §. Anordnande av arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte. Det föreslås att alla meningar som gäller produktion av tjänster i 1, 2 och 3 mom. stryks och flyttas omformulerade till 4 kap. och den nya 13 §. På så vis motsvarar propositionen den indelning i organisering och produktion av tjänster som anges i bl.a. kommunallagen samt den nuvarande terminologin.
I 1 mom. föreskrivs på samma sätt som i gällande lag att kommunen svarar för anordnandet av arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte. Också i 8 § i kommunallagen föreskrivs om anordnande av tjänster och bestämmelsen gäller även anordnande av arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte. Enligt 8 § i kommunallagen kan kommunen själv organisera de uppgifter som den har enligt lag eller avtala om att organiseringsansvaret överförs på en annan kommun eller en samkommun.
Det föreslås att i 5 mom. i den gällande lagen stryks hänvisningen till 8 § 4 mom., eftersom momentet i fråga har upphävts genom lag 1372/2014. HYPERLINK "https://www.finlex.fi/fi/laki/ajantasa/2001/20010189" \l "a30.12.2014-1372" \o "Länk till ändringsförfattningens ikraftträdelsebestämmelse" 30.12.2014/1372.
8 §. Planens innehåll. Det föreslås att hänvisningen till en rehabiliteringssamarbetsgrupp i 2 mom. upphävs, eftersom lagen om klientsamarbete inom rehabiliteringen har upphävts genom lag 19.12.2014/1220.
9 §. Arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte i aktiveringsplanen och den sektorsövergripande sysselsättningsplanen. Ändringar föreslås i 1 mom. I 1 mom. föreskrivs om vad som ska skrivas in om arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte i aktiveringsplanen och den sektorsövergripande sysselsättningsplanen. Detta styr även innehållet i tjänsten. Därför föreslås det att målet för arbetsverksamheten i rehabiliteringssyfte tas in i 1 mom. 1 punkten utöver den nuvarande beskrivningen av verksamheten och uppgifter om platsen där verksamheten anordnas. På så vis framhävs verksamhetens målinriktade karaktär och att det är skäl att redan på förhand skriva in målen i planen. I 1 mom. föreslås även en ny 4 punkt, enligt vilken det stöd och den handledning som ges den berörda personen under arbetsverksamheten i rehabiliteringssyfte ska tas in i planen. Syftet med detta är att påminna om att stöd och handledning väsentligt hör samman med arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte, och därför är det skäl att skriva in det även i aktiveringsplanen eller den sektorsövergripande sysselsättningsplanen. I den anteckningen kan det beskrivas på vilket sätt handledningen och stödet verkställs samt deras volym och kvalitet. På grund av denna ändring ändras numreringen av den tidigare 4 och 5 punkten.
13 §. Produktion av arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte. Paragrafnumreringen ändras så att innehållet i den föreslagna 13 § är helt nytt. Innehållet i 13 § i den gällande lagen överförs till 13 b §. I den föreslagna 13 § med nytt innehåll föreskrivs det om produktion av arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte till skillnad från anordnande av arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte, som det föreskrivs om i 6 §. Från 6 § i den gällande lagen flyttas till denna paragraf delvis omformulerade bestämmelser om produktion.
Enligt 1 mom. kan kommunen producera tjänster för arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte själv eller genom att ingå skriftligt avtal om produktion av tjänster för arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte med en annan kommun eller en samkommun eller med en registrerad förening, en registrerad stiftelse, ett statligt ämbetsverk eller ett registrerat religionssamfund. Kommunen ska underrätta arbets- och näringsbyrån om avtal som den ingått om produktion av arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte.
I 2 mom. ska det föreskrivas att arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte fortfarande inte får anskaffas från företag. Det föreslås att bestämmelserna ändras så att det görs ett undantag från den ovan beskrivna huvudregeln i fråga om stöd- och handledningstjänster som tillhandahålls personer som deltar i arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte. Stöd- och handledningstjänster kan upphandlas inte bara av olika organisationer och andra sammanslutningar utan också av företag som producerar denna tjänst. Kommunen kan också producera tjänsten själv. I den nya 13 a § föreslås närmare bestämmelser om innehållet i arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte. Det är fråga om en servicehelhet som kan innehålla verksamhet av många slag. I detaljmotiveringen till 13 a § beskrivs närmare innehållet i arbetsverksamheten i rehabiliteringssyfte och arten av det stöd och den handledning som ingår i tjänsterna samt deras förhållande till socialvårdens roll och process.
Enligt 9 § i kommunallagen kan kommunen eller samkommunen antingen själv producera de tjänster som omfattas av dess organiseringsansvar eller enligt avtal skaffa dem av andra tjänsteproducenter. Enligt 9 § 3 mom. i kommunallagen kvarstår det organiseringsansvar som avses i 8 § 2 mom. i kommunallagen hos kommunen eller samkommunen när den skaffar lagstadgade tjänster av någon annan tjänsteproducent. Dessutom bestäms tjänsteproducentens ansvar för tjänsterna i enlighet med vad som föreskrivs i den lagen eller annanstans samt enligt vad som kommunen eller samkommunen och tjänsteproducenten avtalat om. Bestämmelser om ordnandet finns dessutom i 6 § i denna lag. De ovan nämnda bestämmelserna i kommunallagen tillämpas på tjänsteupphandling inom arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte till andra delar än vad som i 2 mom. föreskrivs om företag.
13 a §. Innehållet i arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte. Paragrafen är helt ny till sitt innehåll. I 1 mom. föreskrivs att arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte är en tjänstehelhet som ska omfatta olika tjänster som främjar personens livskompetens samt arbets- och funktionsförmåga. Enligt bestämmelsen kan det i tjänsterna ingå individ- och gruppbaserad verksamhet som kan genomföras i olika verksamhetsmiljöer. Med detta avses också de delar som sker i en genuin arbetsmiljö, dvs. på en arbetsplats, men dock så att tjänsten alltid omfattar det stöd och den handledning som personen behöver. Den kommun som anordnar arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte svarar för stödet och handledningen, och kommunen har till uppgift att se till att verksamheten till alla delar motsvarar klientens rätt till högklassig socialvård. Även i aktiveringsplanen ska den handledning och det stöd som personen fått skrivas in.
Bestämmelsen preciserar hur arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte riktas rätt till personer som inte förmår delta i offentlig arbetskrafts- och företagsservice eller i arbete. Detta säkerställer även bestämmelsen i 8 § 3 mom., som förblir oförändrad. Detta innebär att det i arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte inte kan vara fråga om normalt arbete, utan den eventuella verksamheten i en arbetsgemenskap har alltid ett sådant rehabiliterande syfte eller något annat syfte som hänför sig till målet med arbetsverksamheten i rehabiliteringssyfte och för vilket det också ska finnas stöd och handledning. I bestämmelsen föreskrivs också om sättet att tillhandahålla stödet och handledningen. Stöd, handledning och träning kan tillhandahållas inte bara som personliga tjänster utan även som tjänster i grupp eller i kombination med andra tjänster.
För den tid klientrelationen inom socialvården pågår är det skäl att utse en sådan egen kontaktperson som avses i socialvårdslagen och som ansvarar för uppföljningen av tillhandahållandet av de socialtjänster som överenskommits i klientens aktiveringsplan och för en behovsprövad bedömning av klientens situation. Den egna kontaktpersonens arbete innehåller element som hänför sig till utövning av offentlig makt och är därför en myndighetsuppgift. Denna service kan inte anskaffas hos en organisation utanför socialvården. Enligt socialvårdslagen ska den egna kontaktpersonen i princip vara en sådan yrkesutbildad person som avses i 3 § i lagen om yrkesutbildade personer inom socialvården (817/2015). Bedömningen av en persons individuella servicebehov är också en myndighetsuppgift inom socialvården.
Den servicehelhet för arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte som fastställts utifrån bedömningen av servicebehovet ska innehålla tjänster som förbättrar personens livskompetens samt arbets- och funktionsförmåga i enlighet med klientens individuella servicebehov. Den egna kontaktpersonen har till uppgift att välja en tjänsteproducent som svarar mot klientens behov och följa upp hur tjänsten tillhandahålls. Arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte ska också innefatta sådant stöd och sådan handledning som personen behöver och som tillhandahålls som personlig service eller service i grupp. Det stöd som personen behöver kan vara till exempel arbetsträning. Det är fråga om att öka arbetslivsfärdigheterna och beredskapen med stöd av en handledare. Ändamålsenligt stöd och ändamålsenlig handledning för personen i fråga kan också tillhandahållas i grupp som en del av sådan verkstadsverksamhet eller motsvarande verksamhet som ingår i arbetsverksamheten i rehabiliteringssyfte. En särskild uppgift för socialvårdens egen kontaktperson är att följa upp genomförandet av en persons individuella stöd och handledning. Däremot kan det ovan beskrivna praktiska stödet och handledningen tillhandahållas på många olika sätt. I enlighet med det som nu föreslås kan stöd och handledning som ingår i servicen också skaffas hos ett företag eller inkluderas i tjänstehelheter som aktörer inom den tredje sektorn producerar på basis av avtal om köpta tjänster som ingåtts med kommunerna. En kommun kan också producera service för stöd och handledning själv.
I 2 mom. föreskrivs att arbetsverksamheten i rehabiliteringssyfte ska samordnas med de socialvårdstjänster, hälso- och sjukvårdstjänster och rehabiliteringstjänster, den offentliga arbetskraftsservice samt de övriga tjänster och stödåtgärder som personen behöver. Det är således möjligt att anordna arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte samtidigt med de övriga tjänster som nämns ovan. I 8 § 2 mom., som gäller aktiveringsplanens innehåll, föreskrivs också att aktiveringsplanen också kan innehålla socialservice samt hälsovårds-, rehabiliterings- och utbildningsservice. Det är också möjligt att delta i arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte under endast en dag per kalendervecka. Detta kan komma på fråga om en arbetslös klient på grund av sin arbets- eller funktionsförmåga inte ännu förmår delta i verksamheten oftare eller det anses vara ändamålsenligt att för personen i fråga sammanställa en lämplig helhet bestående av olika tjänster som han eller hon deltar i under olika veckodagar. Arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte kan erbjudas jämsides med t.ex. en tjänst för social rehabilitering. För att man ska kunna försäkra sig om att tjänsterna riktas på rätt sätt kan den kommun som svarar för anordnandet av arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte se till att personens arbets- och funktionsförmåga bedöms på ett så heltäckande sätt som möjligt. Här är det möjligt för kommunen att utnyttja ett team med multidisciplinär kompetens.
13 b §. Verkställande. Bestämmelsen motsvarar helt och hållet 13 § i den gällande lagen, men paragrafens numrering har ändrats till 13 b §.
14 §.Begränsningar för arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte. Den maximala tiden för arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte föreslås bli korrigerad i 1 mom. Ändringen grundar sig på den ändring (142/2015) som gjordes i 13 § 2 mom. i arbetsverksamheten per vecka och på grund av vilken det hade varit skäl att även ändra denna bestämmelse. Tidigare föreskrevs det i 13 § 2 mom. att varje period under vilken arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte verkställs ska personen delta i arbetsverksamheten i rehabiliteringssyfte under minst en och högst fem dagar per kalendervecka. Senare ändrades bestämmelsen i anknytning till ett beslut om genomförandet av det strukturpolitiska programmet som en del av planen för de offentliga finanserna (25.3.2014), som regeringen fattade i mars 2014 i samband med ramförhandlingarna. Enligt beslutet ska aktiveringsplanen och arbetsverksamheten i rehabiliteringssyfte i enlighet med lagen om arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte riktas på ett nytt sätt. Genom detta eftersträvades en besparing på 3 miljoner euro i kommunernas utgifter, och det genomfördes genom att arbetsverksamheten i rehabiliteringssyfte per vecka förkortades från fem dagar till fyra dagar. På grund av ändringen kan en person delta i arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte under högst fyra dagar per kalendervecka. När arbetsverksamheten per vecka ändrades gjordes det dock ingen ändring i 14 § i maximitiden för deltagande i arbetsverksamhet, och därför föreslås det nu att bestämmelsen korrigeras.
Maximitiden motiverades i regeringens proposition (RP 184/2000 rd) så att avsikten inte har varit att ordna arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte på så sätt att personen under hela perioden deltar i verksamheten fem dagar i veckan. När lagen stiftades ansågs det vara ändamålsenligt att bestämma att en person kan delta högst 230 dagar under 12 månader. Genom detta förhindrade man att arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte anordnas fem dagar i veckan under en längre tidsperiod. Enligt motiveringen till regeringens proposition var det fråga om att ge den som deltar i arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte en möjlighet till ledighet som liknar semester. Om det i arbetsverksamheten i rehabiliteringssyfte inte finns någon paus som liknar semester innebär det att maximitiden under ett år är 260 dagar beräknat enligt fem dagar per vecka. Bestämmelsens maximitid på 230 dagar beräknad enligt fem dagar per kalendervecka har alltså inneburit att 30 dagar då personen inte deltar i arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte har dragits bort från maximitiden. När verksamheten nu pågår i fyra dagar per kalendervecka bör det föreskrivas att maximitiden efter ett motsvarande avdrag på 30 dagar är 178 dagar under en period på 12 månader.
23 §.Olycksfallsförsäkring. Bestämmelsen motsvarar bestämmelsen i den tidigare lagen, men ordalydelsen i den har ändrats så att den motsvarar gällande lagstiftning om olycksfallsförsäkring. Kommunen ska fortsättningsvis teckna olycksfallsförsäkring för den som deltar i arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte. Enligt bestämmelsen ska kommunen för den som deltar i arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte teckna försäkring enligt 3 § 1 mom. i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar (459/2015). På den som deltar i arbetsverksamheten tillämpas i det fallet vad som i den lagen föreskrivs om arbetstagare, och på kommunen tillämpas vad som i den lagen föreskrivs om arbetsgivare. Med avvikelse från 71–78 § i den lagen används som årsarbetsinkomst det i 79 § i den lagen avsedda minimibeloppet av årsarbetsinkomst. Med avvikelse från 58 och 59 § i den lagen är dagpenningen 1/360 av årsarbetsinkomsten.
24 §. Statlig ersättning. I 1 mom. stryks omnämnandet att ersättningen betalas av sysselsättningsanslagen. I bestämmelsen konstateras alltså endast att kommunerna har rätt att i statlig ersättning få 10,09 euro per dag för varje person som deltar i arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte. Utbetalningen av ersättningar fastställs enligt statsbudgeten. Ersättningarna till kommunerna för arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte har i statsbudgeten betalats från social- och hälsovårdsministeriets anslag.
3
Förhållande till grundlagen samt lagstiftningsordning
Propositionen hänför sig till de grundläggande fri- och rättigheter som tryggas i grundlagen, i synnerhet tryggandet av tillräckliga socialtjänster samt det allmännas skyldighet att främja sysselsättningen. Propositionen kan också bedömas i anslutning till kommunernas självstyrelse och genomförandet av finansieringsprincipen.
Arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte är socialservice, men också sysselsättningsfrämjande service. De personer som omfattas av tillämpningsområdet för lagen om arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte är vid äventyr att förmånen går förlorad eller sänks skyldiga att delta i utarbetandet av en aktiveringsplan och i den arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte som överenskommits i aktiveringsplanen. Arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte har alltså en beröringspunkt också med grundlagens bestämmelser om oundgänglig omsorg och försörjning samt med bestämmelserna om grundläggande utkomstskydd vid arbetslöshet. I denna proposition föreslås inga ändringar i de bestämmelser som inverkar på verksamhetens förpliktande karaktär eller personens försörjning.
Syftet med åtgärderna enligt lagen om arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte är att bekämpa både social utslagning och utslagning från arbetsmarknaden. Det uttryckliga syftet med arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte är att förbättra personens färdigheter och möjligheter att komma in på den öppna arbetsmarknaden eller delta i yrkesutbildning eller offentlig arbetskraftsservice. Lagens bestämmelser gäller personer som till följd av långvarig arbetslöshet och till följd av begränsningar i arbets- och funktionsförmågan inte kan delta i offentlig arbetskraftsservice och därför behöver särskilt stöd. Åtgärderna enligt lagen genomförs i samarbete mellan arbets- och näringsbyrån och kommunens socialväsende eller som en del av socialservicen. Åtgärderna har också samband med det mål för främjande av sysselsättningen som anges i 18 § 2 mom. i grundlagen.
Enligt 18 § 1 mom. i grundlagen har var och en rätt att skaffa sig sin försörjning genom arbete, yrke eller näring som han eller hon valt fritt. Det allmänna ska sörja för skyddet av arbetskraften. Enligt 2 mom. i bestämmelsen ska det allmänna främja sysselsättningen och verka för att alla tillförsäkras rätt till arbete. Bestämmelsen om främjande av sysselsättningen är ett konstitutionellt uppdrag för den offentliga makten. Skyldigheten att främja sysselsättningen innebär att det allmänna ska sträva efter att förhindra uppkomsten av en grupp personer som är permanent arbetslösa. Enligt ordalydelsen förpliktar 18 § i grundlagen det allmänna som helhet och gäller således både staten och kommunerna. Grundlagsutskottet har fäst uppmärksamhet vid kommunernas skyldighet att främja sysselsättningen på det sätt som förutsätts i 18 § i grundlagen vid behandlingen av regeringens proposition med förslag till lag om arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte (184/2000). I propositionen betonas rätten till stöd och handledning för långtidsarbetslösa som omfattas av arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte för att deras förutsättningar att komma in på den öppna arbetsmarknaden ska förbättras.
Oundgänglig försörjning och omsorg, tryggande av den grundläggande försörjningen samt tillräckliga social- och hälsovårdstjänster
Enligt 19 § 1 mom. i grundlagen har alla som inte förmår skaffa sig den trygghet som behövs för ett människovärdigt liv rätt till oundgänglig försörjning och omsorg. Enligt 19 § 2 mom. i grundlagen ska var och en genom lag garanteras rätt att få sin grundläggande försörjning tryggad vid arbetslöshet, sjukdom, arbetsoförmåga och under ålderdomen samt vid barnafödsel och förlust av en försörjare. Enligt 19 § 3 mom. i grundlagen ska det allmänna, enligt vad som närmare bestäms genom lag, tillförsäkra var och en tillräckliga social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster samt främja befolkningens hälsa.
Propositionen betonar att klienter inom arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte har rätt till högklassig socialvård genom att det till bestämmelserna om aktiveringsplanen fogas en skyldighet att i planen anteckna målet för arbetsverksamheten i rehabiliteringssyfte samt det stöd och den handledning som personen får under arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte. Också den nya bestämmelsen om innehållet förutsätter att arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte också ska innefatta stöd och handledning. Socialvården ansvarar för uppföljningen av tillhandahållandet av de socialtjänster som överenskommits i klientens aktiveringsplan och för en behovsenlig bedömning av klientens situation. I klientens servicehelhet kan också ingå annan socialservice samt hälsovårds-, rehabiliterings- och utbildningsservice som förbättrar sysselsättningsmöjligheterna. Propositionen främjar alltså för sin del målet enligt 19 § 3 mom. i grundlagen att tillförsäkra var och en tillräckliga social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster.
Kommunernas självstyrelse och finansieringsprincipen
Av den självstyrelse som tillförsäkras kommunerna följer att det enligt 121 § 2 mom. i grundlagen ska föreskrivas genom lag om de skyldigheter som åläggs kommunerna. Det finns ingen uttrycklig bestämmelse i grundlagen om finansieringsprincipen. I sin praxis har grundlagsutskottet emellertid understrukit att man måste se till att kommunerna har faktiska möjligheter att klara av skyldigheterna när det införs skyldigheter för dem. Finansieringsprincipen ingår också i artikel 9.2 i Europeiska stadgan om lokal självstyrelse, där det föreskrivs att de lokala myndigheternas ekonomiska resurser ska motsvara de uppgifter som tilldelats dem i grundlag och annan lag.
I samband med reformen av arbetsmarknadsstödet 2006 bedömde grundlagsutskottet fördelningen av det finansiella ansvaret för stödet mellan stat och kommun (GrUU 50/2005 rd). Grundlagsutskottet ansåg att finansieringsuppgifter som anvisas kommunerna inte på grund av grundlagsskyddet för självstyrelsen får vara så stora att kommunernas verksamhetsbetingelser försvagas på ett sätt som äventyrar kommunernas möjligheter att självständigt besluta om sin ekonomi och därigenom också om sin förvaltning. Grundlagsutskottet ansåg att det ändrade finansieringsansvaret innebär att kommunernas anvisas en ny finansieringsuppgift. Enligt propositionen var den ändrade finansieringen kostnadsneutral för varje enskild kommun. Följaktligen ansåg grundlagsutskottet att översynen av finansieringssystemet inte äventyrade kommunernas möjlighet att självständigt besluta om sin ekonomi. Detta trots att kommunernas finansieringsansvar enligt propositionen kan komma att öka om kommunen inte lägger ner mer arbete på sysselsättning av långtidsarbetslösa, eller har ovanligt höga kostnader för att främja sysselsättningen. Av tolkningspraxis för grundlagen går det inte att utläsa hur stor inkomstminskningen eller utgiftsökningen ska vara för att anses vara så stor att den inte står i samklang med den kommunala självstyrelsen.
Grundlagsutskottet har bedömt kommunernas finansieringsansvar också i samband med ändringen av kommunernas finansieringsansvar för arbetsmarknadsstödet (GrUU 41/2014). Utskottet konstaterade då att lagstiftaren har ansetts ha tämligen stort bedömningsutrymme när den beslutar om nedskärningar i statsandelssystemet, också när nedskärningarna har stor effekt på enskilda kommuners statsandel ( HYPERLINK "https://www.eduskunta.fi/riksdagshandlingar/GrUU+16/2014" GrUU 16/2014 rd). Utskottet konstaterade också att bestämmelserna är kopplade till skyldigheten att främja sysselsättningen enligt 18 § 2 mom. i grundlagen och ansåg att förslaget inte var problematiskt i konstitutionellt hänseende.
I denna proposition föreslås inga nya uppgifter för kommunerna. Eftersom de nu gjorda preciseringarna av lagstiftningen tydligare än tidigare tar in de principer som redan finns i socialvårdslagstiftningen i lagen, bedöms ändringarna inte ha några särskilt betydande kostnadseffekter för kommunerna.
Regeringen anser att propositionen inte innehåller några sådana förslag som skulle innebära att den inte kan behandlas i vanlig lagstiftningsordning.