2.1
Lagstiftning och praxis
2.1.1
Det finländska examenssystemet
Det finländska examenssystemet kan delas in i tre utbildningsstadier: allmänbildande grundläggande utbildning, utbildning på andra stadiet, som omfattar gymnasieutbildning och yrkesutbildning, och utbildning på högre nivå, som ges vid yrkeshögskolor och universitet. Studier på en lägre nivå är en förutsättning för studier inom utbildning på en högre nivå. I lagstiftningen om var och en av utbildningsformerna finns bestämmelser om utbildningsmålen och examina.
2.1.2
Grundläggande utbildning
I lagen (628/1998) och förordningen (852/1998) om grundläggande utbildning finns det bestämmelser om den nio år långa grundläggande utbildningen och om läroplikten. Enligt 25 § i lagen om grundläggande utbildning är barn som är varaktigt bosatta i Finland läropliktiga. Läroplikten fullgörs antingen genom deltagande i grundläggande utbildning eller genom förvärvande av motsvarande kunskaper på något annat sätt. I årskurserna 1—6 ordnas undervisningen i huvudsak i form av klassundervisning och i årskurserna 7—9 som ämnesundervisning. Året innan läroplikten uppkommer ordnas förskoleundervisning.
Målet för den grundläggande utbildningen är enligt 2 § i lagen om grundläggande utbildning att stödja elevernas utveckling till humana människor och etiskt ansvarskännande samhällsmedlemmar samt att ge dem sådana kunskaper och färdigheter som de behöver i livet. Utbildningen ska främja bildningen och jämlikheten i samhället och elevernas förutsättningar att delta i utbildning och i övrigt utveckla sig själva under sin livstid. Målet för förskoleundervisningen är att förbättra barnens förutsättningar för inlärning. Statsrådets förordning om riksomfattande mål för utbildningen enligt lagen om grundläggande utbildning och om timfördelning i den grundläggande utbildningen (422/2012) innehåller närmare bestämmelser om de allmänna riksomfattande målen för undervisningen samt om hur den tid som används för grundläggande utbildning ska fördelas mellan undervisningen i olika ämnen, ämnesgrupper och elevhandledning. Enligt 14 § 2 mom. i lagen om grundläggande utbildning beslutar Utbildningsstyrelsen om målen för och det centrala innehållet i den grundläggande utbildningens olika läroämnen, ämneshelheter, elevhandledningen och annan undervisning.
Genomgången grundskola leder inte till examen men den som fullgjort lärokursen i den grundläggande utbildningen får ett avgångsbetyg.
Enligt lagen om grundläggande utbildning ordnas dessutom påbyggnadsundervisning inom den grundläggande utbildningen. Utbildningsstyrelsen fattar beslut om grunderna för läroplanen för påbyggnadsundervisningen. Påbyggnadsundervisningen varar ett år. För att bli antagen ska en elev ha fått avgångsbetyg från den grundläggande utbildningen samma eller föregående år. Ett särskilt mål för påbyggnadsundervisningen är att utveckla den ungas förmåga att välja yrke, förbättra förutsättningarna för fortsatta studier samt förbättra livskompetensen. Studerande som har fått godkänt i alla studier i påbyggnadsundervisningen ges betyg.
2.1.3
Gymnasieutbildning och studentexamen
I gymnasielagen (629/1998) och gymnasieförordningen (810/1998) finns det bestämmelser om gymnasieutbildning som bygger på den grundläggande utbildningens lärokurs. Gymnasieutbildningen är allmänbildande och förbereder för studentexamen.
Enligt 3 § i statsrådets förordning om de allmänna riksomfattande målen för och timfördelningen i den utbildning som avses i gymnasielagen (942/2014) utvecklar utbildningen på bred front de studerandes färdigheter att ta till sig, kombinera och använda sig av de kunskaper och färdigheter som de tillägnat sig samt att tillämpa det som de har lärt sig på ett mångsidigt sätt, som även överskrider gränserna mellan de olika läroämnena.
Utbildningen ska orientera, engagera och skapa förutsättningar för ett livslångt lärande samt förbättra den studerandes förmåga att planera och fatta beslut om sina yrkes- och levnadsval.
Enligt 7 § i gymnasielagen omfattar gymnasiets lärokurs tre år. Studerande som fullgjort gymnasiets hela lärokurs får ett avgångsbetyg. Enligt 10 § 2 mom. i gymnasielagen beslutar Utbildningsstyrelsen om målen för och det centrala innehållet i de olika läroämnena, ämnesgrupperna och ämneshelheterna och den övriga undervisning som avses i gymnasielagen (grunderna för läroplanen).
Gymnasieutbildningen avslutas med en riksomfattande studentexamen. Med hjälp av studentexamen klarläggs om de studerande har tillägnat sig de kunskaper och färdigheter som anges i gymnasiets läroplan samt uppnått tillräcklig mognad. Bestämmelser om studentexamen finns i lagen om anordnande av studentexamen (672/2005). Studentexamensnämnden utfärdar studentexamensbetyg för en examinand som har avlagt studentexamen på det sätt som föreskrivs i lagen och som får gymnasiets avgångsbetyg eller ett betyg över avlagd yrkesinriktad grundexamen, samt för den som tidigare har fullgjort gymnasiets lärokurs eller avlagt en yrkesinriktad grundexamen samt har avlagt studentexamen på det sätt som föreskrivs i lagen.
Gymnasieutbildningen ger inte de studerande yrkeskompetens. Gymnasiet ger dock de studerande färdigheter att inleda studier vid universitet eller yrkeshögskola eller att inleda yrkesutbildning som bygger på gymnasiets lärokurs.
2.1.4
Yrkesinriktade grundexamina i grundläggande yrkesutbildning
Bestämmelser om grundläggande yrkesutbildning och de examina som avläggs inom ramen för den finns i lagen om grundläggande yrkesutbildning (630/1998). Enligt lagens 5 § är den grundläggande yrkesutbildningens mål att ge de studerande det kunnande och den yrkesskicklighet som krävs för en yrkesinriktad grundexamen samt färdigheter i företagande. Målet för utbildningen är dessutom att stödja de studerandes utveckling till goda och harmoniska människor och samhällsmedlemmar samt att ge dem sådana kunskaper och färdigheter som de behöver med tanke på förutsättningarna för fortsatta studier, en yrkesmässig utveckling, fritidsintressen och en mångsidig personlighetsutveckling. Enligt lagens 6 § ska man i den grundläggande yrkesutbildningen särskilt beakta arbetslivets behov. Utbildningen ska ordnas i samarbete med näringslivet och arbetslivet i övrigt.
Enligt 4 § i lagen om grundläggande yrkesutbildning har den som avlagt en yrkesinriktad grundexamen breda grundläggande yrkesfärdigheter för olika uppgifter inom en bransch samt mer specialiserat kunnande och sådan yrkesskicklighet som arbetslivet kräver inom minst ett delområde. En yrkesinriktad grundexamen kan avläggas som en grundläggande yrkesutbildning eller som en fristående examen.
Med stöd av 4 a § 2 mom. i lagen om grundläggande yrkesutbildning utfärdas genom förordning av undervisnings- och kulturministeriet bestämmelser om yrkesinriktade grundexamina och om de kompetensområden som ingår i dem (examensstrukturen).
Enligt 12 b § i lagen om grundläggande yrkesutbildning innehåller en yrkesinriktad grundexamen inom den grundläggande yrkesutbildningen yrkesinriktade examensdelar, gemensamma examensdelar och fritt valbara examensdelar. Genom förordning av statsrådet utfärdas närmare bestämmelser om hur examen byggs upp av ovan nämnda examensdelar samt om de gemensamma examensdelarnas omfattning och om de delområden som hör till dem.
Enligt 12 § 2 mom. i lagen om grundläggande yrkesutbildning är omfattningen av en yrkesinriktad grundexamen 180 kompetenspoäng. Genom förordning av undervisnings- och kulturministeriet får det föreskrivas att en examen får omfatta fler än 180 kompetenspoäng, om den reglering som gäller branschen förutsätter detta. Enligt lagens 12 § 3 mom. motsvarar det kunnande som i genomsnitt förvärvats under ett år inom den grundläggande yrkesutbildningen 60 kompetenspoäng.
Med stöd av 13 § i lagen om grundläggande yrkesutbildning bestämmer Utbildningsstyrelsen examensgrunderna för varje examen som ingår i examensstrukturen. I examensgrunderna anges examensbenämningarna, examens uppbyggnad av obligatoriska och valbara examensdelar, omfattningen i kompetenspoäng av examensdelarna och de delområden som ingår i de gemensamma examensdelarna samt kraven på yrkesskicklighet eller målen för kunnandet i examensdelarna samt bedömningen av kunnandet. I examensgrunderna definieras också nyckelfärdigheterna för livslångt lärande. Med dessa avses bland annat lärande- och problemlösningsförmåga, interaktions- och samarbetsförmåga samt yrkesetiska och estetiska kvalifikationer.
I enlighet med 25 e § i lagen om grundläggande yrkesutbildning ger utbildningsanordnaren den som avlagt en yrkesinriktad grundexamen ett examensbetyg när den studerande med godkänt resultat har avlagt de examensdelar som krävs för examen. Om den studerande säger upp sin studieplats innan examen har avlagts, ger utbildningsanordnaren den studerande ett betyg över avlagda examensdelar. Ett betyg över avlagda examensdelar ges på den studerandes begäran också under studiernas gång.
2.1.5
Yrkesexamina genom fristående examina
Bestämmelser om yrkesinriktade grundexamina, yrkesexamina och specialyrkesexamina som avläggs genom fristående examina och om utbildning som förbereder för dessa finns i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning (631/1998), nedan vuxenutbildningslagen.
Enligt 2 § i vuxenutbildningslagen är syftet med den yrkesinriktade vuxenutbildningen att upprätthålla och höja befolkningens yrkeskunnande, förse de studerande med färdigheter i företagande, utveckla arbetslivet och svara mot dess behov av kunnande samt främja sysselsättningen och stödja livslångt lärande. Syftet med den yrkesinriktade vuxenutbildningen är dessutom att ge möjlighet att påvisa yrkesskickligheten oberoende av hur den förvärvats samt att främja avläggande av examina eller delar av dem. I 3 § i vuxenutbildningslagen sägs det att man i examina och utbildning särskilt ska beakta arbetslivets behov. De fristående examina ska planeras och ordnas i samarbete med näringslivet och arbetslivet i övrigt.
Enligt 12 a § i vuxenutbildningslagen ska examinanden i en yrkesinriktad grundexamen som avläggs genom en fristående examen visa att han eller hon har breda grundläggande yrkesfärdigheter för olika uppgifter inom en bransch samt mer specialiserat kunnande och sådan yrkesskicklighet som arbetslivet kräver inom minst ett delområde. Yrkesexamina och specialyrkesexamina kan avläggas endast genom fristående examina. I en yrkesexamen ska examinanden visa att han eller hon har sådan yrkesskicklighet i enlighet med arbetslivets behov som är djupare än den som krävs för grundexamen eller som gäller mer avgränsade arbetsuppgifter. I en specialyrkesexamen ska examinanden visa att han eller hon har sådan yrkesskicklighet i enlighet med arbetslivets behov som innefattar djupa yrkeskunskaper eller mångprofessionellt kunnande. För att kunna avlägga yrkesexamen eller specialyrkesexamen utan förberedande utbildning måste examinanden ha förvärvat kunnande i arbetslivet eller på annat sätt.
Med stöd av 12 b § i vuxenutbildningslagen utfärdas genom förordning av undervisnings- och kulturministeriet bestämmelser om yrkesinriktade grundexamina och om de kompetensområden som ingår i dem samt om yrkesexamina och specialyrkesexamina (examensstrukturen). Enligt lagens 12 c § består de fristående examina av yrkesinriktade examensdelar.
De fristående examinas omfattning anges inte i någon författning. Det finns inte heller bestämmelser om hur lång tid avläggande av examen eller genomförande av den förberedande utbildningen tar i anspråk, eftersom fristående examina kan avläggas oberoende av hur yrkesskickligheten förvärvats.
Med stöd av 13 § i vuxenutbildningslagen bestämmer Utbildningsstyrelsen examensgrunderna för varje examen som ingår i examensstrukturen. I examensgrunderna anges kompetensområdena för yrkesexamina och specialyrkesexamina, examensbenämningarna, examens uppbyggnad av obligatoriska och valbara examensdelar samt kraven på yrkesskicklighet i examensdelarna och bedömningen av kunnandet.
I enlighet med 7 § i vuxenutbildningslagen har de examenskommissioner som finns i anslutning till och tillsätts av Utbildningsstyrelsen till uppgift att ingå avtal om att ordna fristående examina, övervaka kvaliteten på systemet med fristående examina och utveckla systemet med fristående examina och de fristående examina. Enligt lagens 7 a § ska examenskommissionen utfärda ett examensbetyg när en person med godkänt resultat har avlagt de examensdelar som krävs för examen. Dessutom ska examenskommissionen på begäran utfärda ett betyg över avlagda examensdelar.
2.1.6
Examina som avläggs vid yrkeshögskolor
Enligt 11 § 1 mom. i yrkeshögskolelagen (932/2014) kan det vid yrkeshögskolorna avläggas yrkeshögskoleexamina och högre yrkeshögskoleexamina. Yrkeshögskoleexamina är högskoleexamina och högre yrkeshögskoleexamina är högre högskoleexamina. I fråga om examina som avläggs vid yrkeshögskolorna, examensmål och studiernas struktur samt andra grunder för studierna föreskrivs genom förordning av statsrådet.
Enligt 1 § 1 mom. i statsrådets förordning om yrkeshögskolor (1129/2014) är yrkeshögskoleexamina grundexamina vid yrkeshögskolorna. Enligt 2 § 1 mom. i förordningen ingår i de studier som leder till yrkeshögskoleexamen grundstudier och yrkesstudier, valfria studier, praktik som främjar yrkesfärdigheten samt ett lärdomsprov. Enligt 3 § i förordningen och bilagan till förordningen är omfattningen av de studier som leder till yrkeshögskoleexamen 180, 210, 240 eller 270 studiepoäng, beroende på examen. En arbetsinsats på 1 600 timmar, vilket i genomsnitt krävs för att fullgöra ett läsårs studier, motsvarar 60 studiepoäng. Andelen praktik för främjande av yrkesfärdigheten som ingår i de studier som leder till yrkeshögskoleexamen är minst 30 studiepoäng.
Enligt 4 § i förordningen är målet för de studier som leder till yrkeshögskoleexamen att den som avlagt examen har 1) omfattande praktiska baskunskaper och basfärdigheter samt teoretiska grunder för att kunna delta i arbetslivet i sakkunniguppgifter på det egna området, 2) förmåga att följa och främja utvecklingen inom den egna branschen, 3) förutsättningar för utvecklande av den egna yrkesskickligheten och för ett livslångt lärande samt 4) tillräckliga kommunikativa färdigheter och språkkunskaper för det egna området samt för internationell verksamhet och internationellt samarbete.
Enligt 2 § 2 mom. i förordningen ingår i de studier som leder till högre yrkeshögskoleexamina fördjupade yrkesstudier, valfria studier och ett lärdomsprov. Enligt 3 § i förordningen och bilagan till förordningen är omfattningen av de studier som leder till högre yrkeshögskoleexamen 60 eller 90 studiepoäng, beroende på examen.
Enligt 5 § i förordningen är målet för de studier som leder till högre yrkeshögskoleexamen att den som avlagt examen har omfattande och ingående kunskaper samt behövliga teoretiska kunskaper för att kunna utveckla arbetslivet i krävande sakkunnig- och ledningsuppgifter, en ingående uppfattning om den egna branschen, dess ställning i arbetslivet och betydelse i samhället samt färdighet att följa och analysera utvecklingen av forskningsdata och yrkespraxis inom området, förmåga till ett livslångt lärande och en kontinuerlig utveckling av den egna yrkesskickligheten, goda kommunikativa färdigheter och språkkunskaper för det egna området samt för internationell verksamhet och internationellt samarbete.
Enligt 10 § i förordningen ger yrkeshögskolan studeranden ett examensbetyg över avlagd examen. Till den som har avlagt examen eller genomfört studier vid yrkeshögskolan ger yrkeshögskolan en sådan bilaga till examensbetyget eller intyget som är avsedd särskilt för internationellt bruk. I bilagan ges tillräckliga uppgifter om yrkeshögskolan, de studier och studieprestationer som avses i examensbetyget eller intyget samt nivån på dem och deras ställning i utbildningssystemet. Yrkeshögskolan ger även under studiernas gång på begäran ett intyg till studeranden över slutförda studier.
2.1.7
Examina som avläggs vid universitet
Enligt 7 § i universitetslagen (558/2009) kan det vid universiteten avläggas lägre och högre högskoleexamina samt vetenskapliga, konstnärliga och yrkesinriktade påbyggnadsexamina. Högre högskoleexamen avläggs efter lägre högskoleexamen eller motsvarande utbildning. En utbildning som leder till högre högskoleexamen kan också inom de områden om vilka det föreskrivs genom förordning av statsrådet ordnas så att lägre högskoleexamen inte ingår i utbildningen, om det är ändamålsenligt med avseende på de yrkesmässiga kraven inom utbildningsområdet. En vetenskaplig, konstnärlig eller yrkesinriktad påbyggnadsexamen avläggs efter en högre högskoleexamen eller efter en annan utbildning på motsvarande nivå. Närmare bestämmelser om examina som kan avläggas vid universiteten, målen för examina, studiernas uppläggning och andra grunder för studierna utfärdas genom förordning av statsrådet.
Statsrådets förordning om examina och specialiseringsutbildningar vid universitet (794/2004) innehåller bestämmelser om examina som avläggs vid de universitet som hör till undervisnings- och kulturministeriets ansvarsområde.
Enligt 7 § i förordningen är målet för utbildning som leder till lägre högskoleexamen att den som har avlagt examen har 1) kunskaper i grunderna i de huvud- och biämnen eller med dem jämställbara helheter som ingår i examen eller i grunderna i de studier som ingår i utbildningsprogrammet samt förutsättningar att följa utvecklingen på området, 2) förmåga till vetenskapligt tänkande och vetenskapliga arbetssätt eller de kunskaper och färdigheter som fordras för konstnärligt arbete, 3) förutsättningar för den utbildning som leder till högre högskoleexamen och för livslångt lärande, 4) förmåga att tillämpa inhämtade kunskaper i arbetslivet i uppgifter inom det egna området och i internationellt samarbete, 5) tillräckliga kommunikativa färdigheter och språkkunskaper för uppgifter inom det egna området samt för internationell verksamhet och internationellt samarbete. Utbildningen grundar sig på forskning eller konstnärlig verksamhet samt på yrkespraxis inom området.
Enligt 8 § i förordningen omfattar de studier som krävs för lägre högskoleexamen 180 studiepoäng, med undantag för kandidatexamen i bildkonst, som omfattar 210 studiepoäng. Enligt 5 § i förordningen motsvarar en arbetsinsats på 1 600 timmar, vilket i genomsnitt krävs för att fullgöra ett läsårs studier, 60 studiepoäng.
I de studier som leder till lägre högskoleexamen kan ingå grundstudier och ämnesstudier, studier i kommunikation och språk, mångvetenskapliga studiehelheter, andra studier samt praktik som utvecklar sakkunskapen. Obligatorisk praktik ingår i studierna för farmaceutexamen. I examen ingår ett lärdomsprov på minst 6 och högst 10 studiepoäng.
Enligt 12 § i förordningen är målet för utbildning som leder till högre högskoleexamen att den som har avlagt examen har 1) goda kunskaper i huvudämnet eller en helhet som jämställs med huvudämnet och kunskaper i grunderna i biämnena eller goda kunskaper i de fördjupade studier som hör till utbildningsprogrammet, 2) förmåga att tillämpa vetenskaplig kunskap och vetenskapliga metoder eller färdigheter för självständigt och krävande konstnärligt arbete, 3) förutsättningar att vara verksam i arbetslivet i krävande sakkunnig- och utvecklingsuppgifter inom sitt eget område och i internationellt samarbete, 4) färdigheter för vetenskaplig eller konstnärlig påbyggnadsutbildning och för livslångt lärande, 5) goda kommunikativa färdigheter och språkkunskaper för det egna området samt för internationell verksamhet och internationellt samarbete. Utbildningen grundar sig på forskning eller konstnärlig verksamhet samt på yrkespraxis inom området.
Enligt 13 § i förordningen omfattar de studier som krävs för högre högskoleexamen 120 studiepoäng. De studier som krävs för psykologie magisterexamen, musikmagisterexamen och odontologie licentiatexamen omfattar 150 studiepoäng. De studier som krävs för veterinärmedicine licentiatexamen och medicine licentiatexamen omfattar 180 studiepoäng. Enligt 14 § i förordningen kan universitetet inom det medicinska området och det odontologiska området ordna den utbildning som leder till högre högskoleexamen så att en separat lägre högskoleexamen inte ingår i utbildningen. De studier som krävs för medicine licentiatexamen omfattar då 360 studiepoäng och de studier som krävs för odontologie licentiatexamen 330 studiepoäng.
I de studier som leder till högre högskoleexamen kan ingå grundstudier och ämnesstudier samt fördjupade studier, studier i kommunikation och språk, mångvetenskapliga studiehelheter, andra studier samt praktik som fördjupar sakkunskapen. Obligatorisk praktik ingår i studierna för medicine licentiatexamen, odontologie licentiatexamen och veterinärmedicine licentiatexamen, inom utbildningen i socialt arbete som hör till en examen inom det samhällsvetenskapliga området samt i studierna för provisorsexamen och psykologie magisterexamen. I högre högskoleexamen ingår ett lärdomsprov på minst 20 och högst 40 studiepoäng.
Enligt 21 § i förordningen är målet för den vetenskapliga och konstnärliga påbyggnadsutbildningen att den som har slutfört utbildningen 1) grundligt har gjort sig förtrogen med sitt eget forskningsområde och dess samhälleliga betydelse, 2) har inhämtat förmåga att självständigt och kritiskt tillämpa vetenskapliga forskningsmetoder och skapa ny vetenskaplig kunskap, 3) har gjort sig väl förtrogen med utvecklingen, grundproblemen och forskningsmetoderna inom det egna forskningsområdet, 4) har förvärvat en sådan kännedom om allmän vetenskapsteori och om andra vetenskapsområden i anslutning till det egna forskningsområdet som gör det möjligt att följa utvecklingen inom dem, 5) har förvärvat tillräckliga kommunikativa färdigheter och språkkunskaper samt andra förutsättningar att vara verksam i arbetslivet i omfattande och krävande sakkunnig- och utvecklingsuppgifter och i internationellt samarbete.
Målet för den påbyggnadsutbildning som leder till konstdoktorsexamen kan utöver vad som avses ovan vara att den studerande uppnår förmåga att självständigt skapa metoder för konstnärlig gestaltning eller produkter eller prestationer som fyller höga konstnärliga krav.
Inom utbildningsområdet för konst kan målet för påbyggnadsutbildning som leder till någon annan examen än konstdoktorsexamen utöver eller i stället för vad som avses i 1 mom. vara att den studerande uppnår förmåga att självständigt skapa metoder för konstnärlig gestaltning eller produkter eller prestationer som fyller höga konstnärliga krav.
Licentiatexamen och doktorsexamen är vetenskapliga och konstnärliga påbyggnadsexamina som avläggs vid universitet. Enligt 22 § i förordningen ska en studerande som har antagits till påbyggnadsutbildning för att avlägga doktorsexamen genomföra studierna inom påbyggnadsutbildningen, uppvisa självständigt och kritiskt tänkande på sitt forskningsområde, avfatta en doktorsavhandling och offentligt försvara den eller avlägga av universitetet fastställda offentliga lärdoms- och färdighetsprov.
En studerande som har antagits till påbyggnadsutbildning kan avlägga licentiatexamen sedan han eller hon har genomfört den av universitetet fastställda delen av de studier som hör till påbyggnadsutbildningen och den specialiseringsutbildning som eventuellt ingår i examen. Licentiatexamen omfattar en licentiatavhandling, i vilken den studerande ska uppvisa god kännedom om sitt forskningsområde samt förmåga att självständigt och kritiskt tillämpa vetenskapliga forskningsmetoder. Inom området musik samt teater och dans kan licentiatexamen i stället för en licentiatavhandling även omfatta offentliga lärdoms- och färdighetsprov.
Enligt statsrådets förordning om specialveterinärexamen och rätten att vara verksam som specialveterinär (275/2000) kan specialveterinärexamen avläggas av den som har rätt att vara verksam som legitimerad veterinär. Enligt 3 § i förordningen är målet för specialveterinärutbildningen att göra veterinären förtrogen med den vetenskapliga kunskapen inom det egna specialområdet samt ge färdigheter för specialveterinärs uppgifter inom området, för upprätthållandet av yrkesskickligheten och utvecklandet av det egna specialområdet samt för verksamhet som specialveterinär inom veterinärvård och i andra uppgifter som förutsätter specialkunnande inom området. Enligt 5 § i förordningen varar utbildningen fyra år. Utbildningens omfattning har inte angivits i studiepoäng.
Till skillnad från specialveterinärutbildningen är specialistläkar- och specialisttandläkarutbildningen inte utbildning som leder till examen utan yrkesinriktad påbyggnadsutbildning som följer på medicine licentiatexamen och odontologie licentiatexamen. Bestämmelser om utbildningen finns i 4 a § (1355/2014) i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (559/1994) och i social- och hälsovårdsministeriets förordning om specialistläkarutbildning och specialisttandläkarutbildning samt om särskild allmänläkarutbildning (56/2015).
Enligt 26 § i statsrådets förordning om examina och specialiseringsutbildningar vid universitet ger universitetet den studerande ett examensbetyg över avlagd högre eller lägre högskoleexamen eller över en examen som har avlagts som påbyggnadsutbildning. Till den som har avlagt examen eller genomfört studier vid universitetet ger universitetet en sådan bilaga till examensbetyget eller intyget som är avsedd särskilt för internationellt bruk. I bilagan ges tillräckliga uppgifter om universitetet, de studier och studieprestationer som avses i examensbetyget eller intyget samt nivån på dem och deras ställning i utbildningssystemet. Universitetet ger även under studiernas gång på begäran ett intyg till den studerande över genomförda studier.
2.1.8
Examina inom försvarsförvaltningen och Gränsbevakningsväsendet
Militärvetenskapliga examina är enligt 6 § i lagen om Försvarshögskolan (1121/2008) kandidatexamen och magisterexamen i militärvetenskaper samt generalstabsofficersexamen och doktorsexamen i militärvetenskaper. De två sistnämnda är påbyggnadsexamina. Enligt förordningen om högskolornas examenssystem (464/1998) är kandidatexamen och magisterexamen i militärvetenskaper lägre respektive högre högskoleexamen och kan därmed jämställas med examina som avläggs vid universitet. I statsrådets förordning om Försvarshögskolan (1124/2008) finns det bestämmelser om målen för och omfattningen av militärvetenskapliga examina samt om studiernas uppbyggnad och andra grunder för studierna.
Inom försvarsförvaltningen ordnas det flera utbildningar som står utanför examenssystemet. Försvarsmaktens utbildningssystem utgörs av utbildningssystemet för anställd personal och för värnpliktiga. Försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet har inte rätt att utfärda yrkesinriktade examina, och därför klassificeras yrkesstudierna som fortbildning. Vid Försvarshögskolan ordnas det fortbildning enligt ansvarsområde på universitetsnivå. Fortbildning av detta slag är bl.a. kurs för den högre ledningen, stabsofficerskurs, kurs för högre befäl och studiehelheterna 1 och 2 i försvarskurserna.
Försvarsgrensskolorna svarar för den militära yrkesutbildningen för underofficerare. Militäryrkesstudierna består av fyra studiehelheter: studiehelheten på grundnivå, studiehelheterna 1 och 2 på mellannivå samt studiehelheten på mästarnivå.
På grundnivå är utgångspunkten de krav som arbetsmiljön vid försvarsmakten ställer och arbetsplatsens normer och anvisningar samt de val som träffats för att uppnå de mål som satts utifrån egna förmågor och i samråd med arbetsgivaren. På grundnivå uppstår förståelse för individens verksamhet som en del av Försvarsmakten med vad det innebär av skyldigheter, ansvar och rättigheter.
På mellannivå 1 och 2 tillämpas de erfarenheter som uppnåtts på egen hand och i breda sammanhang, och i arbetet och i utbildningen och handledningen av andra tillfrågas expertis. Dessutom utförs de dagliga uppgifterna självständigt i enlighet med de mål som fastställts vid utvecklingssamtal. Vidare bedöms och dokumenteras den planenliga verksamheten enligt principerna för löpande bedömning. På mellannivå arbetar man i yrkesuppgifter på allmän nivå och/eller i krävande yrkesuppgifter. Kompetensen i självutveckling fördjupas, kompetensen tillämpas och verksamheten i den egna arbetsorganisationen utvecklas. På mellannivå 2 arbetar man i arbetslednings- och/eller sakkunniguppgifter på allmän nivå och förkovrar sig i arbetsuppgifterna. På mellannivå 2 förverkligas principerna för att utvecklas som sakkunnig, chef och utbildare av olika personalgrupper. Dessutom tillämpas kompetensen i olika slags verksamhetsmiljöer och arbetsenheter.
På mästarnivå krävs det att man kan kontrollera sina lednings- och utbildningsmetoder för att uppnå önskad effekt. Den som är på denna nivå ska kunna ställa upp mål som motsvarar truppens kapacitet och aktivt inrikta truppen mot målen genom att handla exemplariskt i mästaruppgifter inom försvarsgrenen, vapenslaget eller sektorn. Den som är på denna nivå ska dessutom planera och utvärdera verksamheten i arbetsorganisationen och tillämpa chefs- och utbildarfärdigheterna i uppgifter på mästarnivå och samtidigt analysera och planera verksamheten inom det egna specialområdet och föreslå utvecklingsåtgärder i fråga om det egna området. Den som är på mästarnivå ska ansvara för styrning, samordning och ledning av personer, ärenden och resurser.
Vid Gräns- och sjöbevakningsskolan kan det enligt 25 § 1 mom. i lagen om gränsbevakningsväsendets förvaltning (577/2005) ges den utbildning som är behörighetsvillkor för Gränsbevakningsväsendets tjänster samt kompletterande utbildning och specialutbildning för Gränsbevakningsväsendets personal och andra personer. Enligt tredje momentet i samma paragraf kan det vid Bevakningsflygdivisionen ordnas sådan utbildning som behövs för Gränsbevakningsväsendets luftfart i samarbete med Gräns- och sjöbevakningsskolan och andra läroanstalter.
Vid Gräns- och sjöbevakningsskolan ordnas grund-, fortsättnings- och mästarkurser för gränsbevakare och vid Gränsbevakningsväsendet den fortbildning som behövs. Bestämmelser om kompetensmålen för grundkursen, fortsättningskursen och mästarkursen för gränsbevakare finns i 42 § 2 mom. i statsrådets förordning om gränsbevakningsväsendet (651/2005). De yrkesinriktade studierna vid Gränsbevakningsväsendet klassificeras som yrkesinriktad fortbildning, eftersom Gränsbevakningsväsendet inte har rätt att utfärda yrkesinriktade examina.
Målet för grundkursen för gränsbevakare är att utbilda behöriga gränsbevakare som respekterar de grundläggande fri- och rättigheterna, innehar goda grundläggande kunskaper och färdigheter och står bakom Gränsbevakningsväsendets värderingar. Grundkursen ger färdigheter enligt studieinriktning för fältuppgifter som kräver yrkeskunskap på en gränskontrollstation, en gränsbevakningsstation, en gränsbevakningsavdelning eller motsvarande, på en sjöbevakningsstation, ett bevakningsfartyg eller inom underhåll av luftfartyg.
Målet för fortsättningskursen för gränsbevakare är att ge kunskaper och färdigheter för ledning av arbetet på en bevakningsstation, för att sköta uppgifter som chef för smågrupper, för utförande av förundersökning samt att ge grunder för ledning av operativ fältverksamhet samt för jouruppgifter i kontrollrum och ledningscentraler.
Mästarkursen har som mål att de studerande får färdigheter att sköta uppgiften som chef för en arbetsenhet. Efter utbildningen har den studerande förvärvat de kunskaper, färdigheter och attityder som anknyter till ledningen av en arbetsenhet, livslångt lärande samt den fostran och utbildning som sker i arbetsenheterna.
Gränsbevakningsväsendet utbildar sina officerare vid Försvarshögskolan.
Enligt 25 § 2 mom. i lagen om gränsbevakningsväsendets förvaltning kan det vid Gräns- och sjöbevakningsskolan i enlighet med vad som särskilt avtalas med Försvarshögskolan ordnas i lagen om Försvarshögskolan (1121/2008) avsedd undervisning inom utbildningsprogrammet för officerare, inom fortbildningen och inom den kompletterande utbildningen. I fråga om militärvetenskapliga examen ges det vid Gräns- och sjöbevakningsskolan undervisning i gränssäkerhet på kandidat- eller magisternivå samt för generalstabsofficersexamen.
Läroplanerna för den utbildning som Gräns- och sjöbevakningsskolan ordnar beskrivs med kompetensen som utgångspunkt. Undervisningshelheterna bygger inte på en läroämnesindelning utan på samlade kompetenser som baserar sig på arbetslivet. De samlade kompetenserna är indelade i studieavsnitt vars kompetensmål i möjligaste mån anges utgående från EQF-kraven och EQF-tänkesättet. De är indelade i tre grupper: kunskaper, färdigheter och kompetens. Läroplanerna för officersutbildning har utarbetats enligt Försvarshögskolans anvisningar.
2.1.9
Examina inom brottspåföljdsområdet
Enligt 6 § 1 mom. i lagen om Brottspåföljdsområdets utbildningscentral (1316/2006) ger utbildningscentralen utbildning som leder till en yrkesinriktad examen inom brottspåföljdsområdet.
Enligt 6 § i statsrådets förordning om Brottspåföljdsområdets utbildningscentral (1448/2006) är den yrkesinriktade examen som ordnas vid Brottspåföljdsområdets utbildningscentral examen inom brottspåföljdsområdet. Examen inom brottspåföljdsområdet ger de kunskaper och färdigheter som krävs för handlednings- och övervakningsuppgifter inom brottspåföljdsområdet. Examen syftar till att ge färdigheter för sådan verkställighet av straff som är målinriktad, säker och effektfull och som respekterar individens människovärde och mänskliga rättigheter. Examens omfattning är 90 studiepoäng.
I 9 § i lagen om Brottspåföljdsområdets utbildningscentral föreskrivs det om inträdeskraven för den utbildning som leder till yrkesinriktade examen inom brottpåföljdsområdet. Ett villkor för att antas som studerande är bl.a. att personen i fråga har avlagt minst andra stadiets yrkesinriktade examen (yrkesinriktad grundexamen, yrkesexamen eller specialyrkesexamen), gymnasiets lärokurs eller en examen som avses i lagen om anordnande av studentexamen HYPERLINK "http://www.finlex.fi/fi/laki/ajantasa/2005/20050672" \o "Uppdaterad författning" (672/2005) eller motsvarande tidigare examen eller fullgjort motsvarande studier utomlands.
Den utbildning på brottspåföljdsområdet som leder till yrkeshögskoleexamen anordnas enligt 28 § 1 mom. i lagen om Brottspåföljdsområdets utbildningscentral av yrkeshögskolan Laurea i samarbete med utbildningscentralen. I denna utbildning iakttas i tillämpliga delar vad som föreskrivs i och med stöd av yrkeshögskolelagen.
2.1.10
Examina inom polisbranschen
Yrkeshögskoleexamina inom området för inre säkerhet är enligt 14 § i lagen om Polisyrkeshögskolan (1164/2013) yrkeshögskoleexamina och högre yrkeshögskoleexamina som avlagts vid läroanstalten. Ställningen i högskolornas examenssystem för de examina som avlagts vid Polisyrkeshögskolan bestäms genom förordning av statsrådet.
I 1 § i statsrådets förordning om Polisyrkeshögskolan (282/2014) anges läroanstaltens utbildningsuppgift och examina. Den yrkeshögskoleexamen inom området för inre säkerhet som avläggs vid läroanstalten är yrkeshögskoleexamen för polis, till vilken i enlighet med utbildningsområdet fogas examensbenämningen polis (YH), och den högre yrkeshögskoleexamen inom området för inre säkerhet som avläggs vid läroanstalten är högre yrkeshögskoleexamen för polis, till vilken i enlighet med utbildningsområdet fogas examensbenämningen polis (högre YH).
Inom polisförvaltningen ordnas det gott om utbildning utanför examenssystemet. Den riktar sig huvudsakligen till dem som arbetar inom polisförvaltningen. Polisyrkeshögskolan har inte rätt att utfärda yrkesinriktade examina, och därför klassificeras yrkesstudierna som fortbildning.
En examensreform inom polisbranschen genomfördes genom lagen om Polisyrkeshögskolan (1164/2013), som trädde i kraft den 1 januari 2014. Enligt övergångsbestämmelsen i lagen finns det möjlighet att avlägga tidigare examina så att de som studerar för grundexamen för polis när lagen träder i kraft får fortsätta sina studier och till och med den 31 december 2016 avlägga grundexamen för polis i enlighet med de bestämmelser och föreskrifter som gällde vid lagens ikraftträdande. På motsvarande sätt får de som studerar för polisbefälsexamen fortsätta sina studier och till och med den 31 december 2017 avlägga polisbefälsexamen i enlighet med de bestämmelser och föreskrifter som gällde vid lagens ikraftträdande.
Efter den examensreform som genomfördes den 1 januari 2014 ordnas utbildning som förbereder för underbefälsuppgifter inom polisväsendet i form av specialiseringsstudier för polisunderbefäl omfattande 45 studiepoäng.
2.1.11
Examina inom räddningsväsendet och nödcentralsverksamheten
I lagen om Räddningsinstitutet (607/2006) och i statsrådets förordning om Räddningsinstitutet (658/2006) finns det bestämmelser om examina inom räddningsväsendet och nödcentralsverksamheten. Räddningsinstitutets uppgift i utbildningshänseende är att ge grundläggande yrkesutbildning inom räddningsväsendet och nödcentralsverksamheten och utbildning som leder till befälsexamen för räddningsväsendet, som är en yrkeshögskoleexamen, samt fortbildning och vidareutbildning inom räddningsväsendet och nödcentralsverksamheten.
Examina inom räddningsväsendet och nödcentralsverksamheten är räddningsmannaexamen (90 studiepoäng), underbefälsexamen (60 studiepoäng) och examen för jourhavande vid nödcentraler (90 studiepoäng), som Räddningsinstitutet svarar för, samt befälsexamen för räddningsväsendet ingenjör (YH) (240 studiepoäng), som yrkeshögskolan Savonia-ammattikorkeakoulu svarar för och som ordnas av Räddningsinstitutet. I fråga om ingenjörsutbildningen (YH) gäller vad som föreskrivs i yrkeshögskolelagen och med stöd av den. Examina inom räddningsväsendet bildar ett kontinuum genom vilket man säkerställer att sakkunniga som arbetar i olika yrken inom räddningsväsendet har rätt kompetens för olika arbetsuppgifter inom räddnings- och säkerhetsbranschen.
Enligt 16 § 1 mom. i lagen om Räddningsinstitutet godkänner Räddningsinstitutet en läroplan för den utbildning som leder till yrkesinriktad examen. I läroplanen anges studiernas maximitid och omfattning i form av studiepoäng, undervisningens mål och centrala innehåll, den allmänna organiseringen av undervisningen och studierna samt grunderna för bedömningen av de studerande. Den utbildning som leder till yrkesinriktad examen innefattar enligt 14 § 2 mom. i lagen om Räddningsinstitutet yrkesinriktade studier och praktik samt allmänna studier för att förvärva och komplettera yrkesskicklighet. Den läroplan som gäller yrkeshögskoleexamen godkänns av yrkeshögskolan Savonia-ammattikorkeakoulu på framställning av Räddningsinstitutet. Enligt statsrådets förordning om yrkeshögskolor omfattar en yrkeshögskoleexamen grundstudier och yrkesstudier, valfria studier, praktik som främjar yrkesfärdigheten och ett lärdomsprov.
Målet för examen för jourhavande vid nödcentraler är att ge de studerande kunskaper, färdigheter och behörighet för arbete som jourhavande vid nödcentraler, där det förutom omfattande teorikunskaper är viktigt att ha praktiskt kunnande i kärnuppgifterna och i hanteringen av nödsamtal och förmåga att möta människor i kris. De som avlagt examen ska känna till de förpliktande bestämmelser som styr verksamheten vid nödcentraler, räddningsväsendet, polisen och social- och hälsovårdsmyndigheterna, myndigheternas verksamhetsprinciper, uppgifternas särdrag och de riskbedömningar som hänför sig till dem samt kunna handla ansvarsfullt och fatta beslut utifrån detta. De som avlagt examen ska förstå de etiska utgångspunkterna för yrket och genom god interaktion kunna ge anvisningar som lämpar sig för situationen och även beakta anmälarens förmåga att genomföra dem på ett tryggt sätt. Den som avlagt examen ska ha förmåga att utveckla sitt arbete samt sin yrkesskicklighet i en föränderlig miljö under utveckling.
Målet för räddningsmannaexamen är att ge de studerande kunskaper, färdigheter och behörighet för arbete som räddningsman, där det förutom tillämpning av omfattande teorikunskaper är viktigt med praktiska färdigheter. De som avlagt examen har anammat värderingarna och de etiska principerna inom räddningsväsendet och hälso- och sjukvården. De är redo att arbeta i yrket och utveckla sitt arbete och sin yrkesskicklighet i en föränderlig miljö under utveckling. De ska kunna delta som medlemmar i en räddningsenhet vid olyckor och som akutvårdare på grundnivå samt känna till principerna för ledningen av räddningsenheter. De ska förstå arbetet för att förebygga olyckor i räddningsverkets säkerhetsarbete, känna till principerna för beredskap på eget initiativ, allmänt befolkningsskydd samt frivillig brandkårsverksamhet och är beredda till gott samarbete med frivilliga och personal i bisyssla och med andra intressentgrupper.
Underbefälsexamen är en examen för närmaste chefer. Tyngdpunktsområden i examen är personalledning, ledning av räddningsverksamhet och förebyggande av olyckor. Kompetensen baserar sig på kunskaper i vad yrket omfattar, god ledarförmåga och kunskaper förvärvade genom utbildning. De som avlagt examen ska kunna planera och leda verksamheten i räddningsgrupper och räddningsenheter vid olyckor. De ska förstå den samhälleliga betydelsen av ett målinriktat olycksförebyggande arbete samt känna till och behärska olika tillvägagångssätt som underbefäl förutsätts kunna använda vid förebyggande av olyckor. De som avlagt examen ska kunna arbeta i ansvarsfulla uppgifter inom räddningsväsendet samt i specialuppgifter inom räddningsväsendet, riskhantering och beredskap och är beredda att utveckla sitt kunnande och sitt arbete i en föränderlig miljö under utveckling.
Befälsexamen för räddningsväsendet ingenjör (YH) ger kunskaper och färdigheter för chefs- och ledningsuppgifter i en organisation som är verksam inom räddnings- och säkerhetsbranschen samt för krävande sakkunniguppgifter som förutsätter gedigen och tillämpande yrkeskompetens såväl nationellt som internationellt. Utöver detta ger examen goda förutsättningar för god förvaltning och personalledning. De som avlagt examen ska kunna identifiera och bedöma de olika slags risker som hänför sig till olika funktioner och välja de rätta riskhanteringsmetoderna samt fungera som samordnande myndighet. De som avlagt examen ska kunna planera och leda räddningsverksamhet och behärska de centrala normer och de grunder för god förvaltning som ska beaktas i de förvaltningsuppgifter som hör till en räddningsmyndighet. De som avlagt examen ska kunna kommunicera på ett målinriktat sätt och vara en aktiv aktör i samarbetet med olika intressentgrupper. De har goda färdigheter för livslångt lärande.
Den 22 september överlämnade statsrådet en proposition till riksdagen där det föreslås att utbildningsansvaret för befälsutbildning som leder till yrkeshögskoleexamen för räddningsväsendet överförs från yrkeshögskolan Savonia-ammattikorkeakoulu till Polisyrkeshögskolan från ingången av 2017 (RP 157/2016 rd). Enligt propositionen överförs yrkeshögskoleutbildningen för räddningsväsendet administrativt till inrikesministeriets förvaltningsområde, vilket gör det möjligt att som en enhetligare helhet utveckla och planera samt sköta ekonomin för utbildning som hör till området för inrikesförvaltningen.
2.1.12
Samlade kompetenser som kompletterar examenssystemet
Examenssystemet kompletteras av många samlade kompetenser om vilka det föreskrivs separat. De utbildningar som regleras separat är oftast till sin karaktär omfattande samlade kompetenser som antingen förbereder för en examen, utgör stöd vid avläggande av examen eller riktar sig till sådana som redan avlagt examen.
Den vuxna befolkningen i arbetslivet kompletterar sin kompetens och förbättrar sin yrkesskicklighet också genom andra samlade kompetenser som inte regleras separat. En del av dem hänför sig till behörighets- och kompetenskrav. En del kan ha en etablerad ställning på arbetsmarknaden, även om utbildningen eller den kompetens utbildningen ger inte är reglerad.
2.1.13
Förberedande och handledande utbildningar före avläggandet av examen
Bestämmelser om förberedande undervisning som ordnas för invandrare före den grundläggande utbildningen finns i lagen om grundläggande utbildning. Enligt 5 § i lagen om grundläggande utbildning kan kommunen ordna förberedande undervisning före den grundläggande utbildningen. Utbildningsstyrelsen fattar beslut om grunderna för läroplanen för den förberedande undervisningen. Omfattningen av den förberedande undervisning som ordnas för invandrare före den grundläggande utbildningen motsvarar ett års lärokurs. Målet för undervisningen är att ge eleverna behövliga färdigheter i finska eller svenska samt nödvändiga andra färdigheter för övergången till förskoleundervisning eller grundläggande utbildning samt främja elevernas harmoniska utveckling och integrering i det finländska samhället. Målet är dessutom att undervisningen ska stödja och främja elevernas kunskaper i sitt eget modersmål och deras kännedom om sin egen kultur. Som avslutning på den undervisning som förbereder för den grundläggande utbildningen får eleven ett intyg över deltagande.
Bestämmelser om utbildning som förbereder invandrare och personer med ett främmande språk som modersmål för gymnasieutbildning finns i gymnasielagen och gymnasieförordningen. Som studerande till utbildning som förbereder för gymnasieutbildning kan antas en invandrare eller en person med ett främmande språk som modersmål som har genomgått den grundläggande utbildningens lärokurs eller har motsvarande kunskaper och färdigheter och som inte har tillräckliga språkliga färdigheter att klara av gymnasiestudierna på finska eller svenska. Enligt 2 § i gymnasielagen är målet för utbildning som förbereder invandrare och personer med ett främmande språk som modersmål för gymnasieutbildning att ge de studerande språkliga och andra behövliga färdigheter för övergången till gymnasieutbildning. Syftet är dessutom att ge den studerande färdigheter att delta som en aktiv medborgare i det finländska samhället. Utbildningen syftar också till att i mån av möjlighet stödja och främja de studerandes kunskaper i sitt eget modersmål. Över studier som avlagts inom utbildning som förbereder för gymnasieutbildning ges betyg. I betyget antecknas de läroämnen som den studerande studerat, antalet fullgjorda kurser i läroämnena eller att en ämnesgrupp eller ett läroämne fullgjorts med godkänt resultat.
Enligt 3 § i lagen om grundläggande yrkesutbildning kan som handledande utbildning som inte leder till examen ordnas handledande utbildning för grundläggande yrkesutbildning samt utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv. Enligt lagens 5 § är målet för den handledande utbildningen för grundläggande yrkesutbildning att ge de studerande färdigheter för att söka till grundläggande yrkesutbildning och att stärka de studerandes förutsättningar att avlägga en yrkesinriktad grundexamen. Målet för utbildningen som handleder för arbete och ett självständigt liv är för sin del att ge de studerande som behöver särskilt stöd på grund av sjukdom eller skada undervisning och handledning enligt deras individuella mål och färdigheter. Också för de handledande utbildningarna är målet dessutom att stödja de studerandes utveckling till goda och harmoniska människor och samhällsmedlemmar samt att ge dem sådana kunskaper och färdigheter som de behöver med tanke på förutsättningarna för fortsatta studier, en yrkesmässig utveckling, fritidsintressen och en mångsidig personlighetsutveckling.
Enligt 12 c § i lagen om grundläggande yrkesutbildning innehåller de handledande utbildningarna utbildningsdelar. Närmare bestämmelser om de utbildningsdelar som ingår i handledande utbildning får utfärdas genom förordning av statsrådet.
Enligt 12 § 2 mom. i lagen om grundläggande yrkesutbildning är omfattningen av den handledande utbildningen för grundläggande yrkesutbildning samt av den utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv 60 kompetenspoäng.
Med stöd av lagens 13 b § bestämmer Utbildningsstyrelsen grunderna för de handledande utbildningarna. I utbildningsgrunderna anges obligatoriska och valbara utbildningsdelar samt utbildningsdelarnas omfattning i kompetenspoäng samt dessutom målen för kunnandet samt bedömningen av kunnandet i utbildningsdelarna.
Enligt 25 e § i lagen om grundläggande yrkesutbildning ska utbildningsanordnaren ge den studerande ett betyg över slutförd handledande utbildning, när den studerande har slutfört en handledande utbildning för grundläggande yrkesutbildning eller en utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv. Om den studerande säger upp sin studieplats innan den handledande utbildningen har slutförts, ska utbildningsanordnaren ge den studerande ett betyg över avlagda utbildningsdelar. Ett betyg över avlagda utbildningsdelar ska på den studerandes begäran också ges under studiernas gång.
Enligt 10 § 3 mom. i yrkeshögskolelagen får yrkeshögskolan ordna sådan avgiftsfri utbildning för invandrare som syftar till att ge de studerande språkliga och andra färdigheter som behövs för yrkeshögskolestudier.
2.1.14
Studier som förbättrar studiefärdigheterna för att möjliggöra avläggande av examen
Enligt 8 b § i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning kan det i de fall då en studerande inte har tillräckliga studiefärdigheter, som en del av den utbildning som förbereder för fristående examina, ordnas studier i syfte att möjliggöra avläggande av fristående examen eller en del av den och deltagande i utbildning som förbereder för fristående examen. Studier som förbättrar studiefärdigheterna får som heltidsstudier räcka högst sex månader. Utbildningsanordnaren beslutar om ordnandet av studier som förbättrar studiefärdigheterna och om studiernas innehåll.
2.1.15
Samlade kompetenser som riktar sig till dem som avlagt examen
Utbildningar efter avlagd examen genomförs vanligen i syfte att vinna behörighet för branschen. De regleras på de olika förvaltningsområdena. Samlade kompetenser som riktar sig till dem som avlagt examen är bl.a. specialistläkarutbildningen och specialisttandläkautbildningen på social- och hälsovårdsministeriets förvaltningsområde samt högskolornas specialiseringsutbildningar på undervisnings- och kulturministeriets förvaltningsområde.
Specialistläkarutbildning och specialisttandläkarutbildning är yrkesinriktade påbyggnadsutbildningar som följer efter medicine licentiatexamen och odontologie licentiatexamen. Det föreskrivs om dem på social- och hälsovårdsministeriets ansvarsområde i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (559/1994) och i social- och hälsovårdsministeriets förordning om specialistläkarutbildning och specialisttandläkarutbildning samt om särskild allmänläkarutbildning (56/2015). Ända till utgången av 2014 ledde utbildningarna till specialistläkarexamen och specialisttandläkarexamen, vilka var yrkesinriktade påbyggnadsexamina vid universiteten.
Enligt 4 a § i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården är syftet med specialistläkarutbildningen och specialisttandläkarutbildningen att fördjupa läkarens eller tandläkarens kompetens och expertis inom en viss specialitet samt att säkerställa expertisen inom specialiteterna i servicesystemet inom hälso- och sjukvården.
Ett i universitetslagen avsett universitet kan till specialistläkarutbildning anta en person som i Finland har fått rätt att utöva läkaryrket som legitimerad yrkesutbildad person och till specialisttandläkarutbildning anta en person som i Finland har fått rätt att utöva tandläkaryrket som legitimerad yrkesutbildad person och som har arbetat med kliniska uppgifter som tandläkare i minst två år.
Specialistläkarutbildningen ordnas som ett utbildningsprogram med en minimilängd på fem år i form av handledda studier på heltid. Specialisttandläkarutbildningen ordnas som ett utbildningsprogram med en minimilängd på tre år i form av handledda studier på heltid.
Enligt 2 § i social- och hälsovårdsministeriets förordning om specialistläkarutbildning och specialisttandläkarutbildning samt om särskild allmänläkarutbildning är ett mål för specialistläkarutbildningen och specialisttandläkarutbildningen att göra läkaren eller tandläkaren förtrogen med den vetenskapliga kunskapen och inhämtandet av information inom den egna specialiteten samt ge färdigheter för specialistläkares eller specialisttandläkares uppgifter inom den, för upprätthållandet av yrkesskickligheten och utvecklandet av den egna specialiteten samt för verksamhet som specialistläkare eller specialisttandläkare inom social- och hälsovårdens servicesystem. Utbildningen ska ge specialistläkaren eller specialisttandläkaren färdigheter att behärska krävande diagnostiska metoder samt att planera och genomföra krävande prevention och vård inom specialiteten på individ- och befolkningsnivå. Ett mål för utbildningen är dessutom att läkaren eller tandläkaren fördjupar sig i ledningen, förvaltningen och planeringen av hälso- och sjukvården samt det yrkesövergripande samarbetet inom hälso- och sjukvården.
Enligt 6 och 7 § i förordningen utfärdar universitetet ett intyg över fullgjord specialistläkarutbildning eller specialisttandläkarutbildning.
Enligt 4 § i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården beviljas en person som slutfört specialistläkarutbildning eller specialisttandläkarutbildning som avses i 4 a § av Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården på ansökan rätt att utöva specialistläkar- eller specialisttandläkaryrket som legitimerad yrkesutbildad person.
Bestämmelser om högskolornas specialiseringsutbildningar finns i yrkeshögskolelagen och universitetslagen. Specialiseringsutbildningar vid universiteten och yrkeshögskolorna är avsedda att genomföras av personer som redan har varit yrkesverksamma. Specialiseringsutbildningarna främjar professionell utveckling och specialisering och ordnas av universiteten och yrkeshögskolorna för dem som redan har avlagt högskoleexamen och dem som högskolan på något annat sätt konstaterar ha tillräckliga kunskaper och färdigheter för studierna.
Bestämmelser om specialiseringsutbildningens minimiomfattning och gemensamma mål utfärdas genom förordning av statsrådet. Målet för specialiseringsutbildningen vid universiteten är att den studerande utgående från sin utbildningsbakgrund och arbetserfarenhet kan sköta krävande expertuppgifter inom sådana arbetslivssektorer som har fastställts inom ramen för avtalsförfarandet enligt 7 a § 3 mom. i universitetslagen, behärskar den vetenskapliga specialkompetens i yrket som en expertroll förutsätter samt dess kopplingar till omgivningen, genom utnyttjande av vetenskaplig forskningsinformation eller metoder inom konstnärlig verksamhet kan analysera, utvärdera och utveckla yrkespraxis inom sitt specialiseringsområde och kan vara expert i sammanslutningar och nätverk inom sitt specialiseringsområde.
Målet för specialiseringsutbildningen vid yrkeshögskolorna är att den studerande utgående från sin utbildningsbakgrund och arbetserfarenhet kan sköta krävande expertuppgifter inom sådana arbetslivssektorer som har fastställts inom ramen för avtalsförfarandet enligt 11 a § 3 mom. i yrkeshögskolelagen, förvärvar behärskande av den fördjupade specialkompetens eller sektorsövergripande helhet som utgör en förutsättning för sakkunnighet, med utgångspunkt i forskning eller metoder inom konstnärlig verksamhet kan utvärdera och utveckla yrkespraxis inom sitt specialområde och kan vara expert i sammanslutningar och nätverk inom sitt eget specialområde.
Specialiseringsutbildningarna omfattar minst 30 studiepoäng. Högskolan ger en studerande ett intyg över specialiseringsutbildning som den studerande har genomfört. Av intyget ska framgå specialiseringsutbildningens benämning och utbildningens centrala innehåll.
2.1.16
Andra samlade kompetenser
I fråga om vissa samlade kompetenser och studiehelheter har det inte föreskrivits separat om mål, innehåll och omfattning, även om de kan utgöra kompetens- och behörighetskrav för ett visst yrke eller en viss uppgift. Sådana är t.ex. olika behörigheter inom social- och hälsovården. De samlade kompetensernas omfattning varierar efter kompetensbehovet.
På arbetsmarknaden finns det dessutom samlade kompetenser som siktar på att utveckla kompetensen och förbättra yrkesskickligheten utan att vara behörighets- och kompetenskrav för vissa uppgifter, men som ändå är etablerade och allmänt kända. Genom dem kompletteras, uppdateras eller breddas tidigare förvärvat kunnande. Exempel på sådana är olika fortbildningsprogram.
Allmänna språkexamina är språkfärdighetsexamina som huvudsakligen riktar sig till vuxna. Med allmän språkexamen avses en examen som visar funktionella språkkunskaper oberoende av på vilket sätt de inhämtats. Bestämmelser om dem finns i lagen om allmänna språkexamina (964/2004). Allmänna språkexamina ordnas på grundnivå, mellannivå och högsta nivå.
Folkhögskolorna ordnar långvarig utbildning som förbättrar de studerandes arbetslivskompetens och yrkeskompetens. Folkhögskolorna själva utformar målen för utbildningsprogrammen inom det fria bildningsarbetet och innehållet i dem och klassificerar sin utbildning som yrkesförberedande frivillig vuxenutbildning. Utifrån sin utbildningsuppgift ordnar en del av folkhögskolorna utbildning för personer med grav funktionsnedsättning.
Under värnpliktstiden avläggs examen på det militära området. Därtill kan de värnpliktiga genomgå en underofficerskurs, reservofficerskurs samt ledar- och utbildarutbildning. Vidare ordnas också olika kurser som ger de värnpliktiga behörighet som bland annat militärförare, sprängare eller dykare.
2.2
Den internationella utvecklingen samt lagstiftningen i utlandet och i EU
2.2.1
Internationell klassificering av kvalifikationer
Syftet med internationell klassificering av kvalifikationer är bland annat att tillgodose behoven inom statistikföring, utbildningsmyndigheternas behov och arbetsförmedlingens behov samt att underlätta yrkesmässig och akademisk rörlighet och erkännande av kvalifikationer. Systemen för klassificering av kvalifikationer kan utgå från utbildningsnivå, utbildningsstadium, utbildningsområde, yrke eller exempelvis kompetensnivå.
2.2.2
ISCED
ISCED (International Standard Classification of Education) är UNESCO:s internationella standard för utbildningsklassificering som i första hand har utarbetats för internationellt jämförbar statistiskföring som gäller utbildning. UNESCO:s beslut om den gällande klassificeringen av utbildningsnivå är från 2011. ISCED-klassificeringen omfattar examensinriktad utbildning enligt utbildningsnivå och utbildningsområde.
Utbildningsnivå 0 enligt ISCED motsvarar småbarnspedagogik och förskoleundervisning. Utbildningsnivå 1 enligt ISCED motsvarar lägre grundnivå. I Finland anses årskurserna 1—6 inom den grundläggande utbildningen höra till denna nivå. Utbildningsnivå 2 motsvarar högre grundnivå, till vilken hänförs årskurserna 7—9 inom den grundläggande utbildningen. Utbildningsnivå 3 motsvarar mellannivå, och till den hänförs gymnasiet och studentexamina, yrkesinriktade grundexamina och yrkesexamina. Specialyrkesexamina placeras på utbildningsnivå 4. Utbildningen på högre nivå är i ISCED-klassificeringen indelad i fyra nivåer: utbildningsnivå 5 omfattar examina på lägsta högre nivå (de tidigare institutsexamina i Finland), utbildningsnivå 6 omfattar lägre högskolenivå (lägre högskoleexamina vid universitet och yrkeshögskolexamina) utbildningsnivå 7 omfattar högre högskolenivå (högre högskoleexamina vid universitet och specialiseringsutbildning för läkare sam högre YH-examina vid yrkeshögskolor) och utbildningsnivå 8 omfattar forskarutbildning (licentiatexamen och doktorsexamen).
Grunden för klassificeringen är utbildningsprogrammets innehåll. Det är svårt att klassificera utbildningar enbart utgående från studiernas innehåll, eftersom det inte finns klara standarder för internationell jämförelse av detta. Vid bestämmandet av utbildningsnivån används därför i stället för studieinnehåll andra kriterier som anger hur krävande studierna är. Sådana är bl.a. riktlinjer för utbildningens längd, krav på tidigare utbildning och behörighet för fortsatta studier.
2.2.3
Europeisk referensram för kvalifikationer (EQF)
Den europeiska referensramen för kvalifikationer (EQF) började utvecklas 2004 när medlemsstaterna, arbetsmarknadsparterna och andra intressentgrupper ville få tillgång till gemensamma ramar för att underlätta jämförbarheten för examina. Kommissionens förslag om en referensram med åtta nivåer som baserar sig på resultat av lärande blev klart i september 2006 (KOM(2006) 479 slutlig). Europaparlamentets och rådets rekommendation om en europeisk referensram för kvalifikationer för livslångt lärande (2008/C 111/01) antogs den 23 april 2008 (den så kallade EQF-rekommendationen).
EQF är en gemensam europeisk referensram som knyter samman olika länders kvalifikationssystem och som ska göra kvalifikationer från olika länder och system lättare att jämföra med varandra och förstå. Referensramen har två huvudmål: att bidra till att främja medborgarnas rörlighet mellan länder och att underlätta deras livslånga lärande. Med hjälp av EQF förbättras genomskinligheten och jämförbarheten i fråga om kvalifikationer. Därtill bidrar EQF till målen att främja livslångt lärande och att förbättra anställbarhet, rörlighet och social integration för arbetstagare och studerande.
EQF har åtta nivåer, och omfattar alla examina. EQF omfattar således alla examensnivåer inom allmänbildande, yrkesinriktad och akademisk utbildning. Varje examensnivå bör kunna uppnås genom olika utbildnings- och karriärvägar.
Referensnivåerna i EQF grundar sig på resultat av lärande som beskrivs som kunskaper, färdigheter och kompetens. Var och en av de åtta nivåerna definieras via en rad deskriptorer som anger de resultat av lärande som är av betydelse för examina på den nivån i varje examenssystem. Inom EQF inriktar man sig på vad den som har avlagt examen vet, förstår och kan göra.
EQF är förenlig med den referensram för högskoleexamina som har utarbetats inom ramen för Bolognaprocessen. I beskrivningen av nivåerna 5—8 i EQF hänvisas till beskrivningarna av de nivåer inom högskoleutbildningen som man enats om inom ramen för Bolognaprocessen. Nivåbeskrivningarna i EQF skiljer sig dock till ordalydelsen från nivåbeskrivningarna enligt Bolognaprocessen. Det beror på att EQF, i egenskap av referensram för livslångt lärande, även omfattar yrkesutbildning och arbetsmiljöer ända upp till högsta nivå.
EQF ersätter inte och i den definieras inte nationella examenssystem eller examina. Där beskrivs inte enskilda examina eller kompetensen hos enskilda personer. Enskilda examina bör placeras på en lämplig nivå i den europeiska referensramen för kvalifikationer via de nationella examenssystemen eller de nationella referensramarna.
Det är frivilligt att genomföra den europeiska referensramen för kvalifikationer nationellt, men det rekommenderas att medlemsländerna senast år 2010 kopplar sina nationella examenssystem till den europeiska referensramen för kvalifikationer antingen genom att göra hänvisningar från nationella examensnivåer till nivåerna i EQF eller vid behov utarbeta nationella referensramar för kvalifikationer i enlighet med nationell lagstiftning och praxis. Avsikten har varit att medlemsländerna senast år 2012 försäkrar sig om att alla nya examensbevis, bevis och Europassdokument innehåller en hänvisning till motsvarande nivå i den europeiska referensramen för kvalifikationer.
Enligt EQF-rekommendationen bör medlemsländerna använda ett tillvägagångssätt som bygger på resultat av lärande när examina beskrivs och fastställs samt främja validering av icke-formellt och informellt lärande. För att öka tilltron till examina och utbildningar uppmanas medlemsländerna att i beskrivningarna av de nationella kvalifikationerna i enlighet med EQF främja och tillämpa principerna för kvalitetssäkring som räknas upp i bilagan till rekommendationen. Vidare uppmanas medlemsländerna att utse nationella samordningspunkter för att stödja och, tillsammans med andra berörda nationella myndigheter, styra kopplingen mellan det nationella kvalifikationssystemet och den europeiska referensramen för kvalifikationer.
Inom ramen för den rådgivande grupp som styr genomförandet av EQF på EU-nivå har man kommit överens om det förfarande och de kriterier med stöd av vilka de övriga medlemsländerna kan ge sina synpunkter på hur överskådlig examinas placering är. När det på nationell nivå har avtalats om hur examina ska inordnas i den nationella referensramen och i EQF, utarbetar medlemsländerna en rapport om saken för internationellt bruk. I rapporten besvaras tio frågor och dessa tas upp i gruppen. Till sist publiceras rapporten på kommissionens webbplats. Internationella experter kan anlitas när rapporten sammanställs. Syftet med förfarandet är att examinas placering ska bli genomskinligare och lättare att förstå i andra länder.
Den 10 juni 2016 antog kommissionen ett initiativ till en ny kompetensagenda för Europa (A New Skills Agenda for Europe KOM (2016) 381 slutlig). Initiativet innehåller förslag till utveckling av samarbetet kring kompetens inom Europeiska unionen, till intensifierat samarbete inom utbildnings- och sysselsättningspolitiken samt till höjande av arbetstagarnas kompetensnivå t.ex. genom att utveckla systemen för erkännande och identifiering av kompetens. Initiativet innehåller också ett förslag till uppdatering av rekommendationen om en europeisk referensram för kvalifikationer. I ett senare skede väntas kommissionen lägga fram ett förslag till uppdatering av beslutet om en enhetlig gemenskapsram för tydlighet i kvalifikationer och meriter (Europass). Kommissionen har motiverat ändringen med ett behov att smidigare kunna erkänna och identifiera kompetens samt med ett behov att kunna erkänna och identifiera t.ex. sådan kompetens som förvärvats på digital väg. Medlemsländerna inledde behandlingen av kommissionens förslag om referensramen hösten 2016. Kommissionens förslag kan träda i kraft tidigast 2017. Efter det bedömer medlemsstaterna de nationella behoven att genomföra det.
2.2.4
Andra länders nationella referensramar för kvalifikationer
Alla länder som är medlemmar i EU och EES eller som ansökt om medlemskap i EU har fattat beslut om att utarbeta eller vidareutveckla en nationell referensram för kvalifikationer som kan säkerställa att nivåerna är jämförbara med referensnivåerna i EQF. Medlemsländerna bedriver ett nära samarbete. Sammanlagt 26 länder har redan utarbetat en nationell referensram för kvalifikationer och angett hur de nationella nivåerna och referensnivåerna i EQF är kopplade till varandra. De grundläggande lösningarna förefaller likartade: man utarbetar en övergripande referensram för hela kvalifikationssystemet. I en del länder har man berett utbildningsnivåspecifika referensramar, i syfte att i ett senare skede förena dem till en enda referensram. I största delen av medlemsländerna har den nationella referensramen för kvalifikationer åtta nivåer.
Alla nordiska länder har utarbetat en nationell referensram för kvalifikationer. Den nationella referensramen för kvalifikationer som Danmark godkände 2009 omfattar åtta nivåer, som samtliga beskrivs via kompetensbaserade resultat med tre dimensioner (kunskaper färdigheter och kompetenser). De danska högskoleexamina placerar sig på nivå 5—8, men för övrigt är placeringarna riktgivande: de allmänbildande examina placerar sig på nivå 1—4 och de yrkesinriktade examina/yrkesutbildningarna på nivå 2—5. I fråga om examina som placerar sig på nivå 6—8 tillämpas principen om fullständig överensstämmelse, dvs. inlärningsresultaten ska fullständigt motsvara beskrivningen av nivån (full fit). För de andra nivåerna används den så kallade best fit-principen, dvs. examen placeras in på den nivå där den som helhet bäst passar in. Den danska referensramen innehåller tills vidare inte icke-formellt och informellt lärande. Till den delen fortgår beredningen av referensramen.
På Island bereddes referensramen av undervisningsministeriet i samarbete med läroanstalter, lärare och arbetslivet som ett led i revideringen av utbildningssystemet och utbildningslagstiftningen. Den nationella referensramen för kvalifikationer innehåller sju nivåer. Den första nivån motsvarar nivå 1—2 i EQF. Följande nivå i den nationella referensramen motsvarar nivå tre i EQF osv. Det föreskrivs inte om referensramen i en särskild lag, utan i den lagstiftning som gäller olika utbildningsnivåer.
I Norge fastställdes en referensram för högskoleexamina i mars 2009 och beskrivningar av inlärningsresultat togs i bruk inom alla examina före utgången av 2012. En enhetlig nationell referensram för hela examenssystemet togs i bruk 2011. Referensramen innehåller sju nivåer. Nivåerna numreras 2—8, så att de tydligt har en parallell i EQF. Nivå 1 är fortfarande öppen och saknar beskrivning. De tre högsta nivåerna inom den nationella referensramen baserar sig på den europeiska referensramen för högre utbildning (EHEA) samt på EQF, och de övriga nivåerna på EQF. En utvidgning till icke-formellt och informellt lärande utreds.
I Sverige fattade regeringen beslut om en nationell referensram för kvalifikationer i augusti 2015. Referensramen trädde i kraft i oktober 2015. Den nationella referensramen är kopplad till EQF. Den innehåller åtta nivåer och kunnandet är indelat i kunskaper, färdigheter och kompetenser. När kvalifikationerna placeras på referensnivåerna används best fit-principen. Placeringen av kvalifikationer som ingår i det officiella examenssystemet är reglerad i förordning. När det gäller hur samlade kompetenser utanför examenssystemet ska kopplas till referensramen har man skapat ett fristående ansökningsförfarande som togs i bruk i mars 2016.
I Storbritannien och på Irland har referensramar för kvalifikationer redan varit i bruk i flera års tid, och därför har de haft en annan utgångspunkt än de nordiska länderna och flera andra medlemsländer, vilka har referensramar som bygger på EQF.
England har tre referensramar för kvalifikationer: Qualifications and Credit Framework (QCF) i synnerhet för yrkesinriktade examina, National Qualifications Framework (NQF) för allmänbildande utbildning och yrkesutbildning och Framework for Higher Education Qualifications (FHEQ) i synnerhet för högre utbildning. Referensramarna är i första hand avsedda för jämförelser mellan olika utbildningar och den kompetens de ger, men med stöd av dem regleras i hög grad även utfärdandet av examensbevis. Skottlands referensram, som täcker hela utbildningssystemet, har tolv kvalifikationsnivåer. Också i Wales har Credit and Qualifications Framework åtta nivåer och omfattar hela utbildningssystemet.
Irlands referensram för kvalifikationer, som infördes 2003, har tio nivåer. Varje nivå i referensramen utgår från en nivå gällande kunskaper, färdigheter och kompetenser som man fattat beslut om nationellt. Sedan 2012 bygger referensramen på en författning. Landets referensram är öppen också för andra än nationella kvalifikationer.
Nationella referensramar utformas på bred front också i länder utanför Europa. Enligt en utredning av ETF (European Training Foundation) håller cirka 120 länder på att utforma en nationell referensram, eller har redan gjort det.