1.1  Bakgrund

Syftet med alkohollagen är att få konsumtionen av alkoholhaltiga ämnen att minska genom att begränsa och övervaka den anknytande näringsverksamheten i syfte att förebygga alkoholens negativa effekter för dem som konsumerar alkohol, för andra människor och för hela samhället. Alkohollagen reviderades senast 2017. I sin nuvarande form trädde lagen i kraft år 2018. 

Propositionen är en del av genomförandet av regeringsprogrammet för statsminister Petteri Orpos regering. I enlighet med regeringsprogrammet reformerar regeringen alkoholpolitiken i europeisk riktning på ett ansvarsfullt sätt och fortsätter den totalreform av alkohollagen som gjordes 2018. Regeringen har som mål att främja rättvis och öppen konkurrens. I regeringsprogrammet har man kommit överens om flera lagstiftningsändringar som gäller öppnandet av marknaden för alkoholhandel och ökad konkurrens. 

Syftet med propositionen är att möjliggöra leverans av alkoholdrycker från inhemsk detaljhandel och alkoholbolaget till beställare eller andra mottagare. I inrikes leveransförsäljning iakttas gränserna för alkoholhalt inom detaljhandeln i Finland med beaktande av undantagen för hantverks- och småbryggerier samt gårdsvin. För närvarande är det möjligt att köpa alkoholdrycker med en alkoholhalt på mer än 2,8 procent endast på försäljningsställen med detaljhandelstillstånd eller i alkoholbolagets lokaler. 

Den föreslagna lagen ändrar inte det rådande rättsliga läget för distanshandel med alkoholdrycker eller leveranser som överskrider gränserna. 

1.2  Beredning

Denna proposition har beretts vid social- och hälsovårdsministeriet. 

Propositionen var på remiss 5.7–30.8.2024. Utlåtanden begärdes av centrala ministerier, myndigheter, branschorganisationer, handelsbranschen och hälsoorganisationer. Begäran om utlåtande publicerades också på social- och hälsovårdsministeriets offentliga webbplats. 

De dokument som gäller regeringens proposition är tillgängliga på adressen https://valtioneuvosto.fi/hankkeet med koden STM101:00/2023.  

Fortsatt beredning 

Vid den fortsatta beredningen gjordes det möjligt för inhemska vingårdar och hantverksbryggerier att leverera gårdsvin och hantverksöl som de framställt upp till den procentuella gränsen enligt detaljhandelstillståndet. Ändringen genomfördes genom att 35 a § i den ursprungliga propositionen ändrades och genom att komplettera specialmotiveringen till denna del. Dessutom har konsekvenserna av ändringarna beskrivits i konsekvensbedömningarna, och även beskrivningen av nuläget i propositionen och motiveringen till lagstiftningsordningen kompletterades i detta avseende. 

Utifrån remissvaren gjordes ändringar i definitionsparagrafen. Definitionen av leverantör av alkoholdrycker förtydligades så, att leverantörer av alkoholdrycker kan också vara verksamma i ett uppdragsförhållande. Detta beaktas också i 17 a, 39, 57 och 62 § där det inte längre hänvisas till leveranstillståndshavarens personal utan till leverantörer av alkoholdrycker. Dessutom ändrades definitionen av detaljhandel på ett sådant sätt att hänvisningarna till mottagning av betalning slopades. Eftersom definitionen av servering slopades helt i propositionen, ändras den gällande definitionen av servering inte i propositionen. 

Till följd av remissvaren ändrades 17 § i propositionen så att detaljhandelstillståndet kan gälla överlåtelse av alkoholdrycker från de i tillståndet angivna avhämtningsställena på detaljhandelsstället. Vid den fortsatta beredningen förtydligades dessutom de utredningar som ska lämnas för beviljande av tillstånd enligt 17 a §. De tillståndsvillkor om vilka föreskrivs i samma paragraf preciserades och motiveringarna till dem kompletterades.  

Vid den fortsatta beredningen ändrades det krav som ställs på detaljhandelsförsäljare i 35 § att kontrollera alkoholleverantörens uppgifter så att det räcker med att uppgifterna kan verifieras i efterhand och att uppgifterna inte behöver levereras till köparen omedelbart. 

Till följd av remissvaren skärptes kontrollen av åldern i vid leveranser av alkoholdrycker. Enligt 35 a och 40 § i lagen ska åldern bevisligen kontrolleras varje gång vid överlåtelser. 

Ändringar gjordes i lagens 37 § om leveransförbud. De objekt som omfattas av leveransförbud utvidgades delvis, men å andra sidan slopades tillfälliga och självpåtagna förbud. Till objekten med leveransförbud tillades tjänsteenheter inom socialvården, platser där alkohol serveras och platser där det enligt 85 § i alkohollagen är förbjudet att förtära alkoholdrycker. 

Efter remissförfarandet ändrades lagens 90 § så att även den som bryter mot ett detaljhandels-, leverans- eller serveringsförbud enligt 37 § 1–3 mom. kan dömas för alkoholförseelse. 

Bestämmelserna om leveranspass i 58 § ändrades så att provet för leveranspass ska anordnas på finska, svenska och engelska. Dessutom ändrades läroanstalternas rätt att ta ut en avgift för anordnandet av provet så att läroanstalterna har rätt att ta ut en skälig avgift för provet. 

Till följd av remissförfarandet ändrades bestämmelserna om tillsynsavgifter i bilagan till alkohollagen. Tillsynsavgiften bestäms utifrån grundavgiften och en tilläggsavgift som baserar sig på leveransvolymen. Bestämmelserna om uppbörden av tillsynsavgifter preciserades. 

Vid den fortsatta beredningen slopades förslagen till ändringar av 8, 64, 65 och 66 § som var ute på remiss. Dessa paragrafer förblir i kraft enligt den gällande lagen. 

Vid den fortsatta beredningen ändrades lagens 71 § om påföljdsavgifter så att påföljdsavgiftens belopp även påverkas av tillståndshavarens ekonomiska ställning. Dessutom gjordes mindre och mer tekniska ändringar i olika paragrafer i propositionen. 

Till följd av remissvaren kompletterades konsekvensbedömningen till övriga delar vid den fortsatta beredningen. I konsekvensbedömningen beskrevs närmare till exempel propositionens konsekvenser för tillsynsmyndigheterna, konsekvenser för jämställdheten mellan könen och en del andra allmänna omständigheter som rör tillståndsärenden.  

Beskrivningen av nuläget i propositionen kompletterades utifrån remissvaren, så att bedömningen av nuläget också närmare redogjorde för det ännu delvis oklara rättsliga läget beträffande distansförsäljning och köp av alkoholdrycker, och aktualiserades att detta oklara rättsliga läge kommer att klargöras enligt regeringsprogrammet senare under regeringsperioden. 

Vid den fortsatta beredningen kompletterades motiveringarna till propositionens lagstiftningsordning genom att beskriva förhållandet mellan de till förslaget anknutna testköpen och överföring av förvaltningsuppgifter på andra än myndigheter enligt 124 § i grundlagen. 

Rådet för bedömning av lagstiftningen 

Rådet för bedömning av lagstiftningen har bedömt utkastet till propositionen den 26 september 2024. Enligt utlåtandet av rådet uppfyller utkastet till regeringens proposition kraven enligt anvisningen om konsekvensbedömning vid lagberedning väl. Enligt utlåtandet ger utkastet till propositionen om ändring av alkohollagen en uppfattning om förekomsten av alkoholrelaterade skador. I utkastet till propositionen identifieras de väsentliga typerna av konsekvenser och lyfts öppet fram risker som förslaget medför.  

Tre viktiga utvecklingsområden tas upp i utlåtandet. Enligt utlåtandet bör de sammantagna konsekvenserna av lagändringar som gäller alkoholpolitiken och som föranleds av regeringsprogrammet bedömas närmare. Propositionen bör på ett riktgivande sätt beskriva om de övergripande ekonomiska fördelarna med propositionen är större än de kostnader och andra nackdelar som den medför. Dessutom bör konsekvenserna för företag preciseras i propositionen. De kostnader som förslaget medför för företag har beskrivits, men deras betydelse för konkurrensen och tillväxten på hemmamarknaden förblir oklar. 

Med anledning av utlåtandet har konsekvensbedömningarna preciserats med hänsyn till konsekvenserna för företag, och en mer övergripande jämförelse har gjorts av propositionens ekonomiska fördelar i förhållande till kostnader och andra nackdelar som den medför. I detta skede var det intet möjligt att bedöma de sammantagna konsekvenserna av alla lagändringar som rör regeringsprogrammets alkoholpolitik, eftersom de kan utvärderas först i det skede då lagstiftningslösningarna blir klara. De sammantagna konsekvenserna kan vara betydande både med tanke på alkoholkonsumtion och folkhälsan men också med tanke på ekonomiska konsekvenser. En mer detaljerad bedömning av dem är dock en stor utmaning i detta skede, eftersom det ännu inte är klart hur ändringarna kommer att genomföras.  

Även mindre synpunkter av rådet har beaktats i propositionen. 

Notifiering 

EU-kommissionen notifierades om propositionen i juli 2024 i enlighet med direktiv 2015/1535. EU-kommissionen bad den 2 augusti de finska myndigheterna att lämna ytterligare information om utkastet och i synnerhet om avsikten är att tillämpa bestämmelserna i utkastet på leverantörer av informationssamhällstjänster som avses i direktiv 2000/31/EG och på leverantörer av förmedlingstjänster som definieras i artikel 3 g i förordning (EU) 2022/2065. Den 16 augusti 2024 svarade de finska myndigheterna på kommissionens begäran om ytterligare information. 

Efter remissförfarandet ändrades utkastet till propositionen så att även leverans av gårdsviner och hantverksöl direkt från försäljningsstället till köparen möjliggjordes. Därför återkallades den tidigare notifieringen och en ny lämnades om propositionen. Europeiska kommissionen notifierades på nytt om propositionen den 18 september 2024. Frysningsperioden enligt direktivet går ut den 19 december 2024. 

2.1.1  Lagstiftning

Enligt 1 § i alkohollagen är syftet med lagen att få konsumtionen av alkoholhaltiga ämnen att minska genom att begränsa och övervaka den anknytande näringsverksamheten i syfte att förebygga alkoholens negativa effekter för dem som konsumerar alkohol, för andra människor och för hela samhället. 

I alkohollagen föreskrivs om olika tillstånd som krävs för verksamhet enligt alkohollagen. Enligt 5 § i lagen får alkoholdrycker inte tillverkas eller säljas utan tillstånd. Sprit får inte tillverkas, importeras, säljas, användas eller innehas utan tillstånd. I 6 § i lagen föreskrivs dock om vissa undantag från tillståndsplikten. Med avvikelse från 5 § är det till exempel tillåtet att tillverka och sälja alkoholdrycker som innehåller högst 2,8 volymprocent etylalkohol.  

När konsumenter köper alkohol i Finland kan de köpa alkoholdrycker antingen inom detaljhandeln eller på serveringsställen. Enligt 3 § 1 mom. 11 punkten i alkohollagen avses med detaljhandel med alkoholdrycker försäljning av alkoholdrycker för förtäring någon annanstans än i lokaler som försäljaren kontrollerar eller någon annanstans än under övervakning som ordnas av försäljaren. Enligt 1 mom. 12 punkten i samma paragraf avses med detaljhandel med alkoholdrycker försäljning av alkoholdrycker för förtäring någon annanstans än i lokaler som försäljaren kontrollerar eller någon annanstans än under övervakning som ordnas av försäljaren.  

I 18 § i alkohollagen föreskrivs om serveringstillstånd och förutsättningarna för beviljande av det. Ett serveringstillstånd för alkoholdrycker gäller serveringsområdet på ett serveringsställe och beviljas en sökande som utövar förplägnadsverksamhet som avses i lagen om inkvarterings- och förplägnadsverksamhet (308/2006), om förutsättningarna för tillståndet uppfylls. Om serveringsställen för alkoholdrycker föreskrivs i 36 §. Enligt den får alkoholdrycker serveras endast genom att dryckerna överlåts till kunden för förtäring på ett godkänt serveringsområde. På serveringsområdet får det förtäras endast sådana alkoholdrycker som sålts av innehavaren av serveringstillståndet. De alkoholdrycker som serveras får inte föras bort från serveringsområdet eller förtäras utanför området. 

I 17 § i alkohollagen föreskrivs om detaljhandelstillstånd och förutsättningarna för beviljande av det. Enligt paragrafen gäller ett detaljhandelstillstånd för alkoholdrycker som framställts genom jäsning och innehåller högst 8,0 volymprocent etylalkohol och alkoholdrycker som framställts på andra sätt och innehåller högst 5,5 volymprocent etylalkohol detaljhandel inomhus på ett enda detaljhandelsställe. Försäljningsstället kan vara en livsmedelsbutik, en butiksbil eller -båt, ett serveringsställe eller en butik i anslutning till tillverkningsstället.  

Alkoholbolaget har enligt huvudregeln ensamrätt till detaljhandel med alkoholdrycker som innehåller mer än 8,0 volymprocent etylalkohol och alkoholdrycker med mer än 5,5 volymprocent etylalkohol framställd på annat sätt. I 17 § i lagen finns undantag från huvudregeln när det gäller detaljhandelstillstånd för gårdsvin och hantverksöl. Undantagen går det möjligt att sälja gårdsvin som innehåller högst 13 volymprocent etylalkohol och hantverksöl som innehåller högst 12 volymprocent etylalkohol på deras detaljhandelsställen. Detaljhandelstillståndet för gårdsvin och hantverksöl gäller detaljhandel inomhus på ett detaljhandelsställe och beviljas tillverkaren av de aktuella alkoholdryckerna i anslutning till eller i den omedelbara närheten av den byggnad som avses i markanvändnings- och bygglagen och där jäsningen av alkoholdrycken har ägt rum. Det är fråga om ett begränsat undantag från Alkos detaljhandelsmonopol. Förutom att detaljhandeln är knuten till produktionsplatsens omedelbara anslutning eller närhet är produktionskvantiteterna av gårdsviner och hantverksöl begränsade. Enligt definitionerna av hantverksöl och gårdsvin i 3 § i lagen får högst 100 000 liter gårdsvin och högst 500 000 liter hantverksöl produceras per kalenderår.  

Om detaljhandelsställen för alkoholdrycker föreskrivs i 35 §. Enligt den får detaljhandel med alkoholdrycker bedrivas endast så att dryckerna överlåts till kunden på ett godkänt detaljhandelsställe. En innehavare av detaljhandelstillstånd får bara sälja alkoholdrycker som avses i tillståndet. Inom detaljhandeln ska alkoholdrycker således säljas och överlämnas i lokaler som beviljats tillstånd. En tillståndshavare får i sin nätbutik ta emot beställningar och betalningar också för alkoholdrycker om dessa hämtas från detaljhandelsstället. Näthandel är således tillåten på ett sådant sätt att kunden hämtar inköpen från detaljhandelsstället. 

När det gäller alkoholbolaget föreskrivs i 27 § att alkoholdrycker som har köpts hos alkoholbolaget får lämnas ut till köparna i en öppen affärslokal med vars verksamhetsutövare alkoholbolaget har ingått ett avtal om utlämningsstället (s.k. avhämtningsställe). Till ett utlämningsställe får det bara levereras alkoholdrycker som köparna har beställt dit. De levererade alkoholdryckerna får bara lämnas ut till köparna eller till personer som de har befullmäktigat, och alkoholdrycker som inte har avhämtats ska återsändas till alkoholbolaget senast två veckor efter det att de anlänt till utlämningsstället. Regleringen gör det inte heller möjligt för alkoholbolaget att leverera alkoholdrycker från utlämningsstället till den plats som konsumenten anger. Även för alkoholbolaget är näthandel möjlig på så sätt att alkoholbolaget tar emot beställningar och betalningar i webbutiken, men kunden hämtar dryckerna från butiks- eller utlämningsstället.  

I 37 § i lagen föreskrivs om detaljhandels- och serveringsförbud. Enligt paragrafen får alkoholdrycker inte säljas eller på något annat sätt inom detaljhandel eller genom servering överlåtas till personer som inte har fyllt 18 år, till personer som uppenbart är berusade eller som uppträder störande eller om det finns grundad anledning att befara att alkoholdrycker överlåts eller förmedlas olovligen. Med avvikelse från ovan nämnda bestämmelser får starka alkoholdrycker inte säljas eller på något annat sätt överlåtas inom detaljhandel till personer som inte har fyllt 20 år. Personer som inte har fyllt 18 år, är uppenbart berusade eller uppträder störande får i sin tur inte tillåtas inneha eller förtära alkoholdrycker på ett serveringsställe. 

Utöver de ovan nämnda överlåtelseförbuden föreskrivs i 5 kap. om olika begränsningar och skyldigheter vid detaljhandel med och servering av alkoholdrycker. Kapitlet innehåller bland annat bestämmelser om krav på detaljhandels- och serveringspersonal, skyldighet att styrka ålder vid överlåtelse av alkoholdrycker samt tillåtna detaljhandels- och serveringstider.  

Regionförvaltningsverket är enligt 7 § tillståndsmyndighet för såväl detaljhandels- som serveringstillstånd. I 9 kap. i lagen föreskrivs dessutom om tillsyn och styrning och i 10 kap. om förbud och påföljder för överträdelser. Regionförvaltningsverket kan bland annat förbjuda tillståndshavaren att fortsätta näringsverksamhet till de delar verksamheten i väsentlig grad strider mot god sed på det sätt som avses i 4 § i lagen och den inte har rättats till eller avslutats inom en utsatt skälig tid trots en uppmaning från tillsynsmyndigheten. Bestämmelserna möjliggör också utdömande av vite eller påföljdsavgift, till exempel om tillståndshavaren har brutit mot sina skyldigheter enligt 5 kap.  

Om avgifter för detaljhandel och servering föreskrivs i 11 kap. i alkohollagen. Enligt 75 § i alkohollagen tar regionförvaltningsverket ut en årlig tillsynsavgift för att täcka kostnaderna för tillsynen. Särskilda bestämmelser om tillståndsavgifter finns i lagen om grunderna för avgifter till staten.  

2.1.2  Alkoholkonsumtionens och alkoholens negativa effekters allmänna utveckling

Syftet med alkohollagen är att få konsumtionen av alkoholhaltiga ämnen att minska genom att begränsa och övervaka den anknytande näringsverksamheten i syfte att förebygga alkoholens negativa effekter för dem som konsumerar alkohol, för andra människor och för hela samhället. Enligt alkohollagen har alkoholbolaget som ägs av staten, nedan Alko, även i nuläget med några undantag ensamrätt att bedriva detaljhandel med alkoholdrycker. Genom reformen av alkohollagen som trädde i kraft 2018 fick dock också butiker, kiosker och servicestationer utöver Alko rätt att sälja starkare alkoholdrycker än tidigare. Dessutom godkände riksdagen 2024 en lag (305/2024), enligt vilken alkoholhaltiga drycker som innehåller högst 8,0 volymprocent etylalkohol framställda genom jäsning får säljas i detaljhandeln.  

Totalkonsumtionen av alkohol trefaldigades i Finland från 1960 till 2005, då totalkonsumtionen av alkohol per invånare som fyllt 15 år var 12,1 liter hundraprocentig alkohol. Mellan åren 2007 och 2017 sjönk totalkonsumtionen av alkohol med omkring en femtedel (figur 1). Flera höjningar av alkoholskatten och den långvariga ekonomiska nedgången efter 2008 bidrog kraftigt till denna utveckling. År 2023 var den totala alkoholkonsumtionen per 15 år fyllda personer 8,7 liter 100-procentig alkohol. Konsumtion av alkoholdrycker 2023. Tilastoraportti 39/2024, THL 17.6.2024. https://thl.fi/tilastot-ja-data/tilastot-aiheittain/paihteet-ja-riippuvuudet/alkoholi/alkoholijuomien-kulutus 

Likaså minskade både det berusningsinriktade alkoholbruket och riskkonsumtionen av alkohol bland personer i arbetsför ålder under det senaste decenniet. Bland personer i pensionsåldern var trenden för berusningsinriktat alkoholbruk däremot rätt jämn, men riskkonsumtionen ökade. Minderåriga finländska ungdomars minskande alkoholkonsumtion har fortgått nästan utan avbrott sedan millennieskiftet. 

Utvecklingen av alkoholens negativa effekter har i huvudsak följt förändringarna i totalkonsumtionen. Mellan 2007 och 2017 minskade dödligheten i alkoholrelaterade sjukdomar och alkoholförgiftning kraftigt, till och med kraftigare än totalkonsumtionen (figur 1). Den långvariga, kraftiga nedåtgående trenden för alkoholrelaterad dödlighet bröts 2018. Även om den totala alkoholkonsumtionen har fortsatt att minska även efter reformen som trädde i kraft 2018, har de alkoholrelaterade dödsfallen inte minskat i samma grad som väntat. Detta kan tyda på att storkonsumenter, för vilka alkoholkonsumtion redan kan ha orsakat till exempel leverskador, har ökat sin konsumtion av alkoholdrycker mer än andra konsumenter efter reformen. Utöver reformen av alkohollagen 2018 kan eskaleringen av alkoholproblem relaterade till coronapandemin ha ökat alkoholskadorna, särskilt under 2020. År 2021 sjönk däremot alkoholdödligheten med 4 procent jämfört med år 2020, vilket visar att alkoholdödligheten varierar beroende från år till år. År 2022 dog sammanlagt 1 664 personer i alkoholrelaterade sjukdomar och alkoholförgiftning. 

Trots forskningsresultatet, enligt vilket personer med höga inkomster efter reformen av alkohollagen som trädde i kraft 2018 ökade sina inköp av nya drycker mer än personer med låga inkomster, ökade alkoholdödligheten mellan 2017 och -2019 särskilt i de tre lägsta inkomstkvintilerna bland män (+18–19 %). Ojämlikheten i den alkoholrelaterade dödligheten har med andra ord ökat efter 2017. 

Figur 1. Antalet dödsfall på grund av alkoholrelaterade sjukdomar och alkoholförgiftningar per 100 000 invånare samt totalkonsumtionen av alkohol åren 2000–2021. 

2.1.3  Bedömning av nuläget

Tillståndssystemet i Finland

Liksom ovan konstaterats är syftet med alkohollagen att få konsumtionen av alkoholhaltiga ämnen att minska genom att begränsa och övervaka den anknytande näringsverksamheten i syfte att förebygga alkoholens negativa effekter för dem som konsumerar alkohol, för andra människor och för hela samhället. 

Alkohollagen baserar sig på ett tillståndssystem som möjliggör tillsyn över försäljningen av alkoholdrycker från tillverkning via partihandel till detaljhandel och servering. Den gällande regleringen har möjliggjort en effektiv myndighetstillsyn och att alkohol inte säljs i strid med 37 § i alkohollagen. Försäljning av alkohol på detaljhandelsställen har säkerställt att alkohol inte säljs till exempelvis minderåriga eller starkt berusade personer. Dessutom har man strävat efter att minska konsumtionen av alkoholhaltiga ämnen genom att till exempel reglera försäljningstiderna. 

Den gällande lagstiftningen tillåter inte leverans av alkoholdrycker från ett inhemskt detaljhandelsställe eller från alkoholbolaget till en plats som köparen anger, utan detaljhandel kan endast ske genom att de överlåts till kunden på ett godkänt detaljhandelsställe.  

Även om det är svårare att kontrollera överlåtelse av alkoholdrycker i sådana fall kan tillståndsförfarandet och regleringen av överlåtelse minska riskerna för att alkoholdrycker överlåts i strid med överlåtelseförbuden. Dessutom kan liknande begränsningar och verksamhetsförutsättningar utvidgas till leveranser av alkoholdrycker som för närvarande gäller för detaljhandel och servering. Det handlar till exempel om bestämmelserna om leveranstid för alkoholdrycker och kraven på leverantörerna av alkoholdrycker. 

Förhållande till EU-rätten

Enligt artikel 34 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF) är kvantitativa importrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan förbjudna mellan medlemsstaterna. I artikel 36 i EUF föreskrivs dock om undantag från detta förbud. Enligt den hindrar artikel 34 inte sådana förbud mot eller restriktioner för import, export eller transitering som grundas på bland annat hänsyn till allmän moral, allmän ordning eller allmän säkerhet eller intresset att skydda människors och djurs hälsa och liv, att bevara växter, att skydda nationella skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde eller att skydda industriell och kommersiell äganderätt. Sådana förbud eller restriktioner får dock inte utgöra ett medel för godtycklig diskriminering eller innefatta en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna. 

Nationella monopol är specialfall i EU-lagstiftningen, och produkter som omfattas av monopol regleras i artikel 37 i EUF-fördraget. Enligt artikel 37.1 ska medlemsstaterna säkerställa att statliga handelsmonopol anpassas på sådant sätt att ingen diskriminering med avseende på anskaffnings- och saluföringsvillkor föreligger mellan medlemsstaternas medborgare. Enligt artikel 37.2 ska medlemsstaterna inte vidta några nya åtgärder som strider mot de principer som anges i punkt 1 eller som begränsar räckvidden av de artiklar som avser förbud mot tullar och kvantitativa restriktioner mellan medlemsstaterna. EU-rätten möjliggör således nationella monopol, så länge villkoren för försäljning eller köp av varor inte diskriminerar medborgare i medlemsländerna. Produkter som omfattas av monopol bedöms därför utifrån artikel 37 EUF och undantag från monopol utifrån artikel 34 och 36 EUF. 

I enlighet med alkohollagens systematik har Alko monopol på detaljhandel med alkoholdrycker, med undantag för de situationer om vilka föreskrivs i 6 §. Enligt 6 § alkohollagen utgörs undantagen från Alkos monopol av alkoholdrycker som innehåller högst 8,0 volymprocent etylalkohol framställda genom jäsning och alkoholdrycker innehållande högst 5,5 volymprocent etylalkohol framställda på annat sätt samt gårdsvin och hantverksöl som definieras i alkohollagen. Enligt lagförslaget tillåts leverans av alkoholdrycker även från detaljhandelsställen för gårdsvin och hantverksöl. Undantagen för gårdsvin och hantverksöl skiljer sig från de övriga undantagen för detaljhandel från Alkos monopol, eftersom de endast gäller tillverkaren av alkoholdrycken. De avvikande detaljhandelstillstånden för gårdsvin och hantverksöl har ansetts vara möjliga med tanke på monopolet och EU-rätten, eftersom undantagen är begränsade och småskaliga. Om undantaget för gårdsvin föreskrevs ursprungligen i alkohollagen från 1994 (1143/1994). Undantaget från Alkos detaljhandelsmonopol för detaljhandel med gårdsviner med en alkoholhalt på högst 13 procent motiverades ursprungligen med att verksamheten var begränsad och hantverksmässig, och produktionen och försäljningen av dessa produkter var nära bunden till trädgårdsproduktion och gårdsturism på på landsbygden. Se Social- och hälsovårdsutskottets betänkande ShUB 32/1994 rd, s. 4. 

Hantverksöl införlivades i sin tur i den nya alkohollagen från 2017 (gällande lag). Enligt alkohollagen ska framställning och försäljning av gårdsvin ske i anslutning till idkande av jordbruk. Det finns inget motsvarande krav för hantverksöl, men enligt 17 § i alkohollagen kan detaljhandelstillstånd för gårdsvin och hantverksöl beviljas tillverkaren av alkoholdryckerna i fråga, och det gäller i anslutning till eller i den omedelbara närheten av det tillverkningsställe där alkoholdryckens jäsning skett. Dessutom ställer alkohollagen andra krav på verksamheten, till exempel att verksamheten ska begränsas på motsvarande sätt som produktion av gårdsviner (högst 500 000 liter per år), och tillståndet gäller endast traditionella öl och hantverksöl. I förarbetena till alkohollagen (RP 100/2017 rd) konstateras också att undantaget från Alkos detaljhandelsmonopol är i enlighet med undantaget för gårdsvin begränsat till en sådan produktionsmängd som visar att verksamheten är begränsad, traditionell och hantverksbetonad. Att detaljhandelstillstånd beviljats för en tillräckligt begränsad verksamhet innebär enligt EU-domstolens avgörandepraxis inte nödvändigtvis att inhemsk produktion favoriseras jämfört med en situation där utländska bryggeriers enda försäljningskanal är Alko. I detaljmotiveringen avseende 17 § i alkohollagen i regeringens proposition konstateras dessutom att innehavaren av tillverkningstillstånd för gårdsvin och hantverksöl får enligt förslaget ha detaljhandelstillstånd som berättigar till endast ett detaljhandelsställe. I praktiken innebär begränsad försäljning av egna produkter till exempel försäljning i form av produktpresentation efter en rundvandring på tillverkningsstället. 

EU-domstolen har i mål C-198/14 Visnapuu bedömt hur godtagbart undantaget för detaljhandel med gårdsviner är ur EU-rättens perspektiv. I sitt avgörande ansåg domstolen att detaljhandel med gårdsvin ska bedömas utifrån EUF 34 och 36. Domstolen konstaterade att eftersom undantaget för gårdsvin endast kan tillämpas till förmån för tillverkare som är etablerade i Finland, kan bestämmelsen leda till skydd för inhemsk produktion av alkoholdrycker som innehåller högst 13 volymprocent etylalkohol och som framställts genom jäsning. Förekomsten av en sådan omständighet är dock inte tillräcklig för att dra slutsatsen att de skäl för folkhälsan och den allmänna ordningen som åberopats av de finska myndigheterna har åsidosatts och används på ett sådant sätt att varor som kommer från andra medlemsstater diskrimineras eller viss inhemsk produktion är indirekt skyddad enligt artikel 36 i EUF-fördraget och som avses i ovannämnda rättspraxis. Visnapuu, dom punkt 126. I sitt avgörande konstaterade EU-domstolen att det ankommer på den domstol som begär ett förhandsavgörande att utifrån alla relevanta faktiska eller rättsliga omständigheter bedöma huruvida det faktiska syftet med folkhälso- och ordningsskäl som åberopats av de finska myndigheterna har ignorerats och om de används på ett sådant sätt att varor som kommer från andra medlemsländer diskrimineras eller att viss inhemsk produktion indirekt skyddas på det sätt som avses i artikel 36 i EUF-fördraget. EU-domstolen konstaterade också att en av de relevanta faktiska omständigheter bland annat är att den inhemska produktionen, på vilken undantaget i fråga tillämpas, är begränsad, traditionell och hantverksmässig till sin karaktär. Visnapuu, dom punkt 128. 

På basis av EU-domstolens avgörande bedömde högsta domstolen om undantagen avseende gårdsviner och hantverksöl är godtagbara i avgörandet HD:2018:49. I sin motivering konstaterade högsta domstolen att produktionsvolymen för gårdsvin är liten och att försäljningen av dessa drycker sker direkt på produktionsstället. Av dessa skäl ansåg högsta domstolen att det var klart att tillståndssystemet för gårdsvin inte har använts för att diskriminera alkoholdrycker från andra medlemsländer och för att indirekt gynna inhemsk produktion. Högsta domstolen ansåg dessutom att eftersom detaljhandeln med både gårdsvin och hantverksöl är regionalt begränsad och relativt småskalig, fanns det inga skäl att betrakta utvidgningen av detaljhandelsundantaget till hantverksöl som en ändring som är relevant med tanke på unionsrätten. HD:2018:49, punkt 70–71 i domen. 

Undantaget för producenter av gårdsvin och hantverksöl att sälja sina produkter på produktionsplatsen eller i dess omedelbara närhet har utvärderats i enlighet med EU-rätten enligt ovan. Förfarandet anses inte diskriminera andra medlemsländer, eftersom undantagen har begränsats och de har varit knutna till tillverkningsplatsen. Enligt den föreslagna lagändringen tillåts även leverans av gårdsvin och hantverksöl direkt till köparen eller en annan mottagare från deras detaljhandelsställe. Detta utvidgar undantaget från Alkos monopol, och vilket innebär att EU-domstolens eller HD:s motivering inte längre gäller i alla avseenden. Undantaget kan därför inte längre motiveras med att försäljningen är bunden till tillverkningsplatsen. 

Om leverans av gårdsvin och hantverksöl till en köpare eller annan mottagare möjliggörs är det sannolikt att EU anser att regleringen diskriminerar andra medlemsländer. I Finland är det rättsliga läget oklart huruvida utländska aktörer har rätt att sälja alkoholdrycker i Finland eller inte. Alkohollagen innehåller inga uttryckliga bestämmelser om distansköp eller distansförsäljning. Enligt 35 § i den gällande alkohollagen får detaljhandel med alkoholdrycker bedrivas endast så att dryckerna överlåts till kunden på ett godkänt detaljhandelsställe. I 32 § i alkohollagen föreskrivs i sin tur att alkoholdrycker får utan särskilt importtillstånd importeras för eget bruk samt i kommersiellt syfte eller annars för bedrivande av näringsverksamhet. Den som i kommersiellt syfte eller annars för bedrivande av näringsverksamhet använder alkoholdrycker som innehåller mer än 2,8 volymprocent etylalkohol behöver dock i fråga om importerade alkoholdrycker ett i denna lag avsett tillstånd för sin verksamhet. 

Social- och hälsovårdsministeriet och Valvira, som är den behöriga tillståndsmyndigheten enligt alkohollagen, har tolkat frågan så att försäljaren av alkoholdrycker enligt gällande alkohollagstiftning ska ha ett detaljhandelstillstånd och ett detaljhandelsställe i Finland som avses i alkohollagen, och att kravet på detaljhandelstillstånd även gäller för försäljare av alkoholdrycker etablerade i utlandet. I det ovan refererade avgörandet HD:2018:49 ansåg högsta domstolen att försäljaren hade gjort sig skyldig till alkoholbrott när försäljaren transporterat dryckerna från Estland till Finland utan tillstånd enligt alkohollagen. Våren 2022 meddelade dock åklagaren beslut om åtalseftergift i ärendet som gällde distansförsäljning av alkohol. Den 25 september 2020 hade Valvira begärt en utredning, där man bett förundersökningsmyndigheterna att utreda om de ansvariga personerna i det estniska och franska företaget och de personer som utövade kontroll över företagen gjort sig skyldiga till brott när de sålt alkoholhaltiga drycker till Finland via internet. Åklagarens meddelande 12.4.2022: https://syyttajalaitos.fi/-/syyttamattajattamispaatokset-ns.-alkoholin-etamyyntiasiassa?languageId=sv_SE 

Vid godkännandet av alkohollagen 2017 krävde riksdagen i sin kläm att regeringen skulle utreda bestämmelserna om distansförsäljning med hänsyn till unionsrättens krav och HD:s kommande avgörande i Visnapuu-ärendet. Vid beredningen, som social- och hälsovårdsministeriet ansvarar för, gäller det att utöver de EU-rättsliga randvillkoren beakta att lösningar kring distansförsäljning inte får äventyra bevarandet av ensamrätten till detaljhandel med alkoholdrycker som överstiger den lagstadgade alkoholhalten och inte heller det finländska näringslivets jämställdhet jämfört med dess utländska konkurrenter. Beredningen ska också ta hänsyn till kraven på en uppbörd punktskatter. 

I statsminister Petteri Orpos regeringsprogram finns en skrivning om distansförsäljning. Enligt regeringsprogrammet ska den rådande oklara tolkningen förtydligas så att finländarna entydigt har rätt att via distansförsäljningsförfarandet köpa alkohol av företag i andra EU-länder. Bestämmelser om förtydligande av distansförsäljning från utlandet kommer att lämnas i en särskild proposition av regeringen.  

4.1  De viktigaste förslagen

Det föreslås att alkohollagen ska möjliggöra leverans av alkoholdrycker från inhemsk detaljhandel till kunder. Propositionen ändrar inte det rådande rättsliga läget för distanshandel med alkoholdrycker eller leveranser som överskrider gränserna. 

I alkohollagen tas utöver detaljhandelstillståndet och serveringstillståndet i bruk ett nytt leveranstillstånd för alkoholdrycker. Ett särskilt tillstånd ska därför sökas för leverans av alkoholdrycker från inhemsk detaljhandel eller alkoholbolaget till kunden. Myndigheter föreslås få rätt att övervaka leveranser med stickprovsköp. 

Enligt lagen är leverans av alkoholdrycker endast tillåten om alkoholdryckerna har köpts och hämtats från ett inhemsk detaljhandel. Leverantören av alkoholdrycker får till köparen eller en annan mottagare endast leverera sådana alkoholdrycker från detaljhandelstillståndshavaren och alkoholbolaget som de har rätt att sälja med stöd av detaljhandelstillståndet eller lagen.  

Lagen föreskriver också om förutsättningarna och tillståndsvillkoren för leveranstillstånd för alkoholdrycker. Överlåtelse av alkoholdrycker tillåts endast mellan kl. 9 och 21. Överlåtelse av alkoholdrycker som skaffats från alkoholbolaget ska dock vara tillåten endast i enlighet med alkoholbolagets detaljshandelstider. Den som köper alkoholdrycker med leverans är skyldig att styrka sin ålder före köpet. Om alkoholdrycken köps via distansförbindelse, ska den som köper alkoholdrycken styrka sin ålder med hjälp av stark autentisering. Vid överlåtelse av alkoholdrycker ska dessutom mottagarens ålder bevisligen kontrolleras varje gång. Alkoholdrycker får inte överlåtas om mottagaren vägrar styrka sin ålder.  

De detaljhandels- och serveringsförbud om vilka föreskrivs i alkohollagen utsträcks till att även omfatta leveranser av alkoholdrycker. Dessutom fogas särskilda bestämmelser om förbud mot leverans av alkoholdrycker till alkohollagen. Alkoholdrycker får inte levereras till en serviceenhet inom social- och hälsovården, en plats där småbarnspedagogik ordnas, en plats där förskoleundervisning eller grundläggande utbildning ordnas eller till en plats där främst verksamhet i anslutning till barns och ungas sammankomster ordnas. Alkoholdrycker får inte heller levereras till ett ställe som avses i 85 § i alkohollagen och där förbud mot förtäring av alkoholdrycker råder eller till en lokal eller ett ställe som har godkänts som serveringsområde.  

Innehavaren av leveranstillståndet för alkoholdrycker ska se till att de leverantörer av alkoholdrycker som agerar för dennes räkning har tillräcklig kompetens. Leveranstillståndshavaren ska se till att dess leverantörer av alkoholdrycker har ett intyg ( leveranspass ) enligt den av Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovård godkända modellen som visar kännedom om regleringen av och anvisningarna för leveranser enligt alkohollagen. Samtidigt tas i lagen in den redan vedertagna termen serveringspass, som i den gällande lagen benämns intyg över kunskaper om alkohollagen.  

Alkohollagens bestämmelser om detaljhandels- och serveringspersonalens närvaro preciseras. På detaljhandels- och serveringsställen ska det i fortsättningen finnas en av tillståndshavaren utsedd företrädare för tillståndshavaren på plats, när alkoholdrycker som innehåller mer än 2,8 volymprocent etylalkohol får säljas eller förtäras på stället och stället är öppet för kunder. Ändringen gör det möjligt att bevilja detaljhandels- eller serveringstillstånd för den tid under vilken alkohol faktiskt säljs på detaljhandelsstället eller alkoholhaltiga drycker faktiskt serveras eller förtärs på serveringsstället. Personalen ska därför endast närvara när alkoholdrycker säljs, serveras eller förtärs.  

Samtidigt görs vissa små eller tekniska ändringar i lagen. Till exempel preciseras den gällande lagstiftningen så att alkohollagens tillståndspliktighet endast gäller alkoholdrycker som innehåller mer än 2,8 procent etylalkohol.  

Den övre gränsen för påföljdsavgiften enligt alkohollagen höjs till 20 000 euro. Villkoren för att återkalla tillstånd lindras delvis, så att regleringen i högre grad stöder en effektiv myndighetstillsyn. För tydlighetens skull fogas en ny paragraf om upphörande av tillståndet till lagen. 

Omfattningen av straffbara alkoholförseelser enligt alkohollagen utvidgas till att även omfatta överlåtelse av alkoholdrycker vid leverans av alkoholdrycker, om en person i den situationen bryter mot det i lagen föreskrivna leveransförbudet på ett sätt som närmare framgår av den aktuella paragrafen. En leverantör av alkoholdrycker gör sig skyldig till en alkoholförseelse om den uppsåtligen eller av grov oaktsamhet överlämnar alkoholdrycker till exempelvis en minderårig eller starkt berusad person. 

I lagen föreslås dessutom vissa andra mindre ändringar eller ändringar av teknisk natur t.ex. i fråga om tillgången till information. 

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

5.1  Handlingsalternativen och deras konsekvenser

Leverans av alkoholdrycker med detaljhandelstillstånd

Som ett alternativ till den nu föreslagna ändringen övervägdes vid beredningen en regleringsmodell, där leverans av alkoholdrycker skulle möjliggöras endast för innehavare av detaljhandelstillstånd som avses i alkohollagen. Som alternativ övervägdes en modell där leverans automatiskt ingår i detaljhandelstillståndet utan särskild ansökan om leveranstillstånd. Ett annat alternativ var en modell där endast innehavare av detaljhandelstillstånd kunde ansöka om leveranstillstånd för alkoholdrycker. Då skulle tillstånd ha sökts antingen som ändring av ett befintligt detaljhandelstillstånd eller i samband med ansökan om nytt detaljhandelstillstånd. 

Vid beredningen identifierades att möjligheten att leverera alkoholdrycker som ingår i detaljhandelstillståndet förändrar alkohollagens nuvarande tillståndssystem minst. I modellen säkerställs alkoholnäringsutövarnas förmåga att fullgöra sina skyldigheter genom tillståndsprövning, och deras uppgifter finns i ett register för myndighetstillsyn. Tillståndshavaren skulle då entydigt ansvara för verksamheten och efterlevnaden av lagen, och den skulle också ha konkreta medel att styra sin personals arbete. I denna modell är de nödvändiga förändringarna i alkoholnäringsregistret och de därmed sammanhängande kostnaderna minst. Dessutom skulle omfattningen av myndighetstillsynen och antalet tillsynsobjekt sannolikt inte öka nämnvärt, eftersom antalet aktörer med detaljhandelstillstånd inte beräknades förändras nämnvärt i detta genomförandealternativ. 

Detta alternativ hade sannolikt inte krävt så omfattande ändringar av alkohollagstiftningen som de andra utvärderade alternativen. Även de negativa konsekvenserna av ändringen som möjliggör leverans av alkoholdrycker skulle sannolikt ha varit de minsta enligt detta alternativ. Å andra sidan gör detta skulle detta alternativ sannolikt göra det svårare för nya aktörer att träda in på marknaden jämfört med det valda alternativet och därmed inte genomföra det underliggande syftet med regleringen lika effektivt. 

Möjliggörandet av leveranser av alkoholdrycker baserar sig särskilt på regeringens mål att främja rättvis och öppen konkurrens. Regeringens mål är att skapa förutsättningar för tillväxt på hemmamarknaden och för ökad välfärd och frihet för finländare. Regeringen tänker också fortsätta att öppna upp marknaden på ett målmedvetet och ansvarsfullt sätt Dessutom har regeringen som mål att reformera alkoholpolitiken i europeisk riktning på ett ansvarsfullt sätt. Vid beredningen bedömdes att leveranstillstånd för alkoholdrycker som ingår i detaljhandelstillståndet inte genomför regeringens mål och att den valda föreslagna ändringen öppnar marknaden och främjar en mer rättvis och öppnare konkurrens mer effektivt. Vid beredningen bedömdes att även om de negativa konsekvenserna av detta alternativ sannolikt skulle bli mindre än i det valda alternativet, skulle å andra sidan även de positiva konsekvenserna av regleringen bli snävare än i det valda alternativet. Leveranstillstånd som ingår i detaljhandelstillståndet gör det inte heller möjligt för nya aktörer att träda in på marknaden och därmed främjar det nu valda alternativet rätten att utöva näringsverksamhet bättre än detta alternativ. 

Leveranstillstånd för alkoholhaltiga drycker endast till hem- och företagsadresser

Vid beredningen övervägdes ett alternativ, som i övrigt motsvarar den nu föreslagna regleringen men enligt vilket alkoholdrycker endast kunde levereras till hem- och företagsadresser. Enligt detta alternativ hade alkoholdrycker kunnat levereras på motsvarande sätt som enligt den föreslagna ändringen, men leveransen skulle ha skett till en specifik fast hem- eller företagsadress, och drycker kunde således inte ha beställts till exempelvis offentliga platser. 

Vid beredningen bedömdes att detta alternativ skulle ha uppfyllt syftet och målet med alkohollagen väl men att det inte skulle ha motsvarat målet i regeringsprogrammet lika väl och genomgående som det valda alternativet. Å andra sidan skulle alternativet eventuellt minimera den potentiella ökningen av störningar i den allmänna ordningen till följd av leveranser av alkoholdrycker bättre än den nu föreslagna ändringen, men det hade samtidigt kunnat orsaka oklara situationer för leverantörer av alkoholdrycker angående vilka adresser det är tillåtet att leverera alkoholdrycker till. 

Leverans av alkoholdrycker som anmälningspliktig verksamhet

Ett alternativ vid beredningen var även en modell enligt vilken den som levererar alkoholdrycker ska göra en anmälan till myndigheten innan leveranser påbörjas. En fördel med denna modell är att även de som levererar alkoholdrycker då skulle finnas i myndighetsregister på samma sätt som innehavare av detaljhandelstillstånd. När det gäller anmälningspliktig verksamhet bedöms däremot inte verksamhetsutövarens förutsättningar att leverera alkoholdrycker, dvs. verksamheten är inte föremål för proaktiv myndighetstillsyn. I detta alternativ skulle troligen antalet aktörer och därmed antalet tillsynsobjekt öka mer, och å andra sidan skulle det vara svårare att ingripa i lagstridig verksamhet än i det valda alternativet. Däremot gör denna modell det lättare för näringsutövare att börja leverera alkoholdrycker och därmed främja konkurrensen mer i enlighet med regeringens mål än den valda modellen. Vid beredningen bedömdes det dock att problemen med tillsynen av anmälningspliktig verksamhet och ingripande i lagstridig verksamhet samt de eventuella negativa konsekvenserna av alkoholdrycker skulle bli betydligt större i detta alternativ än i den valda modellen. Den valda modellen uppfyller även alkohollagstiftningens syfte och mål bättre än detta alternativ. 

Leverans av alkoholdrycker utan tillstånds- eller anmälningsförfarande

Som ett alternativ bedömdes även en modell där leverans av alkoholdrycker inte kräver anmälan till myndigheter eller ansökan om särskilt tillstånd. Detta skulle vara den smidigaste modellen ur näringsutövares perspektiv och skulle göra det möjligt för alla aktörer att fritt träda in på marknaden. 

I detta alternativ är de aktörer som levererar alkoholdrycker inte införda i myndighetsregister eller tillståndssystem, och de allmänna förutsättningarna för tillstånd prövas inte. Alkoholdrycker kunde då även levereras av aktörer som inte kan beviljas tillstånd enligt alkohollagen. Antalet leverantörer skulle då också vara helt obegränsat, och inte ens återförsäljarna av alkoholdrycker, än mindre myndigheterna, skulle ha information om de personer som är involverade i leveranserna eller verksamhetens laglighet. Riskerna för negativa alkoholrelaterade konsekvenser och även för grå ekonomi är störst i detta alternativ jämfört med de andra bedömda alternativen. 

Vid beredningen konstaterades att alternativet där vem som helst fritt får leverera alkoholdrycker till kunder ifrågasätter alkohollagstiftningens befintliga tillståndssystem och suddar dessutom ut gränserna för tillståndspliktig verksamhet. Vid beredningen beaktades att förbudet mot förmedling av alkohol mot belöning, som även i strafflagen är sanktionerat som alkoholbrott, skulle förlora sin innebörd i praktiken i detta alternativ. I detta alternativ skulle också legitimiteten av alkohollagstiftningens tillståndssystem ifrågasättas om överlåtelse av alkoholdrycker på serverings- och detaljhandelsställen kräver tillstånd, men samma krav inte gällde för leverans, där dock riskerna för att bryta mot överlåtelseförbud enligt studier är större än på serverings- eller detaljhandelsställen. 

Vid beredningen bedömdes att nackdelarna är större än fördelarna i detta alternativ och att alternativet inte är godtagbart med tanke på alkohollagens syfte och mål. 

5.2  Lagstiftning och andra handlingsmodeller i utlandet

Näthandel med och leverans eller hemleverans av alkoholdrycker är relativt nya fenomen inom alkoholhandeln på ett globalt plan. Coronapandemin ökade för sin del näthandeln med alkoholdrycker. I olika delar av världen lindrades restriktioner relaterade till näthandel och leverans under coronapandemin för att förbättra näringslivets verksamhetsförutsättningar under de exceptionella förhållandena. Huckle T & ym. (2021) Online alcohol delivery is associated with heavier drinking during the first New Zealand COVID-19 pandemic restrictions. Drug and Alcohol Review (July 2021) 40, 826–834.Callinan S. et al (2023) In order to assess the impact of home delivery expansion within Australia, researchers need regulators to collect and share data on sales. Drug Alcohol Rev. 42, 1309–1311. Lemp JM & ym. (2023) Here to stay? Policy changes in alcohol home delivery and “to-go” sales during and after COVID-19 in the United States. Drug Alcohol Rev. 2023, 1–6. Men många av dessa snabbt vidtagna tillfälliga åtgärder förblev dock permanenta. Leverans av alkoholdrycker är tillåten i Finlands närmaste jämförelseländer, såsom i Sverige, Norge, Danmark, Estland, Lettland och Litauen.  

Sverige

I Sverige finns bestämmelser om tillverkning, import och export, marknadsföring samt parti- och detaljhandel med och servering av alkoholdrycker i den alkohollag (2010:1622) som reviderades 2010. Alkoholbolaget (Systembolaget Aktiebolag) som grundades 1955 har ensamrätt till detaljhandel med starka alkoholdrycker, viner och starköl (över 3,5 %). I Sverige är alkoholhandeln således nästan helt centraliserad till statens monopolsystem (Systembolaget), och detsamma gäller näthandel och leverans av alkoholdrycker. 

Norge

I Norges alkohollag (LOV-1989–06–02–27) föreskrivs det om tillverkning, import och export, försäljning och servering av alkoholdrycker och om tillståndssystemet i anslutning till dessa samt om marknadsföring.  

I den norska alkohollagen delas alkoholdrycker in i tre olika grupper. Den första gruppen inkluderar alkoholdrycker med en alkoholhalt på 2,5–4,7 procent. Den andra gruppen inkluderar alkoholdrycker med en alkoholhalt på 4,7–22 procent. Den tredje gruppen omfattar alla starka alkoholdrycker med en alkoholhalt på över 22 procent. För detaljhandel med den första alkoholgruppen ska försäljningstillstånd sökas. Tillståndet beviljas av den kommun där försäljningsstället är beläget. I Norge sköter det norska statliga monopolet Vinmonopolet försäljningen av starka alkoholdrycker (grupp 2 och 3). Vinmonopolet har ensamrätt till detaljhandel med alkoholprodukter med en alkoholhalt på över 4,7 procent i Norge med undantag för cider och fruktviner, som kan säljas direkt från producenternas egna butiker upp till 15 000 liter per år. I Norge kan alkohol säljas på auktion, men även då sker försäljningen under Vinmonopolets mandat.  

Den norska alkohollagen tillåter näthandel med alkoholhaltiga drycker som tillhör alkoholgrupp 1 (t.ex. svaga ölsorter). I detta fall ska alkoholförsäljningstillstånd sökas hos den kommun där försäljningsstället eller lagret finns. Dessutom ska försäljningstillstånd sökas separat hos alla de kommuner till vars område alkohol levereras. Alkoholleveranserna ska ske inom respektive kommuns alkoholförsäljningstider. Mottagaren ska kunna styrka sin identitet vid leverans och leveransen får inte överlåtas till en berusad person. I praktiken innebär detta att till exempel livsmedelsbutiker kan leverera svaga alkoholdrycker i grupp 1 i samband med beställning av mat, om den lokala kommunen har beviljat försäljningstillstånd för detta.  

Näthandel med drycker i alkoholgrupp 2 och 3 sköts av Vinmonopolet. Det är möjligt att beställa alkoholdrycker på Vinmonopolets hemsida så att leverans sker antingen till en av Vinmonopolets butiker, till ett av kunden valt postkontor eller till en hemadress. Hämtning på posten och hemleverans ska ske inom Vinmonopolets öppettider. Mottagaren ska kunna styrka sin identitet vid leverans och leveransen får inte överlåtas till en berusad person. I Norge sköts Vinmonopolets hemleveranser av norska Posten. 

Danmark

I Danmark har regleringen av detaljhandeln med alkoholdrycker varit minimal. I livsmedelstillståndet som beviljas av livsmedelsmyndigheten ingår även tillstånd att sälja alkoholdrycker. Regleringen av detaljhandelns öppettider slopades 2012 med undantag för ett tiotal helgdagar då det inte är tillåtet att ha öppet. Det finns inga tidsbegränsningar för försäljning av alkohol. 

I Danmark kräver detaljhandel med alkohol därför inte ett separat detaljhandelstillstånd, och leverans av alkohol är inte heller tillståndspliktig i Danmark.  

Vid försäljning av drycker med 1,2–16,5 procent alkohol i en webbutik ska försäljaren kräva att kunderna uppger att de är minst 16 år innan försäljningen genomförs. Likaså krävs ska kunden vara minst 18 år vid försäljning av drycker med en alkoholhalt på över 16,5 procent. 

Island

På Island kräver försäljning av alkohol tillstånd. Det är förbjudet på Island att sälja alkohol till personer som inte har fyllt 20 år, och försäljaren kan vägra sälja alkohol till en person som är uppenbart berusad. Alkoholreklam är inte tillåten på Island. Islands statliga alkohol- och tobaksföretag (Vínbúðin) har monopol på detaljhandel med alkohol. Många företag har dock börjat sälja alkoholdrycker online på Island, och den isländska regeringen behandlar ett laginitiativ som förmodligen kommer att reglera denna situation. Leverans av alkoholdrycker är inte möjlig på Island. 

Estland

Estlands självständighet ledde till privatisering av alkoholhandeln och till en början fanns det knappt någon reglering gällande alkohol. År 1995 återinfördes lagstiftning som syftar till att förebygga alkoholens negativa effekter. Försäljningen av alkoholdrycker i kiosker förbjöds helt år 2001. År 2008 förenhetligades detaljhandelstiderna i hela landet så att försäljning är tillåten mellan klockan 10 och 22. 

I Estland kräver detalj- och näthandel med alkohol inget separat försäljningstillstånd. Försäljaren ska dock anmäla verksamheten till jordbruks- och livsmedelsnämnden och göra en anmälan om ekonomisk verksamhet till registret över verksamhetsställen. Näthandel med alkoholdrycker ska vara kopplad till en fysisk adress. En nätbutiks försäljningsställe behöver dock inte vara en butik utan kan vara till exempel ett lager. 

Leverans av alkohol är tillåten under samma tider som detaljhandel med alkohol, dvs. kl. 10–22. Inget särskilt tillstånd krävs heller för leverans. Vid beställning från webbutiker ska köparens ålder verifieras innan alkohol överlåts. Överlåtelse kan ske via bud eller automat. 

Lettland

I Lettland är näthandel tillståndspliktig kopplad till ett fysiskt försäljningsställe. 

Litauen

I Litauen är näthandel tillståndspliktig kopplad till ett fysiskt försäljningsställe. Enligt den litauiska alkohollagstiftningen beviljar avdelningen för drog-, tobaks- och alkoholkontroll av parti- och detaljhandeln tillstånd för bland annat partihandel med alkoholdrycker och kan till exempel ge en varning om eventuell avstängning eller återkallelse av tillstånd eller dra in eller återkalla dess giltighet. Avdelningen utövar även tillsyn över hur tillståndshavarna för parti- eller detaljhandel med alkoholdrycker följer villkoren för den tillståndspliktiga verksamheten. I Litauen beviljar borgmästaren i en kommun eller den av borgmästaren befullmäktigade kommunala förvaltningen tillstånd för detaljhandel med alkoholdrycker och kompletteringar eller ändringar av tillståndet och preciserar villkoren för tillståndet. Kommunens borgmästare eller den kommunala förvaltningen som borgmästaren befullmäktigat kan också ge en varning om eventuellt upphävande eller återkallande av tillståndet.  

Tillstånd beviljas för företag, europeiska juridiska personer och deras filialer som har ansökt om tillstånd för tillverkning av alkoholprodukter, parti- eller detaljhandel med alkoholdrycker, om de uppfyller tillståndsvillkoren enligt lagen. 

Alkohol får inte säljas till personer under 18 år i Litauen. Försäljning av alkohol i Litauen är förbjuden i till exempel fängelser, militär och paramilitär tjänst, polis, hälsovård, läroanstalter och områdena för dessa anstalter och gudstjänsthus. Alkohol får inte heller säljas i detaljhandelsbutiker där andelen varor avsedda för barn och ungdomar är minst 30 procent av detaljhandeln med varor, på mässor (med undantag för naturligt jästa alkoholdrycker med en volymhalt etylalkohol på högst 7,5 procent), på utställningar (med undantag för naturligt jästa alkoholdrycker med en etylalkoholhalt på högst 13 procent), i försäljningsautomater, och i allmänhet får alkohol inte heller säljas i icke-fasta detaljhandelsbutiker och offentlig livsmedelsförsörjning. 

Det är tillåtet att sälja alkohol online och leverera alkoholdrycker i Litauen. Näthandel med eller leverans av alkoholdrycker kräver inget separat tillstånd eller licens, men en näringsidkare som vill ägna sig åt näthandel med alkoholdrycker och/eller leverera alkoholdrycker ska skaffa detaljhandelstillstånd i enlighet med lagen och ska ha en butik där detaljhandel bedrivs. I Litauen tillämpas samma krav för försäljning av alkoholdrycker på försäljningsställen som för leverans av alkohol.  

Polen

I Polen är försäljning av alkoholdrycker tillståndspliktig, och tillståndet gäller alla produkter som innehåller mer än 0,5 procent etylalkohol. I Polen finns det separata typer av licenser för alkoholprodukter av olika styrka: a) tillstånd för produkter som innehåller mindre än 4,5 procent alkohol och öl b) tillstånd för produkter som innehåller 4,5–18 procent alkohol och c) tillstånd för produkter som innehåller mer än 18 procent alkohol. Tillstånden är avgiftsbelagda och beviljas av stads- eller kommunfullmäktige. Varje kommun och stad beviljar ett begränsat antal försäljningstillstånd för alkohol per år. 

Eftersom den polska alkohollagstiftningen är från 1982, beaktar den inte näthandel som en försäljningskanal. De polska myndigheternas och domstolarnas ståndpunkt har tidigare varit att avsaknaden av en nätbutik på listan över tillåtna försäljningsställen innebär att försäljning av alkoholdrycker i nätbutiker är förbjuden. Den dom som meddelades av högsta förvaltningsdomstolen i Polen den 8 september 2022 ändrade den gamla ståndpunkten genom att konstatera att nätbutiker inte är en separat plats för alkoholförsäljning utan en form av kommunikation mellan företagaren och potentiella kunder och ett verktyg som möjliggör försäljning även via ett informationsnätverk. Enligt högsta förvaltningsdomstolens dom förbjuder det gällande regelverket inte försäljning av alkohol via internet, och avsaknaden av ett tydligt förbud innebär att försäljningen i denna form är laglig. I Polen kräver näthandel med alkohol att försäljaren har giltigt tillstånd för försäljning av alkoholprodukter på fasta försäljningsställen. 

Enligt högsta förvaltningsdomstolens motivering är ett korrekt fastställande av villkoren för försäljning av alkohol i nätbutikens regler avgörande för att säkra den aktuella försäljningsmodellen. Den avgörande faktorn för alkoholsäljande nätbutiker i de positiva domarna är att kunderna vid köpet har ålagts att acceptera reglerna som anger att försäljningsstället för alkoholdrycker anses ett ställe där avtal om köp av alkohol ingås och inte ett leveransställe för alkoholen, och om kunden beställer produkterna levererade till sitt hem, anses produkterna ha överlåtits till kunden samtidigt som försäljaren överlåter dem till en leverantör auktoriserad av kunden, till exempel ett bud. Köparen bemyndigar med andra ord till exempel ett transportföretag eller bud att hämta och leverera produkterna. 

England och Wales

I England och Wales är försäljning av alkoholdrycker tillståndspliktig. Det finns två typer av tillstånd: tillstånd för lokaler (premises licence), som krävs till exempel av restauranger och barer som vill sälja alkohol, och personligt tillstånd (personal licence), som krävs av personer som säljer alkohol. Dessutom ska varje lokal med tillstånd (premises licence) ha minst en utsedd person med personligt tillstånd. Personen behöver inte vara på plats hela tiden utan ansvarar för att försäljningen av alkohol sker enligt lagen. Sökande ska avlägga ett prov relaterat till tillståndet (Personal Licence Holders Qualification Certificate). Tillstånd beviljas av den lokala förvaltningen (local council).  

I England och Wales är åldersgränsen för att köpa alkohol 18 år, och åldersgränsen gäller för både svaga och starka alkoholdrycker. Däremot kan 16- och 17-åringar dricka svaga alkoholdrycker i vuxnas sällskap, om det sker vid måltider och i anvisade lokaler. I England och Wales får butiker sälja alkohol 24 timmar om dygnet, förutom på söndagar då försäljningen får börja först efter kl. 10:00. På serveringsställen, såsom barer, är det tillåtet att köpa alkohol fram till kl. 23:00. Till exempel kan barer och restauranger dock ansöka om förlängning av försäljningstiderna, genom vilket försäljningen kan fortsätta hela natten. I England och Wales är det olagligt att sälja eller servera alkoholhaltiga drycker till en berusad person.  

I England och Wales är näthandel med alkoholdrycker tillåten och kräver samma tillstånd som till exempel för en bar, dvs. tillstånd för lokaler och personligt tillstånd för försäljning av alkohol. Nätbutiker kräver att köpare intygar att de är myndiga, men detta övervakas inte och kräver ingen identifiering. Leverans av alkoholdrycker kräver att tillståndet för lokaler omfattar rätt att sälja alkohol utanför lokalen. Alkoholprodukter ska överlåtas mot identitetshandling, om köparen verkar minderårig. Vid köp ska man även intyga att man är myndig.  

Spanien

Försäljning av alkoholhaltiga drycker i Spanien kräver tillstånd, och tillstånd söks hos den lokala kommunen eller stadsförvaltningen. Försäljning av alkohol är i allmänhet tillåten i Spanien mellan kl. 8 och 22 beroende på den autonoma regionen. Det är förbjudet att dricka och sälja alkohol på offentliga platser, såvida det inte är en privat aktörs terrass (t.ex. en bar eller restaurang). 

Den myndighet som ansvarar för försäljning och hemleverans av alkoholdrycker är skatteverket (Agencia Tributaria). Dessutom ska näringsidkaren vara registrerad i det allmänna hälsoregistret över livsmedelsföretag (Registro General Sanitario de Empresas Alimentarias y Alimentos (RGSEAA)). Näthandeln med alkohol övervakas av avdelningarna för konsumentfrågor i de autonoma regionerna (Direcciones generales de Consumo de las CCAA). Dessutom har tillsynen av marknadsföring och ålderskontroll decentraliserats till flera myndigheter. 

Näthandel med alkohol är tillåten, och den övervakas på samma sätt som annan försäljning. Leverans av alkohol är också tillåten i Spanien. Samma tidsbegränsningar, åldersgränser och andra restriktioner för fysisk försäljning gäller även för leveranser. 

Frankrike

I Frankrike ska var och en som tänker öppna ett verksamhetsställe som säljer alkoholdrycker antingen på heltid eller deltid ha tillstånd (Permis d'Exploitation), vare säg dryckerna säljs på plats (t.ex. restaurang, nattklubb) eller att tas med (t.ex. matbutik, postorder eller näthandel). För att få tillstånd ska man genomgå en utbildning som varar 20 timmar och gäller i 10 år. Tillstånd söks hos stadshuset, från vilket intyg över utbildningen begärs när affärsverksamhet startas eller om en person ansöker om näringstillstånd. I Frankrike beviljas verksamhetstillstånd av den kommun (kompetens på lokalförvaltningens nivå dvs. Mairie) ) i vilken den alkoholsäljande rörelsen grundas.  

När alkoholdrycker serveras till måltider ska restaurangägaren ha restaurangtillstånd (för alla slags alkoholdrycker) eller ”litet restaurangtillstånd” (petite licence de restaurant) (endast för vin, cider och öl). Mobila försäljare (matbilar, cateringbilar, pizzabilar etc.) får endast sälja drycker med en maximal alkoholhalt på 18 procent, dvs. de kan endast beviljas ”litet restaurangtillstånd”. Tillfälliga tillstånd (för t.ex. idrottsklubbars och -föreningars sportevenemang) är också möjliga inom gränser som respekterar den franska folkhälsolagstiftningen.  

Försäljning av alkohol till minderåriga (under 18 år) och gravida kvinnor är förbjuden i Frankrike på restauranger, butiker och barer. Det är förbjudet att sälja alkoholdrycker för take away mellan 18:00 och 08:00 på bensinstationer. Alla take away-aktörer (stormarknader, livsmedelsbutiker etc.) som vill sälja alkohol mellan 22.00 och 08.00 ska genomgå en särskild utbildning för att få tillstånd att sälja alkoholdrycker på natten. 

I Frankrike gäller samma lagstiftning för näthandel med alkohol som för försäljning av alkohol på fysiska verksamhetsställen. Således kan aktörer med ett ”litet tillstånd” (petite license) sälja drycker i grupp 1 (alkoholfria) och grupp 3 (drycker med en alkoholhalt mindre än 18 %) på internet. Tillstånd (licence) krävs för försäljning av drycker i grupp 4, till exempel rom. Då kan drycker med en alkoholhalt på både under och över 18 procent säljas i nätbutiken. Leverans av alkoholdrycker är också möjlig i Frankrike, och för den gäller samma lagstiftning som för alkohol som säljs som take away. Försäljning och överlåtande av alkoholdrycker till personer som inte fyllt 18 år är förbjudet även vid leveranser, men att köpa drycker online och beställa dryckesleveranser kräver ingen identifiering. 

I Frankrike övervakas försäljningen av alkoholhaltiga drycker i första hand av polisen (police administrative). Gendarmen (Gendarmerie) utövar i första hand tillsyn över tillfälliga alkoholtillstånd (t.ex. mobila försäljare), men även den kommunala polisen deltar i tillsynen. 

Italien

I Italien kräver försäljning av alkoholdrycker tillstånd som beviljas av den italienska tull- och monopolmyndigheten (Agenzia delle Dogane e dei Monopoli). En förutsättning tillståndet är att sökanden inte har dömts för olaglig alkoholframställning eller kringgående av skatt. I Italien är det möjligt att sälja alkoholdrycker online och leverera alkoholhaltiga drycker med detta tillstånd. 

Grekland

Det finns ingen specifik tillståndsprocess för försäljning av alkohol i Grekland. Försäljning av alkohol ska nämnas i beskrivningen av företagets verksamhet när verksamhetstillstånd söks. Alternativt ska myndigheterna informeras om försäljning av alkohol, om alkohol börjar säljas senare. I Grekland säljs alkohol även på stormarknader. 

I Grekland är den enda begränsningen för alkoholförsäljning att alkohol inte får säljas till personer under 18 år. Försäljaren ansvarar dock för iakttagandet av åldersgränsen. Myndigheterna kan utföra stickprov särskilt på barer och uteställen, även av alkoholdrycker som eventuellt säljs till minderåriga. I Grekland finns det inga restriktioner för försäljning av alkohol online eller leverans av alkoholhaltiga drycker. I näthandeln ska dock personuppgifter av vilka beställarens ålder framgår vanligtvis anges. 

I Grekland övervakas försäljningen av alkoholdrycker av olika myndigheter; främst tull- och skattemyndigheternas kontrollenheter avseende skatter och avgifter som betalas på importerad alkohol (om den importeras från tredje land). Även utvecklingsministeriet har egna inspektörer, som utför inspektioner huvudsakligen på grundval av gjorda anmälningar. En särskild orsak till de grekiska myndigheternas tillsyn är alkoholblandningar som serveras på vissa nöjesställen och som kan äventyra konsumenternas hälsa. 

12.1  Allmänt

I propositionen föreslås bestämmelser om leverans av alkoholdrycker från inhemsk detaljhandel eller alkoholbolaget direkt till köparen eller en annan mottagare till den adress som köparen anger. Leverans av alkoholdrycker enligt propositionen förutsätter leveranstillstånd för alkoholdrycker, vars syfte är att säkerställa att alkoholdrycker levereras lagenligt och även säkerställa en effektiv myndighetstillsyn över leveranser. Syftet med de föreslagna bestämmelserna är att reformera alkoholpolitiken i europeisk riktning på ett ansvarsfullt sätt och fortsätta den totalreform av alkohollagen som gjordes 2018. Regeringen har som mål att främja rättvis och öppen konkurrens. Med den föreslagna regleringen eftersträvas även rätten att bedriva alkoholnäringsverksamhet på ett friare sätt jämfört med den gällande regleringen, men dock på ett sådant sätt att även alkohollagens syfte och mål fortfarande genomförs på ett relevant sätt. 

De föreslagna ändringarna anknyter till 19 § 3 mom. i grundlagen, enligt vilket det allmänna ska främja befolkningens hälsa, enligt vad som närmare bestäms genom lag. Skyldigheten att främja befolkningens hälsa syftar enligt motiveringen till bestämmelsen dels på social- och hälsovårdens förebyggande verksamhet och dels på utvecklandet av de samhälleliga förhållandena inom det allmännas olika verksamhetssektorer i en riktning som allmänt främjar befolkningens hälsa. Den föreslagna regleringen anknyter också till den senare meningen i 19 § 3 mom. i grundlagen, enligt vilken det allmänna ska stödja familjerna och andra som svarar för omsorgen om barn så att de har möjligheter att trygga barnens välfärd och individuella uppväxt. Dessutom bör propositionen granskas mot skyddet för privatlivet om vilket föreskrivs i 10 § 1 mom. i grundlagen – i synnerhet skyddet för personuppgifter – samt rätten till arbete och näringsfrihet, om vilka föreskrivs i 18 § 1 mom. i grundlagen. De föreslagna ändringarna ska också granskas mot det allmännas skyldighet att trygga de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna, om vilket föreskrivs i 22 § i grundlagen. 

12.2  Skydd för personuppgifter

Lagförslaget är av betydelse med tanke på det i 10 § i grundlagen tryggade skyddet för privatlivet och för personuppgifter. De föreslagna bestämmelserna är av betydelse också med avseende på Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. I artikel 7 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna tryggas skyddet för privatlivet och i artikel 8 tryggas vars och ens rätt till skydd av sina egna personuppgifter. Enligt den artikeln ska personuppgifter behandlas lagenligt för bestämda ändamål och på grundval av den berörda personens samtycke eller någon annan legitim och lagenlig grund. EU-domstolens domar bestämmer det centrala innehållet i skyddet för privatlivet och personuppgifter i dessa avseenden. Likaså har artikel 8 om rätten till skydd för privat- och familjeliv i den europeiska människorättskonventionen i rättspraxis för Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna ansetts omfatta även skyddet för personuppgifter.  

Grundlagsutskottet anser att de detaljerade bestämmelser i den allmänna dataskyddsförordningen, som tolkas och tillämpas i enlighet med de rättigheter som garanteras i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, överlag utgör en tillräcklig rättslig grund även med avseende på skyddet för privatlivet och personuppgifter enligt 10 § i grundlagen. Utskottet anser att den allmänna dataskyddsförordningens bestämmelser, som relevant tolkade och tillämpade, också motsvarar nivån för skyddet för personuppgifter enligt EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. Således är det inte längre av konstitutionella skäl nödvändigt att speciallagstiftningen inom dataskyddsförordningens tillämpningsområde heltäckande och detaljerat föreskriver om behandling av personuppgifter. Grundlagsutskottet anser att skyddet för personuppgifter bör härefter i första hand tillgodoses med stöd av den allmänna dataskyddsförordningen och den nya nationella allmänna lagstiftningen (GrUU 14/2018 rd, s. 4). Grundlagsutskottet anser också att vi med tanke på tydligheten bör förhålla oss restriktiva när det gäller att införa nationell speciallagstiftning. Sådan lagstiftning bör vara avgränsad till nödvändiga bestämmelser inom ramen för det nationella handlingsutrymme som den allmänna dataskyddsförordningen medger. Behovet av speciallagstiftning i enlighet med det riskbaserade synsätt som krävs i den allmänna dataskyddsförordningen också måste bedömas utifrån de hot och risker som behandlingen av personuppgifter orsakar. Ju större risk fysiska personers rättigheter och friheter utsätts för på grund av behandlingen, desto mer motiverat är det med mer detaljerade bestämmelser. Denna omständighet är av särskild betydelse när det gäller behandling av känsliga uppgifter (GrUU 14/2018 rd, s. 5).  

Enligt lagförslaget ska köparen vid beställning av alkoholdrycker från en nätbutik styrka sin ålder med hjälp av stark autentisering. Detta förutsätter att information om köparens identitet förmedlas till säljaren så att säljaren kan verifiera köparens ålder. Det innebär att säljaren ska kontrollera köparens personbeteckning med hjälp av stark autentisering, så att säljaren kan vara säker på att alkohol får säljas till personen enligt alkohollagen. Enligt alkohollagen får alkoholdrycker inte säljas eller på något annat sätt överlåtas till personer som inte har fyllt 18 år, och när det gäller starka alkoholdrycker är motsvarande åldersgräns 20 år. Bestämmelser om straff för alkoholbrott finns i 50 a kap. 1–3 § i strafflagen, där det bland annat föreskrivs att den som säljer eller överlåter alkoholdrycker till minderåriga ska dömas till böter eller fängelse. När alkoholdrycker köps via internet är det därför motiverat att även säljaren av alkoholdrycker är skyldig att kontrollera köparens ålder – och å andra sidan ger lagen rätt att behandla personuppgifter, dvs. personbeteckning, som är nödvändigt för detta.  

I lagförslaget föreskrivs också att transportören av alkoholdrycken, dvs. den som överlåter alkoholdrycken, är skyldig att bevisligen kontrollera åldern på mottagaren av alkoholdrycken innan alkoholdrycken överlåts till personen. Detta avviker inte från förfarandet vid detaljhandel med eller servering av alkohol, och förslaget följer alkohollagens systematik i detta avseende. Syftet med regleringen är att för sin del säkerställa en effektiv ålderskontroll vid köp av alkoholdrycker och därmed också att skydda barn och ungdomar från alkoholens skadliga effekter. Regleringen är därför proportionell, nödvändig och även effektiv för att säkerställa målet bakom den. 

Enligt lagförslaget fogas till 63 § ett nytt 2 mom. enligt vilket en myndighet har rätt att avgiftsfritt och trots sekretessbestämmelserna få uppgifter ur det bötesregister som avses i 46 § i lagen om verkställighet av böter. Regleringen hänför sig till det skydd för privatlivet som tryggas i 10 § i grundlagen, vars utgångspunkt är individens rätt att leva sitt eget liv utan godtycklig eller ogrundad inblandning av myndigheter eller andra utomstående. Se RP 309/1993 rd, s. 56/II, GrUU 36/2002 rd, s. 5/II och GrUU 9/2004 rd, s. 5/II. Med tanke på skyddet för privatlivet har bl.a. en myndighets rätt att få personuppgifter och en persons skyldighet att lämna uppgifter om sig själv till en myndighet ansetts vara av betydelse.  

Grundlagsutskottet har konstaterat att sådan rätt till information som går före sekretessbestämmelserna om uppgifter går i sista hand ut på att den myndighet som är berättigad till informationen åsidosätter med sina egna behov de grunder och intressen som skyddas med sekretessen för uppgifterna. Ju mer fullständigt rätten att få uppgifter är kopplad till de materiella villkoren i bestämmelserna, desto mer sannolikt är det att en enskild begäran om information i praktiken måste motiveras. Se GrUU 62/2010 rd, s.3, GrUU 42/2010 rd, s.3). Vid bedömningen av bestämmelser om myndigheternas rätt att få och skyldighet att lämna ut uppgifter med avseende på skyddet för privatliv och personuppgifter i 10 § 1 mom. i grundlagen har grundlagsutskottet noterat bland annat vad och vem rätten att få uppgifter gäller och hur rätten är kopplad till nödvändighetskriteriet. Myndigheternas rätt att få och möjlighet att lämna ut uppgifter kan gälla ”behövliga uppgifter” för ett visst syfte, om lagen ger en uttömmande förteckning över vad uppgifterna ska innehålla. Om innehållet i uppgifterna däremot inte anges i form av en förteckning, ska det i lagstiftningen ingå ett krav på att ”informationen är nödvändig” för ett visst syfte. Grundlagsutskottet anser att de omständigheter som talar för särskiljande får särskild vikt när det föreskrivs om en myndighets rätt att trots sekretessbestämmelserna få eller lämna ut uppgifter i en elektronisk verksamhetsmiljö. Se GrUU 12/2019 rd, s. 4 och GrUU 73/2018 rd, s. 8–10. Å andra sidan har grundlagsutskottet i ett utlåtande också konstaterat att registrering av verksamhet inte är helt problemfritt utan att det på förhand säkerställts att verksamheten uppfyller de lagfästa kraven. Se GrUU 26/2017 rd, s. 67. 

Enligt grundlagsutskottet är utgångspunkten att dataskyddsförordningens detaljerade bestämmelser, som tolkas och tillämpas i enlighet med de rättigheter som garanteras i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, allmänt taget utgör en tillräcklig rättslig grund även med avseende på skyddet för privatlivet och personuppgifter enligt 10 § i grundlagen.  

I den nu föreslagna ändringen begränsas tillsynsmyndighetens rätt att få uppgifter ur bötesregistret till de uppgifter som är nödvändiga antingen för att bedöma förutsättningarna för beviljande av tillstånd enligt alkohollagen eller för att bedöma om den registrerade inte ska påföras påföljdsavgift i en situation där den registrerade redan har fått bötesstraff för samma gärning. Genom regleringen skyddas således å ena sidan samhälleliga intressen så, att tillstånd som avses i alkohollagen inte beviljas för sådan verksamhet som inte uppfyller kraven i lagen, och å andra sidan skyddas också den registrerade själv så att den registrerade inte blir föremål för dubbla straff för samma gärning. Enligt lagen om verkställighet av böter får uppgifter som ingår i bötesregistret inte lämnas ut efter det att tre år har förflutit från det att en lagakraftvunnen dom eller något annat slutligt myndighetsavgörande har avkunnats eller meddelats. Tillsynsmyndigheten kan således inte få uppgifter om sådana bötesstraff som har påförts för mer än tre år sedan. Tillsynsmyndigheten ska också när den begär uppgifter motivera varför uppgifterna i fråga uttryckligen är nödvändiga för att bedöma förutsättningarna för beviljande av tillstånd eller utreda förbudet mot dubbel straffbarhet. Tillsynsmyndigheten kan inte heller enligt 66 § i alkohollagen föra in uppgifter som den fått ur bötesregistret i alkoholnäringsregistret. Tillsynsmyndigheten ska således inte själv bevara uppgifterna från bötesregistret längre tid än vad som är nödvändigt för att bedöma förutsättningarna för beviljande av tillstånd eller utreda förbudet mot dubbel straffbarhet. 

Rätten att få uppgifter föreslås vara noggrant avgränsad endast till de uppgifter som är nödvändiga för tillsynsmyndigheten för utredandet av de allmänna förutsättningarna för tillstånd i fråga om den som ansöker om tillstånd eller innehar tillstånd, eller i situationer med påföljdsavgift för att utreda förbud mot dubbel straffbarhet. Enligt 13 § i den gällande alkohollagen är en allmän förutsättning för tillstånd att sökanden är känd för som tillförlitlig och till sina personliga egenskaper lämplig för uppgiften, och att de som hör till förvaltningsorganen, verkställande direktören samt i ett öppet bolag bolagsmännen och i ett kommanditbolag de ansvariga bolagsmännen också uppfyller denna förutsättning.  

Bedömningen av förutsättningarna för tillstånd är en lagstadgad uppgift för myndigheten, och för att utreda förutsättningarna ska myndigheten ha möjlighet att få uppgifter också ur bötesregistret. Bedömningen av förutsättningarna för tillstånd gäller till stor del det att myndigheten på förhand och också med hjälp av tillsynen under verksamheten kan säkerställa att verksamheten är ändamålsenlig och lagenlig, och kan på så sätt skydda också de samhälleliga intressen som ligger till grund för regleringen, såsom att genom tillståndsförvaltningen och tillsynen förebygga de olägenheter som alkohol orsakar brukarna, andra människor och hela samhället. Den tillstånds- och tillsynsmyndighet som avses i alkohollagen får inte heller lämna ut de uppgifter som myndigheten fått ur bötesregistret till andra. Grundlagsutskottet har i sin utlåtandepraxis ansett att skyddet för privatlivet skyddas också genom sekretessbestämmelserna. Se t.ex. GrUU 39/2009 rd, s. 3, GrUU 40/2005 rd, s. 2. Regleringen ska således anses vara nödvändig, proportionerlig och effektiv för uppnåendet av det mål som ligger till grund för den. Med stöd av vad som anförts ovan kan propositionen inte anses vara problematisk med tanke på integritetsskyddet eller grundlagsskyddet för personuppgifter.  

12.3  Näringsfrihet och rätt till arbete

Leveranstillståndet för alkoholdrycker är en ny tillståndsform i alkohollagen och utgör därmed ett nytt undantag från huvudregeln enligt näringsfriheten. Enligt 18 § 1 mom. i grundlagen har var och en i enlighet med lag rätt att skaffa sig sin försörjning genom arbete, yrke eller näring som han eller hon valt fritt. Även om grundlagsutskottet i sin praxis har ansett att näringsfriheten är huvudregeln, har utskottet ansett det vara godtagbart att kräva tillstånd för olika former av näringsverksamhet i anslutning till alkohol bl.a. för att minska de negativa hälsoeffekter som användningen av alkohol orsakar och för att minska de sociala olägenheter den orsakar. Detsamma gäller också bestämmelserna om ensamrätt (se GrUU 48/2017 rd). 

Näringsfrihet ingår också i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, där artikel 16 anger att näringsfriheten erkänns i enlighet med unionsrätten samt nationell lagstiftning och praxis. I artikel 15 i stadgan om de grundläggande rättigheterna tryggas rätten att utöva ett fritt valt eller accepterat yrke.  

Enligt artikel 52 i stadgan ska varje begränsning i utövandet av rättigheterna och friheterna som erkänns i stadgan vara föreskriven i lag och förenlig med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter och friheter. Begränsningar får, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter. En nationell lag inom EU-rättens tillämpningsområde får inte stå i strid med bestämmelserna i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. Vid lagberedningen ska således EU:s grundläggande rättigheter beaktas till den del ett ärende som det bereds nationell lagstiftning om kan anses höra till tillämpningsområdet för EU-rätten. Till exempel i mål C198/14 Visnapuu prövade och tillämpade EU-domstolen uttryckligen alkohollagens bestämmelser om tillståndssystemet och Alkos ensamrätt. 

Grundlagsutskottet har i sin utlåtandepraxis betraktat näringsfriheten som en huvudregel, men ansett att tillstånd för näringsverksamhet i undantagsfall kan krävas. Tillståndsplikten ska dock alltid föreskrivas genom lag, som ska uppfylla kraven på att bestämmelserna i en lag som inskränker en grundläggande fri- eller rättighet ska vara exakt och noggrant avgränsade. När det gäller lagstiftningens innehåll har utskottet ansett det viktigt att bestämmelserna om tillståndsvillkor och tillståndets giltighet garanterar en tillräcklig förutsebarhet i myndigheternas verksamhet. Betydelsefullt i detta avseende är bl.a. i vilken omfattning myndigheternas befogenheter bygger på s.k. bunden prövning eller ändamålsenlighetsprövning. Dessutom ska myndighetens befogenhet att förena tillstånd med villkor grunda sig på tillräckligt exakta bestämmelser i lag (se t.ex. GrUU 32/2010 rd). 

Enligt förslaget är leverans av alkoholdrycker tillståndspliktig på samma sätt som detaljhandel och servering. Med tanke på näringsfriheten är det fråga om särskild ekonomisk verksamhet, vars tillståndsplikt bör anses vara godtagbar för att skydda befolkningens hälsa och minska negativa sociala konsekvenser. Tillstånd behövs för att transportera alkoholdrycker från en återförsäljare och överlämna dem till en köpare. Tillstånd bör beviljas om de förutsättningar som hänför sig till sökanden och som behövs för att bedriva verksamheten och tillsynen över den är uppfyllda. De krav som hänför sig till sökanden gäller särskilt tillförlitlighet och ekonomiska förutsättningar, som för sin del påverkar sökandens möjlighet att iaktta alkohollagens bestämmelser. Tillståndsmyndigheten kan dessutom enligt exakta lagstadgade förutsättningar ställa nödvändiga tillståndsvillkor, till exempel för att förebygga olika säkerhetsrisker och för att säkerställa verksamhetens ändamålsenlighet. 

I sin praxis beträffande regleringen av näringsverksamhet har grundlagsutskottet ansett att återkallelse av ett tillstånd är en kraftigare myndighetsåtgärd än avslag på en ansökan om tillstånd. Därför har utskottet ansett att det för att lagstiftningen ska vara proportionerlig är nödvändigt att möjligheten att återkalla tillstånd kopplas till allvarliga eller väsentliga förseelser eller försummelser och till att eventuella anmärkningar eller varningar till tillståndshavaren inte har lett till att bristerna i verksamheten har korrigerats (se t.ex. GrUU 13/2014 rd). 

Enligt 72 § i propositionen kan tillståndsmyndigheten återkalla ett tillstånd enligt alkohollagen för viss tid eller permanent, om verksamhetsutövaren efter det att en anmärkning getts eller påföljdsavgift påförts fortsätter att bryta mot eller försumma sina skyldigheter. Ett tillstånd kan återkallas permanent endast om förfarandet uppsåtligen fortsätter efter det att påföljdsavgift påförts eller tillståndet återkallats för viss tid och om förfarandet även som helhet betraktat är grovt. Ett tillstånd kan återkallas utan anmärkning eller påföljdsavgift endast i exceptionella situationer. Tillståndet ska också återkallas om förutsättningarna för beviljande av tillstånd inte längre uppfylls. Den föreslagna bestämmelsen utgår från de krav som grundlagsutskottet förutsätter i sin utlåtandepraxis. 

Tillsynen över alkohollagens bestämmelser baserar sig på ett heltäckande tillståndssystem. Tillståndssystemet säkerställer i praktiken att näringsidkare som är verksamma inom alkoholnäringen kan fullgöra sina skyldigheter, att de kan nås genom tillsyn och att myndigheten effektivt kan ingripa i lagstridig verksamhet. Syftet med alkohollagen är att få konsumtionen av alkoholhaltiga ämnen att minska genom att begränsa och övervaka den anknytande näringsverksamheten i syfte att förebygga alkoholens negativa effekter för dem som konsumerar alkohol, för andra människor och för hela samhället. Den föreslagna regleringen genomför därmed även syftet med alkohollagen på ett proportionellt och effektivt sätt. 

Å andra sidan avvecklar lagförslaget också för sin del restriktioner för alkoholnäringsverksamhet, eftersom det enligt lagförslaget framöver blir möjligt att leverera alkoholdrycker till köpare även från inhemsk detaljhandel. Enligt den gällande lagen är detta inte tillåtet. Den föreslagna regleringen utvidgar således å ena sidan rätten att idka näringsverksamhet och å andra sidan även rätten till arbete, eftersom den möjliggör att en ny typ av alkoholverksamhet startas – vilket dock som beskrivits ovan kräver leveranstillstånd för alkoholdrycker för att säkerställa verksamhetens ändamålsenlighet och en effektiv myndighetstillsyn. Grundlagsutskottet ansåg i sitt utlåtande om den senaste ändringen av alkohollagen GrUU 10/2024 rd att det med tanke på bedömningen av det nu aktuella lagförslaget är väsentligt att det inte är fråga om en ny begränsning av näringsverksamheten, utan att en del av de produkter som för närvarande omfattas av alkoholbolagets ensamrätt ska överföras till den tillståndspliktiga detaljhandeln. Genom förslaget minskar alltså nu de begränsningsbestämmelser med anknytning till alkoholrelaterad näringsverksamhet som ingriper i 18 § 1 mom. i grundlagen. 

Den föreslagna regleringen möjliggör således ett nytt sätt att idka alkoholnäring och kan därför även öka antalet arbetstillfällen inom alkoholbranschen. Med andra ord minskar den föreslagna ändringen i förhållande till den gällande alkohollagstiftningen främst de begränsningar som rör alkoholnäringen, eftersom det framöver blir möjligt att leverera alkoholdrycker till mottagaren och kunder inte längre behöver hämta alkoholdrycker från ett detaljhandelsställe eller alkoholbolaget. Detta tryggar för sin del näringsfriheten och rätten till arbete på ett sätt som är proportionellt och uppfyller alkohollagens syfte och mål. 

12.4  Likabehandling

Lagförslaget berör också likabehandling om vilken föreskrivs i 6 § i grundlagen. Grundlagens jämlikhetsbestämmelse gäller i princip endast människor. Jämlikhetsprincipen kan dock ha betydelse också vid bedömningen av lagstiftning om juridiska personer, i synnerhet när regleringen indirekt kan inverka på fysiska personers rättsliga ställning. Ju lösare denna koppling är, desto mindre blir betydelsen av denna aspekt. Se till exempel GrUU 11/2012 rd, s. 2. Den nu föreslagna ändringen berör i princip juridiska personer och deras ställning. Ändringen kan ha en indirekt inverkan på den rättsliga ställningen för fysiska personer vars näringsverksamhet grundar sig på detaljhandel med alkoholdrycker.  

Vid den fortsatta beredningen av den nu föreslagna ändringen ändrades propositionen så att leverans av alkohol med leveranstillstånd kan ske inom de alkoholhaltsgränser som detaljhandelstillståndet tillåter. I praktiken innebär detta att framställningen i enlighet med regeringsprogrammet även tar hänsyn till att inhemska hantverksbryggerier, mikrobryggerier och tillverkare av gårdsviner får en möjlighet att sälja sina produkter med leverans inom ramen för sina detaljhandelns alkoholhaltsgränser. Detta sätter alkoholdetaljhandlarna i en något ojämlik ställning, eftersom alkoholhaltsgränserna för återförsäljare av gårdsvin och hantverksöl är högre än för andra återförsäljare. Med undantag för tillverkare av gårdsvin och hantverksöl omfattas alkoholdrycker med en högre etylalkoholhalt av alkoholbolagets ensamrätt till detaljförsäljning. 

Tillverkningen av gårdsviner och hantverksöl har dock begränsats i kvantitativt, så att en producent av gårdsvin får producera högst 100 000 liter alkoholdrycker under ett kalenderår och en producent av hantverksöl får producera högst 500 000 liter alkoholdrycker under ett kalenderår. Dessutom tillverkar producenter av gårdsvin och hantverksöl sina egna alkoholdrycker med tillverkningstillstånd för alkoholdrycker, varefter de säljs med detaljhandelstillstånd. I allmänhet köper aktörer med detaljshandelstillstånd för alkoholdrycker de alkoholdrycker som de säljer från utomstående tillverkare och tillverkar dem således inte själva. Rätten för producenter av gårdsviner och hantverksöl att sölja sina alkoholhaltiga drycker i enlighet med de alkoholhaltsgränser som gäller för dem i detalj är motiverad, eftersom regleringen stöder inhemsk hantverkstillverkning och bidrar till att bevara näringens attraktionskraft även i framtiden. Å ena sidan sätter det ändringsförslag som bereddes vid den fortsatta beredningen nationella producenter av gårdsviner och hantverksöl i en mer jämlik ställning i förhållande till utländska producenter och säljare av alkoholdrycker, eftersom nationella producenter av gårdsviner och hantverksöl tidigare endast har kunnat sälja sina produkter direkt på produktionsplatsen, och å andra sidan har konsumenterna under vissa förutsättningar kunnat få utländska egendomsviner och hantverksöl levererade till sina hem. 

I grundlagsutskottets praxis har man på etablerat sätt betonat att det utifrån likabehandlingsprincipen inte är möjligt att dra skarpa gränser för lagstiftarens prövning i strävan efter den reglering som samhällsutvecklingen vid ifrågavarande tidpunkt kräver. Se till exempel GrUU 2/2011 rd, s. 2/II, GrUU 64/2010 rd, s. 2. Den föreslagna regleringen kan därför anses vara författningsrättsligt godtagbar på ovan beskrivna grunder.  

12.5  Straffrättslig legalitetsprincip

De viktigaste delarna av det straffrättsliga legalitetskravet finns i 8 § i grundlagen. Enligt regeringens proposition om reformen av de grundläggande rättigheterna omfattar de åtminstone kravet på definition av gärningar som straffas som brott i lag, förbudet mot retroaktiv strafflag, förbudet mot analog tillämpning av strafflag, kravet på definition av straff för brott i lag, förbudet mot att använda ett strängare straff än vad som var föreskrivet när gärningen begicks och kravet på straffrättsliga normer på lagnivå (se RP 309/1993 rd). Bestämmelsen förutsätter också att brottsrekvisiten för dessa brott med tanke på lagskiparen uttrycks tillräckligt noggrant i lagen I lagförslaget föreslås en ändring av 90 § 5 mom. 1 punkten om alkoholförseelse så att även en leverantör av alkoholdrycker döms för alkoholförseelse, om leverantören uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot ett leveransförbud enligt 37 § 1–3 mom. Om således en leverantör av alkoholdrycker överlåter en alkoholdryck till exempelvis en minderårig eller en kraftigt berusad person är det en straffbar gärning på det sätt som avses i föreslagna 90 §. Enligt den gällande paragrafen är försäljning eller annan överlåtelse av alkoholdrycker vid detaljhandel och servering till exempelvis en omyndig eller kraftigt berusad person redan kriminaliserad, och således är det motiverat och proportionellt att utsträcka kriminaliseringen även till överlåtelse av alkoholdrycker vid leveranser. 

Alkohollagens 90 § har tidigare stiftats med grundlagsutskottets medverkan. Nu föreslås inga andra innehållsmässiga ändringar i paragrafen utom att leverans av alkoholdrycker införs i förseelsebestämmelsens tillämpningsområde. Utifrån straffbestämmelsens ordalydelse är det fortfarande möjligt att förutse vilken sorts överträdelse eller försummelse som är straffbar enligt den bestämmelsen i alkohollagen. 

Det är motiverat att föreskriva om de påföljder som följer av brott mot de skyldigheter som definieras exakt i paragrafen på grund av uppsåtlighet eller grov oaktsamhet i leveransverksamhet på motsvarande sätt som för servering och detaljhandel. Överlåtelse av alkoholdrycker vid leverans kan involvera större risker för försummelse jämfört med överlåtelse vid servering och detaljhandel, eftersom överlåtelsen av alkoholdrycker kan ske vid hemdörren hos mottagaren av dryckerna eller på en annan plats eller i en lokal där det inte nödvändigtvis skulle finns utomstående eller annan personal med undantag för leverantören. Orsakerna till leveransförbud utgörs av bland annat behovet av att skydda barn och unga från skador som alkohol orsakar, minska de individuella och samhälleliga skador som kan uppstå av berusning samt att skydda både alkoholbrukaren och andra människor mot eventuella negativa effekter av berusning – såsom olyckor och störande beteende. För att säkerställa iakttagandet av överlåtelseförbud och bestämmelsens effektivitet är det också nödvändigt att föreskriva om påföljder för underlåtenhet att iaktta överlåtelseförbud. 

Bestämmelser om alkoholbrott finns i strafflagen, och inga ändringar av dem föreslås. Uppfyllandet av rekvisiten för alkoholbrott i strafflagen förutsätter uppsåtlighet. Till skillnad från alkoholförseelse kan en person dömas för alkoholbrott också på av grov oaktsamhet. Alkoholförseelse innefattar även en subsidiaritetsklausul, enligt vilken den som gör sig skyldig till en alkoholförseelse ska dömas till böter, om inte strängare straff för gärningen föreskrivs någon annanstans i lag, Detta säkerställer att en person inte döms för både alkoholbrott och alkoholförseelse för samma gärning.  

12.6  Rätt till social trygghet

Enligt 19 § 3 mom. i grundlagen ska det allmänna tillförsäkra var och en tillräckliga social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster samt främja befolkningens hälsa. Det allmänna ska också stödja familjerna och andra som svarar för omsorgen om barn så att de har möjligheter att trygga barnens välfärd och individuella uppväxt. Det allmännas skyldighet att främja befolkningens hälsa enligt 19 § 3 mom. i grundlagen hänvisar dels till social- och hälsovårdens förebyggande verksamhet, dels till utvecklingen av samhällsförhållandena inom det allmännas olika verksamhetssektorer i en riktning som allmänt främjar befolkningens hälsa. se Regeringens proposition till riksdagen med förslag till ändring av grundlagarnas stadganden om de grundläggande fri- och rättigheterna (RP 309/1993 rd, s. 76). 

Även enligt artikel 35 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna har var och en rätt till tillgång till förebyggande hälsovård och till medicinsk vård på de villkor som fastställs i nationell lagstiftning och praxis.  

Såsom det konstaterats i konsekvensbedömningen av lagförslaget kan propositionen öka de alkoholrelaterade negativa kostnaderna och kostnaderna för dem något. Propositionen kan i viss mån öka tillgången till alkoholdrycker, eftersom alkoholdrycker framöver till exempel kan beställas direkt hem. Alkohol är inte en sedvanlig konsumentprodukt, eftersom den orsakar många slags sociala och hälsorelaterade problem för konsumenterna. På samhällsnivå förblir propositionens konsekvenser för sannolikt relativt små, men för vissa individer eller samhällen kan propositionens konsekvenser bli betydande. Enligt vetenskapliga studier föredrar alkoholkonsumenter i riskzonen alkoholinköp och leveranser på nätet i högre grad än genomsnittet. Propositionen kan således medföra negativa alkoholrelaterade sociala och hälsomässiga konsekvenser, särskilt för personer som redan konsumerar mycket alkohol. 

Även om det än så länge finns lite forskningsbaserad information om detta är den utveckling som beskrivs ovan möjlig, bland annat eftersom det inte längre är nödvändigt att vara i körskick vid leverans av alkoholdrycker, och dessutom är köparens berusningstillstånd svårare att kontrollera vid leverans, eftersom den som levererar alkoholdrycker inte kan observera tecken på en berusad person på samma sätt som i en butik. Leveranser av alkoholdrycker kan således leda till långvarigare drickande och konsumtion av stora mängder alkohol per beställning. I en studie Callinan S. et al (2023) In order to assess the impact of home delivery expansion within Australia, researchers need regulators to collect and share data on sales. Drug Alcohol Rev. 42, 1309–1311. från Australien har ovan nämnda problem särskilt kopplats till expressbeställningar. I 74 procent av finländarnas (20–79 år) alkoholkonsumtion i berusningssyfte som ägde rum i deras hemmiljö konsumerades alkohol även utanför kl. 9.00–21.00 Informationen baserar sig på THL:s undersökning av dryckesvanor från 2023 .  

I den föreslagna ändringen av alkohollagen ingår bestämda leveranstider, som kan förhindra impulsiva beställningar av alkoholdrycker framför allt på kvällstid, och delvis även expressbeställningar av alkoholdrycker. På så sätt har syftet med leveranstider för alkoholdrycker varit att inte göra det möjligt att köpa alkoholdrycker utanför detaljhandelns öppettider, och därmed strävar regleringen efter att minimera potentiella negativa sociala och hälsomässiga konsekvenser på grund av den föreslagna ändringen.  

De sociala och hälsomässiga riskerna relaterade till propositionen gäller i synnerhet långvarigare drickande och ökad konsumtion på en gång. Dessa risker kan anses accentueras särskilt för individer som redan konsumerar mycket alkohol. Realiseringen av riskerna påverkas väsentligt av hur väl förbudet att överlåta alkohol till berusade personer iakttas vid leverans av alkoholdrycker. Regleringen har dock syftat till att alkoholdrycker inte ens vid leveranser av alkoholdrycker överlåts i strid med alkohollagens överlåtelseförbud. Detta innebär att alkohol inte heller får överlåtas till berusade personer vid leveranser. Överträdelse av leveransförbudet kan medföra straffrättsliga påföljder för leverantören av alkoholdrycken och administrativa påföljder för leveranstillståndshavaren, vilket dels stärker regleringens genomslagskraft och effektivitet samt fullgör det allmännas skyldighet att främja befolkningens hälsa enligt 19 § 3 mom. i grundlagen. 

På ovan anförda grunder kan propositionen å ena sidan öka de skadliga konsekvenserna relaterade till befolkningens hälsa, men å andra sidan möjliggör propositionen utövandet av alkoholnäring i vidare utsträckning än den gällande regleringen, vilket tryggar näringsfriheten. Den regleringsmodell som tillåter leverans av alkoholdrycker enligt propositionen baserar sig på ett tillståndssystem där de behöriga myndigheterna kan övervaka verksamheten och detta bidrar till att främja befolkningens hälsa i enlighet med 19 § 3 mom. i grundlagen, samtidigt som det möjliggör en större näringsfrihet än för närvarande. 

12.7  Barns och ungdomars ställning

Enligt artikel 3 i konventionen om barnets rättigheter (FördrS 60/1991) ska barnets bästa beaktas i bland annat lagstiftningsverksamhet i ärenden som gäller barn. Enligt bestämmelserna i artikel 24 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna har barn rätt till det skydd och den omvårdnad som behövs för deras välfärd. Enligt samma artikel ska barnets bästa komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, oavsett om de vidtas av offentliga myndigheter eller privata institutioner. 

Det finns för närvarande uppskattningsvis 65 000–70 000 barn i Finland (cirka 6 % av de minderåriga) vars ena eller båda föräldrarna har ett missbruksproblem. Hos barn i åldern 13–17 år som lidit av föräldrarnas missbruksproblem är risken för psykiska problem cirka en och en halv gånger så stor och risken för skadligt bruk av berusningsmedel dubbelt så stor som hos barn vars föräldrar inte har missbruksproblem. Alkoholens negativa konsekvenser för barn och unga har dock inte enbart ett samband med situationen för föräldrar med ett allvarligt alkoholberoende. I många familjer är det vanligt med riskkonsumtion av alkohol. I familjer där det förekommer riskkonsumtion av alkohol ökar också risken för att barn och unga upplever otrygghet, olika rädslotillstånd och försummelse av omsorgen om dem i vardagen. En försämrad trygghetskänsla hos barn och unga kan på många sätt äventyra barns och ungas uppväxt och utveckling också i en senare ålder, t.ex. drabba deras skolframgång och sociala relationer. I barnfamiljer där den ena eller båda föräldrarna har alkoholproblem eller riskbrukar alkohol kan barnets välbefinnande och individuella utveckling ytterligare försämras till följd av den föreslagna ändringen.  

Såsom det konstateras i konsekvensbedömningen av detta lagförslag har en omständighet som har haft en stor inverkan på ungdomarnas minskade alkoholkonsumtion i Finland varit ungdomarnas svårigheter att få tag på alkohol. Raitasalo K ym. (2018) What is going on in underage drinking? Reflections on Finnish ESPAD data. Drug and Alcohol Review 37, 76-84. dvs. i praktiken den effektiviserade ålderskontrollen. Både dagligvarubutiker och Alkos försäljningsställen intensifierade övervakningen av åldersgränser på 2010-talet. Enligt studier om leveranser av alkoholdrycker (i litteraturen används termen hemleverans av alkoholdrycker) är huvudproblemet med ansvarsfull försäljning och försäljningskontroll vid leverans av alkoholdrycker relaterat till kontroll av åldersgränser. Enligt propositionen ska dock mottagarens ålder vid kontrolleras bevisligen så att alkoholdrycker inte överlåts till personer som inte har fyllt 18 år vid överlåtelse av alkoholdrycker. Om åldersgränser inte kontrolleras effektivt kan leveranser av alkoholdrycker dock öka tillgången på alkohol, särskilt bland unga. Verifierbar kontroll syftar till att verksamhetsutövarna iakttar åldersgränserna och att tillsyn i detta avseende vid behov kan utövas över verksamhetsutövaren även i efterhand – och därmed effektivt ingripa i lagstridig verksamhet i ett tidigt skede.  

Enligt en australiensisk studie var expressbeställningar särskilt vanliga bland personer som inte fyllt 25 år. Expressbeställningar kan därmed leda till förlängt drickande och större alkoholdoser som konsumeras på en gång, särskilt bland unga. Å andra sidan tillåter propositionen inte leveranser efter kl. 21.00, vilket förhindrar expressbeställningar sent på natten och förlängda dryckessessioner till sena kvällen och natten. I 60 procent av ungas (20–34 år) alkoholkonsumtion i berusningssyfte som ägde rum i deras hemmiljö konsumerades alkohol även utanför kl. 9.00–21.00. Sammanlagt 90 procent av dryckessessionerna som ägde rum i ungas hemmiljö i berusningssyfte avslutades utanför klockan 9–21. 

Den föreslagna ändringen kan medföra vissa negativa konsekvenser för både människors hälsa och välbefinnande i allmänhet och för barns och ungdomars välbefinnande och individuella uppväxt. Den föreslagna ändringen syftar dock till att säkerställa en så effektiv ålderskontroll som möjligt, så att de skador som alkoholbruk orsakar barn och ungdomar inte ska öka nämnvärt till följd av denna proposition. Å andra sidan kan leveranser av alkoholdrycker till barns föräldrar öka barns känsla av otrygghet, i synnerhet om de redan befinner sig i en särskilt utsatt ställning i hemmet på grund av föräldrarnas storkonsumtion av alkohol och samtidigt äventyra barnets individuella uppväxt och utveckling samt välbefinnande. Tidsgränserna för leverans av alkoholdrycker kan dock delvis påverka att föräldrar till barn med missbruksproblem inte har möjlighet att beställa alkoholdrycker med leverans vid en tidpunkt då inte heller detaljhandel med alkohol tillåts enligt lag. Detta syftar för sin del till att också skydda barns ställning och begränsa tillgången till alkohol. Lagförslaget möjliggör å andra sidan även en mer omfattande reglering av alkoholnäringsverksamheten jämfört med den rådande lagstiftningen och eventuellt kan nya arbetstillfällen skapas inom sektorn till följd av lagförslaget.  

Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande Se till exempel GrUU 11/2015 rd, i vilket grundlagsutskottet behandlade grundlagsenligheten för nedskärningar av ekonomiska stöd. konstaterat att regeringen ska se till att ändringar som genomförs inte oskäligt inverkar på familjernas möjligheter att trygga barnens välfärd. Den nu föreslagna ändringen kan i viss mån öka tillgången till alkoholdrycker på så sätt att alkoholdrycker exempelvis kan beställas direkt till hemadressen och att det därför inte längre är nödvändigt att själv hämta alkoholdrycker från ett detaljhandelsställe eller alkoholbolaget. Däremot möjliggör propositionen inte leverans av alkoholdrycker vid tidpunkter då köp av alkoholdrycker från detaljhandeln eller alkoholbolaget inte heller är tillåtet. Detta begränsar för sin del möjligheten till impulsköp och hembeställning till tidpunkter då drycker även i övrigt kan köpas i detaljhandeln eller alkoholbolaget. Likaså gäller samma förbud mot leverans av alkoholdrycker som vid detaljhandel. Således får leverantörer av alkoholdrycker inte överlåta drycker utanför försäljningstider för alkoholdrycker och inte heller får drycker överlåtas till exempelvis en uppenbart berusad person. På ovan beskrivna grunder kan den föreslagna ändringen inte anses utgöra en väsentlig försämring av barns och ungas eller barnfamiljers ställning. De sammantagna konsekvenserna av den nu föreslagna ändringen och den tidigare ändringen av alkohollagen (Lag om ändring av 17 och 26 § i alkohollagen, L 305/2024) för barnfamiljers ställning kan inte heller på de grunder som beskrivs ovan och i regeringens proposition RP 7/2024 rd anses vara oskäliga.  

När det gäller eventuella skadliga hälsokonsekvenser relaterade till lagförslaget vidtar regeringen flera andra åtgärder för att främja hälsa och stödja barns och ungas välbefinnande. Regeringen planerar exempelvis att genomföra reformer inom social- och hälsovårdstjänsterna genom vilka välfärdsområdena effektivare kan förbereda sig på framtida utmaningar. Man planerar att revidera servicestrukturen så att den fungerar stegvis och målet är att flytta tyngdpunkten från korrigerande tjänster till stöd och hjälp i ett tidigare skede samt till förebyggande åtgärder. Regeringen ämnar vidta åtgärder för att säkerställa tillgången till vård och tjänster i rätt tid och avveckla köerna till tjänsterna.  

Regeringen har dessutom förbundit sig att främja bland annat tillgången till och genomslaget hos social- och hälsovårdstjänster som hänför sig till psykisk hälsa och missbruksproblem. I ovannämnda tjänster ägnas mer uppmärksamhet åt förebyggande mentalvårds- och missbrukararbete i verksamheten riktad till barn- och ungdomar. I enlighet med regeringsprogrammet utvecklas också missbrukararbetet bland annat genom att man uppmärksammar och säkerställer olika alternativa modeller för missbrukarvård som motsvarar klienternas behov. Dessa och de andra reformerna av social- och hälsovårdstjänster-, barn- och ungdomstjänster, och särskilt missbruks- och mentalvårdsarbete enligt regeringsprogrammet främjar hälsa och tryggar barns välbefinnande och individuella utveckling i en situation där det blir möjligt att idka alkoholnäring på ett nytt sätt samtidigt som alkohollagens syfte och mål säkerställs. 

12.8  Det allmännas skyldighet att tillgodose de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna

De grundläggande fri- och rättigheter är i första hand bindande och förpliktande för det allmänna. Utgångspunkten för bestämmelserna om de grundläggande fri- och rättigheterna har traditionellt varit att skydda individens friheter mot ingripanden från statsmakten. Enligt 22 § i grundlagen ska det allmänna se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses. Ofta förutsätter det faktiska förverkligandet av de grundläggande fri- och rättigheterna aktiva åtgärder från det allmännas sida, till exempel för att skydda individens grundläggande fri- och rättigheter mot kränkningar från utomståendes sida eller för att skapa faktiska förutsättningar för utövning av de grundläggande fri- och rättigheterna. Å andra sidan hör också utarbetandet av lagstiftning som tryggar och preciserar utövandet av de grundläggande fri- och rättigheterna till metoderna för att trygga dem. 

Den föreslagna ändringen av alkohollagen kan å ena sidan medföra negativa konsekvenser för människors hälsa, barns och ungdomars välbefinnande och å andra sidan genom eventuellt ökande sjukdomar orsakade av alkohol även för belastningen på social- och hälsovården och därmed även social- och hälsovårdens tillräcklighet. Men lagförslaget möjliggör också idkande av alkoholnäring på ett nytt sätt, och därmed utvidgar för sin del rätten att idka näringsverksamhet i högre grad än den gällande lagstiftningen.  

Regeringen har förbundit sig till åtgärder för att förbättra tillgången till social- och hälsovårdstjänster, tillgången till mentalvårdstjänster och den lika tillgången till korttidspsykoterapitjänster för barn och unga. Regeringen har i sitt regeringsprogram också förbundit sig att förbättra tillgången till och genomslaget hos social- och hälsovårdstjänster i anslutning till mentalvårds- och missbruksproblem och att fästa särskild uppmärksamhet vid förebyggande mentalvårds- och missbrukararbete i verksamheten för barn och unga. Med dessa åtgärder kan man tillsammans med den nu föreslagna ändringen främja tillgodoseendet av de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna, barns och ungas välbefinnande och individuella utveckling samt samtidigt göra det möjligt att idka alkoholnäring med färre restriktioner än för närvarande.  

Syftet med alkohollagen är att få konsumtionen av alkoholhaltiga ämnen att minska genom att begränsa och övervaka den anknytande näringsverksamheten i syfte att förebygga alkoholens negativa effekter för dem som konsumerar alkohol, för andra människor och för hela samhället. Den ändring som nu föreslås strider inte mot alkohollagens syfte. Syftet med alkohollagen är fortfarande att minska alkoholens negativa effekter, och även leverans av alkoholdrycker kräver tillstånd på samma sätt som detaljhandel med och servering av alkohol. Alkoholdrycker får fortfarande endast får köpas i detaljhandeln eller hos alkoholbolaget och endast inom de försäljningstider om vilka föreskrivs i lag. I vissa fall skulle tillgången till alkoholhaltiga drycker ändå förbättras, till exempel i en situation där den som beställer alkoholdrycker har en lång väg till en butik eller Alko, och har ingen bil, skulle möjligheten att leverera alkoholdrycker de facto förbättra tillgången till alkoholdrycker för personen. Propositionen möjliggör alltså ett nytt sätt att skaffa alkoholdrycker, eftersom alkoholdrycker inte längre uteslutande måste hämtas från ett detaljhandelsställe eller alkoholbolaget, utan kan beställas på nätet för leverans till ett ställe som köparen väljer. Den föreslagna ändringen påverkar inte nämnvärt detaljhandels- och serveringstillståndssystemet för alkohol, och syftar för sin del till att förbättra och effektivisera regleringen av tillsynen över alkohollagen. Utifrån de grunder som beskrivs ovan är den föreslagna ändringen godtagbar med tanke på alkohollagens mål och syfte. I enlighet med som konstaterats kan lagförslaget även anses godtagbart och proportionellt med hänsyn till systemet för de grundläggande fri- och rättigheterna.  

12.9  Tillsynsmyndighetens testköp

Enligt lagförslaget har den behöriga myndigheten rätt att göra testköp, om det är nödvändigt för att utföra tillsynsuppgifter avseende leverans av alkoholdrycker. Den behöriga myndigheten har också rätt att anlita myndiga frivilliga för testköp om myndigheten har en orsak att anta att innehavarens av leveranstillstånd för alkoholdrycker eller aktörer som levererar alkoholdrycker för dess räkning inte fullgör sina skyldigheter enligt lag vid leverans och överlåtelse av alkoholdrycker. Anlitande av myndiga frivilliga för testköp kan betraktas som överföring av förvaltningsuppgifter på andra än myndigheter som avses i 124 § i grundlagen. Å andra sidan gör de frivilliga som deltar i testköp inget annat än köper och ta emot alkoholdryckerna. De deltar alltså inte i den tillsyn som myndigheten utför och fattar inte beslut relaterade till tillsynen. Om överföring av förvaltningsuppgifter på andra än myndigheter kan endast regleras eller beslutas under de förutsättningar som avses i grundlagen. Uppgifter kan anförtros andra än myndigheter endast om det behövs för en ändamålsenlig skötsel av uppgifterna och det inte äventyrar de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning.  

Den nu föreslagna ändringen är nödvändig för att möjliggöra ändamålsenligt ålderskontroll vid leveranser av alkoholdrycker. I praktiken är det en stor utmaning för tillsynsmyndigheten att övervaka iakttagandet av åldersgränser i leveransverksamhet, om myndigheten inte har möjlighet att även anlita myndiga frivilliga som framstår som unga. Om tillsynen är ineffektiv ökar risken för att ålderskontroller inte görs och att alkoholdrycker kan hamna även i minderårigas händer. Då har myndigheten mycket små möjligheter att få information om olaglig verksamhet eller att ingripa i den, varvid verksamheten kan pågå under en längre tid innan myndigheten får information om den. Det är möjligt att använda myndighetens egen personal för testköp, men det är lätt för olika aktörer att få reda på att en köpare är tjänsteman vid tillsynsmyndigheten, vilket gör det svårare att genomföra tillsynen på ett adekvat sätt. Det är mycket viktigt att säkerställa tillsynens effektivitet för att skydda barn och unga mot alkoholrelaterade skador och för att säkerställa efterlevnaden av de åldersgränser och andra överlåtelseförbud som avses i alkohollagen – och å andra sidan till exempel effektivt ingripa i eventuell olaglig verksamhet så att den aktuella aktören inte kan fortsätta den. 

Testköp som utförs frivilliga myndiga personer äventyrar inte kraven på de grundläggande fri- och rättigheterna, rättsskyddet eller rättsprinciperna för god förvaltning. Vid testköp får den behöriga myndigheten eller en frivillig som agerar för dess räkning inte på något sätt uppmana en näringsidkare att begå en olaglig handling. Med andra ord om leverantören av alkohol vägrar överlämna produkten till en frivillig som inte styrker sin ålder eller verkar vara berusad får testköparen inte uppmana leverantören av drycken att överlåta den efter avslaget. Frivilliga deltar inte heller på annat sätt i tillsynen eller fattandet av tillsynsbeslut, vilket innebär att det är myndigheten som överväger eventuella åtgärder till följd av testköpet och fattar eventuella beslut i tillsynsärendet. Aktörens rättsskydd utgörs fortsättningsvis av de rättsskyddsmedel som lagen föreskriver, dvs. aktören får enligt 81 § alkohollagen ansöka om ändring av beslut genom att överklaga det genom besvär hos förvaltningsdomstolen på det sätt som anges i förvaltningsprocesslagen. 

Det är ändamålsenligt att använda frivilliga vid testköp för att säkerställa en effektiv tillsyn och särskilt för att skydda barn och unga. Genomförandet av testköp med hjälp av myndiga frivilliga tryggar å ena sidan det allmännas skyldighet att främja befolkningens hälsa enligt 20 § 3 mom. i grundlagen, eftersom myndigheten med hjälp av testköp kan ingripa i olaglig verksamhet som kan orsaka barn och unga samt även berusade myndiga personer skada. Å andra sidan syftar testköp till att trygga barnens rätt till välfärd och individuell uppväxt, eftersom överlåtelse av alkohol till en minderårig allvarligt kan äventyra barnets eller ungdomens välbefinnande och individuella uppväxt. 

På ovannämnda grunder är myndighetens möjlighet att anlita frivilliga myndiga personer vid testköp ett proportionerligt, nödvändigt och effektivt medel för att säkerställa förverkligandet av det underliggande målet – dvs. skyddet av barn och unga samt även av berusade personer. 

12.10  Tillsynsavgift

Enligt vedertagen definition är skatt en betalning som inte är en ersättning eller ett vederlag för förmåner eller service som det allmänna ger den betalningsskyldige och vars särdrag är att den finansierar statliga utgifter (se RP 1/1998 rd). Enligt 81 § 1 mom. i grundlagen bestäms om statsskatt genom lag, som ska innehålla bestämmelser om grunderna för skattskyldigheten och skattens storlek samt om de skattskyldigas rättsskydd. 

I propositionen föreslås att regionförvaltningsverket ska ta ut en årlig tillsynsavgift även av innehavare av leveranstillstånd för alkoholdrycker. På motsvarande sätt som de tillsynsavgifter som tas ut av detaljhandels- och serveringstillståndshavare är den föreslagna tillsynsavgiften skatt till sin art. Grunden för skattskyldigheten är leveranstillstånd för alkoholdrycker. Bestämmelser om rättsskydd finns i 80 § som gäller sökande av ändring.  

Enligt propositionen tar regionförvaltningsverket även ut en årlig tillsynsavgift av tillståndshavarna för alkoholdrycker, vilken baserar sig på tillståndets giltighet och som i allmänhet täcker kostnaderna för tillsynen över alkohollagens efterlevnad. Ur konstitutionell synvinkel är övervakningsavgiften en skatt som det ska föreskrivas om genom lag på det sätt som beskrivs ovan. Enligt propositionen föreskrivs det i alkohollagen om skyldighet att betala tillsynsavgiften, grunderna för tillsynsavgiftens storlek och rättsskyddet för den som är skyldig att betala tillsynsavgiften. 

12.11  Påföljdsavgift

Enligt propositionen höjs det maximala beloppet av påföljdsavgiften enligt 71 § i alkohollagen från 1 000 till 20 000 euro. Höjningen av påföljdsavgiftens maximala belopp är således avsevärt procentuellt sett.  

Grundlagsutskottet har isak jämställt en ekonomisk påföljd av straffkaraktär med en straffrättslig påföljd Se till exempel GrUU 9/2012 rd och hänvisningarna där till GrUU 32/2005 rd, s. 2/II, GrUU 55/2005 vp, s. 2/I , även om kravet på exakthet enligt den straffrättsliga legalitetsprincipen i grundlagens 8 § inte heller enligt grundlagsutskottet direkt gäller regleringen av administrativa påföljder. Se till exempel GrUU 28/2014 rd. Enligt grundlagsutskottets etablerade praxis ska det lagstiftas exakt och tydligt om grunderna för betalningsskyldigheten och storleken på avgiften samt om den betalningsskyldiges rättssäkerhet och grunderna för att verkställa lagen. GrUU 32/2005 rd, s. 2–3, GrUU 55/2005 rd, s. 2/I, GrUU 57/2010 rd, s. 2/II. Grundlagsutskottet har också ansett det vara viktigt att det säkerställs att bestämmelserna uppfyller kraven i fråga om rätt proportion på påföljderna. Se till exempel GrUU 15/2014 rd och GrUU 17/2012 rd, s. 5–6 och utlåtandena som nämns där. 

Den nu föreslagna ändringen av det maximala beloppet av påföljdsavgiften, eftersom alkoholdrycker inte är vanliga konsumtionsvaror utan orsakar betydande skada. Till exempel 2020 registrerades 2 209 dödsfall orsakade av alkohol i Finland och olika slags andra skador är mångdubbla. Det maximala beloppet av påföljdsavgiften (1 000 euro) enligt den gällande lagen står för närvarande inte i proportion till den skada som kan bli följden av underlåtenhet att iaktta alkohollagen. Det finns många alkoholnäringsutövare, och omfattningen av olika aktörers näringsverksamhet kan variera avsevärt. För att påföljdsavgiften de facto också ska ha en så kallad avskräckande effekt bör påföljdsavgiftens belopp även granskas i förhållande till den ekonomiska ställningen för en aktör som agerar olagligt. Då det maximala beloppet av påföljdsavgiften enligt den gällande lagen är 1 000 euro kan det vara mer lönsamt för en stor aktör att betala en relativt liten påföljdsavgift jämfört med verksamheten än att ändra lagstridigt förfarande. Därför är det motiverat att höja påföljdsavgiftens maximala belopp. 

Det föreslagna beloppet av den maximala påföljdsavgiften är inte heller exceptionell i förhållande till storleken på de påföljdsavgifter som definieras i annan lagstiftning. Enligt lagen om Finansinspektionen (878/2008) kan till exempel påföljdsavgiften vara betydligt större än det belopp som nu föreslås, eftersom beloppet enligt lagen om Finansinspektionen kan uppgå till tio miljoner euro för en juridisk person och till 100 000 euro för en fysisk person. Även i lagen om vissa befogenheter för konsumentskyddsmyndigheterna (566/2022) föreskrivs att påföljdsavgiften för en näringsidkare kan uppgå till högst två miljoner euro och för en fysisk person till högst 40 000 euro. Den nu föreslagna höjningen av påföljdsavgiftens maximala belopp från 1 000 till 20 000 euro kan således inte anses vara en oskälig eller ens exceptionell ändring. 

Enligt den gällande alkohollagen ska vid bedömningen av påföljdsavgiftens storlek hänsyn tas till förfarandets art och skadlighet och hur ofta förfarandet upprepats. Enligt den föreslagna ändringen ska vid bedömningen av påföljdsavgiftens storlek dessutom tillståndshavarens ekonomiska ställning även i fortsättningen beaktas. Avgiften kan även framöver påföras till ett mindre belopp än det minsta beloppet (300 euro) om det med beaktande av ovannämnda omständigheter finns grundad anledning till detta eller till förfarandet anknytande förmildrande omständigheter. Påföljdsavgift ska inte påföras om förfarandet ska anses vara ringa eller om det med tanke på förfarandets art, hur ofta förfarandet upprepats, förfarandets planmässighet, i vilken utsträckning planen för egenkontroll iakttagits och andra omständighet är oskäligt att påföra avgift. 

Den föreslagna höjningen av det maximala beloppet av påföljdsavgiften är motiverad, eftersom alkohol – vilket redan konstaterats ovan inte är en sedvanlig konsumtionsvara utan en vara som också orsakar skada, som alkohollagstiftningen syftar till att förebygga i enlighet med sitt syfte. Syftet med alkohollagstiftningen är förebygga skador som alkohol orsakar andra människor och hela samhället och även till exempel att skydda barn och unga mot olika skador orsakade av alkohol. Vid bedömningen av påföljdsavgiftens storlek tas hänsyn i enlighet med grundlagsutskottets utlåtandepraxis till förfarandets art och skadlighet och hur ofta förfarandet upprepats samt gärningsmannens ekonomiska ställning. Ändring av beslut om påföljdsavgift får också sökas genom att överklaga det genom besvär hos förvaltningsdomstolen på det sätt som anges i förvaltningsprocesslagen. I alkohollagen föreskrivs exakt och tydligt om grunderna för skyldigheten att betala påföljdsavgift, grunden för avgiftens storlek, tillståndshavarens rättsskydd samt grunderna för verkställigheten av avgiften. Den nu föreslagna höjningen av påföljdsavgiften bör därför anses proportionell i enlighet med vad grundlagsutskottet förutsätter med hänsyn särskilt till behovet av att skydda de rättsobjekt som ligger till grund för regleringen, de omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av storleken på påföljdsavgiften och de medel för rättsskydd som gärningsmannen tryggas. 

12.12  Bemyndigande att utfärda förordningar

Med den föreslagna ändringen fogas till 11 § ett nytt bemyndigande att utfärda förordningar som möjliggör att genom förordning av statsrådet utfärda närmare bestämmelse om de uppgifter som krävs för ansökan om ändring av tillstånd och godkännanden och för ändringsanmälan. 

Enligt 80 § i grundlagen kan republikens president, statsrådet och ministerierna utfärda förordningar med stöd av ett bemyndigande i grundlagen eller i någon annan lag. Genom lag ska dock utfärdas bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter samt om frågor som enligt grundlagen i övrigt hör till området för lag. 

Den nu föreslagna ändringen är nödvändig, eftersom det genom förordning av statsrådet redan har utfärdats preciseringar av innehållet i ansökan om ändring av tillståndet enligt den gällande lagen, trots att ett sådant bemyndigande att utfärda förordningar inte tidigare har funnits i lagen. I 8 § 2 mom. i den gällande lagen föreskrivs om bemyndigande att utfärda förordningar om innehållet i tillståndsansökan, men när det gäller innehållet i ansökan om ändring av tillstånd eller annan ändringsanmälan har alltså ett motsvarande bemyndigande inte funnits tidigare trots att sådana preciseringar har utfärdats genom förordning. Det är därför motiverat att ändra lagen i detta avseende, och på grund av att bemyndigandet ska vara exakt avgränsat är det också motiverat att bemyndigandet innehåller en möjlighet att utfärda närmare bestämmelser även om uppgifter i ansökningar om ändringar av godkännanden och ändringsanmälningar.  

Det föreslagna bemyndigandet att utfärda förordningar har således utfärdats med stöd av lag i enlighet med 80 § i grundlagen. Det föreslagna bemyndigandet är också exakt avgränsat så att alkohollagen föreskriver grunderna för individers rättigheter och skyldigheter samt frågor som enligt grundlagen omfattas av lagens tillämpningsområde, och genom förordning utfärdas endast bestämmelser som preciserar dessa rättigheter och skyldigheter. 

På de grunder som anges ovan kan lagförslaget behandlas i vanlig lagstiftningsordning. Den föreslagna ändringen innefattar så betydelsefull avvägning mellan olika grundläggande fri- och rättigheter att regeringen ändå anser det önskvärt att grundlagsutskottet avger ett utlåtande i frågan. Till exempel det allmännas skyldighet att å ena sidan främja befolkningens hälsa och i första hand beakta barnens intresse i sitt beslutsfattande och å andra sidan att möjliggöra åtnjutande av rätten att idka näringsverksamhet friare än för närvarande kan i någon utsträckning stå i strid med varandra mot bakgrund av konsekvensbedömningen i propositionen.