1.1  Bakgrund

I lagen om främjande av användningen av förnybara drivmedel för transport (446/2007, nedan lagen om distributionsskyldighet) finns bestämmelser om drivmedelsdistributörers skyldighet att leverera förnybara drivmedel till konsumtion (distributionsskyldighet). Distributionsskyldigheten förutsätter att en viss mängd förnybara drivmedel distribueras årligen. 

Som en del av de temporära åtgärder som vidtas under övergångsperioden fastställde ministerarbetsgruppen för beredskap den 7 april 2022 att distributionsskyldigheten ska sänkas med 7,5 procentenheter åren 2022 och 2023 till följd av den plötsliga höjningen av energipriserna. Orsaken är att det finns ett behov av att svara på att energipriserna höjts till följd av Rysslands invasion av Ukraina och på de ekonomiska och sociala konsekvenser detta har. Att covid-19-pandemin har avtagit och att efterfrågan till följd av det har ökat har likaså lett till att energipriserna höjts. Den lagändring (657/2022) som innebär en sänkning av distributionsskyldigheten för 2022 trädde i kraft den 8 juli 2022.  

Ministerarbetsgruppen för beredskap fastställde också att de utsläppsminskningar som inte genomförs 2022 och 2023 kommer att täckas genom att man påskyndar höjningarna av distributionsskyldigheten i lagstiftningen. Samtidigt slog ministerarbetsgruppen också fast att om det inte är möjligt att föreskriva om påskyndade höjningar för att täcka de utsläppsminskningar som inte genomförs i samband med att det föreskrivs om sänkningar, ska det föreskrivas om sänkning av distributionsskyldigheten för 2023 i samband med en regeringsproposition som lämnas senare i år. Det var inte möjligt att i den proposition som lämnades sommaren 2022 föreskriva om påskyndade höjningar för att täcka de utsläppsminskningar som inte genomförs, och därför utfärdas i samband med denna proposition bestämmelser om sänkning av distributionsskyldigheten för 2023. 

Sänkningen av distributionsskyldigheten utgör en del av mer omfattande åtgärder som ministerarbetsgruppen för beredskap har fattat beslut om och som syftar till att dämpa prisstegringen på drivmedel inom trafik- och transportsektorn. 

Statsrådet godkände i maj 2021 ett principbeslut om minskning av växthusgasutsläppen från trafiken i Finland, det vill säga en färdplan för fossilfria transporter. Färdplanen för fossilfria transporter innehåller åtgärder för att halvera växthusgasutsläppen från trafiken i Finland fram till 2030 jämfört med 2005 års nivå och för att uppnå nollutsläpp i trafiken före 2045. Färdplanen fram till 2030 består av tre faser. Som åtgärdsförslag i den första fasen föreslogs att biogas och elektrobränslen inkluderas i distributionsskyldigheten. Genom en lag om ändring (603/2021) av lagen om distributionsskyldighet började biogas omfattas av distributionsskyldigheten från och med den 1 januari 2022 och förnybara flytande och gasformiga drivmedel av icke-biologiskt ursprung, dvs. RFNBO-drivmedel, från och med den 1 januari 2023. 

En åtgärd som angetts för färdplanens andra fas är att distributionsskyldigheten höjs med 4 procentenheter till sammanlagt 34 procent år 2030. Höjningen baserar sig på att man genom att inkludera biogas i distributionsskyldigheten vill ersätta fossila bränslen och inte de biodrivmedel som redan omfattas av distributionsskyldigheten. Därför bör distributionsskyldigheten höjas i samma utsträckning som biogas enligt uppskattning finns att tillgå för transportändamål. I Finland har man uppskattat att det före 2030 ska vara möjligt att tillhandahålla biogas motsvarande ca 2,5 TWh för transportändamål, vilket motsvarar ca 4 procentenheter i distributionsskyldigheten.  

En höjning av distributionsskyldigheten till 34 procent år 2030 nämns också i den klimatpolitiska planen på medellång sikt (Statsrådets redogörelse: Den klimatpolitiska planen på medellång sikt – Mot ett klimatneutralt samhälle 2035, SRR 4/2022 rd) och i Klimatneutralt Finland 2035 – den nationella klimat- och energistrategin (SRR 6/2022 rd). I den klimatpolitiska planen på medellång sikt fastslås behövliga metoder för minskning av växthusgasutsläppen inom de sektorer som inte omfattas av utsläppshandeln, dvs. trafik och transport, jordbruk, uppvärmning och avfallshantering. Enligt planen ska distributionsskyldigheten för drivmedel uppgå till 34 procent år 2030.  

Klimatneutralt Finland 2035 – den nationella klimat- och energistrategin är ett övergripande handlingsprogram på medellång sikt. Genom strategin ska Finland uppfylla EU:s förpliktelser för 2030 och uppnå det nationella målet om klimatneutralitet 2035. Klimat- och energistrategin inbegriper alla utsläpp av växthusgaser inom utsläppshandelssektorn, ansvarsfördelningssektorn och markanvändningssektorn samt kolsänkor inom markanvändningssektorn och de övriga sektorerna. En åtgärd som redan fastställts i strategin är att höja distributionsskyldigheten för biodrivmedel till 34 procent före 2030. 

1.2  Beredning

Regeringens proposition har beretts vid arbets- och näringsministeriet. Beredningsunderlaget till propositionen finns i statsrådets tjänst för projektinformation på adressen valtioneuvosto.fi/sv/projekt med identifieringskod TEM126:00/2021. 

2.1  Nationell lagstiftning

Syftet med lagen om distributionsskyldighet är att främja användningen av förnybara drivmedel för att motorbensin, dieselolja och naturgas ska kunna ersättas i trafiken. En lag om ändring (419/2019) av lagen om distributionsskyldighet trädde i kraft den 1 april 2019. Genom ändringslagen fastställdes nivåerna för distributionsskyldigheten fram till 2029 och därefter.  

Genom lagen om distributionsskyldighet har Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor (RED II-direktivet) satts i kraft. RED II-direktivet genomfördes nationellt genom en lag om ändring (603/2021) av lagen om distributionsskyldighet. Enligt 2 § 1 mom. 4 punkten i lagen om distributionsskyldighet avses med förnybara drivmedel biodrivmedel, biogas och förnybara flytande och gasformiga drivmedel av icke-biologiskt ursprung.  

Enligt 4 § 3 mom. i lagen om distributionsskyldighet har Energimyndigheten trots sekretessbestämmelserna rätt att lämna ut nödvändiga uppgifter som myndigheten fått vid fullgörandet av sina uppgifter enligt nämnda lag till arbets- och näringsministeriet för att ministeriet ska kunna sköta sina uppgifter enligt lagen om distributionsskyldighet och för beredning och genomförande av energi- och klimatpolitiska mål och till Skatteförvaltningen för verkställande av och övervakning av beskattningen. Energimyndigheten har inte med stöd av lagen rätt att trots sekretessbestämmelserna lämna ut uppgifter till Ålands landskapsregering. 

Med stöd av 5 § 1 mom. i lagen om distributionsskyldighet ska de förnybara drivmedlens andel vara minst 21 procent år 2023 av det totala energiinnehållet i den mängd motorbensin, dieselolja, naturgas, biodrivmedel, biogas och förnybara flytande och gasformiga drivmedel av icke-biologiskt ursprung som distributören levererat till konsumtion. Andelen förnybara drivmedel ökar årligen så att de förnybara drivmedlens andel av drivmedel för transport är 30 procent år 2029 och därefter. 

I 5 b § i lagen om distributionsskyldighet föreskrivs om överföring av den överskjutande delen till distributionsskyldigheten för följande år. Om en distributör under ett kalenderår har levererat mer förnybara drivmedel till konsumtion än vad som krävs i lagen om distributionsskyldighet, får distributören beakta den överskjutande delen vid beräkningen av distributionsskyldigheten för det följande kalenderåret och vid beräkningen av distributionsskyldigheten enligt lagen om främjande av användningen av biobrännolja (418/2019, nedan lagen om distributionsskyldighet för biobrännolja) för det kalenderår då överskridandet skedde. Den mängd som överförs får dock vara högst 30 procent av den energimängd som motsvarar distributionsskyldigheten för det kalenderår då överskridandet skedde och med den mängd som överförs får högst 30 procent av distributionsskyldigheten enligt lagen om främjande av användningen av biobrännolja fullgöras. 

Enligt 3 § 1 och 2 mom. i lagen om distributionsskyldighet gäller distributionsskyldigheten inte en distributör av flytande drivmedel som under ett kalenderår levererar högst en miljon liter motorbensin, dieselolja, biodrivmedel och förnybara flytande drivmedel av icke-biologiskt ursprung till konsumtion, och inte heller en distributör av gasformiga drivmedel som under ett kalenderår levererar högst 9 gigawattimmar naturgas, biogas och förnybara gasformiga drivmedel av icke-biologiskt ursprung till konsumtion. Distributörer av flytande drivmedel som under ett kalenderår levererar minst 100 000 liter men högst en miljon liter drivmedel som nämns i 3 § 1 mom. till konsumtion och distributörer av gasformiga drivmedel som under ett kalenderår levererar minst 1 gigawattimme men högst 9 gigawattimmar drivmedel som nämns i 3 § 2 mom. till konsumtion får med stöd av 3 § 3 mom. i lagen om distributionsskyldighet på frivillig basis ansöka om att omfattas av distributionsskyldigheten.  

Om en distributör inte har levererat förnybara drivmedel till konsumtion i enlighet med sin distributionsskyldighet, ska Energimyndigheten påföra distributören en påföljdsavgift enligt 11 § i lagen om distributionsskyldighet. Påföljdsavgiften är 0,04 euro per megajoule och påförs till den del distributören inte fullgjort sin distributionsskyldighet. Dessutom ska Energimyndigheten påföra distributören en påföljdsavgift på 0,03 euro per megajoule för försummelse av tilläggsskyldigheten enligt 5 § 4 mom. i lagen om distributionsskyldighet. 

År 2021 tillämpades distributionsskyldigheten enligt lagen om distributionsskyldighet på följande tre drivmedelsdistributörer: Neste Abp, North European Oil Trade Oy och Oy Teboil Ab. I denna lista ingår inte de distributörer som utifrån mängden distribuerade förnybara drivmedel skulle omfattas av distributionsskyldigheten 2022. Energimyndigheten har dessutom genom sina beslut om fastställande inkluderat 10 frivilliga distributörer i distributionsskyldigheten från och med den 1 januari 2022, nämligen Ab Stormossen Oy, Etelä-Karjalan Jätehuolto Oy, Jeppo Biogas Ab, Kiertokaari Oy, Metener Service Oy, Mustankorkea Oy, Nivos Energia Oy, Pirkanmaan Jätehuolto Oy och Suomen Kaasuenergia Oy samt de distributörer som ska omfattas av distributionsskyldigheten enligt vad man tillsammans fastställt, det vill säga Etelä-Savon Energia Oy, BioHauki Oy och BioSairila Oy. 

Energimyndigheten utövar tillsyn över efterlevnaden av lagen om distributionsskyldighet och fullgör övriga lagstadgade skyldigheter. Tillsynsuppgifterna överfördes från Skatteförvaltningen till Energimyndigheten år 2021. 

2.2  Distributionsskyldigheten på Åland

Enligt 18 § 22 punkten i självstyrelselagen för Åland (1144/1991) har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om näringsverksamhet med beaktande av vad som stadgas i 11 §, 27 § 2, 4, 9, 12–15, 17–19, 26, 27, 29–34, 37 och 40 punkten samt 29 § 1 mom. 3–5 punkten, dock så att även lagtinget har behörighet att vidta åtgärder för att främja sådan näringsverksamhet som avses i de nämnda punkterna. 

Bestämmelser om tillämpningen i landskapet Åland av rikets författning om distributionsskyldighet för förnybara drivmedel finns i landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av lagen om främjande av användningen av biodrivmedel för transport (Ålands författningssamling 2011:111), nedan kallad landskapslagen. Enligt 1 § 1 mom. i landskapslagen ska, med de avvikelser som anges i landskapslagen, lagen om distributionsskyldighet (446/2007) tillämpas i landskapet. Enligt 2 § i landskapslagen ska de förvaltningsuppgifter som enligt lagen om distributionsskyldighet ankommer på statens myndigheter i landskapet skötas av landskapsregeringen, till den del förvaltningen hänför sig till uppgifter inom landskapets lagstiftningsbehörighet. 

Avsikten är att de administrativa uppgifterna i anslutning till anmälningar om distributionsskyldighet ska överföras från Ålands landskapsregering till Energimyndigheten. Till övriga delar ska Ålands lanskapsregering också i fortsättningen svara för de uppgifter enligt lagen om distributionsskyldighet som hänför sig till tillsynen över distributionsskyldigheten inom landskapet Åland. En överenskommelseförordning om överföring av uppgifterna är för närvarande under beredning i justitieministeriet.  

2.3  EU-lagstiftningen

RED II-direktivet

Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor antogs den 11 december 2018. RED II-direktivet innehåller centrala bestämmelser om förnybara bränslen och de hållbarhetskriterier som tillämpas på dem. 

RED II-direktivet håller på att uppdateras inom ramen för kommissionens 55 %-paket. Målet med förslag COM(2021) 557 final om ändring av det direktiv som gäller främjande av energi från förnybara energikällor är att genomföra det mål om klimatneutralitet före 2050 som fastställts i den europeiska gröna given. Ett av de viktigaste målen är att slå fast större andelar för förnybara energikällor. Ändringsförslagen till RED II-direktivet behandlas närmare i statsrådets skrivelse (U 59/2021 rd) om kommissionens förslag om ändring av Europaparlamentets och rådet direktiv (EU) 2018/2001, Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1999 och Europaparlamentets och rådets direktiv 98/70/EG i den mån det gäller främjande av användningen av energi från förnybara energikällor, samt upphävande av rådets direktiv (EU) 2015/652.  

Enligt direktivförslaget ska medlemsstaterna inrätta en mekanism som gör det möjligt för bränsleleverantörer på deras territorium att utbyta krediter för leverans av förnybar energi till transportsektorn. Ekonomiska aktörer som levererar el från förnybara energikällor till elfordon via offentliga laddningspunkter ska få krediter, oavsett om de ekonomiska aktörerna omfattas av den skyldighet som medlemsstaten har fastställt för bränsleleverantörer, och får sälja dessa krediter till bränsleleverantörer, som ska ha rätt att använda krediterna för att fullgöra den skyldighet som angetts för transportsektorn. 

Vid beredningen av denna proposition var det inte ändamålsenligt att bedöma huruvida elektricitet ska inkluderas i det nationella systemet med distributionsskyldighet, eftersom förhandlingarna om ändringsförslaget ännu pågår. Det nationella genomförandet av det ändringsdirektiv som gäller RED II-direktivet kommer också att förutsätta en översyn av lagen om distributionsskyldighet, och därför har det ansetts ändamålsenligt att granska frågan om huruvida elektricitet ska inkluderas i systemet med distributionsskyldighet först när ändringen av direktivet har trätt i kraft. Direktivändringen beräknas träda i kraft våren 2023 och ska ha genomförts nationellt senast den 31 december 2024. Om elektricitet inkluderades i systemet med distributionsskyldighet skulle lagens tillämpningsområde utvidgas betydligt och göra systemet mer komplicerat. Dessutom borde nivåerna på distributionsskyldigheten ses över, och den ändringen kan ha konsekvenser för de nuvarande stödsystemen för eltrafik och infrastruktur. 

Ansvarsfördelningsförordningen

Enligt den s.k. ansvarsfördelningsförordningen (Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/842 om medlemsstaternas bindande årliga minskningar av växthusgasutsläpp under perioden 2021–2030 som bidrar till klimatåtgärder för att fullgöra åtagandena enligt Parisavtalet samt om ändring av förordning (EU) nr 525/2013) ska Finland före 2030 minska sina utsläpp med minst 39 procent från 2005 års nivå. Åläggandet gäller sektorer utanför utsläppshandeln, såsom transportsektorn, jordbruket, byggnadsspecifik uppvärmning, avfallshantering och arbetsmaskiner.  

Enligt ansvarsfördelningsförordningen ska utsläppen minskas årligen i en linjär bana enligt de utsläppstilldelningar som fastställts på årsnivå under 2021–2030. Förordningen innehåller dessutom bestämmelser om fastställandet av årliga utsläppstilldelningar och bestämmelser om olika flexibilitetsmekanismer som medlemsstaterna kan använda sig av. Medlemsstaterna kan bland annat använda sig av tidsmässig flexibilitet så att utsläppen fördelas jämnt mellan enskilda år. Den tidsmässiga flexibiliteten gör det möjligt att på vissa villkor spara extra enheter till kommande år och låna enheter från följande år. Dessutom kan medlemsstaterna också tillämpa möjligheten till s.k. engångsminskning (one-off), där det är möjligt att överföra utsläppsrätter från utsläppshandelssektorn till ansvarsfördelningssektorn. Om en medlemsstat inte uppnår sitt årliga utsläppsminskningsmål, multipliceras den överstigande mängden med koefficienten 1,08 och läggs till utsläppen för följande år.  

Som en del av 55 %-paketet har kommissionen föreslagit ändringar också i ansvarsfördelningsförordningen (se COM(2021) 555 final). Enligt förslaget ska utsläppsminskningsåtagandet inom ansvarsfördelningssektorn skärpas med 10 procentenheter inom hela EU. Kommissionen föreslår att Finlands åtagande om utsläppsminskning ska ligga på 50 procent.  

2.4  Nuläge

År 2021 låg distributionsskyldigheten på 18,0 procent. Enligt preliminära uppgifter från Energimyndigheten utgjorde andelen hållbara biodrivmedel år 2021 sammanlagt 17,4 procent av den totala mängd drivmedel som levererades till konsumtion. I uppskattningen ingår inte den överskjutande delen i distributionsskyldigheten för det föregående kalenderåret och inte heller möjligheten att beakta den överskjutande delen i fråga om skyldigheten att leverera förnybara drivmedel vid beräkningen av distributionsskyldigheten för biobrännolja. 

Kriget i Ukraina, det faktum att dollarn blivit starkare i förhållande till euron, den höga inflationen och den ökade efterfrågan efter covid-19-epidemin har haft en betydande inverkan på de nuvarande bränslepriserna. I och med att kriget utbröt höjdes inte bara priset på råolja, utan även raffineringsmarginalen för i synnerhet diesel, mer än för bensin. Världsmarknadspriset på råolja steg med ca 87 procent från juni 2021 till juni 2022. Pumppriserna på diesel steg under samma tid med ca 57 procent, sammanlagt 85 cent/liter.  

Också distributionsskyldigheten påverkar bränslepriserna. Eftersom produktionskostnaderna för förnybara drivmedel för transport är högre än produktionskostnaderna för traditionella fossila bränslen, innebär en ökad användning av dem att slutpriset på drivmedel som distribueras stiger.  

I juli 2022 sjönk pumppriset på diesel med 17 cent per liter jämfört med priserna i juni 2022. Under samma tid sjönk priset på 95 E10-bensin med 24 cent per liter. Två faktorer bidrog till den snabba prissänkningen: sänkningen av distributionsskyldigheten och nedgången i världsmarknadspriset på råolja. Den lagändring (657/2022) som innebar en sänkning av distributionsskyldigheten för 2022 trädde i kraft den 8 juli 2022. Till följd av ovan nämnda lagändring sänkte en del distributörer bränslepriserna redan innan lagen trädde i kraft. I juli 2022 sågs dessutom en allmän nedgång i världsmarknadspriset på råolja, vilket också inverkade på pumppriserna på bränsle även i Finland. Bränslepriserna fortsatte att sjunka även i augusti 2022, och priset på råolja har nu sjunkit till nästan samma nivå som före kriget. 

Figur 1. Genomsnittspriset på flytande bränslen från 2018 till juli 2022 (källa: Statistikcentralen) 

Bränslet utgör en av de största kostnadsposterna för transportföretag, bränslekostnaderna utgör vanligen 20–30 procent av kostnaderna för tjänsteproduktion. Bränslepriserna inverkar också på konsumenternas köpkraft, som under de senaste månaderna har försämrats betydligt. I enlighet med de riktlinjer som ministerarbetsgruppen för beredskap har fastställt bör distributionsskyldigheten för 2023 ändras så att den sänks till 13,5 procent. 

Det nuvarande systemet med distributionsskyldighet för förnybara drivmedel har emellertid fungerat enligt förväntningarna och användningen av förnybara drivmedel har ökat på det sätt som skyldigheten förutsätter. Vid sidan av beskattningen har distributionsskyldigheten varit en av de viktigaste metoderna att minska utsläppen från trafiken. Distributionsskyldigheten kan också anses ha bidragit till att företagen investerat i nya anläggningar för raffinering av förnybara bränslen.  

Biogas inkluderades i distributionsskyldigheten från och med den 1 januari 2022. Produktionen och användningen av biogas som drivmedel har ökat betydligt under de senaste åren. År 2021 motsvarade användningen av biogas i trafiken ca 156 gigawattimmar, vilket innebär en ökning på ca 43 procent från föregående år. I förhållande till den totala mängden drivmedel är biogasens andel dock fortfarande liten. I slutet av 2021 fanns det omkring 14 000 gasbilar i trafik i Finland. När det gäller första registrering av gasbilar har aktiviteten dock avtagit något under de senaste två åren. I fråga om gaslastbilar har första registreringen dock ökat, och i slutet av 2021 fanns det cirka 400 gaslastbilar i Finland. För närvarande finns det ca 60 offentliga gastankstationer i Finland.  

Så kallade elektrobränslen (RFNBO) inkluderas i skyldigheten från ingången av 2023. Dessa bränslen kommer att ha liten betydelse de närmaste åren, men man håller på att bygga och planera flera demonstrationsanläggningar som producerar sådana drivmedel, och därmed kommer betydelse att öka närmare 2030.  

Energimyndigheten har trots sekretessbestämmelserna rätt att lämna ut uppgifter som myndigheten fått vid fullgörandet av sina uppgifter till arbets- och näringsministeriet och till Skatteförvaltningen. Energimyndigheten har däremot inte med stöd av lagen om distributionsskyldighet rätt att lämna ut sekretessbelagda uppgifter till Ålands landskapsregering. Den ändring som föreslås i propositionen i fråga om lämnande av sekretessbelagda uppgifter förebådar en situation där vissa uppgifter överförs från Ålands landskapsregering till Energimyndigheten och säkerställer att Energimyndigheten har rätt att lämna ut sådana sekretessbelagda uppgifter till Ålands landskapsregering som den behöver för att kunna sköta sina tillsynsuppgifter. 

4.1  De viktigaste förslagen

Genom den föreslagna ändringen av lagen om distributionsskyldighet höjs skyldigheten att leverera förnybara drivmedel till konsumtion till 34 procent år 2030. Det föreslås samtidigt att distributionsskyldigheten ska sänkas med 7,5 procentenheter för 2023.  

Enligt förslaget ska nivån på distributionsskyldigheten efter 2023 höjas så att den täcker de utsläppsminskningar som inte genomförs åren 2022 och 2023. Det föreslås att bestämmelserna om överföring av den överskjutande delen av distributionsskyldigheten ska lindras i fråga om 2023 så att distributören kan överföra hela den överskjutande delen för 2023 till distributionsskyldigheten för det följande kalenderåret. 

Det föreslås vidare bestämmelser om att Energimyndigheten ska ha rätt att lämna ut sekretessbelagda uppgifter till Ålands landskapsregering. 

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

5.1  Handlingsalternativen och deras konsekvenser

Vid beredningen av propositionen har olika alternativa handlingsvägar bedömts. Man har i synnerhet övervägt olika alternativ för hur de utsläppsminskningar som inte genomförs åren 2022 och 2023 ska kunna kompenseras under de följande åren. Utsläppskvoterna inom ansvarsfördelningssektorn och tidpunkten för granskning av kvoterna begränsade dock antalet genomförbara alternativ. I samband med valet beaktades också den oro som framkom vid beredningen och riksdagsbehandlingen av regeringens proposition om en sänkning av distributionsskyldigheten för 2022 när det gäller höjningarnas inverkan på bränslepriserna.  

Ett alternativ var att täcka de utsläppsminskningar på ca 1,7 miljoner ton CO2 som inte genomförts åren 2022 och 2023 genom att för åren 2024 och 2025 höja skyldigheten i proportion till hur skyldigheten sänkts under tidigare år. Distributionsskyldigheten skulle då ha legat på 30,0 procent år 2024 och 31,5 procent år 2025. Höjningen skulle enligt beräkning ha höjt bränslepriserna med över 26 cent år 2024 i förhållande till år 2023, och ytterligare 2 cent till år 2025. I detta alternativ skulle de utsläppsminskningar som inte genomförts ha täckts fullt ut före 2025 under samma utsläppsperiod (2021–2025) som avses i ansvarsfördelningsförordningen. Även om de utsläppsminskningar som inte genomförts i modellen skulle ha kunnat täckas under samma utsläppsperiod, ansågs modellen dock höja nivåerna på distributionsskyldigheten alltför abrupt, i synnerhet mellan 2023 och 2024, och den ansågs ha betydande inverkan på bränslepriserna.  

Den valda modellen för höjning av nivån på distributionsskyldigheten täcker inte fullt ut de utsläppsminskningar som inte genomförs åren 2022 och 2023 när utsläppsperioden 2021–2030 inom ansvarsfördelningssektorn granskas första gången (2021–2025). En del av utsläppen kan ersättas genom minskat trafikarbete, ett ökat antal fordon som drivs med alternativa drivmedel och överskottet inom ansvarsfördelningssektorn, och därför ansågs det vara möjligt att införa måttligare höjningar av distributionsskyldighetsnivåerna för 2024 och 2025 och fördela höjningarna över en längre period utan att äventyra de fastställda utsläppskvoterna inom ansvarsfördelningssektorn. Detta alternativ valdes utifrån en övergripande bedömning av ansvarsfördelningssektorn och på basis av de ekonomiska aspekterna. 

5.2  Handlingsvägar i utlandet

I juni 2022 hade 14 EU-medlemsstater beslutat att temporärt sänka punktskatten på bensin och diesel, bland annat Belgien (17,5 cent/liter, 3 mån.), Frankrike (15 cent/liter, 4 mån.), Italien (25 cent/liter, 1 mån.), Nederländerna (bensin 13,7 och diesel 11,1 cent/liter, 6 mån.) och Sverige (10 cent/liter, 4 mån.). I det belgiska parlamentet har det föreslagits att inblandningsskyldigheten (6 volymprocent för diesel och 9 volymprocent för bensin) ska slopas temporärt och att livsmedels- och foderbaserade biodrivmedel ska slopas stegvis före 2030.  

I Tyskland har bensinskatten sänkts med 30 cent/liter och dieselskatten med 14 cent/liter från och med ingången av juni. Denna sänkning ska till en början gälla för tre månader. I Tyskland har man också diskuterat en justering av den övre gränsen för livsmedels- och foderbaserade biodrivmedel från 4,4 procent till 2,5 procent för 2023 och möjligheten att frångå dessa drivmedel senast år 2030.  

I Sverige baserar sig skyldigheten på den minskning av växthusgasutsläpp som krävs av drivmedelsdistributörer. I mars föreslog Sveriges regering att distributionsskyldigheten för bensin och diesel ska frysas på 2022 års nivå fram till följande år. Regeringen har dessutom för avsikt att se över utsläppsminskningsnivåerna i anslutning till distributionsskyldigheten för åren 2024–2030 senast den 16 september 2022.  

Lettlands regering har beslutat att inblandningsskyldigheten (7 volymprocent för diesel och 10 volymprocent för bensin) temporärt ska slopas från och med den 1 augusti 2022 fram till årets slut. Lettland väntar ännu på besked från Europeiska kommissionen när det gäller frågan om att temporärt inte uppnå utsläppsminskningsmålen. 

10.1  Samband med andra propositioner

Under hösten 2022 överlämnas även regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagar om ändring av lagen om främjande av användningen av biobrännolja och av lagen om biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen. Enligt utkastet till den propositionen ska distributionsskyldigheten för biobrännolja höjas till 30 procent år 2030. Också distributionsskyldigheten för biobrännolja fullgörs i huvudsak i form av förnybar diesel. 

10.2  Förhållande till budgetpropositionen

Propositionen hänför sig till budgetpropositionen för 2023 och avses bli behandlad i samband med den.  

Beslutet om att sänka distributionsskyldigheten för förnybara drivmedel med 7,5 procentenheter ökar energiskatteintäkterna med uppskattningsvis 73 miljoner euro, av vilka 61 miljoner euro beräknas inflyta år 2023 och 12 miljoner euro år 2024. Detta har beaktats i budgetpropositionen för 2023 under moment 11.08.07 Energiskatter. 

11.1  Utlämnande av uppgifter

Enligt förslaget till ändring av lagen om distributionsskyldighet ska Energimyndigheten trots sekretessbestämmelserna få lämna ut sådana uppgifter som den fått i samband med skötseln av de uppgifter som avses i lagen om distributionsskyldighet och som är nödvändiga för att Ålands landskapsregering ska kunna sköta sina tillsynsuppgifter.  

Grundlagsutskottet har bedömt bestämmelserna om myndigheternas rätt att få och lämna ut uppgifter trots sekretessbestämmelserna i förhållande till skyddet för privatlivet och personuppgifter enligt 10 § 1 mom. i grundlagen (731/1999). Genom grundlagens 10 § 1 mom. tryggas skyddet för privatlivet och det konstateras att närmare bestämmelser om skydd för personuppgifter utfärdas genom lag. Enligt grundlagsutskottets vedertagna praxis ingår skyddet för personuppgifter delvis i skyddet för privatlivet, som tryggas i samma moment i 10 § i grundlagen. Sammantaget är det fråga om att lagstiftaren ska trygga denna rättighet på ett sätt som kan anses godtagbart med hänsyn till de grundläggande fri- och rättigheterna som en helhet (GrUU 14/2018 rd). 

Grundlagsutskottet har fäst uppmärksamhet vid bl.a. vad och vem rätten att få information gäller och hur rätten är kopplad till nödvändighetskriteriet. Myndigheternas rätt att få och möjlighet att lämna ut uppgifter kan gälla ”behövliga uppgifter” för ett visst syfte, om lagen ger en uttömmande förteckning över innehållet i uppgifterna. Om innehållet däremot inte anges i form av en förteckning, ska det i lagstiftningen ingå ett krav på att "uppgifterna är nödvändiga" för ett visst syfte (GrUU 17/2016 rd). Å andra sidan har utskottet ansett att grundlagen inte tillåter en mycket vag och ospecificerad rätt att få uppgifter, låt vara att den är knuten till nödvändighetskriteriet (GrUU 62/2010 rd, GrUU 59/2010). 

Grundlagsutskottet har upprepade gånger understrukit att det vid en särskiljning mellan behövlighet respektive nödvändighet att få eller lämna ut uppgifter är frågan inte bara om omfattningen av innehållet i uppgifterna utan också att den myndighet som är berättigad till informationen i och med sina egna behov åsidosätter de grunder och intressen som är skyddade med hjälp av den sekretess som gäller myndigheten som innehar informationen. Ju mer generella bestämmelserna om rätten till information är, desto större är risken att sådana intressen kan åsidosättas per automatik. Ju fullständigare bestämmelserna kopplar rätten till information till villkor i sak, desto mer sannolikt är det att en enskild begäran om information måste motiveras. Då kan också den som lämnar ut informationen bedöma begäran med avseende på de lagliga villkoren för utlämnandet. Genom att de facto vägra att lämna ut informationen kan den som innehar den få till stånd ett läge där en utomstående myndighet måste undersöka skyldigheten att lämna ut information, det vill säga tolka bestämmelserna. Denna möjlighet är viktig då det gäller att anpassa tillgången till information och sekretessintressena till varandra. (GrUU 21/2020 rd). 

I den föreslagna bestämmelsen specificeras de ändamål för vilka uppgifter kan lämnas ut trots sekretessbestämmelserna. Uppgifter får lämnas ut till Ålands landskapsregering endast för tillsynsuppgifter och därför kan inte den reglering som berättigar till att få uppgifter betraktas som allmän utan som begränsad och kopplad till sakliga grunder i enlighet med grundlagsutskottets praxis.  

Grundlagsutskottet anser att de detaljerade bestämmelser i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) som tolkas och tillämpas i enlighet med de rättigheter som garanteras i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, överlag utgör en tillräcklig rättslig grund även med avseende på skyddet för privatlivet och personuppgifter enligt 10 § i grundlagen. Korrekt tolkade och tillämpade motsvarar bestämmelserna i dataskyddsförordningen enligt utskottets uppfattning också den nivå på skyddet för personuppgifter som bestäms utifrån Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Således är det inte längre av konstitutionella skäl nödvändigt att det i speciallagstiftningen inom förordningens tillämpningsområde heltäckande och detaljerat föreskrivs om behandlingen av personuppgifter (GrUU 14/2018 rd). 

Grundlagsutskottet har ansett att behovet av speciallagstiftning i enlighet med det riskbaserade synsätt som också krävs i dataskyddsförordningen måste bedömas utifrån de hot och risker som behandlingen av personuppgifter orsakar. Ju större risk fysiska personers rättigheter och friheter utsätts för på grund av behandlingen, desto mer motiverat är det med mer detaljerade bestämmelser. Denna omständighet är av särskild betydelse när det gäller behandling av känsliga uppgifter (GrUU 14/2018 rd). Den föreslagna bestämmelsen innebär inte att personuppgifter inte omfattas av rätten att få upplysningar, men de har dock i princip inte ansetts vara behövliga för det ändamål som nämns i bestämmelsen. Känsliga personuppgifter ska dock inte omfattas av rätten att få upplysningar och det anses således inte finnas några grunder för mer detaljerad specialreglering i fråga om skyddet av personuppgifter. De uppgifter som lämnas ut till Ålands landskapsregering gäller närmast andelen förnybara drivmedel som använts och råvarorna i dessa. 

11.2  Bedömning av lagstiftningsordningen

Lagförslaget innehåller inte några sådana inskränkningar av de grundläggande fri- och rättigheterna eller andra författningsrättsliga aspekter som skulle vara problematiska med hänsyn till grundlagen. Därför är det motiverat att anse att propositionen kan behandlas i vanlig lagstiftningsordning