7.1
Lagen om obligatorisk upplagring av importerade bränslen
4 kap. Obligatorisk upplagring av naturgas
13 a §. Till lagen föreslås att man fogar en ny 13 a §, med vilken skyldigheten som följer av gaslagringsförordningen att lagra ytterligare naturgas verkställs. I enlighet med artikel 6c.1 i gaslagringsförordningen förpliktas de anläggningar för naturgasverk som avses i 10 § 1 och 2 punkten att ingå arrangemang med innehavare av underjordiska lagringsanläggningar eller andra marknadsaktörer med lagringsanläggningar som är belägna i sådana EU-medlemsstater som har underjordiska gaslager, med vilka det säkerställs att man per 1 november förfogar över en lagervolym som motsvarar minst 15 procent av den genomsnittliga gasförbrukningen i Finland under de senaste fem åren. Skyldigheten gäller för viss tid och är i kraft från och med vintern 2022–2023 fram till slutet av 2025. Tilläggsupplagringsskyldigheten kan verkställas antingen genom det närmaste underjordiska gaslagret i Inčukalns i Lettland eller i något annat underjordiskt gaslager som är verksamt inom det europeiska sammanlänkade naturgasnätet..
Det finns två möjliga undantag i anslutning till tilläggsupplagringsskyldigheten enligt huvudregeln i artikel 6c.1 i förordningen om försörjningstryggheten för gas. Om de tekniska begränsningarna inte medger ett system för att lagra gas som motsvarar minst 15 procent av gasförbrukning som föreskrivs om i artikel 6c och medlemsstaten har infört skyldigheten att lagra andra bränslen för att ersätta gasen, kan man undantagsvis uppfylla huvudregeln med en likvärdig skyldighet att lagra andra bränslen än gas. I enlighet med 11 § 3 mom. i lagen om obligatorisk upplagring av importerade bränslen kan Försörjningsberedskapscentralen på ansökan av ett naturgasverk fastställa att skyldigheten att upplagra naturgas också kan fullgöras genom upplagring av ett sådant ersättande bränsle som garanterar motsvarande försörjningsberedskap. För Finlands del kan som teknisk begränsning anses att Finland får sin gas från det europeiska sammanlänkade naturgasnätet enbart via en gasledning, Balticconnector. Om gasledningen i fråga får ett tekniskt fel eller om försörjningen via ledningen av någon annan orsak förhindras, avbryts tillgången till rörledningsgas i Finland i sin helhet. Dessutom kan det ses som en risk att någon annan aktör redan har bokat den kapacitet som kan användas via ledningen. Vad gäller detta bör man också observera att lagringsskyldigheten enligt artikel 6c.1 uttryckligen gäller rörledningsgas, och att det i detta avseende inte är relevant att ersätta de tekniska begränsningarna med en flytande LNG-terminal (FSRU). Således är Finlands möjligheter att uppfylla skyldigheten att lagra gas som motsvarar minst 15 procent av gasförbrukningen i enlighet med huvudregeln förknippad med tekniska begränsningar och undantaget enligt artikel 6c.1 kan anses vara tillämpligt på Finland.
För det andra ska medlemsstaterna enligt den nya artikel 6c.5 i förordningen om försörjningstrygghet för gas säkerställa att lagringsvolymerna motsvarar minst det årliga nyttjandet av lagringskapaciteten under de föregående fem åren som de har tillgång till och som är belägna i medlemsstater, där den aggregerade kapaciteten hos alla underjordiska gaslagringsanläggningar är större än den berörda medlemsstatens årliga gasförbrukning. Alternativt ska man påvisa att en lagringskapacitet likvärdig med lagringsvolymen i fråga har bokats. Om det kan påvisas att lagringskapacitet likvärdig den aktuella lagringsvolymen har bokats, ska huvudbestämmelsen som avses i artikel 6c.1 tillämpas. Oberoende av lagringsskyldigheten på 15 procent i 1 punkten anses undantaget göra det möjligt att lagra en mindre mängd i ett underjordiskt gaslager, om det motsvarar den genomsnittliga förbrukningen av lagringskapaciteten under de fem senaste åren. Det anses i synnerhet vara fråga om lagring av naturgas, varvid undantaget i artikel 6c.1 om att utnyttja obligatoriska upplag för andra bränslen än gas inte kan beaktas. Artikel 6c.5 ska dock inte leda till en situation där marknadsaktörerna samtidigt är skyldiga både att boka lagringskapacitet enligt punkt b och att uppfylla lagringsskyldigheten enligt artikel 6c.1. På grund av formuleringen i artikel 6c.5 i gaslagringsförordningen kan man således anse att en medlemsstat kan tillämpa lagringsskyldigheten på det sätt som den föreskrivs i antingen artikelns 1 eller 5 punkt, enligt vilken av dem som medför medlemsstaten en minde volym för lagringsskyldigheten.
Det föreslås att Försörjningsberedskapscentralen ska få i uppgift att fastställa den årliga totala volymen som skyldigheten att lagra gas som gäller Finland omfattar, så att beräkningen baseras på den av modellerna som presenterats tidigare som är mera förmånlig. Det årliga valet mellan alternativen gör det möjligt att vid behov byta den valda beräkningsmodellen till ett annat alternativ under senare år.
Den genomsnittliga gasförbrukningen på 15 procent som skyldigheten grundar sig på räknas som ett glidande medelvärde så att den genomsnittliga sammanlagda förbrukningen av naturgas under de fem år som föregår vart och ett av åren tas i beaktande när lagringsvolymerna för året i fråga räknas ut. Ett motsvarande glidande medelvärde används när man räknar ut skyldigheten som grundar sig på den lagringsvolym som avses i artikel 6c.5. Då tar man i enlighet med formuleringen i punkten i beaktande också sådana kalenderår, under vilka finländska naturgasverk inte har använt underjordiska gaslager. I beräkningen beaktas inte statens säkerhetsupplag eller förbrukning utanför distributionsnätet, eftersom lagringsarrangemangen gäller rörledningsgas som lagrats i underjordiska lager.
Det föreslås att lagringsskyldigheten fördelas mellan marknadsparterna i förhållande till respektive parters gasförbrukningsandelar. Grunden för fördelningen är likvärdig med den volym av den obligatoriska upplagringen per naturgasverk som föreskrivs i 11 § i lagen om obligatorisk upplagring av importerade bränslen. För detaljförsäljarnas del skulle skyldigheten gälla de egna kundernas gasförbrukning. Såsom vid beräkningen av Finlands sammanlagda lagringsskyldighet enligt artikel 6c.1 som presenterades ovan, föreslår man att marknadsparternas andelar ska räknas som ett glidande medelvärde utifrån förbrukningen under de fem år som föregår vart och ett av åren. Användningen av ett glidande medelvärde beaktar effekten av den minskade användningen av naturgas när man räknar ut skyldigheten att lagra ytterligare gas.
Med naturgasverk avses gasanvändare (inklusive industrin) som är anslutna till ett överföringsnät samt detaljförsäljare av gas när det handlar om distributionsnätet som är i enlighet med 1 och 2 punkten i 10 § i lagen om obligatorisk upplagring av importerade bränslen. Således föreslås skyldigheten riktas till aktörer som i enlighet med 10 § omfattas av obligatorisk upplagring, inklusive de aktörer som på grund av minskningarna som föreskrivs i 11 § de facto inte har varit skyldiga att genomföra obligatorisk upplagring. Tilläggsupplagringsskyldigheten bör således också omfatta naturgas som används eller som sålts för att användas i industriell produktion och som annars med stöd av 11 § 2 mom. dras av från naturgasverkenas lagringsskyldighet. Med industriell produktion avses den för industrianläggningarna nödvändiga produktionen av el och värmeenergi samt hjälp- och råvaruanvändningen av naturgas. Med lagändringen förslår man inte en utvidgning av den obligatoriska upplagringen enligt 4 kap. i lagen om obligatorisk upplagring av importerade bränslen. Därmed föreslås att de marknadsaktörer som med stöd av 11 § befriats från upplagringsskyldigheten endast ska vara skyldiga att genomföra den föreslagna tilläggsupplagringsskyldigheten som avses i 13a §, och som man utöver i naturgasens fall också enligt gaslagringsförordningen kan genomföra med alternativa bränslen som har en motsvarande energivolym.
Med slutförbrukare i överföringsnätet avses en näringsidkare som förbrukar och levererar naturgas på ett driftställe som är anslutet till ett överföringsnät. Med detaljförsäljare avses näringsidkare som bedriver detaljförsäljning av naturgas via en distributionsnätsinnehavares distributionsnät direkt till slutförbrukarna. I enlighet med den obligatoriska upplagringen av importerade bränslen är inte heller till exempel små värmebolag som använder naturgas och som är anslutna till ett distributionsnät lagringsskyldiga, eftersom de enligt 3 § 28 punkten i naturgasmarknadslagen ska betraktas som slutförbrukare som köper naturgas för eget bruk för att med den producera energi till sina kunder (RP 158/2021 rd). Då är det den detaljförsäljare som värmebolaget köper naturgasen av som sköter lagringsskyldigheten. Liksom 10 § i lagen om obligatorisk upplagring av importerade bränslen ska den föreslagna skyldigheten att lagra ytterligare bränsle inte heller gälla importörer. Eftersom importen av naturgas inte längre grundar sig på ett importmonopol kan det bli utmanande att rikta skyldigheten till importörerna.
Enligt 10 § 1 punkten i lagen om obligatorisk upplagring av importerade bränslen avses i denna lag med naturgasverk en näringsidkare som använder naturgas på ett driftställe som är anslutet till ett överföringsnät. Således rör skyldigheten att lagra ytterligare gas inte en näringsidkare som har slutat använda naturgas. I situationer som denna bedömer man näringsidkarens skyldighet att lagra ytterligare gas på basis av tillämpningspraxisen som gäller den obligatoriska upplagringen som avses i 10 § i lagen.
Dessutom föreslår man i 3 mom. i paragrafen att den lagringsskyldige marknadsparten på det sätt som presenteras ovan också ska kunna föra över skyldigheten att lagra ytterligare gas på en annan aktör, till exempel en avlastare. För överföringen bör man söka om godkännande av Försörjningsberedskapscentralen. Då skulle lagringen ske på det lagringsskyldiga naturgasverkets räkning och på dess ansvar. Det lagringsskyldiga naturgasverket skulle kunna påvisa att det har bindande rätt till lagringsvolymen som avses i lagringsskyldigheten.
I 4 mom. i paragrafen föreslås en bestämmelse om att skyldigheten att lagra ytterligare gas ska verkställas senast den 1 december, om verkställandet av skyldigheten att lagra ytterligare gas gäller ett underjordiskt gaslager på vilken man tillämpar artikel 6a.8 i förordningen om försörjningstrygghet för gas. Enligt bestämmelsen i fråga kan en medlemsstat som har underjordiska gaslager undantagsvis tillåtas uppnå fyllnadsmålet i enlighet med i 6a.1 senast den 1 december, om medlemsstaten på grund av de särskilda tekniska egenskaperna hos en eller flera underjordiska gaslagringsanläggningarna på dess territorium, till exempel exceptionellt låg inlagringstakt, inte klarar av att uppnå målet senast den 1 november så som det avses i huvudregeln. Medlemsstaten i fråga ska underrätta kommissionen senast den 1 november och ange skälen till förseningen.
Dessutom föreslås att man i 5 mom. i paragrafen föreskriver om att skyldigheten att lagra ytterligare gas inte ska gälla under den tid som artikel 6a.9 i förordningen om försörjningstrygghet för gas tillämpas, enligt vilken fyllnadsmålet enligt artikel 6a.1 inte tillämpas om, och så länge som kommissionen har tillkännagett en kris på regional nivå eller unionsnivå i enlighet med artikel 12 i förordningen om försörjningstrygghet för gas. Kommissionen får utlysa en nödsituation på regional nivå eller unionsnivå på begäran av en sådan nationell behörig myndighet som har tillkännagett en kris i enlighet med artikel 11.
5 kap. Användning av och tillsyn över obligatoriska upplag
16 a §. Till lagen föreslås att det fogas en ny paragraf som preciserar förfarandena för den tidsbundna skyldigheten att lagra ytterligare gas.
I 1 mom. i paragrafen föreskriver man om skyldigheten för de lagringsskyldiga naturgasverken som omfattas av tilläggsupplagringsskyldigheten att lämna in en anmälan om tilläggsupplagring till Försörjningsberedskapscentralen inom den tid som fastställs av Försörjningsberedskapscentralen. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar skyldigheten i 15 § 1 mom. om att göra en anmälan om obligatorisk upplagring, och till dessa delar kompletterar anmälan om lagringen av ytterligare gas den redan befintliga skyldigheten.
Eftersom syftet med gaslagringsförordningen är att säkerställa att gaslagren fylls uttryckligen för att förbrukas och inte för att upprätta permanenta gaslager som kan jämföras med de obligatoriska upplagen, ska man flexibelt kunna ta i bruk lagren. Således föreslår man att ett naturgasverk under tiden från den 1 november till den 30 april får använda lagrad naturgas som omfattas av skyldigheten att lagra ytterligare gas, samt det obligatoriska upplaget som fastställs i 11 § om man har dragit av det obligatoriska upplaget från skyldigheten att lagra ytterligare gas. Under den tiden tillämpar man inte på naturgasverkets lager i fråga i 16 § 1 och 2 mom., där man föreskriver om förbudet mot underskridning som regel när det handlar om de obligatoriska upplagen samt om Försörjningsberedskapscentralens möjlighet att på ansökan bevilja tillstånd till underskridning. Dessutom föreslås att man föreskriver om att naturgasverken inom den tid som Försörjningsberedskapscentralen fastställt måste underrätta om deras användning av det lager som omfattas skyldigheten att lagra ytterligare gas och användningen av det obligatoriska upplaget. Föreskriften om undantaget rörande användningen av obligatoriska upplag av naturgas är nödvändig för att Finland ska kunna tillämpa undantagsbestämmelsen i det andra stycket i artikel 6c.1 i förordningen om försörjningstrygghet för gas och undvika dubbel upplagringsskyldighet.
Närmare bestämmelser om innehållet i anmälan om ytterligare anmälan enligt den föreslagna 16 a § 1 mom. och anmälan om användning av lager enligt det föreslagna 2 mom. utfärdas genom statsrådets förordning. I detta avseende föreslås att det till 16 a § 4 mom. fogas ett bemyndigande att utfärda förordning.
Till 3 mom. i paragrafen föreslås en bestämmelse, enligt vilken man på tilläggsupplagringsskyldigheten tillämpar bestämmelserna om användningen av och tillsynen över obligatoriska upplag i 14 §, 15 § 2 mom. samt 16 § 3 mom. Således föreslås det att på det på tilläggsupplagringen tillämpas Försörjningsberedskapscentralens uppgift enligt 14 § om att utöva tillsyn över upplagen och användningen av dem samt Försörjningsberedskapscentralens rätt till information enligt 15 § 2 mom. Eftersom lagringsarrangemangen enligt huvudbestämmelsen i artikel 6c.1 i förordningen om försörjningstrygghet för gas gäller underjordiska gaslager som är belägna i en annan medlemsstat, kan Försörjningsberedskapscentralens rätt enligt 15 § 3 mom. att få tillträde till de ställen där de obligatoriska upplagen finns inte med tanke på den tidsbundna tilläggsupplagringsskyldigheten regleras genom nationell lagstiftning.
Enligt 3 mom. i paragrafen föreslås att man på tilläggsupplagringsskyldigheten tillämpar utöver bestämmelserna i 20 § i kapitel 6 om Försörjningsberedskapscentralens möjlighet att befria en lagringsskyldig från upplagringsskyldigheten, också kapitlets bestämmelser i 21 § om myndigheternas rätt till information, om sökande av ändring i 22 § och om följder i 23 §. I fråga om tilläggsupplagringsskyldigheten tillämpar man däremot inte 17 § i lagen, i och med att importörerna inte omfattas av lagringsskyldigheten, och 19 § om arrangemang om delegering av skyldigheten, då tilläggsupplagringsskyldigheten i enlighet med huvudregeln i artikel 6.1 i den nya förordningen uttryckligen gäller lagringsarrangemang med innehavare av underjordiska lagringsanläggningar eller andra marknadsparter som är belägna i en medlemsstat som har underjordiska gaslager.
Enligt 20 § i lagen kan Försörjningsberedskapscentralen av särskilda skäl på ansökan helt eller delvis befria en lagringsskyldig från upplagringsskyldigheten. När Försörjningsberedskapscentralen medger befrielse kan den meddela närmare föreskrifter om villkoren för användning av det obligatoriska upplaget. Eftersom lagringsskyldigheten enligt den nya artikel 6c i förordningen om försörjningstrygghet för gas riktar sig till Finland i egenskap av medlemsstat, kan Försörjningsberedskapscentralen på basis av bestämmelsen 16 a § antingen helt eller delvis befria naturgasverk från upplagringsskyldigheten om Finlands lagringsskyldighet redan har uppfyllts på marknadsmässiga grunder eller på andra sätt under lagringsperioden.
7.2
Naturgasmarknadslagen
42 §.Leveransskyldighet för partiförsäljare av naturgas. Det föreslås att bestämmelsen i 42 § i naturgasmarknadslagen om leveransskyldighet för partiförsäljare av naturgas upphävs som onödig efter att Rysslands importmonopol på att leverera rörledningsgas till Finland avbröts i maj 2022. Enligt bestämmelsen kan en partiförsäljare som har betydande marknadsinflytande i överföringsnätet på jämlika och icke-diskriminerande villkor leverera naturgas som de anskaffat till Finland via en sammanlänkning med naturgasnätet i Ryssland till detaljförsäljare för leverans via distributionsnäten. Strukturen på partimarknaden för naturgasen och dess anskaffningskällor kommer att förändras avsevärt när det blir möjligt att leverera naturgas via en stor LNG-terminal. I fortsättningen kan Finland täcka sin förbrukning av naturgas från flera leveranskällor, också i det fall att leveransen av rörledningsgas från Ryssland till Finland inleds på nytt. När marknadsstrukturen förändras kan man slopa specialregleringen inom partimarknaden för rörledningsgas. I fortsättningen ska man tillämpa konkurrenslagen (948/2011) på regleringen av konkurrensen på partimarknaden för naturgas.
17 kap. Särskilda bestämmelser
97 a §.Skyddade kunder. Det föreslås att en ny 97 a § fogas till lagen, där man som skyddade kunder enligt artikel 2.5 i förordningen om försörjningstrygghet för gas utöver hushållskunder som är anslutna till ett distributionsnät, definierar 1) till ett distributionsnät för naturgas anslutna små och medelstora företag inom livsmedelsindustrin, om de inte kan byta ut naturgasen mot andra bränslen eller energikällor, samt 2) till ett distributions- eller överföringsnät för naturgas anslutna tjänster som är knutna till hälso- och sjukvård, väsentlig social omsorg, nödsituationer, säkerhet, utbildning eller offentlig förvaltning.
Företag eller tjänster som avses i punkterna 1 och 2 får inte tillsammans motsvara mer än 20 procent av den totala slutliga, nationella förbrukningen av naturgas per år.
Försörjningsnormen för gas enligt artikel 6 i förordningen om försörjningstrygghet för gas är till sin form förpliktande. Enligt den ska en medlemsstat kräva att naturgasföretag, som den identifierar, vidtar åtgärder för att säkerställa gasförsörjning till skyddade kunder i de lägen som artikeln i fråga fastställer närmare. För att man de facto ska kunna trygga gasförsörjningen till skyddade kunder ska definitionen hållas så begränsad som möjligt och endast de aktörer som är nödvändiga inkluderas i den. Således föreslås att gruppen skyddade små och medelstora företag begränsas till de företag inom livsmedelsindustrin som deltar i genomförandet av matförsörjningen, eftersom dessa har en kritisk roll i tryggandet av Finlands försörjningsberedskap. Dessutom föreslås att definitionen av skyddade kunder endast omfattar små och medelstora företag inom livsmedelsindustrin som på grund av orsaker som inte beror på företagen inte kan övergå till andra bränslen eller energikällor än naturgas. Med små och medelstora företag avses i detta sammanhang företag enligt kommissionens rekommendation av den 6 maj 2003 om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora företag (EGT L 124/36 20.5.2003). Definitionen omfattar alltså företag som har färre än 250 anställda och vars årliga omsättning är högst 50 miljoner euro eller balansomslutning högst 43 miljoner euro.
Den nya kategorin av skyddade kunder som avses i 97 a § 1 mom. 2 punkten föreslås omfatta tjänster som är knutna hälso- och sjukvård, väsentlig social omsorg, nödsituationer, säkerhet, utbildning eller offentlig förvaltning och som är anslutna till ett distributions- eller överföringsnät för naturgas. Definitionen grundar sig på kategori b i artikel 2.5 i förordningen om försörjningstrygghet för gas (en grundläggande samhällstjänst, förutsatt att den är ansluten till ett distributions- eller överföringsnät för gas), och har kompletterats med definitionen av en grundläggande samhällstjänst i artikel 2.4. Den föreslagna 97 a § 1 mom. 2 punkten iakttar de begrepp som används i den finskspråkiga versionen av förordningen. Vad gäller detta finns det i artikel 2.4 i förordningen om försörjningstrygghet för gas en betydande skillnad i den svenskspråkiga versionen, där grundläggande samhällstjänster bland annat ska omfatta räddning och den offentliga sektorn. De andra språkversionerna av förordningen motiverar dock att man för termerna iakttar den finskspråkiga versionen av förordningen.
Man ska underrätta kommissionen om definitionen av skyddade kunder i enlighet med artikel 6 i förordningen om försörjningstrygghet för gas. Dessutom ska kommissionen underrättas om de skyddade kundernas årliga gasförbrukning samt om den procentuella andelen av förbrukningsvolymerna i fråga av den slutliga förbrukningen av gas per år. Vad gäller kategorierna i de nya 97 a § 1 mom. 1 och 2 punkten ska preciseras hur stor andel av gasförbrukningen som är likvärdig med den andel gas som kunderna som hör till kategorierna förbrukar, samt procentandelen av den årliga slutliga gasförbrukningen för var och en av dessa kundgrupper. Genom skyldigheten i fråga övervakar man att definitionen av skyddade kunder som avses i förordningen om försörjningstrygghet för gas efterlevs, men å andra sidan behövs informationen också för att säkerställa det unionsomfattande samarbetet och genomförandet av krisåtgärder. Med anmälningsskyldigheten skyddas således också unionens verksamhet på gasmarknaden och samarbetet med att trygga försörjningen av gas. Dessutom kan det med tanke på förutsägbarheten och rättssäkerheten anses vara viktigt att leveransskyldiga naturgasföretag, samt företag och tjänsteleverantörer som omfattas av definitionen av skyddade kunder, har klart för sig vilka aktörer som omfattas av definitionen. På denna punkt föreslås att man föreskriver om att Försörjningsberedskapscentralen fastställer vilka företag och tjänsteleverantörer som omfattas av definitionen av skyddade kunder. För närvarande har Försörjningsberedskapscentralen i ett brev närmare definierat vad som avses med hushållskunder, men när det gäller rättsskyddet för företag och tjänsteproducenter anser man att det här förfarandet inte i fortsättningen är tillräckligt. Däremot ska beslutet genom vilket Försörjningsberedskapscentralen bekräftar de företag och tjänster som hör till skyddade kunder betraktas som ett förvaltningsbeslut, som kan överklagas enligt lagen om rättegång i förvaltningsärenden (2019/808). Dessutom kan man i uppgifterna om förbrukningsställe i naturgasens datahub-system inkludera uppgifter som förtydligar till vilken kategori användaren i fråga hör i definitionen av skyddade kunder.
Förordningen om försörjningstrygghet för gas förutsätter dessutom att den behöriga myndigheten ska specificera de naturgasföretag som den enligt artikel 6.1 i förordningen förpliktar att genomföra åtgärder för att trygga gasförsörjningen till skyddade kunder. Vilka dessa företag är fastställs i den förebyggande åtgärdsplanen som avses i förordningen om försörjningstrygghet för gas och som Försörjningsberedskapscentralen som behörig myndighet är skylig att utarbeta. På den punkten föreslås inga ändringar.