6.1
Mervärdesskattelagen
9 §. Paragrafen innehåller bestämmelser om när en utlänning är skattskyldig i Finland. Den nuvarande hänvisningen i 2 mom. 3 punkten till 63 a § om distansförsäljning ska ersättas med en hänvisning till 19 a § som gäller definitionen av distansförsäljning i lagförslaget. Enligt den är det alltid köparen som är skattskyldig om det gäller distansförsäljning av varor som avses i 19 a §.
16 b §. Paragrafen innehåller bestämmelser om tidpunkten för när skyldigheten att betala skatt uppkommer där upprätthållaren av ett elektroniskt gränssnitt möjliggör försäljning av varor enligt 19 b § i lagförslaget. Paragrafen grundar sig på artikel 66a i mervärdesskattedirektivet som anges i andra direktivet om distansförsäljning.
Enligt genomförandeförordningen anses som tidpunkten för när en betalning godkänns den tidpunkt när en näringsidkare som säljer varor via ett elektroniskt gränssnitt eller någon annan för dennes räkning tar emot en bekräftelse av betalningen, ett meddelande om godkännande av betalningen eller kundens betalningsförbindelse. Den tidigaste av dessa tidpunkter anses som tidpunkt för godkännandet. Dessa anses som godkännande av betalningen oberoende av när betalningen faktiskt sker.
18 b §. I 1 mom. räknas de situationer upp där överföringen av varor till en annan medlemsstat inte anses vara försäljning av varor. Den nuvarande hänvisningen i 1 mom. 5 punkten till 63 b § ska ersättas med en hänvisning till 19 a § som gäller definitionen av distansförsäljning på grund av de ändringar som föreslås i 63 b §. Enligt detta ska en vara inte anses såld på det sätt som avses i 18 a § om näringsidkaren eller någon annan för dennes räkning flyttar varan till en annan medlemsstat för distansförsäljning som avses i 19 a §.
19 a §. Den nuvarande bestämmelsen om överlåtelse av rörelse helt eller delvis överförs till 19 c §.
I paragrafen definieras begreppen gemenskapsintern distansförsäljning av varor och distansförsäljning av varor som importeras från stater utanför gemenskapen som genom distansförsäljningsdirektivet fogats till artikel 14.4 i mervärdesskattedirektivet. Bestämmelser om försäljningslandet för distansförsäljning finns i 63 a och 63 b § i lagförslaget. I stället för termen ’kaukomyynti’ som används i den nuvarande finskspråkiga versionen av lagen ska termen ’etämyynti’ som motsvarar allmänspråket användas.
Den gällande lagen innehåller inga separata definitioner av distansförsäljning. De blir definierade i de nuvarande bestämmelserna om tillämpningsområdet för försäljningsland i 63 a och 63 b §. Att distansförsäljning av varor som importeras från stater utanför gemenskapen ingår i tillämpningsområdet för bestämmelsen om försäljningsland för distansförsäljningen följer i nuläget av 63 a § 1 mom. andra meningen enligt vilken en vara anses ha blivit transporterad från en annan medlemsstat också då transporten börjar i en stat utanför gemenskapen, om transporten sker via den medlemsstat till vilken varan har importerats. De nya bestämmelserna om försäljningsland och andra bestämmelser om distansförsäljning gäller till den denna del dock endast varor som ingår i försändelser vilkas värde uppgår till högst 150 euro och försäljaren av dem använder en ny särskild ordning för distansförsäljning av importvaror, eftersom försäljningarna endast till dessa delar enligt 63 a § 3 mom. anses ske i Finland.
En förutsättning för distansförsäljning är på samma sätt som i nuläget att varorna transporteras av säljaren eller för säljarens räkning. Enligt 3 mom. konstateras på samma sätt som i direktivet att en vara anses transporterad av säljaren eller i säljarens ställe också när säljaren indirekt deltar i transporten av varan. I artikel 5a i genomförandeförordningen finns preciserande bestämmelser om när transporten anses ha ordnats av säljaren eller för säljarens räkning. Varorna anses ha transporterats av eller för säljarens räkning särskilt när säljaren lagt ut transporten av varorna till en tredje part som levererar varorna, men säljaren ansvarar helt eller delvis för leveransen av varorna till förvärvaren, när säljaren fakturerar och tar ut transportavgiften från förvärvaren och vidarebefordrar den till en tredje part som ordnar transporten eller när säljaren på ett sätt som främjar tillhandahållandet av en tredje parts transporttjänster till köparen, sätter förvärvaren och den tredje parten i kontakt eller på annat sätt ger tredje part information som behövs för leverans av varorna.
Begreppet distansförsäljning av varor som importeras i 2 mom. ska inte täcka situationer där varorna sätts i ett tullager inom gemenskapen där de säljs till köparna. Det beror på att varorna i lagret redan finns inom gemenskapen och de därför inte kan anses vara transporterade från stater utanför gemenskapen.
I 4 mom. görs vissa avgränsningar i begreppen distansförsäljning av varor. Avgränsningarna motsvarar de avgränsningar som i nuläget gäller försäljningslandet vid distansförsäljning i 63 a § 2 och 5 mom. och i 63 b § 2, 3 och 7 mom. Det är fråga om distansförsäljning av varor endast om köparen av varan är en person vars anskaffning inte utgör gemenskapsintern anskaffning. Med avvikelse från nuläget listas för tydlighetens skull uttryckligen de som kan vara köpare. Dessutom är det ett villkor att varan inte är ett nytt transportmedel och att säljaren inte installerar eller monterar varorna i den medlemsstat där transporten avslutas. Bestämmelserna om distansförsäljning tillämpas inte heller på försäljning av varor på vilka det i Finland eller i någon annan medlemsstat tillämpas förfaranden som gäller begagnade varor, konstverk, samlarföremål eller antikviteter eller motsvarande förfaranden. På samma sätt ska bestämmelserna inte tillämpas på försäljning av el, sådan gas som levereras genom ett naturgasnät som finns inom unionens territorium eller genom ett nät som är anslutet till ett sådant naturgasnät samt värme och kyla som levereras genom ett nät för värme och kyla.
19 b §. Paragrafens nuvarande bestämmelse om påföljder på grund av felaktiga uppgifter om överlåtelse av en fastighet i samband med överlåtelse av rörelse helt eller delvis flyttas till 19 d §.
Paragrafen får i stället en bestämmelse om skattskyldighet för upprätthållare av elektroniska gränssnitt. Enligt förslaget till paragraf ska en näringsidkare i vissa fall anses ha sålt varorna till köparen och den andra näringsidkaren ha sålt dem till denne, om näringsidkaren för en annan näringsidkare möjliggör försäljning genom att använda ett elektroniskt gränssnitt. Bestämmelsen gäller enligt 1 punkten distansförsäljning via ett elektroniskt gränssnitt av varor som importeras till ett värde av högst 150 euro, och enligt 2 punkten försäljning av varor via ett elektroniskt gränssnitt som en näringsidkare som inte är etablerad i gemenskapen bedriver till någon annan än en näringsidkare inom gemenskapen. Den som upprätthåller ett elektroniskt gränssnitt som möjliggör försäljning behandlas alltså i mervärdesbeskattningen som om denne skulle vara den verkliga säljaren av varorna. Bestämmelsen grundar sig på artikel 14a i distansförsäljningsdirektivet.
Varor som importeras och som ingår i försändelser vilkas verkliga värde uppgår till högst 150 euro enligt 2 mom. 1 punkten anses vara sålda av upprätthållaren av ett elektroniskt gränssnitt oberoende av om näringsidkaren som säljer varorna via gränssnittet är etablerad inom eller utanför gemenskapen. Däremot ska 2 punkten endast gälla situationer där en näringsidkare som säljer varor via ett elektroniskt gränssnitt inte är etablerad inom gemenskapen.
Enligt bestämmelserna om försäljningsland i mervärdesskattelagen och lagförslaget sker försäljning mellan näringsidkare i situationer enligt 2 mom. 1 punkten utanför Europeiska unionen, och bestämmelserna i Europeiska unionens mervärdesskattesystem tillämpas inte på försäljningen. I situationer enligt 2 mom. 2 punkten sker en näringsidkares försäljning via ett elektroniskt gränssnitt till upprätthållaren av ett elektroniskt gränssnitt inom gemenskapen, men ska vara skattefri enligt den nya 60 b § som tas in i lagen.
En annan näringsidkares försäljning till upprätthållaren av ett elektroniskt gränssnitt och upprätthållaren av ett elektroniskt gränssnitts försäljning till en köpare kan ske i olika medlemsstater. Till exempel i situationer där varor transporteras från Finland till Sverige sker upprätthållaren av det elektroniska gränssnittets försäljning till köparen i landet där transporten avslutas, det vill säga i Sverige, och den andra näringsidkarens försäljning till upprätthållaren av det elektroniska gränssnittet sker i Finland där varorna finns när transporten inleds.
I genomförandeförordningen anges närmare när en näringsidkare anses möjliggöra försäljning av varor via ett elektroniskt gränssnitt. Med möjliggörande avses användning av elektroniska gränssnitt till att kunder och säljare som tillhandahåller varor för försäljning via ett elektroniskt gränssnitt finner varandra, och som en följd av det överlåts varor via ett gränssnitt. Med detta avses att försäljningen av varor från säljare till köpare bedrivs och avslutas med hjälp av näringsidkare som upprätthåller elektroniska gränssnitt.
Enligt genomförandeförordningen anses en näringsidkare inte möjliggöra försäljning av varor om denne inte ställer allmänna villkor som ska tillämpas på överlåtelsen av varor, inte deltar i uttagandet av betalning från kunder och inte deltar i beställning eller leverans av varor. Alla dessa villkor ska uppfyllas för att näringsidkaren inte ska anses möjliggöra försäljning av varor. Artikel 14a i direktivet tillämpas inte på aktörer som endast tillhandahåller behandling av betalningar som gäller överlåtelse av varor, att förteckna eller göra reklam för varor eller som endast styr eller överför kunder till andra elektroniska gränssnitt utan att desto mera ta del i överlåtelsen.
Överlåtelse av rörelse helt eller delvis
Mellanrubriken ovanför 19 a § i den nuvarande lagen flyttas till att vara ovanför 19 c §.
19 c §. De bestämmelser som tidigare ingått i 19 a § överförs till 19 c § som ska fogas till lagen.
19 d §. Den bestämmelse som tidigare ingått i 19 b § överförs till 19 d § som ska fogas till lagen.
26 a §. I 3 mom. föreskrivs bland annat om att ett förvärv av en vara inte betraktas som ett gemenskapsinternt förvärv om det är fråga om sådan distansförsäljning i Finland som nämns i 63 a §. Den nuvarande hänvisningen i 3 mom. till 63 a § om distansförsäljning ska ersättas med en hänvisning till 19 a § som gäller definitionerna av distansförsäljning i lagförslaget. Anskaffningen av en vara anses således inte som gemenskapsintern anskaffning om det gäller distansförsäljning av varor som avses i 19 a §
60 b §. Till lagen fogas en ny 60 b § där det finns bestämmelser om skattefrihet för näringsidkare som inte är etablerade inom gemenskapen och som säljer varor till upprätthållare av elektroniska gränssnitt. Bestämmelsen grundar sig på artikel 136a som genom distansförsäljningsdirektivet fogats till mervärdesskattedirektivet.
Genom bestämmelsen undviks enligt skäl 2 i ingressen i andra distansförsäljningsdirektivet risken att en säljare som inte är etablerad inom gemenskapen inte betalar in mervärdesskatt för sin försäljning till upprätthållaren av ett elektroniskt gränssnitt och upprätthållaren av det elektroniska gränssnittet ändå får dra av den mervärdesskatt som ingår i inköpspriset.
63 §. Hänvisningen i 2 mom. till 63 b § stryks på grund av de föreslagna ändringarna i 63 b §.
Distansförsäljning av varor
Det föreslås att rubriken i 5 kap. ovanför 63 a § ändras. I stället för ’kaukomyynti’ (distansförsäljning) ska termen ’etämyynti’(distansförsäljning) av varor användas i den finskspråkiga versionen.
63 a §. I paragrafen finns bestämmelser om distansförsäljning i Finland i situationer där varor transporteras till Finland.
Paragrafen ändras till att motsvara den ändrade artikel 33 som gäller beskattningsmedlemsstat i mervärdesskattedirektivet. I paragrafen finns bestämmelser om försäljningsland i alla situationer vid distansförsäljning av varor. Begreppen för distansförsäljning definieras i 19 a § i lagförslaget. Den gällande lagen innehåller inte särskilda definitioner av distansförsäljning.
Enligt det nuvarande 63 a § 1 mom. anses distansförsäljning av en vara ske i Finland också om säljaren eller någon annan för säljarens räkning transporterar varan från en annan medlemsstat till Finland. Enligt momentets andra mening anses en vara ha blivit transporterad från en annan medlemsstat också då transporten börjar i en stat utanför gemenskapen, om transporten sker via den medlemsstat till vilken varan har importerats. Paragrafens 1 mom. tillämpas enligt 2 mom. endast om varans köpare är en person vars förvärv inte utgör ett gemenskapsinternt förvärv. Enligt 3 mom. tillämpas 1 mom. inte till den del distansförsäljningen i Finland uppgår till högst 35 000 euro per kalenderår om denna försäljning också under föregående år sammanlagt har uppgått till högst detta belopp, och 4 mom. anger att tillämpningen av denna gräns är valfri. I 5 mom. finns olika avgränsningar i bestämmelsens tillämpningsområde. Paragrafens 1 mom. tillämpas på försäljning av accispliktiga varor endast om köparen är en privatperson.
Andra meningen i det nuvarande 63 a § 1 mom. ersätts med begreppet distansförsäljning av varor som importeras som ingår i 19 a § i lagförslaget. Den nuvarande 63 a § täcker inte försäljning av varor som importeras från en stat utanför gemenskapen till en importmedlemsstat. Försäljningslandet bestäms enligt 63 §. Det föreslagna begreppet distansförsäljning av varor som importeras täcker även sådan försäljning, som således också hör till tillämpningsområdet för bestämmelsen om försäljningsland i 63 a § i lagförslaget. Sådan försäljning ska dock anses ske i Finland enligt 3 mom. endast om försäljaren använder en ny särskild ordning för distansförsäljning av varor som importeras vilken för sin del gäller försäljning av varor som ingår i försändelser värda högst 150 euro. Till övriga delar ska fortfarande 63 § tillämpas.
Avgränsningarna av bestämmelsen om försäljningsland i de gällande 63 a 2 och 5 mom. motsvarar till stor del de avgränsningar som gjorts i begreppen för distansförsäljning av varor i 19 a § 4 mom.
Försäljningarna ska beskattas i transportens destinationsmedlemsstat oberoende av mängden distansförsäljning i medlemsstaten. Det nuvarande årliga tröskelvärdet 35 000 euro på försäljning ska alltså avskaffas. I den nya 69 m § som ska fogas till lagen föreskrivs dock om ett tröskelvärde på 10 000 som gäller försäljningslandet för distansförsäljning av varor och vissa tjänster för små företag inom hela Europeiska unionen. Om den årliga försäljningen av varorna och tjänsterna i fråga inom Europeiska unionens territorium inte överskrider tröskelvärdet är säljarens etableringsmedlemsstat, eller för distansförsäljningens del den medlemsstat där transporten inleds, försäljningsland. Tillämpningen av denna bestämmelse ska vara valbar för företagen.
I den nuvarande 63 b § i mervärdesskattelagen anges att försäljningen av en vara inte anses ske i Finland om varan transporteras från Finland till en annan medlemsstat. Någon motsvarande bestämmelse ska inte tas in i lagen. Det beror på att den föreslagna 63 a § föreskriver att distansförsäljningen sker i Finland heltäckande i båda situationerna. I situationer där transporten av varor från Finland avslutas i en annan medlemsstat sker distansförsäljningen av varorna inte i Finland utan enligt direktivet i transportens destinationsmedlemsstat. Om importen på motsvarande sätt skulle ha skett i Finland och transporten avslutas i en annan medlemsstat sker distansförsäljningen av varorna som importeras enligt förslaget till paragraf inte i Finland utan í den andra medlemsstaten.
Hänförande av transport vid försäljning via ett elektroniskt gränssnitt
63 b §. En ny mellanrubrik fogas till ovanför paragrafen. I paragrafen föreskrivs om försäljningslandet för distansförsäljning i en situation där varan transporteras från Finland till en annan medlemsstat. Någon motsvarande bestämmelse ska inte tas in i lagen. Det beror på att den föreslagna 63 a § föreskriver att distansförsäljningen sker i Finland heltäckande i båda situationerna.
I paragrafen ska det föreskrivas om att när en näringsidkare i en situation som avses i 19 b § för en annan näringsidkare möjliggör försäljning via ett elektroniskt gränssnitt ska den först nämnde näringsidkarens försäljning till slutkunden anses vara försäljning av varor som transporteras. Bestämmelsen behövs för att klargöra fastställandet av försäljningsland. Samma transport kan hänföras till endast en försäljning. Transporten ska inte anses som den andre näringsidkarens försäljning enligt 19 b § till den näringsidkare som möjliggör försäljningen. Denna försäljning är således inte distansförsäljning och försäljningslandet fastställs enligt 63 § 1 mom. i mervärdesskattelagen. Bestämmelsen motsvarar den nya artikel 36b i mervärdesskattedirektivet.
63 c §. I paragrafen finns bestämmelser om hänförande av transport till försäljning i gemenskapsintern kedjeaffärsverksamhet. Paragrafen utökas med ett nytt 4 mom. där det för tydlighetens skull konstateras att paragrafen inte ska tillämpas på varuförsäljningar till upprätthållare av elektroniska gränssnitt och dem som köper via gränssnitten.
69 i §. I paragrafen finns bestämmelser om försäljningsland för radio- och televisionssändningar, elektroniska tjänster och teletjänster som sålts till konsumenter. I de gällande 2–4 mom. i paragrafen finns bestämmelser om ett tröskelvärde på 10 000 euro som gäller fastställandet av försäljningsland för gemenskapsintern försäljning av dessa tjänster. Eftersom tillämpningsområdet för tröskelvärdet ska utvidgas till att gälla också gemenskapsinterna distansförsäljningar av varor ska det föreskrivas om tröskelvärdet och förutsättningarna för tillämpandet av det i en ny 69 m §. Därför föreslås det att 2–4 mom. i paragrafen upphävs.
Tröskelvärde för distansförsäljning samt för radio- och televisionssändningar, elektroniska tjänster och teletjänster
69 m §. En ny mellanrubrik fogas till ovanför paragrafen. I den nya 69 m § som ska fogas till mervärdesskattelagen föreskrivs om ett tröskelvärde på 10 000 euro som gäller fastställandet av försäljningsland i samband med gemenskapsintern distansförsäljning av radio- och televisionssändningar, elektroniska tjänster och teletjänster. Samtidigt upphävs de motsvarande gällande bestämmelserna om tröskelvärde på 10 000 euro som hör till fastställandet av försäljningsland för tjänsterna i fråga i 69 § 2–4 mom.
Paragrafen grundar sig på artikel 59c som genom distansförsäljningsdirektivet fogats till mervärdesskattedirektivet. De motsvarande bestämmelser som gäller de ovannämnda tjänsterna ingår i artikel 58.2–4 har upphävts.
I 1 mom. ska det föreskrivas om villkor. När de uppfylls ska försäljningslandet för gemenskapsintern distansförsäljning samt gemenskapsintern försäljning av radio- och televisionssändningar, elektroniska tjänster och teletjänster inte fastställas enligt specialbestämmelserna om dessa nyttigheter utan enligt de allmänna bestämmelserna i 63 § 2 mom. och 66 §. När de allmänna bestämmelserna tillämpas är försäljningslandet den medlemsstat inom vars territorium varorna befinner sig när transporten inleds eller där de skattskyldiga som tillhandahåller tjänsterna i fråga är etablerade. En förutsättning är bland annat att tröskelvärdet 10 000 euro som ska tillämpas på de nämnda försäljningarna i hela gemenskapen inte har uppnåtts under kalenderåret och inte heller under föregående kalenderår.
Om enligt 2 mom. det tröskelvärde som avses i 1 mom. 4 punkten överskrids under något kalenderår ska 1 mom. inte tillämpas från den tidpunkten. Säljaren ska från den tidpunkt då tröskelvärdet överskrids tillämpa de bestämmelser om försäljningsland som finns i 63 a § 1 mom. och 69 i §.
I 3 mom. föreskrivs om säljarens rätt att välja att försäljningslandet fastställs enligt 63 a och 69 i §. Valet ska vara i kraft under minst två kalenderår. På en säljare som säljer varor vilkas transport inleds i någon annan medlemsstat än Finland, eller som för de tjänsters del som avses paragrafen har etablerat sätet för sin ekonomiska verksamhet eller har ett fast driftställe i Finland, tillämpas motsvarande bestämmelser i den medlemsstat där transporten inleds eller i etableringsmedlemsstaten.
72 b §. I paragrafen definieras begreppet skattefri gemenskapsintern försäljning. I det nuvarande 3 mom. anges när det inte är frågan om gemenskapsintern försäljning. Enligt momentets inledande fras är det inte fråga om gemenskapsintern försäljning i de fall då köparen är en person som avses i 63 b § 2 mom. 1–3 punkten. Eftersom det enligt lagförslaget i 63 b § inte längre ska föreskrivas om försäljningsland för distansförsäljning av varor i en situation där transporten inleds i Finland ska momentet ändras. Momentet ändras så att där listas de personer som i nuläget listas i 63 b § 2 mom. 1–3 punkten. Till momentet ska också fogas den bestämmelse som ingår i det nuvarande 3 mom. 2 punkten.
Till andra delar ska den bestämmelse som ingår i det nuvarande 3 mom. överföras till 4 mom.
Bestämmelserna i 4 och 5 mom. överförs till 5 och 6 mom., och bestämmelsen i det nuvarande 6 mom. överförs till ett nytt 7 mom. som ska fogas till paragrafen.
94 §. I paragrafen regleras skattefriheter vid import. I 1 mom. 24 punkten ingår en bestämmelse om skattefrihet vid import av varor till ett sammanlagt värde på högst 22 euro. Genom distansförsäljningsdirektivet har avdelning IV i importdirektivet upphävts där det regleras om befrielse från mervärdesskatt för import av försändelser av ringa värde.
Skattefriheten på varor värda högst 22 euro avskaffas. Importen av sådana varor blir således beskattningsbar om inte någon annan skattefrihet tillämpas på importen. Importen av till exempel beställda dagstidningar och tidskrifter blir således beskattningsbar.
Till 1 mom. 24 punkten fogas i stället en ny bestämmelse som gäller en särskild ordning för import. Import ska vara skattefri om den mervärdesskatt som ska betalas på importen ska deklareras inom denna särskilda ordning. Villkoret är att det registreringsnummer som en näringsidkare som använder den särskilda ordningen har tilldelats för användning av ordningen har anmälts hos Tullen senast vid den tidpunkt när importanmälan lämnas. En näringsidkare som använder den särskilda ordningen ska alltså se till att den som lämnar importanmälan, det vill säga importören eller importörens ombud, känner till registreringsnumret i den mer allmänna situationen där det inte är näringsidkaren själv som är importör. Det är viktigt att säkerställa att registreringsnumret förmedlas till tullmyndigheten via en trygg leveranskedja.
Tullmyndigheterna granskar giltigheten för det registreringsnummer som tilldelats för användning av den särskilda ordningen för import och som ingår i importanmälan i en databas som innehåller motsvarande registreringsnummer som tilldelats av alla medlemsstater. Databasen finns inte offentligt tillgänglig.
Bestämmelser om den särskilda ordningen för import och om det registreringsnummer som ska tilldelas för den finns i 133 r–133 z §.
Bestämmelsen grundar sig på artikel 143.1ca om friheter för import som fogats till genom distansförsäljningsdirektivet.
Specialarrangemang för deklaration och betalning av skatt
Det föreslås att en ny mellanrubrik som täcker 97–99 § i lagförslaget fogas till kap. 9. I paragraferna ska det regleras om ett specialarrangemang som gäller deklaration och betalning av skatt. Bestämmelserna grundar sig på artikel 369y–369zb som genom distansförsäljningsdirektivet fogats till mervärdesskattedirektivet.
97 §. Till lagen ska fogas en 97 § där det finns bestämmelser om tillämpningen av specialarrangemanget.
Enligt 1 mom. kan specialarrangemanget användas vid import av den person som visar upp varorna i Tullen för mottagarens räkning. En sådan person som visar upp varor för Tullen är i allmänhet en transportfirma såsom den som bedriver postverksamhet eller ett expressfraktföretag. Det ska alltså vara frivilligt att använda specialarrangemanget och det ska kunna användas för försändelser som är värda högst 150 euro för vilka den person är skattskyldig som varorna är avsedda för. Importören ska alltså vara en person där bestämmelserna om varor som importeras tillämpas på försäljningen till personen. Den skattskyldige bör vara en privatperson eller en person som kan jämställas med en privatperson.
När specialarrangemanget tillämpas ska transporten avslutas i Finland. Specialarrangemanget kan inte användas vid import av produkter som är föremål för punktskatt.
Det föreslås att en bestämmelse som motsvarar artikel 63.2 i genomförandeförordningen tas in i 2 mom. För den som visar upp varor för mottagarens räkning ska det räcka att personen hos Tullen anmäler sin avsikt att använda specialarrangemanget och tillämpar den genom att ta ut skatten av varans mottagare.
98 §. En 98 § fogas enligt förslaget till lagen. I 1–3 mom. ska det finnas bestämmelser om uttag, deklaration och betalning av den skatt som ska betalas inom specialarrangemanget för import.
I 4 mom. ska det finnas bestämmelser om hurdan bokföring den som använder specialarrangemanget bör ha och om skyldigheten att göra bokföringen elektroniskt tillgänglig för Tullen för kontroll. Bestämmelsen grundar sig på artikel 369 zb.3 i distansförsäljningsdirektivet.
Bestämmelser om bokföringsskyldigheten för dem som använder specialarrangemanget och om förvaringstiden för bokföringen finns i bokföringslagen. Enligt 2 kap. 10 § i bokföringslagen ska bokföringsmaterial bevaras i minst tio år efter räkenskapsperiodens utgång.
Enligt 101 § 2 mom. i mervärdesskattelagen tillämpas till den del det gäller mervärdesbeskattning som Tullen ansvarar för på förfarandet vid import av varor samt på annat förfarande vad som i tullagstiftningen föreskrivs om tull, om inte något annat föreskrivs i mervärdesskattelagen. I unionens tullkodex finns bestämmelser om tullmyndighetens rätt att få bokföringsmaterial och andra dokument för kontroll. Tullkodex innehåller inte bestämmelser om att materialet ska göras tillgängligt elektroniskt och inte heller om överföring av den tillhörande lagberedningen till kommissionen. I 8 § i tullagen anges Tullens rätt att kontrollera bland annat bokföringsmaterial. I lagen finns det däremot inte bestämmelser om i vilken form materialet ska lämnas till Tullen. På grund av villkoren i distansförsäljningsdirektivet och tydligheten i lagstiftningen finns det därför behov av att ange att bokföringen ska göras tillgänglig elektroniskt. Tullen ska få bestämma närmare om sätten att lämna uppgifterna elektroniskt.
99 §. Till lagen fogas en 99 § där det föreskrivs om månatlig deklaration och betalning av skatt som ska betalas inom specialarrangemanget.
Enligt 1 mom. kan den som använder specialarrangemanget lämna skattedeklarationen och betala den skatt personen tagit ut per kalendermånad om personen är ett direkt ombud med garantens ansvar eller ett indirekt ombud. Månatlig deklaration och betalning kräver dessutom tillstånd till anstånd med betalning som fåtts från Tullen. Villkoret för tillstånd till anstånd med betalning är att ställa generell borgen. För ett indirekt ombud reserveras garanti inte förtullningsspecifikt för mervärdesskatt som ska betalas på försändelser värda högst 150 euro, men garanti kan ändå användas också för dessa försändelser. För ett direkt ombud med garantens ansvar reserveras garantin förtullningsspecifikt för den mervärdesskatt som ska betalas. Ett direkt ombud med garantens ansvar svarar enligt den generella förbindelse om proprieborgen som det direkta ombudet lämnat för betalning av skatten när garanti reserveras förtullningsspecifikt. Beträffande mervärdesskatt som ska betalas för försändelser värda högst 150 euro kan ett direkt ombud med garantens ansvar dock lämna en skräddarsydd generell förbindelse om proprieborgen enligt vilken ombudet ansvarar för betalningen av skatten trots att garanti inte reserveras förtullningsspecifikt. Garanti för ett ombud som lämnat en skräddarsydd generell förbindelse om proprieborgen reserveras inte förtullningsspecifikt för mervärdesskatt som ska betalas för försändelser värda högst 150 euro. En andel av garantin reserveras för mervärdesskatten som fast garanti. Av de ombuds som avses i momentet tillstånd till anstånd med betalning följer att Tullen överlåter varorna innan skatten betalas. Ett ombud som använder specialarrangemanget är enligt lagförslaget skyldigt att säkerställa riktigheten i den skatt som den skattskyldige betalar. Ett direkt ombud med garantens ansvar är enligt sin generella borgen och ett indirekt ombud enligt 86 b § 3 mom. i mervärdesskattelagen ansvarigt för betalningen av skatten. Det ligger alltså även i ombudens intresse att inte överlåta varorna till importörerna förrän de har betalat skatten till ombuden.
Om ombudet har något tillstånd till anstånd med betalning att skatten deklareras och betalas för mottagarens räkning separat för varje försändelse och lämnar Tullen ut varorna först när skatterna är betalda.
Enligt 2 mom. fördelas de skatter som ska betalas på importen per kalendermånad enligt den tidpunkt när skyldigheten att betala skatt har uppkommit. Det innebär den tidpunkt när tullskuld uppkommer, det vill säga i allmänhet den tidpunkt när tulldeklarationen godkänns. Endast skatter som tagits ut av skattskyldiga ska deklareras. Deklarationen ska lämnas och de skatter som tagits ut betalas den sista dagen följande kalendermånad.
100 a §. I 1 mom. finns bestämmelser situationer när Skatteförvaltningen till den del det är fråga om import som omfattas av dess behörighet kan bestämma att det särskilda förfarandet enligt 2 mom. ska tillämpas på en skattskyldigs importer. Dessa villkor motsvarar till stor del villkoren för avförande ur förskottsuppbördsregistret och de överensstämmer med villkoren för övergång till en skatteperiod på en kalendermånad enligt 15 § 6 mom. i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ.
I 26 § 3 mom. i lagen om förskottsuppbörd har nya 3 och 4 punkter om näringsförbud fogats till genom lag 781/2020.
Enligt 26 § 2 mom. i lagen om förskottsuppbörd kan Skatteförvaltningen avföra ur förskottsuppbördsregistret eller vägra den registrering som väsentligen försummar skattebetalningen, bokföringsskyldigheten, den deklarations- eller anteckningsskyldighet som gäller beskattningen eller sina andra skyldigheter i fråga om beskattningen. Enligt 3 mom. kan ur förskottsuppbördsregistret också avföras eller registrering vägras
1) den som på grundval av sina tidigare försummelser eller försummelser av samfund eller sammanslutningar som denne lett kan antas väsentligen försumma sin skyldighet enligt 2 mom.,
2) ett samfund eller en sammanslutning som på grundval av tidigare försummelser av den som leder samfundet eller sammanslutningen eller tidigare försummelser av andra samfund eller sammanslutningar som denne lett kan antas väsentligen försumma sin skyldighet enligt 2 mom.,
3) den som meddelats näringsförbud enligt lagen om näringsförbud (1059/1985),
4) ett samfund eller en sammanslutning i vars ledning det ingår en person som har meddelats näringsförbud enligt lagen om näringsförbud.
Enligt förslaget fogas till 1 mom. på motsvarande sätt som i 3 mom. i lagen om förskottsuppbörd som en situation som möjliggör fastställande av särskilt förfarande att den skattskyldige eller, om den skattskyldige är ett samfund eller en sammanslutning, det i dess ledning ingår en person som har meddelats näringsförbud.
101 b §. Enligt 1 mom. är vid sådan mervärdesbeskattning av varuimport som Tullen ansvarar för i enlighet med 160 § 1 och 2 mom. det minsta skattebelopp som tas ut och som indrivs 5 euro. Det föreslås att momentet på grund av att mervärdesskattefriheten på försändelser värda högst 22 euro ändras så att alla mervärdesskatter på import som hör till Tullens ansvar tas ut.
Det minsta beloppet på skatt som tas ut ändras inte enligt förslaget och ska också i fortsättningen vara 5 euro. Detta påverkar i praktiken i allmänhet inte importer för personer som är konsumenter, för de får inte varorna förrän mervärdesskatten betalats till sitt fulla belopp.
Till 1 mom. fogas enligt förslaget en bestämmelse om möjligheten att börja driva in också mervärdesskatt vars belopp är under 5 euro. Indrivning kan vidtas om flera betalningar inte tagits ut på grund av räknefel som gjorts av Tullen, den betalningsskyldige eller någon annan berörd eller på grund av något annat misstag eller av någon annan orsak. Indrivning kan också vidtas om det av någon annan orsak finns särskilda skäl för indrivning. En sådan annan orsak eller ett särskilt skäl är missbruk av det minsta beloppet skatt som indrivs så att skatter på belopp mindre än 5 euro upprepade gånger lämnats obetalda.
131 §. I paragrafen regleras näringsidkares rätt att få återbäring för försäljningar på vilka näringsidkaren inte betalar skatt i Finland. 1 mom. ska ändras så, att till 1 punkten fogas en hänvisning till 60 b § i lagförslaget. Enligt 60 b § som föreslås betalas skatt inte på försäljning av varor som avses i 19 b § 2 mom. 2 punkten som säljs till en näringsidkare som möjliggör försäljning av varor med hjälp av en marknadsplats, en plattform, en portal eller ett motsvarande elektroniskt gränssnitt. En näringsidkare som inte är etablerad inom gemenskapen som anses ha sålt varorna till upprätthållaren av ett elektroniskt gränssnitt ska alltså ha rätt att få återbäring för de anskaffningar näringsidkaren har gjort för denna skattefria försäljning. Bestämmelsen grundar sig på artikel 169 i mervärdesskattedirektivet som ändrats genom andra distansförsäljningsdirektivet.
12 a kap. Särskilda ordningar för försäljning av tjänster, distansförsäljning av varor och vissa varuförsäljningar som utförs genom att använda elektroniska gränssnitt
Det föreslås att kapitlets rubrik ändras så att den motsvarar de utvidgade tillämpningsområdena för de särskilda ordningarna i lagförslaget.
I 12 a kap. 133 d–133 j § ingår bestämmelser om en särskild ordning för säljare av tjänster som inte är etablerade inom gemenskapen, det vill säga ordningen för tredjeländer. I 133 k–133 q § ingår bestämmelser om en särskild ordning för gemenskapsintern distansförsäljning av varor, försäljning av varor som utförs av upprätthållare av elektroniska gränssnitt och försäljning av tjänster som tillhandahålls av skattskyldiga som är etablerade inom gemenskapen, det vill säga unionens ordning. I 133 r–133 z § ska bestämmelser om en ny särskilda ordning som gäller distansförsäljning av varor som importeras ingå. De gemensamma bestämmelser som gäller ordningarna ingår i 134–134 t §.
En särskild ordning som ska tillämpas på tjänsteförsäljare som inte är etablerade inom gemenskapen
133 d §. Det föreslås att mellanrubriken före paragrafen ändras så att den motsvarar de föreslagna ändringarna i tillämpningsområdet för den särskilda ordningen.
I paragrafen föreskrivs om rätt för skattskyldiga som inte är etablerade inom gemenskapen att använda den särskilda ordningen om den skattskyldige säljer radio- och televisionssändningar, elektroniska tjänster och teletjänster till någon annan än en näringsidkare som är etablerad inom gemenskapen.
Det föreslås att paragrafen ändras så att användningen av den särskilda ordningen utvidgas till att gälla alla tjänster som säljs inom gemenskapens territorium. Bestämmelsen grundar sig på artikel 359 i mervärdesskattedirektivet som ändrats genom distansförsäljningsdirektivet.
133 e §. I paragrafen ingår definitioner av identifierings- och konsumtionsmedlemsstat för skattskyldiga som inte är etablerade inom gemenskapen. Led 3 i artikel 358 i mervärdesskattedirektivet som innehöll en definition av konsumtionsmedlemsstat har upphävts genom distansförsäljningsdirektivet och definitionen har flyttats till ett nytt led 3 som fogats till artikel 358a. Definitionen av konsumtionsmedlemsstat har genom distansförsäljningsdirektivet ändrats så att det utvidgats till att utöver telekommunikationstjänster, radio- och televisionssändningar och elektroniska tjänster också gäller andra tjänster.
Paragrafens struktur ska ändras så definitionerna av identifierings- och konsumtionsmedlemsstat som ingår i 2 och 3 mom. ska finnas i 2 mom. Dessutom ska definitionen av konsumtionsmedlemsstat ändras så att den motsvarar ändringen i direktivet, och formuleringen i definitionen av identifieringsmedlemsstat justeras.
133 g §. I 1 mom. föreskrivs om införandet av en skattskyldig som använder den särskilda ordningen i ett identifieringsregister och om ett identifieringsnummer som tilldelas den skattskyldige när Finland är identifieringsmedlemsstat. Termen identifieringsnummer som används ändras enligt förslaget till termen individuellt registreringsnummer. På motsvarande sätt som i nuläget ska registreringsnumret tilldelas den skattskyldige för tillämpning av den särskilda ordningen och affärstransaktioner som hör till den. Registreringsnumret får inte användas i annan affärsverksamhet för att påvisa registrering som mervärdesskattskyldig.
I 2 mom. finns bestämmelser för villkoren för avföring av en skattskyldig ur identifieringsregistret. Momentets 1 punkt ändras till att motsvara utvidgningen av den särskilda ordningen till alla tjänster.
I 3 mom. finns bestämmelser om införandet av en skattskyldig i identifieringsregistret i en situation där en annan medlemsstat är identifieringsmedlemsstat. Momentet ändras så att där också föreskrivs om den skattskyldiges registreringsnummer.
133 h §. I paragrafen föreskrivs om lämnande av skattedeklaration, deklarationens datainnehåll och om när den ska lämnas. Det föreslås att paragrafen ändras till att motsvara artikel 364 och 365.1 i mervärdesskattedirektivet som ändrats genom distansförsäljningsdirektivet.
Paragrafens 1 mom. ändras så att det motsvarar utvidgningen av den särskilda ordningen.
Paragrafens 2 mom. 1 punkt ändras så att i stället för registreringsnummer används termen individuellt registreringsnummer på motsvarande sätt som den föreslagna ändringen i 133 g §. Dessutom ändras 2 punkten så att den omfattar alla tjänster som hör till den särskilda ordningen.
Tiden för när skattedeklaration ska lämnas i 3 mom. förlängs. Skatteperiodens längd ändras däremot inte. Den är i enlighet med gällande lag ett kalenderkvartal.
133 i §. I paragrafen föreskrivs om betalning av och betalningstid för skatten. Det föreslås att 1 mom. ändras så att det motsvarar ändringen i direktivet. Enligt artikel 367 i mervärdesskattedirektivet ska mervärdesskatten betalas samtidigt som skattedeklarationen ska lämnas. När skattedeklarationen enligt 133 h § 3 mom. ska lämnas senast den sista dagen i månaden ska också tidsfristen för betalning av skatten ändras på motsvarande sätt.
133 j §. I 1 mom. föreskrivs att en skattskyldig som använder den särskilda ordningen i stället för normala avdrag ska ansöka om den återbäring som avses i 122 §. Bestämmelsen grundar sig på artikel 368 i mervärdesskattedirektivet.
Paragrafens 1 mom. ändras enligt förslaget till att motsvara utvidgningen av tillämpningen av den särskilda ordningen till att gälla alla tjänster. Enligt det nuvarande 2 mom. gäller rätten till återbäring endast sådan skatt som enligt bestämmelserna i 10 kap. kunde ha dragits av, om den skattskyldige hade varit skattepliktig för sin verksamhet enligt lagens allmänna bestämmelser. Det föreslås att bestämmelsen i preciserad form kombineras med bestämmelsen i 1 mom. Dessutom justeras formuleringarna i dessa bestämmelser bland annat genom att uttryckligen nämna de återbäringar som fås enligt 131 §.
Ett nytt andra stycke har genom distansförsäljningsdirektivet fogats till artikel 368 i direktivet. Om det enligt stycket krävs att den beskattningsbara person som utnyttjar denna särskilda ordning är registrerad för mervärdesskatt i en medlemsstat för verksamhet som inte omfattas av denna särskilda ordning, ska denne göra avdrag för ingående mervärdesskatt i den medlemsstaten för den beskattningsbara verksamhet som omfattas av denna särskilda ordning i den normala mervärdesskattedeklaration som ska inges. Från och med 2019 har den särskilda ordningen kunnat användas också av näringsidkare som registrerat sig för sin övriga verksamhet i det normala registret för mervärdesskattskyldiga i konsumtionsmedlemsstaten. Bestämmelsen förenklar avdragsförfarandet för sådana skattskyldiga. Unionens särskilda ordning har redan tidigare haft en motsvarande bestämmelse i direktivet.
Till 2 mom. fogas en bestämmelse som motsvarar artikel 368 andra stycket i direktivet. När villkoren uppfylls får den skattskyldige enligt förslaget dra av de mervärdesskatter som ingår i anskaffningar för sin beskattningsbara verksamhet som hör till den särskilda ordningen i den deklaration som avses i 16 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ.
Särskild ordning för gemenskapsintern distansförsäljning av varor, försäljning av vissa varor genom användning av elektroniska gränssnitt och försäljning av tjänster som tillhandahålls av skattskyldiga som är etablerade i gemenskapen
133 k §. Det föreslås att mellanrubriken ovanför paragrafen ändras så att den motsvarar de föreslagna ändringarna i tillämpningsområdet för den särskilda ordningen.
I paragrafen föreskrivs om en skattskyldigs rätt att använda unionens särskilda ordning. Det föreslås att paragrafen ändras så att den motsvarar ändringen i artikel 369b i mervärdesskattedirektivet genom vilken tillämpningsområdet för den särskilda ordningen har utvidgats. Dessutom ska ett nytt 2 mom. fogas till paragrafen. Där avskiljs från tillämpningsområdet för den särskilda ordningen på det sätt som motsvarar direktivets syfte försäljningar vilkas försäljningsland fastställs enligt 69 m § i lagförslaget eller motsvarande bestämmelser i en annan medlemsstat. Då sker ju den skattskyldiges försäljningar i etableringsmedlemsstaten och den skattskyldige behöver inte registrera sig i den särskilda ordningen.
Det föreslås att mellanrubriken ovanför paragrafen ändras så att den motsvarar de föreslagna ändringarna i tillämpningsområdet för den särskilda ordningen.
133 l §. Definitionen i 1 mom. av en skattskyldig som inte är etablerad i konsumtionsmedlemsstaten ska vara oförändrad.
Enligt 2 mom. betraktas som identifieringsmedlemsstat vid tillämpning av en särskild ordning som avses i 133 k § den medlemsstat där den skattskyldige har etablerat sätet för sin ekonomiska verksamhet eller, om den skattskyldige inte har etablerat sätet för sin ekonomiska verksamhet inom gemenskapen, den medlemsstat där den skattskyldige har ett fast driftställe. Momentet ändras enligt den ändring som genom andra distansförsäljningsdirektivet gjorts i artikel 369a.2 i mervärdesskattedirektivet om utvidgning av tillämpningsområdet för den särskilda ordningen. Till momentet fogas således en definition av identifieringsmedlemsstat som gäller försäljning av varor. I 3 mom. anges den skattskyldiges val av tillämpningstid i samband med det.
Enligt det nuvarande 4 mom. avses med konsumtionsmedlemsstat den medlemsstat där radio- och televisionssändningar, elektroniska tjänster eller teletjänster utförs enligt artikel 58 i mervärdesskattedirektivet. Definitionen ändras för att motsvara det nya led 3 i artikel 369a i direktivet som beror på utvidgningen av tillämpningsområdet för den särskilda ordningen.
133 m §. I paragrafen föreskrivs om anmälningsskyldighet som gäller inledande av verksamhet som hör till unionens ordning. Artikel 369c i mervärdesskattedirektivet har ändrats genom distansförsäljningsdirektivet ändrats så att omnämnandet om en skattskyldig som inte är etablerad i konsumtionsmedlemsstaten har utgått. Ändringen beror på att tillämpningsområdet för den särskilda ordningen genom en ändring av artikel 369b har utvidgats till att täcka också gemenskapsinterna distansförsäljningar och vissa försäljningar inom medlemsstaten oberoende av säljarens etableringsstat. För tjänsters del är förutsättningen fortfarande att en skattskyldig som använder den särskilda ordningen inte är etablerad i konsumtionsmedlemsstaten. Motsvarande ändring ska göras i paragrafen.
133 n §. I paragrafen finns bestämmelser om registrering av en skattskyldig och om avföring ur identifieringsregistret. Bestämmelsen grundar sig på artikel 369e i mervärdesskattedirektivet. Fraser i artikeln har genom distansförsäljningsdirektivet ändrats till att motsvara utvidgningen av tillämpningsområdet för den särskilda ordningen. Motsvarande ändringar görs i 1, 2 och 3 mom.
Dessutom ska termen individuellt identifieringsnummer som använts i 1 och 3 mom. förenhetligas till termen individuellt registreringsnummer. En term i 1 mom. ska förtydligas så att det i stället för det identifieringsnummer som tidigare tilldelats den skattskyldige för fullgörande av dennes förpliktelser i anslutning till skattskyldigheten ska talas om det mervärdesskattenummer som tilldelats den skattskyldige. Dessutom ska 3 mom. ändras så att en skattskyldig vars identifieringsmedlemsstat är någon annan än Finland ska införas i ett särskilt identifieringsregister i stället för i det identifieringsregister för ordningen för tredjeländer som avses i 133 g 1 mom.
133 o §. I paragrafen föreskrivs om skattedeklaration och skatteperiod för en skattskyldig som använder unionens ordning. Paragrafen ändras för att motsvara artikel 369f och 369g i mervärdesskattedirektivet som ändrats genom distansförsäljningsdirektivet.
Paragrafens 1 mom. ändras så att utvidgningen av tillämpningsområdet för den särskilda ordningen beaktas.
I 2 mom. 1 punkten ändras frasen så att termen identifieringsnummer ersätts med termen mervärdesskattenummer. Dessutom ändras 2 mom. 2 punkten så att den omfattar alla tjänster, distansförsäljning av varor och försäljningar av varor inom medlemsstater som möjliggörs av upprätthållare av gränssnitt som omfattas av den särskilda ordningen.
Till 3 mom. fogas en ny bestämmelse om vad som dessutom ska anmälas i skattedeklarationen om transporten av varor inleds i en annan medlemsstat än Finland.
Den bestämmelse om en situation med flera driftställen som ingår i det nuvarande 3 mom. överförs till 4 mom. Med avvikelse från det nuvarande ska det i momentets 1 punkt på motsvarande sätt som i ändringen i direktivet föreskrivas att det i skattedeklarationen utöver totalvärdet av tjänsterna inom ramen för den särskilda ordningen ska anges den motsvarande skattens belopp per skattesats, de skattesatser som ska tillämpas och skatternas sammanlagda belopp. I momentet ska dessutom formuleringen som gäller registreringsnummer justeras.
I 5 mom. ska det föreskrivas att den skattskyldige dessutom ska ange det sammanlagda beloppet för alla de skatter som anmälts med stöd av paragrafen.
Bestämmelsen om skatteperioden och tidpunkten för när skattedeklaration ska avges flyttas till ett nytt 6 mom. ändrad så att tidpunkten för när skattedeklarationen ska lämnas förlängs till sista dagen den månad som följer efter skatteperiod i stället för den nuvarande 20 dagen den följande månaden. Ändringen motsvarar artikel 369f i mervärdesskattedirektivet som ändrats genom distansförsäljningsdirektivet. Skatteperiodens längd ändras däremot inte, den ska fortfarande vara ett kalenderkvartal.
Den nuvarande bestämmelsen i 5 mom. om en situation där identifieringsmedlemsstaten är en annan stat än Finland flyttas till ett nytt 7 mom.
133 p §. Paragrafen gäller betalningstidpunkt och betalningssätt för skatten. Paragrafens 1 mom. ändras på motsvarande sätt som tidpunkten när skattedeklaration ska lämnas enligt 133 o § 4 mom. så att mervärdesskatten ska betalas sista dagen den kalendermånad som följer efter skatteperioden. Bestämmelsen motsvarar artikel 369i och den ändrade 369f i mervärdesskattedirektivet. Dessutom ska hänvisningarna i 1 mom. justeras som följd av de föreslagna ändringarna i 133 o §.
133 q §. I 1 mom. föreskrivs att en skattskyldig som använder unionens särskilda ordning i stället för normala avdrag ska ansöka om den återbäring som avses i 122 §. Bestämmelsen grundar sig på artikel 369i mervärdesskattedirektivet. Paragrafens 1 mom. ändras så att den omfattar alla tjänster som tillämpningsområdet för den särskilda ordningen gäller samt distansförsäljning av varor och försäljningar av varor inom medlemsstater som möjliggörs av upprätthållare av gränssnitt. Dessutom ska i momentet situationer där Finland är identifieringsmedlemsstat avgränsas så att paragrafen inte gäller dem. Detta motsvarar syftet i den nuvarande paragrafen. Dessutom justeras formuleringarna i momentet bland annat genom att uttryckligen nämna de återbäringar som fås enligt 131 §.
Enligt 3 mom. gäller rätten till återbäring och till avdrag enligt 2 mom. endast skatt som med stöd av bestämmelserna i 10 kap. hade kunnat dras av om den skattskyldige skulle ha varit skyldig att betala skatt för sin verksamhet enligt lagens allmänna bestämmelser. Det föreslås att bestämmelsen i preciserad form kombineras med bestämmelsen i 1 mom.
Om enligt 2 mom. en skattskyldig i Finland bedriver också verksamhet som inte omfattas av den särskilda ordningen och för vilken den skattskyldige är skyldig att registrera sig som mervärdesskattskyldig, får den skattskyldige i den skattedeklaration som avses i 162 § göra avdrag enligt 10 kap. för anskaffningar i samband med sin skattepliktiga verksamhet inom ramen för den särskilda ordningen. Formuleringen i momentet justeras bland annat genom att uttryckligen nämna de återbäringar som fås enligt 131 § och genom att redan i momentet ange avdragsrättens omfattning.
Särskild ordning för distansförsäljning av varor som importeras
Det föreslås att en ny mellanrubrik fogas till kap. 12 a som täcker 133 r–133 z § som ska fogas till lagen enligt lagförslaget. Paragraferna innehåller bestämmelser om en särskild ordning för distansförsäljning av varor som importeras. Bestämmelserna grundar sig på artikel 369 l–369 x i mervärdesskattedirektivet.
133 r §. I paragrafen som ska fogas till lagen fastställs vem som har rätt att använda denna särskilda ordning för import. Bestämmelsen motsvarar artikel 369m och 369l.1 som fogats till mervärdesskattedirektivet genom distansförsäljningsdirektivet.
Enligt paragrafen ska den särskilda ordningen få användas av skattskyldiga som bedriver distansförsäljning av varor som importeras. Den särskilda ordningen ska få tillämpas endast på varor som ingår i försändelser vilkas verkliga värde uppgår till högst 150 euro.
Till den delegerade förordningen har genom kommissionens delegerade förordning (EU) 2020/877 till artikel 1 fogats ett led 48 där varors egentliga värde fastställs. Med det avses i fråga om kommersiella varor priset för själva varorna när de säljs för export till unionens tullområde. Transport- och försäkringskostnader beaktas inte när det egentliga värdet fastställs utom om de ingår i priset och inte anges separat på fakturan. Andra skatter och avgifter som tullmyndigheterna kan fastställa utifrån relevanta dokument ingår inte heller när det egentliga värdet fastställs.
Den särskilda ordningen får för det första användas av en skattskyldig som är etablerad inom gemenskapen. Den särskilda ordningen får också användas av en skattskyldig som representeras av en förmedlare etablerad i gemenskapen. En skattskyldig som inte har etablerat sätet för sin ekonomiska verksamhet eller har ett fast driftställe inom gemenskapens territorium ska utse en förmedlare etablerad inom gemenskapen att uppfylla skyldigheterna för sin räkning. En sådan skattskyldig får alltså inte använda ordningen utan förmedlare. En skattskyldig som är etablerad inom gemenskapen kan om den vill också utse en sådan förmedlare. En skattskyldig kan ha endast en förmedlare åt gången.
Dessutom kan den särskilda ordningen användas av en skattskyldig som är etablerad i ett tredjeland med vilket unionen har ingått ett liknande avtal om ömsesidigt bistånd som i direktivet om ömsesidigt bistånd och i förordningen om administrativt samarbete och den skattskyldige bedriver distansförsäljning av importerade varor från det landet. Ursprungslandet för varorna som säljs behöver inte vara den skattskyldiges etableringsstat. Varorna kan importeras till gemenskapens territorium från någon annan stat.
Den särskilda ordningen ska inte tillämpas på punktskattepliktiga produkter, för punktskatten är en del av grunden för den mervärdesskatt som ska betalas i samband med import.
133 s §. Det föreslås en ny 133 s § i lagen, vilken innehåller definitioner av förmedlare, identifieringsmedlemsstat och konsumtionsmedlemsstat. Bestämmelserna motsvarar det andra stycket i den artikel 369l som fogats till mervärdesskattedirektivet genom distansförsäljningsdirektivet.
En skattskyldig som inte är etablerad inom gemenskapen definieras i 133 e § 1 mom. i överensstämmelse med definitionen i direktivets artikel 369l andra stycket led 1. Definitionen tillämpas på hela 12 a kap. Därför behöver begreppet skattskyldig som inte är etablerad inom gemenskapen inte ingå bland definitionerna i 133 s §.
Enligt 1 mom. avses med förmedlare en person som är etablerad inom gemenskapen och som av den skattskyldige distansförsäljaren har utsetts till att fullgöra skyldigheterna enligt den särskilda ordningen i dennes namn. Begreppet förmedlare omfattar alltså företrädare som utsetts av skattskyldiga som är etablerade både utanför och inom gemenskapen och som fullgör den skattskyldiges skyldigheter i dennes namn.
Enligt 2 mom. är identifieringsmedlemsstaten för en skattskyldig som är etablerad inom gemenskapen den medlemsstat där den skattskyldige har etablerat sätet för sin ekonomiska verksamhet. Den medlemsstat där sätet finns är alltid den primära identifieringsmedlemsstaten. Om den skattskyldige inte har etablerat sätet för sin ekonomiska verksamhet inom gemenskapen, men har ett fast driftställe där, kan den skattskyldige identifiera sig i systemet i den medlemsstat där det fasta driftstället finns. Om den skattskyldige har ett fast driftställe i flera medlemsstater kan den välja ut någon av dessa medlemsstater till identifieringsmedlemsstat.
Även för en förmedlare är den primära identifieringsmedlemsstaten den medlemsstat där förmedlaren har etablerat sätet för sin ekonomiska verksamhet. Om förmedlaren bara har ett fast driftställe inom gemenskapen ska denna medlemsstat vara identifieringsstat. Om förmedlaren har ett fast driftställe i flera medlemsstater kan den välja ut någon av dessa medlemsstater till identifieringsmedlemsstat. Identifieringsmedlemsstaten bestäms utifrån förmedlarens etableringsmedlemsstat även när den skattskyldige som har utsett förmedlaren är etablerad utanför gemenskapen. Detta konstateras för tydlighetens skull i 3 mom.
Med identifieringsmedlemsstat avses också den medlemsstat där en skattskyldig som inte är etablerad inom gemenskapen anmäler att den kommer att använda denna särskilda ordning. Detta gäller endast sådana skattskyldiga som avses i 133 r § 1 mom. 3 punkten i lagförslaget, dvs. de som är etablerade i ett tredjeland med vilket unionen har ingått ett sådant avtal om administrativt samarbete som avses i den punkten.
När den skattskyldige eller förmedlaren har ett fast driftställe i flera medlemsstater är de enligt 4 mom. skyldiga att följa det val de har gjort i fråga om identifieringsmedlemsstaten under en viss minimitid. Minimitiden är registreringsåret samt de två därpå följande kalenderåren.
Enligt 5 mom. avses med konsumtionsmedlemsstat den medlemsstat där transporten av varorna till köparen av varorna avslutas. Konsumtionsmedlemsstat syftar alltså på den medlemsstat där distansförsäljningen beskattas. Enligt artikel 33 i det genom distansförsäljningsdirektivet ändrade mervärdesskattedirektivet sker distansförsäljning av varor som importeras i den medlemsstat där transporten av varorna till köparen avslutas, både i situationer där transporten avslutas i importmedlemsstaten och när transporten avslutas i någon annan medlemsstat. I det förstnämnda fallet gäller bestämmelsen om försäljningslandet endast försäljning som ska deklareras inom ramen för den särskilda ordningen för import. Tillämpningsområdet för den särskilda ordningen för import omfattar bägge situationerna om varorna ingår i försändelser med ett värde på högst 150 euro.
133 t §. Det fogas en ny 133 t § till lagen, där det föreskrivs om skyldighet anmälan om att importverksamhet som omfattas av den särskilda ordningen inleds. Bestämmelsen motsvarar den artikel 369o som fogats till mervärdesskattedirektivet genom distansförsäljningsdirektivet.
133 u §. I denna nya paragraf föreskrivs det om registrering av skattskyldiga och förmedlare i ett identifieringsregister. Bestämmelsen grundar sig på den artikel 369q som fogats till mervärdesskattedirektivet genom distansförsäljningsdirektivet.
Enligt 1 mom. ska en skattskyldig vars identifieringsmedlemsstat är Finland införas i ett identifieringsregister. Registret ska vara separat, med vilket avses att det är fråga om ett register för enbart denna särskilda ordning. I praktiken åtskiljs de skattskyldiga med hjälp av ett registreringsnummer från skattskyldiga som använder andra särskilda ordningar och andra mervärdesskatteskyldiga. Även förmedlare införs i registret.
I 2 mom. föreskrivs det om förutsättningarna för att en förmedlare ska registreras. En förmedlare registreras inte om den väsentligen har försummat sina skyldigheter vid beskattningen enligt 26 § 2 mom. i lagen om förskottsuppbörd. Detsamma gäller en förmedlare som på en grund enligt 26 § 3 mom. i lagen om förskottsuppbörd eller på någon annan motsvarande grund kan antas väsentligen försumma de nämnda skyldigheterna. En annan förutsättning är i överensstämmelse med 26 § 3 mom. 3 och 4 punkten i lagen om förskottsuppbörd att förmedlaren eller, om förmedlaren är ett samfund eller en sammanslutning, en person i dess ledning inte har meddelats näringsförbud.
Enligt 26 § 2 mom. i lagen om förskottsuppbörd kan Skatteförvaltningen avföra den ur förskottsuppbördsregistret eller vägra den registrering som väsentligen försummar skattebetalningen, bokföringsskyldigheten, den deklarations- eller anteckningsskyldighet som gäller beskattningen eller sina andra skyldigheter i fråga om beskattningen. Enligt 3 mom. kan ur förskottsuppbördsregistret också avföras eller registrering vägras
1) den som på grundval av sina tidigare försummelser eller försummelser av samfund eller sammanslutningar som denne lett kan antas väsentligen försumma sin skyldighet enligt 2 mom.,
2) ett samfund eller en sammanslutning som på grundval av tidigare försummelser av den som leder samfundet eller sammanslutningen eller tidigare försummelser av andra samfund eller sammanslutningar som denne lett kan antas väsentligen försumma sin skyldighet enligt 2 mom.,
3) den som meddelats näringsförbud enligt lagen om näringsförbud,
4) ett samfund eller en sammanslutning i vars ledning det ingår en person som har meddelats näringsförbud enligt lagen om näringsförbud.
Med ledning avses även den verkliga ledningen på det sätt som bestämmelsen i lagen om förskottsuppbörd har tolkats i praktiken.
Enligt 3 mom. får den skattskyldige ett individuellt registreringsnummer för användning av den särskilda ordningen. Registreringsnumret skiljer sig från det normala mervärdesskattenumret och ges enbart för tillämpningen av denna särskilda ordning. Även förmedlare får ett individuellt registreringsnummer för tillämpningen av den särskilda ordningen. Bestämmelser om formatet på de registreringsnummer som ska ges skattskyldiga och förmedlare finns i den bilaga I som nämns i artikel 3 i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2020/194 (kommissionens genomförandeförordning om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EU) nr 904/2010 när det gäller de särskilda ordningarna för beskattningsbara personer som tillhandahåller tjänster till icke beskattningsbara personer, som utför distansförsäljning av varor och vissa inhemska leveranser av varor).
Den skattskyldige bör inte nämna det registreringsnummer som tilldelats för tillämpning av den särskilda ordningen på fakturan efter som registreringsnumret ska användas vid kommunikation endast vid behov. Registreringsnumret ska inte förmedlas till andra parter än dem som medverkar i lämnandet av importanmälan till Tullen.
Skatteförvaltningen meddelar på elektronisk väg registreringsnumret till den skattskyldige. Om den skattskyldige har utsett en förmedlare, meddelar Skatteförvaltningen den skattskyldiges registreringsnummer till förmedlaren.
I 4 mom. föreskrivs det om införing i identifieringsregistret av skattskyldiga och förmedlare som tillämpar den särskilda ordningen, men vars identifieringsmedlemsstat är någon annan medlemsstat än Finland. För att möjliggöra tillsyn ska en sådan skattskyldig och förmedlare införas även i det finländska identifieringsregistret, om den skattskyldige eller en förmedlare som agerar i dennes namn är skyldig att betala skatt till Finland.
133 v §. I denna nya paragraf föreskrivs det om avregistrering av en skattskyldig eller en förmedlare ur identifieringsregistret, vilket innebär att den skattskyldiges eller förmedlarens rätt att tillämpa den särskilda ordningen för import avslutas. Paragrafen gäller situationer där Finland är identifieringsmedlemsstat. Bestämmelsen grundar sig på den artikel 369r som fogats till mervärdesskattedirektivet genom distansförsäljningsdirektivet.
Paragrafens 1 mom. gäller situationer där den skattskyldige inte har en förmedlare. En skattskyldig avregistreras ur identifieringsregistret om den skattskyldige meddelar att den inte längre bedriver distansförsäljning av varor som importeras, om det på annat sätt kan antas att den skattskyldiges distansförsäljning av varor som importeras har avslutats, om den skattskyldige inte längre uppfyller kraven för att få använda den särskilda ordningen eller om den skattskyldige ständigt bryter mot bestämmelser i den särskilda ordningen.
I 2 mom. föreskrivs det om de situationer där en förmedlare avregistreras ur identifieringsregistret. En förmedlare avregistreras om förmedlaren under två på varandra följande kalenderkvartal inte har agerat som förmedlare för en skattskyldig som använder den särskilda ordningen, förmedlaren inte längre uppfyller villkoren för att agera som förmedlare eller om förmedlaren ständigt bryter mot bestämmelser i den särskilda ordningen. Förutsättningarna för att vara ombud ska täcka de förutsättningar som avses både i 133 s § 1 mom. och 133 u § 2 mom. i lagförslaget
I 3 mom. föreskrivs det om de situationer där en skattskyldig som företräds av en förmedlare avregistreras ur identifieringsregistret. En skattskyldig avregistreras om förmedlaren meddelar att den skattskyldige inte längre bedriver distansförsäljning av varor som importeras, om det på annat sätt kan antas att den skattskyldiges verksamhet inom ramen för den särskilda ordningen har avslutats, om den skattskyldige inte längre uppfyller kraven för att få använda den särskilda ordningen, om den skattskyldige ständigt bryter mot bestämmelser i den särskilda ordningen eller om förmedlaren meddelar att den inte längre företräder den skattskyldige.
Enligt artikel 58a i genomförandeförordningen ska det antas att den skattskyldige har avslutat sin beskattningsbara verksamhet om den inte har sålt några varor som omfattas av den särskilda ordningen under en period på två år. I praktiken konstaterar identifieringsmedlemsstaten detta på basis av att den skattskyldige på två år inte till en enda konsumtionsmedlemsstat har lämnat några deklarationsuppgifter genom en skattedeklaration inom ramen för den särskilda ordningen.
Om en skattskyldig utesluts från en särskild ordning på grund av ständiga brott mot reglerna, ska den enligt artikel 58b.1 i förordningen vara utesluten från alla särskilda ordningar i alla medlemsstater under två år. När det gäller detta har det emellertid införts ett undantag i fråga om den särskilda ordningen för import som gäller vissa situationer. Den skattskyldige utesluts inte från de särskilda ordningarna för två år om uteslutningen beror på att en förmedlare ständigt bryter mot reglerna. I samma punkt anges det också att en förmedlare inte har rätt att agera som förmedlare under två år om den har strukits för att den upprepade gånger har brutit mot reglerna.
I artikel 58b.2 i genomförandeförordningen föreskrivs det närmare om när en skattskyldig eller förmedlare upprepade gånger har brutit mot reglerna i en särskild ordning. Bestämmelsen är inte uttömmande och därför kan brott mot även någon annan regel som gäller en särskild ordning utgöra en grund för att bli utesluten från ordningen. Enligt artikeln utgör åtminstone försummelse av deklarations- eller betalningsskyldigheten under tre på varandra följande deklarationsperioder en grund för uteslutande. Även det att bokföringen inte har gjorts tillgänglig för medlemsstaten på elektronisk väg ska betraktas som en försummelse. Identifieringsmedlemsstaten ska alltid först sända en påminnelse för varje försummelse och på så sätt ge den skattskyldige möjlighet att fullgöra sin skyldighet.
133 w §. I denna nya paragraf föreskrivs det om skyldigheten för den skattskyldige eller en förmedlare som agerar i den skattskyldiges namn att avge skattedeklaration, om deklarationens uppgiftsinnehåll, skatteperioden och tidpunkten då skattedeklarationen ska avges. Bestämmelsen grundar sig på de artiklar 369s och 369t som fogats till mervärdesskattedirektivet genom distansförsäljningsdirektivet.
I 1 mom. föreskrivs det om avgivande av deklaration när Finland är identifieringsmedlemsstaten. Den skattskyldige eller förmedlaren ska avge skattedeklaration för varje skatteperiod. Deklarationen ska avges på elektronisk väg till Skatteförvaltningen. Deklaration ska avges även om det under skatteperioden i fråga inte skulle ha varit någon försäljning eller rättelser av tidigare skattedeklarationer alls inom ramen för den särskilda ordningen. I en sådan situation ska det enligt artikel 59a i genomförandeförordningen anges i skattedeklarationen att det inte har varit någon försäljning under denna period, dvs. det avges en så kallad nollmervärdesskattedeklaration.
I 2 mom. föreskrivs det om uppgiftsinnehållet i skattedeklarationen. Deklarationen ska innehålla den skattskyldiges individuella registreringsnummer och, om en förmedlare agerar i den skattskyldiges namn, även förmedlarens individuella registreringsnummer. Med registreringsnummer avses det individuella registreringsnummer som getts för tillämpningen av den särskilda ordningen för import. I fråga om distansförsäljning av varor som importeras uppges specificerat för varje konsumtionsmedlemsstat det totala värdet, utan skatt, på distansförsäljningen, skattebeloppet angivet per skattesats, de skattesatser som ska tillämpas och skatternas sammanlagda belopp. Dessutom uppges det sammanlagda beloppet av all skatt till konsumtionsmedlemsstaterna.
I 3 mom. föreskrivs det om skatteperioden och tidpunkten för när deklaration ska avges.
När identifieringsmedlemsstaten är någon annan medlemsstat än Finland ska enligt 4 mom. en skattskyldig eller förmedlare när det gäller skatt som ska betalas till Finland iaktta motsvarande bestämmelser som tillämpas i fråga om deklaration i identifieringsmedlemsstaten.
Enligt artikel 60a i genomförandeförordningen ska identifieringsmedlemsstaten på elektronisk väg påminna den skattskyldige eller en förmedlare som agerar för den skattskyldiges räkning om skyldigheten att lämna in en mervärdesskattedeklaration, om en deklaration inte har lämnats in i tid. Denna påminnelse ska utfärdas på den tionde dagen efter den dag då mervärdesskattedeklarationen borde ha lämnats in. Identifieringsmedlemsstaten ska på elektronisk väg informera de övriga medlemsstaterna att en påminnelse har utfärdats. Enligt artikeln ska konsumtionsmedlemsstaten ha ansvaret för eventuella senare påminnelser. Konsumtionsmedlemsstaten ska även ha ansvaret för åtgärder för att fastställa och driva in mervärdesskatten. Den skattskyldige eller den förmedlare som agerar för den skattskyldiges räkning ska oavsett påminnelser som har utfärdats och åtgärder som vidtagits av konsumtionsmedlemsstaten lämna mervärdesskattedeklarationen till identifieringsmedlemsstaten.
133 x §. En ny 133 x § fogas till lagen, där det föreskrivs om den tidpunkt då skatt ska betalas och om betalning av skatt. Bestämmelsen motsvarar det första stycket i den artikel 369v som fogats till mervärdesskattedirektivet genom distansförsäljningsdirektivet.
När identifieringsmedlemsstaten är Finland ska enligt 1 mom. en skattskyldig betala det sammanlagda beloppet av den skatt som genom skattedeklarationen har deklarerats för betalning senast den sista dagen i den kalendermånad som följer efter skatteperioden. Detta motsvarar den tidsfrist som föreslagits för avgivande av skattedeklaration.
När identifieringsmedlemsstaten är någon annan medlemsstat än Finland ska enligt 2 mom. en skattskyldig eller förmedlare när det gäller skatt som ska betalas till Finland iaktta motsvarande bestämmelser som tillämpas i fråga om betalning i identifieringsmedlemsstaten.
Enligt artikel 60a andra stycket i genomförandeförordningen ska konsumtionsmedlemsstaten ha ansvaret för eventuella senare påminnelser och åtgärder för att fastställa och driva in mervärdesskatten.
I 133 s § 1 mom. i lagförslaget definieras förmedlare i överensstämmelse med artikel 369l andra stycket led 2 i mervärdesskattedirektivet som en person som är etablerad inom gemenskapen och som av den skattskyldige har utsetts till betalningsskyldig för skatt och till att i den skattskyldiges namn fullgöra skyldigheterna enligt den särskilda ordningen. När det utses en förmedlare försvinner inte distansförsäljarens skyldighet att betala skatt, eftersom en distansförsäljares skyldighet att betala skatt följer av artikel 193 i direktivet.
I 3 mom. konstateras det i fråga om den skatt som ska betalas till Finland att den skattskyldige och förmedlaren är solidariskt ansvariga för betalningen av skatten. Om skatten inte har betalats till fullt belopp eller om det finns fel i skattedeklarationen som påverkar skattebeloppet, är både den skattskyldige och förmedlaren ansvariga för det belopp som saknas. Skatt som är obetald kan krävas in av vilken som helst av dem. Eftersom förmedlaren måste vara en person som är etablerad inom gemenskapen, riktar sig indrivningen av skatt i praktiken först mot förmedlaren.
133 y §. I denna nya paragraf föreskrivs det om när skyldighet att betala skatt uppstår och till vilken tid den skatt som ska betalas ska hänföras. Bestämmelsen motsvarar den artikel 369n som fogats till mervärdesskattedirektivet genom distansförsäljningsdirektivet.
Enligt paragrafen uppstår skyldigheten att betala skatt vid den tidpunkt då köparens betalning har godkänts och skatten ska hänföras till den kalendermånad under vilken betalningen godkändes.
Enligt artikel 61b i genomförandeförordningen ska den tidpunkt då betalningen har godkänts avse den tidpunkt då betalningsbekräftelsen, meddelandet om betalningsgodkännande eller ett betalningsåtagande från kunden tagits emot av den beskattningsbara person som utnyttjar importordningen eller för dennes räkning, oavsett när den faktiska utbetalningen görs, beroende på vilket som inträffar först.
133 z §. I denna nya paragraf föreskrivs det om rätt till avdrag och återbäring för skattskyldiga som använder den särskilda ordningen. Bestämmelsen motsvarar den artikel 369w som fogats till mervärdesskattedirektivet genom distansförsäljningsdirektivet.
Enligt 1 mom. får en skattskyldig som använder den särskilda ordningen inte göra normala avdrag för förvärv som gjorts i Finland i anslutning till försäljning inom ramen för den särskilda ordningen. Den skattskyldige får alltså inte göra avdrag i den skattedeklaration som avges via etableringsmedlemsstaten, utan måste ansöka om återbäring enligt 122 § i enlighet med det förfarande som föreskrivs i 15 kap. Den skattskyldige kan som återbäring få endast sådan skatt som kan dras av med stöd av bestämmelserna i 10 kap. eller fås som återbäring med stöd av 131 §.
Om den skattskyldige i Finland även bedriver sådan verksamhet som inte omfattas av den särskilda ordningen och för vilken den skattskyldige är skyldig att registrera sig som mervärdesskattskyldig, får den skattskyldige enligt 2 mom. göra avdrag även för förvärv i anslutning till verksamhet inom ramen för den särskilda ordningen i en sådan deklaration som avses i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ.
Gemensamma bestämmelser för de särskilda ordningarna
134 §. Det föreslås att mellanrubriken före paragrafen preciseras.
Enligt den första meningen i 1 mom. ska de särskilda ordningarna för tredjeländer och unionen tillämpas på all försäljning inom gemenskapen som omfattas av dessa ordningar när säljarna är skattskyldiga som använder dessa ordningar.
Till momentets första mening fogas en hänvisning till även den nya särskilda ordningen för import. Enligt den artikel 369m.1 som fogats till mervärdesskattedirektivet genom distansförsäljningsdirektivet ska skattskyldiga som använder den särskilda ordningen för import tillämpa den på all sin distansförsäljning av varor som importeras och som omfattas av ordningen. Den skattskyldige kan alltså inte enligt eget val tillämpa den särskilda ordningen exempelvis enbart på den distansförsäljning av importerade varor som bedrivs i vissa medlemsstater och förfarandet enligt de allmänna reglerna på den distansförsäljning som bedrivs i andra medlemsstater.
Enligt den andra meningen i 1 mom. ska de särskilda ordningarna inte tillämpas på försäljning till juridiska personer som har införts i registret över mervärdesskattskyldiga, men som inte är näringsidkare. Enligt 64 § i mervärdesskattelagen ska sådana här juridiska personer jämställas med näringsidkare när bestämmelserna om försäljningslandet för en tjänst tillämpas.
Momentets andra mening preciseras så att bestämmelsen gäller enbart försäljning av tjänster. Enligt lagförslaget ska den särskilda ordningen för unionen tillämpas på distansförsäljning av varor inom gemenskapen och den särskilda ordningen för import under vissa förutsättningar på distansförsäljning av varor som importeras. Dessa begrepp definieras i 19 a § i lagförslaget. Det är fråga om distansförsäljning enbart när den som köper en vara är en person vars förvärv enligt 26 c och 26 f § inte utgör ett gemenskapsinternt förvärv. Det är enligt 26 c § inte fråga om ett gemenskapsinternt förvärv när värdet av de förvärv som gjorts av en juridisk person som inte är näringsidkare under två kalenderår understiger ett visst tröskelvärde. De särskilda ordningar som avses här ska alltså tillämpas på distansförsäljning av varor till juridiska personer som inte är näringsidkare, om värdet av deras förvärv understiger tröskelvärdena, och de inte har gjort en sådan ansökan som avses i 26 f §.
I 2 mom. tas en begränsning in som gäller tillämpningsområdet för den särskilda ordningen för import. Enligt 94 § 1 mom. 24 punkten i lagförslaget ska skatt inte betalas på försäljning varor om försäljningen ska deklareras i den särskilda ordningen för import och den skattskyldiges individuella registreringsnummer som tilldelats för användning av den särskilda ordningen har anmälts till Tullen senast när importanmälan lämnas. Om det individuella registreringsnumret inte på det sätt som avses i den nämnda punkten har anmälts till Tullen ska mervärdesskatt betalas på importen av varorna. För att förhindra dubbel beskattning ska momentet innehålla en bestämmelse om att försäljningen av dessa varor inte ska deklareras i den särskilda ordningen för import.
När säljaren är en skattskyldig som använder en särskild ordning tillämpas enligt det nuvarande 2 mom. inte omvänd betalningsskyldighet i fråga om försäljning till juridiska personer som har ställning som konsument och som inte är införda i registret över mervärdesskattskyldiga. Bestämmelsen behövs för att förfarandet i detta avseende ska vara så enhetligt som möjligt inom hela gemenskapen.
Enligt 9 § 2 mom. i mervärdesskattelagen tillämpas inte omvänd skattskyldighet som gäller en utlännings försäljningar på distansförsäljning av varor. Lagförslagets 134 § 2 mom. behöver således inte ändras för distansförsäljningens del. Unionens ordning tillämpas emellertid också på vissa inhemska försäljningar som upprätthållare av elektroniska gränssnitt tillhandahåller. För deras del finns det inte behov av att tillämpa köparens skattskyldighet. Eftersom den begränsning i fråga om juridiska personer som har ställning som konsument ska gälla personer som inte är införda i registret över mervärdesskattskyldiga och i enlighet med vad som beskrivits ovan endast ska gälla försäljning av tjänster, tas en bestämmelse som motsvarar det nuvarande 2 momentet in i 3 mom. ändrad så att detta framgår. Omvänd betalningsskyldighet ska alltså inte tillämpas i fråga om försäljning av varor som ska deklareras inom ramen för den särskilda ordningen till juridiska personer som har ställning som konsument.
Det föreslås ett nytt 4 mom. i paragrafen, där det för tydlighetens skull konstateras att bestämmelserna om skattskyldiga i 134 a och 134 c–134 t § också tillämpas på förmedlare som agerar i deras namn.
134 b §. Paragrafen innehåller bestämmelser om registrering och avregistrering av skattskyldiga.
Enligt 1 mom. informerar Skatteförvaltningen på elektronisk väg en skattskyldig som använder en särskild ordning om registrering och avregistrering samt om att den skattskyldige, med avvikelse från anmälan, inte har registrerats eller avregistrerats.
Till 1 mom. fogas en hänvisning till den särskilda ordningen för import och ett omnämnande av beslut om registrering av en förmedlare. Genom distansförsäljningsdirektivet har det till mervärdesskattedirektivet fogats en artikel 369q om den särskilda ordningen.
Det föreslås också att momentet ändras så att den skattskyldige eller förmedlaren till skillnad från nu delges beslut om registrering och avregistrering eller att den som berörs inte har registrerats eller avregistrerats. Den skattskyldige eller förmedlaren behöver följaktligen inte särskilt begära ett överklagbart beslut.
Enligt 2 mom. delger Skatteförvaltningen på elektronisk väg sådana beslut om utslutning från ordningen som det föreskrivs om i artikel 58 i genomförandeförordningen. Ett beslut anses ha blivit delgivet den sjunde dagen efter det att beslutet har kunnat hämtas i den e-tjänst som har anvisats av Skatteförvaltningen.
I 2 mom. slopas bestämmelsen om att ett beslut enligt artikel 58 i genomförandeförordningen ska delges, eftersom den är onödig. Det föreslagna 1 mom. omfattar även sådana här beslut. I momentet föreskrivs det däremot om delgivning av alla beslut som avses i 1 mom. Beslut delges på elektronisk väg. Skatteförvaltningen får delge besluten genom sin e-tjänst. Tidpunkten för delgivning av beslut ändras så att den motsvarar 56 § 5 mom. i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Om den skattskyldige har en förmedlare inom ramen för den särskilda ordningen för import, ska andra beslut som gäller den skattskyldige än sådana som avses i artikel 58.5 i genomförandeförordningen delges förmedlaren.
Det fogas ett nytt 3 mom. till paragrafen, där det i överensstämmelse med det gällande 134 k § 3 mom. föreskrivs att bestämmelsen i 175 § 1 mom. om att den skattskyldige ska underrättas om åtgärder som gäller registrering inte ska tillämpas i fråga om en skattskyldig eller en förmedlare som använder en särskild ordning. Syftet med momentet är att klargöra hur registrering i anslutning till en särskild ordning förhåller sig till lagens allmänna procedurbestämmelser.
Genomförandeförordningen innehåller några närmare bestämmelser som gäller registrering. Enligt artikel 58.3 i förordningen ska uteslutningen av en skattskyldig från den särskilda ordningen för import huvudsakligen få verkan från och med den första dagen i månaden efter den dag då beslutet om uteslutning på elektronisk väg sänds till den skattskyldige. Förordningen innehåller två undantag som gäller detta.
Om en förmedlare uppfyller ett av kriterierna för strykning som föreskrivs i artikel 369r.2 i mervärdesskattedirektivet, ska identifieringsmedlemsstaten enligt artikel 58.5 första stycket i förordningen stryka den förmedlaren ur registreringsregistret och utesluta skattskyldiga som företräds av den förmedlaren från den särskilda ordningen för import. I artikel 58.5 fjärde stycket föreskrivs det att strykning av en förmedlare från registreringsregistret huvudsakligen ska få verkan från och med den första dagen i månaden efter den dag då beslutet om strykning på elektronisk väg sändes till förmedlaren och de beskattningsbara personer som denne företräder. Det finns två undantag i förordningen även från denna huvudregel. Det ena undantaget gäller avförande ur identifieringsregistret på grund av att den skattskyldige ständigt bryter mot bestämmelser i den särskilda ordningen. Då träder avförandet ur registret i kraft följande dag efter den dag när beslutet om avförandet ur identifieringsregistret sänds elektroniskt till förmedlaren och de skattskyldiga som representeras av förmedlaren. I dessa fall ska alltså avförandet av förmedlaren enligt förordningen meddelas elektroniskt både till förmedlaren och de skattskyldiga som förmedlaren representerar. I sådana situationer ska beslutet om avföring av förmedlaren alltså enligt förordningen på elektronisk väg delges både förmedlaren och de skattskyldiga som förmedlaren representerar.
134 c §. I 1 mom. föreskrivs det att en skattedeklaration ska avges i euro samt om omräkning av valuta. Paragrafens 1 mom. motsvarar den artikel 369u om den särskilda ordningen för import som har fogats till mervärdesskattedirektivet genom distansförsäljningsdirektivet.
Enligt 2 mom. meddelar Skatteförvaltningen närmare föreskrifter om hur deklarationer enligt de särskilda ordningarna ska avges. I 2 mom. föreslås att det fogas en hänvisning också till 133 w § som gäller skattedeklaration inom den särskilda ordningen för import. Skatteförvaltningen meddelar närmare föreskrifter även om hur deklarationer enligt den särskilda ordningen för import ska avges.
134 e §. I 1 mom. föreskrivs det om bokföringsskyldighet för en skattskyldig som använder en särskild ordning. Bokföringen ska vara tillräckligt detaljerad så att konsumtionsmedlemsstaten kan fastställa riktigheten av skattedeklarationen. Enligt 2 mom. ska uppgifterna på begäran på elektronisk väg ställas till Skatteförvaltningens förfogande, om Finland är identifieringsmedlemsstat eller konsumtionsmedlemsstat. Enligt 3 mom. ska uppgifterna förvaras i tio år från utgången av det kalenderår då affärstransaktionen genomfördes.
Det föreslås att 1 mom. ändras så att paragrafen även gäller skattskyldiga som använder den nya särskilda ordningen för import. Till följd av lagförslagets 133 s § 1 mom. och 134 § 3 mom. gäller paragrafen även förmedlare. Ändringen motsvarar den artikel 369x som fogats till mervärdesskattedirektivet genom distansförsäljningsdirektivet. Dessutom ändras formuleringen i paragrafen så att man i stället för att fastställa skattedeklarationens riktighet använder uttrycket verifiera skattedeklarationens riktighet.
134 f §. I 1 mom. föreskrivs det att, om inte något annat föreskrivs, ska bestämmelserna om skattskyldiga i 13–22 kap., i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ eller i någon annan lag i tillämpliga delar iakttas i fråga om skattskyldiga som använder den särskilda ordningen och vars identifieringsmedlemsstat är Finland. Detsamma gäller skattskyldiga vars identifieringsmedlemsstat är en annan medlemsstat än Finland, till den del det är fråga om skatt som ska betalas till Finland.
Det föreslås att 1 mom. förtydligas med uttryckliga hänvisningar till lagen om skatteuppbörd och lagen om skattetillägg och förseningsränta (1556/1995).
Enligt 2 mom. ska bestämmelserna i lagen om skatteuppbörd och lagen om skattetillägg och förseningsränta dock inte tillämpas på skattskyldiga som använder en särskild ordning och vars identifieringsmedlemsstat är Finland till den del det är fråga om skatt som ska betalas till en annan medlemsstat, om inte något annat föreskrivs i detta kapitel. Momentet ändras så att det i överensstämmelse med nuvarande praxis innehåller ett uttryckligt omnämnande av även lagen om verkställighet av skatter och avgifter (706/2007).
134 i §. I paragrafen föreskrivs det att Skatteförvaltningen handlägger ärenden som gäller skattskyldiga som använder en särskild ordning.
För tydlighetens skull föreslås det att det konstateras i paragrafen att Tullen ansvarar för beskattningen av import av varor i enlighet med det som föreskrivs i 160 §. Den särskilda ordningen för import ändrar inte det att Tullen ansvarar för beskattningen av och tillsynen över importen av varor, om importören inte är införd i registret över mervärdesskattskyldiga vid den tidpunkt då skyldigheten att betala skatt uppstår. När den särskilda ordningen används för deklaration och betalning av skatt vid import av varor ska det registreringsnummer som har tilldelats den skattskyldige för tillämpning av den särskilda ordningen enligt förordningen om administrativt samarbete meddelas tullmyndigheterna senast vid inlämnandet av importdeklarationen.
134 j §. Paragrafen innehåller bestämmelser som ska klargöra hur de beskattningsförfaranden som tillämpas inom de särskilda ordningarna förhåller sig till de allmänna procedurbestämmelserna.
Den föreslagna paragrafens 1 mom. motsvarar det gällande 1 mom.
Enligt 2 mom. tillämpas inte bestämmelserna om allmänt och särskilt riktande av inbetalningar i 16 och 17 § och om avvikelse från användningsordningen för inbetalningar i 18 § i lagen om skatteuppbörd när det är fråga om skatt som ska betalas till Finland. Enligt bestämmelsen ska inte heller bestämmelserna om allmän användningsordning för inbetalningar i 6 § i lagen om skatteuppbörd tillämpas på skatt som ska betalas till Finland och skatten uppbärs inte heller i form av sådana skatter som ska behandlas gemensamt som avses i 7 § i lagen om skatteuppbörd.
Paragrafen ändras så att bestämmelsen i 2 mom. slopas. Det föreslås bestämmelser om riktande av inbetalningar och om användningsordningen i 134 k § och om återbäringar i 134 l §.
På inbetalningar av skattskyldiga som använder en särskild ordning ska det enligt 3 mom. inte betalas krediteringsränta enligt 37 § i lagen om skatteuppbörd före den tidpunkt som angetts för betalningen av skatt, till den del det är fråga om skatt som ska betalas till Finland.
Det föreslås att bestämmelserna om den krediteringsränta som ska betalas på inbetalningar som gjorts av skattskyldiga överförs till 2 mom. Enligt 37 § 1 mom, 3 punkten i lagen om skatteuppbörd betalas krediteringsränta på inbetalningar som används till betalning av skatt senare än på betalningsdagen och på sådana inbetalningar avsedda för betalning av skatt som betalats av misstag och som betalas tillbaka med stöd av 20 §.
Eftersom betalningar som enligt lagförslaget betalats inom en särskild ordning ska användas genast för betalning av förfallna och icke förfallna skatter eller betalas tillbaka till en skattskyldig betalas krediteringsränta enligt 37 § 1 mom. 3 punkten i allmänhet inte. På skatt som ska betalas tillbaka betalas krediteringsränta enligt 1 punkten i bestämmelsen. Krediteringsränta ska enligt 3 punkten i bestämmelsen betalas endast i sådana fall av rättelse av en skattedeklaration där den skattskyldige har betalat skatten enligt den ursprungliga deklarationen så sent att betalningen på grund av den fördröjning i tid som beror på överföring av betalningar mellan medlemsstater har anlänt till Finland först efter att de uppgifter om rättelse som gäller den skatt för skatteperioden i fråga som deklarerats till för högt belopp har kommit fram. Då kan den överbetalning av skatt som skett för sent inte längre riktas till den månad när felet inträffat. Den används för betalning av skatter under skatteperioden för rättelsedeklarationen eller för andra obetalda skatter inom den särskilda ordningen. Krediteringsräntan räknas då för den tid då betalningarna funnits i identifieringsmedlemsstaten och inte ännu finns till Skatteförvaltningens förfogande. Det kan också bli fråga om sådana exceptionella fall där en betalning på grund av bristande kontaktuppgifter i betalningen inte kan betalas tillbaka till den skattskyldige eller betalningen inte på grund av bristande information av den skattskyldige inte kan betalas tillbaka genast. På grund av det nya rättelseförfarandet och den tidsmässiga fördröjning som beror på överföringen av inbetalningar mellan medlemsstater skulle det således uppstå sådana exceptionella situationer där det i enlighet med det gällande 3 mom. och 37 § 1 mom. 3 punkten i lagen om skatteuppbörd skulle betalas krediteringsränta på inbetalningar från inbetalningsdagen till den dag då inbetalningen används för betalning av skatt inom ramen för den särskilda ordningen. På grund av de få situationer där krediteringsräntan räknas är det inte ändamålsenligt att automatisera uträkningen, utan beräkningen måste göras av en tjänsteman.
På grund av ovanstående föreslås det för administrativ enkelhets skull och med beaktande av de särskilda ordningarnas exceptionella natur att krediteringsränta enligt 37 § 1 mom. 3 punkten i lagen om skatteuppbörd inte betalas på överbetalning av skatt som ska betalas till Finland via identifieringsmedlemsstaten. Ändringen ska inte gälla krediteringsränta som ska betalas på skatt som betalas tillbaka. Den ska även i fortsättningen betalas enligt 37 § 1 mom. 3 punkten i lagen om skatteuppbörd. Momentet utökas även med en hänvisning till 133 x § om betalning av skatt inom ramen för den särskilda ordningen för import.
Bestämmelsen i det nuvarande 4 mom. flyttas till 3 mom.
134 k §. Bestämmelsen i den gällande paragrafen om att en skattskyldig som tillämpar en särskild ordning inte ska införas i det register över mervärdesskattskyldiga som avses i 172 § överförs till 134 n §.
Paragrafen innehåller i stället bestämmelser om användning av inbetalningar som kommer via identifieringsmedlemsstaten till olika skatter.
För närvarande finns det bestämmelser om detta i 134 j § 2 mom. Enligt bestämmelsen tillämpas inte bestämmelserna om allmänt och särskilt riktande av inbetalningar i 16 och 17 § och om avvikelse från användningsordningen för inbetalningar i 18 § i lagen om skatteuppbörd när det är fråga om skatt som ska betalas till Finland. Enligt bestämmelsen ska inte heller bestämmelserna om allmän användningsordning för inbetalningar i 6 § i lagen om skatteuppbörd tillämpas på skatt som ska betalas till Finland och skatten uppbärs inte heller i form av sådana skatter som ska behandlas gemensamt som avses i 7 § i lagen om skatteuppbörd.
Enligt 1 mom. i den föreslagna paragrafen tillämpas inte bestämmelserna om riktande av inbetalningar i lagen om skatteuppbörd på skattskyldiga som använder en särskild ordning när det är fråga om inbetalning av skatt som ska betalas till Finland via en identifieringsmedlemsstat. Med avvikelse från det gällande 134 j § 2 mom. konstateras det inte i 1 mom. att 6 § i lagen om skatteuppbörd inte ska tillämpas, eftersom det i 2–4 mom. föreskrivs om undantag till 6 § i lagen om skatteuppbörd. Med avvikelse från det gällande 134 j § 2 mom. tillämpas bestämmelsen enbart på inbetalningar som har kommit via en identifieringsmedlemsstat. Denna ändring är nödvändig eftersom 16–18 § i lagen om skatteuppbörd måste kunna tillämpas när den skattskyldige direkt till Finland betalar den skatt som ska betalas till Finland. Bestämmelsen tillämpas alltså inte på inbetalningar som gjorts på grundval av betalningsuppmaningar, eftersom det finns särskilda bestämmelser om detta i 134 m § i lagförslaget. Med avvikelse från det gällande 134 j § 2 mom. innehåller 1 mom. ingen bestämmelse om undantag i fråga om tillämpning av 7 § i lagen om skatteuppbörd, eftersom mervärdesskatt på vilken det tillämpas en särskild ordning enligt 4 punkten i den paragrafen inte betraktas som skatter som ska behandlas gemensamt.
I 2 mom. föreskrivs det om användning av inbetalningar till betalning av skatter som deklarerats i skattedeklarationen. Eftersom man genom en deklaration kan deklarera både skatt för den aktuella skatteperioden och rättelser som gäller tidigare skatteperioder, behövs det bestämmelser om användningen av inbetalningar primärt till betalning av skatter för de skatteperioder som deklarerats i skattedeklarationen samt om i vilken ordningsföljd inbetalningarna används till att betala de skatter som deklarerats genom den skattedeklaration som det hänvisas till i samband med inbetalningen. För närvarande görs rättelser i en skattedeklaration för den skatteperiod som ska rättas, vilket betyder att inbetalningen i enlighet med betalningsreferensen riktas till enbart den aktuella skattedeklarationen. Inbetalningen används till betalning av skattekapitalet enligt förfallodag från den äldsta till den senaste. Via identifieringsmedlemsstaten kan den skattskyldige betala endast den skatt som ska betalas för skatteperioden, men inte dröjsmålspåföljder. Därför kan bestämmelserna om betalningsordningen för skatt i 5 § 1 och 2 mom. i lagen om skatteuppbörd inte tillämpas på inbetalningar som kommer via en identifieringsmedlemsstat. I momentet föreskrivs det i överensstämmelse med 6 § 1 mom. i lagen om skatteuppbörd att förfallodagen för en för sent deklarerad skatt anses vara den dag då skattedeklarationen lämnats in. Bestämmelsen är nödvändig för att även inbetalningar av skatt inom ramen för en särskild ordning ska kunna användas till betalning av skatt när en deklaration har lämnats in.
Om den skattskyldige exempelvis för den första skatteperioden under det innevarande året har deklarerat att det via identifieringsmedlemsstaten ska betalas 1 000 euro i skatt till Finland och har betalat hela beloppet, men det riktiga skattebeloppet skulle ha varit 2 000 euro, rättar den skattskyldige felet efter att det har upptäckts under följande skatteperiod. Den skattskyldige har obetalda skatter till ett belopp av 1 000 euro från det föregående årets sista skatteperiod. I följande skattedeklaration för det innevarande året deklarerar den skattskyldige 1 500 euro i skatt som ska betalas samt, som rättelse för den föregående skatteperioden, ytterligare 1 000 euro i skatt som ska betalas. I och med denna rättelse blir beloppet av den skatt som ska betalas för den första skatteperioden totalt 2 000 euro. Den skattskyldige betalar 2 500 euro på basis av deklarationen för årets andra skatteperiod. Inbetalningen ska innehålla en hänvisning till deklarationen för årets andra skatteperiod, dvs. den riktas till den deklarationen. Inbetalningen används till betalning av skattekapitalet för de skatteperioder som deklarerats i denna deklaration enligt förfallodag med start från den äldsta. Inbetalningen används inte med stöd av detta moment till betalning av fjolårets skatter.
I 3 mom. föreskrivs det om användning av inbetalningar till betalning av andra förfallna och icke förfallna skatter inom ramen för den särskilda ordningen i fråga efter att de skatter som avses i 2 mom. har blivit betalda. På de inbetalningar som ska användas för betalning av andra skatter som ska betalas inom den särskilda ordningen tillämpas betalningsordningen för skatt enligt 5 § och användningsordningen för återbäringar enligt 6 § i lagen om skatteuppbörd.
I 4 mom. föreskrivs det i överensstämmelse med 16 § 5 mom. i lagen om skatteuppbörd om användning av inbetalningar till betalning av andra skatter som förfallit för den skattskyldige och av Skatteförvaltningens andra fordringar, när fordringarna enligt den särskilda ordningen i fråga har blivit betalda. Andra särskilda ordningar än den ordning som betalningsreferensen hänvisar till jämställs med andra skatter i användningsordningen.
En betalning som förmedlaren skött för en skattskyldigs räkning ska inte kunna användas som betalning av skatter för andra skattskyldiga som förmedlaren representerar.
134 l §. Det föreslås att den bestämmelse som för närvarande finns i paragrafen och som gäller tillämpning av bestämmelserna om påförande av skatt i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ på skatt som ska betalas till en annan medlemsstat överförs till 134 o §.
Paragrafen innehåller i stället bestämmelser om användning av återbäring av skatt som betalats till Finland via en identifieringsmedlemsstat. Återbäringen kan grunda sig på rättelser som gäller en skatteperiod eller andra grunder, såsom fastställande av skatt till den skattskyldiges fördel, rättelse av beslut eller ändringssökande.
Med stöd av 134 f § 1 mom. i den gällande lagen tillämpas i fråga om återbäring i princip det som föreskrivs i lagen om skatteuppbörd. Detta motsvarar lagförslaget. Enligt bestämmelsen ska inte heller bestämmelserna om allmän användningsordning för inbetalningar och återbäringar i 6 § i lagen om skatteuppbörd tillämpas på skatt som ska betalas till Finland och skatten uppbärs inte heller i form av sådana skatter som ska behandlas gemensamt som avses i 7 § i lagen om skatteuppbörd.
I 1 mom. föreskrivs det om den primära användningen av återbäring av skatt som betalats till Finland via en identifieringsmedlemsstat. Med avvikelse från 6, 22-24 och 26§ i lagen om skatteuppbörd används återbäring först för skatterna inom den särskilda ordning där återbäringen har uppkommit. Återbäring används för skatterna inom den särskilda ordningen i fråga med iakttagande, liksom nu, av den betalningsordning för skatt som anges i 5 § i lagen om skatteuppbörd. Till skillnad från nu får återbäring användas inte bara till betalning av förfallna skatter utan även till icke förfallna skatter. Med icke förfallna skatter avses exempelvis skatter man känner till och förseningsavgifter vars förfallodag är i framtiden. I momentet föreskrivs det i överensstämmelse med 6 § 1 mom. i lagen om skatteuppbörd att förfallodagen för en för sent deklarerad skatt anses vara den dag då skattedeklarationen lämnats in. Bestämmelsen är nödvändig för att även återbäring av skatt inom ramen för en särskild ordning ska kunna användas till betalning av skatt när en deklaration har lämnats in. Med avvikelse från det gällande 134 j § 2 mom. innehåller 1 mom. ingen bestämmelse om undantag i fråga om tillämpning av 7 § i lagen om skatteuppbörd, eftersom mervärdesskatt på vilken det tillämpas en särskild ordning enligt 4 punkten i den paragrafen inte betraktas som skatter som ska behandlas gemensamt.
I 2 mom. föreskrivs det om tidpunkten för användning av återbäring. Bestämmelsen klargör nuläget, eftersom det för närvarande inte till alla delar finns bestämmelser om tidpunkten för användning av återbäring som omfattas av tillämpningsområdet för en särskild ordning.
Enligt den första meningen i 24 § 1 mom. i lagen om skatteuppbörd är en återbäring tillgänglig för betalning av förfallen skatt den dag då beslutet om att betala tillbaka skatt har fattats. Denna bestämmelse om användning av återbäring på grundval av tidpunkten för när ett beslut fattas lämpar sig inte i situationer där det nya rättelseförfarandet tillämpas och där avdrag som den skattskyldige gör under en senare skatteperiod för skatt som tidigare betalats till ett för stort belopp betraktas som skatteåterbäring. Därför konstateras det i den första meningen i 2 mom. i förslaget att när en återbäring grundar sig på en rättelse är den tillgänglig den dag då uppgifterna om rättelsen har lämnats in. Om rätten till återbäring eller återbäringens riktighet behöver utredas och återbäringen godkänns, får återbäringen användas till den skattskyldiges fördel den dag då rättelsen har lämnats in.
Enligt den andra meningen i 24 § 1 mom. i lagen om skatteuppbörd är en återbäring som baserar sig på korrigering av ett fel vid skatteuppbördsförfarandet tillgänglig den dag då korrigeringen har gjorts. Enligt 2 mom. 3 punkten i paragrafen är med avvikelse från 1 mom. återbäringar på skatter som avses i 7 § tillgängliga för betalning av förfallen skatt på så sätt att återbäring som baserar sig på ett beslut som gäller påförande av skatt eller rättelse av ett beslut till den skattskyldiges fördel eller återbäring som baserar sig på ändringssökande är tillgänglig den dag då beslutet fattas eller ändringsbeskattningen verkställs, dock tidigast på den förfallodag som angetts i det ursprungliga beslutet.
Eftersom skatt som omfattas av tillämpningsområdet för en särskild ordning enligt 7 § 4 punkten i lagen om skatteuppbörd inte betraktas som skatter som ska behandlas gemensamt såsom annan mervärdesskatt, tas det i 2 mom. enligt förslaget in även bestämmelser som motsvarar 24 § 2 mom. 3 punkten i lagen om skatteuppbörd. I enlighet med detta är återbäring som baserar sig på ett beslut av Skatteförvaltningen eller ändringssökande tillgänglig den dag då beslutet fattas eller ändringsbeskattningen verkställs, men dock tidigast på den förfallodag som angetts i det ursprungliga beslutet. I momentet föreskrivs det också i överensstämmelse med den andra meningen i 24 § 1 mom. i lagen om skatteuppbörd att en återbäring som baserar sig på sådan korrigering av ett fel vid skatteuppbördsförfarandet som avses i 72 § i lagen om skatteuppbörd är tillgänglig den dag då korrigeringen har gjorts.
Enligt 3 mom. i förslaget kan en återbäring användas för betalning av en skattskyldigs andra skatter och fordringar som Skatteförvaltningen känner till, om återbäringen inte enligt 1 mom. har använts för skatt enligt den särskilda ordning för vilken återbäringen har uppkommit. Då tillämpas så som i nuläget betalningsordningen för skatt enligt 5 § och användningsordningen för återbäringar enligt 6 § i lagen om skatteuppbörd.
På användningen av återbäring tillämpas på samma sätt som i nuläget bestämmelserna i lagen om skatteuppbörd vad gäller hinder för användning av återbäring i 25 §, meddelande om användning av återbäring enligt 27 § och Skatteförvaltningens behörighet att meddela närmare bestämmelser om användningsordningen för återbäringar, om avvikelse från användningsordningen samt om det förfarande som ska iakttas vid användning av återbäringar.
Om en återbäring inte används på det sätt som avses i 1 eller 3 mom. ska det så som i nuläget återbäras till den skattskyldige enligt bestämmelserna i 5 kap. i lagen om skatteuppbörd.
134 m §. Till lagen fogas en 134 m §, där det i överensstämmelse med nuvarande praxis förtydligas när den skattskyldige ska betala skatt direkt till Finland, när Finland är konsumtionsmedlemsstat.
Enligt artikel 63a i genomförandeförordningen ska identifieringsmedlemsstaten sända den skattskyldige eller den förmedlare som agerar för den skattskyldiges räkning en påminnelse om en inbetalning som saknas helt eller delvis. Identifieringsmedlemsstaten ska informera konsumtionsmedlemsstaten om detta. När konsumtionsmedlemsstaten sänder den skattskyldige en påminnelse ska den informera identifieringsmedlemsstaten om detta. Efter detta kan den skattskyldige inte betala den skatt som saknas till identifieringsmedlemsstaten, utan den måste betalas direkt till konsumtionsmedlemsstaten. När den skattskyldige delges en betalningsuppmaning enligt 42 § i lagen om skatteuppbörd med ett sammandrag enligt 70 § i samma lag, informeras identifieringsmedlemsstaten om detta. Därefter ska den skattskyldige betala den skatt som saknas direkt till Finland.
134 n §. Det föreslås att den gällande bestämmelsen om tillämpning av bestämmelserna om handledning och förhandsavgörande på skattskyldiga som använder en särskild ordning flyttas till 134 p §.
I paragrafen fogas i stället den bestämmelse som för närvarande finns i 134 k § om att en skattskyldig som tillämpar en särskild ordning inte ska införas i det register över mervärdesskattskyldiga som avses i 172 n §.
Enligt 1 mom. ska en skattskyldig som använder den särskilda ordningen och som inte är etablerad inom gemenskapen inte införas i det register över mervärdesskattskyldiga som avses i 172 §. Momentet gäller ordningen för tredjeländer. Bestämmelsen grundar sig på artikel 362 i mervärdesskattedirektivet.
Det föreslås att momentet preciseras så att uttrycket skattskyldig som inte är etablerad inom gemenskapen stryks och så att det i stället hänvisas till den särskilda ordning som avses i 133 d §. Denna precisering behövs eftersom en skattskyldig som inte är etablerad inom gemenskapen i fortsättningen kan använda unionsordningen vid distansförsäljning inom gemenskapen. Med en skattskyldig som inte är etablerad inom gemenskapen avses enligt lagen och 133 e § i lagförslaget en skattskyldig som varken har etablerat sätet för sin ekonomiska verksamhet eller har ett fast driftställe inom gemenskapen.
Enligt 2 mom. ska en skattskyldig som använder den särskilda ordningen och inte är etablerad i konsumtionsmedlemsstaten och vars identifieringsmedlemsstat är någon annan stat än Finland, inte införas i det register över mervärdesskattskyldiga som avses i 172 § för affärstransaktioner inom ramen för den särskilda ordningen. Momentet gäller unionsordningen och grundar sig på artikel 369d i mervärdesskattedirektivet.
Det föreslås att 2 mom. ändras så att villkoret om att den skattskyldige inte ska vara etablerad i konsumtionsmedlemsstaten stryks och så att det i stället hänvisas till den särskilda ordning för unionen som avses i 133 r §. Med skattskyldig som inte är etablerad i konsumtionsmedlemsstaten avses enligt 133 l § 1 mom. i lagen och lagförslaget en skattskyldig som har etablerat sätet för sin ekonomiska verksamhet inom gemenskapen eller som har ett fast driftställe där, men som inte har etablerat sätet för sin ekonomiska verksamhet i konsumtionsstaten och som inte har ett fast driftställe där. Ändringen behövs eftersom unionsordningen, efter de ändringar som har gjorts i mervärdesskattedirektivet genom distansförsäljningsdirektivet, när det gäller försäljning av varor, också kan användas av skattskyldiga som inte är etablerade inom gemenskapen eller i konsumtionsmedlemsstaten.
Enligt paragrafens 3 mom. ska bestämmelserna i 175 § 1 mom. om underrättelse till skattskyldiga om registreringsåtgärder inte tillämpas på skattskyldiga som avses i 1 eller 2 mom. En motsvarande bestämmelse tas in i lagförslagets 134 b § 3 mom. I momentet föreskrivs det i stället i fråga om den nya särskilda ordningen för import att en skattskyldig som använder den särskilda ordningen inte ska införas i det register över mervärdesskattskyldiga som avses i 172 § för affärstransaktioner inom ramen för den särskilda ordningen. Enligt 133 u § 1 mom. i lagförslaget ska sådana skattskyldiga och förmedlare införas i ett separat identifieringsregister. Detta motsvarar den artikel 369q som fogats till mervärdesskattedirektivet genom distansförsäljningsdirektivet.
134 o §. Det föreslås att den gällande bestämmelsen om återbäring av skatt som deklarerats till ett för stort belopp på ansökan eller på basis av annan utredning samt om tidpunkten för återbäring överförs till 134 q §.
Till paragrafen fogas i stället den bestämmelse som tidigare fanns i 134 l § och som gäller tillämpning av de bestämmelser om påförande av skatt som finns i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ på skatt som ska betalas till en annan medlemsstat.
134 p §. Det föreslås att den gällande bestämmelsen om ränta som ska betalas på skatt som ska återbäras till en skattskyldig som använder en särskild ordning överförs till 134 r §.
Till paragrafen fogas i stället den bestämmelse som tidigare fanns i 134 n § och som gäller tillämpning av bestämmelserna om handledning och förhandsavgörande på skattskyldiga som använder en särskild ordning.
134 q §. I paragrafen föreskrivs det att 209 b § om skyldighet att ge köparen en faktura inte ska tillämpas i fråga om en skattskyldig som använder en särskild ordning och som har valt Finland som identifieringsmedlemsstat till den del det är fråga om skatt som ska redovisas till en annan medlemsstat.
Enligt den bestämmelse som genom distansförsäljningsdirektivet har fogats till artikel 219a.2 i mervärdesskattedirektivet omfattas fakturering av de tillämpliga reglerna i den medlemsstat där den försäljare som använder sig av en särskild ordning är registrerad som mervärdesskattskyldig. På försäljning inom ramen för de särskilda ordningarna tillämpas alltså de faktureringsbestämmelser som gäller i identifieringsmedlemsstaten. Paragrafens nuvarande bestämmelse är alltså onödig.
Enligt artikel 61.1 i genomförandeförordningen som numera ska tillämpas ska ändringar av skattedeklarationer inom ordningen för tredjeländer och unionens ordning göras genom att lämna en ersättande deklaration för skatteperioden i fråga.
I 1 mom. ska bestämmelser tas in som motsvarar artikel 365 och 369g i mervärdesskattedirektivet som ändrats genom distansförsäljningsdirektivet samt den artikel 369t som fogats till mervärdesskattedirektivet om korrigering av fel och tidsfristen för det i skattedeklarationer som ska lämnas inom de särskilda ordningen. Momentet ska gälla situationer där Finland är identifieringsmedlemsstat. Beloppet för skatt som betalats för mycket eller för litet ska anmäls i någon senare skattedeklaration för skatteperioden specifikt per konsumtionsmedlemsstat och skatteperiod. En skattskyldig ska inte i fortsättningen kunna korrigera ett fel genom att lämna en ersättande deklaration för den skatteperiod som ska korrigeras. Trots att fel korrigeras enligt lagförslaget i en skattedeklaration som ska lämnas för någon senare skatteperiod ändrar naturligtvis beloppet i felen de uppgifter som anmälts under den skatteperiod då felet inträffat till medlemsstaten i fråga.
Enligt det första stycket i artikel 61.2 i genomförandeförordningen gäller en tidsfrist på tre år för rättelseuppgifter som lämnas via identifieringsmedlemsstaten. Enligt det andra stycket ska detta inte påverka konsumtionsmedlemsstatens regler om fastställande av skatt och ändringar. Tidsfristen på tre år gäller alltså endast rättelser som görs via identifieringsmedlemsstaten. Om konsumtionsmedlemsstatens lagstiftning gör det möjligt att lämna rättelseuppgifter även efter detta, ska uppgifterna lämnas direkt till konsumtionsmedlemsstaten i fråga.
I 2 mom. kompletteras 1 mom. genom att för tydlighetens skull konstatera att en skatt som deklarerats till ett belopp som är för mycket eller för litet minskar eller ökar den skatt som avses i 133 i, 133 p och 133 x § 1 mom. och som ska redovisas för den skatteperioden för vilken en rättelse gjorts i deklarationen. Med skatt som ska redovisas avses beloppet för de skatter som ska betalas totalt för en skatteperiod till konsumtionsstaterna. Den skattskyldige ska alltså till identifieringsmedlemsstaten betala det på detta sätt uträknade totala beloppet för skatter som ska betalas för den rättade skatteperioden sammanlagt till konsumtionsmedlemsstaterna. Om det totala beloppet skatter som ska betalas till någon konsumtionsmedlemsstat för en skatteperiod där ett fel har rättats på grund av rättelserna blir negativt minskar det negativa beloppet inte den skatt som ska redovisas för skatteperioden. En skatt som deklarerats till för stort belopp till en konsumtionsmedlemsstat under en tidigare skatteperiod kan alltså inte minska på det skattebelopp som via identifieringsmedlemsstaten ska betalas till de andra konsumtionsmedlemsstaterna.
Enligt 3 mom. ska en skattskyldig som använder den särskilda ordningen och vars identifieringsmedlemsstat är någon annan medlemsstat än Finland för den skatts del som ska betalas till Finland iaktta de bestämmelser i identifieringsmedlemsstaten som motsvarar bestämmelserna i 1 och 2 mom.
I 4 mom. finns bestämmelser för den skatts del som ska betalas till Finland i en situation där den skatt som ska betalas för skatteperioden inte räcker till för att täcka beloppet av de rättelser som den skattskyldige gjort under skatteperioden i fråga. Det är fråga om fel som den skattskyldige har gjort till sin nackdel. Om den skatt som ska betalas till Finland blir mindre än de rättelser av fel som gjorts under denna skatteperiod ska den överstigande andelen av den skatt som betalats för mycket återbetalas till den skattskyldige. Skatteförvaltningen betalar då den skatt som betalats för mycket av den skatt som inte täcker till den skattskyldige om återbäringen inte ska användas för betalning av skatt eller någon annan fordran.
Om enligt den gällande 134 o § en skattskyldig som använder den särskilda ordningen har uppgett den skatt som för en skatteperiod ska redovisas till Finland till ett för högt belopp, ska den överbetalda skatten återbäras till den skattskyldige på ansökan eller på basis av annan utredning. Bestämmelsen tillämpas i nuläget när den skattskyldige inte har kunnat göra någon korrigering genom att lämna en rättelsedeklaration. Ansökan om återbäring ska göras senast det tredje kalenderåret efter utgången av det kalenderår för vilket den skattskyldige har uppgett skatten till ett för högt belopp. Skatten kan återbäras också senare, under förutsättning att den skattskyldige har framställt sitt yrkande senast vid nämnda tidpunkt. Genom denna bestämmelse har en lika lång tidsfrist för korrigering av fel möjliggjorts för den skattskyldige som för andra mervärdesskattskyldiga.
I 5 mom. föreskrivs det i överensstämmelse med den gällande 134 o § om möjligheten att ansöka om återbäring av skatt som betalats till ett för stort belopp. Med avvikelse från nuläget preciseras i paragrafen de situationer där det går att ansöka om återbäring. Det är fråga om situationer där det inte längre är möjligt att deklarera rättelseuppgifter via identifieringsmedlemsstaten. I momentet konstateras det dessutom för tydlighetens skull att på fastställandet av skatt som deklarerats till ett för litet belopp tillämpas det som anges i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ.
I 6 mom. föreskrivs det om den tidsfrist inom vilken en sådan ansökan som det föreslås bestämmelser om i 5 mom. ska göras. Liksom nu ska tidsfristen för ansökan om återbäring överensstämma med tidsfristen för rättelser som görs av skattskyldiga som är registrerade i Finland. Liksom nu ska skatt kunna återbäras även efter att tidsfristen har löpt ut, under förutsättning att den skattskyldiges ansökan har kommit in till Skatteförvaltningen inom tidsfristen.
134 r §. Det föreslås att den gällande bestämmelsen om att bestämmelserna om förseningsavgift och skatteförhöjning i lagen om beskattningsförfarande för skatter på eget initiativ ska tillämpas på en skattskyldig som använder en särskild ordning ska överföras till den 134 s § som fogas till lagen.
Till paragrafen fogas i stället den bestämmelse som tidigare fanns i 134 p § och som gäller den ränta som ska betalas på skatt som ska återbäras till en skattskyldig som använder en särskild ordning.
134 s §. Till 1 mom. i den nya paragrafen fogas den bestämmelse som för närvarande finns i 134 r §. Enligt paragrafen tillämpas inte bestämmelserna om förseningsavgift och skatteförhöjning i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ på en skattskyldig som använder en särskild ordning, till den del det är fråga om skatt som ska betalas till en annan medlemsstat. Bestämmelserna om förseningsavgift och skatteförhöjning tillämpas alltså inom de särskilda ordningarna när det är fråga om skatt som ska betalas till Finland. Bestämmelsen är tillämplig på skatt som ska betalas till Finland även när den skattskyldige har identifierat sig med Finland. Bestämmelsen gäller framöver även skattskyldiga som använder den särskilda ordningen för import.
Enligt 36 § 2 mom. i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ ska ingen förseningsavgift påföras om rättelsedeklarationen har lämnats in högst 45 dagar efter den sista inlämningsdagen för deklarationen. I paragrafens 2 mom. föreskrivs om ett undantag till denna bestämmelse. Om en skattskyldig som använder ordningen för tredjeländer eller för unionen lämnar en sådan rättelsedeklaration som avses i 134 q § i lagförslaget för skatt som ska betalas till Finland senast den dag som skattedeklarationen för den skatteperiod som följer den skatteperiod som ska rättas ska vara inlämnad, påförs ingen förseningsavgift. Förseningsavgiftens belopp ska enligt 36 § 2 mom. i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ vara två procent av den skatt som ska betalas och som deklarerats för sent.
På skatten räknas dröjsmålsränta enligt lagen om skattetillägg och förseningsränta från dagen efter den i lag föreskrivna sista betalningsdagen för skatten till den dag då skatten betalas.
134 t §. I denna nya paragraf föreskrivs det om hur den tidsfrist som avses i 44 och 61 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ ska beräknas i fråga om skatt som ska betalas till Finland av en skattskyldig eller förmedlare som använder en särskild ordning. Tidsfristen beräknas från ingången av det år som följer det kalenderår till vilket den skatteperiod hör för vilken skatten skulle ha deklarerats och betalats. Paragrafen gäller samtliga särskilda ordningar. När det gäller ordningen för tredjeländer och unionsordningen motsvarar beräkningen av tidsfristen nuläget. När dessa ordningar tillämpas i dag beräknas tidsfristen med stöd av den allmänna hänvisning som finns i 134 f § i enlighet med det som föreskrivs i 4 § 1 mom. i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ.
Bestämmelsen tillämpas också på de skattskyldiga inom de särskilda ordningarna för tredjeländer och för import som har identifierat sig med Finland och som deklarerar skatteuppgifter även till Finland som konsumtionsmedlemsstat.
137 a §. Det fogas en ny bestämmelse till mervärdesskattelagen, vilken gäller vart sådan försäljning som omfattas av 19 b § i lagförslaget ska hänföras tidsmässigt. När en näringsidkare genom att använda en marknadsplats, plattform, portal eller något motsvarande elektroniskt gränssnitt möjliggör försäljning som en annan näringsidkare utför anses det enligt det föreslagna 19 b § 1 mom. att näringsidkaren har sålt varorna till köparen och att den andra näringsidkaren har sålt dem till näringsidkaren. Detta ska enligt 19 b § 2 mom. tillämpas på distansförsäljning av varor som importeras, när varorna ingår i försändelser vars verkliga värde uppgår till högst 150 euro och när en näringsidkare som inte är etablerad inom gemenskapen säljer varor till någon annan än en näringsidkare i Finland eller i någon annan medlemsstat.
Skatten hänförs i sådana situationer till den kalendermånad under vilken skyldigheten att betala skatt har uppstått enligt 16 b §. Enligt 16 b § i lagförslaget uppkommer skyldighet att betala skatt på sådan försäljning av varor som avses i 19 b § för den näringsidkare som möjliggör försäljningen och på den försäljning som denna näringsidkare bedriver vid den tidpunkt då betalningen har godkänts. Försäljningen sker alltså samtidigt för den andra näringsidkaren och för upprätthållaren av det elektroniska gränssnittet.
Bestämmelsen grundar sig på den artikel 66a som fogats till mervärdesskattedirektivet genom distansförsäljningsdirektivet.
209 a §. Paragrafen innehåller bestämmelser om i vilka situationer de bestämmelser om fakturering som finns i den finländska mervärdesskattelagen, dvs. 209 b–209 g §, ska tillämpas.
Till 1 mom. fogas för tydlighetens skull en hänvisning till det undantag som finns i 5 mom.
Till 4 mom. fogas en bestämmelse som motsvarar den artikel 219a.2 b som fogats till mervärdesskattedirektivet genom det första distansförsäljningsdirektivet. I fråga om faktureringen av försäljning som ska deklareras inom ramen för en särskild ordning som avses i 12 a kap. tillämpas de finländska bestämmelserna om fakturering, om identifieringsmedlemsstaten är Finland.
Enligt den första delen av 4 mom. ska, med avvikelse från vad som föreskrivs i 1 mom., 209 b–209 g § inte tillämpas på försäljning som utförs i Finland av en säljare som etablerat sig i en annan medlemsstat, om köparen med stöd av 2 a eller 9 § är skattskyldig för försäljningen och det är säljaren som gör upp fakturan för försäljningen. Denna bestämmelse tas in i 5 mom. 1 punkten. I momentets 2 punkt tas det in en ny bestämmelse om att bestämmelserna om fakturering i mervärdesskattelagen inte ska tillämpas på försäljning som ska deklareras inom ramen för en särskild ordning som avses i 12 a kap., om identifieringsmedlemsstaten är någon annan medlemsstat.
Paragrafens nuvarande 5 mom. blir 6 mom. och till momentet fogas den definition som för närvarande finns i 4 mom. och som gäller när en säljare anses vara etablerad i en annan medlemsstat. En säljare anses vara etablerad i en annan medlemsstat på det sätt som avses i 5 mom. 1 punkten om säljaren levererar varor eller tjänster från ett fast driftställe i en annan medlemsstat eller, när varor eller tjänster inte levereras från ett fast driftställe, om säljaren har etablerat sätet för sin ekonomiska verksamhet i en annan medlemsstat.
209 b §. Paragrafen innehåller bestämmelser om skyldigheten att ge köparen en faktura. Enligt huvudregeln i 1 mom. ska en faktura ges om köparen är en näringsidkare eller en juridisk person som inte är näringsidkare. Enligt 2 mom. 1 punkten ska en faktura också ges över sådan distansförsäljning av varor som sker i Finland och som avses i 63 a §, när köparen är en privatperson. I 63 a § föreskrivs det om försäljningslandet vid distansförsäljning av varor i situationer där varutransporten avslutas i Finland.
Det föreslås att bestämmelsen ändras så att hänvisningen till 63 a § ersätts med en hänvisning till den nya 19 a § som innehåller definitioner av distansförsäljning.
Det föreslås ett nytt 5 mom. i paragrafen, enligt vilket det med avvikelse från 1 mom. och 2 mom. 1 punkten inte ska ges någon faktura över försäljning som ska deklareras inom ramen för unionens ordning. Bestämmelsen motsvarar artikel 220.1 led 2 i det genom distansförsäljningsdirektivet ändrade mervärdesskattedirektivet.
209 e §. I paragrafens 2 mom. föreskrivs det att om en del av de uppgifter som en faktura enligt 1 mom. ska innehålla ingår i någon handling som redan tidigare getts till köparen eller som köparen innehar, anses fakturan bildas av handlingarna tillsammans. Detta gäller emellertid inte sådan distansförsäljning av varor som avses i 63 a §. Det föreslås att momentet ändras så att det i stället för till 63 a § hänvisas till den nya 19 a § om distansförsäljning som ingår i lagförslaget. I överensstämmelse med den gällande bestämmelsen undantas alltså distansförsäljning från bestämmelsens tillämpningsområde.
209 f §. Paragrafen innehåller bestämmelser om lindrigare krav på innehållet i fakturor i vissa situationer. Enligt 2 mom. gäller de lindrigare kraven inte sådan distansförsäljning av varor som avses i 63 a §. Det föreslås att momentet ändras så att det i stället för till 63 a § hänvisas till den nya 19 a § om distansförsäljning. De lindrigare kraven kommer alltså inte heller i fortsättningen att gälla distansförsäljning av varor.
209 j §. Det föreslås att paragrafen ändras så att det i 1–4 mom. hänvisas till 19 c § i lagförslaget i stället för till 19 a §. Till 19 c § har det fogats en bestämmelse som motsvarar den gällande 19 a §.
209 u §. Paragrafen innehåller bestämmelser om bokföringsskyldighet för upprätthållare av elektroniska gränssnitt. Den grundar sig på den artikel 242a som fogats till mervärdesskattedirektivet genom distansförsäljningsdirektivet. Ändringen är nödvändig för att medlemsstaterna ska kunna verifiera att mervärdesskatten har redovisats korrekt.
I artikel 54c i genomförandeförordningen definieras det närmare när upprätthållaren av ett elektroniskt gränssnitt är bokföringsskyldigt och vilka uppgifter som ska ingå i bokföringen.