1.1
Förordning om framläggande av vissa officiella handlingar
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1191 om främjande av medborgares fria rörlighet genom förenkling av kraven på framläggande av vissa officiella handlingar i Europeiska unionen och om ändring av förordning (EU) nr 1024/2012, nedan förordningen, antogs den 6 juli 2016. Förordningens syfte är att minska den rättsliga osäkerhet, de kostnader och de långdragna förfaranden som orsakas av formaliteterna i samband med godtagande av handlingar.
I förordningen är det fråga om att minska de administrativa formaliteterna i samband med godtagandet av vissa officiella handlingar utfärdade av myndigheter i medlemsstaterna i gränsöverskridande situationer. En officiell handling som omfattas av förordningens tillämpningsområde ska godtas utan legalisering eller motsvarande förfaranden, utan en s.k. apostille, när handlingen läggs fram för en myndighet i en annan medlemsstat. Myndigheterna får inte heller kräva parallellt uppvisande av originalet av handlingen och dess bestyrkta kopia. I förordningen fastställs det dessutom flerspråkiga standardformulär som ska fogas till vissa officiella handlingar. Formulären används för att underlätta översättningen. Förordningen gäller inte erkännande av handlingars rättsverkan mellan medlemsstaterna.
Mellan medlemsstaterna inrättas ett system för administrativt samarbete som bygger på de centrala myndigheter som medlemsstaterna utser. De centrala myndigheternas uppgift är att tillhandahålla hjälp när myndigheterna framställer en begäran om information. En begäran om information får göras, när myndigheten hyser rimliga tvivel om äktheten i den handling som lagts fram för den. Syftet med detta arrangemang är att förebygga bedrägerier och förfalskning i samband med handlingar.
Europaparlamentets och rådets förordning gäller som sådan, och den får inte förklaras eller preciseras genom nationella bestämmelser. Förordningen får inte heller skrivas om eller på något annat sätt tas med i den nationella lagstiftningen. Tillämpningen av förordningen kan dock förutsätta kompletterande lagstiftning.
I det skede då förordningen bereddes överlämnade statsrådet en U-skrivelse 30/2013 rd och en kompletterande skrivelse till riksdagen. Lagutskottet har avgivit utlåtandena LaUU 17/2013 rd och LaUU 20/2014 rd om utkastet till förordning.
1.2
Centralt innehåll
1.2.1
Tillämpningsområde och syfte
Förordningen är tillämplig på officiella handlingar utfärdade av myndigheterna i en medlemsstat i enlighet med dess nationella rätt vilka ska läggas fram för myndigheterna i en annan medlemsstat och vilkas främsta syfte är att fastställa ett eller flera av följande fakta: födelse, att en person är i livet, dödsfall, namn, äktenskap (inklusive behörighet att ingå äktenskap och civilstånd), registrerat partnerskap (inklusive behörighet att ingå registrerat partnerskap och status som varande i ett registrerat partnerskap), föräldraskap, adoption, hemvist och/eller bostadsort, medborgarskap, samt avsaknad av noteringar i kriminalregister (artikel 2.1).
Förordningen gäller även officiella handlingar som kan krävas av unionsmedborgare när de vill rösta eller kandidera i val till Europaparlamentet eller kommunala val i den medlemsstat där de är bosatta men inte är medborgare (artikel 2.2).
Förordningen gäller inte handlingar utfärdade av myndigheterna i ett tredjeland eller bestyrkta kopior av handlingarna i fråga som gjorts av en myndighet i en medlemsstat (artikel 2.3). Förordningen gäller inte heller erkännandet i en medlemsstat av rättsverkan när det gäller innehållet i officiella handlingar utfärdade av myndigheterna i en annan medlemsstat (artikel 2.4).
Med officiella handlingar avses i förordningen för det första handlingar som härrör från en myndighet eller en tjänsteman tillhörande domstolsväsendet i en medlemsstat, inklusive handlingar som härrör från åklagarväsendet, en domstolstjänsteman eller en stämningsman (huissier de justice). Med officiella handlingar avses också administrativa handlingar, notariella handlingar samt officiella intyg anbringade på handlingar som undertecknats av en privatperson, såsom officiella intyg om registreringen av en handling eller dess existens vid ett visst datum samt officiella autentiseringar eller notariell autentisering av namnunderskrift. Med officiella handlingar avses dessutom handlingar upprättade i tjänsten av diplomatiska eller konsulära tjänstemän i en medlemsstat, oberoende av på vilken stats territorium, när sådana handlingar måste läggas fram inom en annan medlemsstats territorium eller för en annan medlemsstats diplomatiska eller konsulära tjänstemän på en tredjestats territorium (artikel 3.1).
Enligt artikel 4 ska officiella handlingar som omfattas av förordningen och bestyrkta kopior av dessa undantas från alla former av legalisering och liknande förfaranden. Det får således inte krävas att dessa handlingar ska åtföljas av apostille.
1.2.2
Översättningar och flerspråkiga standardformulär
Kapitel III i förordningen innehåller bestämmelser om förenkling av andra förfaranden som rör översättningar och flerspråkiga standardformulär. En översättning ska enligt förordningen inte krävas om officiella handlingar är avfattade på det officiella språket i den medlemsstat där handlingen läggs fram eller på något annat språk som medlemsstaten uttryckligen har godtagit (artikel 6.1 a).
En översättning krävs inte heller när handlingar åtföljs av ett flerspråkigt standardformulär och den myndighet för vilken handlingen läggs fram anser att den information som finns i det flerspråkiga formuläret är tillräcklig för att behandla handlingen (artikel 6.1 b). Ett flerspråkigt standardformulär kan fogas till officiella handlingar gällande födelse, att en person är i livet, dödsfall, äktenskap (inbegripet behörighet att ingå äktenskap och civilstånd), registrerat partnerskap (inbegripet behörighet att ingå registrerat partnerskap och status som varande i ett registrerat partnerskap), hemvist och/eller bostadsort samt avsaknad av noteringar i kriminalregister (artikel 7.1). Medlemsstaten ska meddela kommissionen till vilka officiella handlingar standardformulär kan fogas (artikel 24.1). De flerspråkiga standardformulären ska användas endast som ett översättningsstöd och ska inte ha någon självständig rättsverkan (artikel 8.1).
Enligt förordningen ska dessutom en auktoriserad översättning som är gjord av en person som är behörig i enlighet med nationell rätt i en medlemsstat godtas i alla medlemsstater (artikel 6.2).
I de flerspråkiga standardformulären finns en standardiserad del som bl.a. innehåller standardformulärets titel, den rättsliga grunden för utfärdandet av standardformuläret, angivande av den medlemsstat där standardformuläret utfärdas, ett antal standardiserade uppgiftsrubriker och deras kodnummer samt en ruta för undertecknande. I standardformulären ingår i tillämpliga fall också en icke standardiserad del med de landspecifika uppgiftsrubriker som är avsedda att återge innehållet i den officiella handling till vilken det flerspråkiga standardformuläret ska fogas (artikel 9).
Det flerspråkiga standardformuläret ska ifyllas av den utfärdande myndigheten på medlemsstatens officiella språk (artikel 10.1). Standarddelen och de landsspecifika uppgiftsrubrikerna för de flerspråkiga standardformulären ska finnas både på det officiella språket i den medlemsstat i vilket det flerspråkiga standardformuläret utfärdas och på det officiella språket i den medlemsstat där den officiella handling till vilken det flerspråkiga standardformuläret fogas ska läggas fram. Om medlemsstaten har flera officiella språk, ska uppgifterna i fråga finnas på det officiella språket eller ett av de officiella språken på den ort där det flerspråkiga standardformuläret utfärdas och på det officiella språket eller ett av de officiella språken på den ort där den officiella handling till vilken det flerspråkiga standardformuläret fogas ska läggas fram (artikel 10.2).
1.2.3
Begäran om information och administrativt samarbete
Kapitel IV i förordningen innehåller bestämmelser om begäran om information och administrativt samarbete.
På förmedling av begäran om information och på utförande av de centrala myndigheternas uppgifter används det informationssystem för den inre marknaden (Internal Market Information System, nedan IMI) som inrättades genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1024/2012 av den 25 oktober 2012 (artikel 13).
Om de myndigheter för vilka en officiell handling eller dess bestyrkta kopia läggs fram hyser rimliga tvivel angående handlingens äkthet, ska de vidta de åtgärder som anges i artikel 14 för att skingra sina tvivel. Först ska myndigheterna kontrollera tillgängliga mallar för handlingar via IMI:s arkiv. Om tvivel kvarstår efter det, ska myndigheterna lämna in en begäran om information genom IMI till den myndighet som utfärdade handlingen eller till den relevanta centrala myndigheten.
Rimligt tvivel angående den officiella handlingens eller dess bestyrkta kopias äkthet kan i synnerhet gälla underskriftens äkthet, den egenskap vari den som undertecknat handlingen har uppträtt, sigillets eller stämpelns äkthet eller tecken på att en handling kan ha förfalskats eller ha varit föremål för otillåtna ändringar (artikel 14.2).
I en begäran om information enligt artikeln ska det anges på vilka grunder den lämnas in. Begäran ska åtföljas av en kopia av den berörda officiella handlingen eller dess bestyrkta kopia. Begäran och eventuella svar på den ska inte vara föremål för någon avgift (artikel 14.3 och 14.4).
Myndigheterna ska besvara begäran om information inom kortast möjliga tidsperiod och under alla omständigheter inom en period som inte får överstiga fem arbetsdagar. Om begäran har sänts via den centrala myndigheten, ska den behandlas inom en period som inte får överstiga tio arbetsdagar. Om tidsfristerna inte kan respekteras, ska i undantagsfall den mottagande myndigheten och den begärande myndigheten enas om en förlängning av tidsfristen (artikel 14.5). Om den officiella handlingens eller dess bestyrkta kopias äkthet inte bekräftas, ska den begärande myndigheten inte ha skyldighet att behandla handlingarna (artikel 14.6).
För tillämpningen av förordningen ska varje medlemsstat utse minst en central myndighet (artikel 15.1). De centrala myndigheterna ska tillhandahålla stöd i samband med begäran om information. De ska i synnerhet överföra, ta emot och vid behov besvara begäran om information och tillhandahålla all information som behövs när det gäller denna begäran (artikel 16).
1.2.4
Förhållande till internationella konventioner, avtal och överenskommelser
Förordningen påverkar inte tillämpningen av internationella konventioner i vilka en eller flera medlemsstater är part när förordningen antas och som gäller frågor som omfattas av förordningen (artikel 19.1). Trots detta ska förordningen, i förhållande till de frågor den är tillämplig på och i den utsträckning som föreskrivs i den, ha företräde framför andra bestämmelser i bilaterala eller multilaterala avtal eller överenskommelser som ingåtts av medlemsstaterna i förbindelserna mellan de medlemsstater som är parter i dessa (artikel 19.2).
Förordningen ska inte hindra medlemsstaterna från att förhandla om, ingå, ansluta sig till, ändra eller tillämpa internationella avtal och överenskommelser med tredjestater när det gäller legalisering eller liknande förfaranden för officiella handlingar avseende ämnen som omfattas av förordningens tillämpningsområde, vilka utfärdas av medlemsstaternas eller tredjeländers myndigheter och används i förbindelserna mellan medlemsstaterna och berörda tredjeländer. Förordningen ska inte heller hindra medlemsstaterna från att besluta om godtagande av nya avtalsslutande parters anslutning till sådana avtal och överenskommelser i vilka en eller flera medlemsstater är parter eller kan besluta om att bli parter (artikel 19.4).
Enligt skäl 4 i ingressen bör det system som föreskrivs i förordningen inte påverka personers möjlighet att, om de så önskar, fortsätta att dra nytta av andra system som undantar officiella handlingar från krav på legalisering eller liknande förfaranden och som är tillämpliga mellan medlemsstaterna. Förordningen bör framför allt ses som ett separat och oberoende instrument i förhållande till apostillekonventionen. Enligt skäl 5 i ingressen bör samexistens mellan det system som föreskrivs i förordningen och andra system som är tillämpliga mellan medlemsstaterna garanteras. Förordningen bör emellertid inte hindra medlemsstater från att utfärda apostille om en person väljer att begära en sådan, även om det inte är möjligt för medlemsstaternas myndigheter att kräva apostille när en person förelägger dem en officiell handling som omfattas av förordningen och som är utfärdad i en annan medlemsstat. Vidare bör förordningen inte hindra en person från att i en medlemsstat använda apostille som utfärdats i en annan medlemsstat. Detta innebär att apostillekonventionen fortfarande skulle kunna användas, på en persons begäran, i förbindelser mellan medlemsstater. Om en person begär apostille på en officiell handling som omfattas av förordningen, bör dock de utfärdande nationella myndigheterna informera personen om att det inte längre krävs apostille om personen avser lägga fram handlingen i en annan medlemsstat. Medlemsstaterna bör under alla omständigheter göra denna information tillgänglig via något lämpligt medel.
1.2.5
Tillämpningen av förordningen
Förordningen ska tillämpas från och med den 16 februari 2019. Artikel 22, som gäller centrala myndigheter, och artikel 24.1, som gäller information som medlemsstaterna ska lämna kommissionen, ska tillämpas från och med den 16 augusti 2018 (artikel 27.2).