1.1
Polislagen
1 kap. Allmänna bestämmelser
1 §.Polisens uppgifter. Enligt förslaget ska 1 mom. ändras genom ett tillägg som anger att det också hör till polisens uppgifter att skydda den nationella säkerheten. Polisens uppgift är således enligt första meningen i det momentet att trygga rätts- och samhällsordningen, skydda den nationella säkerheten, upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt att förebygga, avslöja och utreda brott och föra brott till åtalsprövning.
Begreppet nationell säkerhet förekommer i många internationella avtalshandlingar. Enligt artikel 8 i Europakonventionen är statens säkerhet en av de grunder som ger rätt till inskränkning av skyddet för privatlivet. Staten har en relativt omfattande prövningsmarginal i fråga om vilken verksamhet de anser hota den nationella säkerheten. Även enligt artikel 4.2 i fördraget om Europeiska unionen ska den nationella säkerheten också i fortsättningen vara varje medlemsstats eget ansvar, även om detta inte är helt entydigt.
Begreppet nationell säkerhet har ett brett innehåll som delvis saknar struktur, och dess betydelseinnehåll har inte preciserats i någon nämnvärd utsträckning i överstatliga avtal. Nationell säkerhet kan åtminstone anses innebära det att verksamhet som hotar den säkerheten primärt inte riktar sig mot någon som individ utan mer allmänt mot staten eller samhället. Betydelseinnehållet förändras och formas i takt med samhälleliga och även globala förändringar. Bland annat därför används begreppet nationell säkerhet, och dess närmare innehåll kommer att definieras utifrån verksamhet som hotar den säkerheten. Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen) har i sin avgörandepraxis ansett att åtminstone militärt försvar, bekämpning av terrorism och bekämpning av olaglig underrättelseverksamhet omfattas av den nationella säkerheten (bl.a. Klass mot Tyskland, Weber och Saravia mot Tyskland). Frågan behandlas närmare i den del av den allmänna motiveringen som gäller de internationella aspekterna.
Det är således fråga om ett slags kollektivt skyddsintresse när vi talar om nationell säkerhet, och detta intresse får sitt innehåll av den enskilda medborgarens grundläggande fri- och rättigheter. Samtidigt kan ett våldsdåd som riktas mot en enskild person på grund av hans eller hennes ämbete eller ställning vara sådan verksamhet som avses i bestämmelsen, om avsikten är att påverka staten eller samhället. Det kan vara fråga om en sådan situation exempelvis om hotet riktar sig mot den högsta statsledningen. Dessutom kan agerande som till exempel hotar personer som deltar i internationella krishanterings- eller biståndsuppdrag vara här avsedd verksamhet. Deltagande i sådana uppdrag ingår i Finlands utrikes- och säkerhetspolitik.
I och med den ökande internationaliseringen har gränsen mellan statens yttre och inre säkerhet blivit allt mer vacklande. Det är också allt svårare att göra en territorie- eller platsbunden avgränsning av hot och risker när de ekonomiska, tekniska och sociala systemen blir allt mer gränsöverskridande och inbördes beroende av varandra.
Verksamhet som hotar den nationella säkerheten kan grovt taget indelas i verksamhet av civil natur och verksamhet av militär natur. Det är emellertid inte möjligt att göra någon exakt indelning eftersom både militära hot och hotfull verksamhet av civil natur kan utgöra ett hot eller allvarligt hot mot den nationella säkerheten. Indelningen av sådan verksamhet handlar mer om ändamålsenlighet när det gäller uppgiftsfördelningen mellan myndigheterna för civil respektive militär underrättelseverksamhet. Till de viktigaste säkerhetshoten av civil natur hör åtminstone terrorism, spioneri mot Finland och dess intressen från främmande makts sida, försök att sprida massförstörelsevapen och produkter med dubbla användningsområden och sådan internationell organiserad brottslighet vars syfte är att påverka det samhälleliga beslutsfattandet eller infiltrera de statliga strukturerna. Under de senaste åren har särskilt gränsöverskridande spioneri i datanät vuxit fram som ett betydande hot. Sådan verksamhet gör det möjligt att skaffa stora datamängder på en gång, vilket kan leda till irreparabel skada för den utsatta statens säkerhet och dess intressen. Närmare bestämmelser om verksamhet som allvarligt hotar den nationella säkerheten finns i 5 a kap. 3 §.
Det är det allmänna som ska skydda den nationella säkerheten. I många länder har man koncentrerat uppgiften att skaffa upplysningar om verksamhet som hotar eller allvarligt hotar den nationella säkerheten genom befogenheter till underrättelseinhämtning till vissa underrättelsemyndigheter. Skyddspolisen har numera till uppgift att bland annat bekämpa förehavanden och brott som kan äventyra stats- och samhällsskicket eller rikets inre eller yttre säkerhet samt att utföra undersökning av sådana brott. När skyddspolisen ska förhindra och avslöja brott inom sitt uppgiftsområde krävs det så tidig inhämtning av information som bara är möjlig med hemliga metoder för informationsinhämtning till följd av brott. Detta kan motiveras bland annat med att den skada som uppkommer när rekvisitet för sådana brott uppfylls kan vara mycket kännbar för exempelvis Finlands yttre förbindelser, statsfinanser, utrikeshandel, energiförsörjning eller säkerhet. Därför är det främst i skyddspolisens verksamhet som det kan bli fråga om att också använda metoder för underrättelseinhämtning inom den civila underrättelseinhämtningen. Detta framgår också av det föreslagna nya 5 a kap. i polislagen och av det föreslagna nya 10 § 1 mom. i polisförvaltningslagen, där det sägs att skyddspolisen har till uppgift att i enlighet med inrikesministeriets styrning inhämta information för att skydda den nationella säkerheten samt upptäcka, förhindra och avslöja sådan verksamhet, sådana förehavanden och sådana brott som kan hota stats- och samhällsordningen eller rikets inre eller yttre säkerhet. Skyddspolisen ska även upprätthålla och utveckla en allmän beredskap för att upptäcka och förhindra verksamhet som hotar samhällets säkerhet.
Bestämmelsen om polisen uppgifter i 1 kap. 1 § i polislagen är inte behörighetsgrundande, vilket innebär att polisen inte enbart med stöd av den får ingripa i människors lagfästa rättigheter. När polisen ingriper i individens rättssfär ska befogenheten alltid grunda sig på en uttrycklig bestämmelse. Med andra ord är skyddet av nationell säkerhet i sig bara ett uttryck för att skyddspolisen har ett lagenligt och från samhällets sida accepterat motiv för sitt förfarande. Detta ger således inte i sig rätt att ingripa i människors grundläggande fri- och rättigheter. För det krävs det en lagfäst behörighetsgrund.
5 kap. Hemliga metoder för inhämtande av information
5 §.Teleavlyssning och dess förutsättningar. I första meningen i 1 mom. föreslås ändring av definitionen av teleavlyssning eftersom definitionen i den gällande lagen hänvisar till den upphävda kommunikationsmarknadslagen.
Enligt den föreslagna definitionen avser teleavlyssning att ett meddelande som tas emot av eller sänds från en viss teleadress eller teleterminalutrustning genom ett sådant allmänt kommunikationsnät eller ett sådant därtill anslutet kommunikationsnät som avses i 3 § 43 punkten i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation (917/2014) avlyssnas, upptas eller behandlas på något annat sätt för utredning av innehållet i meddelandet och de identifieringsuppgifter i anslutning till det som avses i 8 §. Teleavlyssning ska få riktas endast mot meddelanden från eller meddelanden avsedda för en sådan person som med fog kan antas göra sig skyldig till ett brott som avses i 2 mom.
Avsikten är inte att i sak ändra definitionen av teleavlyssning eller definitionens tillämpningsområde, utan ändringen är rent teknisk.
7 §. Beslut om teleavlyssning och motsvarande inhämtande av information. Enligt förslaget ska 1 mom. ändras så att domstolen ska besluta om teleavlyssning och inhämtande av information i stället för teleavlyssning på yrkande av en polisman som avses i 2 kap. 9 § 1 mom. 1 punkten i tvångsmedelslagen (anhållningsberättigad polisman) eller chefen eller biträdande chefer för skyddspolisen eller avdelningschefer, överinspektörer eller inspektörer vid skyddspolisen (polisman som hör till befälet vid skyddspolisen). Dessutom ändras 3 mom. 6 punkten så att den syftar till polismän som avses i 1 mom.
Enligt rapporten från en arbetsgrupp som utredde skyddspolisens administrativa ställning, resultatstyrningen och utveckling av övervakningen bör man överväga begränsning av skyddspolisens förundersökningsuppgifter och inskränkning eller slopande av dess förundersökningsbefogenheter, om dess underrättelsebefogenheter utvidgas. Denna fråga behandlas närmare i den allmänna motiveringen och i detaljmotiveringen till förslagen till lag om ändring av förundersökningslagen respektive tvångsmedelslagen.
Slopad förundersökningsbehörighet skulle också innebära att tvångsmedelsbefogenheterna inskränks eller slopas, och då skulle skyddspolisen inte längre ha vare sig anhållningsberättigade tjänstemän eller anhållningsberättigade polismän. De polismän som hör till befälet inom skyddspolisen bör i så fall börja kallas ”polisman som hör till befälet vid skyddspolisen”, med vilket man avser chefen eller biträdande chefer för skyddspolisen eller avdelningschefer, överinspektörer eller inspektörer vid skyddspolisen.
8 §.Teleövervakning och dess förutsättningar. I 1 mom. föreslås en precisering av definitionen av teleövervakning eftersom den gällande lagen hänvisar till den upphävda lagen om dataskydd vid elektronisk kommunikation och genom en kedja av hänvisningar till kommunikationsmarknadslagen, som nämns i den bestämmelse där teleavlyssning definieras (5 kap. 5 §). Också den lagen har upphävts.
Enligt den föreslagna definitionen avses med teleövervakning att identifieringsuppgifter inhämtas om ett meddelande som har sänts från en teleadress eller teleterminalutrustning som är kopplad till ett kommunikationsnät som avses i 5 § eller som har mottagits till en sådan adress eller utrustning samt att uppgifter om en teleadress eller teleterminalutrustnings läge inhämtas eller att användningen av adressen eller utrustningen tillfälligt förhindras. Med identifieringsuppgifter ska avses sådana uppgifter om ett meddelande som kan förknippas med en användare som avses i 3 § 7 punkten i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation eller med en sådan abonnent som avses i 30 punkten i den paragrafen och som behandlas i kommunikationsnäten för att överföra, distribuera eller tillhandahålla meddelanden.
Avsikten är inte att i sak ändra definitionen av teleövervakning eller definitionens tillämpningsområde, utan ändringen är rent teknisk.
10 §.Beslut om teleövervakning. Enligt förslaget ska polismän som hör till befälet vid skyddspolisen enligt det föreslagna 7 § 1 mom. fogas till som beslutsfattare i 10 § 1—4 och 6 mom.
12 §.Beslut om inhämtande av basstationsuppgifter. Polismän som hör till befälet vid skyddspolisen läggs till som beslutsfattare i 1 mom. Vidare ändras 3 mom. 5 punkten så att man i fråga om den polisman som beslutar om inhämtandet av information hänvisar till 7 § 1 mom., varvid yrkandet och beslutet måste nämna den polisman som leder och övervakar inhämtandet av basstationsuppgifter och som avses i 7 § 1 mom. I detta avseende är det som framförs i motiveringen till 7 § relevant.
14 §.Beslut om systematisk observation. I fråga om motiveringen hänvisas det till vad som framförs i motiveringen till 12 §.
16 §.Beslut om förtäckt inhämtande av information. Det föreslås att 1 mom. ändras så att polismän som hör till befälet vid skyddspolisen enligt definitionen i 7 § 1 mom. läggs till som beslutsfattare. En här avsedd polisman ska ha utbildats särskilt för hemligt inhämtande av information.
18 §.Beslut om teknisk avlyssning. Ändring av 2 mom. föreslås. Enligt förslaget ska polismän som hör till befälet vid skyddspolisen enligt definitionen i 7 § 1 mom. läggas till som beslutsfattare i 18 § 2 mom. Vidare ändras 4 mom. 6 punkten så att den avser den polisman som leder och övervakar genomförandet av den tekniska avlyssningen och som avses i 7 § 1 mom.
20 §.Beslut om optisk observation. Det föreslås att 1, 2 och 4 mom. ändras så att polismän som hör till befälet vid skyddspolisen enligt definitionen i 7 § 1 mom. läggs till som beslutsfattare.
22 §.Beslut om teknisk spårning. Det föreslås att 1, 2 och 4 mom. ändras så att polismän som hör till befälet vid skyddspolisen enligt definitionen i 7 § 1 mom. läggs till som beslutsfattare.
24 §.Beslut om teknisk observation av utrustning. Det föreslås att 1 och 3 mom. ändras så att polismän som hör till befälet vid skyddspolisen enligt definitionen i 7 § 1 mom. läggs till som beslutsfattare.
25 §.Inhämtande av identifieringsuppgifter för teleadresser eller teleterminalutrustning. I 3 mom. ska enligt förslaget polismän som hör till befälet vid skyddspolisen enligt definitionen i 7 § 1 mom. läggas till som beslutsfattare. En här avsedd polisman ska ha utbildats särskilt för hemligt inhämtande av information.
32 §.Beslut om en täckoperation. I 1 mom. ska enligt förslaget polismän som hör till befälet vid skyddspolisen enligt definitionen i 7 § 1 mom. läggas till som beslutsfattare.
36 §.Beslut om bevisprovokation genom köp. Det föreslås att 1 och 3 mom. ändras så att polismän som hör till befälet vid skyddspolisen enligt definitionen i 7 § 1 mom. läggs till som beslutsfattare. En här avsedd polisman ska ha utbildats särskilt för hemligt inhämtande av information.
38 §.Beslut om genomförande av bevisprovokation genom köp. I 1 mom. ska enligt förslaget polismän som hör till befälet vid skyddspolisen enligt definitionen i 7 § 1 mom. läggas till som beslutsfattare. En här avsedd polisman ska ha utbildats särskilt för hemligt inhämtande av information.
39 §.Säkerheten för en polisman vid förtäckt inhämtande av information, en täckoperation och vid bevisprovokation genom köp. I 1 mom. ska enligt förslaget polismän som hör till befälet vid skyddspolisen enligt definitionen i 7 § 1 mom. läggas till som beslutsfattare.
40 §.Användning av informationskällor och förutsättningar för styrd användning av informationskällor. Enligt paragrafen ska med användning av informationskällor avses annat än sporadiskt konfidentiellt mottagande av information av betydelse för skötseln av i 1 kap. 1 § avsedda uppgifter av personer som inte hör till polisen eller till någon annan myndighet (informationskälla).
Enligt den gällande lagen kan endast personer som inte hör till polisen eller till någon annan förundersökningsmyndighet vara informationskällor. I praktiken har det förekommit oklarheter i fråga om huruvida en tjänsteman vid en annan myndighet än en förundersökningsmyndighet ska registreras som informationskälla. Därför föreslås den nämnda preciseringen, och då är det personer som inte hör till en polisiär myndighet eller till någon annan myndighet som är informationskällor.
42 §.Beslut om styrd användning av informationskällor. I 1 mom. ska enligt förslaget polismän som hör till befälet vid skyddspolisen enligt definitionen i 7 § 1 mom. läggas till som beslutsfattare. En här avsedd polisman ska ha utbildats särskilt för hemligt inhämtande av information.
44 §.Beslut om kontrollerade leveranser. I 1 mom. ska enligt förslaget polismän som hör till befälet vid skyddspolisen enligt definitionen i 7 § 1 mom. läggas till som beslutsfattare. En här avsedd polisman ska ha utbildats särskilt för hemligt inhämtande av information.
47 §.Beslut om skyddande. I 2 mom. ska enligt förslaget polismän som hör till befälet vid skyddspolisen enligt definitionen i 7 § 1 mom. läggas till som beslutsfattare. En här avsedd polisman ska ha utbildats särskilt för hemligt inhämtande av information.
48 §.Yppandeförbud som gäller hemligt inhämtande av information. Förslaget innebär att polismän som hör till befälet vid skyddspolisen enligt definitionen i 7 § 1 mom. läggs till som beslutsfattare i 48 § 1 mom.
52 §.Undersökning av upptagningar. Förslaget innebär att polismän som hör till befälet vid skyddspolisen enligt definitionen i 7 § 1 mom. läggs till som beslutsfattare i 52 §.
57 §.Utplåning av information som fåtts i en brådskande situation. Förslaget innebär att också polismän som hör till befälet vid skyddspolisen enligt definitionen i 7 § 1 mom. nämns i 57 §.
58 §.Underrättelse om hemligt inhämtande av information. Det föreslås att systematisk observation och förtäckt inhämtande av information utgår ur 1 mom. Det beror på första meningen i 5 mom. i samma paragraf . Enligt den behöver den som varit föremål för inhämtande av information inte underrättas om systematisk observation och förtäckt inhämtande av information, om inte förundersökning har inletts i ärendet. Enligt andra meningen i samma moment ska bestämmelserna i 10 kap. 60 § i tvångsmedelslagen iakttas i tillämpliga delar, om förundersökning inleds.
Avsikten är att slopa den oklarhet i tolkningen mellan 1 och 5 mom. som framkommit i den konkreta verksamheten.
61 §.Teleföretags skyldighet att biträda samt tillträde till vissa utrymmen. I 2 mom. ska enligt förslaget polismän som hör till befälet vid skyddspolisen enligt definitionen i 7 § 1 mom. läggas till som beslutsfattare.
63 §.Tillsyn över hemligt inhämtande av information. I 2 mom. föreslås en teknisk justering i den finska lagtexten, dvs. den finska benämningen på inrikesministeriet, ”sisäasiainministeriö”, ändras till ”sisäministeriö”.
5 a kap. Civil underrättelseinhämtning
1 §.Tillämpningsområde. Paragrafen avses innehålla definitionen av civil underrättelseinhämtning och bestämmelser om tillämpningsområdet. Med civil underrättelseinhämtning avses skyddspolisens inhämtande och nyttjande av information för att den nationella säkerheten ska kunna skyddas och den högsta statsledningens beslutsfattande stödjas samt för att andra myndigheter ska kunna utföra sina lagstadgade uppgifter som hänför sig till den nationella säkerheten (civil underrättelseinhämtning).
Syftet är att framhäva att skyddspolisen avses vara den enda myndigheten med rätt att använda de metoder för underrättelseinhämtning som avses i kapitlet och att med de befogenheterna inhämta information om verksamhet som hotar den nationella säkerheten. Genom civil underrättelseinhämtning och metoderna för underrättelseinhämtning ger man skyddspolisen möjlighet att tillräckligt effektivt inhämta information om de fenomen och planer som utgör de allvarligaste hoten mot samhället.
Skyddet av den nationella säkerheten ska i sig som begrepp vara mer omfattande än den verksamhet som får skyddspolisen att tillgripa metoder för underrättelseinhämtning och som potentiellt utgör ett hot mot den nationella säkerheten. Att skydda nationell säkerhet ska innefatta dels utövande av skyddspolisens befogenheter, dels också tillräckligt effektivt nyttjande av den information som inhämtats med stöd av befogenheterna. Med detta avses åtminstone att man sörjer för att den högsta statsledningens beslutsfattande bygger på korrekt, aktuell och tillförlitlig information och att man gör det möjligt för andra behöriga myndigheter att börja avvärja hot.
Samtidigt ska det också kunna anses att en tillräckligt effektiv övervakning av underrättelseverksamheten utgör skydd av nationell säkerhet; syftet är då att se till att underrättelseverksamheten inte upphör att fylla sitt syfte eller blir ineffektiv. Europadomstolen har i sin avgörandepraxis understrukit vikten av att myndigheternas hemliga observationsbefogenheter övervakas och att övervakningen ska ordnas effektivt. Dessutom får man inte heller låta övervakningen bli helt beroende av myndighetens interna kontroll.
I definitionen av civil underrättelseinhämtning nämns uttryckligen den högsta statsledningen och andra myndigheter för nationell säkerhet. Avsikten är då att understryka ändamålsbundenheten i den inhämtning av information som skyddspolisen utför i anknytning till sitt uppdrag. Syftet med civil underrättelseinhämtning avses därmed vara att genom skyddspolisens informationsinhämtning skydda den nationella säkerheten antingen genom att själv använda informationen eller genom att dela informationen med andra relevanta myndigheter som har uppgifter inom skyddet av nationell säkerhet eller anknytande uppgifter. Dessutom ingår det redan nu i skyddspolisens uppgifter att leverera analyserade data till den högsta statsledningen. Nu ska denna uppgift dock uttryckligen nämnas i lag. Utöver i syfte att skydda nationell säkerhet ska skyddspolisen inte få utöva sina befogenheter för andra syften än de som uttryckligen hänför sig till uppgiften. Senare i lagförslaget ingår också bestämmelser om undantag från ändamålsbundenheten (44 §).
2 §. Metoder för civil underrättelseinhämtning. Paragrafen avses innehålla bestämmelser om metoderna för underrättelseinhämtning, dvs. om de befogenheter till underrättelseinhämtning som polisen får utöva för civil underrättelseinhämtning.
Att tillämpa metoder för underrättelseinhämtning med avseende på personer eller grupper av personer utgör utan undantag att man inkräktar i den eller de berörda personernas integritetsskydd. Utgångspunkten är att metoderna för underrättelseinhämtning används utan att objektet vet om det. Underrättelseverksamheten och underrättelseinhämtningsmetoderna är till sin natur fördolda och användningen av en sådan metod och den information detta ger, ger därför inte i sig upphov till samma typ av skada eller negativa effekter som exempelvis flera tvångsmedel (anhållande, häktning eller kvarstad) gör. Den inhämtade informationen används heller inte a priori som bevis för att den berörda personen är skyldig, och dessutom ingriper man inte genom den i den berörda personens integritet eller frihet på samma sätt som genom tvångsmedel. Däremot gör man det möjligt att med relativt låg tröskel använda den inhämtade informationen som stöd för att bevisa att någon inte är skyldig.
Det finns skäl att särskilt ge akt på att de grundläggande och mänskliga rättigheterna respekteras när metoder för underrättelseinhämtning används. Metoderna inkräktar a priori i de grundlagsfästa grundläggande fri- och rättigheterna. Detta gäller i synnerhet skyddet för privatlivet och i fråga om förtroliga meddelanden. Skyddet för grundläggande och mänskliga rättigheter måste emellertid samtidigt vägas mot intresset att skydda den nationella säkerheten. Dessa motsatta intressen utesluter i och för sig inte varandra, eftersom vars och ens grundläggande fri- och rättigheter och mänskliga rättigheter skyddas samtidigt när den nationella säkerheten skyddas och för samhället skadliga händelser förhindras. Metoderna för underrättelseinhämtning får heller inte användas på ett diskriminerande sätt och inte heller utifrån etnisk profilering eller på ett sätt där man inhämtar information om någon uteslutande eller huvudsakligen på grundval av personens etniska bakgrund, hudfärg eller religion.
Också andra polisrättsliga principer, proportionalitetsprincipen, principen om minsta olägenhet och principen om ändamålsbundenhet, ska beaktas särskilt när metoderna används. Proportionalitetsprincipen kommer att kräva att man alltid ska bedöma åtgärdernas skälighet, vilket innebär att de metoder som man väljer att använda och den olägenhet detta medför, exempelvis ingrepp i integritetsskyddet, alltid ska stå i rimlig proportion till det eftersträvande målet. Skälighet eller proportionalitet innebär således inte att åtgärden inte får vara överdimensionerade ur den utsattes synvinkel, utan det är också fråga om att åtgärden måste vara tillräckligt effektiv för att det eftersträvade målet, exempelvis erhållande av viss information, ska kunna nås. Proportionalitetsprincipen framgår dels av det som står i 1 kap. 3 §, dels också av den rättighet som anges i 9 § 1 mom. i samma kapitel och som gäller rätten att avstå från en åtgärd, om dess slutförande kan leda till ett oskäligt resultat i förhållande till det eftersträvade målet.
Principen om minsta olägenhet framgår av 1 kap. 4 §, där det står att det inte får ingripas i någons rättigheter i större utsträckning och ingen får orsakas större skada eller olägenhet än vad som är nödvändigt för att utföra uppdraget. Med rättigheter avses då de grundlagsfästa fri- och rättigheterna. Principen om minsta olägenhet förpliktar skyddspolisen att ingripa så lite som möjligt i den personens grundläggande fri- och rättigheter som är föremål för metoderna för underrättelseinhämtning. Med ”ingen” menas att principen om minsta olägenhet skyddar alla som påverkas av polisens åtgärd. Det framgår väl av principen att ett nödvändighetsvillkor och en därav följande optimeringsskyldighet i fråga om (i detta sammanhang) alternativa metoder för underrättelseinhämtning hör till dess byggstenar. Dessa element styr skyddspolisens verksamhet inom civila underrättelseinhämtning och när metoden för underrättelseinhämtning och dess objekt ska väljas. När den civila underrättelseinhämtningen inleds och den valda metoden börjar användas ska verksamheten genomföras på ett sätt som inkräktar så lite som möjligt på det valda objektets grundläggande fri- och rättigheter. Med detta avses en skyldighet att minimera den skada eller olägenhet som objektet utsätts för.
Bestämmelser om principen om ändamålsbundenhet finns i 1 kap. 5 §, där det sägs att polisen får utöva sina befogenheter endast i föreskrivna syften. Principen anknyter i detta sammanhang både till ändringarna i 10 § i polisförvaltningslagen och till ändringarna i 1 kap. 1 § i polislagen samt till det som i motiveringen till ändringarna sägs om att polisens befogenheter alltid ska bygga på en uttrycklig bestämmelse. Om ingreppet gäller en individs rättigheter eller skyldigheter måste den bestämmelsen finnas i lag. Principen om ändamålsbundenhet gäller alla polisiära åtgärder och i detta sammanhang är den relevant med avseende på utövandet av befogenheterna till civil underrättelseinhämtning, särskilt den information som inhämtats med stöd av dem.
I 1 mom. räknas de metoder för underrättelseinhämtning upp som definitionsmässigt huvudsakligen motsvarar i 5 kap. nämnda hemliga metoder för inhämtande av information och i fråga om vilka villkoren för användning anges närmare i detta kapitel. Eftersom definitioner av de hemliga metoderna redan finns i 5 kap. behövs ingen upprepning av definitionerna i 5 a kap. Därför är det meningen att i 5 a kap. bara föreskriva om villkoren för att befogenheterna ska få utövas och om beslutsprocessen när metoder för underrättelseinhämtning ska användas.
Metoderna avses innefatta följande metoder enligt 5 kap.: teleavlyssning, inhämtande av information i stället för teleavlyssning, teleövervakning, inhämtande av basstationsuppgifter, systematisk observation, förtäckt inhämtande av information, teknisk avlyssning, optisk observation, teknisk spårning, teknisk observation av utrustning, inhämtande av identifieringsuppgifter för teleadresser eller teleterminalutrustning, täckoperationer, bevisprovokation genom köp och styrd användning av informationskällor. Kontrollerade leveranser nämns inte i förteckningen och de räknas inte till metoderna för underrättelseinhämtning. Befogenheten i fråga lämpar sig inte för användning som befogenhet för underrättelseinhämtning, eftersom det utifrån innehav eller transport av föremål, ämnen eller egendom som är föremål för kontrollerade leveranser finns anledning att misstänka brott eller grundad anledning att misstänka att någon gör sig skyldig till brott. I sådana fall ska man i regel vid hemligt inhämtande av information använda brottsbaserade fullmakter för sådant inhämtande.
Momentet nämner heller inte deltagande i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet och i kontrollerade leveranser. Inom den civila underrättelseinhämtningen bör den befogenheten uteslutas eftersom dess tillämpning inom den inte kan komma på fråga. Deltagande i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet och i kontrollerade leveranser anknyter till täckoperationer på grundval av brott. I praktiken är det ändå inte möjligt att göra någon väldigt tydlig skillnad mellan sådana grupper vars verksamhet allvarligt hotar den nationella säkerheten och sådana gruppen som begår brott.
Brottsförbud ska däremot tillämpas inom civil underrättelseinhämtning, eftersom grunden för och syftet med täckoperationer inte är att skaffa information om att de som är föremål för underrättelseinhämtningen gjort sig skyldiga till de förseelser som avses i paragrafen om brottsförbud. Det är fråga om att personer som deltar i täckoperationer med nödvändighet måste kunna begå sådana förseelser för att förhindra att operationen avslöjas. Intresset att undvika att bli avslöjad är därmed inte kopplat till frågan om täckoperationen utförs för att bekämpa brott eller för civil underrättelseinhämtning.
Enligt 2 mom. ska metoderna för underrättelseinhämtning också inbegripa de helt nya befogenheterna enligt kapitlet, dvs. platsspecifik underrättelseinhämtning, kopiering, kvarhållande av en försändelse för kopiering och inhämtande av information från privata sammanslutningar. Dessa befogenheter har ingen motsvarighet i 5 kap., vilket kräver att de definieras som metoder för underrättelseinhämtning i ett separat moment.
Enligt 3 mom. ska detta kapitel ange under vilka förutsättningar de metoder som anges i 1 mom. samt platsspecifik underrättelseinhämtning, kopiering, kvarhållande av en försändelse för kopiering och rätt att få information av privata sammanslutningar får användas inom civil underrättelseinhämtning.
Med förutsättningar avses då uttryckligen förutsättningarna enligt detta kapitel och uttrycket ”förutsättningarna för” utesluter därmed förutsättningarna för användning av de hemliga metoderna för inhämtande av information enligt 5 kap. Det behövs sådan reglering eftersom definitionerna av de metoder för underrättelseinhämtning som nämns i 1 mom. återfinns i 5 kap. och förutsättningarna för användning och bestämmelserna om beslutsfattande i detta kapitel.
Det är meningen att metoderna för underrättelseinhämtning ska användas för att skaffa information om verksamhet som inte är kopplad till brottsmisstanke. Om det av definitionsbestämmelsen (5 kap.) till någon av de befogenheter som avses i detta moment framträder ett brottselement ska den bestämmelsen inte tillämpas när metoderna för underrättelseinhämtning i 5 a kap. används, eftersom metoden inte används för att skaffa information för att förhindra, avslöja eller utreda brott. Dessutom avser ”förutsättningarna för” också hur utövandet av befogenheten inriktas. Det går heller inte att använda metoderna så att de alltid gäller en viss person; det ligger i underrättelseverksamhetens natur. Också en grupp av personer kan komma i fråga.
Exempelvis föreskrivs följande om systematisk observation i 5 kap. 13 § 2 mom.: Med systematisk observation avses annan än kortvarig observation av en person som med fog kan antas göra sig skyldig till ett brott. Med brottselement avses relativsatsen i slutet av definitionen. Villkoren för användning av sådan observation som metod för underrättelseinhämtning avses framgå av 5 a kap. 4 och 9 §. Ett villkor för att systematisk observation ska få användas är att man med fog kan vänta sig att den ger information om sådan verksamhet som är föremål för civil underrättelseinhämtning och som hotar den nationella säkerheten. Föremålen för civil underrättelseinhämtning räknas upp i en uttömmande förteckning i 3 §. Ett villkor för att systematisk observation ska få användas är också att den med fog kan antas ha mycket stor betydelse när det gäller att få information om den verksamhet som är föremål för civil underrättelseinhämtning och som hotar den nationella säkerheten. Beslut om systematisk observation får enligt 9 § 2 mom. fattas för högst sex månader åt gången. Objektet för systematisk observation vid civil underrättelseinhämtning kan på det sätt som framgår av 9 § 3 mom. också vara en grupp av personer.
Såsom redan sagts ovan ska användningen av metoderna för underrättelseinhämtning inte vara knuten till brott på det sätt som anges i 5 kap. Villkoren för användningen anges i 5 a kap. med avseende på skyddet för nationell säkerhet. Med detta menar man framför allt att intresset att inhämta information gäller verksamhet som hotar eller allvarligt hotar den nationella säkerheten, inte ett misstänkt eller antaget brott och de delaktiga. Dessutom anges de konkreta objekten för användning av metoder för underrättelseinhämtning (t.ex. personer, grupper, utrymmen eller någon annan plats) nedan särskilt för varje metod.
Utöver villkoren för användning innehåller 5 a kap. också bestämmelserna om beslutsfattande i fråga om metoderna. Enligt dem ska den verksamhet som användningen av metoderna gäller i varje enskilt fall specificeras och motiveras. Det ska för användning av metoderna inte krävas att den som ligger bakom hotfull verksamhet ska ha identifierats vid den tidpunkt då en metod för underrättelseinhämtning börjar användas. Med detta avses att metoderna också får användas för att upptäcka hot och identifiera dem som ligger bakom hotet. Därmed kan en sådan person eller grupp vara objekt för underrättelseinhämtning som kan antas besitta information om verksamhet som hotar den nationella säkerheten. Underrättelseinhämtningen ska kunna inriktas mot såväl statliga som icke-statliga aktörer och mot sådana personer som agerar på en statlig aktör vägnar eller till dennes förmån.
I 4 mom. nämns lagen om civil underrättelseinhämtning avseende datatrafik. Civil underrättelseinhämtning som avser datatrafik ska också vara en metod för underrättelseinhämtning och en befogenhet som skyddspolisen har för civil underrättelseinhämtning. Befogenheten får utövas för att inhämta information om verksamhet som allvarligt hotar den nationella säkerheten.
3 §.Föremål för civil underrättelseinhämtning. Paragrafen avses innehålla bestämmelser om föremålen för civil underrättelseinhämtning. Det ska vara tillåtet att inhämta information om dem med de metoder för underrättelseinhämtning som avses i kapitlet. Förteckningen avses vara uttömmande. I 3 § i lagen om civil underrättelseinhämtning avseende datatrafik föreslås en bestämmelse med samma innehåll om verksamhet som allvarligt hotar den nationella säkerheten.
Enligt 1 punkten får metoderna användas för att inhämta information om terrorism.
Terrorism definieras allmänt som handlingar som begås i syfte att injaga allvarlig fruktan hos en befolkning, otillbörligen tvinga offentliga organ eller en internationell organisation att utföra eller att avstå från att utföra en viss handling eller allvarligt destabilisera eller förstöra de grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturerna i ett land eller i en internationell organisation (se t.ex. FN:s säkerhetsråds resolution 1566 (2004) och Europeiska unionens råds rambeslut 2002/475/RIF). Metoderna för underrättelseinhämtning ska få användas för att inhämta information om terrorism som fenomen eller om konkreta planer.
Information kan inhämtas om exempelvis fenomenet utländska stridande (om begreppet utländsk stridande, se FN:s säkerhetsråds resolution 2178 (2014)) eller om stödjande av sådan verksamhet eller så om hurdana planer eller ändamål eller hurdan förmåga att genomföra en attack ledningen för en terroristorganisation har i fråga om Finland, och vidare vilka personer som har kopplingar till en sådan organisations verksamhet och hur dessa styrs från utlandet. Metoderna för underrättelseinhämtning ska också kunna användas för att inhämta information om terrorismrelaterad våldsinriktad radikalisering. Information som inhämtas i tillräckligt god tid kan utgöra ett stöd när det gäller att förhindra terroristattacker mot Finland eller mot någon främmande stat från Finland och att förebygga spridning av terroristisk verksamhet i eller från Finland. Enligt 2 punkten får metoderna användas för att inhämta information om utländsk underrättelseverksamhet.
Med främmande staters underrättelseinhämtning avses verksamhet där information inhämtas i syfte att främja den egna statens intressen eller att skada Finlands eller någon annan främmande stats intressen och där målstaten har ett särskilt intresse att hålla den information som inhämtas hemlig. Den information som den främmande staten försöker skaffa sig kan gälla till exempel Finlands utrikespolitik, säkerhetspolitik eller energipolitik, Finlands militära beredskap, samhällets kristålighet, försörjningsberedskapen och högteknik med tillhörande forskning och produktutveckling. Främmande stater vill inte bara inhämta information, utan deras underrättelseverksamhet siktar också bland annat på att påverka beslutsfattandet när det gäller de nämnda sakerna, och syftet är då att främja deras egna intressen eller att skada Finlands eller någon annan främmande stats intressen.
Metoderna för underrättelseinhämtning kan användas till exempel för att skaffa information om hur en främmande stats underrättelseinhämtning fungerar, vem som handlar för den utländska underrättelsetjänstens räkning eller till dess förmån eller vilka deras öppna eller hemliga metoder och objekt för underrättelseinhämtning är. Information kan också inhämtas exempelvis om vilka mål och prioriteringar främmande stater har för den information som deras underrättelsetjänst ska inhämta om Finland. Metoderna kan också användas till att upptäcka och identifiera personer som avslöjar sekretessbelagd information för främmande staters underrättelsetjänst, som främmande staters underrättelsetjänster försöker värva för sådan verksamhet eller som i enlighet med order eller instruktioner från sådana staters underrättelsetjänst försöker påverka beslutsfattandet till skada för Finland eller en annan främmande stat. Vidare kan information också inhämtas om sådan mot företag riktad underrättelseinhämtning vars syfte är att lyckas överlämna företagens kunskapskapital till en främmande stat.
Enligt 3 punkten får metoderna användas för att inhämta information om massförstörelsevapen.
Med massförstörelsevapen avses vapen som konstruerats för att förinta stora människomassor, såsom exempelvis kemiska vapen, biologiska vapen och kärnvapen. Med hjälp av metoder för underrättelseinhämtning kan man i detta syfte skaffa information om till exempel förberedelser för eller planer på att tillverka eller förmedla massförstörelsevapen.
Enligt den föreslagna 4 punkten får metoder för underrättelseinhämtning användas för att inhämta information om planering, tillverkning, spridning och användning av sådana produkter med dubbel användning som avses i 2 § i lagen om kontroll av export av produkter med dubbel användning (562/1996).
Enligt 2 § i lagen om kontroll av export av produkter med dubbel användning avses med produkter med dubbel användning produkter, teknologi, tjänster och andra nyttigheter som vid sidan av sin normala civila användning eller tillämpning kan användas i syfte att utveckla eller tillverka massförstörelsevapen eller robotsystem för framförande av sådana till ett mål eller i syfte att främja den allmänna militära potentialen. Det viktigaste målet för exportkontrollen av sådana produkter är en politik som siktar på icke-spridning av massförstörelsevapen.
Planering, tillverkning, spridning och användning av produkter med dubbel användning kan ta sig uttryck exempelvis i att sådana produkter skaffas, transiteras eller distribueras i strid med den gällande lagstiftningen om exportkontroll, EU:s restriktioner eller FN-sanktioner. Information kan inhämtas till exempel om en utländsk aktörs intentioner, planer eller förberedelser att genom svikligt eller vilseledande förfarande skaffa produkter med dubbel användning av ett finskt företag i strid med EU-sanktioner eller FN-sanktioner.
Enligt 5 punkten får metoderna användas för att inhämta information om verksamhet som hotar den demokratiska samhällsordningen.
Enligt 2 § i grundlagen tillkommer statsmakten i Finland folket, som företräds av riksdagen. Till demokratin hör att den enskilde har rätt att ta del i och påverka samhällets och livsmiljöns utveckling. Med verksamhet som hotar den demokratiska samhällsordningen avses sådana strävanden att störta eller förändra demokratin där någon använder våldsmetoder, hot om våld, utpressning eller något annat förfaringssätt i strid med konstitutionen. Enligt Finlands grundlag innefattar grunderna för statsordningen utöver demokratin statsskicket, rättsstatsprincipen, fördelningen av statliga uppgifter och parlamentarismen. En central del av statens rättsordning utgörs av rättsnormerna, som styr samhällslivet (RP 188/2002 rd, s. 61).
Verksamhet som hotar den demokratiska samhällsordningen kan ta sig uttryck exempelvis i planer på att använda vapenmakt för att genomföra en statskupp eller revolution inom landet eller i planer på att ansluta Finland till en främmande makt. Som verksamhet som hotar den demokratiska samhällsordningen kan också anses exempelvis strävanden att genom våld förhindra riksdagen från att utöva sin lagstiftningsmakt eller tvinga de personer som utövar regeringsmakten att göra eller låta bli att göra något inom sina statliga uppdrag. Information kan inhämtas exempelvis om vilka planer eller förberedelser aktörer med sådana intentioner har och om vilka personer i Finland eller utomlands som deltar i sådan verksamhet. Det ska också anses som verksamhet som hotar den demokratiska samhällsordningen om någon agerar för att hindra eller störa dem som vill rösta i riksdagsval eller i valet av republikens president.
Enligt 6 punkten får metoderna användas för att inhämta information om verksamhet som hotar ett stort antal människors liv eller hälsa eller samhällets vitala funktioner.
Med verksamhet som hotar ett stort antal människors liv eller hälsa avses sådan verksamhet där det potentiella antalet offer innebär att verksamheten kan anses rikta sig mer allmänt mot samhället eller den kollektiva känslan av säkerhet. I motsats till i fallet terrorism definieras verksamheten här neutralt i fråga om avsikt på så sätt att den som står bakom hotet inte förutsätts ha ett visst ändamål. Hotet kan uppstå till exempel om någon anlägger en brand, spränger eller sprider farliga kemikalier eller genom annan liknande allmänfarlig verksamhet. Information ska kunna inhämtas om exempelvis planer eller andra förberedelser i samband med vilka någon skaffar sprängämnen eller på ett avvikande sätt skaffar kemikalier eller ämnen som kan användas för tillverkning av explosiva varor. Eftersom det krävs att den hotande verksamheten ska rikta sig mot ett stort antal människor ska civil underrättelseinhämtning med stöd av denna punkt inte kunna avse verksamhet som enbart hotar en enskild människa eller ett litet antal människor. Verksamhet som hotar liv eller hälsa för en enskild människas eller ett antal människor som utgör ett stort antal kan emellertid i enskilda fall utgöra exempelvis terrorism enligt 1 punkten eller verksamhet som hotar stats- eller samhällsordningen enligt 3 punkten. Det avgörande i detta fall är bland annat den hotande verksamhetens bakomliggande motiv och den eller de personernas ställning som hotet riktar sig mot inom den statliga beslutsprocessen..
De vitala samhällsfunktioner som avses i bestämmelsen är nödvändiga övergripande verksamheter som måste fungera i alla lägen. Till dessa hör bland annat statsledning, internationell verksamhet, rikets militära försvar, upprätthållande av inre säkerhet och fungerande ekonomi och infrastruktur. Med verksamhet som hotar dess vitala funktioner avses till exempel verksamhet som syftar till att kännbart försvaga eller avbryta funktionerna. Men hotet kan också utöver aktiv verksamhet bestå av sådana försummelser eller bieffekter av faktisk verksamhet som kan utsätta Finland för en miljökatastrof genom att hota luftens eller vattnets renhet eller orsaka höjd strålningsnivå. Information kan också inhämtas exempelvis om verksamhet där någon försöker avbryta eller förstöra sådana vitala samhällsfunktioner såsom elproduktion, vägtrafik och informationssystem, transportlogistik, samhällsteknik, livsmedelsförsörjning eller finans- och betalsystem. Exempelvis ska information då kunna inhämtas om förändringar i ägarförhållanden som äventyrar Finlands försörjningsberedskap eller om verksamhet där en främmande stat i it-systemen kartlägger den datatekniska strukturen på det europeiska nätet för energidistribution och tekniska sårbarheter i syfte att eventuellt utnyttja informationen för att slå ut elsystemet.
Enligt 7 punkten får metoderna användas för att inhämta information om en främmande stats verksamhet eller förberedelse av verksamhet som kan orsaka skada för Finlands internationella relationer eller ekonomiska intressen eller andra viktiga intressen,
Med sådan verksamhet av en främmande stat som orsakar skada avses exempelvis verksamhet som på ett fientligt sinnat sätt försöker påverka beslutsfattandet i Finland. Den metodarsenal som en främmande stat har för sådan påverkan kan vara bred och den kan beroende på det världspolitiska läget variera mellan allt från politiska och ekonomiska medel samt metoder för informationspåverkan ända till taktisk försummelse av myndighetsverksamhet eller exceptionell aktivitet som saknar faktisk grund i omvärlden.
Den främmande staten kan försöka genomföra gärningen på så sätt att den stat som är föremål för gärningen inte kan vara säker på om det är frågan om en målinriktad operation som styrs av den främmande staten eller inte. Sådan verksamhet kan exempelvis bestå i försök att påverka den allmänna opinionen i Finland eller utomlands genom systematisk spridning i offentligheten av falsk information om politiken i Finland. Information ska i så fall kunna inhämtas om vilken eller vilka aktörer som står bakom den informationspåverkan som riktas mot Finland och om vad som är syftet med sådan verksamhet.
Enligt 8 punkten får metoderna användas för att inhämta information om kriser som hotar internationell fred och säkerhet.
Med sådana kriser avses till exempel en situation som eskalerat till en väpnad konflikt i en främmande stat eller handlingar som förebådar hot om att freden kan brytas. Hot mot internationell fred och säkerhet kan uppkomma dels genom väpnade konflikter, dels också av många olika slag av bidragande faktorer såsom befolkningsutvecklingen, migrationsströmmar mellan stater, matbrist eller knappa naturresurser. En kris som hotar internationell fred och säkerhet kan också uppkomma av auktoritära eller halvauktoritära regeringars och bräckliga demokratiers åtgärder där de begränsar de demokratiska institutionernas verksamhet och kringskär de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna. För att hota internationell fred och säkerhet ska en kris a priori uträckas längre än bara inom en stat och den ska ha åtminstone regionala återverkningar på de kringliggande staterna. Information ska kunna inhämtas exempelvis om hur krisen eller det politiska läget i berörda främmande stater utvecklas eller om vilka säkerhetspolitiska konsekvenser krisen eventuellt kan leda till för Finlands del.
Enligt 9 punkten får metoderna användas för att inhämta information om verksamhet som hotar säkerheten vid internationella krishanteringsinsatser.
Enligt 1 § i lagen om civilpersonals deltagande i krishantering (1287/2004) deltar Finland i internationell krishantering bland annat för att förebygga och begränsa konflikter, avhjälpa de skador de åstadkommit och återställa ett fungerande samhälle samt för att lindra skadeverkningarna av storolyckor och naturkatastrofer. Bestämmelser om militär krishantering finns i lagen om militär krishantering (211/2006).
Information kan inhämtas om handlingar som hotar krishanteringsinsatser eller de deltagande personerna. Informationsinhämtningen kan då gälla exempelvis förhållandena på insatsområdena och faktorer som påverkar den utsända personalens säkerhet. De kan gälla huruvida den från Finland utsända personalen hotas av en våldsattack eller var, när och av vem eventuella våldsdåd är planerade att genomföras.
Enligt 10 punkten får metoderna användas för att inhämta information om verksamhet som hotar säkerheten i samband med att Finland ger internationellt bistånd och deltar i annan internationell verksamhet.
Stater, EU och internationella organisationer har skapat olika samordnings- och samarbetsmekanismer för att bekämpa och hantera hot mot den inre säkerheten. De bygger på bilaterala och multilaterala avtal och samarbetsmekanismer. Avsikten är att stater kan ge varandra samt EU och internationella organisationer stöd och bistånd till exempel vid terroristbrott, naturolyckor, katastrofer och andra nödlägen eller vid hot om sådana. I Lissabonfördraget stärktes EU-staternas solidariska ansvar genom att det till fördraget om Europeiska unionens funktionssätt fogas en s.k. solidaritetsklausul (FEUF artikel 222) för sådana situationer.
Inom inrikesministeriets förvaltningsområde finns en rad instrument på internationell nivå och EU-nivå som polis-, räddnings- och gränssäkerhetsmyndigheterna kan använda för bekämpning och hantering av hot och risker som gäller den inre säkerheten och genom vilka man kan lämna och ta emot stöd och bistånd. Exempel på samarbete som bygger på lagstiftningen på EU-nivå är unionens civilskyddsmekanism, det samarbete som koordineras av Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån (Frontex) och det s.k. Prümsamarbetet och Atlassamarbetet, genom vilka man strävar efter att effektivisera samarbetet mellan rättsvårdande myndigheter och polismyndigheter i syfte att bekämpa terrorism och gränsöverskridande brottslighet.
Med verksamhet som hotar säkerheten i samband med att Finland ger internationellt bistånd och deltar i annan internationell verksamhet enligt 10 punkten avses sådan verksamhet eller förberedelse av verksamhet från en främmande stats eller enskild aktörs sida vars syfte är att skada exempelvis polisens sambandsmän eller andra personer som staten sänt utomlands. Information ska kunna inhämtas om huruvida det finns säkerhetshot mot dem som deltar i internationella stöd- och biståndsinsatser.
Enligt 11 punkten får metoderna användas för att inhämta information om internationell organiserad brottslighet som hotar samhällsordningen.
Här avsedd verksamhet kan exempelvis bestå i att den internationella organiserade brottsligheten infiltrerar statsförvaltningen och tar över centrala tjänster för att på det sättet påverka viktiga samhällsbeslut eller till exempel skaffa sig ekonomiskt eller politiskt inflytande genom köp av samhällsviktig infrastruktur eller samhällsvitala funktioner såsom elproduktion, avfallshantering eller transport- och speditionsföretag.
4 §.Förutsättningar för användning av metoderna för underrättelseinhämtning. I 1 mom. anges som ett för alla metoder allmänt villkor för användning, dvs. att ”man med den med fog kan antas få information om sådan verksamhet som är föremål för civil underrättelseinhämtning och som allvarligt hotar den nationella säkerheten”. Det är fråga om ett krav på resultat som ska motiveras, och då utgår man från att användningen av metoden för underrättelseinhämtning ger den nytta den motiverats med. Nyttan med att metoden används måste kunna motiveras i varje enskilt fall, vilket framgår av uttrycket ”med fog”. Motiveringen kan hänga samman exempelvis med varför en viss person eller grupp av personer eller en viss lokal eller något annat ställe måste kunna observeras och varför man på det sättet kan förvänta sig att få information som gagnar den nationella säkerheten. Det kan hänga samman med bland annat personens eller gruppens beteende eller med annan relevant information. Med verksamhet som är föremål för civil underrättelseinhämtning avses verksamhet enligt 3 § (Föremål för civil underrättelseinhämtning). Den grundläggande förutsättningen är också kopplad till att det finns grundad anledning att börja skydda sig mot den verksamhet som avses i 3 §.
Kravet på att verksamheten allvarligt ska hota den nationella säkerheten beror på det 4 mom. som kommer att föreslås till 10 § i grundlagen. Den grundlagsbestämmelsen innebär att kravet på allvarligt hot höjer tröskeln för tillämpning av metoder som ingriper i skyddet för förtroliga meddelanden när hotets kvalitet ska anges. Det innebär att det inte räcker med verksamhet som utgör någon form av hot mot den nationella säkerheten för att uppfylla det krav bestämmelsen ställer. Hotets allvarlighetsgrad är också kopplad till de ovan i 3 § behandlade innehållsmässiga definitionerna om hurdan verksamheten ska vara för att utgöra ett allvarligt hot mot den nationella säkerheten.
De verksamheter som allvarligt kan hota den nationella säkerheten ingår uttömmande i de föremål för civil underrättelseinhämtning som avses i 3 §. Det räcker emellertid inte med ett hot på abstrakt nivå för att metoder för underrättelseinhämtning ska få användas, utan det ska i det enskilda fallet gå att visa att den verksamhet som den civila underrättelseinhämtningen riktas mot utgör eller kan antas utgöra ett allvarligt hot mot den nationella säkerheten. Detta framgår av relativsatsen ”som allvarligt hotar den nationella säkerheten”. Ordet ”hotar” betyder att bestämmelsen inte kräver att den nationella säkerheten ska vara direkt äventyrad. Med andra ord kan inhämtande av information enligt den bestämmelsen också avse verksamhet som är föremål för civil underrättelseinhämtning och som, om den fortsätter, allvarligt kommer att hota den nationella säkerheten. Det krävs emellertid att hotet i någon grad ligger nära tidsmässigt eller att det har åtminstone en indirekt koppling till Finlands nationella säkerhet. Som ett exempel kan nämnas att en kris som hotar internationell fred och säkerhet inte hotar den nationella säkerheten, om den saknar beröringspunkter med Finland eller inte ens kan antas sprida sig till Finland eller komma att beröra Finland. I fråga om terrorism kan man däremot i flera fall anta att attacker som skett i Finlands grannländer, Europa eller någon annanstans kan komma att spridas också till finskt territorium. Inhämtningen av information innefattar också kartläggning av externa hot mot Finland. Det vore således exempelvis fråga om att följa hur den säkerhetspolitiska miljön utvecklas så att man kan få en lägesbild av den nationella säkerheten.
Att uttrycket ”den nationella säkerheten” används betyder att den hotande verksamhet som avses i bestämmelsen inte primärt riktas mot någon som individ utan mer allmänt mot samhället och dess medlemmar som kollektiv. Men samtidigt kan våldsdåd som riktas mot enskilda individer vara i bestämmelsen avsedd verksamhet, om dåden till sin omfattning eller betydelse är relevanta med avseende på den nationella säkerheten och därmed kan komma att utgöra ett allvarligt hot mot den. Det är självskrivet att hot mot exempelvis statsledningen eller dem som ansvarar för samhällets grundläggande funktioner och dem som svarar för dessa personer säkerhet kan utgöra ett allvarligt hot mot den nationella säkerheten. Definitionen av nationell säkerhet behandlas närmare i den proposition där det föreslås att 10 § 3 mom. i grundlagen ska ändras. I den allmänna motiveringen behandlas de ställningstaganden om den nationella säkerheten som framgår av Europadomstolens avgörandepraxis. Av den framgår också begreppets föränderliga och i vissa fall oförutsägbara karaktär.
Uttrycket ”med fog kan antas” uttrycker motsvarande grad av sannolikhet som det numera i brottsbaserade fullmakter använda ”finns skäl att anta” eller ”finns skäl att misstänka” (alt. ”finns anledning att misstänka”), som används för att uttrycka grad av sannolikhet vid användning av hemliga tvångsmedel. Numera uttrycks den lägsta graden av sannolikhet med ”finns skäl att anta”, som exempelvis beskriver förutsättningarna för beslag i 7 kap. 1 § i tvångsmedelslagen. Bland parallelluttrycken till ”finns skäl att anta” kan nämnas ”finns anledning att misstänka” och ”är skäligen misstänkt” i tvångsmedelslagens 6 kap. 1 §, som gäller förutsättningar för kvarstad. Sådana uttryck används när det är fråga om mänskliga gärningar som antingen redan har skett (t.ex. ett brott) eller antas kunna ske i framtiden (t.ex. undvikande av förundersökning). Uttrycket ”finns skäl att misstänka” används också i 3 kap. 3 § 1 mom. i förundersökningslagen. Paragrafen anger när förundersökning ska göras. Enligt motiven i RP 14/1985 (s. 16) finns det skäl att misstänka ett brott när en omsorgsfull person på grund av sina iakttagelser kommer till en sådan slutsats.
Dessutom ska metoden för underrättelseinhämtning kunna inriktas så exakt som möjligt. Det kravet beror på polisrättsliga principer, särskilt principen om minsta olägenhet.
I 2 mom. anges särskilda förutsättningar för användning av de olika metoderna för underrättelseinhämtning. Enligt första meningen i momentet får teleavlyssning, inhämtande av information i stället för teleavlyssning, systematisk observation, teknisk avlyssning, optisk observation, teknisk spårning av personer, teknisk observation av utrustning, täckoperationer, bevisprovokation genom köp, styrd användning av informationskällor och platsspecifik underrättelseinhämtning användas endast om dessa metoder med fog kan antas vara av synnerlig vikt för att få information om sådan verksamhet som avses i 1 mom. Enligt andra meningen förutsätts för täckoperationer och bevisprovokation genom köp dessutom att användningen av metoden är nödvändig. Vidare sägs det i tredje meningen att en förutsättning för täckoperationer dessutom är att inhämtandet av information måste anses vara behövligt på grund av att verksamheten är planmässig, organiserad eller yrkesmässig eller på grund av att det kan antas att den fortsätter eller upprepas.
Uttrycken ”av synnerlig vikt” och ”nödvändig” i 4 § motsvarar uttrycken i fråga om förutsättningar för användning av hemliga metoder för inhämtande av information, som det föreskrivs om i 5 kap. 2 §. I propositionen om den gällande polislagen (RP 224/2010 rd, s. 40–45 och 94 och 95) finns en närmare genomgång av vad som avses med uttrycken ”av synnerlig vikt” (alt. ”synnerligen stor betydelse”) och ”nödvändig” i den del av motiveringen som gäller förutsättningarna för användning av metoder för inhämtande av information.
Av täckoperationer krävs utöver nödvändighet att den riktar sig mot organiserad verksamhet som allvarligt hotar den nationella säkerheten. Planmässighet är ofta kopplad till organiserad verksamhet. Att planmässighet nämns innebär också att metoden också fortsättningsvis kan riktas mot till exempel en och samma enskilda aktörs planmässiga verksamhet. Ett annat villkor för användning av täckoperationer avses vara att metoden behöver användas för att den verksamhet som allvarligt hotar den nationella säkerheten kan antas fortsätta eller upprepas. Med detta avses att verksamheten inte behöver vara planmässig, organiserad eller yrkesmässig, men antagligen kontinuerlig eller upprepad, och då kan det vara fråga om något sådant som en enskild icke-organiserad person.
Användningen av täckoperationer begränsas i 4 mom. av ett förbud mot att rikta metoder för underrättelseinhämtning mot ett utrymme som används för stadigvarande boende. Befogenheten att företa täckoperationer ger inte rätt till tillträde till sådana utrymmen. Samtidigt bör den som deltar i en täckoperation ha rätt att inträda i sådana utrymmen för att inte avslöjas och att då dra nytta av täckmanteln. En polisman som utför en täckoperation kan för det mesta svårligen i sådana situationer avböja att gå in i en bostadslägenhet utan att avslöjas. Att avslöjas kan innebära risk för den deltagande personens liv eller hälsa. Dessutom kan detta erbjuda möjlighet att testa om det är fråga om en person som deltar i en täckoperation eller inte. Samtidigt bör man i täckoperationer försöka undvika situationer där operationen inbegriper besök i utrymmen som används för stadigvarande boende. Det krävs då noggrann planering av täckoperationen.
Utöver för teleavlyssning, inhämtande av information i stället för teleavlyssning, teleövervakning, teknisk avlyssning eller kopiering av försändelser ska även villkoren för kopiering vara striktare när kopieringen gäller meddelanden. Med meddelanden avses då uttryckligen förtroliga meddelanden som skyddas genom 10 § i grundlagen. Kopieringen riktar sig mot meddelandet åtminstone när kopieringen gäller ett brev som lämnats på ett bord eller ett e-postmeddelande som syns på datorskärmen. I sådana fall krävs det att villkoren i första meningen är uppfyllda för att meddelandet ska få fotograferas eller kopieras på annat sätt. Däremot blir de kvalificerade villkoren för kopiering inte tillämpliga om polisen känner till att den försändelse som är föremål för kopiering av försändelse inte innehåller ett sådant meddelande.
I 3 mom. föreslås bestämmelser om en lägre tröskel för användning av metoder när den riktar sig mot statliga aktörer eller med sådana jämställbara aktörer. I fråga om metoder för underrättelseinhämtning som inkräktar i skyddet för förtroliga meddelanden betyder detta att till exempel teleavlyssning kan gälla kommunikationen mellan två statliga aktörer, om denna kommunikation inte omfattas av skyddet för förtroliga meddelanden enligt grundlagen. En sådan situation kan råda exempelvis när kommunikationen sker i ett myndighetsnät. Om en offentliganställd tjänsteman använder ett myndighetsnät för sina privatsamtal tar han eller hon samtidigt den risken att den andra kommunikationsparten också kan bli föremål för underrättelseinhämtning. Utgångspunkten är att myndighetsnät används bara för kommunikation mellan myndigheter.
Med situationer där myndigheter agerar jämställs situationer där det till exempel i en stat inte finns aktörer som inte i sig kan identifieras som myndigheter, men som utför statliga uppdrag på samma sätt som en myndighet. Den aktören kan bedömas exempelvis utifrån huruvida Finland eller en finländsk myndighet skulle kunna ingå ett avtal med aktören eller om aktören kan delta i en internationell organisations verksamhet.
Med en aktör som kan jämställas med en myndighet avses också den som agerar för en myndighet, dvs. en mellanhand som handlar helt och hållet för den statliga aktörens räkning. Det kan röra sig om privata aktörer såsom företag, om andra grupperingar eller till och med om enskilda personer. Det är då av väsentlig vikt att bedöma till exempel om den sådan aktör handlar under statens bestämmande inflytande eller i dess styrning eller om staten tar på sig ansvaret för en sådan aktörs handlande. Det går, för att ge ett exempel, inte att anse att ett företag är en statlig aktör om det på grundval av ett kommersiellt privaträttsligt avtal har skyldigheter gentemot en statlig aktör. Det som måste beaktas är hurdant statens bestämmande inflytande eller hurdan dess styrning är i fråga om företaget och hur konkret staten kan bestämma företagets verksamhet.
När det gäller andra grupperingar ska man dessutom beakta hur organiserad verksamheten är, hur stora resurser grupperingen har exempelvis för en väpnad attack och huruvida en sådan attack till sina effekter kan jämställas med en attack genomförd av en främmande stat samt huruvida grupperingen försöker agera som en stat.
Det säger sig självt att en statlig aktör redan i förväg har konstaterats vara en sådan och att aktörens statliga ställning är uppenbar. Detta innebär att skyddspolisen när den beslutar om användning av en metod för underrättelseinhämtning eller gör upp tillståndsyrkandet ska ha en förhandsuppgift om att det rör sig om en statlig aktör och att objektet medan metoden används agerar i egenskap av en sådan. Det kan hända att metoden i början gäller inhämtande av information om en icke-statlig aktör, men att användningen av metoden senare kan komma att gälla en statlig aktör utifrån de uppgifter som metoden ger, om det uppenbart visar sig att aktören har statlig status. I sista hand är det den som fattar beslutet som måste avgöra om det har presenterats tillräckligt med fakta som stöder uppfattningen att objektet kan anses vara en statlig aktör.
Enligt det föreslagna 4 mom. får metoder för underrättelseinhämtning inte riktas mot ett utrymme som används för stadigvarande boende. Grundlagsskyddet för hemfriden täcker i princip in alla typer av utrymmen som används för boende av permanent natur (t.ex. GrUU 43/2010 rd, s. 2, GrUU 40/2010 rd, s. 4, GrUU 18/2010 rd, s. 7, GrUU 6/2010 rd, s. 4, och GrUU 8/2006 rd). Den sfär som omfattas av hemfriden definieras inte på samma sätt i grundlagen som till exempel i strafflagen. Det innebär att en metod för underrättelseinhämtning inte får riktas mot en sådan hemfridsskyddad bostad eller övriga utrymmen som är avsedda för boende som avses i 24 kap. 11 § i strafflagen, såvida det inte går att visa att platsen faktiskt används för annat än boende av permanent natur (GrUU 36/1998 rd och HD 2009:54). De enda undantagen är täckoperationer och bevisprovokation genom köp, där en tjänsteman vid skyddspolisen som deltar i täckoperationen eller bevisprovokationen måste ha rätt att inträda i sådana utrymmen för att inte avslöjas och att då dra nytta av täckmanteln. Därför står det momentet att en täckoperation eller bevisprovokation genom köp dock får företas i en bostad om tillträdet till eller vistelsen i bostaden sker under aktiv medverkan av den som använder bostaden. Det är med tanke på rättssäkerheten motiverat att utsträcka denna regel också till bevisprovokation genom köp, eftersom sådana köp också kan genomföras i en bostad.
Enligt det föreslagna 5 mom. ska användning av en metod för underrättelseinhämtning avslutas före utgången av den tid som anges i beslutet, om syftet med användningen har nåtts eller om det inte längre finns förutsättningar för att använda metoden. På detta sätt understryks det att metoderna inte under några omständigheter får användas längre än vad som behövs även om tillståndet fortfarande gäller. Det är klart att användningen av en metod för underrättelseinhämtning måste upphöra senast när tillståndet upphör att gälla.
Metoderna definieras i 5 kap., med undantag för platsspecifik underrättelseinhämtning, kopiering, kvarhållande av försändelser för kopiering och underrättelseinhämtning som avser datatrafik, och bestämmelserna om förutsättningar och föremål för användning av metoderna och om det berörda beslutsfattandet avses finnas i 5 a kap. och i lagen om civil underrättelseinhämtning avseende datatrafik.
De polisrättsliga principerna är extra accentuerade när metoder för underrättelseinhämtning används. Respekt för de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna, proportionalitet, strävan efter minsta möjliga olägenhet och ändamålsbundenhet är alla viktiga principer när metoderna används. Iakttagande av dessa principer i samband med civil underrättelseinhämtning bidrar till att tolkningen av förutsättningarna för användning av metoderna för underrättelseinhämtning hålls inom givna ramar.
Grundlagsutskottet har i sina utlåtanden (GrUU 32/2013, s. 4, och GrUU 33/2013, s. 4) understrukit att de allmänna principerna i polislagen och tvångsmedelslagen liksom även de allmänna och särskilda förutsättningarna för användning av hemliga metoder för informationsinhämtning och av hemliga tvångsmedel ska vägas in såväl när tillstånd söks som när det beviljas av domstol (se även HD 2007:7 och HD 2009:54). Det går inte att differentiera förutsättningarna för användning av metoderna utifrån huruvida brottet uppfyller kriterierna för att en viss påföljd ska kunna utdömas, vilket ger beslutsfattaren accentuerad rätt till information för att kunna bedöma tillståndsvillkoren. Beslutsfattaren måste i dessa fall ha tillgång till tillräckligt med information för att ha möjlighet att noggrant bedöma behovet av ett tillstånd och tillståndets räckvidd.
5 §.Fortsatt inhämtande av information för avslöjande och förhindrande av vissa brott Paragrafen avses innehålla bestämmelser om användning av metoder för underrättelseinhämtning i sådana fall där det finns ett behov av fortsatt inhämtande av information för avslöjande eller förhindrande av vissa brott. Skyddspolisen ska få fortsätta att inhämta information för att förhindra eller avslöja ett brott under giltighetstiden för ett tillstånd eller beslut enligt 5 a kap., om det medan en metod för underrättelseinhämtning används i samband med civil underrättelseinhämtning framkommer att en person med fog kan antas göra sig skyldig till ett brott som nämns i 5 kap. 3 § eller till högförräderi, grovt högförräderi eller olaglig militär verksamhet eller det kan antas att ett sådant brott har begåtts och det genom användning av metoden för underrättelseinhämtning inte längre kan antas att man får information om verksamhet som allvarligt hotar den nationella säkerheten och som låg till grund för tillståndet eller beslutet.
Paragrafen gäller således fortsatt användning av en relevant metod med anledning av nationell säkerhet i syfte att förhindra eller avslöja landsförräderibrott, högförräderibrott, och terroristbrott, för vilket skyddspolisens ansvarar, till skillnad från de fall som avses i 5 kap. 4 §. I de fallen är det fråga om fortsatt hemligt inhämtande av information för utredning av ett brott vilket om helst som inhämtandet gäller. Eftersom hänvisningen till 5 kap. 3 § bara täcker in landsförräderibrott och terroristbrott nämns vissa högförräderibrott särskilt i 5 §. Genom paragrafen blir det möjligt att använda sig av metoder för underrättelseinhämtning under den tid ett tillstånd eller beslut om detta är i kraft, när en grund enligt 5 a kap. för användningen inte längre finns men det finns ett behov av fortsatt informationsinhämtning för att förhindra eller avslöja ett brott. Utan den föreslagna paragrafen skulle skyddspolisen bli tvungen att upphöra med användningen exempelvis när det intresse för underrättelseinhämtning som den nationella säkerheten gav upphov till blir smalare och bara gäller ett intresse att inhämta information för att förhindra eller avslöja ett brott.
Det ska med stöd av paragrafen vara tillåtet att under den tid tillståndet gäller fortsätta sådan användningen av en metod som inletts med stöd av 5 a kap., men inte längre än en månad. Detta innebär att metoden får användas i ytterligare två dagar om det ursprungliga tillståndet gäller i två dagar till och att metoden får användas i en månad om det ursprungliga tillståndet gäller i mer än månad till. Efter det måste tillstånd eller beslut sökas enligt 5 kap. eller användningen av metoden för underrättelseinhämtning upphöra.
Det ska inte vara tillåtet att fortsätta med platsspecifik underrättelseinhämtning, kopiering eller kvarhållande av försändelser för kopiering med stöd av paragrafen för att förhindra eller avslöja brott, eftersom det inte finns bestämmelser om motsvarande metoder för inhämtande av information i 5 kap. i polislagen.
Däremot ska skyddspolisen få fortsätta använda metoden enligt detta kapitel också den tid som förlängt tillstånd eller beslut gäller i de situationer där den verksamhet som allvarligt hotar den nationella säkerheten inte utmynnar i ett separat enstaka landsförräderibrott, högförräderibrott eller terroristbrott. Det är med andra ord fråga om att sådan användning av metoder för underrättelseinhämtning som sker med tanke på den nationella säkerheten får fortsätta inom ramen för meddelade tillstånd eller beslut så länge sådan informationsinhämtning fortfarande kan antas ge upplysningar om verksamhet som allvarligt hotar den nationella säkerheten.
6 §.Beslut om teleavlyssning och motsvarande inhämtande av information vid civil underrättelseinhämtning. Enligt 1 mom. ska beslut om teleavlyssning och inhämtande av information i stället för teleavlyssning vid civil underrättelseinhämtning fattas av domstol på yrkande av en polisman som hör till befälet vid skyddspolisen. Bestämmelser om domstolsbehandlingen av yrkandet finns i 35 §. Beslutet ska fattas på samma nivå som i fråga om 5 kap.
Enligt första meningen i 2 mom. kan tillstånd till teleavlyssning eller inhämtande av information i stället för teleavlyssning ges för högst sex månader åt gången. Tillståndet ska kunna gälla lägre än i fråga om teleavlyssning enligt 5 kap., där tillstånd kan ges för högst en månad åt gången. Den längre tiden är motiverad med tanke på den civila underrättelseinhämtningens karaktär och grunden för användning av metoderna för underrättelseinhämtning. Underrättelseverksamhet är av en märkbart annan karaktär än brottsbekämpningens behov. Om det efter sex månader krävs fortsatt användning av metoden har också domstolen i samband med den nya behandlingen en äkta möjlighet att kontrollera om förutsättningarna för tillståndet fortfarande uppfylls utan att rättssäkerheten äventyras.
Metoderna för underrättelseinhämtning ska inte få användas för att förhindra, avslöja eller utreda enskilda brott och de upplysningar som inhämtas med metoderna ska inte få användas inom brottsbekämpning annat än uteslutande under de förutsättningar som anges i 44 §. Underrättelseinhämtning pågår ofta längre än brottsbekämpning och insatserna är ofta noga planerade i förväg. En insats kan exempelvis syfta till att samla upplysningar om målstatsverksamhet som skadar Finlands intressen och relaterade omständigheter. Omfattande operationer för underrättelseinhämtning kan vara väldigt långvariga. Syftet är då inte att förhindra eller utreda ett enstaka brott utan att i ett tidigt skede samla in information för att få en samlad bild av läget. Bestämmelsen medger således föregripande och mer långvarig inhämtning av information med ett enda tillståndsbeslut.
Den föreslagna längden på tillståndet, sex månader, betyder emellertid inte automatiskt att tillstånd alltid kan sökas för sex månader eller att den ska beviljas för sex månader. Uttrycket ”för högst sex månader åt gången” ska i bestämmelsen tolkas som ett krav på prövning enligt proportionalitetsprincipen och principen om minsta olägenhet. Därför ska den som ansöker om tillstånd eller beviljar tillstånd i varje enskilt fall tänka igenom hur längre metoden behöver användas.
Enligt andra meningen i 2 mom. ska tillstånd kunna beviljas för högst tre månader åt gången när åtgärden gäller en person. Vid teleavlyssning (och teleövervakning) ska föremålet för åtgärden med avvikelse från 5 kap. utöver en teleadress eller teleterminalutrustning också kunna vara en person. I sådana fall är det motiverat att tillämpa en kortare tillståndstid. Om det behövs förlängning efter tre månader av teleavlyssning ger en ny behandling också domstolen en äkta möjlighet att kontrollera hur teleavlyssningen bör riktas. Redan det faktum att till exempel underrättelseombudsmannen inte ingripit i användningen av teleavlyssning skulle vara ett uttryck för att användningen är godtagbar och följer lag.
I 3 mom. föreslås bestämmelser om vilka uppgifter som ska ingå i yrkandet och beslutet. Enligt 1 punkten ska yrkandet och beslutet nämna den verksamhet som avses i 3 § och som allvarligt hotar nationell säkerhet. Åtminstone ett av de föremål som avses i 3 § ska således nämnas som grund för användning av metoden för underrättelseinhämtning.
I 2 punkten anges det att yrkandet och beslutet ska ange det objekt som metoden riktas mot, dvs. i fråga om teleavlyssning en person, teleadress eller teleterminalutrustning. Till skillnad från teleavlyssning enligt 5 kap. 5 § i polislagen och 10 kap. 3 § i tvångsmedelslagen kan också en person vara föremål för teleavlyssning vid civil underrättelseinhämtning. När tillståndet till teleavlyssning avser en person gäller det de teleadresser och den teleterminalutrustning som den berörda personen har i sin besittning eller medan tillståndet gäller får i sin besittning eller som personen i övrigt kan antas använda. Teleavlyssningstillståndet är således inte knutet till en viss teleadress eller till viss teleterminalutrustning. Den som ansöker om tillstånd ska emellertid kunna peka på grunderna för att personen i fråga antas förfoga över information som är av betydelse för den nationella säkerheten. När den person som avses i domstolens tillstånd och som är föremål för åtgärden börjar använda eller antas ha börjat använda en ny teleadress eller ny teleterminalutrustning eller när det framkommer att personen har en teleadress eller teleterminalutrustning som inte anges särskilt i tillståndsansökan till domstolen ska underrättelsemyndigheten kunna rikta in åtgärden på dessa. Också i fråga om sådana adresser och sådan utrustning ska underrättelseombudsmannen underrättas.
Den föreslagna 3 punkten är viktig med tanke på beslutsfattandet. Enligt den ska yrkandet och beslutet ange de fakta som förutsättningarna för och inriktningen av teleavlyssningen eller inhämtningen av information i stället för teleavlyssning grundar sig på. Den punkten ålägger skyddspolisen att presentera och motivera fakta på ett sätt som ger domstolen en faktisk möjlighet till en omsorgsfull tillståndsprövning. Domstolen kan då dra sina egna slutsatser om huruvida förutsättningarna uppfylls för användning av metoden för underrättelseinhämtning. De förutsättningar som avses är för det första de allmänna förutsättningar för användning av metoder för underrättelseinhämtning som anges i 5 a kap. 4 §. Dessutom ska yrkandet och beslutet ange tillräckliga fakta om vilken verksamhet enligt 3 § som allvarligt hotar den nationella säkerheten det är fråga om och varför tillståndet ska gälla den ansökta tiden. De polisrättsliga principerna ska accentueras särskilt när tillstånd söks och beslut motiveras.
Enligt 4 punkten ska yrkandet och beslutet ange giltighetstiden med angivande av klockslag för tillståndet till teleavlyssning eller till inhämtande av information i stället för teleavlyssning. Angivande av klockslag krävs inte när information inhämtas i stället för teleavlyssning.
Enligt 5 punkten ska yrkandet och beslutet ange den polisman som hör till befälet vid skyddspolisen och som leder och övervakar utförandet av teleavlyssningen eller inhämtandet av information i stället för teleavlyssning.
Enligt 6 punkten ska yrkandet och beslutet ange eventuella begränsningar och villkor för teleavlyssningen eller inhämtandet av information i stället för teleavlyssning. Domstolen kan i sitt beslut införa begränsningar och villkor för användningen av teleavlyssning. Om sådana begränsningar eller villkor är kända redan när yrkandet utarbetas ska de anges i yrkandet.
7 §.Beslut om teleövervakning vid civil underrättelseinhämtning. Enligt 1 mom. ska beslut om teleövervakning vid civil underrättelseinhämtning fattas av domstol på yrkande av en polisman som hör till befälet vid skyddspolisen. Om ett ärende som gäller teleövervakning inte tål uppskov, får chefen för skyddspolisen eller en för uppdraget förordnad polisman som hör till befälet vid skyddspolisen och som är förtrogen med användningen av metoder för underrättelseinhämtning besluta om teleövervakning till dess domstolen har avgjort yrkandet om beviljande av tillstånd. Ärendet ska föras till domstol så snart som möjligt, dock senast 24 timmar efter det att metoden började användas.
Den beslutanderätt som avses i momentet motsvarar delvis det som sägs i 5 kap. 10 § 1 och 2 mom. i den gällande lagen. Om chefen för skyddspolisen eller en för uppdraget förordnad polisman som hör till befälet vid skyddspolisen och som är förtrogen med användningen av metoder för underrättelseinhämtning i ett brådskande läge har beslutat om teleövervakning och om domstolen anser att det inte fanns förutsättningar för ett sådant beslut måste användningen av den metoden avslutas och anteckningarna om de uppgifter som fåtts på detta sätt genast utplånas (46 §). Information som fåtts på detta sätt får dock användas på samma villkor som information får användas enligt 44 § 1 mom.
Kravet på förtrogenhet för den polisman som hör till befälet vid skyddspolisen avviker dock något från utbildningskravet i 5 kap. Grunderna för användning av metoderna för underrättelseinhämtning och de ibland otydliga gränserna mellan olika metoder innebär att det av en polisman som hör till befälet vid skyddspolisen bör krävas tillräcklig färdighetsnivå för användning av metoderna. Chefen för skyddspolisen hör självfallet till befälet och det gör även biträdande chefer för skyddspolisen och avdelningschefer, polisjurister, överinspektörer och inspektörer vid skyddspolisen. För att dessa tjänstemän ska ha kunna få självständig beslutanderätt i saken ska de också vara förordnade för uppdraget och förtrogna med användningen av metoder för underrättelseinhämtning. Kravet på förtrogenhet kan uppfyllas antingen genom utbildning i hemligt inhämtande av information eller genom tillräcklig erfarenhet av tillämpningen av sådant inhämtande. Dessutom bör polismannen vara insatt i den lagstiftning som gäller underrättelsebefogenheter. Innan den gällande polislagen och tvångsmedelslagen trädde i kraft och även efter det att lagarna hade trätt i kraft har polisförvaltningen ordnat utbildning för anhållningsberättigade tjänstemän med specialutbildning i hemlig informationsinhämtning (s.k. Stekpov-utbildning efter den finska förkortningen på utbildningen). Syftet med utbildningen har varit att ge anhållningsberättigade polismän bättre yrkesmässiga förutsättningar att använda hemliga metoder för inhämtande av information och hemliga tvångsmedel. Den typen av utbildning skulle också göra deltagarna förtrogna med användningen av metoderna för underrättelseinhämtning.
Ett brådskande beslut av chefen för skyddspolisen eller en för uppdraget förordnad polisman som hör till befälet vid skyddspolisen och som är förtrogen med användningen av metoder för underrättelseinhämtning ska föras till domstol även om teleövervakningen avslutas inom 24 timmar efter det att metoden började användas. Annars skulle det vara möjligt att kringgå kraven på beslutsprocessen genom att inhämta information bara under kort tid. Det främjar lagenligt handlande när ärendet förs till domstol också i sådana fall. Detta ska även gälla andra situationer där chefen för skyddspolisen eller den förordnade och i metoderna insatta polismannen som hör till befälet temporärt kan besluta om användning av metoder för underrättelseinhämtning.
I 2 mom. finns bestämmelser om teleövervakning baserad på samtycke. Polisen ska få rikta teleövervakningen mot en teleadress eller teleterminalutrustning som innehas av en viss person, om den med fog kan antas ha mycket stor betydelse när det gäller att få information om den verksamhet som är föremål för civil underrättelseinhämtning och som allvarligt hotar den nationella säkerheten.
Med innehav av en teleadress eller teleterminalutrustning avses i så fall faktisk besittning. Det innebär till exempel att arbetsgivaren inte får ge sitt samtycke till teleövervakning av en mobiltelefon som en anställd använder. Inte heller sporadisk användning av någon annans mobiltelefon ger rätt till att ge samtycke i fråga om telefonägarens kommunikation. Samtycket ska ges skriftligen. I brådskande fall kan samtycket emellertid ges muntligt, men då ska det bekräftas skriftligt så snabbt som möjligt.
Enligt den rådande uppfattningen i doktrinen kan var och en på ett giltigt sätt ge sitt samtycke till teleövervakning av en teleadress eller teleterminalutrustning i sin besittning, men samtycket ska ges före åtgärden och vara genuint frivilligt och den som ger samtycket ska ha insett dess betydelse. Skyddspolisen får inte utöva påtryckning eller sätt ställa ledande frågor för att få samtycket. Polisen kan nämna möjligheten att använda samtyckesbaserad teleövervakning, men den berörda personen ska alltid själv få dra sina slutsatser om användningen av en viss metod för inhämtande av information (RP 224/2010 rd, s. 103–104).
Enligt 3 mom. ska chefen för skyddspolisen eller en för uppdraget förordnad polisman som hör till befälet vid skyddspolisen och som är förtrogen med användningen av metoder för underrättelseinhämtning besluta om den teleövervakning som avses i 2 mom.
Enligt 4 mom. får tillstånd beviljas och beslut fattas för högst sex månader åt gången, och tillståndet eller beslutet får gälla även en viss tid före tillståndet beviljades eller beslutet fattades, vilken kan vara längre än sex månader. I fråga om tillståndets giltighetstid är det som framförs i motiveringen till 6 § 2 mom. huvudsakligen relevant.
I 7 § 5 mom. avses det finnas bestämmelser om vad som ska nämnas i yrkanden och beslut om teleövervakning. I detta avseende är det som framförs i motiveringen till 6 § 3 mom. relevant.
8 §.Beslut om inhämtande av basstationsuppgifter vid civil underrättelseinhämtning. Enligt 1 mom. ska beslut om inhämtande av basstationsuppgifter fattas av domstol på yrkande av en polisman som hör till befälet vid skyddspolisen. Om ärendet inte tål uppskov, får en polisman som hör till befälet vid skyddspolisen besluta om inhämtande av basstationsuppgifter till dess att domstolen har avgjort yrkandet om beviljande av tillstånd. Ärendet ska föras till domstol så snart som möjligt, dock senast 24 timmar efter det att metoden började användas.
Att inhämta basstationsuppgifter innebär ett mindre intrång i skyddet för förtroliga meddelanden än teleövervakning. Om en polisman som hör till befälet vid skyddspolisen i ett brådskande läge har beslutat om sådant inhämtande och om domstolen anser att det inte fanns förutsättningar för ett sådant beslut måste användningen av den metoden avslutas och anteckningarna om de uppgifter som fåtts på detta sätt genast utplånas (46 §). Information som fåtts på detta sätt får dock användas på samma villkor som information får användas enligt 44 § 1, 2 och 3 mom.
Enligt det föreslagna 2 mom. beviljas tillstånd för en viss tidsperiod. I sak motsvarar momenten 5 kap. 12 § 2 mom.
I 3 mom. föreslås bestämmelser om vilka uppgifter som ska nämnas i yrkandet och beslutet. I detta avseende är det som framförs i motiveringen till 6 § 3 mom. huvudsakligen relevant. Inhämtande av basstationsuppgifter är inte särskilt knutet till en viss person utan till en viktig tidpunkt och plats med avseende på den nationella säkerheten, och då räcker det med angivande av de fakta som gäller i 3 § avsedd verksamhet. I yrkandet och beslutet ska det också motiveras varför basstationsuppgifterna ska inhämtas en viss tid och vad man försöker ta reda på genom att inhämta basstationsuppgifter. I ljuset av proportionalitetsprincipen kan perioden för inhämtandet inte vara längre än sex månader annat än i ytterst exceptionella fall.
9 §.Beslut om systematisk observation vid civil underrättelseinhämtning. Enligt 1 mom. ska beslut om systematisk observation vid civil underrättelseinhämtning fattas av en polisman som hör till befälet vid skyddspolisen.
I 2 mom. sägs det att beslut om systematisk observation får fattas för högst sex månader åt gången. I detta avseende är det som framförs i motiveringen till 6 § 2 mom. relevant.
I 3 mom. föreslås bestämmelser om vilka uppgifter som ska nämnas i yrkandet och beslutet. I detta avseende är det som framförs i motiveringen till 6 § 3 mom. huvudsakligen relevant. Den systematiska observationen ska enligt 2 punkten kunna gälla en grupp av personer. Det kan inom civil underrättelseinhämtning uppstå ett behov att följa en viss persongrupps agerande. Vid systematisk observation grundar sig informationsinhämtningen på en mer passiv typ av kontakter.
När denna metod för underrättelseinhämtning används är det inte fråga om åtgärder som siktar på att förhindra, avslöja eller utreda brott. Det innebär att identifiering av en viss person i samband med civil underrättelseinhämtning inte ger upphov till ett motsvarande behov att bedöma de särskilda förutsättningarna för utövande av befogenheten, dvs. om det exempelvis finns anledning att misstänka den berörda personen för ett brott där en viss påföljd kan utdömas eller om denne kan antas göra sig skyldig till ett sådant. Syftet med denna metod för underrättelseinhämtning kan till exempel vara att inhämta information om hur en viss grupp av personer är organiserad, om vilka som hör till gruppen, om gruppens aktivitet på vissa områden och om de olika formerna för gruppens verksamhet.
För att det ska vara fråga om en grupp av personer ska den bestå av minst tre personer. Dessa personer ska under en viss tid utgöra en strukturerad grupp som handlar i samförstånd eller åtminstone har ett gemensamt mål, t.ex. att sätta skräck i befolkningen eller att inhämta in-formation om Finlands utrikes- och säkerhetspolitiska beslutsfattande. Den verksamhet som en grupp av personer bedriver är en form av organisationskultur som kan ta sig uttryck i syn-liga strukturer, som t.ex. orderkedjor mellan gruppens medlemmar, vissa värderingar och normer samt grundläggande antaganden såsom uppfattningar och övertygelser. För att en enskild person ska anses höra till en grupp av personer ska personen agera i enlighet med gruppens mål eller åtminstone främja förverkligandet av målen på ett betydande sätt. En grupp av personer kan exempelvis bestå av underrättelseofficerarna i en viss utländsk underrättelsetjänst.
Enligt principen om minsta olägenhet ska utövandet av befogenheten i första hand riktas mot en viss person. Inom underrättelseverksamhet kan det ändå finnas ett behov att utreda vilka som hör till en viss grupp eller hurdan verksamhet en viss grupp bedriver inom ett visst område. Det kan då röra sig om personer i en terroristgrupp eller inom en främmande underrättelsetjänsts organisation. När information inhämtas om en viss grupp av personer och inhämtandet inte tydligt fokuseras på en eller flera enskilda personer i Finland ska en anmälan enligt 46 § inte behöva göras. Om användningen av metoden riktas mot en viss grupp av personer i Finland och en person i gruppen känns igen i den meningen att dennes identitet kan fastställas, ska 46 § om underrättelse om användning av metoder för underrättelseinhämtning tillämpas på anmälan om att metoden används på samma sätt som om den systematiska observationen skulle riktas mot en person.
På samma sätt som i fråga om andra metoder för underrättelseinhämtning ska det också beslutet om systematisk observation ange de fakta som informationsinhämtningen om en person eller grupp grundar sig på för att den som fattar beslut om användningen har möjlighet till grundlig beslutsprövning. När underrättelsemyndigheten själv fattar beslutet är det som anges i beslutet av stor betydelse både för den interna kontrollen och för att möjliggöra underrättelseombudsmannens tillsyn.
10 §.Beslut om förtäckt inhämtande av information vid civil underrättelseinhämtning. Enligt 1 mom. är det chefen för skyddspolisen eller en för uppdraget förordnad polisman som hör till befälet vid skyddspolisen och som är förtrogen med användningen av metoder för underrättelseinhämtning som ska besluta om förtäckt inhämtande av information vid civil underrättelseinhämtning.
Kravet på förtrogenhet för den polisman som hör till befälet vid skyddspolisen beror på att det är särskilt viktigt att inse var gränsen går mellan förtäckt inhämtande av information och täckoperationer. När någon är förtrogen med metoderna minskar risken för att det avslöjas att informationsinhämtning pågår samtidigt som verksamheten kan bli mer resultatrik. Dessa synpunkter är ännu mer framträdande när det gäller täckoperationer och bevisprovokation genom köp.
Enligt det föreslagna 2 mom. ska beslutet om förtäckt inhämtande av information fattas skriftligen. I beslutet ska följande nämnas: 1) åtgärden och dess syfte tillräckligt specificerat, 2) den verksamhet som avses i 3 §, 3) den person eller grupp av personer som åtgärden riktas mot, 4) de fakta som förutsättningarna för och inriktningen av det förtäckta inhämtandet av information grundar sig på, 5) den polisman som tillhör befälet vid skyddspolisen och som leder och övervakar utförandet av inhämtandet, 6) den planerade tidpunkten för genomförandet av åtgärden och 7) eventuella begränsningar och villkor för det förtäckta inhämtandet av information.Med åtgärd avses den faktiska åtgärden för att inhämta informationen, såsom att vara taxiförare i syfte att transportera en person från ett ställe till ett annat. När det gäller användning av befogenheten förutsätts det uttryckligen att det utses en polisman som ansvarar bland annat för att åtgärden inte de facto är en täckoperation och att den som opererar under täckmantel och är taxiförare inte börjar skapa ett förtroligt förhållande till den transporterade, såsom täckoperationer förutsätter.
Vid förtäckt inhämtande av information behöver inte tidpunkterna för inledande och avslutande av inhämtandet anges med exakta klockslag eftersom det oftast är fråga om att utföra en enskild åtgärd vid en tidpunkt som inte anges i förväg.
Beslutsfattaren (chefen för skyddspolisen eller en för uppdraget förordnad polisman som hör till befälet vid skyddspolisen och som är förtrogen med användningen av metoder för underrättelseinhämtning) kan i fråga om förtäckt inhämtande av information fastställa begränsningar och uppställa villkor, liksom vid användning av andra metoder för underrättelseinhämtning. Begränsningarna kan bero t.ex. på proportionalitetsprincipen och på ändamålsenlighets-, rättssäkerhets- och arbetarskyddssynpunkter.
Enligt 3 mom. ska beslutet vid förändrade omständigheter vid behov ses över. Det är fullt möjligt att objektet för informationsinhämtningen framträder klarare under operationen och då ska användningen av metoden riktas mot den person eller grupp av personer som det ursprungligen var meningen att skaffa information om. Detta ålägger den för åtgärden ansvarige polismannen att följa att förutsättningarna för förtäckt inhämtande av information föreligger och behovet av informationshämtning i synnerhet när den tidsmässiga skillnaden är stor mellan beslutet och genomförandet av informationshämtningen.
Om åtgärden inte tål uppskov, behöver ett beslut som avses i 1 mom. enligt det föreslagna 4 mom. inte upprättas i skriftlig form före det förtäckta inhämtandet av information. Beslutet ska dock upprättas i skriftlig form utan dröjsmål efter det att åtgärden har vidtagits.
Den bestämmelsen är ny i förhållande till 5 kap. 16 §. Skyddspolisen kan när situationen kräver det skyndsamt börja genomföra förtäckt inhämtande av information. Detta undanröjer inte kravet på ett skriftligt beslut, men ger möjlighet att tillämpa metoden i brådskande lägen. Beslut om förtäckt inhämtande av information ska göras skriftligen så fort det bara är möjligt. I brådskande lägen måste man se till att den som utför åtgärden är muntligen informerad om de uppgifter som med tanke på dennes arbetarskydd och rättssäkerhet ska skrivas in i beslutet.
11 §.Beslut om teknisk avlyssning vid civil underrättelseinhämtning. Enligt 1 mom. ska beslut om teknisk avlyssning som riktas mot en frihetsberövad person vid civil underrättelseinhämtning fattas av domstol på yrkande av en polisman som hör till befälet vid skyddspolisen. Om ärendet inte tål uppskov, får en för uppdraget förordnad polisman som hör till befälet vid skyddspolisen och som är förtrogen med användningen av metoder för underrättelseinhämtning besluta om teknisk avlyssning till dess att domstolen har avgjort yrkandet om beviljande av tillstånd. Ärendet ska föras till domstol så snart som möjligt, dock senast 24 timmar efter det att metoden började användas.
Med en person som berövats sin frihet avses en häktad, anhållen eller på annan laglig grund gripen person som berövats sin frihet. För avlyssning krävs inte att den avlyssnade befinner sig i en cell, avtjänar straff i en straffanstalt, är isolerad i en tvångsinrättning, är häktad eller befinner sig i polisens förvaringslokaler. Det är onödigt att nämna dessa förutsättningar eftersom en frihetsberövad person i praktiken bara kan avlyssnas i utrymmen som han eller hon har tillstånd att besöka eller vistas i.
I fråga om brådskande beslut kan det hänvisas till det som framförs i motiveringen till 7 § 1 mom. Brådskande beslut måste vara möjliga på grund av den operativa verksamhetens natur. Det kan plötsligt uppkomma lägen där man inte hinner inhämta tillstånd av domstolen utan att väsentliga uppgifter för skyddet av den nationella säkerheten går förlorade. Ett sådant akut läge kan uppkomma exempelvis i samband med att någon radikaliseras under fängelsevistelse. I sådana fall ska samtalet mellan en eller flera fångar och deras besökare kunna bandas in utan eget deltagande.
Enligt 2 mom. ska beslut om annan teknisk avlyssning än den som avses i 2 mom. fattas av en för uppdraget förordnad polisman som hör till befälet vid skyddspolisen och som är förtrogen med användningen av metoder för underrättelseinhämtning.
Tillstånd kan ges och beslut fattas för högst sex månader åt gången, föreskrivs det i 3 mom. I detta avseende är det som framförs i motiveringen till 6 § 2 mom. relevant.
I 4 mom. föreslås bestämmelser om vad som ska nämnas i yrkanden och beslut om teknisk avlyssning. I detta avseende är det som framförs i motiveringen till 6 § 3 mom. och 9 § 3 mom. huvudsakligen relevant.
Teknisk avlyssning ska enligt den föreslagna 2 punkten också kunna riktas mot ett utrymme eller någon annan plats. Med utrymme avses en plats som avgränsas av väggar och tak eller motsvarande konstruktioner. Ett utrymme särskiljs således konstruktionsmässigt från en plats, som i sin tur kan avse en allmän eller enskild plats. Med annan plats avses en plats utanför ett utrymme som avgränsas av väggar och tak eller motsvarande konstruktioner, såsom exempelvis gårdsområden utanför affärsfastigheter.
Syftet med teknisk avlyssning ska enbart vara att skaffa information om verksamhet som allvarligt hotar den nationella säkerheten. Den här metoden kan ända inriktas bredare än vad befogenheterna att bekämpa brottlighet tillåter, dvs. mot en person, en grupp av personer, ett utrymme och en annan plats, och denna mer tillåtande förutsättning leder att också andra än de personer som är relevanta med avseende på den civila underrättelseinhämtningen oundvikligen blir föremål för avlyssningen. Denna konstellation uppvägs av underrättelseombudsmannens rättsliga tillsyn över skyddspolisen. Avsikten med denna avlyssning av utrymmen är att få information om de personer som befinner sig där och om deras inbördes kontakter, men sådan avlyssning kan med avseende på nationell säkerhet också vara relevant när man vill ta reda på att ett visst utrymme inte används.
När den tekniska avlyssningen gäller någon annan plats än ett utrymme ska det i tillståndet och beslutet så exakt som möjligt anges hut stort det geografiska område är som den tekniska avlyssningen avses gälla. Området för teknisk avlyssning ska i möjligaste mån avgränsas så att det är så litet som bara möjligt.
Vid teknisk avlyssning ska gränsdragningen mellan utrymmen som används för stadigvarande boende och andra platser göras från fall till fall. Den polisman som yrkar tillstånd och som hör till befälet vid skyddspolisen eller beslutar om användning av teknisk avlyssning måste göra en bedömning av och vid behov ta reda på hur det förhåller sig. Om utrymmet eller platsen används för stadigvarande boende får denna metod inte användas. Denna princip kan frångås om en utredning visar att motsatsen gäller. Exempelvis kan en lokal som används som kontor de facto användas för boende (t.ex. HD 2009:54) och även motsatt förhållande kan råda.
12 §.Beslut om optisk observation vid civil underrättelseinhämtning. Enligt 1 mom. ska beslut om optisk observation som riktas mot en frihetsberövad person vid civil underrättelseinhämtning fattas av domstol på yrkande av en polisman som hör till befälet vid skyddspolisen. Om ärendet inte tål uppskov, får en för uppdraget förordnad polisman som hör till befälet vid skyddspolisen och som är förtrogen med användningen av metoder för underrättelseinhämtning besluta om optisk observation till dess att domstolen har avgjort yrkandet om beviljande av tillstånd. Ärendet ska föras till domstol så snart som möjligt, dock senast 24 timmar efter det att metoden började användas. I detta avseende är det som framförs i motiveringen till 11 § 1 mom. relevant. Om en polisman som hör till befälet vid skyddspolisen i ett brådskande läge har beslutat om sådan observation och om domstolen anser att det inte fanns förutsättningar för ett sådant beslut måste användningen av den metoden avslutas och anteckningarna om de uppgifter som fåtts på detta sätt genast utplånas (46 §). Information som fåtts på detta sätt får dock användas på samma villkor som information får användas enligt 44 § 1 mom.
Enligt 2 mom. är det en för uppdraget förordnad polisman som hör till befälet vid skyddspolisen och som är förtrogen med användningen av metoder för underrättelseinhämtning som ska besluta om annan optisk observation än den som avses i 1 mom. I detta avseende är det som framförs i motiveringen till 11 § 2 mom. relevant.
Tillstånd kan ges och beslut fattas för högst sex månader åt gången, föreskrivs det i 3 mom. I detta avseende är det som framförs i motiveringen till 11 § 3 mom. relevant.
I 4 mom. föreslås bestämmelser om innehållet i yrkanden och beslut om optisk observation och de motsvarar bestämmelserna i 11 § 4 mom.
13 §.Beslut om teknisk spårning vid civil underrättelseinhämtning. Enligt 1 mom. ska beslut om teknisk spårning som riktas mot en person fattas av domstol på yrkande av en polisman som hör till befälet vid skyddspolisen. Om ärendet inte tål uppskov, får en för uppdraget förordnad polisman som hör till befälet vid skyddspolisen och som är förtrogen med användningen av metoder för underrättelseinhämtning besluta om spårning till dess att domstolen har avgjort yrkandet om beviljande av tillstånd. Ärendet ska föras till domstol så snart som möjligt, dock senast 24 timmar efter det att metoden började användas.
Om en polisman som hör till befälet vid skyddspolisen i ett brådskande läge har beslutat om sådan spårning och om domstolen anser att det inte fanns förutsättningar för ett sådant beslut måste användningen av den metoden avslutas och anteckningarna om de uppgifter som fåtts på detta sätt genast utplånas (46 §). Information som fåtts på detta sätt får dock användas på samma villkor som information får användas enligt 44 § 1, 2 och 3 mom.
Enligt 2 mom. är det en polisman som hör till befälet vid skyddspolisen som ska besluta om annan teknisk spårning än den som avses i 1 mom. Detta motsvarar i fråga om beslutsnivå 5 kap. 22 § 2 mom. med undantag för brådskande beslut.
Tillstånd kan ges och beslut fattas för högst sex månader åt gången, föreskrivs det i 3 mom. Bestämmelsen motsvarar 5 kap. 22 § 3 mom.
I 4 mom. föreslås bestämmelser om vad som ska nämnas i yrkanden och beslut om teknisk spårning och de motsvarar huvudsakligen bestämmelserna om vad som ska nämnas i yrkanden och beslut om andra metoder för underrättelseinhämtning. Enligt 2 punkten ska det i yrkanden och beslut i förekommande fall också nämnas det föremål, det ämne eller den egendom som den tekniska spårningen riktas mot.
14 §.Beslut om teknisk observation av utrustning vid civil underrättelseinhämtning. Med teknisk observation av utrustning avses enligt 5 kap. 23 § 1 mom. att en funktion, informationsinnehållet eller identifieringsuppgifterna i en dator eller i en liknande teknisk anordning eller i dess programvara på något annat sätt än enbart genom sinnesförnimmelser observeras, upptas eller behandlas på något annat sätt för att utreda omständigheter som är av betydelse för förebyggande av ett brott. Vid civil underrättelseinhämtning är det inte fråga om att ”utreda omständigheter som är av betydelse för förebyggande av ett brott” utan om att inhämta information om sådan i 3 § avsedd verksamhet som kan antas hota den nationella säkerheten. Genom teknisk observation av utrustning får information om innehållet i ett meddelande eller om identifieringsuppgifter som avses i (5 kap.) 8 § inte inhämtas, sägs det i 2 mom i samma paragraf. Med identifieringsuppgifter avses enligt den bestämmelsen uppgifter som kan förknippas med en abonnent eller användare och behandlas i kommunikationsnäten för att överföra, distribuera eller tillhandahålla meddelanden.
Enligt 1 mom. ska beslut om teknisk observation av utrustning vid civil underrättelseinhämtning fattas av domstol på yrkande av en polisman som hör till befälet vid skyddspolisen. Om ärendet inte tål uppskov, får en polisman som hör till befälet vid skyddspolisen besluta om sådan observation till dess att domstolen har avgjort yrkandet om beviljande av tillstånd. Ärendet ska föras till domstol så snart som möjligt, dock senast 24 timmar efter det att metoden började användas.
Om en polisman som hör till befälet vid skyddspolisen i ett brådskande läge har beslutat om sådan observation och om domstolen anser att det inte fanns förutsättningar för ett sådant beslut måste användningen av den metoden avslutas och anteckningarna om de uppgifter som fåtts på detta sätt genast utplånas (46 §). Information som fåtts på detta sätt får dock användas på samma villkor som information får användas enligt 44 § 1, 2 och 3 mom.
Tillstånd kan ges för högst sex månader åt gången, föreskrivs det i 2 mom. I detta avseende är det som framförs i motiveringen till 6 § 2 mom. relevant. I 3 mom. föreslås bestämmelser om innehållet i yrkandet och beslutet på samma sätt som i fråga om andra metoder för underrättelseinhämtning.
15 §.Inhämtande av identifieringsuppgifter för teleadresser eller teleterminalutrustning vid civil underrättelseinhämtning. Enligt det föreslagna 1 mom. får skyddspolisen vid civil underrättelseinhämtning inhämta identifieringsuppgifter för teleadresser eller teleterminalutrustning med en teknisk anordning. Ett villkor för inhämtande av identifieringsuppgifter för teleadresser eller teleterminalutrustning ska vara den allmänna förutsättningen enligt 4 § 1 mom. att man med den berörda metoden för underrättelseinhämtning med fog kan antas få information om sådan verksamhet enligt 3 § som allvarligt kan antas hota den nationella säkerheten.
I 2 mom. föreslås det bestämmelser om kommunikationsverkets kontrollbefogenhet. Det ska med tekniska metoder och övervakningsmetoder säkerställas att anordningen inte på grund av sina egenskaper orsakar skadliga störningar i det allmänna kommunikationsnätets anordningar eller tjänster. I praktiken kommer det att vara tillåtet att orsaka smärre och kortvariga störningar, men anordningen ska ändå inte få långvarig eller mer än ringa störning. Det har rent konkret uppdagats att en teknisk anordning som används för inhämtande av identifieringsuppgifter för teleadresser eller teleterminalutrustning kan orsaka andra anordningar i närheten kortvariga och smärre störningar.
Det är inte ändamålsenligt att inom civil underrättelseinhämtning inskränka den avsedda tekniska anordningen funktionaliteter till enbart identifiering av teleadresser och teleterminalutrustning. Detta hänger i synnerhet samman med teleavlyssning och teleövervakning inom ramen för underrättelseinhämtning som avser utländska förhållanden.
Enligt 3 mom. är det en polisman som hör till befälet vid skyddspolisen som ska besluta om inhämtande av identifieringsuppgifter för teleadresser och teleterminalutrustning.
Det finns i fråga om inhämtande av identifieringsuppgifter för teleadresser eller teleterminalutrustning inte någon motsvarande förteckning över det som ska nämnas i yrkanden och beslut om sådant inhämtande som det finns för andra metoder för underrättelseinhämtning. Däremot måste användningen av metoden dokumenteras tillräckligt exakt. Av ett beslut att använda metoden ska åtminstone följande framgå: de allmänna förutsättningarna för användning av metoden, den tjänsteman som fattat beslut om inhämtandet, beslutsdatum, beslutets giltighetstid och eventuella övriga villkor för beslutet.
16 §.Installation och avinstallation av anordningar, metoder eller programvara vid civil underrättelseinhämtning. Enligt 1 mom. ska en tjänsteman som är anställd vid skyddspolisen vid civil underrättelseinhämtning ha rätt att placera en anordning, metod eller programvara som används för teleavlyssning, inhämtande av information i stället för teleavlyssning, teleövervakning, teknisk avlyssning, optisk observation, teknisk spårning eller teknisk observation av utrustning på eller i föremål, ämnen, egendom, utrymmen, platser eller informationssystem som åtgärden riktas mot, om det behövs för att använda metoden. För att installera, ta i bruk och avinstallera anordningen, metoden eller programvaran har tjänstemannen som är anställd vid skyddspolisen då rätt att i hemlighet ta sig in i ett sådant utrymme eller på en sådan plats eller i ett sådant informationssystem och att kringgå, låsa upp eller på något annat motsvarande sätt tillfälligt passera eller störa objektens eller informationssystemens säkerhetssystem.
Motsvarande bestämmelse finns i 5 kap. 26 § 1 mom. En skillnad är dock att begreppet polisman inte används, utan i stället talar man om en tjänsteman som är anställd vid skyddspolisen. På detta sätt öppnar man för möjligheten att installationen och avinstallationen kan utföras även av någon annan tjänsteman än en polistjänsteman. Allt eftersom tekniken utvecklas kan användningen av metoder för underrättelseinhämtning kräva att en teknisk expert används för installation och avinstallation av anordningar, metoder eller programvara. Exempelvis måste man tillfälligt kunna kringgå, låsa upp eller passera vissa objekt eller informationssystem.
I det föreslagna 2 mom. sägs det att anordningar, metoder och programvara som används för teleavlyssning, inhämtande av information i stället för teleavlyssning, teleövervakning, teknisk avlyssning, optisk observation, teknisk spårning eller teknisk observation av utrustning får installeras i utrymmen som används för stadigvarande boende endast om domstolen har gett tillstånd till det på yrkande av en polisman som hör till befälet vid skyddspolisen.
Om det är en domstol som beslutar om användning av metoden för underrättelseinhämtning ska det också tillståndet att använda metoden också särskilt innehåll lov att installera anordningen, metoden eller programvaran. Däremot ska det inte krävas lov till att avinstallera den. Om det är en polisman som hör till befälet vid skyddspolisen eller en polisman inom skyddspolisen som beslutar om användning av metoden kan beslutet ange de behövliga uppgifterna om installation och avinstallation av anordningen, metoden eller programvaran. Polismän som hör till befälet vid skyddspolisen är chefen för skyddspolisen, biträdande chefer för skyddspolisen och avdelningschefer, polisjurister, överinspektörer och inspektörer vid skyddspolisen.
Installation och avinstallation av anordningar, metoder eller programvara ska vara en subsidiär befogenhetsregel som medger användningen av den egentliga metoden för underrättelseinhämtning. Detta utesluter inte skyldigheten att ansöka om tillstånd för exempelvis teleavlyssning eller teleövervakning.
En tjänsteman som är anställd vid skyddspolisen har rätt att i hemlighet ta sig in i ett utrymme eller någon annan plats eller i ett informationssystem för att installera, ta i bruk och avinstallera anordningen, metoden eller programvaran. Dessutom får objektets eller informationssystemets säkerhetssystem tillfälligt kringgås, låsas upp eller passeras. Systemet får också tillfälligt störas. Befogenheten ger ändå inte rätt till husrannsakan som meddelas i efterskott. Det ligger i underrättelseverksamhetens natur att det kan uppkomma situationer där installationen av anordningen, metoden eller programvaran kräver intrång i det hemfridsskyddade området. Exempelvis kan en anordning eller programvara vid teknisk observation av utrustning behöva installeras i utrymmen som används för stadigvarande boende för en teknisk anordning.
Bestämmelsen tar inte ställning till hur tidigt anordningen, metoden eller programvaran får installeras eller hur sent den får avinstalleras, utan detta måste tillämparen själv bestämma. Det är inte acceptabelt att exempelvis objektet för teknisk observation är utrustat för sådan observation för all framtid. Då avses uttryckligen anordningar som skyddspolisen installerat, dvs. utanför tillämpningsområdet ligger de egenskaper som i sig finns i den tekniska anordningen och som möjliggör sådan observation. I detta avseende är det för att förhindra att användningen av metoden för underrättelseinhämtning avslöjas ändå viktigt att inte bestämma fasta tidsgränser, utan att bestämmelsen ger handlingsutrymme. Det är möjligt att den eller de personer som är föremål för metoden har sådan beredskap eller är så pass medvetna att någon möjlighet att installera, börja använda eller avinstallera anordningen, metoden eller programvaran inte finns när behovet uppstår utan först när tillfälle erbjuds.
När anordningar, metoder eller programvara installeras eller avinstalleras bör man alltid väga in den eventuella risken för att åka fast och även den möjliga risk som finns för att objektet för installationen skadas. Programvara finns det alltid en risk för ett informationssystems funktion när programvara installeras till systemet, och dessutom kan programvaran försvaga dess säkerhet. Således ska skyddspolisens åtgärder inte få orsaka större skada eller olägenhet än vad som är nödvändigt i samband med att anordningar, metoder eller programvara installeras eller avinstalleras.
17 §.Framställning om och plan för en täckoperation vid civil underrättelseinhämtning. I paragrafen föreslås bestämmelser om täckoperationer inom civil underrättelseinhämtning.
Med en täckoperation avses enligt 5 kap. 28 § 1 mom. planmässigt inhämtande av information om en viss person eller dennes verksamhet genom infiltration, där falska, vilseledande eller förtäckta uppgifter eller registeranteckningar används eller falska handlingar framställs eller används för att förvärva förtroende som behövs för inhämtandet av information eller för att förhindra att inhämtandet av information avslöjas.
Skillnaden i förhållande till sådana täckoperationer som avses i 5 kap. 28 § 1 mom. avses vara dels villkoren för användning, dels också att inhämtande av information genom täckoperation om verksamhet som allvarligt hotar den nationella säkerheten också ska kunna riktas mot en grupp av personer. I detta avseende är det som framförs i motiveringen till 9 § 3 mom. relevant.
Infiltration ska också få gälla en sådan grupp av personer om vars bakomliggande verksamhet det är meningen att skaffa information. Det kan vara fråga om en grupp av personer eller en organisation som styr eller påverkar den grupp som är föremål för metoden, såsom exempelvis en utländsk underrättelsetjänsts verksamhet som siktar på hybridpåverkan av Finland genom att skada landets internationella relationer, ekonomiska intressen eller andra vitala intressen. Ett exempel på sådan verksamhet är omfattande styrning av immigranter till Finland.
Det ska inte krävas att den person eller grupp av personer som är föremål för metoden namnges eller specificeras genom att ange fysiska egenskaper, utan det räcker med att personen eller gruppen anges specifikt exempelvis genom sin verksamhet
Enligt 1 mom. ska följande nämnas i en framställning om en täckoperation: 1) den som föreslagit åtgärden, 2) den person eller grupp av personer, tillräckligt specificerad, som är föremål för inhämtandet av information, 3) den verksamhet som avses i 3 §, 4) de fakta som förutsättningarna för och inriktningen av täckoperationen grundar sig på, 5) syftet med täckoperationen, 6) behovet av täckoperationen och 7) övriga uppgifter som behövs för att bedöma förutsättningarna för täckoperationen. Momentet motsvarar 5 kap. 31 § 2 mom.
Enligt 2 mom. ska en sådan skriftlig plan göras upp över genomförandet av en täckoperation som innehåller väsentlig och tillräckligt detaljerad information för beslutsfattandet om och genomförandet av täckoperationen. Vid förändrade omständigheter ska planen vid behov ses över.
Skyldigheten att se över planen innebär en skyldighet att kontinuerligt följa täckoperationen. Paragrafen räknar synnerligen detaljerat upp de uppgifter som behövs för utarbetande av en plan och som beslutsunderlag. Planen ska innehålla väsentlig och tillräckligt detaljerad information för beslutsfattandet om och genomförandet av täckoperationen. Den ska också kunna inbegripa en plan för avveckling av operationen, om det över huvud taget låter sig göras när man planerar att inleda en täckoperation. När planen är uppgjord blir det aktuellt att fatta beslut om täckoperationen.
18 §.Beslut om en täckoperation vid civil underrättelseinhämtning. Enligt 1 mom. ska beslut om en sådan täckoperation som avses i 17 § fattas av chefen för skyddspolisen. Beslut om täckoperationer som genomförs uteslutande i datanät får fattas också av en för uppdraget förordnad polisman som hör till befälet vid skyddspolisen och som är förtrogen med användningen av metoder för underrättelseinhämtning. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 5 kap. 32 § 1 mom.
Beslut om en täckoperation kan meddelas för högst sex månader åt gången, föreskrivs det i det föreslagna 2 mom. Bestämmelsen motsvarar 5 kap. 32 § 2 mom.
Enligt det föreslagna 3 mom. ska beslut om en täckoperation fattas skriftligen. I beslutet ska följande nämnas: 1) den som föreslagit åtgärden, 2) den polisman som ansvarar för genomförandet av täckoperationen, 3) identifikationsuppgifterna för de polismän som genomför täckoperationen, 4) den verksamhet som avses i 3 §, 5) den person eller grupp av personer, tillräckligt specificerad, som är föremål för inhämtandet av information, 6) de fakta som förutsättningarna för och inriktningen av täckoperationen grundar sig på, 7) täckoperationens syfte och genomförandeplan, 8) tillståndets giltighetstid och 9) eventuella begränsningar och villkor för täckoperationen. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 5 kap. 32 § 3 mom.
Enligt 4 mom. ska beslutet vid förändrade omständigheter vid behov ses över. Beslut om avslutande av en täckoperation ska fattas skriftligen. Bestämmelsen motsvarar 5 kap. 32 § 4 mom.
Det behövs inga bestämmelser i 5 a kap. om domstolens avgörande om förutsättningarna för en täckoperation. För det första är det en stark presumtion när täckoperationer används som metod för underrättelseinhämtning att den erhållna informationen inte kommer att användas i en straffprocess. Även om detta ändå kan ske under ytterst exceptionella omständigheter är en domstolsgranskning av förutsättningarna för täckoperationer inte i motsvarande mån nödvändig som när det gäller 5 kap. i polislagen eller 10 kap. i tvångsmedelslagen, eftersom underrättelseombudsmannen utövar tillsyn över civil underrättelseinhämtning och användningen av metoder för underrättelseinhämtning.
19 §.Brottsförbud vid civil underrättelseinhämtning. I det föreslagna 1 mom. skrivs för klarhets skull den princip explicit ut som säger att en polisman vid skyddspolisen som företar en täckoperation vid civil underrättelseinhämtning inte får begå brott eller ta initiativ till ett brott. Också sådana initiativ som inte når upp till sådan anstiftan till brott som avses i strafflagen ska vara förbjudna för den som deltar i en täckoperation.
I 2 mom. finns bestämmelser om vissa situationer där en polisman går fri från straffansvar för förseelser. Om en sådan polisman vid skyddspolisen som företar en täckoperation begår en trafikförseelse, en ordningsförseelse eller något annat jämförbart brott för vilket det föreskrivna straffet är ordningsbot, går polismannen fri från straffansvar, om gärningen har behövts för att syftet med täckoperationen ska nås eller för att inhämtandet av information inte ska avslöjas.
Det rör i den meningen om en allmänt hållen bestämmelse att polismannen automatiskt kan befrias från straffansvar när han eller hon gör sig skyldig till förseelse som nämns i paragrafen. lagen innehåller flera bestämmelser utifrån vilka en polisman har rätt att handla på ett sådant sätt som utan uttrycklig befogenhetsbestämmelse skulle anses vara ett lagstridigt förfarande. Exempelvis har en polisman, en tullman, en gränsbevakningsman och en tjänsteman som avses i lagen om militär disciplin och brottsbekämpning inom försvarsmakten i ett uppdrag för att förebygga och avslöja brott enligt 48 § 5 mom. i vägtrafiklagen (267/1981) i observationsuppgifter och vid tekniska observationsuppgifter och en polisman i täckoperationsuppgifter och uppgifter som har samband med bevisprovokation genom köp enligt den bestämmelsen samma rätt som en förare av en polisbil som avger föreskrivna ljus- och ljudsignaler att med iakttagande av särskild försiktighet avvika från bestämmelserna i den lagen.
Det kan bli aktuellt med befrielse från ansvar bara när det slås fast att gärningen har behövts för att syftet med täckoperationen ska nås eller för att inhämtandet av information inte ska avslöjas. Med andra ord är befrielsen från straffansvar ytterst begränsad. I förhållande till 48 § 5 mom. i vägtrafiklagen blir den föreslagna bestämmelsen tillämplig exempelvis när en polisman som företar en täckoperation inte har iakttagit särskild försiktighet varvid inte heller det momentet är tillämpligt. Polismannen kan då gå fri från straffansvar med stöd av det föreslagna momentet.
I ett första skede är det underrättelseombudsmannen, som utövar tillsyn över underrättelseverksamheten, som ska granska den berörda polismannens förfarande.
20 §.Beslut om bevisprovokation genom köp vid civil underrättelseinhämtning. Med bevisprovokation genom köp avses enligt 5 kap. 35 § 1 mom. ett köpeanbud eller ett köp av ett föremål, ett ämne, egendom eller en tjänst som polisen gör för att förhindra ett brott i syfte att ta om hand eller påträffa ett föremål, ett ämne eller egendom som har samband med ett brott. Till skillnad från det som anges ovan föreslås det att syftet med bevisprovokation genom köp enligt denna paragraf ska vara att skaffa information om verksamhet som utgör ett allvarligt hot mot den nationella säkerheten. Det kan då vara fråga om bevisprovokation genom köp av exempelvis sådana produkter med dubbel användning som det inte är straffbart att inneha, men att det med tanke på den nationella säkerheten är nödvändigt att använda bevisprovokation genom köp.
Enligt 1 mom. i paragrafen fattar chefen för skyddspolisen beslut om bevisprovokation genom köp vid civil underrättelseinhämtning. Beslut om bevisprovokation genom köp som gäller säljanbud uteslutande till allmänheten får fattas också av en för uppdraget förordnad polisman som hör till befälet vid skyddspolisen och som är förtrogen med användningen av metoder för underrättelseinhämtning.
Enligt 2 mom. kan ett sådant beslut fattas för högst sex månader åt gången. I detta avseende kan hänvisas huvudsakligen till det som anförs i motiveringen till 5 § 2 mom.
Enligt 3 mom. i paragrafen ska beslut om bevisprovokation genom köp fattas skriftligen. I beslutet ska anges: 1) den åtgärd som avses i 3 §, 2) den person som är föremål för bevisprovokationen, 3) de fakta som förutsättningarna för bevisprovokationen grundar sig på, 4) de föremål, de ämnen, den egendom eller de tjänster som är föremål för bevisprovokationen, 5) syftet med bevisprovokationen, 6) beslutets giltighetstid, 7) den polisman som tillhör befälet vid skyddspolisen och som leder och övervakar genomförandet av bevisprovokationen genom köp, 8) eventuella begränsningar och villkor för bevisprovokationen. Momentet överensstämmer i huvudsak med 5 kap. 36 § 2 mom.
De resultatförväntningar som ställs på bevisprovokationen (3 punkten) är knutna till kravet på sannolikhet. Enligt 4 § 2 mom. i kapitlet får bevisprovokation genom köp användas bara om det med fog kan antas vara av synnerligen stor betydelse för att få information om verksamhet som allvarligt hotar den nationella säkerheten och bevisprovokationen är nödvändig för att få information om verksamhet som allvarligt hotar den nationella säkerheten.
Bevisprovokation genom köp kan också rikta sig till en person som så att säga agerar i god tro. En effektiv informationsinhämtning till exempel om terrorism förutsätter att skyddspolisen ska kunna få tillräckligt med information om terroristceller, betalningsförbindelser och handelsplatser samt om bakgrundsorganisationen och dess ledning. I en sådan situation kan det vara nödvändigt att rikta bevisprovokationen genom köp mot exempelvis en handelspartner till terroristcellen.
21 §.Plan för genomförande av bevisprovokation genom köp vid civil underrättelseinhämtning. Enligt 1 mom. i paragrafen ska det över genomförandet av bevisprovokation genom köp vid civil underrättelseinhämtning upprättas en skriftlig plan, om detta behövs med hänsyn till operationens omfattning eller andra motsvarande skäl. Vid förändrade omständigheter ska enligt 2 mom. planen för genomförande av bevisprovokationen vid behov ses över.
Paragrafen motsvarar det som föreskrivs i 5 kap. 37 §. Det kan vara nödvändigt med en särskild plan över genomförandet av bevisprovokation genom köp i synnerhet för att avvärja de risker som ingår i verksamheten.
På grund av att bevisprovokation genom köp är en krävande åtgärd och till följd av de risker som är förknippade med underrättelseverksamhet blir det i praktiken aktuellt med en plan vid alla operationer. Det är möjligt att låta bli att upprätta en plan till exempel i samband med bevisprovokation genom köp som genomförs på grundval av en enkel tidningsannons eller av andra liknande orsaker.
Skyldigheten att se över planen innebär en fortlöpande skyldighet att följa upp bevisprovokationer genom köp. Det finns inte heller några hinder för att upprätta en plan för hur en bevisprovokation ska återkallas, om detta kan anses vara möjligt och nödvändigt när bevisprovokationen planeras.
22 §.Beslut om genomförande av bevisprovokation genom köp vid civil underrättelseinhämtning. Enligt 1 mom. i paragrafen ska beslut om genomförande av bevisprovokation genom köp vid civil underrättelseinhämtning fattas skriftligen. Beslutet ska fattas av en för uppdraget förordnad polisman som hör till befälet vid skyddspolisen och är förtrogen med användningen av metoder för underrättelseinhämtning och som ansvarar för genomförandet av bevisprovokationen. Momentet överensstämmer med 5 kap. 37 § 1 mom.
Enligt 2 mom. ska följande nämnas i beslutet: 1) den polisman som beslutat om bevisprovokationen samt beslutets datum och innehåll, 2) identifikationsuppgifterna för de polismän som genomför bevisprovokationen, 3) hur det har säkerställts att bevisprovokationen inte får den som är föremål för åtgärden eller någon annan att begå ett brott som denne annars inte skulle begå, 4) eventuella begränsningar och villkor för bevisprovokationen. Momentet överensstämmer med 5 kap. 37 § 2 mom.
Om åtgärden inte tål uppskov, behöver enligt 3 mom. ett beslut som avses i 2 mom. inte upprättas i skriftlig form före bevisprovokationen. Efter bevisprovokationen ska beslutet dock utan dröjsmål upprättas i skriftlig form. Momentet överensstämmer med 5 kap. 37 § 3 mom.
Vid förändrade omständigheter ska enligt 4 mom. beslutet om genomförande av bevisprovokationen vid behov ses över. Momentet överensstämmer med 5 kap. 37 § 4 mom.
Syftet med en mångfaldig dokumentprocess är att försäkra sig om att en bevisprovokation kan genomföras korrekt. Dessutom har hela processen dokumenterats på ett tillförlitligt sätt med tanke på en eventuell utvärdering i efterhand. Framför allt på grund av de risker som är förenade med bevisprovokation genom köp kan det hända att man blir tvungen att utreda verksamheten ännu i efterhand.
23 §.Säkerheten för polismän vid förtäckt inhämtande av information, täckoperationer, bevisprovokation genom köp och användning av informationskällor vid civil underrättelseinhämtning. Enligt 1 mom. i paragrafen får en polisman som hör till befälet vid skyddspolisen besluta att en polisman som ska genomföra sådant förtäckt inhämtande av information, en sådan täckoperation eller sådan bevisprovokation genom köp eller förbereda eller genomföra sådan användning av informationskällor som avses i kapitlet förses med en teknisk anordning som möjliggör avlyssning och observation, om utrustningen är motiverad för att polismannens säkerhet ska kunna tryggas.
Momentet överensstämmer till en del med 5 kap. 39 § 1 mom. Momentet gäller så kallad säkerhetsavlyssning och säkerhetsobservation. Det föreslås att det till momentet fogas att den som förbereder eller genomför användningen av informationskällor också ska kunna förses med en teknisk anordning som möjliggör avlyssning och observation.
Med förberedelser för användningen av informationskällor avses åtminstone att en polisman vid skyddspolisen ska undersöka om en person som polisen har för avsikt att rekrytera som informationskälla har de personliga egenskaper som lämpar sig för någon som anlitas som informationskälla. Polismannen vid skyddspolisen kan i samband med användningen av informationskällor riskera sitt liv och sin hälsa på samma sätt som vid exempelvis täckoperationer. Detta gäller i synnerhet situationer då man ännu inte med säkerhet kan säga hur den som ska rekryteras som informationskälla kommer att förhålla sig till att en polisman som närmar sig honom eller henne. Det bör vara motiverat att skydda polismannen vid skyddspolisen för att trygga hans eller hennes säkerhet.
Enligt 2 mom. i paragrafen ska det vara tillåtet att uppta avlyssningen och observationen. Upptagningarna ska utplånas så snart de inte behövs för att trygga polismannens säkerhet. Om upptagningarna trots allt behöver bevaras av orsaker som har samband med rättsskyddet för någon som har del i saken, får upptagningarna bevaras och användas i detta syfte. De ska i så fall utplånas när saken har avgjorts genom ett lagakraftvunnet beslut eller avskrivits.
Momentet överensstämmer i sak 5 kap. 39 § 2 mom. Enligt momentet ska bevarandet och utnyttjandet av upptagningar från säkerhetsavlyssningar och säkerhetsobservationer begränsas. Dessa får inte bevaras och användas för andra ändamål än för dem som nämns i bestämmelsen. Det kan i dessa fall vara fråga om till exempel att en polisman har utsatts för våld eller varit tvungen att använda våld eller att någon har skadats i samband med förtäckt informationsinhämtning, täckoperation eller bevisprovokation genom köp. I dessa fall kan upptagningarna behövas vid behandlingen av brottmålet eller skadeståndsärendet (RP 224/2010 rd, s. 129).
24 §. Beslut om styrd användning av informationskällor vid civil underrättelseinhämtning. Enligt 1 mom. i paragrafen är det chefen för skyddspolisen eller en för uppdraget förordnad polisman som hör till befälet vid skyddspolisen och som är förtrogen med användningen av metoder för underrättelseinhämtning som ska besluta om styrd användning av informationskällor vid civil underrättelseinhämtning.
Med användning av informationskällor avses enligt 5 kap. 40 § 1 mom. annat än sporadiskt konfidentiellt mottagande av information av betydelse för skötseln av i 1 kap. 1 § i polislagen avsedda uppgifter av personer som inte hör till polisen eller till någon annan förundersökningsmyndighet (informationskälla). Enligt 40 § 2 mom. i kapitlet får polisen be att en för ändamålet godkänd informationskälla som har lämpliga personliga egenskaper och är registrerad samt har samtyckt till inhämtandet av information ska inhämta uppgifter som avses i 1 mom. (styrd användning av informationskälla). Enligt 3 mom. i paragrafen får vid styrd användning av informationskällor en informationskälla inte ombes inhämta uppgifter på ett sätt som förutsätter utövande av myndighetsbefogenheter eller äventyrar informationskällans eller någon annans liv eller hälsa. Innan en styrd användning av informationskälla inleds ska informationskällan upplysas om sina rättigheter och skyldigheter och i synnerhet om vad som är tillåten och förbjuden verksamhet enligt lagen. Informationskällans säkerhet ska vid behov tryggas under och efter inhämtandet av information.
Också vid civil inhämtning av underrättelser är det nödvändigt att i tillräcklig mån skydda informationskällans liv och hälsa under och efter inhämtningen av information. Om det finns skäl att misstänka att informationskällans säkerhet behöver skyddas redan före informationsinhämtningen eller att informationskällan behöver ett intensivare skydd, ska bestämmelsen om beslut om skyddande i 36 § tillämpas. Om skyddet av en informationskälla har inletts med stöd av 36 §, kan det också fortsätta med stöd av bestämmelsen i fråga.
Enligt 2 mom. i paragrafen kan ett beslut om styrd användning av informationskällor meddelas för högst sex månader åt gången. Momentet överensstämmer med bestämmelsen i 5 kap. 42 § 2 mom.
I 3 mom. i paragrafen ingår bestämmelser om kravet på att beslutet om styrd användning av informationskällor ska fattas skriftligen och om de uppgifter som ska anges i beslutet.
Vid förändrade omständigheter ska enligt 4 mom. beslutet vid behov ses över. Beslut om att styrd användning ska avslutas fattas skriftligen. Bestämmelserna överensstämmer med det som anges i 5 kap. 42 § 4 mom.
Enligt 5 mom. ska bestämmelser om registrering av informationskällor i ett personregister och betalning av arvode ingå i 5 kap. 41 §.
Utgångspunkten vid användningen av metoder för underrättelseinhämtning är att dessa i enlighet med 4 § 3 mom. inte får riktas mot utrymmen som används för stadigvarande boende. I förhållande till övriga befogenheter som gäller underrättelseverksamhet är situationen vid användning av informationskällor dock en annan, eftersom en polisman då inte själv utför informationsinhämtningen. Således har polismannen inte heller kontroll över informationskällans agerande. Vid styrd användning av en informationskälla kan en polisman vid skyddspolisen däremot i varje fall indirekt anses ha kontroll över informationskällan, eller åtminstone i den begäran om inhämtning av information som framförs till informationskällan bör det noteras att informationsinhämtningen inte förutsätter att man går in i utrymmen som används för stadigvarande boende. Därför ska den polisman som har kontakt med en informationskälla också informera informationskällan om de begränsningar som anges ovan. Det är dock, på samma sätt som vid täckoperationer, tillåtet för en informationskälla att gå in i ett utrymme som används för stadigvarande boende, om det är nödvändigt för att förhindra att användningen av informationskällan röjs.
25 §.Tryggande av informationskällor vid civil underrättelseinhämtning. Skyddspolisen är i princip skyldig att vid behov trygga informationskällans säkerhet under och efter inhämtningen av information. Informationskällans rätt till skydd ersätter dock inte det vittnesskyddsprogram som avses i lagen om vittnesskyddsprogram (88/2015). Om en informationskälla behöver skydd under en längre tid och det riktas ett allvarligt hot mot personens liv eller hälsa och hotet inte effektivt kan avvärjas med andra åtgärder, är det motiverat att för informationskällans del överväga att inleda ett vittnesskyddsprogram.
Enligt 1 mom. kan skyddspolisen med en informationskällas samtycke vid civil underrättelseinhämtning övervaka informationskällans bostad eller något annat utrymme som informationskällan använder för boende och dess omedelbara närmiljö med kamera eller någon annan teknisk anordning, metod eller programvara som placerats på platsen, om det behövs för att avvärja en fara som hotar informationskällans liv eller hälsa. Genom samtycket försäkrar man sig om att också informationskällan själv vill ha skydd. Utomstående behöver inte upplysas om att informationskällan skyddas.
Momentet gör det möjligt att i den bostad som används av en informationskälla som är i behov av skydd och i bostadens omedelbara närhet installera olika säkerhetssystem som är nödvändiga för att skydda informationskällan, såsom övervakningskameror, rörelsedetektorer och andra givare. Med andra utrymmen som en informationskälla använder för boende avses till exempel hotellrum.
I motsats till situationen vid teknisk avlyssning ska övervakning inte ske utan att den person som är föremål för åtgärden är medveten om det och inte heller i syfte att inhämta information. Däremot är syftet med övervakning att skydda informationskällan, men skyddet kan indirekt också vara förknippat med avsikten att inhämta information, exempelvis om vilka personer som rör sig i området.
Övervakning får inte utföras om det inte är nödvändigt för att avvärja ett hot mot informationskällans liv och hälsa. Med detta avses att informationskällans liv och hälsa är utsatt för åtminstone en potentiell fara.
Bestämmelsen ska också gälla fall då de anordningar som installerats i en skyddsbehövandes hem eller dess omedelbara närhet utsträcker sig till ett område som skyddas av någon annans hemfrid, även om det inte är dess kärnområde. En sådan situation kan förekomma i ett höghus där en övervakningskamera filmar också husbolagets invånares gemensamma trappuppgång eller i ett radhus där kameran filmar också gemensamma gårdsplaner.
Skyddet av informationskällor förutsätter att utomstående inte informeras om kameraövervakning och annan övervakning för att undvika risken för avslöjande och för att skydda informationskällans liv och hälsa.
Enligt 2 mom. i paragrafen ska övervakningen genast avslutas, om den inte längre behövs för att avvärja en fara som hotar informationskällans liv eller hälsa. Detta innebär att säkringsåtgärderna genast ska avslutas när det inte längre finns någon grund för att trygga informationskällans säkerhet.
Enligt 3 mom. ska upptagningar som uppkommit enligt 1 mom. utplånas så snart de inte behövs för att trygga informationskällans säkerhet. Om upptagningarna trots allt behöver bevaras av orsaker som har att göra med rättsskyddet för någon som har del i saken, får upptagningarna bevaras och användas i detta syfte. De ska i så fall utplånas när saken har avgjorts genom ett lagakraftvunnet beslut eller avskrivits.
Upptagningarna får inte bevaras och användas för andra ändamål än de som nämns i bestämmelsen. Det kan i dessa fall vara fråga om till exempel att en informationskälla har utsatts för våld och myndigheten direkt ingriper i handlingen. Om det i en sådan situation väcks åtal mot myndigheten, kan de upptagningar som samlats in i samband med tryggandet av informationskällans säkerhet användas för att påvisa att den åtalade är oskyldig eller skyldig. I dessa fall kan upptagningarna behövas vid behandlingen av ett eventuellt brottmål eller skadeståndsärende. Ett brottmål eller ett skadeståndsärende kan dock kräva behandling bakom stängda dörrar.
Informationskällans rätt till skydd ersätter dock inte det vittnesskyddsprogram som avses i lagen om vittnesskyddsprogram. Om en informationskälla behöver skydd under en längre tid och det riktas ett allvarligt hot mot personens liv eller hälsa och hotet inte effektivt kan avvärjas med andra åtgärder, kan man överväga att inleda ett vittnesskyddsprogram för att skydda informationskällan.
I 4 mom. i paragrafen ingår bestämmelser om säkerhetsavlyssning och säkerhetsobservation. Inom civil underrättelseinhämtning är det nödvändigt att rekrytera från kärnan i verksamhet som utgör ett allvarligt hot mot den nationella säkerheten, vilket leder till att den som samtycker till att vara informationskälla kan utsätta sitt liv och sin hälsa för fara. Informationskällor har inte heller fått samma utbildning för användningen av våld som polismän som deltar i hemlig informationsinhämtning. Av det följer att tryggandet av deras säkerhet med myndighetsåtgärder får en mycket central ställning.
Informationskällor får bara kortvarigt utrustas med tekniska anordningar som möjliggör säkerhetsavlyssning eller säkerhetsobservation i situationer då det inte går att tillräckligt effektivt garantera informationskällans säkerhet med andra myndighetsåtgärder eller då det i det närmaste är omöjligt att trygga informationskällans säkerhet med andra åtgärder. Att en åtgärd är enskild innebär att den är begränsad till en enskild händelse som gäller informationsinhämtning. Att åtgärden är nödvändig är ett uttryck för att informationskällans säkerhet inte kan tryggas på något annat sätt.
Beslutsfattaren ska vara tillräckligt insatt i användningen av informationskällor. Ett uttryck för detta är bland annat att en för uppdraget förordnad polisman som hör till befälet vid skyddspolisen och som är förtrogen med användningen av metoder för underrättelseinhämtning ska besluta om åtgärden. Förutom på beslutet av polismannen i fråga ska säkerhetsavslyssningen och säkerhetsobservationen grunda sig på samtycke från informationskällan. En informationskälla ska ha sådana personliga egenskaper att hen kan agera naturligt även om hen bär en teknisk anordning som möjliggör säkerhetsavlyssning.
Syftet med åtgärden i fråga är bara att trygga informationskällans säkerhet. Således får den inte användas för att kringgå teknisk avlyssning och observation. Detta yttrar sig så att upptagningarna från avlyssningen och observationen ska utplånas utan dröjsmål när de inte längre behövs för att trygga informationskällans säkerhet.
I 5 mom. föreskrivs det om skydd av informationskällors liv och hälsa. När det gäller tryggande av informationskällor är det fråga om att temporärt skapa en förtäckt identitet för en informationskälla med hjälp av falska, vilseledande eller förtäckta uppgifter eller registeranteckningar, eller falska handlingar. I sådana situationer som avses i momentet är det i andra hand fråga om att trygga överlämnandet av de uppgifter som informationskällan innehar.
Förutsättningen för att en temporär förtäckt identitet ska få skapas är att åtgärden är nödvändig för att skydda informationskällans liv och hälsa.
Tryggande av informationskällor kan bli aktuellt till exempel om en informationskälla innehar särskilt viktiga uppgifter om verksamhet som allvarligt hotar den nationella säkerheten och uppgifterna inte kan överlämnas till skyddspolisen på annat sätt än genom ett personligt möte med informationskällan.
Med enskilt fall avses i bestämmelsen att skapandet av en temporär förtäckt identitet för en informationskälla alltid ska prövas från fall till fall.
Enligt den sista meningen i momentet ska en registeranteckning rättas när förutsättningarna enligt momentet inte längre finns. Detta betyder att när det inte längre är nödvändigt att trygga informationskällan med avseende på skyddet av informationskällans liv och hälsa ska uppgifterna om den förtäckta identiteten korrigeras och de falska handlingarna fråntas informationskällan. Informationskällan får inte använda sådana uppgifter och handlingar som avses i momentet för andra syften än för att skydda sitt eget liv och sin egen hälsa.
26 §.Platsspecifik underrättelseinhämtning. I paragrafen definieras begreppet platsspecifik underrättelseinhämtning.
Med platsspecifik underrättelseinhämtning avses underrättelseinhämtning på någon annan plats än en plats som används för stadigvarande boende eller en plats beträffande vilken det finns anledning att anta att underrättelseinhämtningen kommer att omfatta information som någon enligt 17 kap. 11, 13, 14, 16, 20, 21 eller 22 § 2 mom. i rättegångsbalken har skyldighet eller rätt att vägra vittna om och som görs för att hitta föremål, egendom, handlingar, information eller omständigheter.
Befogenheten är ny. Den platsspecifika underrättelseinhämtningen ska i princip göras i hemlighet så att platsens ägare, innehavare eller någon annan person inte känner till att skyddspolisen är där. Också benämningen på metoden för underrättelseinhämtning, platsspecifik underrättelseinhämtning, är ett indirekt uttryck för detta.
Den platsspecifika underrättelseinhämtningen ska enligt definitionen inriktas på en plats, vilket även inbegriper utrymmen. Den kan å ena sidan inriktas på en plats som avses i 8 kap. 1 § 4 mom. i tvångsmedelslagen. Enligt bestämmelsen avses med platsgenomsökning genomsökning av andra platser än sådana som avses i 2 eller 3 mom. trots att de inte är allmänt tillgängliga eller den allmänna tillgängligheten har begränsats eller hindrats vid tidpunkten för genomsökningen, eller genomsökning av ett fordon.
Å andra sidan kan den platsspecifika underrättelseinhämtningen inriktas på sådana platser som skyddas av hemfrid enligt 24 kap. 11 § i strafflagen, men dock inte på utrymmen som används för stadigvarande boende. Föremål för platsgenomsökning kan således vara fritidsbostäder och andra utrymmen som är avsedda för boende, såsom hotellrum, tält, husvagnar och fartyg som kan bebos, trappuppgångar i bostadshus samt gårdar som utgör de boendes privata område och de byggnader som är fast förbundna med sådana gårdar. Men om det visar sig att en plats eller ett utrymme ändå används för stadigvarande boende, får platsgenomsökningen inte inriktas på dem.
Platsspecifik underrättelseinhämtning får dock inte inriktas på en bostad som är skyddad av hemfrid enligt 24 kap. 11 § i strafflagen, om det inte är möjligt att visa att platsen verkligen används för något annat än stadigvarande boende (GrUU 36/1998 rd, KKO 2009:54).
Platsspecifik underrättelseinhämtning får inte heller inriktas på platser beträffande vilka det kan antas att underrättelseinhämtningen kommer att omfatta information som någon enligt 17 kap. 11, 13,14, 16, 20, 21 § eller 22 § 2 mom. i rättegångsbalken har skyldighet eller rätt att vägra vittna om. Bland de platser som avses i bestämmelsen kan nämnas läkarmottagningar, advokatbyråer och juridiska byråer, mediehus och tidningsredaktioner, utrymmen avsedda för präster i sådana registrerade religionssamfund som avses religionsfrihetslagen (453/2003) och servercentraler som kan antas överföra information som omfattas av tystnadsplikt eller tystnadsrätt enligt bestämmelsen. Frågan om huruvida den platsspecifika underrättelseinhämtningen är godtagbar med tanke på de grundläggande fri- och rättigheterna bedöms närmare i avsnittet om lagstiftningsordning.
Den platsspecifika underrättelseinhämtningen kan inriktas till exempel på ett slutet fordon som inte används för stadigvarande boende. Som ett typexempel på platsspecifik underrättelseinhämtning kan nämnas en hemlig genomsökning av bilens bagageutrymme eller handskfack i syfte att finna ett föremål eller finna och kopiera en handling. Andra exempel på platser som den platsspecifika underrättelseinhämtningen kan inrikta sig på är hotellrum, tält, husvagnar och fartyg som kan bebos, samt trappuppgångar i bostadshus, affärer, ämbetsverk, kaféer eller rum i affärslokaler.
För att man ska kunna ta sig in i slutna lokaler eller utrymmen kan det i vissa fall krävas att hinder avlägsnas, till exempel att en låst dörr eller skåpdörr måste öppnas på ett sätt som är lämpligt i situationen i fråga.
Uttrycket ”plats” används som överbegrepp och omfattar utrymmen och andra platser. Med det sistnämnda avses närmast områden utomhus. Med ”utrymmen” avses platser som är avgränsade av väggar och ofta också av tak.
Syftet med platsspecifik underrättelseinhämtning är att hitta information som är av betydelse för den nationella säkerheten. Det är dock inte tillåtet att beslagta föremål, dokument eller annan egendom som finns i utrymmet, utan nödvändig information som gäller dessa ska lagras till exempelvis genom fotografering eller kopiering. Om ett föremål i utrymmet behöver kopieras, ska det göras med hjälp av en sådan teknisk anordning eller metod som inte kräver att föremålet tas i beslag.
Vid beslut som gäller platsspecifik underrättelseinhämtning ska särskild vikt fästas vid den princip som avses i 1 och 2 § om respekt för de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna, i synnerhet när man överväger att inrikta den platsspecifika underrättelseinhämtningen på områden som skyddas av hemfrid.
Bestämmelser om hur den som är föremål för underrättelseinhämtning samt ägaren eller innehavaren till platsen ska informeras om den platsspecifika underrättelseinhämtningen finns i 46 §.
27 §.Beslut om platsspecifik underrättelseinhämtning vid civil underrättelseinhämtning. I paragrafen ingår beslut om platsspecifik underrättelseinhämtning.
Om platsspecifik underrättelseinhämtning riktas mot någon annan hemfridsskyddad plats än en plats som används för stadigvarande boende eller en plats som allmänheten inte har tillträde till eller dit tillträdet för allmänheten har begränsats eller förhindrats under den tid den platsspecifika underrättelseinhämtningen genomförs, ska beslut om platsspecifik underrättelseinhämtning fattas av domstol på yrkande av en för uppdraget förordnad polisman som hör till befälet vid skyddspolisen och som är förtrogen med användningen av metoder för underrättelseinhämtning. Av karaktären av befogenheten följer att skyddspolisen med stöd av ett beslut av domstol har rätt att ta sig in på en sluten plats utan att fästa avseende vid låsta dörrar eller andra låsta hinder eller handla på annat lämpligt sätt med beaktande av förhållandena.
Även om den platsspecifika underrättelseinhämtningen inte ingriper i kärnområdet för skyddet av hemfriden, är det på grund av den platsspecifika underrättelseinhämtningens hemliga karaktär i de fall som avses i 1 mom. motiverat att ge domstolen befogenhet att fatta beslut, eftersom man inom platsspecifik underrättelseinhämtning inte iakttar förfarandet vid husrannsakan. Den som är föremål för informationsinhämtning har då inte möjlighet att följa upp myndighetens agerande på samma sätt som vid exempelvis allmän husrannsakan eller platsgenomsökning.
Om det ärende som avses i 1 mom. inte tål uppskov, får enligt 2 mom. i paragrafen chefen för skyddspolisen eller en för uppdraget förordnad polisman som hör till befälet vid skyddspolisen och som är förtrogen med användningen av metoder för underrättelseinhämtning besluta om platsspecifik underrättelseinhämtning till dess domstolen har avgjort yrkandet om beviljande av tillstånd. Ärendet ska föras till domstol så snart som möjligt, dock senast 24 timmar efter det att metoden började användas.
I praktiken kommer beslut i brådskande fall att vara mycket ovanliga eftersom tvångsmedelsavdelningen vid Helsingfors tingsrätt, som fattar beslut om användningen av metoder för underrättelseinhämtning, har jour dygnet runt.
Om chefen för skyddspolisen eller en polisman som hör till befälet vid skyddspolisen i en brådskande situation har fattat ett beslut och domstolen anser att det inte finns förutsättningar för åtgärden, ska användningen av underrättelsemetoden upphöra och det material som metoden gett upphov till och de anteckningar som gäller informationen genast förstöras (46 §).
Enligt 3 mom. ska chefen för skyddspolisen eller en för uppdraget förordnad polisman som hör till befälet vid skyddspolisen och som är förtrogen med användningen av metoder för underrättelseinhämtning besluta om annan platsspecifik underrättelseinhämtning än den som avses i 1 mom.
Momentet ska inbegripa sådana platser som är allmänt tillgängliga och i fråga om vilka den allmänna tillgängligheten inte har begränsats eller hindrats vid tidpunkten för åtgärden. Till momentets tillämpningsområde hör dessutom sådana fordon som inte används för stadigvarande boende
Enligt 4 mom. i paragrafen kan tillstånd ges och beslut fattas för högst en månad åt gången.
Platsspecifik underrättelseinhämtning är en metod för informationsinhämtning vars syfte är att finna information som är av betydelse för den nationella säkerheten. Utmärkande för metoden är att det uppstår ett behov av att besöka vissa platser mer än en gång. Sådana situationer motiverar tiden för tillståndet och beslutet om platsspecifik underrättelseinhämtning är inte en engångsföreteelse, även om det kunde vara det. Som exempel kan nämnas fall då det är nödvändigt att i samband med underrättelseinhämtningen kopiera viktiga dokument mer än en gång för att skydda den nationella säkerheten.
Enligt 5 mom. ska i ett yrkande och i ett beslut om platsspecifik underrättelseinhämtning tillräckligt noggrant specificeras: 1) den verksamhet som avses i 3 §, 2) den plats som är föremål för den platsspecifika underrättelseinhämtningen, 3) de fakta utifrån vilka det anses finnas förutsättningar för platsspecifik underrättelseinhämtning, 4) i den utsträckning det är möjligt vad som söks genom den platsspecifika underrättelseinhämtningen, 5) eventuella begränsningar i den platsspecifika underrättelseinhämtningen.
När sakens brådskande natur kräver det får enligt 6 mom. ett beslut om platsspecifik underrättelseinhämtning dokumenteras efter att den platsspecifika underrättelseinhämtningen har genomförts.
Om det vid platsspecifik underrättelseinhämtning visar sig att underrättelseinhämtningen har inriktats på sådan information som någon enligt 17 kap. 11, 13, 14, 16, 20, 21 § eller 22 § 2 mom. i rättegångsbalken har skyldighet eller rätt att vägra vittna om, ska underrättelseinhämtningen till denna del genast avslutas och de anteckningar och kopior som gäller informationen genast förstöras.
Med uttrycket ”ska underrättelseinhämtningen till denna del genast avslutas” avses att den platsspecifika underrättelseinhämtningen i övrigt inte behöver avslutas, om inte syftet med användningen av platsspecifik underrättelseinhämtning annars har uppnåtts eller det inte längre finns förutsättningar för användningen.
28 §.Kopiering vid civil underrättelseinhämtning. Enligt paragrafen har skyddspolisen vid civil underrättelseinhämtning rätt att kopiera handlingar och föremål.
En handling eller ett föremål ska kopieras utan att det tas i beslag för att minimera risken för att den civila underrättelseoperationen röjs.
I praktiken kan en handling kopieras genom att man fotograferar den eller skannar den med hjälp av ett skanningsprogram i telefonen. Med kopiering av ett föremål avses till exempel en situation då det är nödvändigt att kopiera föremålet genom att använda en 3 D-skanner.
Kopieringen ska gälla fysiska dokument och föremål i realvärlden. Om informationen ingår i ett dokument som har lagrats i en teknisk anordning, ska uppgifterna i princip inhämtas med hjälp av teknisk observation av utrustningen. Genom att använda sig av kopieringsbefogenheter kan man också skriva av anteckningar från skärmen på en öppen dator. Om uppgifterna på skärmen inhämtas med hjälp av en teknisk anordning, såsom en kamera, är det fråga om teknisk observation av utrustning.
29 §. Kopieringsförbud vid civil underrättelseinhämtning. I paragrafen föreskrivs om kopieringsförbud.
Den information som inhämtas med hjälp av en metod för underrättelseinhämtning ska i princip inte användas som bevis i en straffprocess. Kopieringsförbudet har således inte motsvarande funktion inom underrättelseverksamheten som vid straffprocessuella beslag eller kopiering. Även av den anledningen är det inte ändamålsenligt att reglera kopieringsförbudet på samma sätt med motsvarande bestämmelser om förbud mot beslag, kopiering och bevisning. Däremot är det skyddsintresse som ligger bakom kopieringsförbudet detsamma.
Enligt 1 mom. i paragrafen får en handling eller något annat objekt som avses i 26 § inte kopieras vid civil underrättelseinhämtning om objektet innehåller sådant som någon enligt 17 kap. 11, 13, 14, 16, 20 eller 21 § i rättegångsbalken har skyldighet eller rätt att vägra vittna om. Kopieringsförbudet ska dock inte inbegripa det område som omfattas av 17 kap. 10 och 12 § i rättegångsbalken, eftersom skyddspolisen för att kunna fullgöra sin uppgift behöver få information som gäller statens säkerhet, Finlands förbindelser till en annan stat eller en internationell organisation eller information som faller under tystnadsplikten för tjänstemän.
Om tystnadsplikten eller tystnadsrätten grundar sig på 17 kap. 11 § 2 eller 3 mom. eller 13, 14, 16 eller 20 § i rättegångsbalken, är det enligt 2 mom. en förutsättning för förbudet utöver det som föreskrivs i 1 mom. dessutom att objektet innehas av en person som avses i bestämmelsen i fråga eller av någon som står i ett sådant förhållande till honom eller henne som avses i 22 § 2 mom. i det kapitlet, eller av den till vars förmån tystnadsplikten eller tystnadsrätten har föreskrivits.
Bestämmelsen motsvarar i detta avseende det kopieringsförbud som föreskrivs i 7 kap. 3 § 2 mom. i tvångsmedelslagen. Förbudet gäller bara om objektet innehas av en person som avses i momentet eller av den till vars förmån tystnadsplikten har föreskrivits. Att inneha objektet ska tolkas på samma sätt som i gällande lagstiftning. Innehavet inbegriper således också försändelser som levereras av posten, en kurir eller någon annan tredje part. På grund av underrättelseverksamhetens karaktär kommer bestämmelsen i fråga inte att tillämpas i någon större utsträckning.
Enligt 3 mom. gäller kopieringsförbudet dock inte, om 1) den som avses i 17 kap. 11 § 2 eller 3 mom., 13 § 1 eller 3 mom., 14 § 1 mom. eller 16 § 1 mom. i rättegångsbalken och till vars förmån tystnadsplikten har föreskrivits samtycker till kopiering, 2) en person som avses i 17 kap. 20 § 1 mom. i rättegångsbalken samtycker till kopiering.
30 §. Kopieringsförbud som gäller teleavlyssning, teleövervakning och basstationsuppgifter. Handlingar och data som innehas av ett i 3 § 27 punkten i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation avsett teleföretag (teleföretag) eller en i 36 punkten i den paragrafen avsedd sammanslutningsabonnent och som innehåller uppgifter om meddelanden som avses i 5 kap. 5 § 1 mom. i denna lag eller innehåller identifieringsuppgifter som avses i 5 kap. 8 § 1 mom. eller basstationsuppgifter som avses i 5 kap. 11 § 1 mom. får enligt 1 mom. inte kopieras.
Paragrafen anknyter till ändamålsbundenheten när det gäller användningen av metoderna för underrättelseinhämtning samt till att teleavlyssning, teleövervakning och inhämtande av mobilteleapparaters läge på grund av sin karaktär ingriper i de grundläggande fri- och rättigheterna, och därför är beslutströskeln för deras del högre än för kopiering. För tydlighetens skull är förbudet i paragrafen nödvändigt för att betona att man genom kopiering inte får kringgå användningen av metoder för underrättelseinhämtning från telenät och de strängare villkor som föreskrivs för användningen av dem.
31 §.Kopiering av försändelser vid civil underrättelseinhämtning. Enligt paragrafen ska skyddspolisen vid civil underrättelseinhämtning ha rätt att kopiera ett brev eller annan försändelse innan den anländer till mottagaren.
Brev inbegriper åtminstone en sådan brevförsändelse som avses i postlagen (415/2011). Med brevförsändelse avses en för befordran lämnad adresserad försändelse som väger högst två kilogram och som innehåller ett meddelande på ett fysiskt medium. Med annan försändelse avses postpaket dvs. en adresserad varuförsändelse som ingår i de samhällsomfattande tjänsterna och som har lämnats för transport. Med annan försändelse avses också en brevförsändelse som väger över två kilogram.
En brevförsändelse kan vara en underrättelse på vilket fysiskt medium som helst. Kopieringen av försändelser omfattar dock inte elektroniska meddelanden som kräver andra befogenheter för att kunna mottas. Med dessa kan jämföras meddelanden som sänds till exempel i digital form på ett usb-minne eller en cd-skiva. I förslaget föreskrivs således bara om fysiska postförsändelser, inte om meddelanden som förmedlas elektroniskt. Därför ska ett meddelande senast vid utdelningen vara i en fysisk form.
Till en försändelses egenskaper hör enligt definitionen att den lämnats för befordran exempelvis i ett kuvert eller som postkort. Brevförsändelser kan särskiljas från paketförsändelser utifrån i vilken form de vanligen skickas. Kuvertet kan vara ett traditionellt kuvert eller ett annat omslag, till exempel av plast.
I fråga om metoden kan det vid kopiering i viss mån vara fråga om en liknande åtgärd som i 7 kap. 5 § i tvångsmedelslagen (Beslag och kopiering av försändelser). Vid kopiering av försändelser inom den civila underrättelseinhämtningen är det dock fråga om att en försändelse kopieras i hemlighet för objektet. Bestämmelser om när den som varit föremål för inhämtning av information ska underrättas om detta finns i 47 §.
32 §.Kvarhållande av försändelser för kopiering. Om det finns skäl att anta att ett brev eller någon annan motsvarande försändelse som får kopieras vid civil underrättelseinhämtning kommer att anlända till eller redan finns vid ett verksamhetsställe för post, en järnvägsstation eller en del av en sådan eller ett verksamhetsställe som innehas av den som yrkesmässigt transporterar försändelser i samband med trafik eller annars, får enligt 1 mom. en för uppdraget förordnad polisman som hör till befälet vid skyddspolisen och som är förtrogen med användningen av metoder för underrättelseinhämtning förordna att försändelsen ska hållas kvar på verksamhetsstället i fråga tills kopiering hinner utföras.
Momentet överensstämmer till en del med regleringen i 7 kap. 6 § i tvångsmedelslagen. Beträffande godstrafiken är förutsättningen att det finns ett fast verksamhetsställe från vilket försändelsen kan avhämtas eller som ser till att försändelsen skickas till mottagaren. Ett sådant verksamhetsställe är till exempel kontoret för någon som bedriver företagsverksamhet i logistikbranschen och som därifrån sköter frågor som gäller inkommande frakt och håller kontakt med mottagarna.
Med ”verksamhetsstället” i slutet av momentet hänvisas till alla platser som anges i momentet, dvs. postkontoret, järnvägsstationen eller en del av det eller ett verksamhetsställe som innehas av den som yrkesmässigt transporterar försändelser i samband med trafik eller annars.
Enligt 2 mom. i paragrafen får det förordnande som avses i 1 mom. meddelas för högst en månad räknat från det att chefen för verksamhetsstället har fått kännedom om förordnandet. Försändelsen får inte utan tillåtelse av den tjänsteman som avses i 1 mom. överlämnas till någon annan än honom eller henne eller till den som han eller hon har utsett.
Det får inte utsättas en längre tidsfrist än en månad, eftersom personalen på verksamhetsstället genom föreläggandet åläggs ytterligare en skyldighet att övervaka ankommande försändelser. Efter att den tidigare tidsfristen har gått ut kan ett nytt föreläggande utfärdas.
Med verksamhetsställe hänvisas till de verksamhetsställen som avses i 1 mom.
Enligt 3 mom. ska chefen för verksamhetsstället genast meddela den som har utfärdat föreläggandet när försändelsen har anlänt. Denne ska utan ogrundat dröjsmål besluta om kopiering.
Om det inte har varit möjligt att närmare identifiera en ankommande försändelse och när den som utfärdat föreläggandet eller dennes företrädare anländer till verksamhetsstället är uppenbart att försändelsen inte får kopieras utifrån exempelvis avsändarens namn eller handstil på kuvertet, får den inte öppnas eller undersökas, utan ska utan dröjsmål skickas vidare.
33 §.Beslut om kopiering. Enligt 1 mom. i paragrafen ska en för uppdraget förordnad polisman som hör till befälet vid skyddspolisen och som är förtrogen med användningen av metoder för underrättelseinhämtning besluta om kopiering vid civil underrättelseinhämtning. Orsaken till kravet på förtrogenhet är att det är särskilt viktigt att kunna dra en gräns mellan kopiering och andra metoder för informationsinhämtning, såsom teknisk observation av utrustning. I dessa fall gäller i hög grad att kunna hantera kopieringsförbud. Också genom utbildning kan man minimera risken för att informationsinhämtningen röjs samt bidra till ett bra resultat.
Om ett ärende inte tål uppskov, får enligt 2 mom. i paragrafen också någon annan än en sådan polisman vid skyddspolisen som avses i 1 mom. i ett enskilt fall besluta om kopiering, till dess att den polisman som avses i 1 mom. har avgjort saken. Ärendet ska ges till den polisman som avses i 1 mom. för avgörande genast när det är möjligt, dock senast 24 timmar efter det att metoden för inhämtning av information började användas.
Vid civil underrättelseinhämtning kan det uppstå situationer då den för uppdraget förordnade polisman som hör till befälet vid skyddspolisen och som är förtrogen med användningen av metoder för underrättelseinhämtning inte alltid deltar i den operativa verksamheten eller att den platsspecifika underrättelseinhämtningen måste utföras i sådana förhållanden att det inte är möjligt att hålla kontakt med den polisman vid skyddspolisen som hör till befälet. Till exempel i dessa fall är det nödvändigt att det finns möjlighet att fatta brådskande beslut. Behovet av att kopiera ett dokument i brådskande ordning kan också bero på att situationen är oväntad.
34 §.Förstöring av kopior. Enligt paragrafen ska en kopia utan dröjsmål förstöras om det framgår att det har kopierats sådant material som det är förbjudet att kopiera eller att informationen inte behövs för att skydda den nationella säkerheten.
Den situation som avses i paragrafen konkretiseras närmast då det första efter kopieringen visar sig att kopieringen har gällt en handling eller ett föremål som omfattas av kopieringsförbud. Sådan information måste förstöras och den får inte på något sätt användas. Skyldigheten att förstöra information gäller naturligtvis också situationer då man på basis av en analys redan har hunnit föra in uppgifter om kopian i skyddspolisens register.
Om material som omfattas av kopieringsförbud har kopierats är det motiverat att informera underrättelseombudsmannen om detta. Bestämmelser om när föremålet för informationsinhämtningen ska informeras om att en försändelse eller ett meddelande har kopierats finns i 47 § 1 mom.
En kopia ska genast förstöras också om det visar sig att den inte har någon betydelse för skyddet av den nationella säkerheten.
Det ska antecknas när en kopia har förstörts.
35 §.Förfarandet i domstol i ärenden som gäller civil underrättelseinhämtning. I paragrafen sammanställs de viktigaste bestämmelserna om behandling i domstol av metoder för underrättelseinhämtning. Bestämmelserna ska också tillämpas på den underrättelseinhämtning som avser datatrafik i lagen om civil underrättelseinhämtning avseende datatrafik.
Enligt 1 mom. i paragrafen ska ett tillståndsärende som gäller en metod för civil underrättelseinhämtning handläggas av Helsingfors tingsrätt. Tingsrätten är domför med ordföranden ensam. Sammanträdet kan hållas även vid en annan tidpunkt och på en annan plats än vad som förskrivs om en allmän underrätts sammanträde. Underrättelseombudsmannens rätt att närvara vid behandlingen av tillståndsärenden regleras i en kommande lag om övervakning av underrättelseverksamheten.
Bestämmelsen om domstolens beslutföra sammansättning och om tiden och platsen för sammanträdet överensstämmer i sak med bestämmelsen i 3 kap. 1 § 2 mom. i tvångsmedelslagen om den myndighet som fattar häktningsbeslut.
Enligt 2 mom. i paragrafen ska ett yrkande om användning av en metod för underrättelseinhämtning göras skriftligen. För ett yrkande om användning av en metod för underrättelseinhämtning gäller således samma krav på skriftlig form som i 3 kap. 3 § 1 mom. i tvångsmedelslagen.
I momentet föreskrivs dessutom att ett yrkande som gäller användningen av en metod för underrättelseinhämtning utan dröjsmål ska tas upp till behandling i domstol i närvaro av den tjänsteman som framställt yrkandet eller en av denne förordnad tjänsteman som är insatt i ärendet. Kravet på behandling utan dröjsmål förutsätter att ett anhängigt ärende som gäller en metod för underrättelseinhämtning så snabbt som möjligt delas ut till de domare som fattar beslut i ärendet och att det fastställs en tidpunkt för det sammanträde som behandlar ärendet. Det förutsätts att den förordnade tjänstemannen är så förtrogen med metoderna för underrättelseinhämtning att han eller hon kan besvara frågor och motivera yrkandet.
I 3 mom. ska ärendet avgöras skyndsamt. Om det inte ställs krav på att domstolen behandlar ärendet skyndsamt kan användningen av metoderna för underrättelseinhämtning förlora sin betydelse och i värsta fall leda till att den nationella säkerheten äventyras.
Enligt momentet kan behandlingen också ske med anlitande av videokonferens eller någon annan lämplig teknisk dataöverföring där de som deltar i behandlingen har sådan kontakt att de kan tala med och se varandra. Metoderna för överföring av data i samband med behandlingen kommer då att vara desamma som vid hemligt inhämtande av information med stöd av 5 kap. 45 § 2 mom. och i samband med hemliga tvångsmedel enligt 10 kap. 43 § 2 mom. i tvångsmedelslagen. I takt med utvecklingen av tekniken och krypteringsmetoderna inom datatrafiken kan det också vara möjligt att behandlingen sker via videokonferens eller någon annan lämplig teknisk dataöverföring. Detta är dock inte en förpliktande bestämmelse och vid behandlingen ska alltid iakttas vad som föreskrivs i 7 mom.
Innehållet i beslutet om en metod för underrättelseinhämtning ska enligt 4 mom. i paragrafen föreskrivas separat för varje metod för underrättelseinhämtning. Genom bestämmelsen om innehållet i beslutet uppmärksammas domstolen på att den i sitt beslut om användning av en metod för underrättelseinhämtning ska ange de omständigheter som föreskrivs i detalj i 6–8 §, 11–14 § och 27 § i detta kapitel.
I sin bedömning av dessa omständigheter stöder sig domstolen enbart på de uppgifter som skyddspolisen uppgett för domstolen. Därför är det av yttersta vikt att det av motiveringen till såväl tillståndsyrkandet som tillståndet framgår de omständigheter som lett till ansökan om och beviljandet av tillstånd och den rättsliga slutledningen. Även om skyddspolisen arbetar under tjänstemannaansvar, framhåller en behandling som baserar sig på ett enpartsförhållande betydelsen av att domaren aktivt utövar sin frågerätt och fullgör sin utredningsskyldighet.
Enligt momentet ska beslutet meddelas omedelbart eller senast när behandlingen av ärenden som gäller metoder för underrättelseinhämtning, vilka anknyter till samma underrättelsehelhet, har avslutats. Bestämmelsen förutsätter att domstolen när det handlar om beslut i ärenden som gäller metoder för underrättelseinhämtning agerar på samma sätt som när ett häktningsbeslut meddelas med stöd av 3 kap. 10 § 1 mom. i tvångsmedelslagen.
Om domstolen har beviljat tillstånd till teleavlyssning eller teleövervakning, får den enligt 5 mom. i paragrafen pröva och avgöra ett ärende som gäller beviljande av tillstånd i fråga om en ny person, teleadress eller teleterminalutrustning utan att den tjänsteman som framställt yrkandet eller en av denne förordnad tjänsteman är närvarande, om det har förflutit mindre än sex månader från den muntliga förhandlingen av det tidigare tillståndsärendet. Ärendet kan behandlas utan att tjänstemannen är närvarande också om användningen av metoden för underrättelseinhämtning redan har avslutats.
För att skyddspolisens och domstolens resurser ska kunna utnyttjas ändamålsenligt och effektivt föreslås det att ärenden som gäller byte av teleadress eller teleterminalutrustning inte i alla situationer ska behöva behandlas i sammanträde. Det förenklade förfarande som avses i momentet kan tillämpas enligt domstolens prövning och bara om tillståndet fortfarande är i kraft. Tillståndsärendet ska således behandlas minst en gång per halvår, i närvaro av den tjänsteman som svarar för framställandet av yrkandet. En förutsättning för förenklat förfarande är dessutom att det är fråga om en och samma person och om samma verksamhet som allvarligt hotar den nationella säkerheten och som ligger till grund för användningen av metoden för underrättelseinhämtning som i det tidigare beviljade tillståndet.
Fallen enligt den andra meningen i momentet är förenade med samma slags ändamålsenlighetsaspekter som de situationer som avses i den första meningen. Den andra meningen ska således gälla fall då chefen för skyddspolisen eller en för uppdraget förordnad polisman som hör till befälet vid skyddspolisen och är förtrogen med användningen av metoder för underrättelseinhämtning har fattat ett temporärt beslut om användningen av metod för underrättelseinhämtning med stöd av 7 § 1 mom., 11 § 1 mom., 12 § 1 mom., 13 § 1 mom. eller 27 § 2 mom. samt fall då en polisman som hör till befälet vid skyddspolisen har fattat ett temporärt beslut om användningen av metod för underrättelseinhämtning med stöd av 8 § 1 mom. eller 14 § 1 mom.
Enligt 6 mom. i paragrafen får ett beslut i ett tillståndsärende inte överklagas genom besvär. Klagan mot beslutet får anföras utan tidsfrist vid Helsingfors hovrätt. Klagan ska behandlas skyndsamt.
Regleringen överensstämmer till denna del med 5 kap. 45 § 5 mom. med preciseringen att Helsingfors hovrätt anges som domstol för klagan.
I 7 mom. i paragrafen föreskrivs att det vid handläggningen av ett ärende som gäller en metod för underrättelseinhämtning ska fästas särskild vikt vid att sekretessen iakttas och att informationen i handlingar och informationssystem skyddas genom behövliga förfaranden och datasäkerhetsarrangemang.
Ett ärende kan vid behov behandlas någon annanstans än vid domstol, till exempel i skyddspolisens lokaler. Särskild vikt ska fästas vid att sekretessen iakttas och informationssäkerheten tryggas. De viktigaste bestämmelserna om sekretess finns i lagen om offentlighet vid rättegång i allmänna domstolar (370/2007).
36 §. Skyddande av civil underrättelseinhämtning. I paragrafen föreskrivs om skyddet för inhämtning av information på samma sätt som i 5 kap. 46 § 2 och 3 mom. I 5 a kap. är det inte nödvändigt att föreskriva om den rätt till fördröjning med att ingripa som avses 46 § 1 mom. i fråga, eftersom skyldigheten för en polisman vid skyddspolisen att ingripa eller agera ingår i 15 c § 3 mom. i polisförvaltningslagen och i bestämmelserna i 44 § i detta kapitel.
I 15 c § 3 mom. i polisförvaltningslagen är det fråga om så kallad tjänstgöringsskyldighet som åligger varje polisman. Det har också ställts vissa villkor för en polismans tjänstgöringsskyldighet, såsom brådska och nödvändighet. Att förhindra ett allvarligt brott och inleda en utredning kan innebära bara en anmälan till polisenheten i regionen. I skyldigheten ingår åtminstone de minimiåtgärder som nödvändigtvis måste vidtas för att uppnå det resultat som avses i bestämmelsen. För en polisman är det alltså möjligt att fullgöra sin tjänstgöringsskyldighet exempelvis genom att göra en anmälan till larmcentralen och uppge nödvändiga uppgifter. I det sammanhanget är det inte nödvändigt att uppge sådana uppgifter som kan leda till att en civil underrättelseinhämtning röjs eller riskera säkerheten i arbetet. Till exempel om situationen kräver det kan anmälan göras under förtäckt identitet eller också anonymt.
Begreppet allvarligt brott i 15 c § 3 mom. i lagen i fråga är beroende i första hand av situationen i sin helhet, men också av den person som är föremål för brott och personens möjligheter att försvara sig. Om brottet gäller ett litet barn eller en person som på grund av sjukdom, ålder eller annan orsak är försvarslös, har personen få möjligheter att försvara sig, vilket förutsätter en större tjänstgöringsskyldighet av den polisman som sköter den civila underrättelseinhämtningen än om brottet skulle rikta sig mot en vuxen person som kan försvara sig själv. Det är alltid fråga om övervägning från fall till fall.
Bestämmelsen i 44 § i detta kapitel (Utlämnande av information för brottsbekämpning) kommer att vara en specialbestämmelse jämfört med 15 c § 3 mom. i polisförvaltningslagen, eftersom den med tanke på tjänstgöringsskyldigheten ger en kvalificerad skyldighet att ingripa i sådana brott för vilka det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst sex år (44 § 1 och 2 mom.). Detta gäller utan undantag situationer då en polis inom skyddspolisen utövar sin tjänst, eftersom det i 44 § avses fall då det i samband med användningen av en metod för underrättelseinhämtning framgår sådan information som kan användas för att förhindra ett allvarligt brott eller som är av stor betydelse för utredningen av ett brott. De fall som avses i 15 c § 3 mom. i polisförvaltningslagen innefattar också situationer utanför tjänstgöringen på polisens fritid.
En polismans tjänstgöringsskyldighet som föreskrivs i 15 c § 3 mom. i polisförvaltningsl