4
Förslagen och deras konsekvenser
4.1
De viktigaste förslagen
Allmänt
I propositionen föreslås temporära åtstramningar i indrivningslagen till den del det är frågan om indrivning av andra än konsumentfordringar. I lagen, som avses bli temporär, föreslås bestämmelser om maximibelopp i euro för indrivningskostnader, tidsgränser och maximiantal indrivningsåtgärder som berättigar till kostnadsersättning, gäldenärers totalkostnadsansvar och för vissa gäldenärers del även förbud mot eller begränsning av trattaindrivning. Regleringen som föreslås är i linje med den reglering som redan i nuläget gäller konsumentfordringar i indrivningslagen, men här har speciellt särdragen vid indrivning av sådana fordringar där gäldenären är ett företag beaktats.
En temporär reglering av indrivningskostnader som är mer detaljerad och striktare än i nuläget även vid indrivning av andra än konsumentfordringar är motiverad, för coronavirussituationen har medfört betalningssvårigheter för företag, och det är även sannolikt att svårigheterna fortsätter trots att undantagstillståndet är över. Trots att målet är att speciellt ingripa i indrivningen av sådana fordringar där gäldenären är ett företag och för sin del främja att företagen klarar sig ur den svåra situationen är det inte ändamålsenligt att begränsa de föreslagna bestämmelsernas tillämpningsområde utgående från om gäldenären bedriver näringsverksamhet eller om den fordran som ska drivas in hör till näringsverksamhet som gäldenären utövar. Med en sådan begränsning blir gäldenärer som inte anses som näringsidkare utanför lagstiftningen, trots att de kan vara i behov skydd på samma sätt som näringsidkare. Med beaktande även av att det föreslås att indrivningskostnaderna fastställs på en skälig nivå såväl med tanke på gäldenärer som borgenärer är det motiverat att tillämpningsområdet för de föreslagna bestämmelserna utöver fordringar där gäldenären är ett företag också ska omfatta fordringar som inte är konsumentfordringar.
I propositionen har man också beaktat tryggandet av effektiviteten för indrivningen, i synnerhet på grund av att också små och medelstora företag har ställning som borgenär, för vilka det kan vara särskilt viktigt att snabbt få betalning för skulden. När effektiva indrivningsmetoder står till buds och skäliga kostnader kan krävas för indrivningsåtgärderna, finns det förutsättningar för att indrivningen av fordringarna ska lyckas.
Förslag om maximibelopp för indrivningskostnader enligt åtgärd
Enligt propositionen ska man för andra än konsumentfordringar kunna kräva högst ett belopp som anges i lag för indrivningsåtgärder som tas ut av gäldenären. Såsom vid konsumentfordringar ska maximibeloppen i euro per åtgärd gälla kostnader som tas ut för betalningspåminnelser, betalningskrav, betalningsplaner och förlängningar av betalningstiden. Vid indrivning av andra fordringar än konsumentfordran får även tratta och betalningsuppmaning med konkurshot användas som indrivningsåtgärd. För säkerställande av en effektiv reglering föreslås det att det fastställs maximibelopp även för de indrivningskostnader som krävs för dessa indrivningsåtgärder.
Den kostnadsnivå som föreslås innebär en lättnad i maximibeloppen för indrivningskostnader med beaktande av tillsynsmyndighetens, Regionförvaltningsverket i Södra Finland, beslutspraxis om skäliga indrivningskostnader och justitieministeriets utredning om fordringsmål. De ovan nämnda omständigheterna har klarlagts ovan i avsnitt 2.1.2 och 2.1.3. Vid fastställandet av den föreslagna kostnadsnivån har man också beaktat perspektivet för borgenärerna och de aktörer som utför indrivning; de föreslagna maximibeloppen är märkbart högre än vid indrivning av konsumentfordringar.
Trots att målet enligt vad som konstaterats ovan är att genom propositionen särskilt ingripa i indrivningen av sådana fordringar där gäldenären är ett företag och för sin del främjar möjligheterna att klara av en svår situation, förutsätter lagstiftningens logik och opartiskhet att den föreslagna kostnadsregleringen utöver företagsfordringar också gäller andra fordringar där gäldenären är någon annan än en konsument, såsom ett bostadsaktiebolag, en förening eller en stiftelse.
Det är även skäl att notera att de föreslagna bestämmelserna om maximibelopp för indrivningskostnader inte påverkar borgenärens rätt enligt 10 e § att av gäldenären få 40 euro som standardersättning för indrivningskostnaderna om en betalning som avses i 1 § i lagen om betalningsvillkor i kommersiella avtal är försenad så att borgenären har rätt till dröjsmålsränta. Den paragrafen grundar sig på direktivet om sena betalningar som man inte får avvika från till borgenärens nackdel i nationell lagstiftning, och det föreslås därför inte i denna proposition att den ska ändras. Om borgenären kräver standardersättning av gäldenären har borgenären rätt att få ersättning för andra skäliga indrivningskostnader som borgenären har endast till den del deras belopp överskrider beloppet för standardersättningen.
De maximibelopp som föreslås är inte ovillkorliga, utan man kan avvika från dem enligt de grunder som anges i lag. Då kan de verkliga indrivningskostnaderna krävas av gäldenären. Vid indrivning av en direkt utsökningsbar fordran får maximibeloppen dock inte överskridas. Uteslutandet av direkt utsökningsbara fordringar från möjligheten till avvikelser anses vara motiverat, eftersom indrivningen av sådana fordringar kan fortsätta genom rättslig indrivning utan verkställighetsgrund.
Förslag om tidsgränser för indrivningsåtgärder
Enligt propositionen ska det i lagen tas in bestämmelser om tidsgränser mellan indrivningsåtgärder vid indrivning av andra fordringar än konsumentfordringar. Tidsgränsen på 7 dagar som föreslås ska gälla nya betalningspåminnelser och betalningskrav som lämnas skriftligen eller på något annat varaktigt sätt. Syftet med bestämmelserna är att säkerställa att gäldenären har tillräckligt med tid mellan indrivningsåtgärderna att göra anmärkningar eller betala före följande eventuella indrivningsåtgärder. Syftet är också att förhindra att indrivningskostnaderna blir otillbörligt höga för att indrivningsåtgärder verkställs med oskäligt korta intervall. Bestämmelserna avviker i fråga om den valda tidsgränsen från bestämmelserna om tidsgränser för konsumentfordringar. När man fattade beslut om dessa bestämmelser beaktades, att det i affärsrelationer kan vara ytterst viktigt för borgenären att indrivningen är snabb och effektiv, och därför anses det motiverat med en tidsgräns på 7 dagar i stället för de 14 dagar som föreskrivits för konsumentfordringar.
Dessutom föreslås det att indrivningskostnader för förlängning av betalningstid får krävas av gäldenären endast om betalningstiden förlängs med minst 14 dagar. Till den delen är målet att förhindra att gäldenärens kostnadsansvar ökas i onödan genom att upprepade gånger ta ut kostnader för mycket korta förlängningar av betalningstiden, vilket i praktiken endast medför obetydlig nytta för gäldenären.
Förslag om maximiantal indrivningsåtgärder som berättigar till kostnadsersättning
Enligt propositionen ska antalet betalningskrav, trattor, betalningsuppmaningar med konkurshot och betalningsplaner som berättigar till kostnadsersättning för indrivning av andra fordringar än konsumentfordringar begränsas. För att till den delen säkerställa effektiviteten av regleringen om indrivningskostnader föreslås det i propositionen att det i regel får krävas indrivningskostnader för högst två betalningskrav, en tratta och ett betalningskrav med konkurshot av en gäldenär. Om indrivningen av en fordran fortsätter med tratta får indrivningskostnader av gäldenären dock krävas för endast ett betalningskrav. Huvudregeln är likaså att det av gäldenären får krävas kostnader för högst en betalningsplan. I fråga om fordringar upp till ett visst belopp får kostnader dock enligt propositionen krävas för två betalningsplaner.
Förslag om gäldenärens totalkostnadsansvar
Enligt propositionen ska det av gäldenären få krävas högst det belopp för indrivningsåtgärder som anges i lag för andra fordringar än konsumentfordringar. Det är motiverat att som utgångspunkt för totalkostnadsansvaret ta de belopp för de skäliga kostnader för indrivningsåtgärder som i revideringen av indrivningslagen 2013 ansågs ingå i en korrekt indrivningsprocess för konsumentfordringar. Vid indrivning av andra fordringar än konsumentfordringar kan man också använda sig av tratta och betalningsuppmaning med konkurshot, vilket dock bör beaktas som en höjande faktor när det föreskrivs om det totala kostnadsansvaret.
Maximiantalen föreslås motsvara det sammanlagda beloppet av de maximikostnader som tas ut för två betalningspåminnelser, en betalningsplan och två betalningskrav, eller om tratta används vid indrivningen, för ett betalningskrav i stället för två och för en tratta förhöjt med 15 % av den totala summan för de maximikostnader som ska tas ut avrundat till det närmaste beloppet på ett jämnt tiotal. Om det gäller en fordran där kapitalet överstiger 500 euro ska maximibeloppet utöver de andra indrivningsåtgärderna också omfatta den maximikostnad som tas ut för en betalningsuppmaning med konkurshot. Det spelrum på 15 % som föreslås är avsett att täcka de skäliga kostnaderna för eventuella andra behövliga indrivningsåtgärder. I praktiken kan det förekomma variationer när det gäller vilken typ av kostnader för indrivningsåtgärder som det totala beloppet av indrivningskostnaderna i varje enskilt fall består av.
I undantagsfall får högre indrivningskostnader än de föreslagna maximibeloppen krävas av gäldenären. Möjligheten till avvikelse ska inte gälla direkt utsökningsbara fordringar, för indrivningen av sådana fordringar kan fortsätta genom rättslig indrivning utan verkställighetsgrund, och det är därför inte ur gäldenärens perspektiv korrekt att låta kostnader för frivillig indrivning öka över de föreslagna maximibeloppen. Bestämmelserna om maximikostnader begränsar inte borgenärens rätt till standardersättning.
Begränsning av trattaindrivning
I propositionen föreslås det även att trattaindrivning förbjuds för vissa gäldenärers del även i fråga om andra fordringar än konsumentfordran. Att använda tratta för indrivning av sådana fordringar ska enligt propositionen för det första vara förbjudet om gäldenären är en enskild näringsidkare, ett öppet bolag eller ett kommanditbolag. I dessa företagsformer är en privatperson personligen ansvarig för företagets skulder. Höga indrivningskostnader försämrar inte bara företagets ekonomiska ställning utan också privatpersonens ekonomiska ställning. Anteckningar om betalningsstörningar för sådana företag kan medföra betydande olägenheter för både företaget och den privatperson som ansvarar för företaget. Det anses därför motiverat att temporärt förbjuda användningen av tratta för indrivning av sådana företags fordringar. Dessutom gäller det föreslagna trattaförbudet privatpersoners fordringar när det inte är fråga om en konsumentfordran t.ex. på grund av att fordran har uppkommit i näringsverksamhet som redan upphört.
Med anledning av kommentarerna om utkastet till proposition föreslås begränsningar i användningen av tratta också när gäldenären är ett aktiebolag med liten omsättning. I små aktiebolag baserar sig verksamheten ofta på en eller två personers arbetsinsats och ägande, och ägarna är ofta på grund av borgen eller andra förbindelser också personligen ansvariga för bolagets skulder. När det gäller behovet av skydd jämställs sådana aktiebolag med personbolag och enskilda näringsidkare. Det föreslås att omsättningsgränsen ska vara 100 000 euro, vilket innebär att den föreslagna trattabegränsningen enligt Skatteförvaltningens uppgifter för 2018 kommer att omfatta cirka 167 529 aktiebolag, jämfört med att antalet aktiebolag sammanlagt uppgår till 259 924. I beräkningen ingår också de bolag som inte alls hade verksamhet under räkenskapsperioden i fråga. Antalet sådana bolag var under nämnda år 105 922.
Eftersom tratta är ett viktigt påtryckningsmedel vid frivillig indrivning, anses det däremot inte motiverat att användningen av tratta förbjuds eller begränsas ens tillfälligt i fråga om aktiebolag med större omsättning. När det gäller andra sammanslutningar är det enligt uppgifter från Suomen Asiakastieto Oy sällsynt att tratta används vid indrivning, och därför finns det inte något behov av att föreslå förbud mot eller begränsning av användningen av tratta i fråga om dem.
4.2
De huvudsakliga konsekvenserna
Konsekvenser för statsfinanserna
Propositionen påverkar inte statsfinanserna. De föreslagna ändringarna görs inom ramarna för de anslag och årsverken som ingår i rambesluten för statsfinanserna och i statsbudgeten.
Konsekvenser för gäldenärer
De bestämmelser om indrivningskostnader och användning av tratta som föreslås gäller temporärt, så de får mer begränsade konsekvenser än permanenta bestämmelser skulle få för de gäldenärers situation vilkas fordringar omfattas av bestämmelsernas tillämpningsområde.
De föreslagna bestämmelserna om indrivningskostnader tryggar effektivare än i nuläget det att indrivningskostnader inte kan samlas in som självändamål och att beloppet för dem inte blir oskäligt högt i förhållande till skuldens kapital. De föreslagna bestämmelserna gäller enligt redogörelsen i avsnitt 4.1 såväl fordringar där gäldenären är ett företag som andra fordringar som inte är konsumentfordringar. Trots att det till tillämpningsområdet för de bestämmelser som föreslås således också hör fordringar där gäldenären är till exempel ett bostadsaktiebolag, en förening eller en stiftelse som inte bedriver näringsverksamhet antas det att de viktigaste positiva konsekvenserna gäller företag. Att de högsta indrivningskostnaderna skärs ner hjälper företag att förbli livskraftiga trots coronavirusepidemins konsekvenser, vilket kan ha positiva konsekvenser också för sysselsättningen. De föreslagna bestämmelserna har en positiv inverkan också på de privatpersoner i fråga om vilka den fordran som ska drivas in har uppkommit i näringsverksamhet som redan upphört och indrivningen av fordran således inte omfattas av bestämmelserna om konsumentfordringar.
Risken finns att de maximibelopp som föreslås i praktiken kan bli standardbelopp. Fördelen är även i det fallet ur gäldenärens synvinkel att det inte längre är tillåtet att kräva de allra högsta indrivningskostnaderna.
Enligt Patent- och registerstyrelsens statistik fanns den 1 juli 2020 totalt 616 124 företag antecknade i handelsregistret. Av dem var 261 257 aktiebolag, 222 053 enskilda näringsidkare, 25 788 kommanditbolag, 9 056 öppna bolag och 3 685 andelslag. Enligt det som konstateras ovan hör enligt förslaget också till exempel bostadsaktiebolag, föreningar och stiftelser till tillämpningsområdet för de föreslagna bestämmelserna om indrivningskostnader. Enligt Patent- och registerstyrelsens statistik fanns det 89 413 bostadsaktiebolag, 561 föreningar och 46 stiftelser. För föreningars och stiftelsers del måste det beaktas att skyldigheten att registrera dem i handelsregistret inte gäller alla föreningar och stiftelser.
Enligt den utredning som Suomen Perimistoimistojen liitto ry gjort fick dess medlemsföretag 2019 cirka 10,2 miljoner indrivningsuppdrag, och av dem var cirka 20 %, det vill säga cirka 2 miljoner, företagsfordringar. Enligt Suomen Perimistoimistojen liitto ry har det bland de ovannämnda företagsfordringarna funnits gäldenärer som utöver aktiebolag, enskilda näringsidkare, öppna bolag, kommanditbolag och andelslag varit till exempel bostadsaktiebolag och föreningar, men i talen kan det saknas till exempel privatpersoner som gäldenärer som är föremål för indrivning i någon annan egenskap än som konsumenter. Det har inte funnits tillgänglig information om totalbeloppen för de fordringar som kommer att omfattas av de föreslagna bestämmelserna om kostnader.
Trots att det föreslås att maximibeloppen för indrivningskostnaderna för andra än konsumentfordringar ska begränsas ska indrivningskostnaderna också efter reformen vara på en sådan nivå att de inte uppmuntrar till fortsatt betalningsförsummelse. Förslagen bedöms således inte ge upphov till negativa konsekvenser för gäldenärers betalningsmoral.
Med beaktande av nivån på de föreslagna beloppen för maximikostnader och det att regleringen gäller endast temporärt bedöms det på motsvarande sätt att borgenärerna inte ändrar sina förfaringssätt så att de märkbart oftare än i nuläget börjar kräva den standardersättning som fastställs i lagen, och att den reglering som föreslås därigenom skulle få negativa konsekvenser för gäldenärernas ställning.
De föreslagna begränsningarna av trattaindrivning kan bedömas ha en positiv inverkan på hur de företag och personer som omfattas av begränsningarna klarar av den ekonomiskt utmanande och exceptionella situationen. Antalet trattaprotester har enligt uppgifter från Suomen Asiakastieto Oy ökat jämfört med 2019. Till antalet har 54 000 trattor protesterats före vecka 34 innevarande år, medan 47 500 trattor hade protesterats före vecka 34 år 2019. Det är inte känt hur stor andel av dessa som gäller företag och personer som kommer att omfattas av de föreslagna bestämmelserna.
Konsekvenser för borgenärer, företag i indrivningsbranschen och upprätthållare av kreditupplysningsregister
Förslaget får inga direkta konsekvenser för avtal mellan borgenärer och indrivningsföretag som uppdragstagare, för regleringen hindrar inte uppdragstagaren från att av borgenären kräva det penningbelopp i indrivningskostnader som avtalats mellan parterna. Om borgenären och det indrivningsföretag som är uppdragstagare har avtalat om högre taxor än de maximibelopp som föreslås eller i övrigt om indrivningsåtgärder som avviker från bestämmelserna i lagen som föreslås får parterna sinsemellan förhandla om huruvida avtalet ska ändras så att det överensstämmer med de föreslagna bestämmelserna om indrivningskostnader eller om avtalet ska bibehållas oförändrat. I det första fallet medför den föreslagna regleringen ogynnsamma konsekvenser för indrivningsföretag, medan konsekvenserna i det andra fallet gäller borgenären som får ansvaret för de indrivningskostnader som överstiger lagens maximibelopp.
Vid justitieministeriet har beloppen för indrivningskostnader i samband med andra fordringar än konsumentfordringar utretts utgående från uppgifter om avgöranden av fordringsärenden som inletts som summariska tvistemål. Enligt utredningen var de första kostnaderna för den översta fjärdedelen av indrivningsåtgärderna för betalningspåminnelsernas del 20 euro, för betalningskrav 110 euro, för tratta 250 euro, för betalningsplan 50 euro och de totala kostnaderna för indrivning 309 euro. Enligt utredningen var den högsta kostnaden för ett enskilt betalningskrav över 580 euro. De högsta totalkostnaderna för indrivning översteg 1 000 euro. När man enligt de bestämmelser som föreslås får kräva högst 10 euro för betalningspåminnelse, för betalningskrav 50 eller 80 euro beroende på fordrans kapital, för tratta 100 euro, för betalningsplan 30 eller 60 euro beroende på fordrans kapital och som total indrivningskostnad 230 eller 410 euro beroende på fordrans kapital är det klart att den reglering som nu föreslås kommer att få konsekvenser för de indrivningsföretag och borgenärer för vilkas fordringar man vid indrivningen har krävt indrivningskostnader av gäldenären som överstiger det som nu föreslås. I sista hand beror fördelningen av konsekvenserna av bestämmelserna om indrivningskostnaderna på indrivningsföretagens och borgenärernas kommersiella lösningar.
Vid bedömningen av konsekvenserna av bestämmelserna om indrivningskostnader bör det dessutom beaktas att indrivningslagen i fråga om andra fordringar än konsumentfordringar inte utgör något hinder för att de medel som fåtts av gäldenären först allokeras till betalning av indrivningskostnaderna och först därefter till betalning av skulden och räntan på den. Om gäldenären endast kan betala en del av sina skulder, bidrar skäliga indrivningskostnader således till att borgenären kan få en större betalning för sin fordran än om indrivningskostnaderna var högre.
Enligt uppskattningar av Finanssiala ry och Finlands Näringsliv rf kan sänkningen av indrivningskostnaderna leda till att avgifterna fördröjs, när påföljderna för att avgifter inte betalas är lindrigare. Om antalet fördröjningar skulle öka avsevärt, skulle enligt dessa aktörer de kapitalkrav öka som förutsätts av bankerna i den solvenslagstiftning som är bindande för dem när de förväntade kreditförlusterna ökar. I enlighet med vad som konstaterats ovan förväntas de föreslagna bestämmelserna om indrivningskostnader inte inverka på gäldenärernas betalningsmoral och således inte ha någon betydande inverkan på dröjsmålet med betalningarna.
De ändringar som nu föreslås, speciellt bestämmelserna om maximibelopp och tidsgränser för indrivningskostnader, kräver ändringar i borgenärers och indrivningsföretags datasystem utöver när bestämmelserna träder i kraft även när de har upphört att gälla. De kan också bli tvungna att förnya avtal och blanketter för standardavtal. Dessa åtgärder medför kostnader av engångsnatur för borgenärer och indrivningsföretag. Ändringarna kommer troligen även att förutsätta att utbildning ordnas för personalen. Suomen Perimistoimistojen Liitto ry bedömer att den temporära lagen medför kostnader på cirka 100 000–200 000 euro för en enskild indrivningsbyrå. I den summan har man enligt de uppgifter som erhållits beaktat ändringar i datasystem, testning av systemen, behov av utbildning och ökat manuellt arbete. De ändringar som föreslås kan ge upphov till kostnader även på grund av ändringar i integrationen mellan borgenärers och indrivningsföretags system.
Dessutom kan merarbete och merkostnader orsakas enskilda företag också av den lagstadgade skyldigheten att underrätta den andra avtalsparten om ändringar i avtalsvillkoren. Bestämmelser om en sådan skyldighet finns i 93 § 4 mom. i elmarknadslagen (588/2013) och 78 § 5 mom. i naturgasmarknadslagen (587/2017). Kostnaderna för en eventuell anmälningsskyldighet uppskattas dock vara små, eftersom ändringar i avtalsvillkoren enligt motiveringarna till de nämnda momenten (RP 20/2013 rd, s. 127 och RP 50/2017 rd, s. 118) kan meddelas t.ex. i samband med fakturan.
Begränsningen av användning av tratta kommer att påverka de indrivningsföretag och borgenärer som driver in fordringar av företag och personer som omfattas av regleringen. Den föreslagna regleringen avlägsnar tillfälligt trattor från urvalet av indrivningsmetoder när gäldenären är en privatperson vars fordran inte är en konsumentfordran eller gäldenären är en enskild näringsidkare eller ett personbolag. När det gäller aktiebolag med liten omsättning minskar trattans betydelse som påtryckningsmedel, eftersom den inte får publiceras eller anmälas för anteckning i kreditupplysningsregistret. Begränsningen av användning av tratta på det föreslagna sättet kan också försvåra bedömningen av kreditrisken i avsaknad av uppgifter som annars ska föras in i kreditupplysningsregistret.
Den begränsning av trattaindrivning som föreslås kan medföra behov av ändringar för dem som upprätthåller kreditupplysningsregister för att säkerställa att det inte antecknas tratta i kreditupplysningsregistret för sådana företag och personer för vilka det är förbjudet att använda tratta vid indrivning, eller för vilka det är förbjudet att anteckna tratta i kreditupplysningsregistret enligt förslaget
Konsekvenser för myndigheternas verksamhet
De föreslagna ändringarna ökar i viss utsträckning arbetsmängden vid Regionförvaltningsverket i Södra Finland, eftersom verket utöver av att övervaka att regleringen iakttas bland annat ska ge registrerade indrivningsföretag anvisningar om regleringens innehåll. Att maximibeloppen på indrivningskostnader, antalet indrivningsåtgärder som ska ersättas, tidsgränserna, totalkostnadsansvaret och begränsningen av användningen av tratta för andra än konsumentfordringar fogas till lagen skapar klarhet och underlättar temporärt övervakningen av att lagen iakttas jämfört med nuläget, vilket å andra sidan kan bedömas minska myndighetens arbetsmängd. När regleringen träder i kraft kan arbetsmängden vid regionförvaltningsverket dock tillfälligt öka på grund av det eventuellt ökade antalet anmälningar och det behov av extra övervakning som detta medför. En noggrannare lagstiftning än tidigare kan på längre sikt minska antalet anmälningar till tillsynsmyndigheten. Detta beror för sin del på hur väl indrivningsbolagen tillägnar sig den nya temporära regleringen. Sammantaget har förslagen ingen märkbar konsekvens för tillsynsmyndighetens verksamhet eller för behovet av resurser, och därför bedöms de inte medföra något behov av tilläggsresurser för myndigheten.
Konsekvenser för domstolarna och Utsökningsverket
De föreslagna ändringarna kräver inte ändringar i tingsrätternas datasystem med tanke på de situationer där fordringsärenden som hör till tillämpningsområdet för den temporära lagstiftningen slutar i domstol. Det finns emellertid behov av att ge både de indrivningsbyråer som använder systemet Santra och de som använder e-tjänsten Riiveli anvisningar om att komplettera kravfältet med de tilläggsuppgifter om indrivningsåtgärder som behövs.
Med tanke på nivån på de maximibelopp för ersättning för indrivningskostnader och de maximala antalen indrivningsåtgärder som berättigar till kostnadsersättning samt den reglering som gäller tidsgränser för indrivningsåtgärder enligt förslaget är det inte sannolikt att borgenärer överför fordringar till domstol eller utsökning i ett tidigare skede än vanligt eller på något annat sätt märkbart ändrar sina förfaringssätt. För borgenären är sannolikt resultatet av indrivningen viktigare än hur stor ersättning av indrivningskostnaderna borgenären är berättigad att kräva av gäldenären. Därför är det inte troligt att borgenärerna som följd av en ändring av bestämmelserna om indrivningskostnader skulle låta bli att genomföra framgångsrika indrivningsåtgärder för frivillig indrivning.
Begränsningen av användningen av tratta kan leda till att fordringarna på de gäldenärer som kommer att omfattas av regleringen överförs till rättslig indrivning i ett tidigare skede. När man emellertid beaktar att regleringen blir temporär kan det antas att förfarandet inte väsentligen ökar överförandet av fordringar till rättslig indrivning.
I övrigt är det svårt att exakt bedöma den temporära lagens konsekvenser för domstolarnas arbetsmängd, eftersom arbetsmängden vid sidan av annat påverkas av hur väl borgenärerna tillägnar sig den nya temporära regleringen. Lagen bedöms tillfälligt öka arbetsmängden för speciellt kanslipersonal men också för rättskipningspersonal vid de tingsrätter där summariska tvistemål behandlas, eftersom domstolen på tjänstens vägnar bör säkerställa att det belopp för indrivningskostnader som det krävs att den svarande betalar inte överskrider de gränser som bestäms i lag och vid behov förkasta krav genom dom. Arbetsmängden ökar till denna del marginellt för att indrivningsåtgärder kan infalla delvis under tiden före lagens ikraftträdande, tiden när lagen är i kraft och tiden då lagen inte längre är i kraft då den reglering som för tillfället är i kraft ska beaktas. Man kan anta att speciellt domares och tingsnotariers arbetsmängd kan öka också bland annat på grund av behovet av anvisningar till kanslipersonal. Inledandet av tillämpningen av den nya regleringen underlättas å andra sidan av att bestämmelserna till strukturen till stor del motsvarar bestämmelserna om indrivningskostnader vid konsumentfordringar som redan länge tillämpats i domstolarna. Det kan dock delvis vara svårare att kontrollera indrivningskostnaderna i domstol än i fråga om konsumentfordringar, till exempel när det gäller de grunder på vilka olika maximigränser kan överskridas på grund av faktiska åtgärder och kostnader.
Enligt uppgifter från Suomen Asiakastieto Oy avkunnades år 2019 sammanlagt 308 449 tredskodomar i fordringsmål mot personer och 12 013 domar mot företag. Merparten av de förstnämnda domarna gäller konsumentfordringar. Eftersom de ändringar som nu föreslås är temporära och eftersom de gäller andra fordringar än konsumentfordringar kan man som helhet bedöma att genomförandet av förslagen inte kräver ökade resurser för tingsrätterna.
Propositionen bedöms inte ha några konsekvenser för Utsökningsverkets verksamhet bl.a. på grund av att det i propositionen inte föreslås några ändringar i beloppet av de indrivningskostnader som är direkt utsökningsbara. Propositionen förutsätter inte att utsökningsmyndighetens resurser ökas.
5
Alternativa handlingsvägar
Lagstiftning om indrivningskostnader
Utgångspunkten för beredningen av propositionen var att bestämmelserna om konsumentfordringar ska tillämpas som sådana även på fordringar där gäldenärerna är små och medelstora företag. Det alternativet visade sig dock inte vara ändamålsenligt till innehållet och inte heller till sitt tillämpningsområde.
Den viktigaste orsaken till att det inte föreslås i propositionen att bestämmelserna om konsumentfordringar tillämpas som sådana är den 10 e § som genom en lagändring fogades till indrivningslagen 2013 för genomförande av direktivet om sena betalningar. Enligt 10 e § har borgenären rätt att av gäldenären få 40 euro i standardersättning av indrivningskostnaderna när vissa villkor uppfylls. Om de bestämmelser som gäller indrivningskostnader för konsumentfordringar skulle tillämpas som sådana på företagsfordringar skulle risken ha varit att borgenärer till åtskillnad från i nuläget i vid utsträckning skulle ha börjat kräva standardersättning speciellt vid fortlöpande skuldförhållanden och att detta även efter den temporära lagens giltighetstid skulle ha blivit den huvudsakliga handlingsmodellen. Bland annat av den orsaken har det inte ansetts motiverat att maximibeloppen för indrivningskostnaderna ska vara lika låga som maximibeloppen för indrivningskostnader vid konsumentfordringar. En lite lättare reglering om indrivningskostnader för konsumentfordringar förordas även av att det i förhållanden mellan företag typiskt sett råder mer omfattande avtalsfrihet och å andra sidan av behovet att säkerställa indrivningens effektivitet också i coronavirussituationen med speciellt beaktande av att små och medelstora företag också kan vara borgenärer i förhållande till andra företag.
Vid övervägandet av tillämpningsområdet för regleringen var ett alternativ att en temporär reglering av indrivningskostnader skulle tillämpas endast på företag vilkas omsättning understiger ett visst belopp i euro när indrivningen inleds. Man avstod från alternativet att koppla en omsättningsgräns till lagstiftningen eftersom den konstaterades vara besvärlig att tillämpa i praktiken. Det skulle också ha medfört tilläggskostnader för de företag som bedriver indrivning att skaffa aktuell information om omsättningen och därför tryck på att fastställa högre maximibelopp för indrivningskostnaderna än vad som nu föreslås.
När tillämpningsområdet övervägdes i beredningsskedet fanns också ett alternativ där den temporära regleringen om indrivningskostnader skulle gälla endast fall där näringsidkare driver in fordringar som uppstått i näringsverksamhet som en annan näringsidkare bedriver. Det skulle emellertid ha inneburit att till exempel fordringar som ska drivas in av föreningar och bostadsaktiebolag, som inte heller i nuläget omfattas av definitionen av konsumentfordringar, skulle ha blivit helt utanför tillämpningsområdet för en exaktare och mer gäldenärvänlig reglering, vilket inte ansågs logiskt.
Begränsning av användandet av tratta
I propositionen föreslås att förbudet mot användning av tratta ska gälla endast privatpersoner, enskilda näringsidkare, öppna bolag och kommanditbolag. Dessutom föreslås bestämmelser om att en tratta inte får publiceras eller anmälas för anteckning i kreditupplysningsregistret, om omsättningen eller motsvarande intäkter för det aktiebolag som är gäldenär under den senast avslutade räkenskapsperioden understiger 100 000 euro och en utredning om detta lämnas innan trattan publiceras eller anmäls. Enligt propositionen är det inte heller tillåtet att publicera eller anmäla en tratta, om det aktiebolag som är gäldenär till avsändaren av trattan innan trattan publiceras eller anmäls lämnar en utredning enligt vilken räkenskapsperioden är bolagets första.
I beredningsskedet övervägdes bland annat ett totalförbud mot användning av tratta. Tratta kan anses vara ett viktigt tidigt påtryckningsmedel vid indrivning, och därför är det inte motiverat att i alla situationer ens tillfälligt förbjuda användning av den. I fråga om begränsning av användning av tratta i fråga om aktiebolag övervägdes under beredningen också att regleringen skulle omfatta t.ex. sådana aktiebolag vars omsättning är högst 200 000 eller 400 000 euro. Enligt Skatteförvaltningens bokslutsuppgifter för 2018 som gäller sammanslutningar skulle då 190 332 aktiebolag i det förstnämnda fallet och 211 324 aktiebolag i det sistnämnda fallet ha omfattats av regleringen. Begränsningarna i användningen av tratta skulle i det första fallet ha gällt 73 % och i det senare fallet 81 % av aktiebolagen. Man beslutade inte att föreslå dessa högre omsättningsgränser, eftersom det inte är motiverat att ens tillfälligt begränsa användningen av tratta i så stor utsträckning, särskilt med tanke på att det kan vara ett litet eller medelstort företag som är borgenär.
I fråga om aktiebolag med liten omsättning övervägdes också att de skulle ha omfattats av samma bestämmelser som enskilda näringsidkare och personbolag, varvid man inte ens skulle ha fått sända en tratta till dessa bolag. Eftersom det i praktiken skulle vara svårt för borgenären eller uppdragstagaren att i alla situationer på förhand få en utredning om omsättningen för det aktiebolag som är gäldenär, beslutade man sig för att föreslå bestämmelser enligt vilka det är tillåtet att sända en tratta till aktiebolag oberoende av deras storlek, men att det på basis av en utredning som fås från gäldenären nödvändigtvis inte är tillåtet att publicera trattan eller anmäla den för anteckning i kreditupplysningsregistret.
6
Specialmotivering
3 b §. Maximibelopp för indrivningskostnader i samband med andra fordringar än konsumentfordringar. I paragrafen anges hur mycket som får krävas av gäldenären för andra fordringar än konsumentfordringar för de indrivningsåtgärder som räknas upp i 1 mom. Enligt vad som klarläggs ovan i avsnitt 4.1 ska paragrafen, utöver fordringar där gäldenären är ett företag, även gälla fordringar där gäldenären är till exempel ett bostadsaktiebolag, en förening eller en stiftelse.
Paragrafen motsvarar till strukturen till stor del 10 a § i lagen där det föreskrivs om maximibelopp för indrivningskostnader vid konsumentfordringar. Till åtskillnad från 10 a § 1 mom. ska den föreslagna paragrafens 1 mom. inte innehålla särskilda bestämmelser om indrivningskostnader för direkt utsökningsbara fordringar.
Beloppen i den föreslagna paragrafen är maximibelopp, och de kostnader som tas ut ska i de enskilda fallen alltid uppfylla även kraven på skäliga indrivningskostnader som ställs i 10 § 1 mom. Vid fastställandet av de åtgärdsspecifika maximibeloppen har det beaktats att indrivningskostnaderna för andra fordringar än konsumentfordringar bör sänkas temporärt för att nå de mål som avses i 3 avsnittet.
I maximibeloppen i paragrafen ingår även mervärdesskattens andel när den får tas ut av gäldenären.
Enligt 1 mom. 1 punkten får man för en skriftlig eller på annat varaktigt sätt lämnad betalningspåminnelse kräva högst 10 euro. Med annat varaktigt sätt avses enligt 3 a § 2 mom. lämnande av ett meddelande till mottagaren personligen, antingen skriftligen eller elektroniskt, så att mottagaren kan spara och återge det i oförändrad form.
Enligt momentets 2 punkt graderas maximibeloppet för de kostnader som tas ut för ett betalningskrav som innehåller uppgifter enligt 5 a § som någon som yrkesmässigt bedriver indrivningsverksamhet lämnat skriftligen eller på något annat varaktigt sätt beroende på om fordrans kapital uppgår till högst 500 euro eller om det är högre. Med graderingen strävar man efter att indrivningskostnaderna ska vara lägre när fordrans kapital är lägre och på motsvarande sätt kan indrivningskostnaderna vid behov vara högre när kapitalet är högre. Enligt momentets 2 punkt underpunkt a är maximibeloppet för indrivningskostnaderna 50 euro när fordrans kapital uppgår till högst 500 euro. Enligt momentets 2 punk underpunkt b är maximibeloppet 80 euro när fordrans kapital överstiger 500 euro.
Enligt momentets 3 punkt får högst hälften av det belopp som anges i 2 punkten underpunkterna a eller b krävas om det är fråga om ett nytt betalningskrav på samma fordran. Om flera betalningskrav lämnas för en och samma fordran blir kostnaderna för de senare betalningskraven lägre på grund av att arbetsmängden för dem vanligtvis är mindre än för den första gången, eftersom merparten av arbetet i ärendet hänför sig till mottagandet av indrivningsuppdraget. Därför föreslås det att om det är fråga om ett nytt betalningskrav för en och samma fordran får högst hälften av maximibeloppet för kostnaderna för det första betalningskravet krävas.
Enligt momentets 4 punkt får för ett betalningskrav som innehåller uppgifter enligt 5 a § som någon som yrkesmässigt bedriver indrivningsverksamhet lämnat skriftligen eller på något annat varaktigt sätt krävas högst 10 euro om fordran drivs in av någon som bedriver indrivningsverksamhet enligt 2 § 1 mom. 2 eller 3 punkten i registerlagen. Vissa borgenärer anlitar för indrivning av sina fordringar aktörer som bedriver indrivningsverksamhet som hör till samma ekonomiska helhet som borgenären. Sådana aktörer som bedriver indrivningsverksamhet är enligt registerlagen befriade från skyldigheten att registrera sig. Det föreslås att en bestämmelse fogas till lagen enligt vilken en aktör som bedriver indrivningsverksamhet och hör till samma koncern som borgenären inte får kräva mer kostnader för ett betalningskrav av gäldenären än vad borgenären själv får kräva för ett skriftligt betalningspåminnelse, det vill säga 10 euro. Bestämmelsen ska också gälla fall där borgenären och den som bedriver indrivning står under samma fysiska persons bestämmande inflytande.
Enligt momentets 5 punkt får man för förlängning av betalningstiden på gäldenärens begäran kräva högst 10 euro. Förutsättningen är att betalningstiden förlängs med minst den tid som nämns i det föreslagna 3 c § 2 mom. Med förlängning av betalningstiden avses i bestämmelsen en åtgärd på gäldenärens begäran enligt vilken gäldenären ges uppskov med betalningen av en förfallen fordran. Det kan till exempel vara fråga om att det i ett betalningskrav som sänts gäldenären satts ut ett datum före vilket en fordran ska betalas med hot om att ärendet överförs till rättslig indrivning, och datumet senare på gäldenärens begäran flyttas fram. Bestämmelsen gäller inte avtal om förlängning av kredittid eller framflyttning av förfallodag som ingåtts före fordran förfallit, för då är det inte fråga om indrivning av en förfallen fordran som hör till indrivningslagens tillämpningsområde. Det föreslagna maximibeloppet på 10 euro täcker alla kostnader som förlängningen av betalningstiden medför för borgenären, inklusive en bekräftelse på förlängning av betalningstiden som eventuellt ska sändas gäldenären och en kalkyl över det belopp som gäldenären ska betala efter den förlängda betalningstiden. Man kan alltså inte kräva någon särskild ersättning för sändande av en ny betalningspåminnelse eller ett nytt betalningskrav i samband med förlängning av betalningstiden. Det är klart att en borgenär inte får debitera kostnader för förlängning av betalningstid som inte grundar sig på begäran av gäldenären. Det får alltså inte krävas kostnader för förlängning av betalningstid enbart på den grunden att gäldenären i verkligheten betalar en fordran senare än den utsatta dagen.
För en betalningsplan som enligt momentets 6 punkt framställts skriftlig eller på något annat varaktigt sätt som omfattar hela den återstående fordran och som utarbetats tillsammans med gäldenären bestäms det maximibelopp som ska debiteras utgående från om fordrans kapital uppgår till högst 500 euro eller mer och om betalningsplanen omfattar högst fyra poster eller mer. Enligt 6 punkten underpunkt a föreslås att det för en betalningsplan får krävas ett maximibelopp för kostnaderna på 30 euro, om fordrans kapital uppgår till högst 500 euro eller om betalningsplanen omfattar högst fyra poster. Enligt 6 punkten underpunkt b är maximikostnaden 60 euro, om fordrans kapital överstiger 500 euro och betalningsplanen omfattar mer än fyra poster. Maximikostnaden för en betalningsplan är avsedd att täcka även sedvanliga och obetydliga ändringar av en plan såsom förlängning av betalningstid för enskilda betalningsposter eller förlängning av hela betalningstiden. Det är klart att om en betalningsplan ändras på ett väsentligt sätt kan åtgärden likställas med att utarbeta en ny plan som det kan debiteras för separat när villkoren i 3 mom. uppfylls.
Enligt 6 punkten underpunkt c är det möjligt att utöver det belopp som anges ovan i 6 punkten underpunkterna a eller b kräva 5 euro per betalningspost från och med den sjunde betalningsposten, om det i betalningsplanen avtalats om mer än sex betalningsposter. Någon motsvarande reglering finns inte för konsumentfordringars del. Genom förslaget strävar man efter att avtal även med längre betalningsplaner där man tar hänsyn till gäldenärens betalningsförmåga ska vara ett beaktansvärt alternativ i stället för att indrivningen fortsätter med andra medel. Det är klart att en betalningsplan i alla situationer ska vara realistisk i förhållande till gäldenärens betalningsförmåga.
Enligt momentets 7 punkt får högst 100 euro debiteras för tratta. Till användningen av tratta hör en särskild skyldighet att vara noggrann. Därför är det motiverat att maximibeloppet för indrivningskostnaderna blir högre jämfört med för betalningskrav. Den maximala kostnad som tas ut för en tratta är densamma oberoende av om den publiceras eller anmäls för anteckning i kreditupplysningsregistret. Utgångspunkten är att kostnaden också ska täcka granskningen av ett eventuellt bokslut eller någon annan utredning som det aktiebolag som är gäldenär har lämnat in.
Enligt momentets 8 punkt får för betalningsuppmaning med konkurshot debiteras en maximikostnad på 100 euro. Om sätten att lämna betalningsuppmaning med konkurshot föreskrivs i 2 kap. 3 § i konkurslagen. Utöver den fastställda maximikostnaden ska det av gäldenären vara möjligt att kräva de faktiska kostnaderna för bevislig delgivning av en betalningsuppmaning. Om giltighetstiden för lagen om temporär ändring av konkurslagen förlängs med anledning av den regeringsproposition som det hänvisas till i avsnitt 2.1.1.3 och det därför inte är tillåtet att använda en betalningsuppmaning med konkurshot som ett förfarande som strider mot god indrivningssed, kommer självfallet inte heller indrivning av kostnaderna med stöd av den föreslagna punkten i fråga.
I paragrafens 2 mom. föreskrivs om andra sätt att lämna påminnelse än en skriftlig eller på annat varaktigt sätt lämnat betalningspåminnelse För dem får man kräva de faktiska kostnaderna av gäldenären. De faktiska kostnaderna får enligt momentet definieras också enligt de genomsnittliga faktiska kostnaderna för det slag av påminnelser som använts. I praktiken gäller momentet till exempel fall där en betalningspåminnelse ges muntligt. Exempelvis behöver kostnaderna för en påminnelse som framställts per telefon inte exakt motsvara det ifrågavarande telefonsamtalets kostnader, utan det belopp som krävs av gäldenären får motsvara det genomsnittliga utgiftsbeloppet för en gäldenärs del vid telefoninkasso.
Paragrafens 3 mom. innehåller en bestämmelse enligt vilken de faktiska indrivningskostnaderna får krävas av gäldenären, om indrivningen har förutsatt en exceptionellt stor arbetsinsats och därför medfört andra indrivningskostnader än sådana som anges i 1 mom. eller kostnader som överstiger de maximibelopp som föreskrivs i det momentet. Mer arbete än vanligt kan orsakas till exempel av utredning av anmärkningar från gäldenären som konstaterats obefogade. Mer arbete kan orsakas också till exempel på grund av speciallagstiftning, till exempel elmarknadslagen som kräver mer arbete i samband med indrivningen. Mer arbete som berättigar till kostnadsersättning uppstår emellertid inte på grund av tillämpning av lag, till exempel lagen om förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism (444/2017), där det föreskrivs om tvingande förpliktelser som inte hör till indrivning av fordran för den som bedriver indrivning. I sådana fall ska de indrivningskostnader som krävs och grunderna för dem specificeras för gäldenären och denne ska upplysas om att beloppet är större än de maximibelopp som annars ska iakttas.
Direkt utsökningsbara fordringar utgör undantag. Vid indrivning av sådana fordringar får det inte krävas högre indrivningskostnader av gäldenären än de som anges i 1 mom. Vid indrivning av direkt utsökningsbara fordringar har borgenären alltid alternativet att överföra fordran direkt till indrivning via utsökning. Därför är det inte korrekt ur gäldenärens synvinkel att låta kostnaderna öka vid frivillig indrivning.
3 c §. Tidsgränser för indrivningsåtgärder i samband med andra fordringar än konsumentfordringar. I paragrafens 1 mom. anges tidsgränserna för sändandet av betalningspåminnelser och betalningskrav. Att tidsgränserna iakttas är en förutsättning för att man ska kunna kräva att gäldenären betalar indrivningskostnader. Till den delen ska också för andra än konsumentfordringar ställas krav som hör till god indrivningssed enligt vilken onödiga kostnader inte får orsakas gäldenären, till exempel genom att fortlöpande med korta intervall sända betalningspåminnelser eller betalningskrav om avsikten är att kostnaderna för dem krävs av gäldenären.
I paragrafens 2 mom. föreskrivs på motsvarande sätt som i 10 b § att det för förlängning av betalningstiden får krävas indrivningskostnader av gäldenären endast om betalningstiden förlängs med minst 14 dagar.
3 d §. Maximiantal indrivningsåtgärder som berättigar till kostnadsersättning vid indrivning av andra fordringar än konsumentfordringar. I paragrafen föreskrivs om maximiantalet indrivningsåtgärder som gäldenären är skyldig att ersätta vid indrivning av en och samma fordran.
Enligt paragrafens 1 mom. får vid indrivning av en och samma fordran som inte är konsumentfordran indrivningskostnader krävas av gäldenären för högst två betalningskrav som innehåller uppgifter enligt 5 a § som någon som yrkesmässigt bedriver indrivningsverksamhet lämnat skriftligen eller på något annat varaktigt sätt, högst en tratta som avses i 7 § och högst en betalningsuppmaning som avses i 3 b § 1 mom. 8 punkten. Enligt samma moment får indrivningskostnader av gäldenären krävas för endast ett betalningskrav om indrivningen av en fordran fortsätter med tratta. Syftet är att gäldenärens totalkostnadsansvar inte ska bli för högt. Om giltighetstiden för lagen om temporär ändring av konkurslagen förlängs med anledning av den regeringsproposition som det hänvisas till i avsnitt 8, har bestämmelsen i det aktuella momentet om maximibeloppet för en betalningsuppmaning med konkurshot ingen betydelse, eftersom det över huvud taget inte är tillåtet att använda en sådan betalningsuppmaning.
Enligt paragrafens 2 mom. föreslås det att en begränsning tas in i lagen enligt vilken det av gäldenären huvudsakligen får krävas kostnader för högst en betalningsplan. Avsikten med bestämmelsen är att säkerställa att man redan när den första betalningsplanen utarbetas tillräckligt omsorgsfullt sätter sig in i gäldenärens helhetssituation, och att planen görs realistisk i förhållande till gäldenärens betalningsförmåga. På så sätt kan man undvika att indrivningskostnaderna ökar i onödan genom återkommande betalningsplaner. Ersättningen för arbetsmängden på grund av längre betalningsplaner har beaktats tidigare i 3 b § 1 mom. 6 punkten underpunkt c.
Gäldenären får dock enligt det föreslagna momentet avkrävas indrivningskostnader för högst två betalningsplaner om kapitalet på en fordran som ska drivas in överstiger 500 euro. Ett särskilt skäl för att ta ut kostnader för fler än en betalningsplan kan till exempel vara att gäldenären inte har kunnat följa den första betalningsplanen för att gäldenärens förhållanden efter det att betalningsplanen utarbetades har ändrats på grund av en sådan orsak som borgenären eller uppdragstagaren, utifrån den tillräckliga information de hade tillgång till, inte kunnat beakta när parterna förhandlade om betalningsplanens innehåll. Å andra sidan finns det ingen särskild orsak att ta ut kostnader för mer än en betalningsplan till exempel om gäldenären inte har kunnat följa den första betalningsplanen och borgenären eller uppdragstagaren inte, när de utarbetat den, utgående från de tillräckliga uppgifter som fanns, säkerställt att den är realistisk i förhållande till gäldenärens betalningsförmåga.
Paragrafens 1 och 2 mom. utgör inget hinder för att sända gäldenären flera betalningskrav, trattor, betalningsuppmaningar med konkurshot eller att utarbeta flera betalningsplaner med gäldenären än vad som anges i momentet. Frågan gäller endast för hur många av de ovannämnda indrivningsåtgärdernas kostnader ersättning får krävas av gäldenären.
I paragrafens 3 mom. föreskrivs det om under vilka förutsättningar maximibeloppen i 1 och 2 mom. får överskridas. Indrivningskostnader får krävas av gäldenären för fler indrivningsåtgärder än vad som föreskrivs i 1 och 2 mom., om det funnits särskild anledning till att de vidtagits och indrivningsåtgärderna inte kan anses oproportionerliga med beaktande särskilt av fordrans kapital. En särskild anledning till att överskrida maximiantalen kan till exempel vara att en fordran har förfallit i flera poster. Då måste man ändå beakta att det av förbudet i 4 § 2 mom. 2 punkten mot att orsaka gäldenären onödiga kostnader följer att betalningsuppmaningar om betalningsposter som förfallit olika tider så långt som möjligt ska samlas i samma betalningskrav. Ett särskilt skäl för att överskrida maximiantalet indrivningsåtgärder kan även gälla till exempel att indrivningen av fordran ska riktas till solidariskt ansvariga gäldenärer eller förutom till gäldenären också till borgensmannen, och egna betalningskrav ska sändas till var och en, eller att gäldenären avsiktligt har försvårat indrivningen genom att ge osann eller vilseledande information.
Ett särskilt skäl att överskrida maximiantalet betalningskrav kan till exempel vara att gäldenären har försummat att iaktta en uppgjord betalningsplan. Då kan det vara motiverat att oberoende av maximiantalet i 1 mom. ytterligare sända gäldenären ett betalningskrav där det meddelas att betalningsplanen inte har följts och att ärendet överförs till rättslig indrivning, och vid behov påminna gäldenären om anmälan om betalningsstörning och anteckning i kreditupplysningsregistret. Det kan emellertid vara skäl att bedöma på annat sätt om betalningsplanen redan från början har varit orealistisk i förhållande till gäldenärens betalningsförmåga och detta kunde ha förutsetts.
Ett särskilt skäl för att ta ut kostnader för fler betalningsplaner än vad som ät tillåtet enligt 2 mom. kan till exempel vara att gäldenären inte har kunnat följa en tidigare betalningsplan för att gäldenärens förhållande efter det att betalningsplanen utarbetades har ändrats på grund av en orsak som borgenären eller uppdragstagaren, utgående från de tillräckliga uppgifter de haft tillgång till, inte kunnat beakta när man förhandlat om betalningsplanens innehåll. Å andra sidan finns det ingen särskild orsak att ta ut kostnader för fler betalningsplaner än vad som ät tillåtet enligt 2 mom. till exempel om gäldenären inte har kunnat följa en tidigare betalningsplan och borgenären eller uppdragstagaren inte, när de utarbetat den, utgående från de tillräckliga uppgifter som fanns, säkerställt att den är realistisk i förhållande till gäldenärens betalningsförmåga.
3 e §. Gäldenärens totalkostnadsansvar vid indrivning av andra fordringar än konsumentfordringar. I paragrafen föreskrivs det om gäldenärens totalkostnadsansvar vid indrivning av en och samma fordran som inte är konsumentfordran. Syftet är att förhindra att indrivningskostnaderna blir oskäligt höga och att betalningsskyldigheten för dem förvärrar gäldenärens betalningssvårigheter ytterligare. Det är motiverat att man som utgångspunkt för gäldenärens totalkostnadsansvar tar det belopp för skäliga kostnader för indrivningsåtgärder som ingår i en korrekt indrivningsprocess.
I paragrafens 1 mom. föreslås bestämmelser om att det för indrivningen av en och samma fordran som inte är konsumentfordran av gäldenären som indrivningskostnader får krävas högst 230 euro om fordrans kapital uppgår till högst 500 euro, och 410 euro om fordrans kapital överstiger 500 euro. De maximibelopp som föreslås motsvarar i fråga om fordringar som understiger 500 euro det sammanlagda beloppet för de maximikostnader som får tas ut för två betalningspåminnelser, ett betalningskrav, en tratta och en betalningsplan höjt med 15 procent och avrundat till närmaste tiotal i euro. Vid beräkningen har inte beaktats en betalningsuppmaning med konkurshot, eftersom utgångspunkten kan anses vara att en fordran på mindre än 500 euro är liten. I 2 kap. 2 § 2 mom. i konkurslagen föreskrivs att om borgenärens fordran är obetydlig och det med hänsyn till kostnaderna för och nyttan av ett konkursförfarande måste anses uppenbart oändamålsenligt eller klart stå i strid med god indrivningssed att försätta gäldenären i konkurs, skall borgenärens konkursansökan avvisas utan prövning.
De maximibelopp som föreslås för fordringar över 500 euro motsvarar det sammanlagda beloppet för de maximikostnader som får tas ut för två betalningspåminnelser, ett betalningskrav, en tratta, en betalningsuppmaning med konkurshot och en betalningsplan höjt med 15 procent och avrundat till närmaste tiotal i euro.
I paragrafens 2 mom. föreskrivs om villkoren för när maximibeloppen av gäldenärens totalkostnadsansvar enligt 1 mom. undantagsvis får överskridas om indrivningen har varit exceptionellt svår och indrivningsåtgärderna inte kan anses oproportionerliga med beaktande särskilt av fordrans kapital. Två villkor ställs för ett överskridande i bestämmelsen. För de första ska det vara fråga om en situation där indrivningen av fordran varit exceptionellt svår. Detta villkor uppfylls närmast om gäldenären genom egna aktiva åtgärder – exempelvis genom att framställa ogrundade invändningar – medvetet har försökt försvåra indrivningen. Det andra villkoret är att de vidtagna indrivningsåtgärderna inte heller får vara oproportionerliga särskilt i relation till fordrans kapital. En åtgärd kan anses oproportionerlig till exempel om gäldenären upprepade gånger sänds betalningskrav i en situation där det är klart att gäldenären är betalningsoförmögen.
Om indrivningskostnader undantagsvis krävs över de maximibelopp som fastställs i 1 mom. ska enligt förslaget de kostnader som krävs och grunderna för dem specificeras för gäldenären. Samtidigt ska gäldenären meddelas orsakerna till varför maximibeloppet enligt totalkostnadsansvaret överskrids i detta enskilda fall. En sådan motivering är viktig för gäldenären så att kravet på ersättning av indrivningskostnader som överstiger det fastställda maximibeloppet vid behov kan överklagas. Man har dock inte rätt att kräva indrivningskostnader som överstiger maximibeloppet av gäldenären om de verkliga indrivningsåtgärderna har varit oproportionerliga med beaktande speciellt av fordrans kapital.
För tydlighetens skull konstateras i 3 mom. att det som föreskrivs i 1och 2 mom. inte begränsar borgenärens rätt att ta ut standardersättning enligt 10 e §.
7 §. Användning av tratta. Paragrafen motsvarar till övriga delar den gällande lagen, men till paragrafens 2 och 4 mom. fogas nya bestämmelser om begränsning av användningen av tratta för vissa gäldenärers del.
Till 2 mom. fogas en ny bestämmelse enligt vilken tratta inte får användas som indrivningsåtgärd vid indrivning av andra fordringar än konsumentfordringar, om gäldenären är privatperson, enskild näringsidkare, öppet bolag eller kommanditbolag. När en enskild näringsidkares verksamhet upphör är det således också förbjudet att rikta trattan till en privatperson som är ansvarig för skulden.
Förbudet mot att använda tratta innebär även en faktisk ändring av 4 § som gäller god indrivningssed. I fall där det inte ska vara tillåtet att använda tratta vid indrivning ska man inte heller enligt god indrivningssed få hota med att använda den för att kräva betalning av en gäldenär som avses i bestämmelsen.
Till paragrafens 4 mom. fogas en ny bestämmelse om att en tratta inte får publiceras eller anmälas för anteckning i kreditupplysningsregistret, om omsättningen eller motsvarande intäkter för det aktiebolag som är gäldenär under den senast avslutade räkenskapsperioden understiger 100 000 euro och en utredning om detta lämnas innan trattan publiceras eller anmäls. Gäldenären ska lämna en utredning om sin omsättning till den som sänt trattan. Som tillräcklig utredning betraktas ett bokslut som registrerats i handelsregistret, ett fastställt men ännu inte registrerat bokslut eller ett ännu inte fastställt bokslut som undertecknats av styrelsen och en eventuell verkställande direktör. I situationer där bokslutet ännu inte har upprättats och de föreskrivna tidsfristerna för upprättande av bokslutet inte har löpt ut kan som tillräcklig utredning betraktas en styrelsemedlems eller den verkställande direktörens försäkran om att bolagets omsättning eller motsvarande avkastning under den senast avslutade räkenskapsperioden med stor sannolikhet understiger 100 000 euro.
När verksamheten inleds eller avslutas eller när tidpunkten för bokslutet ändras kan räkenskapsperiodens längd enligt 4 § i bokföringslagen (1336/1997) vara högst 18 månader. Om gäldenären t.ex. är ett aktiebolag som nyligen inlett sin verksamhet, har dess första räkenskapsperiod nödvändigtvis ännu inte avslutats när bolaget får ett trattabrev. I sådana situationer är det inte tillåtet att publicera eller anmäla en tratta till kreditupplysningsregistret, om det aktiebolag som är gäldenär innan trattan publiceras eller anmäls lämnar en utredning till avsändaren av trattan, enligt vilken räkenskapsperioden är bolagets första. Utgångspunkten är att gäldenärens egen anmälan anses vara tillräcklig. Om den som sänder trattan lägger fram bevis för att den utredning som gäldenären har lagt fram inte stämmer, får trattan publiceras eller anmälas för anteckning i kreditupplysningsregistret, om övriga förutsättningar för invändning mot fordran, inklusive bestämmelsen i 4 mom., uppfylls.
För tydlighetens skull konstateras det att den föreslagna paragrafen inte påverkar skattemyndighetens möjlighet enligt 21 § i lagen om offentlighet och sekretess i fråga om beskattningsuppgifter (1346/1999) att i fråga om vissa skatteslag offentliggöra uppgifter om skatter som förfallit till betalning och som inte betalats och att meddela uppgifterna till den som upprätthåller kreditupplysningsregistret. Också en försäkringsanstalt har motsvarande rätt att lämna ut vissa uppgifter till den som upprätthåller kreditupplysningsregistret i fråga om försäkringstagaren och den försäkringsskyldige. I 24 § 1 mom. 5 punkten i kreditupplysningslagen (527/2007) föreskrivs om registrering av ovan nämnda uppgifter i kreditupplysningsregistret, och den föreslagna paragrafen påverkar således inte anteckningen av de uppgifter som avses i punkten i kreditupplysningsregistret.
8
Förhållande till grundlagen samt lagstiftningsordning
Enligt förslaget ska till lagen temporärt fogas bestämmelser, som gäller andra fordringar än konsumentfordringar om kostnader som tas ut för enskilda indrivningsåtgärder, om maximibelopp på kostnaderna och totalkostnadsansvaret för gäldenärer samt om tidsgränser för sändandet av sådana betalningspåminnelser eller betalningskrav för vilkas kostnader ersättning krävs av gäldenären Dessutom ska användningen av tratta begränsas när gäldenären är privatperson, enskild näringsidkare, öppet bolag eller kommanditbolag, eller när gäldenären är aktiebolag med liten omsättning.
I gällande lag föreskrivs inget om maximibelopp på indrivningskostnader för andra fordringar än konsumentfordringar. Enligt lagen ska indrivningskostnaderna för andra fordringar än konsumentfordringar ändå vara skäliga. Användning av tratta är i nuläget förbjudet endast vid indrivning av konsumentfordringar.
Grundlagsutskottet har ansett att indrivningskostnader som gäldenärens dröjsmål med betalningen åsamkar borgenären kan jämställas med ekonomisk skada som en person åsamkar en annan genom annan försummelse och i analogi härmed en kostnadsersättningsfordran med en skadeståndsfordran som i princip åtnjuter grundlagsfäst egendomsskydd (GrUU 3/1982 rd, GrUU 27/2004 rd). Trots att bestämmelserna om indrivningskostnader inte formellt sett hindrar borgenären eller en indrivningsbyrå från att överskrida maximibeloppet för de kostnader som ska ersättas av gäldenären har förslaget till reglering ändå drag av prisreglering, för den kan antas dämpa borgenärernas intresse att axla indrivningskostnader som överskrider de lagfästa maximibeloppen. Förslaget kan således tillfälligt påverka till exempel prisnivån på tjänster som indrivningsbyråer tillhandahåller. Förslaget har av de ovannämnda orsakerna betydelse med tanke på egendomsskyddet som tryggas i 15 § 1 mom. i grundlagen. Bestämmelserna om indrivningskostnader har, på samma sätt som de förslag som gäller begränsningen av användningen av tratta, indirekta konsekvenser även för bedrivandet av näring. Förslaget har av dessa orsaker betydelse även med tanke på näringsfriheten som tryggas i 18 § 1 mom. i grundlagen.
Enligt förslaget ska lagen tillämpas på indrivningsåtgärder som vidtas efter att lagen har trätt i kraft. Den lag som föreslås kan emellertid till vissa delar ha retroaktiva konsekvenser för existerande avtalsförhållanden. Borgenärers rätt att ta ut indrivningskostnader kan nämligen grunda sig på avtal som har ingåtts mellan en borgenär och en gäldenär innan lagen träder i kraft, och gäldenärens ansvar för indrivningskostnaderna kan enligt ett sådant avtal vara strängare än enligt den lag som föreslås. I avtal som har ingåtts innan lagen träder i kraft kan man också ha avtalat om möjligheten att använda tratta för de gäldenärers del som begränsningen av användning av tratta gäller enligt förslaget. Förslaget ska även av den orsaken bedömas med tanke på egendomsskyddet enligt 15 § i grundlagen.
Begränsningarnas överensstämmelse med grundlagen avgörs utgående från de allmänna förutsättningarna för begränsning av grundläggande rättigheter. Med tanke på det är det viktigt om det finns grunder för begränsningarna som är godtagbara med tanke på systemet för de grundläggande rättigheterna som helhet, om det finns ett vägande samhälleligt behov av dem och om kravet på proportionalitet vid begränsning av grundläggande rättigheter, det vill säga om begränsningarna är nödvändiga för att nå syftet och också i övrigt är proportionerliga.
I fråga om retroaktivitet kan det konstateras att grundlagsutskottet i sin bedömning av prisregleringen av konsumentkrediter som trädde i kraft 2013 vad gäller begränsningarnas proportionalitet ansåg det vara av betydelse att den föreslagna regleringen inte hade retroaktiva verkningar. Förbudet mot retroaktiva ingrepp i avtalsförhållanden är dock inte absolut i grundlagsutskottets praxis (GrUU 42/2006 rd, s 4, GrUU 63/2002 rd, s. 2, GrUU 37/1998 rd, s. 2, GrUU 34/1998 rd, s. 2, GrUU 33/1998 rd, s. 2). Skyddet för berättigade förväntningar har i utskottets praxis ansetts omfatta rätten att lita på att lagstiftningen om de rättigheter och skyldigheter som är viktiga för avtalsförhållandet består och att denna typ av frågor inte kan regleras på ett sätt som i oskäligt hög grad försämrar avtalsparternas rättsliga ställning (GrUU 42/2006 rd, s. 4, GrUU 21/2004 rd, s. 3).
Syftet med propositionen är för att underlätta företagens situation och för att i övrigt undvika att företags betalningssvårigheter förvärras säkerställa att indrivningskostnaderna också för andra än konsumentfordringar är lägre än i nuläget, i synnerhet eftersom framtidsutsikterna på grund av coronavirussituationen ännu kan anses osäkra. Ett mål är även att temporärt begränsa användningen av tratta vid indrivningen av företagsfordringar på grund av de olägenheter anteckningar om betalningsstörning medför för företagens verksamhet. Målet är till den delen att skydda speciellt företag i den ekonomiskt sett mest sårbara ställningen. Förslaget krävs av ett vägande samhälleligt behov på grund av de tillfälliga betalningssvårigheter coronavirusepidemin har medfört för gäldenärer.
Trots att propositionen för att underlätta den praktiska tillämpningen i fråga om regleringen av indrivningskostnader också ska gälla kostnader för indrivning av till exempel aktiebolags fordringar omfattar tillämpningsområdet på ett centralt sätt även indrivningskostnader för fordringar som gäller företag vilkas förpliktelser fysiska personer enligt lag är personligt ansvariga för.
Syftet att främja gäldenärernas möjligheter att klara sig har enligt grundlagsutskottets praxis ansetts vara en godtagbar grund för att göra ingrepp i en borgenärs förmögenhetsrättsliga rättigheter bland annat när det regleras om indrivningskostnader som gäldenären ska ersätta (GrUU 27/2004 rd) och verkställighetslagstiftningen i fråga om gäldenärers insolvens (GrUU 33/2002 rd). Enligt grundlagsutskottets utlåtande i samband med ändring av lagstiftningen om dröjsmålsräntan (GrUU 5/2002 rd) handlade det om beloppet av en straffliknande påföljd för att betalningen av en skuld försenats och inte om ett sådant typiskt grundläggande avtalsvillkor som bestämmer fordringsägarens avkastningsförväntningar.
Grundlagsutskottet har i flera utlåtanden i sin helhetsbedömning även tagit i beaktande att företag och andra näringsidkare inte med fog kan förvänta sig att lagstiftningen som reglerar deras näringsverksamhet ska förbli oförändrad (t.ex. GrUU 32/2010 rd, s.7/I, GrUU 31/2006 rd, s 4/II, GrUU 56/2005 rd, s. 2/II och GrUU 55/2018 rd, s. 3).
Förslaget tillför, vad gäller regleringen om indrivningskostnader, inte materiell rätt något väsentligen nytt utan det preciserar den gällande lagens krav på skäliga indrivningskostnader. Gäldenären får inte heller enligt gällande reglering orsakas oskäliga eller onödiga kostnader eller onödig olägenhet. Redan den existerande bestämmelsen om skälighet visar aktörerna ett rätt starkt antagande om att lagstiftaren har intresse av att reglera indrivningskostnader även för andra fordringar än konsumentfordringar och också eventuellt precisera regleringen i föränderliga förhållanden. Den nuvarande regleringen försvagar också ett antagande om att aktörer med fog skulle kunna påstå att regleringen om maximikostnader skulle ha varit helt oförutsedd. Dessutom är det värt att beakta att borgenärer fortfarande ska ha rätt att få sina indrivningskostnader ersatta så långt de kan anses skäliga och att regleringen i enskilda fall lämnar rum för prövning från fall till fall. Bestämmelserna begränsar inte heller borgenärens rätt till standardersättning. Förbudet mot användning av tratta begränsar däremot borgenärens möjlighet att använda alla indrivningsmetoder som lagen möjliggör för vissa gäldenärers del, men regleringen är enligt vad som konstateras ovan begränsad till att gälla endast privatpersoner, enskilda näringsidkare, personbolag samt aktiebolag med liten omsättning. Kärnområdet för regleringen är således företagsformer där en privatperson enligt lag är personligt ansvarig för företagets skulder. Det måste med tanke på begränsningarnas proportionalitet och acceptabilitet också anses ha betydelse att regleringen ska gälla endast en rätt kort tid.
Av de ovan anförda skälen uppfyller lagförslaget de krav som grundlagen ställer och lagen kan stiftas i vanlig lagstiftningsordning.