7.1
Lag om hypoteksbanker och säkerställda obligationer
1 kap Allmänna bestämmelser
1 §. Tillämpningsområde. Paragrafens 1 mom. motsvarar 1 § i den gällande hypoteksbankslagen. Däremot är 2 mom. helt nytt. Det preciserar tillämpningsområdet för hypoteksbankslagen enligt artikel 1 i direktivet om säkerställda obligationer. Direktivet förutsätter att medlemsstaterna också ska föreskriva om omständigheter relaterade till emission av säkerställda obligationer, säkerheter för dem och informationsskyldigheter. En precisering av lagens tillämpningsområde enligt föreslagna 2 mom. förtydligar att bestämmelserna i lagen även omfattar säkerställda obligationer och inte endast verksamhetsförutsättningar för emittenter. Bestämmelserna i den föreslagna lagen är inte en avvikelse från tillämpningen av lagstiftningen om värdepappersmarknader på säkerställda obligationer. I föreslagna 36 § föreskrivs dock om regelbunden informationsskyldighet som till sin karaktär är en särskild skyldighet i förhållande till informationsskyldigheterna enligt lagstiftningen om värdepappersmarknader. Emittenter ska också beakta informationsskyldigheterna enligt lagstiftningen om värdepappersmarknader för att uppfylla förutsättningarna för användningen av beteckningar för säkerställda obligationer enligt föreslagna 37 § som baserar sig på artikel 27 i direktivet.
2 §. Definitioner. Paragrafen motsvarar i stora drag 2 § i hypoteksbankslagen. Definitionen av hypoteksbanksverksamhet i paragrafens 1 mom.1 punkt avviker från den gällande lagen så till vida att hypoteksbanksverksamhet avser affärsverksamhet där säkerställda obligationer som avses i denna lag emitteras. Ordalydelsen i den gällande lagen är ”säkerställda obligationslån”. Ändringen av definitionen ändrar inte sakinnehållet i lagen. När det gäller definitionerna av hypotekskrediter och offentliga krediter i 2 och 3 punkten i momentet hänvisas nedan till godtagbara säkerheter som definieras i 11 §.
Den föreslagna definitionen av säkerställd obligation i 1 mom. 5 punkten i paragrafen avviker från definitionen i den gällande lagen så till vida att det uttryckligen framgår av den att gäldenären för en säkerställd obligation ska vara emittenten. Preciseringen genomför artikel 4.1 a i direktivet. En obligation, där ansvaret för skulden enligt lånevillkoren endast begränsar sig till dess säkerhet och kassaflöde, skulle således inte betraktas som en säkerställd obligation. Därför ansvarar emittenten av en säkerställd obligation för de förpliktelser som den säkerställda obligationen medför vid sidan av att ett kreditportföljbaserat säkerhetsarrangemang bildats för att säkerställa återbetalningen såsom denna lag förutsätter. Borgenären för en säkerställd obligation kan således yrka på att få sin fordran betald av emittenten men kan enligt denna lag dessutom yrka på att få sin fordran betald från säkerheten för den säkerställda obligationen. Innehavarna av obligationer har också fordran utan förmånsrätt som avses i 2 § i lagen om den ordning i vilken borgenärer ska få betalning till den del som ingen betalning erhållits för obligationen från den säkerhet som ställts för det. Preciseringen säkerställer för sin del att förutsättningarna för dubbel regressmekanism (dual recourse) enligt artikel 4.1 c i direktivet genomförs i den nationella lagstiftningen. Den säkerhetsmassa som ställts som säkerhet för en säkerställd obligation täcker vid sidan av den säkerställda obligationen de centrala förpliktelser som kopplats till den, såsom derivatkontrakt som uppfyller förutsättningarna enligt denna lag samt administrations- och avvecklingskostnader, om vilka föreskrivs närmare nedan i 20 §.
Paragrafens 1 mom. 10 punkt är ny jämfört med den gällande lagen. Där definieras den säkerhetsmassa som bildas av obligationens säkerheter enligt artikel 3.3 i direktivet. I momentets 11 och 12 punkter ingår definitioner av resolutionsmyndigheten och resolutionsförfarandet.
2 kap Förutsättningar för hypoteksbanksverksamhet och tillsyn över verksamheten
3 §.Tillståndsplikt. I paragrafen föreskrivs att hypoteksbanksverksamhet – dvs. emission av säkerställda obligationer – endast får bedrivas av en separat hypoteksbank eller ett annat kreditinstitut som beviljats tillstånd för hypoteksbanksverksamhet. Tillståndsplikten för emission av säkerställda obligationer avviker från den gällande regleringen i det avseendet att tillståndet för emission av säkerställda obligationer, dvs. tillståndet för hypoteksbanksverksamhet, separeras från kreditinstitutens koncessioner. Ändringen beror på att artikel 19 i direktivet om säkerställda obligationer förutsätter att medlemsstaterna ska föreskriva om ett separat tillstånd för emission av säkerställda obligationer och att en nationell myndighet ska utses till tillståndsmyndighet. Som koncessionsmyndighet för kreditinstitut kan Europeiska centralbanken enligt direktivet om säkerställda obligationer med andra ord inte längre vara behörig myndighet för tillstånd för emission av säkerställda obligationer.
När det gäller emission av säkerställda obligationer införs genom bestämmelserna om tillståndsplikt i 2 kapitlet i lagförslaget de facto inte en helt ny näringsrättslig förutsättning enligt vilken emission av säkerställda obligationer skulle kräva särskilt tillstånd av finansmarknadsmyndigheten. Enligt 5 och 10 § i den gällande hypoteksbankslagen är emission av säkerställda obligationer endast tillåten för separata hypoteksbanker och sådana andra kreditinstitut som beviljats en utvidgad koncession för kreditinstitut.
4 §. Koncession för kreditföretag som beviljas en hypoteksbank. I paragrafen föreskrivs om koncession för hypoteksbanker. Jämfört med den gällande lagen är koncession för hypoteksbanker inte en helt ny koncession, utan till sin karaktär en begränsad koncession för kreditföretag med aktiebolagsform som endast berättigar till affärsverksamhet som är tillåten för hypoteksbanker enligt 5 §, dvs. emission av säkerställda obligationer och nära relaterad verksamhet. Till sin karaktär är bestämmelsen en specialbestämmelse i förhållande till kreditinstitutslagen. Eftersom det är fråga om en koncession för kreditinstitut, är tillståndsmyndigheten enligt kreditinstitutslagen Europeiska centralbanken. Med stöd av bestämmelsen kan Europeiska centralbanken på ansökan av sökanden bevilja begränsad koncession för kreditföretag med aktiebolagsform, till skillnad från andra koncessioner som beviljas med stöd av kreditinstitutslagen och som berättigar till mer omfattande kreditinstitutsverksamhet. På ansökan och beviljande av koncession för hypoteksbanker, liksom för andra kreditföretag, tillämpas bestämmelserna i 4 kap. i kreditinstitutslagen som en allmän lag om kreditinstitutsverksamhet, vilket innebär att det inte är nödvändigt att föreskriva om dessa omständigheter i denna lag.
I 2 mom. i paragrafen föreskrivs att en hypoteksbank dessutom ska ansöka om tillstånd för hypoteksverksamhet enligt föreslagna 8 §. Det är motiverat att lägga till momentet i bestämmelsen för att undvika att de som tillämpar lagen får en felaktig uppfattning om 1 momentet, dvs. att koncession för hypoteksbanker i sig skulle ge rätt att emittera säkerställda obligationer.
Jämfört med den gällande hypoteksbankslagen innebär de föreslagna bestämmelserna inte en åtstramning av en separat hypoteksbanks verksamhetsmöjligheter. Med tanke på tillståndsplikten för hypoteksbanksverksamhet och den tillåtna affärsverksamheten för hypoteksbanker är ändringen således snarast lagteknisk. Den föreslagna ändringen är dock viktig med tanke på att koncessionsförfarandet för kreditinstitut ska vara tydligare separerat från de tillstånd som direktivet om säkerställda obligationer förutsätter och om vilka föreskrivs i denna lag och för att på ett adekvat sätt genomföra förutsättningarna för emission av säkerställda obligationer enligt direktivet i den nationella lagstiftningen.
5 §. Tillåten affärsverksamhet för hypoteksbanker. I paragrafen föreskrivs uttömmande om den tillåtna affärsverksamheten för hypoteksbanker på motsvarande sätt som i 7 § i den gällande lagen. Detta är en specialbestämmelse i förhållande till 5 kap. i kreditinstitutslagen. Enligt förslaget får en hypoteksbank således inte bedriva all sådan verksamhet som är möjlig för kreditinstitut enligt kreditinstitutslagen, utan den tillåtna affärsverksamheten fastställs enbart med stöd av 5 §. Till sin karaktär är bestämmelsen således begränsande: där definieras den affärsverksamhet som en separat hypoteksbank får bedriva på basis av koncession för kreditinstitut.
Till skillnad från den gällande lagen föreslås det att koncession för hypoteksbank inte i sig ger rätt att emittera säkerställda obligationer utan detta kräver separat tillstånd om vilket föreskrivs i föreslagna 8 §. Framöver skulle koncession för hypoteksbank till sin karaktär således vara ett tillstånd för begränsad kreditinstitutsverksamhet. De övriga ändringarna jämfört med den gällande lagen förtydligar språket i bestämmelsen.
6 §. Särskilda kompetenskrav för ledning och personal. Bestämmelsen är ny jämfört med den gällande lagen. I paragrafen fastställs särskilda kompetenskrav för hypoteksbanksverksamhet. Bestämmelsen genomför för sin del artikel 19.2 c i direktivet som förutsätter att medlemsstaterna föreskriver om tillräcklig utbildning och kompetens hos personal och ledning med anknytning till emission av säkerställda obligationer som en förutsättning för tillstånd för emission av säkerställda obligationer. Eftersom tillståndet för hypoteksbanksverksamhet kan återkallas med stöd av tillsynsbefogenheterna enligt lagen om Finansinspektionen om förutsättningar för tillstånd saknas, är det de facto en förutsättning som ska uppfyllas hela tiden. Således är den föreslagna bestämmelsen motiverad.
Eftersom hypoteksbanksverksamhet i största allmänhet ska vara tillståndspliktig i enlighet med de föreslagna bestämmelserna, är det ändamålsenligt att kompetenskraven i regel omfattar hela ledningen och personalen i hypoteksbanksverksamheten. Enligt bestämmelsen krävs det särskilt kompetens som gäller marknader för skuldinstrument, kreditgivning och informationssystem, eftersom dessa är centrala kompetensområden i hypoteksbanksverksamhet och dess riskhantering. De kompetensområden som nämns i paragrafen är till sin karaktär minimikrav som preciserar de allmänna kraven enligt direktivet, och de definieras inte uttömmande. Det anses vara motiverat att specificera kraven enligt direktivet tydligare på författningsnivå även för att utbildnings- och kompetenskravens karaktär tydligare ska framgå för tillsynsobjekten och -myndigheterna.
Med beaktande av att hypoteksbanksverksamhet ofta är kopplad till annan kreditinstitutsverksamhet förutsätter bestämmelsen inte att alla som utför hypoteksbanksuppgifter ska vara formellt anställda av en hypoteksbank eller organisatoriskt fast placerade i hypoteksbanksverksamheten. Den som bedriver hypoteksbanksverksamhet ska dock kunna påvisa genom vilka arrangemang en tillräcklig kompetens för hypoteksbanksverksamhet kan säkerställas.
Bestämmelsen förutsätter att kompetenskraven ska uppfyllas som en helhet. Bestämmelsen ställer inte kompetenskrav för varje uppgift i hypoteksbanksverksamhet, utan kompetenskraven ska alltid granskas på en kollektiv nivå.
Det föreslås dessutom att kraven på ledningens tillförlitlighet och lämplighet enligt 7 kap. i kreditinstitutslagen ska tillämpas på hypoteksbanker och andra kreditinstitut som bedriver hypoteksbanksverksamhet.
7 §. Hypoteksbankens firma. Paragrafen motsvarar på det stora hela 6 § i den gällande lagen. I den finska versionen av paragrafen läggs endast till att tillåten firma för hypoteksbanker vid sidan av kiinnitysluottopankki är hypoteekkipankki. Bestämmelsen förhindrar dock inte hypoteksföreningar att använda hypoteksförening som firma. I förhållande till 2 kap. 4 § i kreditinstitutslagen är bestämmelsen en specialbestämmelse, eftersom hypoteksbanker får använda ordet bank i sin firma, om det är fråga om hypoteksbankens firma, även om hypoteksbanken inte tar emot insättningar från allmänheten.
8 §. Tillstånd för hypoteksbanksverksamhet. I paragrafen föreskrivs om tillstånd för emission av säkerställda obligationer, dvs. tillstånd för hypoteksbanksverksamhet. Kreditinstitut ska ansöka om tillstånd som avses i bestämmelsen innan de börjar emittera säkerställda obligationer som definieras i denna lag. Den föreslagna bestämmelsen avviker från 10 § i den gällande hypoteksbankslagen för det första för att det inte är fråga om en utvidgning av en koncession för kreditinstitut utan om ett separat tillståndsförfarande och för det andra för att även hypoteksbanker ska ansöka om tillstånd innan säkerställda obligationer emitteras. Den behöriga tillståndsmyndigheten enligt föreslagna 8 § är dessutom Finansinspektionen, medan tillståndsmyndigheten för kreditinstitut är Europeiska centralbanken. Genom 1 mom. i paragrafen genomförs ingressen till artikel 19.1 i direktivet om säkerställda obligationer. Tillståndsförfarandena vid Europeiska centralbanken och Finansinspektionen kan vara anhängiga samtidigt.
I den sista meningen i paragrafens 1 mom. konstateras för tydlighets skull att tillståndet ger rätt att emittera säkerställda obligationer som uppfyller förutsättningarna enligt denna lag. Tillstånd behöver inte ansökas för varje säkerställd obligation, utan tillståndet omfattar alla emissioner som uppfyller förutsättningarna enligt denna lag. I artikel 19 i direktivet om säkerställda obligationer föreskrivs om tillståndskraven för program för säkerställda obligationer. Direktivet föreskriver dock inte hur program för säkerställda obligationer ska definieras i den nationella lagstiftningen. Detta är således en fråga som får definieras nationellt och där det är möjligt att beakta särskilda nationella drag hos marknader för säkerställda obligationer. Därför baserar sig lagförslaget på den gällande hypoteksbankslagen så att tillståndet för emission av säkerställda obligationer till sin karaktär är ett allmänt tillstånd. Till denna del föreslås det att direktivet genomförs så att emittenter endast beviljas ett tillstånd som avses i direktivet och inom ramen för vilket alla obligationer emitteras. Detta förhindrar dock inte att en emittent bildar flera säkerhetsmassor eller fler än ett emissionsprogram för värdepappershandel och upprättar grundprospekt för dem eller emitterar flera enskilda säkerställda obligationer utanför programmen. Tillståndet för hypoteksbanksverksamhet skulle i sig ge rätt till sådana arrangemang utan ansökan om nytt tillstånd. Verksamheten övervakas av Finansinspektionen i anslutning till den fortlöpande tillsynen över emittenter.
Enligt paragrafens 2 mom. är Finansinspektionen den myndighet som beviljar tillståndet. Genom att en behörig myndighet utses genomförs kravet i artikel 19.1 i direktivet om säkerställda obligationer enligt vilket medlemsstaterna ska utse en behörig tillståndsmyndighet för program för säkerställda obligationer och som ska vara densamma som den nationella myndighet som ansvarar för tillsynen över säkerställda obligationer.
I paragrafens 2 mom. 1—6 punkter föreskrivs om förutsättningarna för beviljande av tillstånd för hypoteksbanksverksamhet. Finansinspektionen ska bevilja tillstånd om det på basis av inlämnade utredningar kan säkerställas att det tillståndssökande kreditinstitutet uppfyller villkoren enligt detta moment. Beviljande av tillstånd baserar sig således på bunden myndighetsprövning.
Genom paragrafens 2 mom. 1—6 punkter genomförs förutsättningen i artikel 19.2 i direktivet om säkerställda obligationer enligt vilken medlemsstaterna ska föreskriva om tillståndsvillkoren för program för säkerställda obligationer samt om minimivillkoren för beviljande av tillstånd enligt artikel 19.2 a—d i direktivet. Av artikel 19.1 i direktivet framgår att tillståndsvillkoren ska anknyta till säkerställandet av investerarskyddet. Genom 1—4 punkterna i mom. genomförs minimikraven enligt artikel 19.2 a—d i direktivet.
Enligt momentets 1 punkt ska Finansinspektionen för det första säkerställa att den affärsplan som ett tillståndssökande kreditinstitut lämnar in är tillräckligt omfattande. När det gäller tillräcklig omfattning är väsentliga aspekter i affärsplanen till exempel planerat antal emissioner och deras volymer, den planerade andelen finansiering med säkerställda obligationer av den totala finansieringen, planerade handelsplatser, principer för planerad användning av derivat som skydd, utredningar av kreditfordringar som planeras att ställas som säkerhet för säkerställda obligationer samt hur säkerheternas tillräcklighet säkerställs under de säkerställda obligationernas livscykel. I affärsplanen bör det i synnerhet nämnas om den tillståndssökande hypoteksbanken planerar att emittera säkerställda obligationer med mellankreditsmodellen, och då bör en detaljerad beskrivning av modellen ingå. Utifrån den inlämnade affärsplanen bedömer Finansinspektionen om kreditinstitutet kan bedriva hypoteksbanksverksamhet i den planerade omfattningen.
Enligt momentets 2 punkt ska Finansinspektionen med tanke på investerarskyddet uttryckligen bedöma de kreditfordringar som ingår i säkerhetsmassan, dvs. procedurer som hänför sig till bostads- och affärsfastighetskrediter och offentliga krediter. Syftet med tillståndsvillkoret enligt denna punkt är inte att i sig införa en mer omfattande prövningsrätt avseende hurdana kreditfordringar ett kreditinstitut kan ställa som säkerhet för säkerställda obligationer än vad som föreskrivs i denna lag. Avsikten är att Finansinspektionen bedömer kreditinstitutets förmåga att bedöma egenskaperna hos de kreditfordringar som planeras att ställas som säkerhet, så att säkerhetsmassan blir så tillförlitlig och funktionssäker som möjligt.
Enligt momentets 3 punkt ska Finansinspektionen bedöma om sökanden uppfyller förutsättningarna för förvaltning och värdeuppföljning av säkerhetsmassor. Med detta avses i synnerhet en bedömning av huruvida sökanden av tillstånd uppfyller de mer detaljerade kraven enligt 4 och 5 kapitlet i denna lag.
Enligt momentets 4 punkt ska Finansinspektionen bedöma huruvida sökanden uppfyller kraven för den personal som deltar i hypoteksverksamhet enligt 6 §.
När det gäller tillståndskriterierna enligt momentets 5 punkt hänvisas till 9 kap. 17 § 5 mom. i den föreslagna lagen om hypoteksbanksverksamhet, där det föreskrivs om kreditinstitutets skyldighet att planera kreditinstitutets finansiering så att balansräkningens inteckningsgrad inte leder till problem med finansieringen. Finansinspektionen får inte bevilja tillstånd, om bedömningen av balansräkningens inteckningsgrad är bristfällig eller om det bedöms att inteckningsgraden äventyrar kreditinstitutets finansiering. Det är ett krav som överskrider miniminivån enligt direktivet, men det är motiverat att införa det i tillståndskriterierna på grund av hanteringen och övervakningen av risker relaterade till marknadsfinansiering. Eftersom de finländska kreditinstituten kännetecknas av en hög relativ andel marknadsfinansiering är tillståndskrav som är strängare än vad direktivet förutsätter motiverade. Till sin karaktär är hypoteksbanksverksamhet långsiktig affärsverksamhet. Bedömningen av balansräkningens inteckningsgrad har betydelse med tanke på hypoteksbanksverksamhetens framgångsmöjligheter på lång sikt, och därför är de risker som anknyter till balansräkningens inteckningsgrad inte endast en tillsynsaspekt utan har också betydelse för investerarskyddet. Det föreslagna tillståndskravet minskar eller begränsar dock inte ECB:s eller Finansinspektionens tillsynsbefogenheter.
Även momentets 6 punkt är ett krav som överskrider miniminivån enligt direktivet, och där föreskrivs om att tillstånd för hypoteksbanksverksamhet kan beviljas om Finansinspektionen inte har kännedom om omständigheter på basis av vilka likviditeten, kapitaltäckningen, den finansiella ställningen i övrigt eller riskhanteringen för emittenten eller ett kreditinstitut som är gäldenär för mellankredit kan äventyras. Bestämmelsen är motiverad på grund av att Finansinspektionen som nationell myndighet deltar i tillsynen över kreditinstitut trots att Europeiska centralbanken är tillstånds- och tillsynsmyndigheten för kreditinstitut, och således kan Finansinspektionen på basis av den fortlöpande tillsynen i praktiken ha information som talar för att tillstånd inte bör beviljas. Tillståndsförfarandet för utvidgning av koncession för kreditinstitut eller för särskild för koncession för hypoteksbanker enligt den gällande hypoteksbankslagen beaktar i praktiken även detta perspektiv på grund av karaktären hos förutsättningarna för beviljande av koncession för kreditinstitut. Minimikraven enligt direktivet gäller framför allt för säkerheter för säkerställda obligationer och beaktar inte i sig emittentens finansiella ställning eller riskhantering på ett mer allmänt plan.
Det föreslås att momentets 6 punkt läggs till i tillståndskraven så att förutsättningarna för emission av säkerställda obligationer på hypoteksbankslagens nivå bevaras åtminstone på den rådande nivån. Med tanke på investerarskyddet är det ytterst viktigt att emittenten själv kan fullgöra de förpliktelser som obligationer medför och att återbetalningen inte främst hänger på att säkerheterna för obligationerna räcker till. Jämfört med europeiska kreditinstitut är finländska kreditinstitut i allmänhet mycket beroende av marknadsfinansiering, och därför är det viktigt att ställa krav på verksamheten för att bevara förtroendet för marknaden för säkerställda obligationer. Dessa omständigheter talar inte för att lagen endast skulle föreskriva om miniminivån enligt direktivet. Det är också motiverat att ge Finansinspektionen en möjlighet att ingripa i expansion av kreditinstituts affärsverksamhet om den finansiella ställningen eller riskhanteringen äventyras redan innan emission av säkerställda obligationer börjar genom att inte bevilja tillstånd för hypoteksbanksverksamhet i stället för att ingripa först i efterhand med stöd av befogenheter relaterade till den fortlöpande tillsynen över kreditinstitut. Finansinspektionen och Europeiska centralbanken har med stöd av bland annat bestämmelserna i 11 kap. 10 § i kreditinstitutslagen och lagen om Finansinspektionen tillsynsbefogenheter att ingripa i kreditinstituts verksamhet om den finansiella ställningen eller verksamhetsförutsättningarna relaterade till riskhanteringen äventyras.
I föreslagna 3 mom. ingår ett bemyndigande för finansministeriet att utfärda förordningar med detaljerade bestämmelser om tillståndsförfarande och utredningar som ska fogas till ansökan om tillstånd. Detaljerade bestämmelser om förfarandet för tillstånd för hypoteksbanksverksamhet finns i den gällande hypoteksbankslagen, men med beaktande av bestämmelsernas tekniska karaktär föreslås att finansministeriet ska utfärda förordningar om dessa omständigheter enligt den nya lagen. Den föreslagna författningsnivån motsvarar till denna del kreditinstitutslagen när det gäller beviljande av koncession för kreditinstitut och tillstånd för holdingföretagsverksamhet.
9 §. Tillsyn. I paragrafens 1 mom. föreskrivs att Finansinspektionen övervakar hypoteksbanksverksamhet. Det är fråga om en särskild tillsynsuppgift som gäller hypoteksbanksverksamhet i förhållande till den fortlöpande tillsynen över kreditinstitut. Genom bestämmelsen genomförs skyldigheten att föreskriva om offentlig tillsyn över emission av säkerställda obligationer enligt artikel 18.1 och 18.2 i direktivet om säkerställda obligationer. Eftersom kreditinstitut övervakas av Finansinspektionen med stöd av 4 § i lagen om Finansinspektionen, tillämpas lagen om Finansinspektionen på Finansinspektionens tillsynsbefogenheter. Således föranleder artikel 22.1 i direktivet inga ändringar av lagstiftningen.
I paragrafens 2 mom. föreskrivs om Finansinspektionens tillsynsuppgifter enligt artikel 18.3 i direktivet. Kravet på tillsynsmyndighetens rätt att få relevant information enligt artikel 18.5 i direktivet ingår redan i 18 § i lagen om Finansinspektionen.
I paragrafens 3 mom. föreskrivs om myndighetssamarbete relaterat till tillsynen över säkerställda obligationer i samband med resolutionsförfarande för en emittent eller ett kreditinstitut som är gäldenär för mellankredit. Momentet genomför artikel 20.1 och delvis artikel 25.1 i direktivet.
I paragrafens 4 mom. föreskrivs om skyldigheten att offentliggöra de uppgifter som avses i artikel 26 i direktivet om säkerställda obligationer på Finansinspektionens webbplats.
3 kap Säkerheter för säkerställda obligationer
10 §. Tillåtna säkerheter för säkerställda obligationer. I paragrafen definieras de tillåtna säkerheterna för säkerställda obligationer på ett uttömmande sätt. Med säkerhet avses säkerställda tillgångar (cover assets) enligt artikel 3.1.4 i direktivet om säkerställda obligationer. De tillåtna säkerheterna motsvarar i stora drag den gällande lagen så till vida att endast bostadskrediter, affärsfastighetskrediter och offentliga krediter tillåts som säkerhet för säkerställda obligationer. Dessa kategorier av kreditfordringar definieras närmare i föreslagna 11 §. De tillåtna fyllnadssäkerheterna definieras närmare i föreslagna 18 §. Säkerheterna för säkerställda obligationer ska antecknas i ett obligationsregister i enlighet med föreslagna 5 kapitlet.
I paragrafens 1 mom. nämns de typer av säkerheter som en emittent får ställa som säkerhet för säkerställda obligationer. Momentet genomför artikel 15.4 a, b och c i direktivet. Eftersom likviditetskravet täcks med fyllnadssäkerheter, behöver tillgångar som ställs som fyllnadssäkerhet inte räknas upp separat, utan detta ingår i definitionen av fyllnadssäkerhet.
Enligt paragrafens 2 mom. omfattar säkerheterna för obligationer även fordringar som baserar sig på derivatkontrakt och på försäkringsersättningar. Momentet genomför för sin del artiklarna 6.6, 11.1 c, 15.4 d och 16.3 i direktivet.
I paragrafens 3 mom. föreskrivs att endast emittenten eller ett sådant kreditinstitut som är gäldenär i ett mellankreditförhållande får ställa en säkerhet för säkerställda obligationer. Bestämmelsen är ny men motsvarar gällande marknadspraxis.
Emittenten ska i anslutning till organiseringen av sin verksamhet se till att kreditfordringar och andra tillgångar som ställs som säkerhet för säkerställda obligationer är godtagbara och att de använda kriterierna för beviljande av kredit motsvarar förutsättningarna enligt denna lag. Innehållet i denna skyldighet ingår i 7 kap. 1 § i kreditinstitutslagen enligt vilken kreditinstitutens interna övervakningssystem ska vara tillförlitliga. Dessutom ska heltäckande uppgifter om säkerställda obligationer antecknas i ett obligationsregister som avses i föreslagna 5 kap. Kravet enligt artikel 6.7 i direktivet uppfylls således utan en uttrycklig bestämmelse.
11 §. Kreditfordringar. Det föreslås att det i paragrafen föreskrivs om de kreditfordringar som får ställas som säkerhet för säkerställda obligationer. En allmän förutsättning för ställande av säkerheter är att de kreditfordringar som avses i paragrafen uppfyller kraven enligt artikel 129 i EU:s tillsynsförordning.
Definitionerna av bostadskredit och affärsfastighetskredit i paragrafens 1 mom. motsvarar i stora drag definitionerna i 2 § 1 mom. 3 punkten i den gällande hypoteksbankslagen. Definitionen av bostadskredit avviker fortfarande från definitionerna i kap. 7 a i konsumentskyddslagen (38/1978) bland annat så gäldenären för krediten kan vara någon annan än en konsument, till exempel ett bostadsaktiebolag. Om säkerheterna för en kredit som beviljas ett bostadsaktiebolag främst utgörs av en fastighet avsedd för boende eller relaterad markarrenderätt, anses dessa så kallade husbolagslån vara kreditfordringar som hör till bostadskreditkategorin enligt 1 mom. 1 punkten. När det gäller affärsfastighetskredit har definitionen dock preciserats så att ömsesidigt fastighetsaktiebolag avser ömsesidigt fastighetsaktiebolag enligt 28 kap. 2 § i lagen om bostadsaktiebolag (1599/2009). Jämfört med 2 § 1 mom. 2 punkten i hypoteksbankslagen har definitionen av offentlig kredit preciserats så att den hänvisar direkt till definitionen av offentlig kredit i artikel 129 i EU:s tillsynsförordning.
Medlemsstaterna kan föreskriva om tillåtna kreditfordringar i säkerhetsmassan inom ramen för artikel 6 i direktivet om säkerställda obligationer. I paragrafens 1 mom. föreskrivs om kreditfordringar som motsvarar bestämmelsen i den gällande hypoteksbankslagen bortsett från några mindre ändringar och som utgörs av kreditfordringar som motsvarar kreditfordringar enligt artikel 6.1 a i direktivet och uppfyller kraven enligt artikel 129.1 i EU:s tillsynsförordningen. De bostadskrediter som avses i momentets 1 punkt är kreditfordringar relaterade till bostäder som är förenliga med artikel 129.1 d i förordningen, medan de affärsfastighetskrediter som avses i momentets 2 punkt är kreditfordringar relaterade till affärsfastigheter som är förenliga med artikel 129.1 f i förordningen och de offentliga krediter som avses i momentets 3 punkt är kreditfordringar som är förenliga med artikel 129.1 a eller b. Således är gruppen av godtagbara kreditfordringar enligt den nationella lagstiftningen sådan att alla säkerställda obligationer som emitteras av finländska aktörer hör till kategorin Europeisk säkerställd obligation (premium).
12 §.Värdet av en säkerhet för hypotekskredit. Till skillnad från ordalydelsen i 14 § 1 mom. i den gällande hypoteksbankslagen föreskriver paragrafen att en hypotekskredit inte vid tidpunkten för anteckning i obligationsregistret får överstiga det verkliga värdet av de tillgångar som utgör säkerhet. Därför är emittenten inte längre skyldig att ta bort en hypotekskredit från obligationens säkerhetsmassa till exempel på grund av senare värdeutveckling. Om emittenten tekniskt fastställer hela säkerhetsmassan regelbundet, anses tidpunkten vara den tidpunkt då säkerheten för första gången tekniskt lagts till i säkerhetsmassan.
Direktivet om säkerställda obligationer och EU:s tillsynsförordning innehåller inte uteslutningskriterier för kreditfordringssäkerheter baserade på kreditrelationer. Bestämmelsen är således en nationell tilläggsförutsättning.
13 §.Kreditfordrans valuta. Till sakinnehållet motsvarar paragrafen 13 § i den gällande hypoteksbankslagen. Om en kreditfordran som utgör säkerhet för en säkerställd obligation inte är denominerad i samma valuta som den säkerställda obligationen, ska valutakursrisken skyddas med derivatkontrakt.
14 §. Avtalsändringar som hänför sig till kreditfordran. I paragrafen föreskrivs det på motsvarande sätt som i 23 § i den gällande hypoteksbankslagen att ställande av kreditfordringar som säkerhet för en säkerställd obligation inte förhindrar att kreditgivaren och gäldenären kan avtala om ändringar av krediten.
15 §. Värdering av en säkerhet för hypotekskredit. Förutsättningarna för bedömning av säkerheter för hypotekskrediter enligt paragrafen motsvarar på det stora hela 14 § 1 mom. i den gällande lagen. Paragrafen genomför artikel 6.5 i direktivet om säkerställda obligationer.
Till skillnad från den gällande lagen hänvisas det i paragrafens 1 mom. till EU:s tillsynsförordning, 9 kap. 10 § i kreditinstitutslagen och föreskrifter som utfärdats av Finansinspektionen med stöd av 9 kap. 24 § i kreditinstitutslagen. Således framgår författningsgrunden för hantering av kreditrisker tydligare av bestämmelsen. Det föreslås att paragrafens 1 mom. kompletteras med ett konstaterande om att en emittent i fastställandet av säkerheternas verkliga värde även får använda en tillförlitlig realiserad köpesumma för den aktuella realsäkerheten och tillförlitliga statistiska metoder uppföljningen. Vid fastställandet av verkligt värde ska dock regleringen av kreditinstitutens hantering av kreditrisker iakttas, såsom kraven på oberoende relaterade till hantering av säkerheter, utifrån vilka det verkliga värdet vid behov ska justeras i förhållande till en realiserad köpesumma eller den statistiska marknadsutvecklingen. Statistiska metoder får dock inte vara den enda bedömningsmetoden när säkerhetsvärdet fastställs för första gången.
Till sakinnehållet motsvarar paragrafens 3 mom. den sista meningen i 14 § 1 mom. i den gällande hypoteksbankslagen.
I föreslagna 4 mom. ingår ett bemyndigande för Finansinspektionen att utfärda föreskrifter om metoder för värdering av realsäkerheter för krediter.
16 §. Försäkring mot skaderisker som gäller säkerheter. Paragrafen genomför kravet på övervakning av försäkringsskyddet för säkerheter för hypotekskrediter enligt artikel 6.6 i direktivet on säkerställda obligationer så att ersättning för sådana säkerheter separeras från emittentens tillgångar till godo för innehavarna av obligationerna. Det är fråga om en ny förpliktelse jämfört med den gällande hypoteksbankslagen.
Det föreslås att emittentens försäkringsskyldighet ska ingå i paragrafens 1 mom. Den försäkringsskyldighet som avses här omfattar alla de hypotekskrediter som ingår i säkerhetsmassan på portföljnivå. Bestämmelsen förpliktar således inte emittenten att säkerställa försäkringsskyddet för varje enskild hypotekskredit. Syftet med bestämmelsen är inte heller att ställa sådana krav på emittenten eller beviljaren av krediten som går ut på att beakta pantägarens intressen genom att teckna försäkring eller bevara försäkringsskyddet som kan jämställas med lojalitetsskyldigheterna för ett kreditavtals avtalspart eller pantinnehavare.
I momentet föreskrivs inte närmare om på vilket sätt försäkringsskyddet ska ombesörjas, utan emittenten kan fullgöra denna skyldighet på olika sätt beroende på situationen. I kreditgivnings- och kreditövervakningsprocessen för hypotekskrediter kan man till exempel med hjälp av försäkringsintyg kontrollera att fastigheter som utgör säkerhet har relevanta skadeförsäkringar.
I regel ansvarar bostadsaktiebolag och ömsesidiga fastighetsaktiebolag för underhållet av ägda fastigheter. När aktier i ett bostadsaktiebolag eller fastighetsaktiebolag ställs som säkerhet för krediter, ansvarar aktieägarna således inte i regel för försäkringar för de tillgångar som bolaget äger, såsom fastigheter och byggnader för dem. När det gäller bostadsaktiebolag är det etablerad praxis att teckna försäkring för den fastighet som bolaget äger. Uppgifterna om försäkringar för de tillgångar som ett bolag äger ska anges i disponentintyget och bokslutet. Försäkringsskyddet för fastigheter hör också till de uppgifter som granskas i revisioner av bostads- och fastighetsaktiebolag.
Med beaktande av bostadsaktiebolagspraxis och omsorgsplikten för ledningen för bostadsaktiebolag är syftet med bestämmelsen inte att påföra emittenter en mer omfattande skyldighet att utreda bostadsaktiebolags och fastighetsaktiebolags fastighetsförsäkringar än sådana utredningar som kreditgivare i normal omsorgsfull kreditgivning inhämtar och är skyldiga att bedöma enligt bestämmelserna om hantering av kreditrisker. Därför är det i regel inte nödvändigt att begära separata utredningar om försäkringsskyddet för ett bostads- eller fastighetsaktiebolag. Separata utredningar av försäkringsskyddet för bostads- eller fastighetsaktiebolag kan dock bli aktuella för att trygga obligationsinnehavares intressen, om säkerheten utgörs av aktier i ett relativt litet bostads- eller fastighetsaktiebolag eller om det i bolagsordningen finns bestämmelser om ansvarsfördelningen som väsentligt avviker från presumptionsbestämmelserna i lagen om bostadsaktiebolag.
En emittent eller kreditgivare som är gäldenär för mellankredit kan för att fullgöra förpliktelserna enligt denna paragraf även ha en särskild kreditstocksförsäkring för skaderisker som hänför sig till krediternas säkerheter på portföljnivå.
Om den hypoteksbanksverksamhet som emittenten bedriver baserar sig på mellankreditsmodellen, kan emittenten utan hinder av bestämmelsen genom avtal lägga ut säkerställandet av ett tillräckligt försäkringsskydd till ett kreditinstitut som är gäldenär för mellankrediten och som är kreditgivare eller -förvaltare. Oberoende av om skötandet av försäkringsskyddet läggs ut ansvarar emittenten dock i sista hand för försäkringsskyddet.
I paragrafens 2 mom. föreskrivs att de försäkringsersättningar som gäller tillgångar som utgör säkerhet är till godo för obligationsinnehavarna. Artikel 6.6 i direktivet förutsätter att försäkringsersättningar för tillgångar som utgör säkerhet ska separeras från emittentens övriga tillgångar till förmån för innehavarna av säkerställda obligationer. I stället för pant eller tillgångar som erhålls på basis av den hör försäkringsersättningar till samma säkerhetsmassa som hypotekskrediten. Det föreslagna momentet gäller sådana försäkringsersättningar som emittenten eller beviljaren av den hypotekskredit som utgör säkerhet för en säkerställd obligation får på basis av sin ställning som pantinnehavare till exempel med stöd av 17 kap. 8 § i jordabalken eller pantförbindelsen.
Föreslagna 3 mom. innehåller ett bemyndigande för Finansinspektionen att utfärda närmare föreskrifter om försäkringsskyddet och uppföljningen av det.
17 §. Förvärv av kreditfordringar som säkerhet för säkerställda obligationer. Bestämmelsen är ny och genomför artikel 9 direktivet om säkerställda obligationer. Bestämmelsen ålägger emittenter en skyldighet att säkerställa att de kreditfordringar som ställs som säkerhet för säkerställda obligationer uppfyller kraven enligt denna lag i situationer där kreditfordringar anskaffas av emittenten genom kreditportföljstransaktioner eller där säkerheter ställs av ett kreditinstitut som är gäldenär för mellankredit. Syftet med bestämmelsen är att säkerställa kreditfordringarnas kvalitet när emittenten inte beviljar krediten. Jämfört med den gällande hypoteksbankslagen är förpliktelserna i paragrafen nya.
Enligt paragrafens 1 mom. ska emittenten när hypotekskrediter eller offentliga krediter förvärvas för emission av säkerställda obligationer se till att krediterna och säkerheterna för dem uppfyller kraven för säkerställda obligationer enligt denna lag. I allmänhet bedrivs handel med kreditportföljer för emission av säkerställda obligationer inom konsolideringsgrupper eller sammanslutningar av inlåningsbanker. En tillräcklig relevant säkringsåtgärd i sådana situationer är i allmänhet att emittenten bedömer kriterierna för beviljande av kredit och kreditvärdighet samt uppgifter i informationssystem på en mer allmän nivå. I andra situationer kan det bli aktuellt att vidta separata kontrollåtgärder.
Paragrafens 1 mom. genomför artikel 9.1 i direktivet. Den förutsätter att medlemsstaterna stiftar lagar genom vilka uppfyllandet av kraven enligt artiklarna 6 och 12 i direktivet kan säkerställas. I artikel 6 i direktivet föreskrivs om krav på säkerheter för säkerställda obligationer och i artikel 12 om krav på registrering och separering av säkerheter för obligationer. Bedömningen ska således vara heltäckande för att säkerställa att de kreditfordringar som ställs som säkerhet i sin helhet uppfyller kraven enligt denna lag.
Enligt paragrafens 2 mom. ska den kreditbeviljande partens metoder för bedömning av kreditvärdigheten granskas närmare när det är fråga om krediter som kreditinstitutet inte ursprungligen beviljat. Utgångspunkten för det kreditbestånd som ställs som säkerhet för säkerställda obligationer är att det uttryckligen är krediter som beviljats att kreditinstitut och att de beviljats enligt bestämmelserna om hantering av kreditinstitutens kreditrisker. Om den använda metoden för bedömning av kreditvärdigheten inte motsvarar den metod som ett kreditinstitut förutsätts använda i en motsvarande situation, ska kredittagarens kreditvärdighet alltid bedömas när krediter skaffas. Artikel 9.3 i direktivet ger medlemsstaterna en option att även ställa andra krediter än krediter som beviljats av kreditinstitut som säkerhet för säkerställda obligationer. Genom 2 mom. genomförs artikeln med dess randvillkor. Den gällande hypoteksbankslagen begränsar inte heller ställande av andra kreditfordringar som säkerhet för säkerställda obligationer än sådana som ursprungligen beviljats av kreditinstitut.
Enligt paragrafens 3 mom. ska bestämmelserna om anskaffning av krediter också tillämpas i situationer där hypotekskrediter och offentliga krediter inte överförs till emittenten av den säkerställda obligationen, utan där ett kreditinstitut som är gäldenär för mellankredit som emittenten beviljat ställer kreditbestånd som säkerhet för den säkerställda obligationen. Då ska emittenten ha tillräckliga metoder för att säkerställa att krediter som på detta sätt ställs som säkerhet för en säkerställd obligation också uppfyller samma krav som gäller när krediter säljs. Momentet genomför artikel 9.2 i direktivet.
I paragrafens 4 mom. ingår ett bemyndigande för Finansinspektionen att utfärda närmare föreskrifter om bedömningen av kvaliteten på krediter och säkerheterna för dem.
18 §. Fyllnadssäkerheter. I paragrafen föreskrivs om fyllnadssäkerheter som emittenter kan använda för att täcka likviditetskravet eller tillfälligt använda som kompletterande säkerhet för säkerställda obligationer. I den föreslagna bestämmelsen definieras detaljerat de instrument som får ställas som fyllnadssäkerhet och förutsättningarna för tillfällig användning av fyllnadssäkerheter. Om de maximala begränsningarna för fyllnadssäkerheter föreskrivs nedan i 22 § som gäller säkerhetsmassans sammansättning. Säkerhetsmassans likviditetskrav enligt föreslagna 31 § ska täckas med fyllnadssäkerheter som avses i denna paragraf.
I paragrafens 1 mom. föreskrivs om de typer av instrument som kan användas som fyllnadssäkerhet Instrumenten ska för det första uppfylla kraven enligt artikel 129 i EU:s tillsynsförordning både individuellt och som helhet, inklusive begränsningarna för motpartsrisker relaterade till den offentliga sektorn och kreditinstitut i proportion till den totala volymen för säkerställda obligationer. Hänvisningen till artikeln baserar sig på utgångspunkten att alla säkerställda obligationer som emitteras enligt den föreslagna lagen hör till kategorin europeisk säkerställd obligation (premium), vilket innebär att säkerheterna för dem ska uppfylla kraven enligt artikel 129 i EU:s tillsynsförordning i fråga om både kreditfordringar och andra poster som ställs som säkerhet. Motsvarande krav finns inte i sig i den gällande hypoteksbankslagen, men emittenter har i allmänhet uppfyllt kravet.
Eftersom de instrument som kan godtas som fyllnadssäkerhet enligt 15 § i den gällande hypoteksbankslagen är mycket lika de instrument som enligt artikel 16 i direktivet om säkerställda obligationer kan användas för att uppfylla likviditetskravet, föreslås det att dessa kriterier harmoniseras för tydlighets skull. Enligt förslaget kan instrument som uppfyller samma kriterier användas som både fyllnadssäkerhet och för täckning av likviditetskravet. I paragrafens 1 mom. 1 och 2 punkt och 2 mom. föreskrivs om närmare kriterier för fyllnadssäkerheter som baserar sig på artikel 16.3 i direktivet om säkerställda obligationer och som anger ramarna för instrument som kan användas för att uppfylla likviditetskravet.
Artikel 16.3.2 i direktivet om säkerställda obligationer innehåller en medlemsstatsoption enligt vilken tillgångar med vilka likviditetskravet kan täckas kan inskränkas i den nationella lagstiftningen jämfört med de krav som direktivet ställer. Det föreslås att denna option utnyttjas så att fyllnadssäkerheterna och likviditetskravet alltid ska uppfylla kraven enligt artikel 129 i EU:s tillsynsförordning. Detta ingår i det inledande stycket i 1 mom. enligt beskrivningen ovan.
I paragrafens 2 mom. preciseras de tillfälliga situationer där fyllnadssäkerheter får användas då det inte är fråga om att använda fyllnadssäkerheter för att täcka likviditetskravet. Till sitt sakinnehåll motsvarar momentet 15 § 2 mom. i den gällande hypoteksbankslagen. Enligt momentets 1 punkt kan fyllnadssäkerheter ställas om godtagbara kreditfordringar inte har hunnit ställas eller registreras för säkerhetsmassan. Fyllnadssäkerheter kan således ställas om emittenten eller gäldenären för mellankrediten inte kan ställa godtagbara kreditfordringar för säkerhetsmassan eller om registreringen av kreditfordringar i säkerhetsmassan av någon orsak avbryts. Detta är också möjligt i andra situationer där säkerhetsunderskott förekommer. Emittenten eller gäldenären för mellankrediten kan således inte fritt besluta om ställandet av fyllnadssäkerheter, utan detta ska anknyta till säkerhetsunderskott. Fyllnadssäkerheter ska dock ställas enligt de närmare begränsningarna för säkerhetsmassans sammansättning om vilka det föreskrivs i föreslagna 22 §.
4 kap Säkerhetsmassa
19 §. Säkerhetsmassa. Det föreslås att bestämmelserna om säkerhetsmassa ska ingå i ett separat kapitel i lagen och att den nya termen säkerhetsmassa ska användas. I paragrafens 1 mom. föreskrivs att emittenten ska inrätta minst en säkerhetsmassa för säkerställda obligationer. Till skillnad från den gällande lagen föreslås att det inte längre ska vara möjligt att direkt ställa säkerhet för en enskild säkerställd obligation utan att säkerhetsarrangemanget alltid ska ordnas via en säkerhetsmassa. En säkerställd obligation får samtidigt endast höra till endast en säkerhetsmassa, men samma säkerhetsmassa kan täcka flera säkerställda obligationer.
I paragrafens 2 mom. föreskrivs för tydlighets skull om de poster som ingår i säkerhetsmassan. Enligt det föreslagna momentet omfattar säkerhetsmassan de tillgångar som enligt föreslagna 10 § kan utgöra säkerhet för obligationer och som antecknats i obligationsregistret som säkerhet enligt 31 §. Till sin karaktär är bestämmelsen informativ.
20 §.Förmånsrätt på grund av säkerheter som ingår i säkerhetsmassan. I paragrafens 1 mom. föreskrivs att säkerheterna i säkerhetsmassan utgör på lika grunder säkerhet för de säkerställda obligationer som säkerhetsmassan täcker, för alla derivatavtalsförpliktelser relaterade till dem och för alla förvaltnings- och utredningskostnader i samband med program för säkerställda obligationer. De skyldigheter som anknyter till derivat när de uppfyller kraven enligt denna lag omfattas av säkerhetsmassan oberoende av om ett sådant derivatskydd bildats vid konkurs eller likvidation. De förpliktelser som säkerhetsmassan täcker bör definieras på ett uttömmande sätt, varvid rätten till säkerhetsmassa för obligationsinnehavare och andra borgenärer med förmånsrätt begränsar sig endast till de fordringar som definieras i momentet. Om värdet på säkerhetsmassan vid realisering överstiger obligationsinnehavarnas och de övriga förmånsberättigade borgenärernas fordringar, ska den överskjutande delen av tillgångarna i säkerhetsmassan eller tillgångar som inkommit i stället för dem redovisas till det kreditinstitut som ställt säkerheten eller dess konkursbo, och en eventuell resterande andel kommer inte till förmån för obligationsinnehavare eller andra förmånsberättigade borgenärer. Kravet enligt artikel 4.2 i direktivet uppfylls utan en uttrycklig bestämmelse relaterad till artikelpunkten. Enligt artikel 4.1 och 15.3 c ska förpliktelser relaterade till derivatkontrakt omfattas av förmånsrätten till säkerheter i säkerhetsmassan.
Enligt paragrafens 1 mom. hänför sig förmånsrätten till poster i säkerhetsmassan i sin helhet. Förslaget avviker från 25 § 2 mom. i den gällande hypoteksbankslagen i det avseendet att kreditfordringar omfattas av förmånsrätten till säkerheter i sin helhet och inte endast till sitt maximala säkerhetsvärde. Ändringen baserar sig på att en post som ingår i säkerhetsmassan inte ens delvis får höra till ett kreditinstituts konkursbo enligt artikel 12.1 c i direktivet om säkerställda obligationer innan förpliktelserna relaterade till säkerställda obligationer har fullgjorts.
I paragrafens 2 mom. föreskrivs om förmånsrätten till säkerheter. De borgenärer som avses ovan i 1 mom. har rätt att få betalning från säkerheter i säkerhetsmassan före andra borgenärer med anspråk på emittenten eller gäldenären för mellankrediten. För tydlighets skull nämns det i momentet också att förmånsrätten omfattar upplupen ränta på säkerheterna och egendom som tillkommit i stället för dem. Med detta avses framför allt kassaflöden från derivat och intäkter från realisering av säkerheter före alla ränte- och amorteringskassaflöden för kreditfordringar. Även säkerheter som ställts för att fullgöra förpliktelser för derivatkontrakt i säkerhetsmassan omfattas av förmånsrätten efter huvudförpliktelsen relaterad till derivatkontrakt. Till sin karaktär är bestämmelsen tvingande, och det är inte möjligt att avtala om annat i villkoren för säkerställda obligationer. Förmånsrätten enligt momentet gäller oberoende av om en emittent eller ett kreditinstitut, som är gäldenär för mellankredit, är föremål för insolvens- eller resolutionsförfaranden. Bestämmelsen genomför artikel 4.1 b och för sin del artikel 12.2 i direktivet. Förmånsrätten förhindrar dock inte att en emittent eller gäldenär för mellankredit förändrar säkerhetsmassans säkerheter så att säkerhetsmassans totala värde bevaras på minst den nivå som lagen och avtalsvillkoren förutsätter.
Enligt paragrafens 3 mom. blir säkerhetsrätten bindande för tredje parter, när en säkerhet införs i obligationsregistret. I paragrafens 4 mom. föreskrivs informativt om att närmare bestämmelser om förmånsrättsställningen för likviditetskredit finns nedan.
21 §. Övriga rättsverkningar av ställande av säkerhet. Paragrafens 1 mom. motsvarar i stora drag 12 § 1 mom. i den gällande hypoteksbankslagen. Bestämmelsen om återvinning preciseras dock så att den i stället för att hänvisa till 14 § i lagen om återvinning till konkursbo (758/1991) hänvisar till hela lagen, även till bland annat den allmänna grunden för återvinning enligt 5 § i lagen. Dessutom har bestämmelsen preciserats så att återvinning inte endast är tillämplig till den del som det är fråga om säkerhet som ställts till följd av antingen lag eller avtalsvillkor. Således kan säkerheter till den del som de överstiger lagens och avtalsvillkorens krav återgå som återvinning. När det gäller återvinningsgrunderna gäller det att beakta allmän marknadspraxis för överhypotek och även att säkerhetsmassans värde bedöms som helhet och inte som enskilda säkerheter i säkerhetsarrangemang för säkerställda obligationer.
Förbudet mot utmätning och säkringsåtgärder i paragrafens 2 mom. motsvarar i stora drag 24 § 1 mom. i den gällande hypoteksbankslagen. Det föreslås dock att bestämmelsen preciseras så att förbudet mot utmätning och säkringsåtgärder endast omfattar det kreditinstitut som beviljat krediten, det kreditinstitut som är gäldenär för mellankrediten och emittenten.
Kvittningsförbudet enligt paragrafens 3 mom. motsvarar 24 § 2 mom. i den gällande hypoteksbankslagen. När säkerheter ställs i anslutning till mellankreditarrangemang enligt 7 kapitlet, baserar sig kvittningsförbudet också på förutsättningen enligt artikel 3.3 första stycket led i i säkerhetsdirektivet.
22 §. Begränsningar för säkerhetsmassans sammansättning. Bestämmelserna i paragrafen genomför artikel 10 i direktivet om säkerställda obligationer, i vilken det föreskrivs om kraven för säkerhetsmassans sammansättning. Enligt artikeln ska medlemsstaterna i sin lagstiftning om genomförandet av direktivet föreskriva om vilka typer av säkerheter som säkerhetsmassan främst ska bestå av. På denna punkt ställer direktivet inte närmare krav, utan medlemsstaterna har omfattande handlingsutrymme.
Den föreslagna paragrafen innehåller endast begränsningar för ställande av vissa typer av säkerheter. Emittenter får använda alla typer av säkerheter i säkerhetsmassan enligt 10 §, såvida det inte särskilt begränsas i denna paragraf.
Enligt 1 mom. 1 punkten i paragrafen får säkerhetsmassan innehålla högst 10 procent affärsfastighetskrediter av säkerhetsmassans totala nominella värde, såvida annat inte avtalats i villkoren för den säkerställda obligationen. Enligt 16 § 5 mom. i den gällande hypoteksbankslagen ska minst 90 procent av värdet på säkerhetsmassan bestå av bostadskrediter och offentliga krediter, om inte något annat föreskrivs i villkoren för obligationen. Således innehåller också den gällande hypoteksbankslagen en kvantitativ begränsning för affärsfastighetskrediter på 10 procent. Det föreslås att emittenter fortfarande ska kunna avvika från detta i villkoren för säkerställda obligationer.
Enligt 1 mom. 2 punkten i paragrafen får fyllnadssäkerheterna uppgå till högst 20 procent av säkerhetsmassans totala nominella värde. Den procentuella begränsningen motsvarar det som föreskrivs i 15 § 3 mom. i den gällande hypoteksbankslagen. Till sin karaktär är bestämmelsen tvingande, och emittenter kan inte genom avtalsvillkor tillåta en större andel fyllnadssäkerheter. Till skillnad från den gällande lagen är det fråga om ett specifikt krav på säkerhetsmassan. Eftersom både den föreslagna lagen och direktivet om säkerställda obligationer baserar sig på reglering enligt säkerhetsmassa, är det ändamålsenligt att ställa specifika krav på säkerhetsmassan.
Det föreslås att begränsningen för fyllnadssäkerheter inskrivs i lagen trots att artikel 129 i EU:s tillsynsförordning föreskriver om maximala motpartsrisker för kreditinstitut och offentliga samfund. Förordningen ställer särskilda maximala krav på motpartsrisker relaterade till kreditinstitut och offentliga samfund. Kraven är direkt tillämplig rätt. Det har inte ansetts vara motiverat att helt slopa de nationella begränsningarna för fyllnadssäkerheter, eftersom emittenter enligt EU:s tillsynsförordning har rätt att använda betydligt mer instrument av fyllnadssäkerhetskaraktär som säkerheter i säkerhetsmassan. Eftersom fyllnadssäkerheter till sin karaktär är motpartsrisker relaterade till kreditinstitut och offentliga samfund skulle slopandet av de nationella begränsningarna helt och hållet innebära att banksektorns ömsesidiga kopplingar samt kopplingar till stater och andra offentliga samfund kunde stärkas via säkerställda obligationer.
Enligt 1 mom. 3 punkten i paragrafen kan de fyllnadssäkerheter som ställs för att uppfylla likviditetskravet alltid inkluderas i säkerhetsmassan. Dessa omfattas inte av begränsningarna enligt 2 punkten ovan.
Enligt den föreslagna bestämmelsen ska de kvantitativa begränsningarna för affärsfastighetskrediter och fyllnadssäkerheter fastställas på basis av säkerhetsmassans totala värde som beräknats utifrån säkerheternas nominella värden, vilket är en precisering jämfört med den gällande lagen. I den gällande hypoteksbankslagen föreskrivs det inte genom vilken metod begränsningarna ska fastställas på basis av det totala värdet.
Enligt paragrafens 2 mom. kan Finansinspektionen på ansökan av emittenten av särskilda orsaker bevilja tillstånd att under en viss tidsperiod avvika från begränsningen för fyllnadssäkerhet på 20 procent som avses i 1 mom. 2 punkten. Exempel på sådana särskilda orsaker är störningar på finansmarknaden och störningar i datasystem som används för att bilda och övervaka säkerhetsmassan. En annan särskild orsak är att om ett kreditinstitut eller en gäldenär för mellankredit försatts i konkurs eller likvidation och säkerheter för säkerställda obligationer realiseras kan erhållna tillgångar tillfälligt investeras i instrument som kan godtas som fyllnadssäkerhet i väntan på att obligationerna förfaller till betalning.
23 §. Värdering av säkerheter i en säkerhetsmassa. Sakinnehållet i paragrafens 1 och 2 mom. motsvarar 16 § 1 mom. i den gällande hypoteksbankslagen bortsett från att bostadskrediternas maximala säkerhetsvärde i säkerhetsmassan är 80 procent i stället för 70 procent. I värderingen av säkerheter ska också begränsningar för panträtt baserad på fastighetsinteckning eller motsvarande panträttsligt maximibelopp beaktas.
Kravet på kvartalsvis uppföljning av värdet på säkerheterna i paragrafens 2 mom. baserar sig på Finansinspektionens gällande föreskrifter som utfärdats med stöd av hypoteksbankslagen, men det föreslås att detta införs som en förpliktelse på lagnivå.
I paragrafens 3 mom. föreskrivs att säkerhetsvärde inte får beräknas för en fordran utan säkerhet vars motpart bör anses vara insolvent enligt artikel 178 i EU:s tillsynsförordning. Momentet genomför artikel 15.4 andra stycket i direktivet om säkerställda obligationer. När detta moment tillämpas avses med fordran främst fordringar baserade på offentliga krediter, derivat och fyllnadssäkerheter, eftersom övriga kreditfordringar som kan godtas som säkerhet (bostads- och affärsfastighetskrediter) har säkerheter och omfattas således inte av tillämpningsområdet för detta moment.
24 §. Krav som gäller det totala värdet i säkerhetsmassan.
I paragrafen föreskrivs om beräkningen av säkerhetsmassans totala värde och övervärde, dvs. om den andel med vilken säkerhetsmassan hela tiden ska överstiga förpliktelserna relaterade till säkerställda obligationer. Övervärdet ska alltid beräknas för respektive säkerhetsmassa, varvid endast de obligationer som den aktuella säkerhetsmassan täcker beaktas.
Enligt paragrafens 1 mom. ska kravet på övervärde vara minst två procent, vilket motsvarar det procentuella minimivärdet på övervärde enligt 16 § 4 mom. i den gällande hypoteksbankslagen och artikel 129.3a i EU:s tillsynsförordning. Ett nytt krav jämfört med den gällande hypoteksbankslagen är att om kraven enligt artikel 129.3a led tre inte uppfylls ska övervärdet vara minst fem procent. Detta krav baserar sig på en ändring av artikel 129 i EU:s tillsynsförordning som träder i kraft den 8 juli 2022. Övervärdet ska utöver den föreskrivna procentuella andelen dessutom täcka estimerade avvecklingskostnader relaterade till säkerställda obligationer.
I paragrafens 2 och 3 mom. föreskrivs med vilken värderingsmetod övervärdet enligt 1 mom. ska fastställas. Enligt paragrafens 2 mom. ska emittenten använda nuvärdesbaserade kalkylmetoder. I nuvärdesbaserade kalkylmetoder ska betalningar beaktas i proportion till säkerhetsvärdena enligt 23 § ovan. Den föreslagna nuvärdesbaserade kalkylmetoden motsvarar 16 § 4 mom. i den gällande hypoteksbankslagen.
I paragrafens 3 mom. föreskrivs att nuvärdesbaserade kalkylmetoder dock inte får leda till resultat som understiger krav på övervärde baserade på nominella värden. Om den nuvärdesbaserade kalkylmetoden leder till ett lägre resultat än en kalkylmetod baserad på nominella värden, ska övervärdet fastställas utifrån nominella värden. I praktiken ska emittenter hela tiden följa med kravet på övervärde enligt både nuvärde och nominellt värde, där den kalkylmetod som ger ett högre resultat är bindande för emittenten eller alternativt ska den nuvärdesbaserade kalkylmetoden utgå från sådana antaganden att den inte under några som helst omständigheter resulterar i krav på övervärde som är lägre än kalkylmetoder baserade på nominella värden.
Den föreslagna nedre gränsen baserad på nominella värden i paragrafens 3 mom. baserar sig på artikel 129.3a i EU:s tillsynsförordning, där den tillåtna miniminivån för övervärde fastställs utifrån nominella värden. Detta utgör dock inget hinder för att använda andra metoder för beräkning av övervärde, såsom nuvärdesbaserade metoder, om miniminivån för övervärde enligt nominella värden kan garanteras enligt förordningen. Av artikel 15.6 i direktivet om säkerställda obligationer framgår dessutom den motsvarande principen enligt vilken andra kalkylmetoder för beräkning av säkerhetsmassans totala värde inte får leda till lägre krav på övervärde än kalkylmetoder baserade på nominella värden. Det är även i övrigt motiverat att stifta den föreslagna bestämmelsen om den nedre gränsen på lagnivå, eftersom nuvärdesbaserade kalkylmetoder avsevärt kan avvika från kalkylmetoder baserade på nominella värden beroende på de antaganden som används i beräkningen av nuvärdet. Enligt 16 § 4 mom. i den gällande hypoteksbankslagen förutsätts emittenter hela tiden upprätthålla ett övervärde på två procent, men enligt paragrafens 3 mom. ska säkerhetsmassans nominella värde vara minst lika högt som de säkerställda obligationernas nominella värde. Den föreslagna bestämmelsen innebär således att kravet på övervärde höjs från noll till två procent enligt nominella värden.
Enligt paragrafens 4 mom. ska förhöjda kreditrisker för fordringar med säkerhet i säkerhetsmassan beaktas på ett relevant sätt vid beräkningen av både det nominella värdet och nuvärdet åtminstone i situationer där en fordran ska klassificeras som oreglerad. Förslaget baserar sig på artikel 129.3a fjärde stycket i EU:s tillsynsförordning, enligt vilken förutsättningen för ett övervärde på minst två procent är bland annat att riskerna relaterade till de tillgångar som utgör säkerhet har beaktats i värderingen av säkerhetsmassan. Det föreslagna kravet motiveras också med att det föreslås att den kategoriska värderingen av fordringar med säkerhet – i praktiken hypotekskrediter – till noll ska upphävas. I och med den föreslagna ändringen ska kreditrisker relaterade till fordringar beaktas vid beräkningen av säkerhetsmassans värde. Relevant beaktande av kreditrisker enligt momentet anses vara att åtminstone redovisade kreditförluster för oreglerade kreditfordringar i säkerhetsmassan ska dras av från säkerhetsmassans värde. Enligt föreslagna 23 § 3 mom. Får dock säkerhetsvärde aldrig beräknas för oreglerade fordringar utan säkerhet.
Förutsättningarna för beaktande av risker för kreditförluster och fastställande av regelbundet uppdaterade kreditfordringar i säkerhetsmassan utifrån marknadsvärde enligt föreslagna 4 mom. är sådana faktorer som beaktar risker relaterade till säkerheternas värde och som avses i artikel 129.3a fjärde stycket i EU:s tillsynsförordning, på basis av vilka det är tillåtet för emittenter att använda övervärdets miniminivå på två procent.
I paragrafens 5 mom. föreskrivs om beräkning av värdet på derivat utifrån nuvärde och nominellt värde. Fastställandet av närmare kalkylmetoder för derivat baserar sig på artikel 15.5 i direktivet om säkerställda obligationer, enligt vilken medlemsstaterna ska föreskriva om metoder för fastställande av värdet på derivat.
I paragrafens 6 mom. föreskrivs att säkerhetsmassans totala värde och förpliktelserna relaterade till säkerställda obligationer ska fastställas med samma metod. Momentet genomför artikel 15.8 i direktivet utan medlemsstatsoptionen.
Enligt paragrafens 7 mom. kan Finansinspektionen utfärda närmare föreskrifter om beräkningen av säkerhetsmassans totala värde. Bemyndigandet att utfärda föreskrifter omfattar också kalkylprinciper för avvecklingskostnader enligt artikel 15.3 andra stycket i direktivet så att dessa kostnader kan beräknas som en totalsumma som definieras av Finansinspektionen.
25 §. Anteckning om att säkerhet har ställts. Paragrafen motsvarar den tredje meningen i 12 § 2 mom. i hypoteksbankslagen.
26 §. Derivatavtal i hypoteksbanksverksamhet. Paragrafen motsvarar i stora drag 18 § i hypoteksbankslagen. Huvudregeln att derivat endast får användas för att skydda mot risker i den gällande lagen uppfyller också kravet enligt 11.1 a i direktivet om säkerställda obligationer. Det föreslås dock att regleringen av derivat ska preciseras till vissa delar så att den nationella regleringen motsvarar direktivet.
Av 1 mom. i den föreslagna paragrafen framgår på motsvarande sätt som av artikel 11.1 c i direktivet att derivatavtal ska separeras från emittentens övriga tillgångar. Detta genomförs så att derivatavtal inkluderas i säkerhetsmassan och antecknas i obligationsregistret så att säkerheterna för derivatavtalen i säkerhetsmassan kan identifieras. Säkerheterna för derivatavtal som inkluderats i säkerhetsmassan och antecknats i obligationsregistret behöver dock inte nödvändigtvis antecknas separat i obligationsregistret på grund av att säkerheterna för derivatavtal redan till sin karaktär följer förmånsrätten för derivatavtal som utgör huvudförpliktelsen, och det kassaflöde som säkerheterna för derivatavtalen i säkerhetsmassan genererar kan således inte komma till godo för emittentens konkursbo eller en allmän gäldenär. Det ska dock vara möjligt att specificera säkerheterna för att i praktiken separera dem från emittentens övriga tillgångar. Till denna del genomför förslaget artikel 12.1 andra stycket i direktivet. Led a i den nämnda artikelpunkten förutsätter dessutom att derivatskyddets nivå regelbundet justeras i förhållande till de risker mot vilka derivaten skyddar, och detta krav fogas också till 1 mom. Enligt den sista meningen i momentet ska derivatkontrakt förvaras skriftligt eller på ett annat varaktigt sätt, vilket motsvarar kravet på tillräcklig dokumentation enligt artikel 11.1 b i direktivet.
Jämfört med den gällande lagstiftningen är kravet på att derivatkontrakten inte avslutas vid konkurs, likvidation eller resolution i paragrafens 2 mom. en ny bestämmelse, och den genomför artikel 11.1 d i direktivet.
Enligt paragrafens 3 mom. ska derivat och de motpartsrisker som anknyter till dem uppfylla kraven enligt artikel 129 i EU:s tillsynsförordning. Momentet genomför artikel 11.2 a i direktivet, enligt vilken medlemsstaterna ska föreskriva om kriterier för godtagbara motparter. Eftersom lagförslaget i sin helhet bygger på att endast europeiska säkerställda obligationer i premiumkategorin tillåts enligt den nationella lagstiftningen, är det motiverat att de ska uppfylla kraven enligt artikel 129 i EU:s tillsynsförordning, enligt vilken uppfyllandet av de föreskrivna kraven är en central förutsättning för emission av säkerställda obligationer i premiumkategorin. Varje derivatavtal som används i hypoteksbanksverksamhet ska ha godtagbara motparter enligt artikel 129 i EU:s tillsynsförordning, och dessutom ska emittenten begränsa motpartsriskerna enligt den artikeln.
Paragrafens 4 mom. innehåller bemyndigande för Finansinspektionen att utfärda närmare föreskrifter om godtagbara derivatrelaterade motpartsrisker och dokumentation av derivat. Ett motsvarande bemyndigande att utfärda föreskrifter om närmare förutsättningar för användning av derivat finns redan i 18 § 3 mom. i den gällande hypoteksbankslagen. Det föreslagna bemyndigandet omfattar bland annat en möjlig utvidgning av godtagbara derivatrelaterade motpartsrisker till finansinstitutsmotpartsrisker i kreditkategori 3 enligt artikel 129 i EU:s tillsynsförordning. Finansinspektionen kan utfärda närmare föreskrifter också om dokumentation av derivat.
5 kap Obligationsregistret
27 §. Obligationsregistret. Paragrafens 1 mom. motsvarar 20 § 1 mom. i den gällande hypoteksbankslagen Paragrafens 2 mom. är ny, och den preciserar obligationsregistrets syfte och funktion. Det föreslås att emittenten kunde använda olika säkerhetsmassor för olika obligationer, och därför ska det också framgå av obligationsregistret vilka säkerhetsmassor som utgör säkerhet för vilka obligationer.
I artikel 12 i direktivet om säkerställda obligationer föreskrivs om separering av säkerheter för säkerställda obligationer från emittentens eller säkerhetsställarens övriga tillgångar. Bestämmelserna i det föreslagna 5 kapitlet säkerställer att säkerheterna för säkerställda obligationer alltid är aktuella och att de genom införandet i obligationsregistret kan separeras från övriga tillgångar hos emittenter eller kreditinstitut som är gäldenär för mellankredit. Bestämmelserna i det föreslagna 5 kapitlet genomför kravet på specificering av säkerheter för säkerställda obligationer enligt artikel 12.1 a i direktivet. Det finns inga undantag från skyldigheten att ha ett obligationsregister om emittenten eller gäldenären för mellankredit blir föremål för likvidations- eller resolutionsförfaranden, vilket innebär att genomförandet av kravet enligt artikel 12.2 i direktivet inte förutsätter uttryckliga bestämmelser. Skyldigheten att ha obligationsregister genomför för sin del också artikel 18.4 i direktivet, enligt vilken transaktioner relaterade till säkerställda obligationer ska registreras och dokumenteras på ett relevant sätt.
28 §. Uppgifter om säkerställda obligationer som ska antecknas i obligationsregistret. Paragrafen motsvarar 20 § 2 mom. i den gällande hypoteksbankslagen, bortsett från små ändringar.
29 §. Uppgifter om säkerheter som ska antecknas i obligationsregistret. Paragrafen motsvarar 20 § 3 mom. i den gällande hypoteksbankslagen, bortsett från små ändringar. Paragrafens 4 mom. är nytt, och där föreskrivs att de tillgångar som erhålls från säkerheter efter att en emittent som bildat en säkerhetsmassa eller en gäldenär för mellankredit försatts i konkurs också ska antecknas i obligationsregistret. Till sitt sakinnehåll motsvarar momentet den andra meningen i 25 § 1 mom. i den gällande hypoteksbankslagen, men där preciseras att detta uttryckligen gäller situationer där en part som bildat en säkerhetsmassa försätts i konkurs eller likvidation. Om ett kreditinstitut som bildat säkerhetsmassan inte har försatts i konkurs eller likvidation är momentet inte tillämpligt.
30 §. Uppgifter om derivat som ska antecknas i obligationsregistret. Paragrafens 1 mom. motsvarar 21 § i den gällande hypoteksbankslagen. Momentet genomför för sin del artikel 11.1 c i direktivet om säkerställda obligationer, enligt vilken derivatkontrakt ska separeras från emittentens övriga tillgångar. Införandet av derivat i obligationsregister gör det möjligt att specificera och separera derivatkontrakt som anknyter till hypoteksbanksverksamhet från andra tillgångar. Paragrafens 2 mom. är nytt, och i den föreskrivs att tillgångar från derivat ska antecknas i obligationsregistret om emittenten försätts i konkurs eller likvidation.
6 kap Likviditetskrav
31 §. Likviditetskrav på säkerhetsmassan. Bestämmelsen genomför likviditetskravet enligt artikel 16 i direktivet om säkerställda obligationer. Det är fråga om ett nytt slags krav jämfört med den gällande hypoteksbankslagen.
Artikel 16 i direktivet förutsätter att medlemsstaterna föreskriver om särskilda likviditetskrav, enligt vilka säkerhetsmassan hela tiden ska innehålla likvida tillgångar som täcker nettolikviditetsutflöden relaterade till säkerställda obligationer under de följande 180 dagarna. Det är fråga om ett tilläggskrav som baserar sig på det allmänna likviditetskravet (liquidity coverage ratio) enligt EU:s tillsynsförordning. Enligt det allmänna likviditetskravet ska ett kreditinstitut ha likvida tillgångar för att täcka likviditetsflöde i estimerade stressituationer under de följande 30 dagarna.
Med nettoutflöde avses nettoutflöde enligt artikel 3.16 i direktivet där såväl utflöden relaterade till säkerställda obligationer och kapital och räntor för derivat som kan användas för att skydda mot risker som inflöden relaterade till säkerhetsmassan ska beaktas.
Den föreslagna bestämmelsen avviker från likviditetskravet enligt 17 § i den gällande hypoteksbankslagen i det avseendet att den genomsnittliga löptiden för säkerställda obligationer inte längre begränsas i förhållande till den genomsnittliga lånetiden för de kreditfordringar som ingår i säkerhetsmassan. Det gällande likviditetskravet förutsätter endast att räntekassaflödena motsvarar varandra och att även kassaflödena från mellankrediter kan inkluderas i räntekassaflöden under en granskningsperiod på 12 månader. Den föreslagna bestämmelsen om likviditetskrav, som baserar sig på direktivet, omfattar alla utflöden relaterade till säkerställda obligationer, inklusive derivatkontrakt, och det kan endast täckas med kassaflöden från sådana poster som enligt direktivet kan ingå i säkerhetsmassan. Jämfört med den gällande lagen kan kassaflöden från mellankrediter inte längre beaktas vid beräkningen av likviditetskravet. Ur detta perspektiv kan det likviditetskrav som direktivet förutsätter anses vara betydligt mer heltäckande. Å andra sidan är granskningsperioden för likviditetskravet enligt direktivet 180 dagar i stället för 12 månader enligt den gällande lagen.
Paragrafens 1 mom. genomför artikel 16.1 och 16.2 i direktivet. Likviditetskravet ska uppfyllas så att det i säkerhetsmassan hela tiden finns en mängd fyllnadssäkerheter som täcker nettoutflödet av kassatillgångar under de följande 180 dagarna. Bestämmelsen förpliktar emittenter att se till att likviditetskravet uppfylls såväl för alla emitterade säkerställda obligationer som enligt säkerhetsmassa. Enligt momentet uppfylls likviditetskravet med fyllnadssäkerheter som avses i 18 §. Bestämmelsen om fyllnadssäkerheter genomför kraven för godtagbara instrument för uppfyllande av likviditetskravet enligt artikel 16.3 i direktivet.
I paragrafens 2 mom. föreskrivs att emittenten vid fastställandet av nettoutflödet får använda obligationens sista ovillkorliga förfallodag, om den säkerställda obligationen har villkor för uppskjutande av förfallodagen. Genom momentet utnyttjas medlemsstatsoptionen i artikel 16.5 i direktivet.
I paragrafens 3 mom. ingår ett bemyndigande för Finansinspektionen att utfärda närmare föreskrifter om beräkningen av likviditetskravet.
Det föreslås att optionen om finansieringens motsvarighet (match funding) i artikel 16.6 i direktivet inte utnyttjas, eftersom sådana strukturer inte har använts i Finland.
32 §. Uppskjutande av förfallodagen för en säkerställd obligation. Jämfört med den gällande lagen är bestämmelsen ny, och den genomför medlemsstatsoptionen om tillåtande av förlängda maturitetsstrukturer enligt artikel 17 i direktivet om säkerställda obligationer.
Den föreslagna bestämmelsen är tvingande till sin karaktär: endast sådana villkor för uppskjutande av förfallodagen som uppfyller kriterierna enligt bestämmelsen är effektiva gentemot borgenärer. Detta framgår av föreslagna 4 mom.
Det föreslås att tillämpningen av bestämmelsen inte begränsas enbart till emittenters resolutionsförande, konkurs eller likvidation utan att den kan tillämpas oberoende av om emittenten är föremål för sådana förfaranden. Om boförvaltares, utredningsmäns och ombuds uppgifter relaterade till uppskjutande av förfallodagen föreskrivs i föreslagna 43 §. Uppskjutande av förfallodagen påverkar inte emittentens ansvar för skulder gentemot obligationsinnehavare eller rättigheter relaterade till säkerheter i säkerhetsmassan. Artikel 17.1 f i direktivet förutsätter således ingen uttrycklig bestämmelse.
I paragrafens 1 mom. föreskrivs att det är tillåtet att skjuta upp förfallodagen endast om avtalsvillkoren möjliggör det. Det är således inte fråga om en lagstadgad egenskap hos säkerställda obligationer, utan detta ska uttryckligen framgå av villkoren för den säkerställda obligationen. Emittenten kan inte själv bestämma om uppskjutande av förfallodagen utan kan göra det först efter att Finansinspektionen har beviljat tillstånd för det. De förutsättningar om vilka föreskrivs i denna paragraf ska nämnas i avtalsvillkoren och dessutom ska ett sista datum fastställas då den säkerställda obligationen ovillkorligen förfaller till betalning och som inte längre kan uppskjutas ens med tillstånd av Finansinspektionen. Momentet genomför artikel 17.1 b och d i direktivet.
Om förutsättningarna för uppskjutande av förfallodagen föreskrivs i 2 mom. Förutsättningarna enligt momentets alla punkter ska uppfyllas. Momentets 1 och 2 punkter genomför artikel 17.1 a i direktivet enligt vilken medlemsstaterna i sin nationella lagstiftning ska fastställa objektiva kriterier för uppskjutande av förfallodagen. Eftersom uppskjutande av förfallodagen till sin karaktär är en åtgärd som säkerställer emittentens likviditet, är det ändamålsenligt att koppla de nationellt fastställda förutsättningarna uttryckligen till likviditeten. Därför anknyter förutsättningarna för uppskjutandet av förfallodagen å ena sidan till refinansieringsproblem och å andra sidan till att likviditetskravet inte uppfylls. Uppskjutande av förfallodagen gör det således möjligt för emittenten att anpassa sig till exempelvis störningar på refinansieringsmarknaden och åtgärdande av insolvens på grund av tillfälligt likviditetsunderskott.
En förutsättning enligt 1 punkten är att emittenten inte lyckas få finansiering från normala källor för långfristig finansiering. Exempel på normala källor för långfristig finansiering är emission av nya säkerställda obligationer eller annan finansiering med en löptid på över ett år på marknader som kreditinstitut i allmänhet utnyttjar. Förutsättningen enligt punkten är inte tillämplig om emittenten påvisar att den inte kan emittera nya säkerställda obligationer för att refinansiera obligationer som förfaller till betalning och om ersättande långfristig finansiering inte är tillgänglig för emittenten.
Enligt momentets 2 punkt är förutsättningen att emittenten inte kan betala den säkerställda obligationens kapital och räntor utan att underskrida likviditetskravet för emittenten eller sammanslutningen. Med likviditetskrav avses här likviditetskravet (LCR) enligt EU:s tillsynsförordning.
I momentets 3 punkt föreskrivs att uppskjutande av förfallodagen inte får påverka den ursprungliga ordningen för de säkerställda obligationernas förfallodagar. Denna förutsättning genomför artikel 17.1 e i direktivet. Förutsättningen styr i synnerhet för hur lång tid Finansinspektionen kan bevilja tillstånd för uppskjutande av förfallodagen för säkerställda obligationer. Tillstånd kan inte beviljas om den ursprungliga ordningsföljden för de säkerställda obligationernas förfallodagar ändras. Syftet är att säkerställa att säkerställda obligationer som förfaller till betalning tidigare får betalning från säkerheter i säkerhetsmassan före säkerställda obligationer som förfaller till betalning senare.
I paragrafens 3 mom. föreskrivs om tillståndsförfarandet. Emittenten ska ansöka om tillstånd för att skjuta upp förfallodagen hos Finansinspektionen senast fem bankdagar innan den säkerställda obligationen förfaller till betalning. Syftet med tidsfristen är att Finansinspektionen får tillräckligt med tid att reagera på tillståndsansökan innan den säkerställda obligationen förfaller till betalning. I praktiken ska emittenten i ansökan ange en ny förfallodag och en utredning av att förutsättningarna för uppskjutandet uppfyllts. Om förfallodagen för en säkerställd obligation redan har skjutits upp med tillstånd av Finansinspektionen, förhindrar momentet inte ytterligare förlängning av förfallodagen genom nytt tillstånd, om detta är förenligt med den bakre gränsen enligt avtalsvillkoren och det inte påverkar den ursprungliga ordningsföljden för när de säkerställda obligationerna förfaller till betalning. Enligt momentet ska Finansinspektionen bevilja tillstånd om förutsättningarna för uppskjutande av förfallodagen uppfylls. Då gäller det att bedöma om de materiella förutsättningarna enligt 2 mom. uppfylls och dessutom om den säkerställda obligationen innehåller villkor om vilka föreskrivs i denna paragraf. Momentet genomför för sin del artikel 17.1 a i direktivet, enligt vilken förutsättningen för uppskjutande av förfallodagen inte får vara beroende av emittentens övervägande. Enligt den sista meningen i momentet ska tillståndet som beviljas av Finansinspektionen innehålla en ny förfallodag. Finansinspektionen kan även bevilja tillstånd enligt vilket emittenten kan återbetala den säkerställda obligationen för förfallodagen enligt tillståndet.
I paragrafens 5 mom. föreskrivs om de omständigheter som ska nämnas i prospekt om säkerställda obligationer. Momentet genomför artikel 17.1 c, enligt vilken investerare ska erbjudas tillräcklig information om förlängbara maturitetsstrukturer för att bedöma de relaterade riskerna.
7 kap Mellankredit
33 §. Beviljande av mellankredit. I paragrafen föreskrivs om de allmänna förutsättningarna för mellankreditsmodellen. Till skillnad från den gällande hypoteksbankslagen föreslås det att mellankreditsmodellen begränsas till att endast vara ett internt finansieringsarrangemang för en konsolideringsgrupp eller sammanslutning av inlåningsbanker. I paragrafen föreskrivs om den allmänna ömsesidighetsprincipen: mellankrediter kan beviljas om gäldenären för mellankrediten ur sin balansräkning ställer kreditfordringar som säkerhet för en säkerställd obligation. I synnerhet på grund av att säkerheterna påminner om tredjemanspant ska de säkerheter som ställs för mellankredit stå i rätt proportion till mellankrediten. Vid bedömningen av säkerheternas belopp och proportionalitet ska kraven på säkerheter enligt lagen och avtalsvillkoren samt också allmän marknadspraxis beaktas. Avtalet om mellankredit enligt 34 § nedan ska dock innehålla förfaranden för att säkerställa att säkerhetsmassan uppfyller kraven enligt lagen och avtalsvillkoren.
På ställande av säkerhet och de rättsverkningar som säkerheterna medför tillämpas samma bestämmelser som på säkerheter som emittenten ställer. Även de säkerheter som mellankrediters gäldenärer ställer ska antecknas i obligationsregistret enligt föreslagna 5 kap.
Artikel 9.2 i direktivet om säkerställda obligationer gör det möjligt att utnyttja annat säkerhetsmaterial än poster i emittentens balansräkning genom finansiella arrangemang som uppfyller förutsättningarna enligt direktivet om finansiell säkerhet. De föreslagna bestämmelserna uppfyller förutsättningarna enligt direktivet om finansiell säkerhet. När det gäller artikel 1 i direktivet om finansiell säkerhet är ett kreditinstitut som är gäldenär för mellankredit den som ställer säkerhet medan mottagaren av säkerheten är emittenten, som förvaltar säkerhetsmassan till godo för obligationsinnehavarna. Anteckningen av säkerheterna i obligationsregistret uppfyller i sin tur kravet på styrkande enligt artikel 1.5 i direktivet om finansiell säkerhet, eftersom obligationsregistret bör betraktas som en förteckning över lånefordringar enligt artikelpunkten.
34 §. Säkerhetsarrangemang för mellankrediter. Paragrafen är ny jämfört med den gällande hypoteksbankslagen.
I paragrafens 1 mom. föreskrivs uttryckligen att en hypoteksbank ansvarar för att säkerhetsmassan uppfyller kraven enligt lagen och avtalsvillkoren. En hypoteksbank kan inte till exempel genom avtalsvillkor överföra denna förpliktelse enbart kreditinstitut som är gäldenärer för mellankrediter till exempel genom avtal om mellankredit, utan den hypoteksbank som emitterat obligationen bär ansvaret gentemot investerarna i obligationen. I praktiken innebär detta att hypoteksbanker ska vidta tillräckliga åtgärder för att säkerställa att säkerställda obligationer har tillräckliga säkerheter vars täckning ska bedömas kontinuerligt. En sådan åtgärd är villkoren för avtal om mellankredit om vilka det uttryckligen föreskrivs om i 2 mom..
Enligt paragrafens 2 mom. ska det i avtal om mellankredit fastställas förfaranden för att säkerställa att säkerhetsmassan uppfyller kraven enligt lagen och avtalsvillkoren. I avtal om mellankredit ska parterna särskilt avtala om förfaranden relaterade till säkerhetsmassan, dvs. hur säkerhetsmassan bildas, om emittenten har rätt att inrätta säkerhetsmassan genom att ta in bostads- och affärsfastighetskrediter som säkerhet från balansräkningen för mellankreditens gäldenär eller om gäldenären gör detta själv. Avsikten är att avtal om mellankredit uttryckligen beaktar till exempel att det ur balansräkningen för mellankreditens gäldenär kan ställas mer godtagbara krediter som säkerhet i säkerhetsmassan, om kreditfordringarnas kapital minskar i och med återbetalning eller om värdet på realsäkerheterna för dem sjunker. En uttrycklig bestämmelse behövs, eftersom en hypoteksbank som använder mellankreditsmodellen inte nödvändigtvis har några som helst godtagbara hypotekskrediter eller offentliga krediter som kan ställas som säkerhet för obligationer i sin balansräkning. Arrangemangen enligt det aktuella 2 mom. är dock inte i sig tillräckliga när det gäller förpliktelser för att säkerställa den allmänna kravenligheten enligt 1 mom. utan en hypoteksbank kan enligt 1 mom. vara förpliktad att även vidta andra åtgärder, till exempel skaffa fyllnadssäkerheter som uppfyller kraven enligt 18 § för att komplettera säkerhetsmassan.
Genom paragrafens 3 mom. genomförs för sin del artiklarna 9.1 och 9.2 i direktivet om säkerställda obligationer enligt vilka kravenligheten för de säkerheter som inkluderas i säkerhetsmassan ska säkerställas när krediter ställs som säkerhet för säkerställda obligationer oberoende av om åtgärden sker i form av försäljning av krediter eller finansieringssäkerhetsarrangemang.
35 §. Regressrätt och kvittning. Till sitt sakinnehåll motsvarar paragrafen 8 § 1 mom. 3 och 4 punkterna i den gällande hypoteksbankslagen. I paragrafens 1 mom. föreskrivs på motsvarande sätt som i den gällande lagen om vilka bestämmelser i lagen om borgen och tredjemanspant (361/1999) som ska tillämpas på mellankreditsarrangemang. Enligt momentet kvittas den regressfordran som uppstår för ett kreditinstitut som är gäldenär för mellankredit mot mellankrediten om kreditfordringar realiseras. Enligt paragrafens 2 mom. får prestationer som baserar sig på mellankredit endast användas för betalning av förpliktelser relaterade till säkerställda obligationer. I paragrafens 3 mom. föreskrivs i sin tur om situationer där ett kreditinstitut som är gäldenär för mellankredit har en regressfordran på emittenten som överstiger de kvittningsbara förpliktelserna baserade på mellankrediten. Då får regressfordran inte betalas till mellankreditens gäldenär innan alla obligationer som säkerheterna täcker i sin helhet har återbetalats.
8 kap Uppgiftsskyldighet
36 §. Skyldighet att regelbundet offentliggöra uppgifter om säkerställda obligationer. Bestämmelsen är ny jämfört med den gällande hypoteksbankslagen. Hittills har offentliggörandet av information om säkerställda obligationer baserat sig på artikel 129 i EU:s tillsynsförordning och kompletterande marknadspraxis och självreglering, såsom förutsättningar för märkningen European Covered Bond Label. Bestämmelsen genomför minimikraven för den fortlöpande informationsskyldigheten relaterad till säkerställda obligationer enligt artikel 14 i direktivet och de relevanta nationella tilläggskraven.
Kravet för offentliggörande av information på webbplatsen minst varje kvartal enligt paragrafens 1 mom. baserar sig på artikel 14.2 och 14.3 i direktivet om säkerställda obligationer. Enligt artikel 14.3 i direktivet får medlemsstaterna inte kräva att information ska publiceras på papper. Momentets 1—8 punkter baserar sig på artikel 14.1 a—g i direktivet. En bestämmelse som skärper minimikraven enligt direktivet är momentets 3 punkt, där det föreskrivs att informationen om bostadskrediter som utgör säkerhet för säkerställda obligationer ska specificeras enligt krediter som beviljats fysiska personer, krediter som beviljats bostadsaktiebolag och krediter som beviljats andra bostadssammanslutningar. Bostadsaktiebolag och relaterade husbolagslån är ett särskilt drag hos den finska kreditmarknaden. Skuldsättning via husbolagslån har blivit en central faktor för hushållens totala skuldsättning. Med beaktande av att en övergripande bild av kredit- och fastighetsmarknaden har väsentlig betydelse när kreditklassificerare och investerare bedömer risker relaterade till säkerhetsmassan och säkerheter för säkerställda obligationer är det motiverat att komplettera den nationella regleringen med kriteriet.
Paragrafens 1 mom. 6 punkt genomför för sin del också kravet på detaljerad ytterligare information om uppskjutande av förfallodagen för säkerställda obligationer enligt artikel 17.1 c i direktivet.
Enligt paragrafens 2 mom. ska informationen specificeras enligt säkerhetsmassa eller obligation så att det tydligt framgår hur säkerheterna täcker olika obligationer.
I paragrafens 3 mom. föreskrivs att det på emittentens webbplats även ska finnas information som offentliggjorts tidigare och åtminstone för innevarande år och de fem föregående kalenderåren. Det är fråga om ett tilläggskrav i förhållande till minimikravet enligt direktivet. Enligt marknadspraxis för säkerställda obligationer är det dock typiskt att även tidigare offentliggjord information om säkerhetsmassan är tillgänglig på emittenternas webbplatser. Skyldigheten att hålla denna information framme enligt momentet gäller endast information som offentliggörs efter lagens ikraftträdande.
I paragrafens 4 mom. föreskrivs om bemyndigande för Finansinspektionen att utfärda närmare föreskrifter om specificering och presentation av den information som avses i 1 mom. Med stöd av bemyndigandet kan Finansinspektionen således utfärda närmare föreskrifter om hur information som avses i 1 mom. ska specificeras när den offentliggörs på webbplatsen.
37 §. Beteckningen för säkerställda obligationer. Genom paragrafen genomförs förutsättningen enligt artikel 27.2 i direktivet enligt vilken beteckningen europeisk säkerställd obligation (premium) endast får användas för säkerställda obligationer som emitterats enligt bestämmelserna om genomförandet av direktivet och som uppfyller de krav som fastställs i artikel 129 i EU:s tillsynsförordning. Enligt den nationella regleringen begränsas säkerheterna för säkerställda obligationer till att endast omfatta godtagbara säkerheter enligt artikel 129 i EU:s tillsynsförordning, varvid alla obligationer som emitteras enligt den nationella lagstiftningen hör till den så kallade premiumkategorin. Därför behöver bestämmelsen om beteckningen europeisk säkerställd obligation i artikel 19.1 i direktivet inte genomföras.
38 §. Rapportering om hypoteksbanksverksamhet. I paragrafen föreskrivs om emittentens skyldighet att rapportera till tillsynsmyndigheten enligt artikel 21 i direktivet om säkerställda obligationer. I artikel 21.1 föreskrivs att medlemsstaterna ska kräva att emittenter regelbundet rapporterar information om säkerställda obligationer till tillsynsmyndigheten. Den nationella lagstiftningen ska innehålla bestämmelser om rapporteringsintervall och om att tillsynsmyndigheten även på begäran har rätt att få information. I artikel 21.2 föreskrivs i sin tur närmare om vilka typer av uppgifter rapporteringsskyldigheten åtminstone ska omfatta. Syftet med paragrafen är att genomföra minimikraven enligt direktivet och på lagnivå föreskriva om vissa rapporteringsskyldigheter som är mer detaljerade än minimikraven enligt direktivet för att säkerställa att rapporteringen av hypoteksbanksverksamhet fortfarande motsvarar den rådande nivån.
Skyldigheten att rapportera information om hypoteksbanksverksamhet är de facto inte en ny skyldighet, och det föreslagna bemyndigandet för Finansinspektionen att utfärda föreskrifter enligt paragrafens 3 mom. skiljer sig inte från de nuvarande befogenheterna. Enligt 18 § i lagen om Finansinspektionen har Finansinspektionen omfattande rätt att få information av tillsynsobjekt och enligt 2 mom. i paragrafen rätt att utfärda föreskrifter om regelbundet inlämnande av information och inlämningssätt för tillsynsobjekten för att sköta sina uppgifter. Med stöd av denna bestämmelse har Finansinspektionen utfärdat föreskrifter och anvisningar relaterade till rapportering av hypoteksbanksverksamhet (Föreskrifter och anvisningar 7/2012: Rapportering av hypoteksbanksverksamhet). Enligt denna föreskrifts- och anvisningssamling är emittenter skyldiga att rapportera information om säkerställda obligationer, säkerheter, mellankrediter och likviditet. De uppgifter som ska rapporteras omfattar bland annat total mängd emitterade säkerställda obligationer, belopp av överhypotek, kassaflöde för kreditfordringar som utgör säkerhet, nuvärde på betalningsförpliktelser, bostadskrediters och affärsfastighetskrediters förhållande till säkerheter (LTV), antal kreditfordringar som utgör säkerhet och genomsnittlig mängd lån, närmare uppgifter om fyllnadssäkerheter, värdeförändringar i säkerhetsmassan, mellankrediters kapital och säkerheter för dem samt uppgifter om kassaflöde som behövs för bedömning av att likviditeten är tillräcklig.
Föreslagna 38 § preciserar 18 § i lagen om Finansinspektionen, eftersom den mer exakt definierar minimiinnehållet i de uppgifter som ska rapporteras till tillsynsmyndigheten. Utan hinder av den föreslagna paragrafen har Finansinspektionen fortfarande rätt att begära information som behövs för tillsynen enligt 18 § i lagen om Finansinspektionen.
I det inledande stycket i paragrafens 1 mom. föreskrivs om regelbunden rapportering, vilket artikel 21.1 i direktivet förutsätter, och om att uppgifterna enligt paragrafen utöver genom den regelbundna rapporteringen ska lämnas ut på Finansinspektionens begäran. Rapporteringsintervallet enligt direktivet genomförs nationellt så att den regelbundna rapporteringen ska ske kvartalsvis. Detta motsvarar det nuvarande rapporteringsintervallet enligt Finansinspektionens föreskrifter.
I momentets 1—7 punkter föreskrivs närmare om minimiinnehållet i den information som omfattas av rapporteringsskyldigheten. Enligt momentets 1 punkt omfattar rapporteringen information om emitterade säkerställda obligationer. Ordalydelsen i denna förutsättning baserar sig inte direkt på direktivet, men för att de facto fullgöra skyldigheterna enligt direktivet ska dessa uppgifter rapporteras till tillsynsmyndigheten. Uppgifter som ingår i denna kategori ska dessutom redan enligt Finansinspektionens gällande föreskrift rapporteras. Därför föreslås det att detta ska ingå i rapporteringsskyldigheten på lagnivå.
Enligt momentets 2 punkt omfattar rapporteringen uppgifter om säkerhetsmassan för att bedöma om en säkerhetsmassa uppfyller kraven enligt denna lag. Rapporteringen omfattar således all relevant information om säkerhetsmassornas innehåll när det gäller kreditfordringar och tillgångar som influtit i stället för dem, fyllnadssäkerheter och derivat. Finansinspektionen kan till exempel kräva att dessa uppgifter om kapital och volym ska lämnas in. Motsvarande uppgifter omfattas redan av de gällande rapporteringsskyldigheterna.
Enligt momentets 3 punkt omfattar rapporteringen uppgifter om bedömning säkerheter för kreditfordringar. Med detta avses främst uppgifter om värdering av bostads- och affärsfastighetssäkerheter. Eftersom värdet på säkerhetsmassan rätt långt fastställs utifrån marknadsvärdet på bostads- och affärsfastighetssäkerheter i stället för på säkerhetsvärdet vid tidpunkten för beviljande av kredit, föreslås det att även omständigheter relaterade till värdet på säkerheter ska omfattas av rapporteringen så att artikel 21.2 a och d i direktivet de facto genomförs. Motsvarande rapporteringsskyldigheter finns redan i Finansinspektionens gällande föreskrift.
Enligt momentets 4 punkt ska emittenten rapportera relevanta uppgifter för att bedöma om säkerheter för säkerställda obligationer och poster som kan jämställas med säkerheter har antecknats i obligationsregister enligt 5 kap. Punkten genomför artikel 21.2 b i direktivet.
Enligt momentets 5 punkt ska emittenten rapportera uppgifter om säkerhetskrav och den totala mängden säkerheter. Punkten genomför artikel 21.2 d i direktivet.
Enligt momentets 6 punkt ska emittenten rapportera uppgifter om uppfyllandet av likviditetskravet. Punkten genomför artikel 21.2 e i direktivet.
Enligt momentets 7 punkt ska emittenten rapportera uppgifter om avtalsvillkor för uppskjutande av förfallodagen för säkerställda obligationer. Punkten genomför artikel 21.2 f i direktivet.
I paragrafens 2 mom. föreskrivs om bemyndigande för Finansinspektionen att utfärda närmare föreskrifter om rapporteringens exakta informationsinnehåll och hur rapporteringen ska genomföras. Med beaktande av att kreditinstitutens rapportering är ett tekniskt komplicerat område som kräver särskild kompetens är det ändamålsenligt att delegera utfärdandet av närmare föreskrifter till den behöriga tillsynsmyndigheten.
Skyldigheterna för både regelbunden rapportering och rapportering på begäran enligt den föreslagna paragrafen gäller emittenter oberoende av eventuellt konkurs-, likvidations- eller resolutionsförfarande. I detta föreslås inga undantag. Således uppfylls kravet enligt artikel 21.3 i direktivet i den nationella lagstiftningen även utan en uttrycklig specialbestämmelse om detta.
9 kap Konkurs och likvidation
39 §. Säkerställda obligationers och derivats ställning vid konkurs. Till sakinnehållet motsvarar paragrafens 1 mom. principen i första meningen i 25 § 1 mom. i den gällande hypoteksbankslagen enligt vilken konkurs inte automatiskt leder till att en fordran baserad på en säkerställd obligation förfaller till betalning, utan obligationen förfaller till betalning enligt de avtalsvillkor som tillämpas på det oberoende av konkurs. Det är fråga om ett undantag från huvudregel enligt 3 kap. 8 § i konkurslagen, enligt vilken fordringar anses förfalla till betalning vid försättande i konkurs. Huvudregeln enligt konkurslagen (120/2004) ska inte tillämpas om något annat föreskrivs i någon annan lag (RP 26/2003 rd, s. 59). I momentet föreskrivs dessutom att motsvarande princip också gäller derivatkontrakt som används för att skydda obligationer mot risker, och i enlighet med 26 § 2 mom. ska kontrakten innehålla villkor om detta. Säkerställda obligationer och derivat förfaller inte automatiskt till betalning när resolutionsförfaranden vidtas mot emittenten eller mellankreditens gäldenär, eftersom det inte föreskrivs om sådant förfall annanstans i lagstiftningen. Därför behövs ingen särskild bestämmelse om förbud mot automatiskt förfall när resolutionsförfarande påbörjas. Paragrafen genomför artikel 5 och i fråga om derivat artikel 11.1 d i direktivet om säkerställda obligationer.
I paragrafens 2 mom. föreskrivs på motsvarande sätt som i den sista meningen i 25 § 1 mom. i den gällande hypoteksbankslagen att på bevakning av en fordran som grundar sig på en säkerställd obligation tillämpas 12 kap. 17 § i konkurslagen. Trots att en fordran baserad på en säkerställd obligation eller ett relaterat derivat inte ansetts förfalla till betalning på grund av konkurs enligt 1 mom. ovan ska fordran dock bevakas enligt konkurslagen.
40 §. Tillsättning av ombud. I artikel 20.1—20.4 i direktivet om säkerställda obligationer föreskrivs om en medlemsstatsspecifik option om att utnämna en särskild förvaltare för att säkerställa obligationsinnehavarnas intressen. Det föreslås att denna medlemsstatsspecifika option införs så att bestämmelserna om ombud i huvudsak ska motsvara bestämmelserna om ombud i 6 kap. i den gällande hypoteksbankslagen. Det föreslås att benämningen ombud används för den särskilda förvaltare som avses i direktivet på motsvarande sätt som i den gällande hypoteksbankslagen. Bestämmelserna om ombudet bildar en separat helhet i den nya lagen i syfte att förtydliga bestämmelserna, medan de i den gällande hypoteksbankslagen ingår i andra bestämmelser om konkurs och likvidation.
I paragrafens 1 mom. föreskrivs på motsvarande sätt som i 26 § 1 mom. och 28 § 1 mom. i den gällande hypoteksbankslagen att Finansinspektionen utan dröjsmål ska tillsätta ett ombud när en emittent eller ett kreditinstitut som är gäldenär i ett mellankreditförhållande har försatts i konkurs eller likvidation. Enligt artikel 20.2.2 i direktivet kan medlemsstaterna i sin lagstiftning förutsätta att tillsynsmyndigheten ska godkänna utnämning och uppsägning av ombudet. Enligt bestämmelsen ska Finansinspektionen alltid vidta åtgärder för att tillsätta ett ombud när en emittent eller ett kreditinstitut som är gäldenär i ett mellankreditförhållande försätts i likvidation eller konkurs. Enligt ordalydelsen förutsätter tillsättandet av ett ombud inte att emittenten eller obligationsinnehavarna ansöker om att en viss person utses till ombud, men bestämmelsen förhindrar inte att någon av dessa parter föreslår en viss person ska utnämnas till ombud. Finansinspektionen fattar alltid slutligt beslut om valet av ombud.
Enligt paragrafens 1 mom. bevakar ombudet intressena hos obligationsinnehavarna och motsvarande borgenärer, såsom derivatborgenärer, och för deras talan. Kravet baserar sig också på artikel 20.2 första stycket i direktivet.
I paragrafens 2 mom. föreskrivs att bestämmelserna om ombud i 29 § 2—4 mom. i 29 § i lagen om Finansinspektionen ska tillämpas på ombudets arvode, befogenheter och ansvar. Till sitt sakinnehåll motsvarar momentet bestämmelserna om de tillämpliga bestämmelserna på ombud i 26 § 1 mom. i den gällande lagen om hypoteksbanker. Till skillnad från den gällande lagen föreskriver den föreslagna bestämmelsen inte längre om behörighetskrav för ombud, utan det hänvisas till den ovan nämnda bestämmelsen i lagen om Finansinspektionen, eftersom sakinnehållet i bägge bestämmelserna är detsamma. Ombudet skulle således ha omfattande rättigheter att få information om såväl innehållet i säkerhetsmassan som emittenten och gäldenären för mellankredit. De omfattande rättigheterna är motiverade eftersom de säkerhetsmassor som utgör säkerhet för säkerställda obligationer har en fast koppling till emittentens övriga verksamhet. Det föreslås att Finansinspektionen ska fastställa arvodet för ombud enligt 29 § 2 mom. i lagen om Finansinspektionen och att emittenten ska betala det. Enligt föreslagna 20 § 1 mom. ska en borgenär för en arvodesbaserad fordran också ha rätt till betalning från säkerheter i säkerhetsmassan. Om Finansinspektionen betalar arvodet för emittentens räkning övergår fordran till Finansinspektionen med samma prioritet.
41 §. Ombudets uppgifter. I paragrafen föreskrivs på motsvarande sätt som i 26 § 1 mom. i hypoteksbankslagen om ombudets allmänna uppgifter som går ut på att förvalta och realisera tillgångar som utgör säkerhet för säkerställda obligationer samt övervaka betalningar.
Enligt paragrafens 2 mom. förvaltar och realiserar ombudet dessutom säkerheter tillsammans med utredningsmannen för kreditinstitutet eller boförvaltaren av konkursboet. Om dessa uppgifter föreskrivs i paragraferna nedan i detta kapitel. Bestämmelserna genomför artikel 20.3 inklusive dess led i direktivet om säkerställda obligationer.
I paragrafens 3 mom. föreskrivs om ombudets skyldighet att samarbeta med tillsynsmyndigheten för säkerställda obligationer och resolutionsmyndigheten samt om informationsutbyte mellan ombudet och tillsynsmyndigheterna i enlighet med artikel 20.4 i direktivet.
42 §. Realisering av säkerheter för en säkerställd obligation. I paragrafen föreskrivs om förfarandet vid realisering av säkerheter för säkerställda obligationer. Föreslagna 1 mom. gäller situationer där en emittent försätts i konkurs och 2 mom. situationer där ett kreditinstitut som är gäldenär för mellankredit försätts i konkurs eller likvidation.
43 §. Förfallande av en säkerställd obligation i förtid och uppskjutande av förfallodagen. I paragrafens 1 mom. föreskrivs på motsvarande sätt som i 26 § 5 mom. och 28 § 2 mom. i den gällande lagen om de förutsättningar enligt vilka boförvaltaren på yrkande eller med samtycke av ombudet har rätt att låta de säkerställda obligationerna förfalla till betalning och sälja de tillgångar som utgör säkerhet för obligationerna. Paragrafen utvidgas dock så att rätten att låta obligationer förfalla till betalning och realisera säkerheter utöver emittentens konkurs eller likvidation även omfattar situationer där gäldenären för mellankredit försätts i likvidation eller konkurs samt omfattar mellankrediter relaterade till säkerställda obligationer. Ändringen utvidgar således rätten att låta säkerställda obligationer förfalla till betalning i förtid om gäldenären för mellankredit försätts i konkurs eller likvidation. Utvidgningen är motiverad på grund av att återbetalningen av säkerställda obligationer och fullgörandet av skyldigheter relaterade till säkerhetsmassan kan i mellankreditsmodellen vara mycket beroende av rentav ett enda kreditinstitut som är gäldenär för mellankredit. Det är viktigt att föreskriva om rätten att låta mellankrediter förfalla till betalning i lagen, eftersom återbetalningen av säkerställda obligationer i praktiken beror på återbetalningen av mellankrediter. Med tanke på tillämpningen av bestämmelsen bör det poängteras att rätten att låta säkerställda obligationer förfalla i förtid endast gäller situationer där skyldigheter relaterade till den totala mängden säkerheter inte kan fullgöras. Om en säkerhetsmassa som utgör säkerhet för en säkerställd obligation uppfyller dessa krav trots konkurs eller likvidation, föreligger ingen rätt att låta obligationen förfalla till betalning i förtid.
I paragrafens 2 mom. föreskrivs om boförvaltarens och ombudets uppgifter vid uppskjutande av förfallodagen för säkerställda obligationer. Uppskjutande av förfallodagen vid likvidation eller konkurs kan bli aktuellt i synnerhet om säkerheter i säkerhetsmassan måste realiseras för att återbetala säkerställda obligationer till obligationsinnehavarna.
44 §. Avtalsarrangemang och likviditetskredit. I paragrafens 1 och 2 mom. föreskrivs på motsvarande sätt som i 26 § 4 mom. i den gällande hypoteksbankslagen om rätten att ingå avtalsarrangemang relaterade till derivat.
Den första meningen i paragrafens 3 mom. motsvarar den andra meningen om upptagande av likviditetskredit i 26 § 4 mom. i den gällande hypoteksbankslagen. I den andra meningen i momentet föreskrivs att borgenärer för likviditetskrediter har rätt till betalning ur säkerheter i säkerhetsmassan. Bestämmelsen avviker från den gällande lagen så till vida att likviditetskrediter inte längre har lika förmånsrätt som säkerställda obligationer och derivat till säkerheter i säkerhetsmassan, utan den gäller först efter dessa fordringar. Ändringen baserar sig på artikel 4.1 b i direktivet om säkerställda obligationer, enligt vilken obligationsinnehavares och derivatborgenärers fordringar ska ha den bästa förmånsrätten till säkerheter i säkerhetsmassan.
45 §. Överlåtelse av säkerheter vid konkurs eller likvidation. Paragrafen motsvarar på det stora hela 27 § 1 mom. i den gällande hypoteksbankslagen. Enligt ordalydelsen omfattar paragrafen alla konkurssituationer, och därför behöver det uttryckligen på motsvarande sätt som i 27 § 3 mom. nämnas att paragrafen också är tillämplig på situationer där mellankreditens gäldenär försätts i konkurs, eftersom detta i sak redan ingår i paragraftexten.
Bestämmelsen skiljer sig från den gällande lagen också i det avseendet att den utöver konkurs även gäller likvidation. Det är motiverat att utvidga tillämpningsområdet även till att omfatta likvidationsförfaranden, eftersom likvidation anknyter till avvecklingen av kreditinstitut. I sådana situationer är det typiskt att kreditinstitut som försatts i likvidation inte längre bedriver utlåningsverksamhet i samma utsträckning som före likvidationen, vilket minskar kreditinstitutets möjligheter att komplettera säkerhetsmassan vid likvidation. Därför föreslås det att en förutsättning för frigörande av säkerheter när en emittent eller gäldenär för mellankredit försatts i likvidation är att säkerhetsmassans värde avsevärt överstiger minimivärdet och att det är uppenbart att de säkerheter som överlåts inte behövs för fullgörande av skyldigheterna relaterade till de säkerställda obligationerna. Tröskeln för frigörande av säkerheter är således högre än vid bildandet av säkerhetsmassa under kreditinstitutets normala verksamhet.
10 kap Påföljder
46 §. Påföljdsavgift. I paragrafen föreskrivs om påföljdsavgifter för överträdelser av bestämmelser om hypoteksbanksverksamhet. I den gällande lagstiftningen föreskrivs inte om administrativa sanktioner relaterade till hypoteksbanksverksamhet. Enligt artiklarna 22 och 23 i direktivet om säkerställda obligationer ska medlemsstaterna i sin lagstiftning införa sådana administrativa sanktioner – inklusive monetära sanktioner – som ett effektivt genomförande av direktivet kräver, så att de närmare definierade situationer som medför sanktioner enligt artikel 23 omfattas av relevanta sanktionsbestämmelser. Den föreslagna bestämmelsen om påföljdsavgifter utgår från ett effektivt genomförande, vilket direktivet förutsätter. Det är motiverat att föreskriva om påföljdsavgifter också på grund av hypoteksbanksverksamhetens centrala och stora ekonomiska betydelse. Överträdelse eller försummelse av bestämmelser om hypoteksbanksverksamhet kan orsaka stor skada.
Artikel 23.1 c i direktivet förutsätter att medlemsstaterna ska föreskriva om sanktioner för situationer där säkerställda obligationer emitteras utan tillstånd som avses i direktivet. I denna proposition föreslås att emission av säkerställda obligationer ska vara tillåten affärsverksamhet för inlåningsbanker och kreditföretag genom en ändring av 5 kap. 1 § i kreditinstitutslagen. I och med ändringen skulle det vara tillåtet att emittera säkerställda obligationer inom hypoteksbanksverksamhet och inom ramen för ett särskilt tillstånd för hypoteksbanksverksamhet enligt lagen om hypoteksbanker och säkerställda obligationer. Till följd av den föreslagna ändringen blir emission av säkerställda obligationer utan tillstånd enligt direktivet till sin karaktär en överträdelse av tillåten affärsverksamhet för kreditinstitut. Det föreslås att de påföljder som överträdelser medför antingen ska vara påföljdsavgift med stöd av 20 kap. 1 § i kreditinstitutslagen eller kreditinstitutsbrott med stöd av 21 kap. 2 § i den lagen. Förhållandet mellan påföljdsavgift och kreditinstitutsbrott enligt kreditinstitutslagen beskrivs närmare i detaljmotiveringen av 20 kap. 1 § i kreditinstitutslagen (RP 39/2014 rd, s. 85). Den nämnda punkten i direktivet genomförs således nationellt enligt beskrivningen i detta kapitel.
Enligt paragrafens 1 mom. 1 punkt är grunden för påförande av påföljdsavgift användning av beteckningen ”hypoteksbank” antingen som firma eller i övrigt i strid med föreslagna 7 §. Det är en sanktionsgrund som baserar sig på nationell reglering. Den föreslagna bestämmelsen kan dock anses vara motiverad med tanke på kreditinstitutsregleringens enhetlighet, eftersom också orättmätig användning av beteckningen ”bank” är en grund för påförande av påföljdsavgift enligt 20 kap. 1 § 1 punkten i kreditinstitutslagen.
Enligt momentets 2 punkt kan överträdelse eller försummelse av kriterierna för säkerheter enligt 10 § utgöra en grund för påförande av påföljdsavgift. Påföljdsavgift kan påföras om andra säkerheter än de om vilka föreskrivs i denna lag ställs som säkerhet för säkerställda obligationer eller om säkerheter ställs av någon annan än ett kreditinstitut eller en gäldenär för mellankredit. Denna punkt genomför grunden för administrativa sanktioner enligt artikel 23.1 f i direktivet.
Enligt momentets 3 punkt kan en grund för påföljdsavgift vara överträdelse eller försummelse av kraven på säkerhetsmassans sammansättning enligt 22 §. Påföljdsavgift kan till exempel påföras om en emittent inför mer affärsfastighetskrediter i säkerhetsmassan än vad som är tillåtet enligt den nämnda bestämmelsen eller avtalsvillkoren för den säkerställda obligationen. En annan grund för påföljdsavgift kunde vara det att beloppet av fyllnadssäkerheter överstiger den maximala andelen enligt 24 §. Den föreslagna punkten genomför grunden för administrativa sanktioner enligt artikel 23.1 j i direktivet.
Enligt momentets 4 punkt kan påföljdsavgift påföras för överträdelse av bestämmelsen om tillåtna derivatkontrakt i 26 § eller av Finansinspektionens föreskrifter som utfärdats med stöd av den. Påföljdsavgift kan till exempel påföras om derivat används i hypoteksbanksverksamhet för andra ändamål än för att skydda mot risker. Punkten genomför artikel 23.1 k i direktivet.
Enligt momentets 5 punkt kan påföljdsavgift påföras om en emittent försummar sin skyldighet att anteckna säkerheterna för en säkerställd obligation i ett obligationsregister eller bryter mot andra bestämmelser om förvaltning av obligationsregister enligt 5 kap. Punkten genomför artikel 23.1 l i direktivet.
Enligt momentets 6 punkt kan påföljdsavgift påföras om en emittent försummar sin skyldighet enligt 17 § att säkerställa att kreditfordringar kan godtas som säkerhet när kreditfordringar ställs som säkerhet för säkerställda obligationer antingen genom en kreditportföljstransaktion eller genom att ett kreditinstitut som är gäldenär för mellankredit ställer säkerhet för emittentens räkning. Punkten genomför artikel 23.1 i i direktivet.
Enligt momentets 7 punkt kan påföljdsavgift påföras för överträdelse av säkerhetsmassans likviditetskrav enligt 31 §. Vid tillämpningen av punkten gäller det att särskilt beakta att om en säkerställd obligation innehåller avtalsvillkor för uppskjutande av obligationens förfallodag som uppfyller förutsättningarna enligt 32 §, beräknas likviditetskravet från den bakre gränsen för förfallodagen som ska nämnas i avtalsvillkoren för den säkerställda obligationen. Om villkoren inte uppfyller förutsättningarna enligt 32 § beräknas likviditetskravet på 180 dagar enligt 31 § utifrån obligationens normala förfallodag. Den föreslagna punkten genomför artikel 23.1 n i direktivet.
Enligt momentets 8 punkt kan påföljdsavgift påföras om en emittent bryter mot bestämmelsen om uppskjutande av förfallodagen för en säkerställd obligation enligt 32 §. Påföljdsavgift kan påföras trots att avtalsvillkor som strider mot 32 § är ineffektiva. Punkten genomför artikel 23.1 o i direktivet.
Enligt momentets 9 punkt kan påföljdsavgift påföras för användning av beteckningen enligt föreslagna 37 § i strid med bestämmelsen. Direktivet om säkerställda obligationer medför ingen skyldighet att införa sanktioner för detta, utan den föreslagna punkten är ett nationellt tillägg. Detta kan dock på ett övergripande plan anses vara ändamålsenligt med tanke på ett effektivt genomförande av direktivet. Det som också talar för förslaget är att orättmätig användning av ordet ”inlåning” vid marknadsföring är en grund för påförande av påföljdsavgift enligt 20 kap. 1 § i kreditinstitutslagen. Orättmätig användning av beteckningen ”säkerställd obligation” kan jämställas med detta, och därför är det motiverat att ta in den som en grund för påföljdsavgift med tanke på regleringens enhetlighet.
Till sakinnehållet ingår artikel 23.1 d i direktivet i paragrafens 1 mom. 5 punkt. Det nämnda ledet d förutsätter administrativa sanktioner om kraven för dubbel regressrätt (dual recourse), som beskrivs närmare i direktivet, inte uppfylls. I fråga om sakinnehållet ingår dessa i den föreslagna 5 punkten, där grunden för påföljdsavgift är försummelse av administration av obligationsregister och av anteckning av säkerheter i registret. När rätt till säkerheter i säkerhetsmassan bildas genom anteckningar i obligationsregistret uppstår på motsvarande sätt även dubbel regressrätt, vilket direktivet förutsätter. Om denna åtgärd inte vidtas uppstår inte heller någon dubbel regressrätt.
Försummelse av konkursrättslig separering enligt artikel 23.1 e i direktivet förutsätter inte heller en uttrycklig bestämmelse. Enligt föreslagna 39 § tillämpas inte automatiskt förfallande enligt konkurslagen på säkerställda obligationer eller derivatavtal som ingåtts som skydd mot risker, varvid säkerställandet av konkursrättslig separation inte beror på emittentens åtgärder utan uppstår direkt med stöd av lagen.
Enligt artikel 23.1.2 i direktivet kan medlemsstaterna låta bli att föreskriva om administrativa sanktioner till den del som det finns bestämmelser om straffrättsliga påföljder. En del av de gärningar som utgör grund för påförande av påföljdsavgift har kriminaliserats som hypoteksbanksbrott även enligt den gällande hypoteksbankslagen. Eftersom bestämmelsen om hypoteksbanksbrott endast är tillämplig på fysiska personer och inte på juridiska personer, vore det motiverat att utnyttja denna medlemsstatsoption endast om bestämmelsen om hypoteksbanksbrott utvidgas så att även juridiska personer kan dömas för straffbara gärningar. I denna proposition föreslås inte att bestämmelsen om hypoteksbanksbrott utvidgas till att även omfatta juridiska personer. Av motsvarande orsaker föreslås det inte i detaljmotiveringen av 48 § att gärningar som bestraffas som hypoteksbanksbrott ska dekriminaliseras.
47 §. Påförande, offentliggörande och verkställighet av administrativa påföljder. Paragrafen innehåller en hänvisningsbestämmelse till 4 kap. i lagen om Finansinspektionen, där det föreskrivs om påförande, offentliggörande, verkställande av administrativa påföljder och handläggning av dem i marknadsdomstolen.
Hänvisningsbestämmelsen genomför också skyldigheten att offentliggöra överträdelser artikel 23.2 b och artikel 24 i direktivet om säkerställda obligationer. I stället för påföljdsavgift kan en offentlig varning meddelas enligt 42 § 2 mom. i lagen om Finansinspektionen, om det felaktiga förfarandet kan anses vara obetydligt eller det annars måste anses vara uppenbart oskäligt att påföra påföljdsavgift. På offentliggörande av påföljder tillämpas 43 § i lagen om Finansinspektionen.
48 §. Hypoteksbanksbrott. På det stora hela motsvarar paragrafen bestämmelsen om hypoteksbanksbrott i 32 § i den gällande hypoteksbankslagen. Införandet av den straffrättsliga straffbestämmelsen även i den föreslagna lagen baserar sig på att de gärningar som kriminaliserats som hypoteksbanksbrott kan orsaka andra aktörer på finansmarknaden omfattande ekonomisk skada och avsevärt försämra förtroendet för finansmarknaden överlag. Förtroendet för finansmarknaden är särskilt viktigt när det gäller säkerställda obligationer, eftersom de är ett centralt finansieringsinstrument för finländska kreditinstitut som är mer beroende av marknadsfinansiering än europeiska kreditinstitut i allmänhet. Således skadar kriminaliserade gärningar inte endast investerare i säkerställda obligationer utan i synnerhet andra emittenter av säkerställda obligationer om det allmänna förtroendet försämras. Ett försämrat förtroende kan leda till högre finansieringskostnader eller en minskande eller sinande efterfrågan på instrumenten.
Förslaget avviker dessutom från centraliseringsprincipen som iakttogs i samband med översynen av straffrätten som förutsätter att brott som kan medföra fängelsestraff förflyttas till strafflagen. Det har ansetts vara mer ändamålsenligt att ta in bestämmelsen om hypoteksbanksbrott i den föreslagna lagen om hypoteksbanker och säkerställda obligationer på grund av bestämmelsens karaktär och den mycket begränsade målgruppen.
Bestämmelsen i både den gällande och den föreslagna lagen förutsätter uppsåt för att tillräknas. Det är motiverat att endast kriminalisera uppsåtliga gärningar, eftersom det i lagförslaget föreslås nya och mer heltäckande administrativa påföljder än enligt den gällande lagen, och införandet av dem är också en förutsättning för ett effektivt genomförande av direktivet om säkerställda obligationer.
I den föreslagna bestämmelsen om hypoteksbanksbrott föreskrivs det inte att det är straffbart att bedriva hypoteksbanksverksamhet utan tillstånd såsom i 32 § 1 mom. 1 punkten i den gällande hypoteksbankslagen. Eftersom det i denna proposition föreslås att emission av säkerställda obligationer är tillåten affärsverksamhet för inlåningsbanker och kreditföretag föreslås att 5 kap. 2 § i kreditinstitutslagen ändras så att det framöver är ett kreditinstitutsbrott att bedriva hypoteksbanksverksamhet utan tillstånd enligt 21 kap. 2 § i kreditinstitutslagen. På grund av ändringarna av bestämmelserna om tillåten affärsverksamhet för kreditinstitut är det inte längre ändamålsenligt att kriminalisera bedrivande av otillåten hypoteksbanksverksamhet som hypoteksbanksbrott.
Enligt paragrafens 1 mom.1 punkt kriminaliseras användningen av ordet ”hypoteksbank” antingen som firma eller beskrivning av verksamheten. Punkten motsvarar i övrigt det som föreskrivs i 32 § 1 mom. 2 punkten i den gällande hypoteksbankslagen utom att lagen på finska föreskriver att orättmätig användning av ordet ”hypoteekkipankki” också uppfyller rekvisitet för hypoteksbanksbrott. Ändringen baserar sig på att lagen på finska också begränsar användningen av ordet ”hypoteekkipankki” som firma eller beskrivning av verksamheten i föreslagna 7 §.
Enligt paragrafens 1 mom. 2 punkt är orättmätig användning av beteckningarna europeisk säkerställd obligation och europeisk säkerställd obligation (premium)översättning av dem och användning av beteckningar som kan blandas ihop med dem också kriminaliserad.
Enligt paragrafens 1 mom. 3 punkt kriminaliseras uppsåtlig emission av säkerställda obligationer utan att iaktta centrala bestämmelser om ställande av säkerheter för säkerställda obligationer, bedömning av dem och deras sammansättning. Den föreslagna bestämmelsen skiljer sig från 32 § 1 mom. 3 punkten i den gällande hypoteksbankslagen så till vida att även uppsåtlig överträdelse av bestämmelserna om säkerhetsmassans sammansättning och beräkning av hela säkerhetsmassans värde kriminaliseras. Rekvisitet för hypoteksbanksbrott uppfylls till exempel om en emittent emitterar säkerställda obligationer utan att ha metoder för uppföljning av värdet på kreditfordringars realsäkerheter eller genomför en emission medveten om att säkerheterna värderats i strid med lagen. Rekvisitet för brott uppfylls också om en emittent i säkerhetsmassan inkluderar mer affärsfastighetskrediter än vad lagen eller avtalsvillkoren för obligationen tillåter eller om emittenten emitterar säkerställda obligationer utan att bilda en säkerhetsmassa för dem enligt lagen.
Enligt paragrafens 1 mom. 4 punkt kriminaliseras oriktiga anteckningar i obligationsregister eller försummelse att göra eller radera en anteckning i registret. Punkten motsvarar 32 § 1 mom. 4 punkten i den gällande hypoteksbankslagen med den skillnaden att också uppsåtlig försummelse att radera anteckningar från registret uttryckligen kriminaliseras. Det är motiverat att fortfarande kriminalisera uppsåtliga brister och felaktigheter i administrationen av obligationsregister på grund av att rätten till säkerheter till godo för obligationsinnehavarna uppkommer genom anteckningar i obligationsregister samt dessutom uppföljs säkerheternas tillräcklighet och kvalitet med hjälp av dem. Enligt den föreslagna punkten uppfylls rekvisitet för hypoteksbanksbrott till exempel om en emittent gör anteckningar om kreditfordringar eller fyllnadssäkerheter utan att kunna ställa sådana fordringar eller instrument som säkerhet eller om en felaktig anteckning görs om kreditfordringars eller fyllnadssäkerheters egenskaper. Med anteckningsförsummelse avses till exempel att det inte görs anteckningar i registret om kapitalet för en kreditfordran som utgör säkerhet minskar eller värdet på säkerheten förändras. Det är också fråga om försummelse att radera en anteckning om uppgifter om kreditfordringar, fyllnadssäkerheter eller instrument som kan jämställas med säkerheter inte raderas från obligationsregistret om ett instrument inte längre kan godtas som säkerhet för obligationer enligt bestämmelserna i denna lag. Det är inte fråga om en överlappande straffbestämmelse i förhållande till registeranteckningsbrott enligt 16 kap. 7 § i strafflagen, eftersom bestämmelsen i strafflagen gäller felaktiga anteckningar i myndighetsregister, medan obligationsregister är register som administreras av kreditinstitut, dvs. privata parter.
Det är inte fråga om en överlappande bestämmelse i förhållande till bestämmelsen om påföljdsavgift i 46 §. 40 § i lagen om Finansinspektionen, som tillämpas på påförande av påföljdsavgift, innehåller rättsliga anvisningar för undvikande av dubbel straffbarhet i situationer där det för samma gärning föreskrivs om både administrativa sanktioner och straffrättsliga påföljder.
11 kap Särskilda bestämmelser
49 §. Fusion, delning och överlåtelse av affärsverksamhet. Paragrafen motsvarar delvis 9 § i den gällande hypoteksbankslagen, där det föreskrivs om företagsarrangemang som gäller separata hypoteksbanker. Det föreslås dock att regleringen av företagsarrangemang ska preciseras så att bestämmelsen i högre grad beaktar olika möjligheter till företagsarrangemang och regleringen av tillstånd för den nya typen av hypoteksbanksverksamhet. Det föreslås också att bestämmelsen ska utvidgas så att den också omfattar sådana företagsarrangemang som involverar andra kreditinstitut som bedriver hypoteksbanksverksamhet.
I 1 mom. preciseras att bestämmelsen är en specialbestämmelse i förhållande till lagstiftningen om olika bolagsformer inom kreditinstitutsverksamhet. Enligt momentet tillämpas specialbestämmelserna om hypoteksbanksverksamhet endast när företagsarrangemanget gäller överlåtelse av hypoteksbanksverksamhet till ett annat kreditinstitut. Om ett kreditinstitut som bedriver hypoteksbanksverksamhet till exempel genomför en partiell delning eller överlåtelse av affärsverksamhet, där föremålet för delningen eller överlåtelsen inte är hypoteksbanksverksamhet, är den föreslagna bestämmelsen inte tillämplig.
Enligt föreslagna 2 mom. ska det samfund som övertar hypoteksbanksverksamheten vara ett kreditinstitut som beviljats tillstånd för hypoteksbanksverksamhet eller ett EES-kreditinstitut som har rätt att emittera säkerställda obligationer med stöd av övergångsregleringen av genomförandet av direktivet om säkerställda obligationer. Syftet med bestämmelsen är att säkerställa att myndighetstillsynen över redan emitterade säkerställda obligationer och regleringen av verksamheten, och därigenom investerarskyddet, inte försvagas på grund av företagsarrangemang. Om tillgångar och skulder i samband med företagsarrangemang överförs till flera samfund, tillämpas momentet endast på det mottagande samfund till vilket hypoteksbanksverksamhet överförs.
Enligt föreslagna 3 och 4 mom. kan företagsarrangemang genomföras trots att det mottagande kreditinstitutet eller ett kreditinstitut som grundas i samband med företagsarrangemanget saknar tillstånd för hypoteksbanksverksamhet. Då ska ansökan om tillstånd för hypoteksbanksverksamhet fogas till fusions-, delnings- eller överlåtelseplanen. Företagsarrangemang får dock inte registreras innan tillstånd för hypoteksbanksverksamhet har beviljats.
12 kap Ikraftträdande
50 §. Ikraftträdande. Avsikten är att lagen ska träda i kraft den 8 juli 2022, som är den bakre gränsen för tillämpningen av lagstiftningen om genomförande enligt direktivet om säkerställda obligationer. Direktivet tillåter dock ett tidigare ikraftträdande eller tidigare tillämpning, men en sådan lösningen är i praktiken inte motiverad med beaktande av att ändringarna i EU:s tillsynsförordning som anknyter till regleringshelheten avseende säkerställda obligationer träder i kraft först den 8 juli 2022.
51 §. Bestämmelser som tillämpas på säkerställda obligationer som emitterats före denna lags ikraftträdande. I paragrafens 1 mom. föreskrivs att de bestämmelser som var i kraft vid emissionstidpunkten, i synnerhet bestämmelserna i lagen om hypoteksbankslagen som upphävs genom den föreslagna lagen är tillämpliga på säkerställda obligationer som emitterats före lagens ikraftträdande. Artikel 30 i direktivet om säkerställda obligationer förutsätter att de artiklar till vilka det hänvisas i denna artikel inte ska vara tillämpliga på säkerställda obligationer som emitterats före den 8 juli 2022 enligt nationell lagstiftning. Syftet är att tydligt separera säkerställda obligationer som emitterats innan direktivet om säkerställda obligationer genomförs och den nationella genomföranderegleringen träder i kraft från säkerställda obligationer som emitteras därefter, eftersom bestämmelserna enligt den harmoniserade rättsliga referensramen inte tillämpas retroaktivt på dem. Det föreslagna momentet förhindrar dock inte tillämpning av den föreslagna lagen på säkerställda obligationer som emitterats före lagens ikraftträdande, om avtalsvillkoren för den säkerställda obligationen gör det möjligt att anpassa villkoren till lagändringarna. Inverkan av den ändrade lagstiftningen på redan emitterade obligationer beror på innehållet i avtalsvillkoren.
I paragrafens 2 mom. föreskrivs att 9 § 1—3 mom. om tillsyn över säkerställda obligationer, 36 § om uppgiftsskyldighet och 38 § om myndighetsrapportering ska tillämpas även på säkerställda obligationer som emitterats före den föreslagna lagens ikraftträdande.
Paragrafens 3 mom. innehåller medlemsstatsoptionen enligt artikel 30.2 i direktivet enligt vilken höjningar av kapitalbeloppet för säkerställda obligationer som emitterats före lagens ikraftträdandet inte omfattas av den nya lagens tillämpningsområde.
52 §. Tillämpning av tillståndsförfarandet på kreditinstitut som vid denna lags ikraftträdande bedriver hypoteksbanksverksamhet. I paragrafen föreskrivs om förenklat tillståndsförfarande för kreditinstitut som bedrivit hypoteksbanksverksamhet före lagens ikraftträdande. Eftersom Finansinspektionen till följd av den fortlöpande tillsynen över hypoteksbanksverksamhet har heltäckande information om emittenterna, är det inte ändamålsenligt att på dessa aktörer tillämpa samma tillståndsförfarande som på helt nya sökande. Avsikten är att förutsättningarna för tillstånd enligt den föreslagna nya lagen bedöms på ett relevant sätt utan onödig ökning av den administrativa bördan för vare sig Finansinspektionen eller kreditinstituten.
Enligt paragrafens 1 mom. tillämpas förenklat förfarande på ansökningar som lämnas in till Finansinspektionen senast den 31 mars 2022. Syftet med den föreslagna tidsfristen är att Finansinspektionen ska hinna handlägga ansökningarna innan lagen träder i kraft.
Enligt paragrafens 2 mom. ska sökande alltid lämna in en ny affärsplan. Enligt gällande tillsynspraxis har Finansinspektionen krävt att parter som bedriver hypoteksbanksverksamhet årligen ska lämna in en affärsplan till Finansinspektionen, och om innehållet i den har Finansinspektionen utfärdat en anvisning (Föreskrifter och anvisningar 6/2012 Tillståndsförfaranden och riskhantering vid hypoteksbanksverksamhet, avsnitt 5.3). Affärsplanen ska också omfatta de uppgifter som är väsentliga med tanke på tillämpningen av den föreslagna lagen. Dessutom kan Finansinspektionen kräva andra uppgifter antingen så att den begära emittenter att lämna in närmare uppgifter individuellt eller genom att på basis av föreslagna 4 mom. utfärda mer allmänna föreskrifter om uppgifter som ska fogas till ansökan och andra omständigheter relaterade till tillståndsförfarandet.
Enligt paragrafens 3 mom. ska Finansinspektionen i regel bevilja tillstånd innan denna lag träder i kraft. Om Finansinspektionen dock anser att uppgifterna i ansökan och dess egna uppgifter om emittenten är otillräckliga för att verifiera tillståndskriterierna enligt 8 § 2 mom. får tillstånd inte beviljas. Avsikten är att Finansinspektionen ska kunna utnyttja tillgänglig information om hypoteksbanksverksamhet och göra tillståndsförfarandet smidigare.
I paragrafens 4 mom. ingår ett bemyndigande för Finansinspektionen att utfärda föreskrifter.
53 §. Tillämpning av bestämmelserna på hypoteksbanker som beviljats koncession före denna lags ikraftträdande. I paragrafen föreskrivs att koncession för hypoteksbanker som beviljats tidigare ska jämställas med koncession för hypoteksbanker enligt denna lag när denna lag tillämpas. Syftet med paragrafen är att säkerställa att innehavare av gällande koncession för hypoteksbanker inte behöver en ny koncession för hypoteksbanker för att fortsätta emittera säkerställda obligationer i form av begränsad kreditinstitutsverksamhet. De ska endast ansöka om tillstånd för hypoteksbanksverksamhet som avses i 8 §.