3.3
Avdelning II. Ramverk för förebyggande rekonstruktion.
Kapitel 1. Tillgång till ramverk för förebyggande rekonstruktion.
Artikel 4. Tillgång till ramverk för förebyggande rekonstruktion.
Enligt artikel 4.1 ska medlemsstaterna säkerställa att gäldenärer, om det råder sannolikhet för insolvens, har tillgång till ett ramverk för förebyggande rekonstruktion som ger dem möjlighet att rekonstruera i syfte att undvika insolvens och säkerställa sin livskraft utan att det påverkar andra lösningar för att undvika insolvens, och på så sätt bevara arbetstillfällen och upprätthålla företagets verksamhet. Den sannolikhet för insolvens som avses i bestämmelsen får med stöd av artikel 2.2 a definieras enligt nationell rätt. Enligt artikel 2.2 b definieras även begreppet insolvens enligt nationell rätt.
Enligt 1 § 1 mom. i företagssaneringslagen kan saneringsförfarande enligt företagssaneringslagen inledas i syfte att sanera livsduglig verksamhet som bedrivs av en gäldenär i ekonomiska svårigheter eller för att trygga förutsättningarna för verksamheten samt för att få till stånd reglering av skulder. Genom förfarandet kan med ett saneringsprogram som fastställs av domstol bestämmas om åtgärder som gäller gäldenärens verksamhet, förmögenhet och skulder. Enligt 6 § 1 mom. 2 punkten kan saneringsförfarande inledas om gäldenären hotas av insolvens. Enligt 3 § 1 mom. 3 punkten avses med hotande insolvens att gäldenären riskerar att bli insolvent. I förarbetena till lagen har hotande insolvens beskrivits bland annat så att man på basis av gäldenärens ekonomiska situation och därpå inverkande omständigheter kan förutse att gäldenären är utsatt för en konkret risk för insolvens inom en förutsebar tidsintervall, om inte saneringsåtgärder vidtas (RP 182/1992 rd, s. 21 och 64).
De ovannämnda bestämmelserna uppfyller kraven i artikel 4.1 om att gäldenären ska ha tillgång till sanering om det råder sannolikhet för insolvens. När en gäldenär ansöker om inledande av sanering på grund av hotande insolvens följer inte av 6 § några ytterligare villkor för inledande av förfarandet. Nedan behandlas grunderna för hinder enligt 7 § i företagssaneringslagen var för sig.
Förutsättningar och hinder för tillgång till ett ramverk för sanering
Direktivet tillåter endast följande begränsningar för tillgång till ett ramverk för sanering enligt avdelning II:
begränsningar av personkretsen enligt artikel 1, som har behandlats ovan
bestämmelsen i artikel 4.1, enligt vilken det ska finnas tillgång till ett ramverk för sanering när det råder sannolikhet för insolvens (likelihood of insolvency, som får definieras enligt nationell rätt)
medlemsstaternas rätt enligt artikel 4.2 att välja att begränsa tillgången till ett ramverk för sanering, om en gäldenär har varit föremål för en dom avseende allvarligt åsidosättande av sina redovisnings- eller bokföringsskyldigheter
medlemsstaternas rätt enligt artikel 4.3 att välja att föreskriva om ett test avseende livskraft
medlemsstaternas rätt enligt artikel 4.4 att välja att begränsa antalet saneringsförfaranden som gäller samma gäldenär
artikel 4.7, enligt vilken det räcker med att ett ramverk för sanering är tillgängligt på ansökan av gäldenären.
Nedan granskas grunderna för hinder enligt 7 § i företagssaneringslagen med beaktande av om det i direktivet finns en grund för att bevara dessa.
Enligt 7 § 1 mom. 1 punkten kan ett saneringsförfarande inte inledas om gäldenären är insolvent och det är sannolikt att insolvensen inte kan undanröjas med hjälp av saneringsprogrammet eller att ny insolvens kan förhindras endast för en kort tid.
Direktivet gäller inte sanering som inleds vid en gäldenärs insolvens (artikel 4.1) och påverkar således inte 7 § 1 mom. 1 punkten.
Enligt 7 § 1 mom. 2 punkten kan ett saneringsförfarande inte inledas om det är sannolikt att gäldenärens tillgångar inte räcker till för att täcka kostnaderna för saneringsförfarandet och ingen annan har förbundit sig att svara för dessa kostnader.
Med stöd av 7 § 1 mom. 3 punkten kan förfarandet inte heller inledas om det är sannolikt att gäldenären inte förmår betala skulder som uppkommer efter att förfarandet inletts.
Enligt artikel 4.3 får medlemsstaterna behålla eller införa ett test avseende livskraft enligt nationell rätt, förutsatt att ett sådant test har till syfte att utesluta gäldenärer som saknar utsikter att uppnå livskraft och att det kan genomföras utan nackdel för gäldenärernas tillgångar. Bestämmelserna i 7 § 1 mom. 2 och 3 punkten i företagssaneringslagen omfattar det test avseende livskraft som tillåts i direktivet, eftersom syftet med bestämmelserna är att utesluta gäldenärer som saknar utsikter att uppnå livskraft. Enligt skäl 26 skulle kravet på att testet ska genomföras utan nackdel för gäldenärernas tillgångar kunna innebära bland annat att ett tillfälligt avbrytande av verkställighetsåtgärder beviljas eller att bedömningen genomförs utan onödigt dröjsmål. Det är uppenbart att den finländska lagstiftningen omfattar åtminstone någotdera av dessa exempel, eftersom enligt 68 § i företagssaneringslagen ska ett ärende som gäller företagssanering behandlas så snabbt som saken kräver och enligt 22 § kan även ett temporärt förbud tillämpas, om det prövas vara behövligt. Enligt skäl 26 innebär kravet inte att gäldenärer inte får orsakas kostnader för att bevisa att de är livskraftiga. Den som ansöker om företagssanering bär kostnaderna för ansökan, även kostnaderna för de utredningar om företagets tillstånd och saneringsduglighet som behövs för ansökan. Direktivet ställer inga hinder för detta.
Enligt 7 § 1 mom. 4 punkten i företagssaneringslagen kan ett förfarande inte inledas om det finns grundad anledning att anta att det huvudsakliga syftet med ansökan är att förhindra borgenärens indrivningsåtgärder eller att på något annat sätt kränka borgenärens eller gäldenärens rättigheter. Enligt förarbetena är syftet med bestämmelsen att bekämpa missbruk av saneringsförfarandet, det vill säga att det huvudsakliga syftet med ansökan inte är att få till stånd ett saneringsprogram och ett indrivningsförbud för tryggande av saneringsförutsättningarna, utan uttryckligen att förhindra en borgenärs indrivningsåtgärder åtminstone tillfälligt. Vidare sägs det i förarbetena att när gäldenären är sökande kan gäldenärens eller företagets ägares eller lednings tidigare beteende mot borgenärerna eller deras beteende efter det att förfarandet inletts vara en grund för den i bestämmelsen åsyftade misstanken om att det primära motivet för ansökan är att få till stånd indrivningsförbud och inte en allvarligt sinnad strävan att sanera företaget i syfte att trygga verksamhetsförutsättningarna på lång sikt. Så kan till exempel ett uppenbart grundlöst bestridande av en borgenärs fordran eller något annat förfarande som föregått ansökan och genom vilket gäldenären har försökt undvika borgenärens berättigade åtgärder för indrivning av en klar fordran utgöra en tillräcklig orsak att anta att det huvudsakliga syftet med ansökan är att förhindra indrivningsåtgärder, i synnerhet om det inte finns belägg för att gäldenären redan på ett trovärdigt sätt har berett eller håller på att bereda ett systematiskt program för sanerings- och skuldreglering (RP 182/1992 rd, s. 69).
Den grund för hinder som beskrivs ovan är omfattande både i fråga om ordalydelsen och i ljuset av de exempel på tillämpning som anges i förarbetena. Direktivet innehåller ingen motsvarande bestämmelse som skulle berättiga till nekad tillgång till ett ramverk för sanering, eftersom det i bestämmelsen inte är fråga om till exempel en bedömning av företagets livskraft. Till denna del förutsätter direktivet att lagstiftningen ändras i fråga om förfarandet för tidig sanering.
Enligt 7 § 1 mom. 5 punkten i företagssaneringslagen kan ett saneringsförfarande inte inledas om det finns grundad anledning att anta att det inte finns förutsättningar för att få till stånd eller fastställa ett saneringsprogram. Enligt förarbetena kan en sådan situation föreligga till exempel om det redan på förhand är uppenbart klart att gäldenären av grundad anledning inte njuter sådant minimiförtroende hos borgenärerna som är nödvändigt för att förutsättningarna för fastställande av saneringsprogrammet ska uppfyllas, eller att det för fastställande av saneringsprogrammet finns ett hinder som grundar sig på gäldenärens eller gäldenärsföretagets ägares eller lednings brott (RP 182/1992 rd s. 70). I rättslitteraturen har det ansetts att man vid bedömningen av om det finns förutsättningar för ett antagbart saneringsprogram inte direkt kan utgå från att de borgenärer som motsatt sig eller understött inledandet av ett förfarande kommer att förhålla sig på samma sätt också vid omröstningen om ett eventuellt saneringsprogram. Det bör fästas uppmärksamhet vid de grunder på vilka man har motsatt sig en ansökan om sanering (Pauliine Koskelo: Yrityssaneeraus, Helsinki 1994 s. 107–108).
Direktivet innehåller inte någon grund med stöd av vilken den grund för hinder som anges i 7 § 1 mom. 5 punkten i företagssaneringslagen kan gälla vid hotande insolvens. Således förutsätter direktivet att lagstiftningen ändras också till denna del.
Enligt 7 § 1 mom. 6 punkten i företagssaneringslagen kan ett förfarande inte inledas om gäldenärens bokföring är behäftad med väsentliga brister eller fel, utom om det kan visas att bokföringen utan svårigheter kan försättas i behörigt och tillförlitligt skick.
Enligt artikel 4.2 får medlemsstaterna föreskriva att gäldenärer som har varit föremål för en dom avseende allvarligt åsidosättande av sina redovisnings- eller bokföringsskyldigheter enligt nationell rätt inte har rätt till tillgång till ramverk för förebyggande rekonstruktion förrän de har vidtagit tillräckliga åtgärder för att åtgärda de brister som gav upphov till domen, så att borgenärerna får den information som de behöver för att kunna fatta ett beslut under rekonstruktionsförhandlingarna.
Enligt skäl 27 ska det faktum att medlemsstaterna kan begränsa tillgången till en ram för rekonstruktion för gäldenärer som har dömts för allvarligt åsidosättande av sina redovisnings- eller bokföringsskyldigheter inte hindra medlemsstaterna från att även begränsa gäldenärers tillgång till ramverk för förebyggande rekonstruktion om deras räkenskaper och andra affärshandlingar är ofullständiga eller bristfälliga till den grad att det är omöjligt att bedöma gäldenärers ekonomiska situation.
Företagssaneringslagens 7 § 1 mom. 6 punkten överensstämmer med direktivet, eftersom så som det framgår av skäl 27 begränsas inte möjligheterna att neka tillgång till ett ramverk för sanering på grund av åsidosättande av redovisnings- eller bokföringsskyldigheterna enbart till den snäva bestämmelsen i artikel 4.2.
Enligt 7 § 2 mom. i företagssaneringslagen kan, om det inte finns särskilda motskäl, saneringsförfarande inte inledas, om
gäldenären eller någon för hans räkning i den verksamhet som saneringsförfarandet gäller har gjort sig skyldig till ett gäldenärsbrott som avses i 39 kap. 1–3 eller 6 § i strafflagen eller ett bokföringsbrott eller ett grovt bokföringsbrott eller är åtalad för ett sådant brott eller om det finns grundad anledning att misstänka att han gjort sig skyldig till ett sådant brott,
gäldenären, en personligt ansvarig bolagsman i gäldenärsbolaget eller någon som hör till gäldenärsbolagets ledning i den verksamhet som saneringsförfarandet gäller har brutit mot ett näringsförbud eller är åtalad för ett sådant brott eller om det finns grundad anledning att misstänka att han gjort sig skyldig till ett sådant brott, eller
gäldenären, en personligt ansvarig bolagsman i gäldenärsbolaget eller någon som hör till gäldenärsbolagets ledning har gjort sig skyldig till eller det finns grundad anledning att misstänka att han eller hon gjort sig skyldig till ett förfarande för vilket han kan meddelas näringsförbud.
Direktivet innehåller inte någon grund med stöd av vilken de grunder för hinder som anges i 7 § 2 mom. i företagssaneringslagen kan gälla vid hotande insolvens.
Artiklarna 4.2 och 4.3 har redan behandlats ovan i sitt aktuella sammanhang. Av dessa är artikel 4.2 inte av praktisk betydelse för Finland, medan artikel 4.3 möjliggör bevarande av vissa grunder för hinder.
Enligt artikel 4.4 får medlemsstaterna begränsa antalet gånger inom en viss period som en gäldenär kan få tillgång till en sådan ram för förebyggande rekonstruktion som föreskrivs i detta direktiv. Företagssaneringslagen innehåller inga sådana begränsningar. Artikel 4.4 förpliktar inte medlemsstaterna att ändra lagstiftningen.
Enligt artikel 4.5 första stycket får den ram för förebyggande rekonstruktion som föreskrivs i direktivet bestå av ett eller flera förfaranden eller en eller flera åtgärder eller bestämmelser, varav vissa får äga rum utom rätta, utan att det påverkar andra eventuella ramverk för förebyggande rekonstruktion enligt nationell rätt.
Enligt artikel 4.5 andra stycket ska medlemsstaterna säkerställa att ramen för förebyggande rekonstruktion tillförsäkrar gäldenärer och berörda parter de rättigheter och garantier som föreskrivs i denna avdelning på ett enhetligt sätt.
Artikel 4.5 ger medlemsstaterna möjlighet till olika grundläggande lösningar för genomförandet av direktivet. Det är till exempel möjligt att ändra företagssaneringslagen i sin helhet så att den motsvarar kraven i direktivet eller att införa ett helt nytt förfarande. Det är också möjligt att till företagssaneringslagen foga specialbestämmelser som uppfyller direktivets krav så att gäldenären kan ansöka om sanering antingen enligt gällande bestämmelser eller enligt kompletterande specialbestämmelser som uppfyller kraven i direktivet.
Enligt artikel 4.6 får medlemsstaterna införa bestämmelser som begränsar rättsliga eller administrativa myndigheters medverkan i ett ramverk för förebyggande rekonstruktion till fall där den är nödvändig och proportionell samtidigt som de säkerställer att berörda parters och relevanta intressenters rättigheter skyddas. Artikel 4.6 förpliktar inte medlemsstaterna att ändra lagstiftningen.
Enligt artikel 4.7 ska ramverk för förebyggande rekonstruktion enligt direktivet vara tillgängliga på ansökan av gäldenärer.
Enligt 5 § 1 mom. 1 punkten i företagssaneringslagen kan ansökan göras av gäldenären och 6 § innehåller inga ytterligare villkor för inledande av saneringsförfarande när gäldenären ansöker om att saneringsförfarande ska inledas på grund av hotande insolvens. Den gällande lagstiftningen motsvarar artikel 4.7.
Enligt artikel 4.8 får medlemsstaterna även föreskriva att ramverk för förebyggande rekonstruktion enligt direktivet är tillgängliga på ansökan av borgenärer och arbetstagarrepresentanter, under förutsättning att gäldenären medger ansökan. Medlemsstaterna får begränsa kravet på att erhålla gäldenärens medgivande till fall angående gäldenärer som är mikroföretag och små och medelstora företag.
Enligt 5 § 1 mom. 2 punkten i företagssaneringslagen kan ansökan om saneringsförfarande göras av en borgenär eller flera borgenärer tillsammans, dock inte om borgenärens fordran till sin grund är stridig eller om beloppet till väsentlig del är stridigt eller om hans fordran av andra orsaker är oklar. Enligt 1 mom. 3 punkten kan ansökan också göras av den som gäldenärens insolvens av andra orsaker än delägarskap sannolikt skulle åsamka ekonomiska förluster som grundar sig på fordringsrätt.
Med stöd av 6 § 1 mom. 1 punkten i företagssaneringslagen kan ett saneringsförfarande inledas på lindrigare villkor än vanligt om minst två borgenärer vilkas sammanlagda fordringar motsvarar minst en femtedel av gäldenärens kända skulder och som inte är sådana närstående till gäldenären som avses i 3 § i lagen om återvinning till konkursbo (758/1991) tillsammans med gäldenären ansöker om det eller meddelar att de förordar gäldenärens ansökan.
Enligt 6 § 1 mom. 2 punkten kan saneringsförfarande inledas om gäldenären hotas av insolvens. Enligt 6 § 2 mom. kan saneringsförfarande på ansökan av en borgenär eller en sannolik borgenär inledas på grund av hotande insolvens endast om det är nödvändigt för att ett avsevärt ekonomiskt intresse som sökanden har ska kunna tryggas.
Bestämmelserna i 5 § 2 punkten, 6 § 1 mom. 2 punkten och 6 § 2 mom. i företagssaneringslagen möjliggör tillsammans att vid hotande insolvens kan en borgenär utan gäldenärens samtycke göra en ansökan som leder till inledande av ett saneringsförfarande, förutsatt att saneringsförfarandet behövs för att ett avsevärt ekonomiskt intresse som sökanden har ska kunna tryggas. Detta strider mot direktivet eftersom det förutsätter att gäldenären ska göra ansökan eller åtminstone alltid ska ge sitt samtycke till borgenärens ansökan.
Direktivet förutsätter att den nationella lagstiftningen ändras i fråga om tidigt saneringsförfarande antingen så att endast gäldenären har rätt att göra ansökan eller så att borgenärens rätt att göra ansökan alltid kräver gäldenärens samtycke.
Enligt den gällande lagen har arbetstagarrepresentanter inte rätt att göra saneringsansökan. Till denna del förpliktar direktivet inte medlemsstaterna att ändra lagstiftningen.
Kapitel 2. Regler som syftar till att underlätta förhandlingar om förebyggande rekonstruktionsplaner.
Artikel 5. Gäldenärens rådighet över sina tillgångar.
Enligt artikel 5.1 ska medlemsstaterna säkerställa att gäldenärer som får tillgång till förfaranden för förebyggande rekonstruktion helt, eller åtminstone delvis, behåller kontrollen över sina tillgångar och den dagliga driften av verksamheten.
Enligt 29 §1 mom. i företagssaneringslagen har gäldenären även efter att förfarandet har inletts i regel rätt att bestämma om sin egendom och verksamhet, om inte något annat föreskrivs i lagen. Undantagen i fråga står inte i strid med direktivet. Företagssaneringslagen motsvarar artikel 5.1.
Enligt artikel 5.2 ska vid behov frågan huruvida en rättslig eller administrativ myndighet ska utse en förvaltare på området för rekonstruktion beslutas från fall till fall, utom under vissa omständigheter då medlemsstaterna får kräva obligatorisk utnämning av en sådan förvaltare i samtliga fall.
Enligt artikel 2.1.12 avses med förvaltare på området för rekonstruktion en person eller ett organ som utses av en rättslig eller administrativ myndighet för att utföra i synnerhet en eller flera av följande uppgifter:
bistå gäldenären eller borgenärerna med att utarbeta eller förhandla om en rekonstruktionsplan,
övervaka gäldenärens verksamhet under förhandlingarna om en rekonstruktionsplan och rapportera till en rättslig eller administrativ myndighet,
utöva delvis kontroll över gäldenärens tillgångar eller verksamhet under förhandlingarna.
Enligt artikel 5.3 ska medlemsstaterna föreskriva att en förvaltare på området för rekonstruktion utnämns för att bistå gäldenären och borgenärerna med att förhandla om och utarbeta planen i åtminstone följande fall:
om ett generellt avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder, i enlighet med artikel 6.3, beviljas av en rättslig eller administrativ myndighet och den rättsliga eller administrativa myndigheten beslutar att en sådan förvaltare är nödvändig för att skydda parternas intresse,
om rekonstruktionsplanen behöver fastställas av en rättslig eller administrativ myndighet genom en klassöverskridande ”cram-down” i enlighet med artikel 11, eller
om detta begärs av gäldenären eller av en majoritet av borgenärerna, i det senare fallet under förutsättning att borgenärerna står för kostnaden för förvaltaren.
Enligt skäl 30 bör det inte alltid vara obligatoriskt att utse en förvaltare på området för rekonstruktion för att övervaka en gäldenärs verksamhet, eller att delvis ta över kontrollen av den dagliga verksamheten, utan detta bör ske från fall till fall beroende på omständigheterna i ärendet eller gäldenärens särskilda behov. Medlemsstaterna bör inte desto mindre kunna fastställa att utseendet av en förvaltare på området för rekonstruktion under vissa omständigheter alltid är nödvändig, exempelvis om gäldenären omfattas av ett generellt avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder, om rekonstruktionsplanen behöver fastställas genom en klassöverskridande ”cram-down”, om rekonstruktionsplanen omfattar åtgärder som påverkar arbetstagarnas rättigheter eller om gäldenären eller dess ledning har agerat på ett kriminellt, bedrägligt eller skadligt sätt i affärsförbindelser.
Enligt skäl 31 bör medlemsstaterna i syfte att hjälpa parterna att förhandla fram och utarbeta en rekonstruktionsplan föreskriva att det är obligatoriskt att utse en förvaltare på området för rekonstruktion om en rättslig eller administrativ myndighet beviljar en gäldenär ett generellt avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder och en förvaltare i detta fall behövs för att skydda parternas intressen, om rekonstruktionsplanen behöver fastställas av en rättslig eller administrativ myndighet genom en klassöverskridande ”cram-down”, om det begärts av gäldenären eller om det begärts av majoriteten av borgenärerna under förutsättning att borgenärerna står för förvaltarens avgifter och kostnader.
Enligt 8 § 1 mom. i företagssaneringslagen ska domstolen förordna en utredare. Enligt 71 § 1 mom. 1 punkten ska domstolen när den fattar beslut om att inleda ett saneringsförfarande utse en utredare i enlighet med 83 §, om inte något annat följer av 90 §. Enligt 83 § utses utredaren på framställning av en borgenär eller av gäldenären i samband med att beslutet om att inleda saneringsförfarandet fattas. Om inget godtagbart förslag framställs, ska domstolen till utredare utse en för uppdraget lämplig som är villig att åta sig det. I 90 § 1 mom. föreskrivs det att när gäldenären har gjort en ansökan om inledande av saneringsförfarande behöver en utredare inte utses, om ingen har gjort framställning om förordnande av utredare eller annars yrkat det. När ansökan har gjorts av en borgenär behöver en utredare inte utses, om gäldenärens kända borgenärer innan beslutet om inledande av förfarandet fattas ges tillfälle att inom utsatt tid avge ett skriftligt yttrande, och ingen yrkar att en utredare ska utses. Efter det att förfarandet har inletts kan en utredare utses på yrkande av en borgenär eller gäldenären. Enligt 90 § 2 mom. kan domstolen förordna en utredare även om ingen har yrkat det, om det av särskilt skäl anses behövligt. Även om det yrkats att en utredare ska förordnas, kan domstolen låta bli att förordna en utredare, om det finns särskilda skäl att anse att det med tanke på beredningen av saneringsprogrammet eller bevakningen av borgenärernas intressen inte är behövligt att förordna en utredare.
Enligt 87 § 1 mom. i företagssaneringslagen har utredaren för sitt uppdrag rätt till ett skäligt arvode som betalas av gäldenärens medel. I företagssaneringslagen finns inga undantag från den bestämmelsen, utan arvodet betalas alltid av gäldenärens medel.
Artiklarna 5.2, 5.3 a och skäl 30 anger tillsammans att en medlemsstat kan kräva att en förvaltare på området för rekonstruktion alltid ska utses när det fattats beslut om generellt avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder. Å andra sidan är det enligt de nämnda bestämmelserna obligatoriskt för medlemsstaterna att utse en förvaltare endast när domstolen anser att en förvaltare behövs för att trygga parternas intressen i enlighet med artikel 5.3 a. Till denna del motsvarar den nationella lagstiftningen direktivet, eftersom de grunder för att låta bli att förordna en utredare som anges i 90 § 1 och 2 mom. (ingen har gjort framställning om förordnande av utredare eller det finns särskilda skäl att anse att det inte är behövligt att förordna en utredare) inte gäller situationer där det i enlighet med artikel 5.3 a ska anses behövligt att utse en utredare i syfte att trygga parternas intressen.
Enligt artikel 5.3 b ska en förvaltare på området för rekonstruktion utnämnas för att bistå gäldenären och borgenärerna med att förhandla om och utarbeta rekonstruktionsplanen om planen behöver fastställas av en rättslig eller administrativ myndighet genom en klassöverskridande ”cram-down” i enlighet med artikel 11. Borgenärernas åsikter om förslaget till saneringsprogram är inte kända ännu när beslut om att förordna en utredare fattas i det inledande skedet av förfarandet. Enligt 90 § 1 mom. kan en utredare utses efter det att förfarandet har inletts, om någon av borgenärerna eller gäldenären kräver det. Det finns dock ingen sådan bestämmelse i lagen som i samtliga fall skulle säkerställa att det finns en utredare för förfarandet när programmet ska fastställas i enlighet med 54 § utan samtycke av alla gruppmajoriteter. Därmed förutsätter artikel 5.3 b att lagstiftningen ändras.
Enligt artikel 5.3 c ska en förvaltare på området för rekonstruktion utnämnas för att bistå gäldenären och borgenärerna med att förhandla om och utarbeta rekonstruktionsplanen om detta begärs av gäldenären eller av en majoritet av borgenärerna, i det senare fallet under förutsättning att borgenärerna står för kostnaden för förvaltaren.
Enligt direktivet har gäldenären således en absolut rätt att få en utredare för förfarandet. Eftersom 83 § 1 mom. och 90 § 1 mom. i företagssaneringslagen kompletterades i samband med en reform 2007 så att också gäldenären har möjlighet att kräva att en utredare förordnas i det inledande skedet och även medan förfarandet pågår, motsvarar den nationella lagstiftningen direktivet med undantag för den situationen där domstolen med stöd av 90 § 2 mom. låter bli att förordna en utredare, även om gäldenären kräver det.
Av artikel 5.3 c följer ett principiellt viktigare behov av ändring till den del det i artikeln föreskrivs att borgenärerna ska betala förvaltarens arvode när majoriteten av borgenärerna begär att en förvaltare ska utses. Detta avviker avsevärt från företagssaneringslagen.
Artikel 6. Avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder.
Enligt artikel 6.1 första stycket ska medlemsstaterna säkerställa att gäldenärer kan omfattas av ett avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder för att stödja förhandlingarna om rekonstruktionsplanen i ett ramverk för förebyggande rekonstruktion.
Enligt artikel 6.1 andra stycket får medlemsstaterna föreskriva att den rättsliga eller administrativa myndigheten kan vägra att bevilja ett avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder om avbrytandet inte är nödvändigt eller inte skulle uppfylla det mål som anges i första stycket.
Enligt artikel 2.1.4 avses med avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder ett tillfälligt upphävande, beviljat av en rättslig eller administrativ myndighet eller tillämpat på grund av lag, av en borgenärs rätt att verkställa en fordran mot en gäldenär och, om så föreskrivs i nationell rätt, mot en tredje part som lämnat säkerhet, inom ramen för ett rättsligt, administrativt eller annat förfarande, eller av rätten att beslagta eller utom rätta realisera gäldenärens tillgångar eller verksamhet.
Enligt skäl 32 bör en gäldenär kunna åtnjuta ett tillfälligt avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder, oavsett om detta beviljas av en rättslig eller administrativ myndighet eller på grund av lag, i syfte att stödja förhandlingarna om en rekonstruktionsplan, för att kunna fortsätta bedriva sin verksamhet eller åtminstone bevara värdet av sitt bo under förhandlingarna. Medlemsstaterna bör dock kunna föreskriva att rättsliga eller administrativa myndigheter kan vägra att bevilja ett avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder om avbrytandet inte är nödvändigt eller inte uppfyller målet att stödja förhandlingarna. Grunder för en vägran kan omfatta bristande stöd från den majoritet av borgenärer som krävs eller, om så föreskrivs enligt nationell rätt, gäldenärens faktiska oförmåga att betala sina skulder i takt med att de förfaller till betalning.
Enligt skäl 33 bör medlemsstaterna i syfte att underlätta och påskynda förfarandena kunna fastställa motbevisbara presumtioner för förekomsten av skäl för vägran att avbryta, till exempel om gäldenären uppvisar ett beteende som är typiskt för en gäldenär som är oförmögen att betala sina skulder i takt med att de förfaller till betalning, såsom en betydande betalningsinställelse gentemot arbetstagare eller skatte- eller socialförsäkringsorgan, eller om gäldenären eller ett företags befintliga ledning har begått ett ekonomiskt brott som ger anledning att tro att en majoritet av borgenärerna inte skulle stödja inledandet av förhandlingar.
Enligt skäl 39 bör direktivet inte hindra gäldenärer från att inom ramen för den löpande affärsverksamheten betala fordringar från icke-berörda borgenärer och fordringar från berörda borgenärer som uppstår under avbrytandet av enskilda verkställighetsåtgärder. För att säkerställa att borgenärer med fordringar som uppstod före inledandet av ett förfarande för rekonstruktion eller ett avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder inte pressar gäldenären att betala dessa fordringar som annars skulle minskas genom genomförandet av rekonstruktionsplanen bör medlemsstaterna kunna föreskriva att skyldigheten för gäldenären tillfälligt upphävs avseende betalning av dessa fordringar.
Enligt 17 § 1 mom. i företagssaneringslagen får gäldenären inte betala en saneringsskuld eller ställa säkerhet för den efter det att förfarandet har inletts. Efter det att saneringsförfarandet inletts får det inte heller enligt 19 § 1 mom. riktas åtgärder mot gäldenären för indrivning eller tryggande av betalning av en saneringsskuld som omfattas av betalningsförbudet. Åtgärder som vidtagits får inte fortsättas. Mot gäldenären får i fråga om en sådan skuld inte heller riktas påföljder för dröjsmål med betalning. Enligt 21 § 1 mom. får sedan förfarandet inletts gäldenärens egendom inte utmätas för en saneringsskuld som omfattas av betalningsförbud. En utmätning i strid med förbudet är utan verkan. Behandlingen av ansökan om utmätning avbryts. Om utmätning redan har skett, ska verkställigheten avbrytas, och utmätningsmannen ska på begäran överlämna den egendom som han har tagit i sin besittning och eventuella penningmedel till utredaren. I 23 § föreskrivs det att sedan förfarandet inletts får mot gäldenären inte på basis av saneringsskulden riktas säkringsåtgärder enligt en myndighets beslut.
Särskilt det indrivningsförbud som avses i 19 § och det förbud mot utmätning och andra verkställighetsåtgärder som avses i 21 § motsvarar definitionen enligt artikel 2.1.4 (tillfälligt upphävande av en borgenärs rätt att verkställa en fordran mot en gäldenär eller rätt att beslagta eller utom rätta realisera gäldenärens tillgångar eller verksamhet).
Förbuden enligt 17, 19, 21 och 23 § i företagssaneringslagen träder automatiskt i kraft genom ett domstolsbeslut om inledande av saneringsförfarande. Domstolen har inte prövningsrätt i ärendet, det vill säga den kan inte förordna att ett förfarande ska inledas utan att ett enskilt förbud eller alla förbud träder i kraft.
Enligt artikel 6.1 första stycket i direktivet avbryts verkställighetsåtgärder inte per automation, utan det är fråga om ett frivilligt element (”can benefit”) som står till gäldenärens förfogande för att stödja saneringsförhandlingarna. Domstolen kan vägra att bevilja ett avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder på de grunder som anges i artikel 6.1 andra stycket. En vägran att bevilja avbrytande ger dock inte rätt att vägra tillgång till hela ramverket för sanering, utan hindren för tillgång till ett ramverk bestäms enligt artikel 4. Ett sådant förfarande för rekonstruktion som avses i direktivet ska således kunna inledas och slutföras även utan avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder, och i fortsättningen ska det föreskrivas särskilt om förutsättningarna och hindren för beviljande av avbrytande.
Direktivet förutsätter inte att avbrytande av verkställighetsåtgärder ska kunna beviljas utan att förfarande inleds. Direktivet möjliggör med andra ord att verkställighetsåtgärder kan avbrytas endast om ett förfarande har inletts. Detta beror på att nekad tillgång till hela det ramverk för sanering som avses i avdelning II inom de ramar som artikel 4 tillåter samtidigt ger rätt att neka tillgång till delar av ramverket, såsom avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder. Detta framgår också av ordalydelsen i artikel 6.1 första stycket (”gäldenärer kan omfattas av ett avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder för att stödja förhandlingarna om rekonstruktionsplanen i ett ramverk för förebyggande rekonstruktion”).
Artikel 6.1 andra stycket ger medlemsstaterna ett visst handlingsutrymme i fråga om när ett avbrytande av verkställighetsåtgärder kan vägras. I samband med artikel 4 har det framgått att direktivet inte innehåller någon grund för att bibehålla de grunder för hinder som avses i 7 § 1 mom. 4 och 5 punkten och 7 § 2 mom. så att de gäller tillgången till hela förfarandet. De fall som omfattas av bestämmelsernas tillämpningsområde kan dock åtminstone delvis kvarstå som grunder för vägran att bevilja sådant avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder som avses i artikel 6 (se ovannämnda artikel 6.1 andra stycket och skälen 32 och 33). I synnerhet 7 § 1 mom. 5 punkten motsvarar i hög grad syftena med bestämmelsen i artikel 6.1 andra stycket. När det gäller 7 § 1 mom. 4 punkten och 7 § 2 mom. är det snarare fråga om att vissa fall som omfattas av bestämmelsernas tillämpningsområde ska omfattas av direktivets bestämmelser.
I skäl 32 konstateras det att om så föreskrivs i nationell rätt bör avbrytandet också kunna tillämpas till förmån för tredje part som ställer säkerhet, däribland borgensmän. Detta motsvarar ordalydelsen i artikel 2.1.4 ” och, om så föreskrivs i nationell rätt, mot en tredje part som lämnat säkerhet”.
Enligt 25 § 1 mom. i företagssaneringslagen hindrar inledande av ett saneringsförfarande inte borgenären att driva in en saneringsskuld av en borgensman eller ur värdet av en säkerhet som har ställts av tredje man eller att säga upp skulden eller på något annat sätt åstadkomma att skulden förfaller till betalning i fråga om borgensmannen eller den som har ställt en ovan avsedd säkerhet, om borgensförbindelsen har getts eller säkerheten har ställts i affärsverksamhet eller därmed jämförbar verksamhet. Enligt 2 mom. är regeln den motsatta om borgensförbindelse inte har getts eller säkerhet inte har ställts i affärsverksamhet eller därmed jämförbar verksamhet.
Den ovan beskrivna ordalydelsen i artikel 2.1.4 och skäl 32 gör det möjligt att bibehålla bestämmelserna i 25 § om borgenärens rätt att driva in en fordran hos tredje man.
Enligt artikel 6.2 ska medlemsstaterna, utan att det påverkar tillämpningen av punkterna 4 och 5, säkerställa att ett avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder kan omfatta alla typer av fordringar, inbegripet fordringar med säkerhet och förmånsberättigade fordringar.
Enligt skäl 25 bör medlemsstaterna kunna bestämma om fordringar som förfaller till betalning eller som uppstår efter det att en ansökan om att inleda förfarandet för förebyggande rekonstruktion har lämnats in eller efter det att förfarandet inletts ska inkluderas i de förebyggande rekonstruktionsåtgärderna eller i avbrytandet av enskilda verkställighetsåtgärder. Medlemsstaterna bör kunna besluta huruvida avbrytandet av enskilda verkställighetsåtgärder påverkar räntan på fordringar.
Enligt 3 § 1 mom. 5 punkten i företagssaneringslagen avses med saneringsskuld alla gäldenärens skulder som har uppkommit innan ansökan anhängiggjordes, inklusive säkerhetsskulder och skulder vilkas grunder eller belopp är förenade med villkor eller stridiga eller oklara av andra orsaker (som saneringsskuld anses dock inte en av gäldenären grundad pensionsstiftelses ansvarighetsunderskott).
Enligt 15 § 2 mom. upphör dröjsmålsräntan att löpa på saneringsskulderna när förfarandet inleds. Enligt 18 § 1 mom. har en säkerhetsborgenär trots förbudet enligt 17 § rätt att få betalning för räntor och andra kreditkostnader som motsvarar villkoren för skulden och som förfaller efter att ansökan blivit anhängig.
Artikel 6.2 förutsätter inte i sig att lagstiftningen ändras, eftersom förbuden enligt företagssaneringslagen gäller alla typer av fordringar, inklusive fordringar med säkerhet. Nedan följer dock en bedömning av om det i artikel 6.4 finns en rättslig grund för alla undantag från förbuden enligt företagssaneringslagen. Fordringar som uppstått efter det att ansökan blivit anhängig får i enlighet med skäl 25 lämnas utanför tillämpningsområdet för förbuden.
Enligt artikel 6.3 första stycket får medlemsstaterna föreskriva att ett avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder kan vara generellt och omfatta samtliga borgenärer, eller begränsat och omfatta en eller flera enskilda borgenärer eller kategorier av borgenärer.
I artikel 6.3 andra stycket konstateras det att om ett avbrytande är begränsat ska det endast gälla för borgenärer som har informerats, i enlighet med nationell rätt, om de förhandlingar om rekonstruktionsplanen som avses i punkt 1 eller om avbrytandet.
Enligt skäl 34 kan ett avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder vara generellt och påverka samtliga borgenärer, eller tillämpligt på endast vissa enskilda borgenärer eller kategorier av borgenärer.
Förbuden enligt företagssaneringslagen är mot bakgrund av artikel 6.3 alltid generella, även om det finns undantag från dem i fråga om vissa fordringar. Dessa undantag ska bedömas mot artikel 6.4, medan det begränsade förbud som nämns i artikel 6.3 innebär att ett partiellt förbud som endast omfattar vissa kategorier av fordringar riktas mot gäldenären. Direktivet förpliktar inte till att införa ett sådant begränsat förbud, och därför föranleder artikel 6.3 inget behov av att ändra lagstiftningen.
Enligt artikel 6.4 får medlemsstaterna utesluta vissa fordringar eller kategorier av fordringar från verkan av avbrytandet av enskilda verkställighetsåtgärder, under väldefinierade omständigheter, om ett sådant uteslutande är vederbörligen motiverat och när
det inte är sannolikt att verkställigheten äventyrar rekonstruktionen av verksamheten, eller
avbrytandet på ett otillbörligt sätt skulle medföra skada för de borgenärer som har dessa fordringar.
Enligt skäl 34 bör medlemsstaterna under väldefinierade omständigheter kunna utesluta vissa fordringar eller kategorier av fordringar från avbrytandets tillämpningsområde, såsom fordringar med säkerhet i form av tillgångar som, om de avlägsnas, inte skulle äventyra rekonstruktionen av verksamheten, eller fordringar från borgenärer som skulle lida otillbörlig skada av ett avbrytande, såsom genom en okompenserad förlust eller säkerhetsavskrivning.
Nedan granskas förhållandet mellan direktivet och undantagen från indrivnings- och verkställighetsförbud i företagssaneringslagen. Eftersom ett betalningsförbud i princip har samma räckvidd som ett indrivnings- och verkställighetsförbud, ska också undantagen från betalningsförbud enligt 18 § beaktas, trots att direktivet inte innehåller några bestämmelser om betalningsförbud.
Förhållandet mellan direktivet och undantagen från indrivnings- och verkställighetsförbud enligt företagssaneringslagen
A) Enligt 18 § 1 mom. i företagssaneringslagen har en säkerhetsborgenär trots förbudet enligt 17 § rätt att få betalning för räntor och andra kreditkostnader som motsvarar villkoren för skulden och som förfaller efter att ansökan blivit anhängig. Borgenären kan inte göra gällande ett villkor om förtida betalning av kreditkostnader.
Enligt skäl 25 bör medlemsstaterna kunna besluta huruvida avbrytandet av enskilda verkställighetsåtgärder påverkar räntan på fordringar.
Direktivet utgör således inget hinder för att bibehålla 18 § 1 mom. i företagssaneringslagen.
B) Enligt 20 § 1 punkten i företagssaneringslagen kan en domstol på yrkande av en säkerhetsborgenär efter att ha hört utredaren bevilja borgenären tillstånd att utöva de rättigheter som avses i 19 § 1 mom. 1 punkten, om det är uppenbart att den egendom som är föremål för säkerhetsrätt inte behöver kvarstå hos gäldenären med tanke på saneringsregleringarna eller för att gäldenärens eller hans familjemedlemmars skäliga boendeförhållanden eller näring ska kunna tryggas.
Bestämmelsen i 20 § 1 punkten kan anses överensstämma med artikel 6.4, eftersom det i den nämnda bestämmelsen uttryckligen är fråga om sådan egendom som inte behöver kvarstå med tanke på saneringsregleringarna. Därför kan man i överensstämmelse med artikel 6.4 anse att undantaget är vederbörligen motiverat och att genomförandet sannolikt inte äventyrar rekonstruktionen av verksamheten.
C) Enligt 20 § 2 punkten i företagssaneringslagen kan domstolen på motsvarande sätt bevilja tillstånd efter att ha hört utredaren, om en grund för yrkandet är prestationer som avses i 18 § 1 mom. eller 33 § 1 mom. eller att försäkringsskyldigheten enligt 33 § 2 mom. har försummats och försummelsen inte är av ringa betydelse.
Enligt 33 § 1 mom. i företagssaneringslagen har en säkerhetsborgenär rätt till ersättning för sådan minskning av värdet på säkerhetsegendom till hans nackdel som beror på att egendomen har använts i gäldenärens verksamhet medan ett förbud enligt 19 eller 22 § var gällande.
Enligt 33 § 2 mom. ska gäldenären se till att den egendom som utgör säkerhet för saneringsskulden och som omfattas av indrivningsförbud är försäkrad mot skada på behörigt sätt.
Enligt skäl 34 kan otillbörlig skada orsakas på grund av till exempel en okompenserad förlust eller säkerhetsavskrivning.
Enligt skäl 37 skulle en enskild borgenär eller en klass borgenärer till exempel lida otillbörlig skada av avbrytandet om värdet av deras fordringar skulle försämras avsevärt till följd av avbrytandet jämfört med om inget avbrytande tillämpades, eller om borgenären missgynnas mer än andra borgenärer med en jämförbar ställning. Medlemsstaterna bör kunna föreskriva att avbrytandet får upphävas avseende en eller flera borgenärer, en eller flera klasser av borgenärer eller samtliga borgenärer om otillbörlig skada fastställs avseende dessa borgenärer eller klasser av borgenärer.
I skäl 37 konstateras vidare att direktivet inte omfattar bestämmelser om ersättning eller garantier för borgenärer vilkas säkerhet sannolikt kommer att minska i värde under avbrytandet.
Som utgångspunkt vid bedömningen av 20 § 2 punkten i företagssaneringslagen bör det beaktas att direktivet inte på något sätt hindrar en medlemsstat från att kräva de åtgärder som nämns i direktivet, det vill säga betalning av räntor och kreditkostnader enligt 18 § 1 mom. eller åtgärder som skyddar säkerhetens värde enligt 33 §. Detta framgår av de ovannämnda skälen där också säkerhetsavskrivning nämns som exempel på situationer som kan medföra otillbörlig skada. Även i detta avseende kan åtgärderna i fråga anses vara tillåtna enligt direktivet på så sätt att det kan anses vara motiverat att, på det sätt som avses i artikel 6.4, påföra sanktioner för försummelse av åtgärderna genom beviljande av realiseringsrätt. Dessutom kan det anses att borgenären orsakas sådan otillbörlig skada som avses i artikel 6.4 b, om säkerhetsegendom inte får realiseras i en situation där gäldenären inte ersätter nedgång i säkerhetens värde eller inte på behörigt sätt försäkrar säkerheten. Utöver räntan under förfarandet är det fråga om skyldigheter under förfarandet, så de torde kunna betraktas även som sådana nya skulder som avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder inte annars heller behöver tillämpas på.
D) Enligt 18 § 2 mom. 1, 2 och 2 a–punkten i företagssaneringslagen ska trots betalningsförbudet
1) arbetstagarnas löner och ersättningar för kostnader för arbetet för tre månader innan ansökan blivit anhängig betalas, utom när utredaren meddelar att han anser grunden för eller beloppet av en sådan skuld vara stridig,
2) de semesterlöner och semesterersättningar till arbetstagarna som har tjänats in innan ansökan blivit anhängig betalas,
2 a) av en arbetstagares fordran som grundar sig på arbetsgivarens intressekontorsverksamhet betalas ett belopp som motsvarar de medel vilka under tre månader innan ansökan blivit anhängig har avskilts från lön eller pension som betalas med anledning av anställningsförhållandet.
Enligt artikel 6.5 första stycket ska artikel 6.2 inte tillämpas på arbetstagares fordringar.
Enligt artikel 6.5 andra stycket får med undantag från första stycket medlemsstaterna tillämpa artikel 6.2 på arbetstagares fordringar om och i den mån medlemsstaterna säkerställer att betalningen av sådana fordringar garanteras inom ramverk för förebyggande rekonstruktion på en liknande skyddsnivå.
Direktivet inte bara tillåter utan rentav förpliktar att arbetstagares fordringar utesluts från verkan av avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder. Uteslutande är mer omfattande än den begränsning som anges i 18 § 2 mom. 1 punkten i företagssaneringslagen, enligt vilken bolaget ska betala arbetstagarnas löner och ersättningar för kostnader för arbetet endast för tre månader innan ansökan blivit anhängig. Till övriga delar omfattas löneskulder av förbuden enligt företagssaneringslagen. Direktivet förutsätter till denna del att lagstiftningen ändras, eftersom ”en liknande skyddsnivå” enligt artikel 6.5 andra stycket inte kan anses uppnås i fråga om arbetstagares fordringar som blir kvar som saneringsskuld och som uppkommit tidigare än tre månader innan ansökan anhängiggjordes. Samma ändringsbehov gäller 18 § 2 mom. 2 a-punkten. Däremot står 18 § 2 mom. 2 punkten inte i strid med direktivet, eftersom den nationella lagen till denna del inte innehåller tidsmässiga eller andra begränsningar.
E) Enligt 18 § 2 mom. 3 punkten i företagssaneringslagen ska underhållsbidrag till gäldenärens barn betalas trots betalningsförbudet till den del bidraget skulle ha haft förmånsrätt vid en utmätning vid den tidpunkt då ansökan blev anhängig.
Enligt artikel 1.5 b får medlemsstaterna föreskriva att underhållsbidragsfordringar ska undantas från eller inte beröras av ramverk för förebyggande rekonstruktion.
Bestämmelsen i direktivet tillåter det undantag i fråga om underhållsbidrag som anges i 18 § 2 mom. 3 punkten i företagssaneringslagen.
F) Enligt 18 § 2 mom. 4 punkten i företagssaneringslagen kan genom beslut av utredaren betalning trots betalningsförbudet erläggas till borgenärer vars fordringar uppgår till mindre belopp, om det är ändamålsenligt med tanke på förfarandet, samt gäldenärens fordran användas för kvittning av saneringsskuld, om borgenären skulle ha haft motsvarande rätt till kvittning.
Enligt skäl 39 bör direktivet inte hindra gäldenärer från att inom ramen för den löpande affärsverksamheten betala fordringar från icke-berörda borgenärer och fordringar från berörda borgenärer som uppstår under avbrytandet av enskilda verkställighetsåtgärder. För att säkerställa att borgenärer med fordringar som uppstod före inledandet av ett förfarande för rekonstruktion eller ett avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder inte pressar gäldenären att betala dessa fordringar som annars skulle minskas genom genomförandet av rekonstruktionsplanen bör medlemsstaterna kunna föreskriva att skyldigheten för gäldenären tillfälligt upphävs avseende betalning av dessa fordringar.
Betalning av obetydliga fordringar äventyrar inte rekonstruktionen av affärsverksamheten på det sätt som avses i artikel 6.4 a, och sådan betalning av obetydliga fordringar som godkänts av utredaren kan också anses vara behörigen motiverad på det sätt som avses i direktivet. Dessutom förbjuder direktivet endast indrivningsåtgärder. I enlighet med skäl 39 bestäms det i den nationella lagstiftningen vilka skulder gäldenären frivilligt får betala. I direktivet finns inga bestämmelser om kvittning.
G) Enligt 18 § 2 mom. 5 punkten i företagssaneringslagen kan trots betalningsförbudet och om inte utredaren beslutar något annat, ett betalningsrörelsekonto med kredit bibehållas och betalningarna till gäldenären även i fortsättningen styras till ett sådant konto samt betalningar som inflyter på kontot räknas som amortering på bankens kreditfordran i anslutning till kontot.
Direktivet förbjuder endast indrivnings- och verkställighetsåtgärder, inte betalningar som gäldenären frivilligt gör i enlighet med skäl 39. Bestämmelsen i fråga kan inte anses vara av betydelse med tanke på indrivnings- och verkställighetsförbudet.
H) Enligt 18 § 2 mom. 6 punkten i företagssaneringslagen ska amorteringar och räntor på lån som tagits hos en pensionsstiftelse som grundats av gäldenären betalas trots betalningsförbudet i den mån det är nödvändigt för tryggande av stiftelsens likviditet.
Enligt artikel 1.6 ska medlemsstaterna säkerställa att ramverken för förebyggande rekonstruktion inte påverkar förvärvade tjänstepensionsrätter. Utgångspunkten i direktivets bestämmelse är att trygga arbetstagarnas intjänade pensioner, medan det i 18 § 2 mom. 6 punkten i företagssaneringslagen är fråga om betalningar till pensionsstiftelsen för att trygga stiftelsens likviditet. Det är klart att bestämmelsen i direktivet inte direkt gäller samma sak som den nämnda nationella bestämmelsen. Det är emellertid möjligt att tolka den nationella bestämmelsen som en av de faktorer som bidrar till att trygga även det syfte som avses i artikel 1.6, eftersom en bestämmelse som syftar till att trygga pensionsstiftelsernas likviditet bidrar till att säkerställa att ett ramverk för sanering inte inverkar på intjänad pensionsrätt. Således kan det anses att det i artikel 1.6 finns grunder för att 18 § 2 mom. 6 punkten kan bibehållas. En annan motivering kan vara att undantaget är vederbörligen motiverat på det sätt som avses i artikel 6.4 och att uttrycket ”nödvändigt för tryggande av stiftelsens likviditet” inbegriper att ett avbrytande skulle orsaka sådan otillbörlig skada som avses i artikel 6.4 b.
I) Bestämmelsen i femte meningen i 21 § 1 mom. i företagssaneringslagen kan bibehållas på samma grunder som den i meningen nämnda bestämmelsen i 20 § 1 punkten, som har behandlats ovan.
J) Enligt 21 § 2 mom. i företagssaneringslagen får efter det att förfarandet har inletts verkställighet inte inledas i syfte att vräka gäldenären från en lägenhet som huvudsakligen används för den verksamhet som är föremål för förfarandet och som han har i sin besittning, om vräkningsbeslutet grundar sig på att hyra eller något annat vederlag för lägenheten har förfallit till betalning innan ansökan blivit anhängig, men inte betalats. Detsamma gäller beslut om att med stöd av lagen om bostadsaktiebolag (1599/2009) ta en lägenhet som används för nämnda ändamål i bolagets besittning. Domstolen kan dock på yrkande av borgenären tillåta verkställighet, om det med beaktande av de åtgärder som borgenären redan har vidtagit beträffande lägenheten vore oskäligt att den förhindras. Enligt förarbetena kunde det bli aktuellt att tillåta verkställighet närmast i det fall att lägenheten redan har sålts eller hyrts ut till någon annan i förvissning om att verkställigheten genomförs (RP 182/1992 rd s. 79).
Den nämnda undantagsbestämmelsen kan bevaras, eftersom den är vederbörligen motiverad på det sätt som avses i artikel 6.4 i direktivet och på den kan tillämpas bestämmelsen i artikel 6.4 b, enligt vilken avbrytande av verkställigheten skulle medföra otillbörlig skada för borgenären.
Enligt artikel 6.6 ska den inledande tidsperioden för ett avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder vara begränsad till en period som inte får överstiga fyra månader.
Enligt artikel 6.7 får medlemsstaterna trots vad som sägs i punkt 6 ge rättsliga eller administrativa myndigheter möjlighet att på begäran av gäldenären, en borgenär eller, i tillämpliga fall, en förvaltare på området för rekonstruktion, förlänga tidsperioden för avbrytandet av enskilda verkställighetsåtgärder eller bevilja ett nytt avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder. En sådan förlängning eller ett sådant nytt avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder får endast beviljas om väldefinierade omständigheter visar att sådana förlängningar eller nya avbrytanden är vederbörligen motiverade, exempelvis att
relevanta framsteg har gjorts i förhandlingarna om rekonstruktionsplanen,
ett fortsatt avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder inte otillbörligt skadar några berörda parters rättigheter eller intressen, eller
insolvensförfaranden som kan leda till likvidation av gäldenären enligt nationell rätt ännu inte har inletts gentemot gäldenären.
Enligt artikel 6.8 första stycket får den sammanlagda tidsperioden för avbrytandet av enskilda verkställighetsåtgärder, inbegripet förlängningar och förnyelser, inte överstiga tolv månader.
I artikel6.8 andra stycket konstateras det att om medlemsstaterna väljer att genomföra detta direktiv med hjälp av ett eller flera förfaranden eller åtgärder som inte uppfyller villkoren för anmälan enligt bilaga A till förordning (EU) 2015/848 ska den sammanlagda tidsperioden för avbrytandet enligt dessa förfaranden begränsas till högst fyra månader om platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen har flyttats från en annan medlemsstat inom en tremånadersperiod före inlämnandet av en begäran om att inleda ett förfarande avseende förebyggande rekonstruktion.
I skäl 35 konstateras det att för att uppnå en lämplig balans mellan gäldenärens och borgenärernas rättigheter, bör ett avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder gälla för en period av högst fyra månader. Komplexa rekonstruktioner kan dock ta längre tid. Medlemsstaterna bör kunna föreskriva att förlängningar av den inledande avbrytandeperioden i sådana fall kan beviljas av den rättsliga eller administrativa myndigheten. Om en rättslig eller administrativ myndighet inte fattar ett beslut om förlängning av ett avbrytande innan det löper ut bör avbrytandet upphöra att ha verkan den dag då avbrytandeperioden löper ut. I rättssäkerhetens intresse bör avbrytandets totala varaktighet inte överstiga tolv månader. Medlemsstaterna bör kunna föreskriva ett avbrytande på obestämd tid om gäldenären blir insolvent enligt nationell rätt. Medlemsstaterna bör kunna besluta huruvida ett kort tillfälligt avbrytande i väntan på en rättslig eller administrativ myndighets beslut om tillgången till ramen för förebyggande rekonstruktion omfattas av tidsfristerna i detta direktiv.
Enligt skäl 65 bör det vara möjligt att genom nationell rätt hantera ett potentiellt nytt avbrytande eller en förlängning av avbrytandet för det fall att den rättsliga myndigheten beslutar att överklagandet har suspensiv verkan.
I företagssaneringslagen finns inga bestämmelser om maximitider för förbud eller om en möjlighet att förlänga förbudens giltighet. Artiklarna 6.6, 6.7 och 6.8 förutsätter helt ny lagstiftning. Artikel 6.8 andra stycket förutsätter inte att lagstiftningen ändras, eftersom företagssanering omfattas av tillämpningsområdet för EU:s insolvensförordning.
Enligt artikel 6.9 första stycket ska medlemsstaterna säkerställa att rättsliga eller administrativa myndigheter kan upphäva ett avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder i följande fall:
avbrytandet uppfyller inte längre målet att vara till stöd i förhandlingarna om rekonstruktionsplanen, till exempel om det blir uppenbart att en andel av de borgenärer som enligt nationell rätt skulle kunna förhindra antagandet av rekonstruktionsplanen inte stöder en fortsättning på förhandlingarna,
om gäldenären eller förvaltaren på området för rekonstruktion begär det,
om en eller flera borgenärer eller en eller flera klasser av borgenärer lider eller skulle lida otillbörlig skada av ett avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder, om detta föreskrivs i nationell rätt, eller
om avbrytandet ger upphov till en borgenärs insolvens, om detta föreskrivs i nationell rätt.
I skäl 36 konstateras det att för att säkerställa att borgenärer inte lider onödig skada bör medlemsstaterna föreskriva att rättsliga eller administrativa myndigheter kan upphäva ett avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder om det inte längre tillgodoser målet att vara till stöd i förhandlingarna, till exempel om det blir uppenbart att den erforderliga majoriteten av borgenärer inte stödjer fortsatta förhandlingar. Om medlemsstaterna föreskriver en sådan möjlighet, bör avbrytandet också upphävas om borgenärer otillbörligt skadas av det. Vid fastställandet av om det föreligger otillbörlig skada för borgenärer bör rättsliga eller administrativa myndigheter kunna beakta om avbrytandet skulle bevara boets sammanlagda värde och om gäldenären handlar i ond tro eller i avsikt att orsaka skada eller generellt handlar mot borgenärsförsamlingens berättigade förväntningar.
Enligt skäl 37 skulle en enskild borgenär eller en klass borgenärer till exempel lida otillbörlig skada av avbrytandet om värdet av deras fordringar skulle försämras avsevärt till följd av avbrytandet jämfört med om inget avbrytande tillämpades, eller om borgenären missgynnas mer än andra borgenärer med en jämförbar ställning. Medlemsstaterna bör kunna föreskriva att avbrytandet får upphävas avseende en eller flera borgenärer, en eller flera klasser av borgenärer eller samtliga borgenärer om otillbörlig skada fastställs avseende dessa borgenärer eller klasser av borgenärer. Medlemsstaterna bör kunna besluta vem som har rätt att begära att ett avbrytande upphävs.
Om en omständighet som avses i 7 § 1 eller 2 mom. i företagssaneringslagen framgår efter det att förfarandet har inletts, kan det enligt 7 § 3 mom. i den lagen på yrkande av en utredare eller på yrkande av en borgenär eller gäldenären bestämmas att förfarandet ska upphöra. En situation som avses i 7 § 1 mom. 1 punkten hindrar dock inte att förfarandet fortsätts, om det är sannolikt att företagets förmögenhet eller en väsentlig del av den kan överlåtas som en helhet i den ordning som anges i företagssaneringslagen.
Företagssaneringslagen möjliggör inte ett separat upphävande av förbud utan att det samtidigt bestäms att saneringsförfarandet ska upphöra. I förfarande enligt direktivet innebär däremot det att avbrytandet av verkställighetsåtgärder upphävs inte automatiskt att också förfarandet upphör. Till den nationella lagstiftningen ska således fogas bestämmelser om de grunder enligt direktivet på vilka avbrytandet av uttryckligen enskilda verkställighetsåtgärder kan upphävas. Direktivet hindrar dock inte att man i den nationella lagstiftningen utöver det ovannämnda bevarar sådana grunder för att avsluta hela förfarandet som är godtagbara i ljuset av direktivet och att man på dessa grunder samtidigt upphäver avbrytandet av enskilda verkställighetsåtgärder. Avbrytande av verkställighetsåtgärder är nämligen ett av de element i ramverk för sanering som det räcker med att de ställs till förfogande inom ramverket. Direktivet innehåller inga bestämmelser om på vilka grunder användningen av ett saneringsramverk upphör, men det är klart att de grunder på vilka tillgång till ramverket redan från början kan vägras även berättigar till att användningen av ramverket och därmed saneringsförfarandet avbryts.
Enligt artikel 6.9 andra stycket får medlemsstaterna begränsa befogenheten enligt första stycket att upphäva avbrytandet av enskilda verkställighetsåtgärder till situationer där borgenärer inte har haft möjlighet att höras innan avbrytandet trädde i kraft eller innan en förlängning av perioden beviljades av en rättslig eller administrativ myndighet. Enligt artikel 6.9 tredje stycket får medlemsstaterna föreskriva en minimiperiod, som inte överstiger den period som avses i punkt 6, under vilken avbrytandet av enskilda verkställighetsåtgärder inte får upphävas.
Företagssaneringslagen känner inte till något separat upphävande av avbrytandet av verkställighetsåtgärder i enlighet med vad som anförts ovan. Det är frivilligt för medlemsstaterna att genomföra artikel 6.9 andra och tredje stycket och därför krävs inga ändringar i lagstiftningen.
Artikel 7. Verkningar av avbrytandet av enskilda verkställighetsåtgärder.
I artikel 7.1 konstateras det att om det under den tid som enskilda verkställighetsåtgärder är avbrutna uppstår en skyldighet enligt nationell rätt för en gäldenär att ansöka om inledande av ett insolvensförfarande som kan leda till likvidation av gäldenären ska denna skyldighet upphävas för hela avbrytandeperioden.
Uttrycket ”insolvensförfarande som kan leda till likvidation av gäldenären” avser i Finland enbart konkurs. Ett aktiebolag är skyldigt att ansöka om konkurs endast i de situationer som avses i 20 kap. 7 § 2 mom. i aktiebolagslagen. Enligt momentet ska likvidatorerna ansöka om att bolaget försätts i konkurs om likvidationsbolagets tillgångar inte förslår till betalning av dess skulder. Sålunda är bestämmelsen tillämplig endast på likvidationsbolag. Likvidation och företagssanering kan inte pågå samtidigt.
I fråga om företag som är föremål för saneringsförfarande kan ansökan om försättande i likvidation göras medan företagssaneringen pågår, varvid rättsverkningarna av saneringsförfarandet enligt 28 § 2 mom. i företagssaneringslagen upphör när likvidationen börjar. Det är sålunda inte möjligt att ett aktiebolags skyldighet att ansöka om konkurs aktualiseras under saneringsförfarandet. Rättsläget är detsamma även i fråga om stiftelser och andelslag.
Artikel 7.1 förutsätter inga ändringar i lagstiftningen.
Enligt artikel 7.2 ska ett avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder i enlighet med artikel 6 medföra att ett inledande, på begäran av en eller flera borgenärer, av ett insolvensförfarande som kan leda till likvidation av gäldenären, upphävs för hela avbrytandeperioden.
Enligt artikel 7.3 får medlemsstaterna avvika från punkterna 1 och 2 när det gäller situationer där en gäldenär inte kan betala sina skulder i takt med att de förfaller till betalning. I sådana fall ska medlemsstaterna säkerställa att en rättslig eller administrativ myndighet kan besluta att avbrytandet av enskilda verkställighetsåtgärder ska fortsätta att gälla om, med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet, inledandet av ett insolvensförfarande som kan leda till likvidation av gäldenären inte skulle ligga i borgenärernas allmänna intresse.
Enligt 24 § 4 mom. i företagssaneringslagen kan gäldenären på ansökan av en borgenär försättas i konkurs efter det att saneringsförfarandet inletts endast om gäldenären var insolvent när förfarandet inleddes och förhållandena var sådana som nämns i 7 § 1 mom. 1 punkten eller om konkursansökan grundar sig på försummad betalning av en skuld som uppkommit efter att saneringsansökan blev anhängig. I det sistnämnda fallet ska domstolen höra utredaren, och försättandet i konkurs kan på yrkande av gäldenären skjutas upp högst en månad, om det med hänsyn till fortsättande av saneringsförfarandet finns synnerligen vägande skäl för detta.
Den förstnämnda konkursgrunden i 24 § 4 mom. strider inte mot artikel 7.2 i direktivet med beaktande av att direktivet inte tillämpas i en situation där en gäldenär som ansöker om sanering redan är insolvent.
Den sistnämnda konkursgrunden (försummad betalning av ny skuld) motsvarar i stor utsträckning det undantag som tillåts i artikel 7.3. Förutsättningen i 24 § 4 mom. som gäller synnerligen vägande skäl bör dock ändras så att den motsvarar förutsättningen i artikel 7.3, där uttrycket borgenärernas allmänna intresse används. Direktivet fastställer ingen tidsgräns för hur länge en konkurs kan skjutas upp, vilket innebär att ett uppskov med högst en månad inte kan anses strida mot direktivet.
Enligt artikel 7.4 första stycket ska medlemsstaterna föreskriva regler som förhindrar att borgenärer som omfattas av avbrytandet håller inne en prestation eller avslutar, påskyndar eller på annat sätt ändrar väsentliga kontrakt med återstående skyldigheter till nackdel för gäldenären, med avseende på skulder som uppstod före avbrytandet, enbart på grund av den omständigheten att de inte betalades av gäldenären. Väsentliga kontrakt med återstående skyldigheter ska förstås som kontrakt med återstående skyldigheter som är nödvändiga för verksamhetens fortsatta dagliga drift, inbegripet kontrakt om leveranser, om företagets verksamhet skulle avstanna om kontrakten upphävdes.
Enligt artikel 7.4 andra stycket ska första stycket inte hindra medlemsstaterna från att tillförsäkra sådana borgenärer lämpligt skydd i syfte att undvika att dessa borgenärer lider otillbörlig skada som en följd av det stycket. Enligt artikel 7.4 tredje stycket får medlemsstaterna föreskriva att denna punkt även ska gälla kontrakt med återstående skyldigheter som inte är väsentliga.
Arbetsgruppens betänkande (s. 50−53) innehåller en grundlig analys av bestämmelsen i förhållande till det nationella rättsläget. Enligt analysen följer inte av punkten i fråga ett krav på att ändra den nationella lagstiftningen.
Enligt artikel 7.5 ska medlemsstaterna säkerställa att borgenärer inte tillåts hålla inne en prestation eller avsluta, påskynda eller på annat sätt ändra kontrakt med återstående skyldigheter till nackdel för gäldenären med stöd av en kontraktsklausul som ger rätt till sådana åtgärder, endast på grundval av
en ansökan om inledande av ett förfarande för förebyggande rekonstruktion,
en ansökan om avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder,
att ett förfarande för förebyggande rekonstruktion inleds, eller
att ett avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder som sådant beviljas.
Artikel 7.5 förutsätter att det i lagen tas in en uttrycklig bestämmelse enligt vilken de så kallade ipso facto-villkor som avses i artikel 7.5 har samma innebörd vid ett förfarande för rekonstruktion som vid konkurs. En borgenär kan alltså inte åberopa ett ipso facto-villkor i avtalet på de grunder som nämns i direktivet. Till denna del är rättsläget i Finland för närvarande i viss mån oklart. Därför föreslås det i propositionen att en bestämmelse om detta tas in i företagssaneringslagen.
I artikel 7.6 ingår en möjlighet för medlemsstaterna att undanta nettningsavtal från verkningarna av avbrytande av verkställighetsåtgärder. Arbetsgruppens betänkande (s. 54−56) innehåller en bedömning av bestämmelsen i förhållande till den nationella lagstiftningen om nettning. Enligt bedömningen medför direktivet ingen skyldighet att ändra den nationella lagstiftningen om nettning, och därför föreslås det inte i propositionen.
Enligt artikel 7.7 ska medlemsstaterna säkerställa att ett avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder som löper ut utan att en rekonstruktionsplan antas inte i sig föranleder inledandet av ett insolvensförfarande som kan leda till likvidation av gäldenären, om inte övriga villkor för ett sådant inledande enligt nationell rätt är uppfyllda.
I den gällande lagen finns ingen bestämmelse enligt vilken avslutandet av ett saneringsförfarande automatiskt skulle leda till att något annat insolvensförfarande inleds. Artikel 7 förutsätter således inga ändringar i lagstiftningen.
Kapitel 3. Rekonstruktionsplaner.
Artikel 8. Rekonstruktionsplaners innehåll.
Enligt artikel 8.1 ska medlemsstaterna kräva att rekonstruktionsplaner som läggs fram för att antas i enlighet med artikel 9, eller för att fastställas av en rättslig eller administrativ myndighet i enlighet med artikel 10, innehåller åtminstone följande information:
gäldenärens identitet (identifiering av gäldenären framgår indirekt av bestämmelserna i företagssaneringslagen),
gäldenärens tillgångar och skulder vid tidpunkten för inlämningen av rekonstruktionsplanen, inbegripet värdet av tillgångarna, en redogörelse för gäldenärens ekonomiska situation och arbetstagarnas ställning samt en redogörelse för orsakerna till och omfattningen av gäldenärens svårigheter (41 § 1 mom. 1 och 7 punkten, 42 § 1 mom. 2 och 3 punkten i företagssaneringslagen),
berörda parter, oberoende av om de anges individuellt eller beskrivs genom skuldkategorier i enlighet med nationell rätt, samt deras fordringar eller intressen som omfattas av rekonstruktionsplanen (41 § 1 mom. 1 punkten i företagssaneringslagen),
i tillämpliga fall, de klasser som de berörda parterna har grupperats i med avseende på antagandet av rekonstruktionsplanen och de respektive värdena av fordringar och intressen i varje klass (39 och 51 § i företagssaneringslagen),
i tillämpliga fall, de parter, oberoende av om de anges individuellt eller beskrivs genom skuldkategorier i enlighet med nationell rätt, som inte berörs av rekonstruktionsplanen, tillsammans med en redogörelse för skälen till varför det föreslås att planen inte ska beröra dem (39 och 52 § i företagssaneringslagen),
i tillämpliga fall, identiteten på förvaltaren på området för rekonstruktion (utredarens identitet nämns inte uttryckligen i företagssaneringslagen som en uppgift som ska antecknas i saneringsprogrammet, även om det är uppenbart att uppgiften framgår; utredarens namn antecknas också i enlighet med 6 § 2 mom. 1 punkten i lagen om konkurs- och företagssaneringsregistret i det register som avses i lagen ),
villkoren i rekonstruktionsplanen, inbegripet i synnerhet:
alla föreslagna rekonstruktionsåtgärder enligt artikel 2.1.1 (42 § 1 mom. i företagssaneringslagen),
i tillämpliga fall, den föreslagna tidsperiod under vilken föreslagna rekonstruktionsåtgärder ska gälla (42 § 1 och 2 mom. i företagssaneringslagen),
åtgärder vad gäller information till och samråd med arbetstagarrepresentanterna i enlighet med unionsrätten och nationell rätt (saknas),
i tillämpliga fall, övergripande konsekvenser för anställningar, till exempel uppsägningar, arrangemang för förkortad arbetstid eller liknande (42 § 1 mom. 3 punkten i företagssaneringslagen),
gäldenärens prognosticerade kassaflöden, om detta föreskrivs i nationell rätt (denna punkt medför inga skyldigheter för medlemsstaterna, men vissa motsvarigheter kan hittas i företagssaneringslagen, i synnerhet 41 § 7 punkten och 42 § 1 mom. 6 punkten),
varje ny finansiering som planeras som en del av rekonstruktionsplanen och skälen till varför ny finansiering är nödvändig för att genomföra den planen (42 § 1 mom. 6 punkten i företagssaneringslagen, där angivande av skälen till behovet av finansiering dock saknas; angivande av skälen har betydelse också med tanke på de villkor för fastställande som ingår i artikel 10.2 e),
en motivering som förklarar varför rekonstruktionsplanen har rimliga utsikter att förhindra gäldenärens insolvens och säkerställa verksamhetens livskraft, inbegripet de nödvändiga förutsättningarna för att planen ska lyckas; medlemsstaterna får kräva att motiveringen ska göras eller valideras av en utomstående expert eller av en förvaltare på området för rekonstruktion om en sådan förvaltare har utsetts (41 § 1 mom. 7 och 9 punkten i företagssaneringslagen).
Utifrån det som anförts ovan uppfyller företagssaneringslagen kraven i artikel 8.1 med undantag av två uppgifter. Det föreslås att de uppgifter som saknas fogas till bestämmelsen om saneringsprogrammets innehåll.
Artikel 8.2 förpliktar medlemsstaterna att via internet tillhandahålla en omfattande checklista för rekonstruktionsplaner, som är anpassad till de behov som finns för mikroföretag samt små och medelstora företag. Sådana listor finns för närvarande inte tillgängliga, och således förutsätter artikel 8.2 att åtgärder vidtas. Det är dock inte fråga om lagstiftningsmässiga åtgärder och därför innehåller propositionen inget förslag om dem.
Artikel 9. Antagande av rekonstruktionsplaner.
I artikel 9 föreskrivs det om rätten att lägga fram rekonstruktionsplaner och rösta om den, om indelningen av borgenärer i klasser och om antagandet av en rekonstruktionsplan. Den grundläggande principen i artikeln är att alla parter som berörs av en plan ska ha rätt att rösta om den. För röstningen görs en indelning i klasser där minimikravet är att borgenärer med säkerhet och borgenärer utan säkerhet röstar i en separat klass. Rösträtten och klassbildningen ska prövas av en rättslig eller administrativ myndighet. Planen antas när den understöds av en majoritet som bestäms enligt den nationella lagstiftningen. Arbetsgruppens betänkande (s. 59−66) innehåller en omfattande utredning om innehållet i artikeln och bestämmelserna i förhållande till den nationella lagstiftningen. Enligt utredningen medför direktivet inget behov av att ändra företagssaneringslagen.
Artikel 10. Fastställande av rekonstruktionsplaner.
I artikeln föreskrivs det om när en rekonstruktionsplan ska fastställas av en av en rättslig eller administrativ myndighet, om minimivillkoren för fastställande av en plan och om grunderna för att inte fastställa en plan samt om förfarandet för fastställande. Till de principer som anges i artikeln hör bland annat likabehandling av borgenärer, korrekt delgivning, konkursjämförelse, ett snabbt förfarande samt vägran att fastställa en plan när planen inte har rimliga utsikter att säkra livskraften i gäldenärens verksamhet. Innehållet i artikeln och dess förhållande till den nationella lagstiftningen beskrivs närmare i arbetsgruppens betänkande (s. 66–71).
Ett av de minimivillkor för fastställande av saneringsprogram som anges i artikel 10.2 finns inte i den gällande företagssaneringslagen. Enligt artikel 10.2 första stycket led e ska ett villkor för fastställande av en rekonstruktionsplan vara att i tillämpliga fall är varje ny finansiering nödvändig för att genomföra rekonstruktionsplanen och skadar inte otillbörligen borgenärernas intressen.
Enligt 42 § 1 mom. 6 punkten i företagssaneringslagen ska det i saneringsprogrammet bestämmas om bland annat finansieringen av programmet. Finansieringens konsekvenser för borgenärernas intressen bedöms dock inte separat. Artikel 10.2 första stycket led e förutsätter således att lagstiftningen ses över.
Direktivet ger medlemsstaterna en omfattande möjlighet att ställa ytterligare villkor för fastställandet av en rekonstruktionsplan, vilket framgår av ordet ”åtminstone” i artikel 10.2 och av skäl 50. Således utgör direktivet inget hinder för att bibehålla de ytterligare förutsättningar eller hinder för att fastställa ett saneringsprogram som framgår av 8 kap. i företagssaneringslagen.
Artikel 11. Klassöverskridande ”cram-down”.
Enligt artikel 11.1 första stycket ska medlemsstaterna säkerställa att en rekonstruktionsplan som inte godkänns av berörda parter, såsom föreskrivs i artikel 9.6, i varje röstningsklass får fastställas av en rättslig eller administrativ myndighet på begäran av en gäldenär eller med gäldenärens samtycke, och göras bindande för röstningsklasser som inte samtycker till planen, om rekonstruktionsplanen uppfyller åtminstone följande villkor (artikel 11.1 första stycket är en minimibestämmelse som ger medlemsstaterna möjlighet att införa även striktare villkor):
den uppfyller kraven i artikel 10.2 och 10.3,
Artikel 10 har behandlats ovan. Också i 54 § 1 punkten i företagssaneringslagen föreskrivs som ett villkor för tvångsfastställelse att hinder enligt 53 § inte föreligger för fastställandet.
den har godkänts av
en majoritet av röstningsklasserna av berörda parter, förutsatt att minst en av dessa klasser är en klass borgenärer med säkerhet eller har en högre rang än klassen av vanliga borgenärer utan säkerhet, eller, om detta inte är uppfyllt,
minst en röstningsklass av berörda parter, eller, om detta föreskrivs i nationell rätt, parter som påverkas negativt och som inte är en andelsinnehavarklass eller någon annan klass som, vid en värdering av gäldenären enligt fortlevnadsprincipen, inte skulle få någon betalning eller behålla något intresse eller, om detta föreskrivs i nationell rätt, som rimligen inte kan förväntas erhålla någon betalning eller behålla något intresse, om den normala rangordningen för prioritering av fordringar i en likvidation tillämpades enligt nationell rätt.
Enligt artikel 11.1 tredje stycket får medlemsstaterna öka det minsta antal klasser av berörda parter eller, om detta föreskrivs i nationell rätt, av parter som påverkas negativt, som krävs för att godkänna planen enligt vad som anges i första stycket b ii.
I skäl 53 konstateras det att en rekonstruktionsplan visserligen alltid bör antas om den majoritet som krävs i varje berörd klass stöder planen, men en rekonstruktionsplan som inte stöds av den erforderliga majoriteten i varje berörd klass bör ändå kunna fastställas av en rättslig eller administrativ myndighet på förslag av en gäldenär eller med gäldenärens samtycke. Om det gäller en juridisk person bör medlemsstaterna kunna besluta om huruvida gäldenären, när syftet är att anta eller fastställa en rekonstruktionsplan, ska förstås som den juridiska personens styrelse eller en viss majoritet av aktieägarna eller andelsinnehavarna. För att planen ska fastställas när det gäller en klassöverskridande ”cram-down” bör den stödjas av en majoritet av de berörda parternas röstningsklasser. Minst en av dessa klasser bör vara en klass borgenärer med säkerhet eller ha en högre rang än klassen av vanliga borgenärer utan säkerhet.
I skäl 54 konstateras det att om en majoritet av röstningsklasserna inte stödjer rekonstruktionsplanen bör det ändå vara möjligt att fastställa planen om den stöds av minst en berörd klass eller en klass av borgenärer som påverkas negativt och som, vid en värdering av gäldenären enligt fortlevnadsprincipen, erhåller betalning eller behåller något intresse eller, om detta föreskrivs i nationell rätt, rimligen kan antas erhålla betalning eller behålla något intresse om den normala rangordningen för prioritering av fordringar i en likvidation tillämpas enligt nationell rätt. I ett sådant fall bör medlemsstaterna kunna öka det antal klasser som krävs för att godkänna planen, utan att nödvändigtvis kräva att alla dessa klasser, vid en värdering av gäldenären enligt fortlevnadsprincipen, ska erhålla betalning eller behålla något intresse enligt nationell rätt. Medlemsstaterna bör emellertid inte kräva samtliga klassers samtycke. I enlighet med detta bör, om det bara finns två klasser av borgenärer, samtycke från minst en klass anses vara tillräckligt om övriga villkor för tillämpningen av en klassöverskridande ”cram-down” är uppfyllda. Att borgenärer påverkas negativt bör anses innebära att det har skett en minskning av värdet på deras fordringar.
Artikel 11.1 första stycket led b och medlemsstaternas rätt att välja enligt artikel 11.1 tredje stycket gäller således det minimiunderstöd för tvångfastställelse av ett saneringsprogram som krävs. Till denna del bör man se över 54 § 2 punkten i företagssaneringslagen, enligt vilken tvångsfastställelse förutsätter att åtminstone en borgenärsgrupp har röstat för godkännande av programmet med en majoritet som avses i 52 § och fordringarna för alla dem som avgett bifallsröst företräder minst en femtedel av fordringarna för alla de kända borgenärer som ska beaktas enligt 52 § 2 mom.
När det gäller kravet i företagssaneringslagen på att fordringarna för alla dem som avgett bifallsröst företräder minst en femtedel av fordringarna för alla de kända borgenärerna, bör man som utgångspunkt beakta att artikel 11.1 första stycket endast ställer en miniminivå för de förutsättningar under vilka en rekonstruktionsplan kan tvångsfastställas. Detta framgår bland annat av ordet ”åtminstone” i artikel 11.1 inledningsfrasen. Därför kan kravet i 54 § 2 punkten i företagssaneringslagen på att fordringarna för dem som avgett bifallsröst företräder minst en femtedel av fordringarna för de kända borgenärerna inte anses vara förbjudet enligt direktivet.
När det gäller kravet i 54 § 2 punkten på att åtminstone en borgenärsgrupp ska ge sitt understöd, är också denna förutsättning i sig tillåten enligt direktivets artikel 11.1 första stycket led b ii. I bestämmelsen i fråga ställs dock kvalitetskrav på den enda grupp som ger sitt understöd: den får inte vara en grupp av andelsinnehavare (denna avgränsning saknar betydelse i fråga om rättsläget i Finland, eftersom andelsinnehavarna inte bildar en röstningsgrupp) och den får inte vara en så kallad out-of-the-money-grupp, som inte ens vid en going concern-värdering av gäldenärsföretaget kan antas ha kvar några prestationer, om det belopp som motsvarar going concern-värdet hypotetiskt fördelades mellan borgenärerna enligt den normala rangordningen för prioritering av fordringar.
Bestämmelsen har i fråga om sina grundläggande syften vissa beröringspunkter med bestämmelsen i 52 § 2 mom. i företagssaneringslagen, enligt vilken en borgenär som har en efterställd fordran inte beaktas, om en borgenär som har en fordran med bättre rätt enligt programmet blir utan full betalning eller om hans rättsställning annars försämras. I en sådan situation kan en borgenärsgrupp med efterställda fordringar naturligtvis inte heller vara den enda gruppen som understöder tvångsfastställelse, eftersom gruppen i allmänhet inte beaktas vid röstningsförfarandet. Denna värdering enligt den nationella lagen baserar sig dock endast på om gruppen får prestationer enligt saneringsprogrammet, vilket i sin tur framför allt baserar sig på gäldenärsföretagets framtida uppskattade solvens och inte på en värdering av gäldenärsföretaget utifrån going concern-principen eller någon annan grund. Av dessa orsaker måste den nationella lagstiftningen ändras så att andra borgenärer i samband med tvångsfastställelse ges möjlighet att påstå och bevisa att programmet inte har understötts av en enda borgenärsgrupp som kommer att ha prestationer, om gäldenärsföretagets going concern-värde fördelades mellan borgenärerna enligt den normala rangordningen för prioritering av fordringar.
I direktivet redogörs det inte närmare för den beräkningsgrund enligt vilken going concern-värdet ska fastställas (se dock skäl 49 där det ges vissa allmänna riktlinjer). Således hör saken i princip till den nationella prövningsrätten. För tydlighetens skull bör det konstateras att direktivet i vilket fall som helst inte på något sätt gäller värdering av företagsinteckningar (se HD 2015:2 och 2015:3) och inte heller förpliktigar till att använda going concern-värdet i något annat sammanhang än det som avses i direktivet, där det är fråga om förutsättningarna för tvångsfastställelse av ett saneringsprogram när det gäller minimiunderstödet. Bestämmelsen i direktivet gäller till exempel inte på vilka kalkyler ett saneringsprogram ska utarbetas.
den säkerställer att röstningsklasser av berörda borgenärer som inte samtycker till planen behandlas minst lika fördelaktigt som andra klasser med samma rang och mer fördelaktigt än klasser med lägre rang,
Enligt artikel 11.2första stycket får medlemsstaterna, genom avvikelse från punkt 1 c föreskriva att fordringar som innehas av berörda borgenärer i en röstningsklass som inte samtycker till planen tillgodoses fullt ut med samma eller likvärdiga metoder om en klass med lägre rang ska få någon betalning eller behålla något intresse enligt rekonstruktionsplanen.
I skäl 55 konstateras det att när det gäller en klassöverskridande ”cram-down” bör medlemsstaterna säkerställa att klasser av berörda borgenärer som inte samtycker inte otillbörligt skadas enligt den föreslagna planen, och medlemsstaterna bör tillhandahålla tillräckligt skydd för dessa klasser som inte samtycker. Medlemsstaterna bör kunna skydda en klass berörda borgenärer som inte samtycker genom att säkerställa att de behandlas minst lika gynnsamt som andra klasser med samma rang och mer gynnsamt än klasser med lägre rang. Alternativt skulle medlemsstaterna kunna skydda en klass berörda borgenärer som inte samtycker genom att säkerställa att sådan klass som inte samtycker får full betalning om en klass borgenärer med lägre rang får utdelning eller behåller något intresse enligt rekonstruktionsplanen (nedan kallad regeln om absolut prioritet). Medlemsstaterna bör ha ett bedömningsutrymme vid genomförandet av konceptet full betalning, inbegripet i förhållande till tidpunkten för betalningen, så länge kapitalbeloppets del av fordran och – när det gäller borgenärer med säkerhet – säkerhetens värde är skyddade. Medlemsstaterna bör också kunna besluta genom vilka likvärdiga metoder den ursprungliga fordran skulle kunna tillgodoses fullt ut.
Artikel 11.1 första stycket led c och artikel 11.2 första stycket erbjuder medlemsstaterna två alternativ för att skydda de grupper av borgenärer som röstat emot. För det första kan medlemsstaterna säkerställa att de grupper som röstat emot behandlas minst lika fördelaktigt som andra grupper med samma förmånsrätt och mer fördelaktigt än grupper med sämre förmånsrätt (så kallad relative priority rule enligt artikel 11.1 första stycket led c). Ett annat alternativ är att fordringar som innehas av borgenärer i en röstningsgrupp som röstat emot tillgodoses fullt ut, om en klass med sämre förmånsrätt ska få någon betalning eller behålla något intresse enligt rekonstruktionsplanen (så kallad absolute priority rule, det vill säga regel om absolut prioritet, artikel 11.2 första stycket).
I skäl 55 konstateras det att för att fordringar ska tillgodoses fullt ut räcker det med att kapitalbeloppets del av fordran och, i fråga om borgenärer med säkerhet, säkerhetens värde är skyddade. På så sätt kan till exempel räntor skäras ner.
Regeln om absolut prioritet genomförs i Finland på följande sätt:
Med stöd av 45 § 1 mom. i företagssaneringslagen är det i fråga om säkerhetsskulder, inklusive företagsinteckningshavarens andel av säkerhetsskulden, tillåtet att genomföra arrangemang som gäller till exempel räntor och betalningstidtabeller, men kapitalet av en skuld med säkerhet är skyddat till hela säkerhetens värde på det sätt som nämns i skäl 55. På det sätt som framgår av skälet kränker till exempel arrangemang som gäller räntor inte regeln om absolut prioritet. I Finland kan det således inte uppstå en situation där direktivets regel om absolut prioritet kränks till nackdel för fordringar med säkerhet.
Regeln om absolut prioritet har ingen betydelse i fråga om de inbördes relationerna mellan vanliga fordringar utan säkerhet, eftersom fordringarna har samma rang i betalningsordningen.
I fråga om den inbördes relationen mellan vanliga fordringar utan säkerhet och efterställda fordringar ingår regeln om absolut prioritet i 54 § 5 punkten i företagssaneringslagen.
Mot bakgrund av ordalydelsen i 54 § 5 punkten verkar regeln om absolut prioritet inte förverkligas i fråga om relationen mellan efterställda fordringar med olika förmånsrätt. Till denna del finns det eventuellt behov av att i lagstiftningen föreskriva om regeln om absolut prioritet (eller relative priority-regeln) i fråga om relationen mellan efterställda fordringar med olika förmånsrätt, även om tillämpningssituationerna möjligtvis är teoretiska. Direktivet innehåller inga undantag vid tillämpningen av dessa regler i fråga om efterställda fordringar, även om artikel 9.3 b tillåter att sådana fordringar undantas från rätten att rösta.
Enligt artikel 11.2 andra stycket får medlemsstaterna behålla eller införa bestämmelser som avviker från första stycket om de är nödvändiga för att uppnå målen med rekonstruktionsplanen och om rekonstruktionsplanen inte otillbörligt skadar några berörda parters rättigheter eller intressen.
Enligt skäl 56 bör medlemsstaterna kunna avvika från regeln om absolut prioritet, exempelvis om det anses rättvist att andelsinnehavare behåller vissa intressen inom ramen för planen trots att en klass med högre rang tvingas godta en minskning av sina fordringar, eller att väsentliga leverantörer som omfattas av bestämmelsen om avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder betalas före en borgenärsklass med högre rang. Medlemsstaterna bör kunna välja vilken av de ovannämnda skyddsmekanismerna de inrättar.
Artikel 11.2 andra stycket gör det möjligt att medlemsstater som iakttar regeln om absolut prioritet ändå kan göra undantag från regeln i vissa situationer.
Enligt skäl 57 bör medlemsstater som utesluter andelsinnehavare från röstning inte åläggas att tillämpa regeln om absolut prioritet i förhållandet mellan borgenärer och andelsinnehavare.
När andelsinnehavare i enlighet med rådande situation utesluts från röstning behöver inte heller regeln om absolut prioritet tillämpas i förhållandet mellan aktieägare och borgenärer. På andelsinnehavare tillämpas då vanligen bestämmelserna i artikel 12, som behandlas nedan i samband med artikeln i fråga. Detsamma gäller också vid tillämpningen av relative priority-regeln, eftersom aktieägarna i enlighet med ordalydelsen i artikel 12.1 då inte bara undantas från röstning utan överlag från tillämpningen av artiklarna 9–11. Såväl absolute priority-regeln som relative priority-regeln hör uttryckligen till tillämpningsområdet för artiklarna 9–11, närmare bestämt artikel 11. Detta är i linje med att det med stöd av artikel 2.1 andra stycket i allmänhet är tillåtet att undanta andelsinnehavarna från verkningarna av ett saneringsprogram.
ingen klass av berörda parter kan, inom ramen för rekonstruktionsplanen, få eller behålla mer än det fulla värdet av sina fordringar eller intressen.
Bestämmelsen motsvarar 54 § 3 punkten i företagssaneringslagen, enligt vilken ett saneringsprogram kan, om övriga förutsättningar uppfylls, tvångsfastställas om ingen av borgenärerna får enligt programmet en förmån som till sitt värde överstiger beloppet av hans fordran.
Enligt artikel 11.1 första stycket krävs det för att ett saneringsprogram ska kunna tvångsfastställas att gäldenären begär eller godkänner det. Enligt artikel 11.1 andra stycket får medlemsstaterna genom avvikelse från första stycket begränsa kravet på att erhålla gäldenärens godkännande till fall där gäldenärerna är mikroföretag eller små eller medelstora företag.
Enligt företagssaneringslagen förutsätter tvångsfastställelse av ett saneringsprogram inte gäldenärens godkännande (Enligt skäl 53 får medlemsstaterna besluta om gäldenär avser bolagsstämman eller företagsledningen). Artikel 11.1 första stycket förutsätter till denna del att lagstiftningen ändras.
Artikel 12. Andelsinnehavare.
I artikel 12.1 konstateras det att om medlemsstaterna undantar andelsinnehavare från tillämpningen av artiklarna 9–11 ska de på andra sätt säkerställa att dessa andelsinnehavare inte tillåts att på ett otillbörligt sätt hindra eller skapa hinder för antagandet och fastställandet av en rekonstruktionsplan.
I skäl 57 konstateras det att samtidigt som aktieägares eller andra andelsinnehavares berättigade intressen bör skyddas, bör medlemsstaterna säkerställa att de inte på ett otillbörligt sätt kan hindra antagandet av rekonstruktionsplaner som skulle kunna återställa gäldenärens livskraft. Medlemsstaterna bör kunna använda sig av olika metoder för att uppnå detta mål, till exempel att inte ge andelsinnehavare rätt att rösta om en rekonstruktionsplan och att inte låta antagandet av en rekonstruktionsplan villkoras av en överenskommelse bland andelsinnehavare som vid en värdering av företaget inte skulle få någon betalning eller annan ersättning om den normala rangordningen för prioritering av fordringar i en likvidation tillämpades. Om andelsinnehavare har rätt att rösta om en rekonstruktionsplan, bör en rättslig eller administrativ myndighet emellertid kunna fastställa planen genom att tillämpa reglerna om klassöverskridande ”cram-down” även om en eller flera klasser av andelsinnehavare inte samtycker till den. Medlemsstater som utesluter andelsinnehavare från röstning bör inte åläggas att tillämpa regeln om absolut prioritet i förhållandet mellan borgenärer och andelsinnehavare. Ett annat möjligt sätt att säkerställa att andelsinnehavare inte på ett otillbörligt sätt hindrar antagandet av rekonstruktionsplaner skulle vara att säkerställa att rekonstruktionsåtgärder som direkt påverkar andelsinnehavares rättigheter och som måste godkännas av en bolagsstämma enligt bolagsrätten inte omfattas av orimligt höga majoritetskrav och att andelsinnehavare inte har någon behörighet i fråga om rekonstruktionsåtgärder som inte direkt påverkar deras rättigheter.
Artikel 32. Ändring av direktiv (EU) 2017/1132.
Enligt artikel 32 första stycket ska följande punkt läggas till i artikel 84 i direktiv (EU) 2017/1132:
”4. Medlemsstaterna ska avvika från artiklarna 58.1, 68, 72, 73, 74, 79.1 b, 80.1 och 81 i den mån och under den tid det behövs för fastställandet av de ramverk för förebyggande rekonstruktion som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1023.”
Enligt artikel 32 andra stycket ska första stycket inte påverka principen om likabehandling av aktieägare.
Enligt skäl 96 bör ändamålsenligheten i processen med att anta och genomföra rekonstruktionsplanen inte äventyras av bolagsrätten. Medlemsstaterna bör därför kunna göra undantag från de krav som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/1132 (21) angående skyldigheterna att sammankalla bolagsstämma och att erbjuda aktier med företrädesrätt till befintliga aktieägare i den mån och under den tid det behövs för att säkerställa att aktieägare inte motverkar försök till rekonstruktion genom att missbruka sina rättigheter enligt det direktivet. I skäl 96 konstateras det vidare att medlemsstaterna kan till exempel behöva göra undantag från skyldigheten att sammankalla bolagsstämma eller från de normala tidsperioderna när det gäller fall där omedelbara åtgärder måste vidtas av ledningen för att skydda företagets tillgångar, exempelvis genom att begära ett avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder, och i händelse av en betydande och plötslig förlust av tecknat kapital och när det råder sannolikhet för insolvens. Undantag från bolagsrätten kan också krävas när rekonstruktionsplanen föreskriver emission av nya aktier vilka kan erbjudas med prioritet till borgenärer som utbyte av skulder mot aktier, eller nedsättning av beloppet av tecknat kapital vid överlåtelse av delar av företaget. Sådana undantag bör vara tidsbegränsade, i den utsträckning medlemsstaterna anser sådana undantag nödvändiga för att fastställa ett ramverk för förebyggande rekonstruktion. Medlemsstaterna bör inte vara skyldiga att göra undantag från bolagsrätten, helt eller delvis, för en obestämd eller för en begränsad tidsperiod, om de säkerställer att deras bolagsrättsliga krav inte äventyrar rekonstruktionsprocessens ändamålsenlighet eller om medlemsstaterna har inrättat andra, lika ändamålsenliga, verktyg som syftar till att säkerställa att aktieägare inte på ett otillbörligt sätt hindrar antagandet eller genomförandet av en rekonstruktionsplan som skulle återupprätta verksamhetens livskraft. I detta sammanhang bör medlemsstaterna fästa särskild vikt vid ändamålsenligheten i bestämmelser som rör avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder och fastställande av rekonstruktionsplanen, som inte otillbörligen bör hämmas av kallelser till eller resultaten av bolagsstämmor. Direktiv (EU) 2017/1132 bör därför ändras i enlighet med detta. Medlemsstaterna bör ha ett utrymme för skönsmässig bedömning när de bedömer vilka avvikelser som krävs i nationell bolagsrätt i syfte att effektivt genomföra detta direktiv, och de bör även kunna föreskriva liknande undantag från direktiv (EU) 2017/1132 i fråga om insolvensförfaranden som inte omfattas av detta direktiv men som tillåter att rekonstruktionsåtgärder vidtas.
Direktivets systematik i fråga om aktieägare och andra andelsinnehavare (nedan andelsinnehavare) anges nedan. Av artikel 2.1.2 framgår det att medlemsstaterna har rätt att välja om andelsinnehavare överhuvudtaget ska omfattas av den krets vars rättigheter kan påverkas av saneringsprogrammet (”and, where applicable under national law, equity holders”). Till den del en medlemsstat väljer att göra så ska den välja om systemet enligt artiklarna 9–11 eller systemet enligt artikel 12.1 ska tillämpas på andelsinnehavarnas påverkansmöjligheter och begränsningarna av dessa möjligheter. Av dessa alternativ är det alternativ som anges i artikel 12.1 flexiblare för medlemsstaterna, medan artiklarna 9–11 innebär att vid förfarandet för antagande av saneringsprogram ska andelsinnehavarna placeras i en röstningsgrupp som regleras tämligen detaljerat i direktivet. Alternativen har också beröringspunkter:
Båda alternativen syftar till att säkerställa andelsinnehavarnas möjligheter att påverka, men så att de begränsas inom rimliga ramar.
Båda alternativen tillåter att påverkansmöjligheterna för andelsinnehavare i små och medelstora företag betonas. I artikel 11 framgår detta av att medlemsstaterna i fråga om små och medelstora företag ska föreskriva att en klassöverskridande ”cram-down” (som kan vara resultatet av att borgenärer i sin röstningsgrupp har motsatt sig ett saneringsprogram som inte är önskvärt för dem) kräver gäldenärernas samtycke, medan medlemsstaterna i fråga om stora företag också kan avvika från detta krav. I artikel 12.3 nämns också företagets storlek som ett bedömningskriterium som medlemsstaterna kan beakta när de bestämmer vad som ska betraktas som ett sådant oskäligt hindrande som ska förbjudas enligt artikel 12.1.
Båda alternativen tillåter att bolagsstämman ges beslutanderätt eller att rätten kvarstår, förutsatt att ingen orimligt stor majoritet krävs för beslut. I alternativet enligt artikel 11 framgår detta av skäl 53 (”Om det gäller en juridisk person bör medlemsstaterna kunna besluta om huruvida gäldenären, när syftet är att anta eller fastställa en rekonstruktionsplan, ska förstås som den juridiska personens styrelse eller en viss majoritet av aktieägarna eller andelsinnehavarna”) och i alternativet enligt artikel 12.1 av det exempel på genomförande som anges i skäl 57 (”… säkerställa att rekonstruktionsåtgärder som direkt påverkar andelsinnehavares rättigheter och som måste godkännas av en bolagsstämma enligt bolagsrätten inte omfattas av orimligt höga majoritetskrav...”).
I företagssaneringslagen ges inte aktieägarna möjlighet att rösta om saneringsprogram. Å andra sidan påverkas aktieägarnas rättigheter i allmänhet inte heller direkt av ett sådant program, vilket innebär att i förhållande till artikel 2.1.2 i direktivet är Finlands nuvarande rättsläge sådant att aktieägarna i princip inte omfattas av begreppet berörda parter (affected parties).
I saneringsprogrammet kan dock inkluderas saneringsmetoder vars genomförande förutsätter andelsinnehavarnas medverkan och vilka kan anses påverka andelsinnehavarnas rättigheter på det sätt som avses i artikel 2.1.2 i direktivet. I saneringsprogrammet kan till exempel tas in ett villkor enligt vilket aktieägarna i den ordning som avses i aktiebolagslagen ska godkänna en skuldkonvertering som ger borgenärerna möjlighet att konvertera sina fordringar till aktier i bolaget. Skuldkonvertering förutsätter i praktiken en aktieemission som riktas till borgenärerna i gäldenärsbolaget eller dess moderbolag. Programmet torde då anses inverka på aktieägarnas intressen på det sätt som avses i artikel 2.1.2, eftersom aktieägarnas proportionella innehav minskar vid en skuldkonvertering. Ett saneringsprogram kan då i allmänhet inte fastställas innan bolagsstämman fattat beslut i enlighet med 55 § 3 mom. i företagssaneringslagen. Då påverkar saneringsprogrammet aktieägarna, men de kan dock inte rösta om själva programmet.
Direktivet utgör inte ett hinder varken för att aktieägarnas rättigheter inte i regel får påverkas vid saneringar (artikel 2.1.2) eller för att enskilda åtgärder som påverkar aktieägarnas rättigheter omfattas av bolagsstämmans behörighet (skäl 57), förutsatt att majoritetskraven inte är oskäligt höga.
Till exempel kan den kvalificerade majoritet på två tredjedelar som en riktad emission förutsätter inte anses vara orimligt stor med tanke på direktivet (jämför analogin med det majoritetskrav på 75 procent som tillåts i artikel 9.6.2, om andelsinnehavarna placeras i en egen röstningsgrupp vid saneringsförfarandet). De materiella förutsättningarna för en riktad emission eller andra åtgärder behöver däremot inte analyseras mot direktivet. På det sätt som framgår av skäl 2 är det tillåtet att tillämpa villkor enligt nationell rätt (bolagsrätt eller annan rätt) till exempel på skuldkonverteringar på motsvarande sätt som villkor enligt arbetsrätten tillämpas på arbetsrättsliga åtgärder eller privaträttsliga bestämmelser på försäljning av tillgångar. Dessutom framgår det av skäl 57 att det mot bakgrund av artikel 12 är tillåtet att bedöma om andelsinnehavare hindrar genomförandet av en rekonstruktionsplan på ett otillbörligt sätt uttryckligen utifrån kravet på kvalificerad majoritet för bolagsstämmans beslut.
Enligt artikel 12.2 ska medlemsstaterna också säkerställa att andelsinnehavare inte tillåts att på ett otillbörligt sätt hindra eller skapa hinder för genomförandet av en rekonstruktionsplan. Som utgångspunkt ska det beaktas att enligt 57 § 1 mom. i företagssaneringslagen bestäms villkoren för saneringsskulderna och andra i programmet reglerade rättsförhållanden enligt programmet när saneringsprogrammet har fastställts. Saneringsprogrammet är också bindande för gäldenärsbolaget, som ska följa programmet vid äventyr att det kan bestämmas att den skuldsanering som ingår i programmet eller hela saneringsprogrammet förfaller när de villkor som anges i 64 eller 65 § uppfylls. Vidare kan det hänvisas till att det i princip inte kan anses vara förenligt med behörighetsfördelningen mellan bolagsstämman och ledningen att bolagsstämman bestämmer att ledningen ska åsidosätta prestationer enligt saneringsprogrammet eller låta bli att vidta de åtgärder som anges i programmet. Enligt 5 kap. 2 § 2 mom. i aktiebolagslagen kan aktieägarna, om de är eniga, i enskilda fall avgöra ett ärende som hör till bolagsstyrelsens och verkställande direktörens allmänna behörighet, men kravet på enhällighet inskränker användningen av denna möjlighet i den mån att bestämmelsen knappast kan anses möjliggöra att aktieägarna oskäligt kan hindra genomförandet av ett saneringsprogram på ett sådant sätt som är förbjudet enligt direktivet. Vissa åtgärder som vidtas i samband med sanering, till exempel ändringar i bolagsordningen (se 42 § 1 mom. 1 punkten i företagssaneringslagen) hör emellertid uttryckligen till bolagsstämmans behörighet. Genomförandet av sådana åtgärder kan infalla samtidigt med genomförandet av saneringsprogrammet, varvid bolagsstämmans verksamhet eventuellt ska bedömas mot artikel 12.2. Till denna del bör det noteras att det allmänna majoritetskravet i aktiebolagslagen är två tredjedelar av de avgivna rösterna och av de vid bolagsstämman företrädda aktierna (5 kap. 27 § i aktiebolagslagen). Detta krav är tillämpligt till exempel på ändringar i bolagsordningen och riktade emissioner. Liksom det redan har konstaterats strider ett sådant majoritetskrav inte mot förbudet mot oskäligt hindrande enligt direktivets systematik (jämför analogin med artikel 9.6 andra stycket). Dessutom ger artikel 12.3, som det redogörs för nedan, handlingsutrymme vid tolkningen av förbudet mot oskäligt hindrande.
Således föranleder artikel 12.2 inget behov av att ändra lagstiftningen.
Enligt artikel 12.3 får medlemsstaterna anpassa vad som den anser vara att på ett otillbörligt sätt hindra eller skapa hinder enligt denna artikel i syfte att beakta, bland annat, om gäldenären är ett mikroföretag eller ett litet eller medelstort företag eller om det är ett stort företag, de föreslagna rekonstruktionsåtgärder som berör andelsinnehavares rättigheter, typen av andelsinnehavare, om gäldenären är en juridisk eller fysisk person eller om partner i ett företag har begränsat eller obegränsat ansvar.
Artikel 12 kräver inga ändringar av lagstiftningen. Aktieägarna har inte möjlighet att på ett otillbörligt sätt hindra eller skapa hinder för antagandet, fastställandet eller genomförandet av en rekonstruktionsplan med beaktande av beslutssätten enligt aktiebolagslagen och av att aktieägarna inte har beslutanderätt i fråga om andra metoder än sådana saneringsmetoder som direkt påverkar deras rättigheter.
Skyldigheten enligt artikel 32 begränsar sig till att saneringsramverk enligt avdelning II ska kunna inrättas trots de bestämmelser i bolagsrättsdirektivet (EU) 2017/1132 som nämns i bestämmelsen (”derogate…to the extent and for the period that such derogations are necessary for the establishment of the preventive restructuring frameworks”). Bestämmelserna i bolagsrättsdirektivet gäller publika aktiebolag. Om det är möjligt att skapa ett fungerande saneringsramverk utan avvikelser från bestämmelserna, föreligger ingen skyldighet att göra avvikelser. Således ska uppmärksamhet fästas framför allt vid i vilken mån bestämmelserna i avdelning II (särskilt artikel 12) tillåter att bolagsrättsliga förfaranden används i samband med sanering, och därefter ska det bedömas om och till vilka delar det ska göras avvikelser från de bolagsrättsliga förfaranden som avses i de nämnda bestämmelserna i bolagsrättsdirektivet.
Artikel 32 i direktivet inför inga skyldigheter som ska vara desamma för alla medlemsstater, vilket tydligt framgår av skäl 96.
Enligt artikel 32 ska medlemsstaterna avvika från följande artiklar i bolagsrättsdirektivet (2017/1132/EU) i den mån och under den tid det behövs för fastställandet av ramverk för förebyggande rekonstruktion:
Artikel 58 – betydande förlust av det tecknade kapitalet: Enligt artikeln ska vid betydande förlust av det tecknade kapitalet kallelse inom den tid som anges i medlemsstaternas lagstiftning ske till en bolagsstämma, som ska pröva om bolaget ska upplösas eller om andra åtgärder ska vidtas. Gränsen för betydande förlust enligt punkt 1 får i medlemsstaternas lagstiftning inte sättas högre än till hälften av det tecknade kapitalet. Bestämmelsen har i Finland genomförts genom 20 kap. 23 § 3 mom. i aktiebolagslagen. Avvikelse från kravet kan på det sätt som beskrivs nedan behövas för att saneringsförfarande ska kunna inledas i tillräckligt god tid.
Artikel 68 – beslut av bolagsstämman om kapitalökning: I artikeln föreskrivs det om bolagsstämmans beslut om (aktie)kapitalökning (punkterna 1 och 3), offentliggörande av beslut (punkt 1), möjligheten att bemyndiga styrelsen att besluta om ökning av aktiekapitalet (punkt 2) samt om tillämpningen av artikeln på kapitalökning genom emission av andra värdepapper som berättigar till aktier i bolaget (punkt 4). Bestämmelsen har i Finland genomförts genom 11 kap. i aktiebolagslagen. Avvikelse från kravet kan på det sätt som beskrivs nedan behövas i synnerhet i situationer där aktieägarna deltar i beslutsfattandet om godkännande av ett saneringsprogram som en separat grupp vid ett förfarande enligt artiklarna 9–11.
Artikel 72 – kapitalökning som betalas med pengar: I artikeln föreskrivs det om aktieägarnas företrädesrätt (punkt 1), medlemsstatsoptioner som gäller avvikelse från företrädesrätten (punkt 2), offentliggörande av och användningsvillkor för företrädesrätt (punkt 3), förutsättningar för avvikelse från företrädesrätten, det vill säga riktad emission, (punkt 4), bemyndigande av styrelsen för riktad emission (punkt 5) samt tillämpning av bestämmelsen vid emission av bolagets värdepapper som berättigar till aktier i bolaget (punkt 6). Bestämmelserna har i Finland genomförts genom 9–10 kap. i aktiebolagslagen (i fråga om aktieemission särskilt genom 9 kap. 2–4 § i aktiebolagslagen). Kraven i förhållande till de krav som gäller beslutsfattandet i samband med saneringsförfarande behandlas ovan och nedan (se särskilt vad som sägs om rimliga majoritetskrav).
Artiklarna 73–74, 79.1 b, 80.1 och 81 – bolagsstämmans beslut om nedsättning av aktiekapitalet: I artiklarna föreskrivs det om bolagsstämmans beslutsfattande och om beslutskraven vid nedsättning av aktiekapitalet på olika sätt. Kraven i direktivet har genomförts genom 14 kap. (minskning av aktiekapitalet) och 15 kap. (bolagets egna aktier) i aktiebolagslagen. Behov av att avvika från dessa krav för genomförande av direktivet kan sannolikt komma i fråga närmast i situationer där aktieägarna deltar i beslutsfattandet om godkännande av ett saneringsprogram som en separat grupp vid ett förfarande enligt artiklarna 9–11.
Avvikelse från ovannämnda bestämmelser i bolagsrättsdirektivet kan med tanke på saneringsförfarandets skeden ses hänföra sig dels till tryggandet av förfarandets inledande (beviljande av avbrytande av verkställighetsåtgärder), dels till säkerställandet av att bolagsrättsliga förfaranden inte oskäligt försvårar fastställandet av ett saneringsprogram. Dessa två olika målsättningar framgår också av följande uttalande i skäl 96: ”I detta sammanhang bör medlemsstaterna fästa särskild vikt vid ändamålsenligheten i bestämmelser som rör avbrytande av enskilda verkställighetsåtgärder och fastställande av rekonstruktionsplanen, som inte otillbörligen bör hämmas av kallelser till eller resultaten av bolagsstämmor.” I synnerhet verkar avvikelser från artikel 58 ha som syfte att undvika att en bolagsstämma som sammankallas till följd av en betydande förlust av det tecknade kapitalet oskäligt fördröjer eller hindrar inledandet av saneringsförfarande (se även skäl 96 andra meningen), medan de övriga artiklarna verkar åtminstone i huvudsak vara inriktade på fastställandet av ett saneringsprogram.
Vad gäller inledande av saneringsförfarande bör det noteras att det av bestämmelserna i avdelning II inte följer att bolagsstämman inte får ha behörighet att besluta om att bolaget ska ansöka om sanering eller ha någon annan roll i valet av hur bolagets ekonomiska svårigheter ska lösas. Enligt den gällande lagstiftningen i Finland beslutar bolagsstämman om ansökan om sanering, men i brådskande fall kan också styrelsen göra ansökan, varefter bolagsstämman ska sammankallas för att behandla frågan om fortsättande av ansökan (20 kap. 24 § i aktiebolagslagen). Bestämmelsen i artikel 58.1 i bolagsrättsdirektivet (”Vid betydande förlust av det tecknade kapitalet ska kallelse inom den tid som anges i medlemsstaternas lagstiftning ske till en bolagsstämma, som ska pröva om bolaget ska upplösas eller om andra åtgärder ska vidtas.”) har genomförts genom 20 kap. 23 § 3 mom. i aktiebolagslagen, där det framgår att bolagsstämman ska sammankallas utan dröjsmål.
De övriga hänvisningarna gäller ökning och minskning av aktiekapitalet (artiklarna 68, 72, 73 och 74, 79.1 b, 80.1 och 81 i bolagsrättsdirektivet). Tanken torde vara att en ökning eller minskning av aktiekapitalet i samband med sanering inte oskäligt får försvåras på grund av bolagsrättsliga förfaranden till exempel i form av ett alltför stort majoritetskrav. Denna tolkning har också stöd i skäl 96, som beskrivs nedan. Å andra sidan kan det bli aktuellt att avvika från bolagsstämmans behörighet då beslut om åtgärder i samband med en ändring av kapitalstrukturen fattas i ett saneringsförfarande i enlighet med artiklarna 9–11. Till denna del är det viktigt att jämföra i vilken omfattning bestämmelserna i avdelning II (särskilt artikel 12) tillåter eller begränsar tillämpning av bolagsrättsliga förfaranden. Eftersom artikel 12 och skäl 57 tillåter tillämpning av bolagsrättsliga förfaranden till den del det är fråga om saneringsåtgärder som direkt påverkar aktieägarnas rättigheter, kan det av ordalydelsen i artikel 32 inte härledas en tolkning enligt vilken tillämpning av bolagsrättsliga förfaranden ändå förbjuds (skäl 96, som gäller tolkningen av artikel 32, verkar så gott som likställa genomförandet av artikel 32 och artikel 12: ”Medlemsstaterna bör inte vara skyldiga att göra undantag från bolagsrätten..., om medlemsstaterna har inrättat andra, lika ändamålsenliga, verktyg som syftar till att säkerställa att aktieägare inte på ett otillbörligt sätt hindrar antagandet eller genomförandet av en rekonstruktionsplan som skulle återupprätta verksamhetens livskraft.”)
Däremot är det beroende på medlemsstatens nationella lagstiftning möjligt att till exempel oskäligt långa kallelsetider till bolagsstämma eller orimligt höga majoritetskrav blir ett problem med tanke saneringsramverkets effektivitet. I artiklarna 72.4 och 73 i bolagsrättsdirektivet (undantag från företrädesrätten, nedsättning av aktiekapital), som det hänvisas till i artikel 32, hänvisas det i fråga om majoritetskrav vid bolagsstämma till artikel 83, enligt vilken ”medlemsstaternas lagstiftning ska föreskriva att de beslut som avses i artikel 72.4 och 72.5 samt artiklarna 73, 74, 78 och 81 ska kräva minst en majoritet som inte får understiga två tredjedelar av de röster som är förenade med de företrädda värdepapperen eller det företrädda tecknade kapitalet”. Således kan till exempel en riktad emission kräva en avsevärt hög majoritet i vissa medlemsstater, och sådana skillnader torde också ligga bakom artikel 32. En riktad emission i Finland förutsätter enligt 5 kap. 27 § i aktiebolagslagen en majoritet på två tredjedelar, det vill säga Finland har inte överskridit minimikravet i bolagsrättsdirektivet. Ett sådant majoritetskrav kan ännu anses vara tillåtet enligt artikel 12 i direktivet (jämför på det sätt som konstateras ovan även artikel 9.6 andra stycket).
Med stöd av vad som anförts ovan om artikel 32 verkar artikeln inte kräva ändringar i lagstiftningen. I propositionen föreslås det dock att bolagets styrelse i första hand ska fatta beslut om ansökan om sanering, eftersom detta är motiverat med tanke på ett smidigt och snabbare förfarande.
Artikel 13. Arbetstagare.
Enligt artikel 13.1 ska medlemsstaterna säkerställa att arbetstagarnas individuella och kollektiva rättigheter enligt arbetsrätt på unionsnivå och nationell nivå inte påverkas av ramen för förebyggande rekonstruktion. I punkten anges de rättigheter som avses i punkten och de direktiv där det föreskrivs om rättigheterna. Direktiven i fråga har genomförts i Finlands lagstiftning och företagssaneringslagen begränsar inte de rättigheter som tryggas i lagstiftningen. Artikel 13.1 förutsätter således inga ändringar i lagstiftningen.
I artikel 13.2 konstateras det att om rekonstruktionsplanen inbegriper åtgärder som medför förändringar i arbetsorganisationen eller i avtalsförhållanden med arbetstagare ska dessa åtgärder godkännas av dessa arbetstagare om det i nationell rätt eller kollektivavtal föreskrivs att godkännande ska ske i sådana fall.
Utgångspunkten är att det är möjligt att ändra villkoren i ett arbetsavtal endast genom avtal, om inte något annat bestäms i lag eller i det kollektivavtal som ska tillämpas eller i själva arbetsavtalet. Ett undantag utgör situationer där arbetsgivaren ensidigt kan ändra ett villkor i ett arbetsavtal som ett alternativ till uppsägning av avtalet (Kari-Pekka Tiitinen – Tarja Kröger: Työsopimusoikeus, Helsinki 2012 s. 822–828). Således kan till exempel en lönesänkning för ledningen i arbetsavtalsförhållande eller annan personal grunda sig på arbetstagarnas godkännande eller så kan sänkningen under vissa villkor genomföras utan godkännande med iakttagande av uppsägningstiden. Att en åtgärd baserar sig på ett saneringsprogram befriar inte ett företag som är föremål för sanering från kravet på arbetstagarnas godkännande när det krävs enligt arbetslagstiftningen eller kollektivavtal. Således uppfyller Finlands lagstiftning kraven i artikel 13.2.
Artikel 14. Värdering utförd av den rättsliga eller administrativa myndigheten.
Enligt artikel 14.1 ska den rättsliga eller administrativa myndigheten besluta om värdering av gäldenärens verksamhet endast om en invändning avseende en rekonstruktionsplan framställs av en berörd part som inte samtycker till planen på grund av antingen
ett påstående om att testet om borgenärers bästa intresse i enlighet med artikel 2.1.6 inte har uppfyllts, eller
en påstådd överträdelse av villkoren för en klassöverskridande ”cram-down” i enlighet med artikel 11.1 b ii.
Enligt artikel 14.3 första stycket ska medlemsstaterna vid tillämpning av punkt 1 säkerställa att en berörd part som inte samtycker till planen får framställa en invändning till den rättsliga eller administrativa myndighet som har att fastställa rekonstruktionsplanen.
Enligt artikel 14.3 andra stycket får medlemsstaterna föreskriva att en sådan invändning kan framställas i samband med ett överklagande av ett beslut om fastställande av en rekonstruktionsplan.
Konkursjämförelse (test om borgenärers bästa intresse)
Enligt 53 § 1 mom. 5 punkten (motsvaras av artikel 2.1.6) i företagssaneringslagen får saneringsprogrammet inte fastställas, om någon annan borgenär än en säkerhetsborgenär som röstat mot godkännande av programmet gör det sannolikt att en betalning som enligt programmet ska tillfalla honom till sitt värde är mindre än vad han skulle få i gäldenärens konkurs utan tillämpning av 32 § 2 mom.
Den grund för hinder (konkursjämförelse) som avses i 53 § 1 mom. 5 punkten i företagssaneringslagen är beroende av invändning, och dessutom ska borgenären aktivt motsätta sig förslaget till program genom att rösta mot det.
I den finländska lagstiftningen finns det inga separata processuella regler om hur bolagets realiseringsvärde ska fastställas i samband med konkursjämförelse. Domstolen avgör ärenden enligt vanliga processuella principer. I fråga om konkursjämförelse är det klart att det finländska systemet uppfyller kraven i punkt 1, det vill säga att 1) i sista hand avgör domstolen de frågor gällande värdering som en konkursjämförelse förutsätter och att 2) detta sker endast med anledning av en invändning och inte på tjänstens vägnar. En invändning får på det sätt som förutsätts i punkt 3 första stycket behandlas vid den domstol som ska fastställa saneringsprogrammet.
Going concern-värde (minimiunderstöd som krävs för tvångsfastställelse)
I 52 § 2 mom. i företagssaneringslagen föreskrivs det att vid bedömning av om majoritetskravet är uppfyllt beaktas inte en borgenär som har en efterställd fordran, om en borgenär som har en fordran med bättre rätt enligt programmet blir utan full betalning eller om hans rättsställning annars försämras (jämför artikel 11.1 första stycket b ii).
Som konstateras i samband med artikel 11.1 första stycket b ii motsvarar bestämmelsen inte i tillräcklig grad direktivets krav på vilken grupp som kan vara den enda gruppen som understöder tvångsfastställelse. I direktivet definieras nämligen gränsen enligt om en sådan borgenärsgrupp kommer att ha prestationer om gäldenärsföretagets going concern-värde hypotetiskt fördelades mellan borgenärerna enligt den normala rangordningen för prioritering av fordringar. Artikel 14, som behandlas här, förutsätter å sin sida en möjlighet att framställa en invändning mot en bedömning som gjorts till denna del, om den som framställt invändningen anser att going concern-värderingen borde ha lett till ett annat slutresultat. Eftersom artikel 11.1 b ii förutsätter att lagstiftningen ändras så att den grupp som kan vara den grupp som understöder tvångsfastställelse ska bestämmas utifrån going concern-värdet, lägger en sådan ny bestämmelse samtidigt grunden till den möjlighet att framställa invändning som förutsätts i artikel 14 och innebär att det i sista hand är domstolen som fattar beslut om värdering.
Enligt artikel 14.2 ska medlemsstaterna säkerställa att rättsliga eller administrativa myndigheter, i syfte att besluta om en värdering i enlighet med punkt 1, får utse eller höra tillräckligt kvalificerade sakkunniga. Bestämmelserna i 17 kap. i rättegångsbalken uppfyller kravet till denna del. Bestämmelserna beskrivs närmare i arbetsgruppens betänkande (s. 90–91).
Artikel 15. Verkningar av rekonstruktionsplaner.
Enligt artikel 15.1 ska medlemsstaterna säkerställa att rekonstruktionsplaner som fastställs av en rättslig eller administrativ myndighet är bindande för alla berörda parter. Enligt artikel 15.2 får en rekonstruktionsplan inte påverka borgenärer som inte medverkar i antagandet av planen enligt nationell rätt. Förhållandet mellan dessa bestämmelser och företagssaneringslagen har förklarats i arbetsgruppens betänkande (s. 91–92), och direktivet föranleder inte något behov av att ändra lagstiftningen.
Artikel 16. Överklaganden.
Syftet med artikeln är att säkerställa parternas rätt att överklaga beslut om fastställande eller förkastande av en rekonstruktionsplan samt att överklaganden behandlas i skyndsam ordning. Enligt huvudregeln i artikeln får ett överklagande inte heller inte hindra verkställigheten av en plan. Dessutom föreskrivs det i artikeln om hur bifallande av ett överklagande påverkar rekonstruktionsplanen.
Artikeln föranleder inte något behov av att ändra den nationella lagstiftningen. Innehållet i artikeln och dess förhållande till den nationella lagstiftningen beskrivs närmare i arbetsgruppens betänkande (s. 92–95).
Kapitel 4. Skydd för ny finansiering, tillfällig finansiering och andra transaktioner i samband med rekonstruktionen.
Artikel 17. Skydd för ny finansiering och tillfällig finansiering.
Enligt artikeln ska medlemsstaterna säkerställa att ny finansiering och tillfällig finansiering skyddas på lämpligt sätt. I artikeln föreskrivs det om minimikraven för skydd för tillfällig finansiering och ny finansiering i situationer där gäldenären senare blir insolvent. Ny finansiering och tillfällig finansiering får inte förklaras ogiltig, möjlig att förklara ogiltig eller icke verkställbar, och enligt huvudregeln ska de som tillför finansiering inte ådra sig civilrättsligt, administrativt eller straffrättsligt ansvar på den grunden att sådan finansiering är till skada för borgenärskollektivet.
Enligt artikel 2.1.7 avses med ny finansiering allt nytt finansiellt stöd som tillhandahålls av en befintlig eller en ny borgenär i syfte att genomföra en rekonstruktionsplan och som ingår i den rekonstruktionsplanen.
Enligt artikel 2.1.8 i direktivet avses med tillfällig finansiering allt nytt finansiellt stöd som tillhandahålls av en befintlig eller en ny borgenär och som omfattar, som ett minimum, finansiellt stöd under avbrytandet av enskilda verkställighetsåtgärder, och som är rimligt och omedelbart nödvändigt för att gäldenärens verksamhet ska kunna fortsätta att drivas, eller för att bevara eller öka värdet på den verksamheten.
Arbetsgruppens betänkande (s. 95−101) innehåller en närmare redogörelse för artikeln och dess förhållande till företagssaneringslagen och lagen om återvinning till konkursbo (758/1991). Den nationella lagstiftningen behöver inte ändras på grund av artikeln.
Artikel 18. Skydd för andra transaktioner i samband med rekonstruktionen.
Enligt artikel 18.1 ska medlemsstaterna, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 17, i händelse av att en gäldenär senare blir insolvent säkerställa att transaktioner som är rimliga och omedelbart nödvändiga för förhandlingen av en rekonstruktionsplan inte förklaras ogiltiga, möjliga att förklara ogiltiga, eller icke verkställbara, på den grunden att sådana transaktioner är till skada för borgenärskollektivet, om inte även andra grunder i nationell rätt föreligger. I artikel 18.4 anges de transaktioner som åtminstone ska omfattas av tillämpningsområdet för punkt 1.
Enligt artikel 18.2 får medlemsstaterna föreskriva att punkt 1 endast ska tillämpas om planen har fastställts av en rättslig eller administrativ myndighet eller om sådana transaktioner har prövats på förhand.
Enligt artikel 18.3 får medlemsstaterna från tillämpningen av punkt 1 undanta transaktioner som genomförs efter det att gäldenären har blivit oförmögen att betala sina skulder i takt med att de förfaller till betalning.
Enligt artikel 18.5 ska medlemsstaterna, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 17, i händelse av att gäldenären senare blir insolvent säkerställa att transaktioner som är rimliga och omedelbart nödvändiga för genomförandet av en rekonstruktionsplan och som utförs i enlighet med den rekonstruktionsplan som fastställts av en rättslig eller administrativ myndighet inte förklaras ogiltiga, eller möjliga att förklara ogiltiga, eller icke verkställbara, på grund av att sådana transaktioner är till skada för borgenärskollektivet, om inte även andra grunder i nationell rätt föreligger.
I lagen om återvinning till konkursbo föreskrivs det om de grunder på vilka rättshandlingar som annars är giltiga och bindande för borgenärerna kan gå åter till gäldenärens konkursbo. Rättshandlingar eller andra förfogandeåtgärder kan gå åter till konkursboet med stöd av lagen om återvinning till konkursbo oberoende av om de har genomförts innan saneringsansökan blev anhängig eller under saneringsförfarandet. Enligt direktivet får det enda villkoret för återvinning inte vara att betalningen eller transaktionen är skadlig för gäldenärsbolagets borgenärer. I arbetsgruppens betänkande (s. 101−106) behandlas varje grund för återvinning enligt lagen om återvinning till konkursbo och grunderna granskas i förhållande till kraven i direktivet. Enligt dessa grunder är återvinning inte möjlig enbart på den grunden att rättshandlingarna har varit skadliga för gäldenärsbolagets borgenärer på det sätt som avses i direktivet. Den nationella lagstiftningen motsvarar således de krav som ställs i direktivet.
Artikel 19. Företagsledares skyldigheter när det råder sannolikhet för insolvens.
Enligt artikeln ska medlemsstaterna säkerställa att företagsledare när det råder sannolikhet för insolvens tar vederbörlig hänsyn till i vart fall
de intressen som företräds av borgenärer, andelsinnehavare och andra intressenter,
behovet av att vidta åtgärder för att undvika insolvens, och
behovet av att undvika uppsåtligt eller grovt oaktsamt handlande som hotar företagets livskraft.
I arbetsgruppens betänkande (s. 106−110) granskas bestämmelsen i förhållande till den nationella lagstiftningen. Artikeln anses inte förutsätta ändringar i lagstiftningen.
3.4
Avdelning III. Skuldavskrivning och näringsförbud.
Artikel 20. Tillgång till skuldavskrivning.
Enligt artikel 20.1 första stycket ska medlemsstaterna säkerställa att insolventa entreprenörer har tillgång till åtminstone ett förfarande som kan leda till fullständig skuldavskrivning i enlighet med direktivet. Enligt artikel 20.1 andra stycket får medlemsstaterna kräva att den näringsverksamhet eller affärsverksamhet eller det hantverk eller yrke som en insolvent entreprenörs skulder gäller ska ha upphört.
Enligt artikel 2.1.10 avses med fullständig skuldavskrivning att verkställbarheten mot entreprenören angående dennes avskrivningsbara skulder upphör eller att utestående avskrivningsbara skulder som sådana upphävs, som en del av ett förfarande som kan omfatta realisering av tillgångar eller en betalningsplan eller bådadera. Enligt skäl 73 bör man sträva efter att minska de negativa effekterna av överskuldsättning eller insolvens för entreprenörer, särskilt genom att tillåta en fullständig skuldavskrivning efter en viss tid och genom att begränsa varaktigheten av näringsförbud som åläggs i samband med en gäldenärs överskuldsättning eller insolvens. Medlemsstaterna bör kunna besluta hur tillgång till skuldavskrivning ska erhållas, inklusive möjligheten att kräva att gäldenären begär skuldavskrivning.
Enligt 1 § 1 mom. i skuldsaneringslagen kan en domstol i syfte att rätta till den ekonomiska situationen för en insolvent privatperson bestämma om åtgärder som ska vidtas beträffande hans skulder och för honom fastställa ett betalningsprogram som motsvarar hans betalningsförmåga. En skuldsanering blir enligt 8 § 1 mom. i skuldsaneringslagen anhängig på ansökan av gäldenären. Enligt 8 § 2 mom. kan makar, solidariskt ansvariga medgäldenärer samt gäldenären och borgensmannen gemensamt ansöka om skuldsanering. Skuldsanering för privatpersoner är ett förfarande med stöd av vilket direktivets krav på fullständig skuldavskrivning kan uppfyllas.
Enligt artikel 2.2a ska begreppet insolvens förstås enligt definitionen i nationell rätt. Enligt 3 § 1 mom. 2 punkten i skuldsaneringslagen avses med insolvens att gäldenären är oförmögen att betala sina skulder när de förfaller till betalning och att denna oförmåga inte är endast tillfällig. Eftersom direktivet hänvisar till den nationella lagstiftningen när det gäller begreppet insolvens finns det inget behov av att ändra begreppet.
Skyldigheterna enligt direktivet gäller endast entreprenörer. Enligt artikel 2.1.9 avses med entreprenör en fysisk person som utövar en näringsverksamhet, en affärsverksamhet, ett hantverk eller ett yrke. Enligt skäl 73 bör begreppet entreprenör i den mening som avses i detta direktiv inte ha någon bäring på chefers eller företagsledares ställning, som bör behandlas i enlighet med nationell rät. Enligt artikel 1.3 får medlemsstaterna utsträcka tillämpningen av de förfaranden genom vilka insolventa entreprenörer kan befrias från sina skulder till att omfatta även andra insolventa fysiska personer som inte är entreprenörer. Medlemsstaterna är dock inte skyldiga att tillämpa det förfarande för skuldavskrivning som direktivet förutsätter på andra än entreprenörer.
Skuldsanering kan beviljas vilken som helst fysisk person oberoende av om han eller hon utövar eller har utövat en näringsverksamhet, en affärsverksamhet, ett hantverk eller ett yrke. Skuldsaneringslagens tillämpningsområde är således mer omfattande än vad som förutsätts i direktivet.
Gäldenärens skulder som hänför sig till gäldenärens näringsverksamhet och skulder som hänför sig till privathushållet kan saneras i enlighet med företagssaneringslagen. I vissa situationer kan båda skuldtyperna saneras i ett förfarande enligt skuldsaneringslagen. Då är det dock fråga om en gäldenär som fortsätter utöva näringsverksamhet och förutsättningarna för tillgång till förfarandet är relativt strikta. Artikel 20.1 andra stycket gör det möjligt för medlemsstaterna att kräva att näringsverksamheten ska ha upphört innan gäldenären kan få tillgång till skuldavskrivning. I skuldsaneringslagen betraktas skulder som hänför sig till gäldenärens tidigare näringsverksamhet som privata skulder, om näringsverksamheten i fråga har upphört. Därför är det i fortsättningen inte nödvändigt att granska de krav enligt skuldsaneringslagen som gäller sanering av skulder som hänför sig till näringsverksamhet.
Bestämmelserna i 7 kap. i skuldsaneringslagen gäller gäldenärer som utövar näringsverksamhet vid den tidpunkt då de ansöker om skuldsanering. I fråga om sådana gäldenärer ska de ytterligare villkor som anges i 45 § tillämpas också när endast skulder som hänför sig till näringsverksamhet som upphört saneras. I bestämmelserna om skuldavskrivning i direktivet behandlas inte uttryckligen den situationen när gäldenären har inlett ny näringsverksamhet innan han eller hon har ansökt om tillgång till skuldavskrivning på grund av skuldansvar som uppkommit i tidigare näringsverksamhet. Enligt skäl 74 i bör medlemsstaterna kunna föreskriva att entreprenörer inte är förhindrade att starta en ny verksamhet inom samma område eller ett annat område under genomförandet av betalningsplanen. Enligt artikel 22 får insolvens inte utgöra något hinder för inledande eller fortsättande av ny näringsverksamhet efter det att skuldavskrivningsperioden löpt ut. Med stöd av vad som anförts ovan kan det anses att en medlemsstat kan förutsätta att näringsverksamhet inte inleds på nytt åtminstone innan ett betalningsprogram har fastställs. Således bör direktivet anses lämna handlingsutrymme också när det gäller att ställa ytterligare villkor som gäller alla gäldenärer som bedriver näringsverksamhet vid tidpunkten för ansökan om skuldsanering. Direktivet kan således inte heller till denna del anses förutsätta ändringar av bestämmelserna i 7 kap. i skuldsaneringslagen.
En insolvent företagare har rätt till tillgång till förfarandet för skuldavskrivning enligt artikel 20 i direktivet. Inga andra villkor har ställts. Därför bör villkoren för tillgång till förfarandet enligt 9 § i skuldsaneringslagen bedömas i förhållande till de grunder för avvikelser som tillåts enligt artikel 23. När villkoren för tillgång till förfarandet bedöms är det också av betydelse vem som ska betraktas som företagare.
Enligt 9 § i skuldsaneringslagen kan skuldsanering beviljas en gäldenär som är insolvent och inte rimligen förmår förbättra sin betalningsförmåga så att han eller hon kan klara av de utgifter som skulderna ger upphov till, om 1) den huvudsakliga orsaken till insolvensen är att gäldenärens betalningsförmåga har försvagats väsentligt på grund av sjukdom, arbetsoförmåga, arbetslöshet eller annan förändring i förhållandena som i huvudsak inte beror på gäldenären själv, eller 2) det i övrigt föreligger vägande skäl för en skuldsanering med beaktande av beloppet av skulderna och de förpliktelser som ansluter sig till dem i förhållande till gäldenärens betalningsförmåga.
Det sociala hinder för betalning som avses i 9 § 1 punkten gäller situationer där gäldenärens nedsatta betalningsförmåga beror på en sådan oväntad omständighet eller händelse som gäldenären inte själv har kunnat påverka. Det är en följd av någon särskild händelse som inverkar på gäldenärens ekonomiska situation så att hans eller hennes inkomst- och förmögenhetsnivå sjunker eller betalningar ökar. Slutresultatet är att gäldenärens betalningsförmåga försvagas.
Enligt artikel 23.1 får medlemsstaterna hindra möjligheten till skuldavskrivning, till exempel om den insolventa entreprenören agerat ohederligt eller i ond tro enligt nationell rätt gentemot borgenärerna eller andra intressenter när denne blev skuldsatt. Enligt skäl 79 kan de rättsliga eller administrativa myndigheterna när de fastställer huruvida en entreprenör har varit ohederlig beakta omständigheter såsom skuldens art och omfattning, vid vilken tidpunkt skulden uppstod, vilka ansträngningar entreprenören har gjort för att betala skulden och uppfylla rättsliga skyldigheter.
Tillämpningen av 9 § 1 punkten i skuldsaneringslagen förutsätter att gäldenärens betalningsförmåga har försvagats väsentligt av orsaker som i huvudsak inte beror på gäldenären själv. Undantagsbestämmelsen i artikel 23.1 förutsätter däremot oredlighet eller svikligt förfarande från gäldenärens sida. Tillämpningsområdena för 9 § 1 punkten i skuldsaneringslagen och artikel 23.1 i direktivet är inte enhetliga till denna del.
I 9 § 2 punkten i skuldsaneringslagen avses en situation där ett tillräckligt stort belopp skulder i förhållande till betalningsförmågan i sig är en tillräcklig förutsättning för skuldsanering. Enligt denna bestämmelse har orsaken till insolvens ingen avgörande betydelse och huruvida den beror på förändringar i gäldenärens förhållanden. Skuldsanering kan således komma i fråga också när gäldenären ursprungligen har bedömt sin betalningsförmåga fel, om det inte kan anses att det finns en sådan grund för hinder som avses i 10 § 7 punkten. Bestämmelsen tillämpas framför allt på de fall där det råder ett så väsentligt missförhållande mellan gäldenärens betalningsförmåga och skulderna att gäldenären inte klarar av sina skulder utan skuldsanering. Vägande skäl för en skuldsanering kan föreligga speciellt om man kan slå fast att gäldenären inte ens under en rad av år förmår amortera mer än en bråkdel av sin skuld. I regeringens proposition konstateras det uttryckligen att tidigare näringsidkare ofta kan ha betydande skulder som orsakats av näringsverksamhet och att de skulder för vilka personligt ansvar kvarstår efter en misslyckad företagsverksamhet kan i relation till betalningsförmågan vara övermäktiga (RP 183/1992 rd s. 51 och 26).
Gäldenärens insolvens innebär alltid en obalans mellan gäldenärens betalningsförmåga och beloppet av skulderna. Å andra sidan kan gäldenären vara oförmögen att betala sina skulder och denna oförmåga vara inte endast tillfällig oberoende av om obalansen är väsentlig. Direktivets krav på att företagaren ska vara insolvent tillåter inte som sådant beaktande av det ytterligare villkor som anges i 9 § 2 punkten i skuldsaneringslagen. Artikel 23 innehåller inte heller någon sådan grund för avvikelser med stöd av vilken skuldavskrivning kan nekas av orsaker som hänför sig till en rådande obalans mellan gäldenärens solvens och beloppet av skulderna.
Enligt den sista meningen i 9 § i skuldsaneringslagen är skuldsanering i allmänhet inte motiverad när gäldenären själv skulle kunna förbättra sin betalningsförmåga. Till exempel kan man i allmänhet förutsätta av en arbetsför gäldenär att han eller hon har ett heltidsarbete om det är möjligt och speciella orsaker inte är ett hinder för detta (RP 183/1992 rd s. 52). Till åtgärder för att förbättra betalningsförmågan kan också höra minskning av utgifterna. Direktivet torde inte tillåta att tillgång till skuldsaneringsförfarande nekas på den grunden att gäldenären inte rimligen kan förbättra sin betalningsförmåga.
Av ovan nämnda skäl är det motiverat att till 9 § i skuldsaneringslagen foga en bestämmelse om insolventa företagares tillgång till förfarandet utan att de övriga villkoren enligt 9 § prövas. Direktivet förutsätter dock inte att en tidigare företagare ska ha tillgång till skuldsanering, om hans eller hennes skulder i sin helhet har uppkommit av andra orsaker än i näringsverksamhet. Med stöd av artikel 20.1 kan det förutsättas att företagaren har skulder som hänför sig till näringsverksamhet som företagaren tidigare har utövat. Däremot är det inte förenligt med direktivet att föreskriva som ytterligare villkor till exempel att näringsverksamheten ska ha fortgått minst en viss tid innan den upphört eller att företagarens skulder i huvudsak ska hänföra sig till den näringsverksamhet som utövats. Man bör sträva efter att ingripa i eventuella missbruk och andra hindersituationer inom ramen för de grunder för avvikelser som anges i artikel 23 i direktivet.
Enligt 9 a § 1 mom. i skuldsaneringslagen kan skuldsanering inte beviljas, om en gäldenär av en orsak som kan anses temporär saknar betalningsmån eller av samma orsak med sin betalningsmån inte förmår betala sina vanliga skulder till ett belopp som inte ska anses vara obetydligt. Vid bedömningen av om orsaken är temporär och av storleken på betalningsmånen ska särskilt gäldenärens förvärvsmöjligheter beaktas. Orsaken kan inte anses vara temporär, om det att betalningsmån saknas eller att den är obetydlig beror på arbetslöshet som utan avbrott eller med små avbrott varat över 18 månader. Enligt 2 mom. tillämpas bestämmelsen i 1 mom. inte på en gäldenär som idkar näringsverksamhet som enskild näringsidkare eller yrkesutövare.
Syftet med bestämmelsen är att förhindra situationer där gäldenären avsiktligt tidsbestämmer skuldsaneringen så att den infaller under en tid då gäldenären inte alls betalar sina skulder eller betalar bara lite av dem. Detta har ansetts nödvändigt för att trygga borgenärernas ställning och den allmänna acceptansen för systemet (RP 83/2014 rd s. 11).
Å andra sidan har bestämmelsen om hinder för skuldsanering av temporära orsaker konstaterats leda till passivering av gäldenären. Detta beror bland annat på att arbetslösheten för en gäldenär som blivit arbetslös ska vara av bestående art innan han eller hon kan beviljas skuldsanering. Bestämmelsen har ansetts leda till att gäldenären passiveras i en situation där han eller hon kunde sysselsätta sig själv som företagare (RP 83/2014 rd, s. 11–12).
Enligt skäl 16 skulle det att underlätta för entreprenörer att få skuldavskrivning förhindra att de utestängs från arbetsmarknaden och ge dem möjlighet att starta om sin entreprenörsverksamhet och dra lärdom av sina erfarenheter. Enligt skäl 72 är effekterna av insolvens, särskilt det sociala stigmat, de rättsliga följderna, såsom att entreprenörer utesluts från att starta och driva företagsverksamhet, och den fortlöpande oförmågan att betala av sina skulder faktorer som i hög grad avskräcker entreprenörer från att starta en verksamhet eller söka en andra chans, trots att det finns belägg för att entreprenörer som har blivit insolventa har större förutsättningar att bli framgångsrika nästa gång. Syftet med direktivet är att undanröja hinder för nytt företagande och ge gäldenären en ny chans.
Direktivet innehåller ingen grund som möjliggör sådana hinder för skuldsanering som avses i 9 a § i skuldsaneringslagen. Bestämmelsen i fråga verkar strida mot direktivets mål. Därför kan direktivet anses förutsätta att bestämmelsen i fråga inte tillämpas i en situation där gäldenären har skulder som hänför sig till näringsverksamhet.
Enligt artikel 20.2 ska de medlemsstater i vilka fullständig skuldavskrivning är förenad med villkor om att entreprenören återbetalar delar av skulden säkerställa att den tillhörande återbetalningsskyldigheten bygger på entreprenörens individuella situation och framför allt står i proportion till entreprenörens utmätningsbara eller disponibla inkomst och utmätningsbara eller disponibla tillgångar under avskrivningsperioden samt beaktar borgenärernas rättmätiga intressen.
Enligt artikel 2.1.11 avses med betalningsplan en plan som anger specifika betalningsbelopp och betalningsdatum för en insolvent entreprenörs betalningar till borgenärer eller en periodisk överföring till borgenärer av en viss del av entreprenörens disponibla inkomst under skuldavskrivningsperioden. Enligt skäl 74 bör det inte krävas att en betalningsplan stöds av en majoritet av borgenärerna.
Enligt 5 § 1 mom. i skuldsaneringslagen ska i skuldsaneringen gäldenären för betalning av sina skulder använda alla de inkomster som han inte behöver för sina oundgängliga levnadskostnader och för de utgifter som uppkommer till följd av underhållsskyldighet. Enligt 23 § 1 mom. i skuldsaneringslagen ska det i skuldsaneringen fastställas ett betalningsprogram för gäldenären som motsvarar hans eller hennes betalningsförmåga.
Enligt 4 § 1 mom. i skuldsaneringslagen ska vid bedömningen av gäldenärens betalningsförmåga beaktas 1) de medel som inflyter vid realiseringen av gäldenärens förmögenhet, 2) gäldenärens inkomster samt hans förvärvsmöjligheter med hänsyn till ålder, arbetsförmåga och övriga omständigheter, 3) gäldenärens oundgängliga levnadskostnader, 4) gäldenärens underhållsskyldighet, samt 5) övriga omständigheter som inverkar på gäldenärens ekonomiska ställning.
Enligt 30 § 1 mom. i skuldsaneringslagen ska gäldenärens betalningsmån efter avdrag för en eventuell säkerhetsskuldandel och de medel som influtit vid realiseringen av gäldenärens förmögenhet användas för betalning av vanliga skulder i enlighet med 34 §. Enligt 34 § 1 mom. i skuldsaneringslagen ska de medel som inflyter vid realiseringen av gäldenärens förmögenhet och blir över då kostnaderna för realiseringen och de skulder för vilka förmögenheten utgör säkerhet har betalts, användas för betalning av vanliga skulder.
I 33 § i skuldsaneringslagen konstateras det att om det är uppenbart att en gäldenär som har en ägarbostad inte med hjälp av ett betalningsprogram som är i kraft högst tio år förmår betala sina vanliga skulder till ett belopp som motsvarar den minimiavkastning som avses i 32 § med bibehållande av sin ägarbostad, ska bostaden realiseras. Gäldenärens ägarbostad ska likväl inte realiseras om avkastningen eller utdelningen för vanliga skulder därigenom ökar endast obetydligt eller om en annan bostad som kan anses uppfylla rimliga krav inte står att få. Enligt 34 § 2 mom. i skuldsaneringslagen används för betalning av vanliga skulder likväl av de medel som influtit vid realiseringen av gäldenärens ägarbostad högst ett belopp som motsvarar minimiavkastningen för de vanliga skulderna. Domstolen kan bestämma att gäldenären får betala den andel som faller på vanliga skulder med avkastningen av betalningsprogrammet i stället för som en engångsprestation om det är skäligt för att ordna gäldenärens boende. Domstolen kan bestämma att de medel som gäldenären erhåller vid realiseringen av gäldenärens ägarbostad ska användas för att ordna gäldenärens boende eller för att trygga de betalningar som betalningsprogrammet förutsätter. Om gäldenären försummar att iaktta detta kan domstolen bestämma att betalningsprogrammet ska förfalla.
Enligt 25 § 3 mom. i skuldsaneringslagen ska på skuld tillämpas den metod som är lindrigast med tanke på borgenären och som räcker till för att rätta till gäldenärens ekonomiska situation. Skuldbeloppet kan minskas eller skyldigheten att betala skulden avlyftas i sin helhet endast om skuldsanering annars inte är möjlig.
Skuldsaneringslagen innehåller inga bestämmelser med stöd av vilka det skulle krävas att majoriteten av borgenärerna ska understödja ett betalningsprogram. Enligt 38 § i skuldsaneringslagen kan ett betalningsprogram fastställas, om det enligt 9–11 § finns förutsättningar för en skuldsanering och programmet motsvarar bestämmelserna i skuldsaneringslagen. Det krävs således inget understöd av borgenärerna. Att betalningsprogrammet avviker från bestämmelserna i skuldsaneringslagen hindrar inte heller att programmet fastställs, om inte borgenären eller gäldenären har åberopat detta i sitt utlåtande om förslaget till betalningsprogram. Skuldsaneringslagen tillåter att betalningsprogrammet fastställs också med sådan majoritet som avses i 38 a §, men det är fråga om ett förfarande för fastställande som är alternativt till 38 § och vars syfte är att göra det möjligt att snabbare fastställa betalningsprogrammet.
Bestämmelser om förutsättningarna enligt artikel 20.2 finns i huvudsak i 4 § i skuldsaneringslagen. Enligt 34 § 1 mom. ska de medel som inflyter vid realiseringen av gäldenärens förmögenhet användas för betalning av vanliga skulder under de förutsättningar som nämns i momentet. Dessutom beaktas borgenärernas rättmätiga intressen i 5 § i skuldsaneringslagen, enligt vilken gäldenären för betalning av sina skulder ska använda alla de inkomster som han inte behöver för sina oundgängliga levnadskostnader och för de utgifter som uppkommer till följd av underhållsskyldighet. Borgenärernas intressen har också beaktats i 25 § 3 mom., enligt vilket det på gäldenärens skuld ska tillämpas den metod som är lindrigast med tanke på borgenären. Den gällande lagstiftningen motsvarar artikel 20.2.
Enligt skäl 74 bör medlemsstaterna kunna föreskriva en möjlighet att anpassa insolventa entreprenörers återbetalningsskyldigheter om deras ekonomiska situation förändras avsevärt, oavsett om den förbättras eller försämras. Enligt skäl 80 bör medlemsstaterna kunna föreskriva att fördelarna med en fullständig avskrivning kan upphävas om till exempel gäldenärens ekonomiska situation förbättras avsevärt på grund av en oväntad händelse eller till följd av en lotterivinst, ett arv eller en gåva. Inget bör hindra medlemsstaterna från att föreskriva ytterligare avvikelser under väldefinierade omständigheter och när det är vederbörligen motiverat.
Enligt 35 a § 1 mom. i skuldsaneringslagen fastställs i betalningsprogrammet en skyldighet för gäldenären att av inkomster och tillgångar som gäldenären får under betalningsprogrammets tillämpningstid i tilläggsprestationer till sina borgenärer betala det belopp som föreskrivs i paragrafen i fråga. En tilläggsprestationsskyldighet fastställs dock inte för en gäldenär vars inkomster under tiden för betalningsprogrammet inte kan antas öka utöver det belopp som avses i 35 a § 3 mom.
Enligt 44 § 1 mom. 1 punkten i skuldsaneringslagen kan betalningsprogrammet ändras på ansökan av gäldenären eller en borgenär om till exempel gäldenärens betalningsförmåga har försämrats så väsentligt att det inte rimligen kan förutsättas att gäldenären fullgör sin betalningsskyldighet enligt betalningsprogrammet, när hänsyn tas särskilt till den tid som behövs för fullgörandet av betalningsskyldigheten under gäldenärens ändrade förhållanden, eller om andra förhållanden som är av betydelse för skuldsaneringen har förändrats väsentligt efter det att programmet har fastställts.
Med stöd av det som framförs i skälen 74 och 80 tillåts bestämmelserna om tilläggsprestationer och ändring av betalningsprogrammet i 35 a och 44 § i skuldsaneringslagen. Dessutom stöds bestämmelserna av artikel 20.2 , som på det sätt som konstateras ovan förutsätter att företagarens personliga situation och borgenärernas intressen beaktas vid fastställandet av återbetalningsskyldigheten.
Enligt artikel 20.3 ska medlemsstaterna säkerställa att entreprenörer vars skulder har avskrivits har tillgång till relevant och aktuell information om befintliga nationella ramverk för företagsstöd för entreprenörer samt att de kan utnyttja sådana ramverk. I arbetsgruppens betänkande (s. 22) räknas det upp i vilka olika källor informationen finns tillgänglig.
Artikel 21. Skuldavskrivningsperiod.
Enligt artikel 21.1 ska medlemsstaterna säkerställa att den period efter vilken insolventa entreprenörers skulder kan avskrivas fullständigt är högst tre år räknat senast från och med dagen för antingen,
i fråga om ett förfarande som omfattar en betalningsplan, en rättslig eller administrativ myndighets beslut att fastställa planen eller påbörjandet av planens genomförande, eller
i fråga om alla andra förfaranden, den rättsliga eller administrativa myndighetens beslut att inleda förfarandet eller upprättandet av entreprenörens insolvensbo.
Enligt skäl 75 bör skuldavskrivning vara tillgänglig i förfaranden som omfattar en betalningsplan, en realisering av tillgångar eller en kombination av dessa. Vid genomförandet av dessa regler bör medlemsstaterna kunna välja fritt bland dessa alternativ. Om mer än ett förfarande som leder till skuldavskrivning är tillgängligt enligt nationell rätt bör medlemsstaterna säkerställa att åtminstone ett av dessa förfaranden ger insolventa entreprenörer möjlighet till fullständig skuldavskrivning inom en period på högst tre år. Vid förfaranden som består av en kombination av en realisering av tillgångar och en betalningsplan bör avskrivningsperioden börja löpa senast den dag då betalningsplanen fastställs av en domstol eller börjar genomföras, till exempel från och med den första avbetalningen enligt planen, men den kan också börja löpa tidigare, till exempel när ett beslut om att inleda förfarandet fattas.
Enligt 30 § 2 mom. i skuldsaneringslagen ska i fråga om vanliga skulder innehållet i skuldsaneringen och betalningsprogrammet bestämmas så att betalningsprogrammet är i kraft tre år, om inte något annat följer av 31 a §. Enligt 40 § 1 mom. i skuldsaneringslagen bestäms villkoren för de skulder som omfattas av skuldsaneringen och andra i betalningsprogrammet reglerade rättsförhållanden enligt programmet när betalningsprogrammet har fastställts. När betalningsprogrammets tillämpningstid beräknas beaktas inte tiden före fastställandet av betalningsprogrammet.
Den tidsfrist på tre år som anges i 30 § 2 mom. i skuldsaneringslagen motsvarar den tidsfrist på tre år som anges i artikel 21.1 a och som enligt skäl 75 kan beräknas från det att betalningsprogrammet har fastställts eller den första avbetalningen gjorts till borgenärerna.
I 31 a § 1 mom. i skuldsaneringslagen konstateras det att om borgenären är en privatperson, kan betalningsprogrammet på hans eller hennes yrkande förordnas att vara i kraft högst två år efter det att betalningsprogrammet har slutförts i fråga om andra vanliga skulder. Om gäldenären behåller sin ägarbostad, kan det bestämmas att två års tiden börjar från en senare tidpunkt än då betalningsprogrammet slutfördes i fråga om vanliga skulder. Förutsättningen för att fortsätta programmet är att en förlängning kan anses vara skälig med beaktande av grunden för och beloppet av den fordran som den privata borgenären har, hans eller hennes ekonomiska ställning och gäldenärens omständigheter.
Enligt artikel 23.2 f får medlemsstaterna med avvikelse från artiklarna 20–22 behålla eller införa bestämmelser som föreskriver längre perioder för att erhålla fullständig skuldavskrivning, exempelvis om det behövs ett undantag för att säkerställa jämvikten mellan gäldenärens rättigheter och en eller flera borgenärers rättigheter. Enligt artikel 23.3 b får medlemsstaterna med avvikelse från artikel 21 föreskriva längre skuldavskrivningsperioder i fall där den insolventa entreprenörens, och i förekommande fall dennes familjs, stadigvarande bostad inte realiseras.
Artiklarna 23.2 f och 23.3 b tillåter en förlängning av betalningsprogrammets tillämpningstid i enlighet med 31 a § 1 mom. i skuldsaneringslagen.
Enligt 30 § 3 mom. i skuldsaneringslagen ska en gäldenär som har en ägarbostad betala sina vanliga skulder till minst det belopp som avses i 32 §. Om gäldenären behåller sin ägarbostad kan betalningsprogrammet vara i kraft en längre tid än tre år. Betalningsprogrammet får dock inte vara i kraft mer än tio år i fråga om vanliga skulder.
Artikel 23.3 b tillåter en förlängning av betalningsprogrammets tillämpningstid i enlighet med 30 § 3 mom. i skuldsaneringslagen.
I 30 § 4 mom. i skuldsaneringslagen föreskrivs det att om gäldenärens betalningsskyldighet har avlyfts i sin helhet i betalningsprogrammet ska betalningsprogrammet vara i kraft fem år, om inte något annat följer av 31 a §. När betalningsskyldigheten har avlyfts i sin helhet kan betalningsprogrammet dock vara i kraft en kortare tid än fem år, om gäldenären permanent saknar betalningsmån på grund av sjukdom eller ålder eller av någon annan motsvarande orsak.
Enligt artikel 23.2 får medlemsstaterna med avvikelse från artiklarna 20–22, behålla eller införa bestämmelser som föreskriver längre perioder för att erhålla fullständig skuldavskrivning under vissa väldefinierade omständigheter och om sådana avvikelser är vederbörligen motiverade.
Enligt skäl 78 är en fullständig skuldavskrivning eller näringsförbud som löper ut efter en period på högst tre år inte lämpligt under alla omständigheter, och det kan därför vara nödvändigt att införa avvikelser från denna regel om de är vederbörligen motiverade av skäl som fastställts i nationell rätt. Sådana avvikelser bör till exempel införas om gäldenären är ohederlig eller har handlat i ond tro.
Ett betalningsprogram som är i kraft fem år innebär att gäldenärens ekonomiska situation kan bedömas för en något längre tid. I enlighet med sin skyldighet att medverka ska gäldenären sträva efter att upprätthålla sin betalningsförmåga och vidta sådana åtgärder för att förbättra sin betalningsförmåga som skäligen kan förutsättas av honom eller henne. Också en del av de gäldenärer som har fått ett nollprogram betalar tilläggsprestationer (RP 52/2010 rd s. 8). Upphävande av betalningsskyldigheten nämns dock inte i exempelförteckningen i artikel 23.2 som en situation där betalningsprogrammets tillämpningstid kan förlängas. Även om förteckningen inte är avsedd att vara uttömmande är tanken bakom bestämmelsen utifrån direktivets ingress och de exempel som nämns i artikel 23.2 att en avvikelse åtminstone i regel ska hänföra sig till gäldenärens klandervärda förfarande.
Syftet med direktivet är att garantera insolventa men ärliga företagare en möjlighet att få sina skulder avskrivna och göra en nystart efter det att ett betalningsprogram på högst tre år har genomförts. En bestämmelse med stöd av vilken ett betalningsprogram förlängs endast av den anledningen att företagarens betalningsförmåga inte möjliggör amorteringar på skulderna under tiden för programmet verkar lämpa sig dåligt med tanke på direktivet. En ärlig företagare som befriats från betalningsskyldigheten i sin helhet bör när programmet avslutas kunna befrias från skuldansvar i princip på samma villkor som en företagare vars betalningsförmåga är tillräcklig för att betala amorteringarna. En förlängning av betalningsprogrammets tillämpningstid på grund av att betalningsskyldigheten har avlyfts strider mot direktivets mål. Bestämmelsen i 30 § 4 mom. i skuldsaneringslagen bör ändras till denna del.
Med tanke på den allmänna betalningsmoralen kan det anses vara viktigt att bestämmelsen i 30 § 4 mom. i skuldsaneringslagen om betalningsprogram som är i kraft fem år fortfarande tillämpas till exempel i sådana situationer där gäldenären beviljas skuldsanering av vägande skäl trots klandervärt förfarande. Enligt 10 a § i lagen om skuldsanering kan skuldsanering beviljas trots ett hinder enligt 10 § om det finns vägande skäl att göra det, särskilt med hänsyn till gäldenärens åtgärder för betalning av sina skulder, den tid som har förflutit sedan gäldenären skuldsatte sig och gäldenärens övriga förhållanden samt skuldsaneringens betydelse för gäldenären och borgenärerna. Om gäldenärens betalningsskyldighet har beviljats med stöd av 10 a §, är betalningsprogrammets tillämpningstid fem år med stöd av 30 § 4 mom. i skuldsaneringslagen.
Medlemsstaterna har med stöd av artiklarna 23.1 och 23.2 en skyldighet eller möjlighet att med avvikelse från artiklarna 20–22 bibehålla eller införa bestämmelser som hindrar eller begränsar möjligheten till skuldavskrivning, återkallar möjligheten till skuldavskrivning eller föreskriver längre perioder för att erhålla fullständig skuldavskrivning eller förbud mot näringsverksamhet.
I 10 § i skuldsaneringslagen föreskrivs det om de grunder på vilka skuldsanering inte kan beviljas på det sätt som avses i artiklarna 23.1 och 23.2. I 10 a § finns det dock en bestämmelse enligt vilken skuldsanering kan beviljas trots en hindersgrund. Direktivet tillåter att betalningsprogrammet förlängs till fem år i dessa fall, förutsatt att hindersgrunderna enligt 10 § i skuldsaneringslagen är tillåtna enligt direktivet.
Enligt 70 § 2 mom. i skuldsaneringslagen ska gäldenären av utredarens fordran betala ett belopp som motsvarar gäldenärens betalningsmån under högst fyra månader efter det att betalningsprogrammet har fastställts eller ändrats. Om 45 a § tillämpas på gäldenären, ska gäldenären av utredarens fordran dock betala ett belopp som motsvarar gäldenärens betalningsmån under högst sex månader efter det att betalningsprogrammet har fastställts eller ändrats. Enligt 30 § 5 mom. i skuldsaneringslagen förlängs betalningsprogrammets tillämpningstid med fyra månader, om gäldenären med stöd av 70 § ska betala utredarens fordran. Betalningsprogrammets tillämpningstid förlängs dock med sex månader, om skulder som hänför sig till gäldenärens näringsverksamhet saneras med stöd av 45 a §. Om gäldenärens andel av utredarens fordran inflyter av hans eller hennes betalningsmån efter det att betalningsprogrammet fastställdes under en kortare tid än vad som nämns ovan, förlängs betalningsprogrammets tillämpningstid med endast denna tid.
Enligt sista meningen i 70 § 2 mom. i skuldsaneringslagen kan den andel av utredarens fordran som gäldenären ska betala tas av de medel som influtit till gäldenären efter det att skuldsaneringen inleddes. Möjligheten att till betalning av utredarens fordran använda de medel som influtit till gäldenären under tiden för förfarandet har ansetts ändamålsenlig. Bestämmelsen har ansetts minska utredarens kreditrisk och främja möjligheten för utredaren att klara av olika kostnader, såsom mervärdesskatt, innan betalningsprogrammet fastställs. Som betalning kan också användas de medel som under tiden för förfarandet har influtit till utmätningsmannen genom utmätning av gäldenärens inkomster (LaUB 19/1996 rd s. 8, Koskelo – Lehtimäki, Yksityishenkilön velkajärjestely, 1997 s. 383).
Lagutskottet har vid behandlingen av ändringarna av 30 § 5 mom. och 70 § 2 mom. ansett att betalning av utredarens fordran ur de medel som influtit under tiden för förfarandet inte får minska borgenärernas utdelningskvoter. Betalningsprogrammets tillämpningstid förlängs således med stöd av 30 § 5 mom. med fyra månader även i de fall då gäldenärens andel av utredarens arvode har betalats innan programmet fastställdes (LaUB 19/1996 rd, s. 6). Med den utdelning som tillkommer borgenärerna har man i detta sammanhang uppenbarligen avsett den kalkylmässiga betalningsmån som sparats in under förfarandetiden. En förlängning av betalningsprogrammet till borgenärernas fördel är en ”kompensation” för de medel som de annars har rätt till (se Koskelo – Lehtimäki 1997, s. 383, fotnot 39).
Utöver 70 § 2 mom. innehåller skuldsaneringslagen inga uttryckliga bestämmelser om hur man ska förfara i fråga om medel som influtit under förfarandetiden efter det att skuldsaneringen inleddes. Lagutskottets ovan beskrivna ställningstagande baserar sig på en vedertagen tolkning av innehållet i gäldenärens skyldighet att medverka enligt 7 § i skuldsaneringslagen. I motiveringen till paragrafen i fråga har det ansetts klart att gäldenären trots betalningsförbudet ska bevara de medel som sparats in efter de utgifter som betalats med stöd av 12 § 2 mom. på ett ändamålsenligt sätt, i allmänhet på sitt bankkonto (RP 183/1992 rd, s. 46, Koskelo – Lehtimäki 1997, s. 144). På basis av gäldenärens skyldighet att medverka har man också i rättspraxis antagit den ståndpunkten att den kalkylmässiga betalningsmån som sparats in under förfarandetiden ska redovisas till borgenärerna (se till exempel Helsingfors hovrätt. 6.7.1994 nr 3229 S 94/746, Vasa hovrätt 26.5.1995 nr 766 S 95/198, Östra Finlands hovrätt 28.11.1995 nr 1611, Östra Finlands hovrätt, 23.9.2013 nr 726 S 13/148). I betalningsprogrammet ingår i praktiken betalningsmånen under förfarandetiden och i allmänhet bestäms det att medel som influtit under förfarandetiden ska redovisas på en gång efter det att betalningsprogrammet har fastställts. Detta förfarande tillämpas i allmänhet också i det fall att den kalkylmässiga betalningsmån som sparats in i praktiken inte längre står till gäldenärens förfogande.
Utifrån artikel 23.2 e kan den skuldavskrivningsperiod som i regel är tre år förlängas i det fall att kostnaderna för förfarandet inte är täckta. Enligt artikel 23.4 f får medlemsstaterna föreskriva en längre skuldavskrivningsperiod till exempel avseende skulder som härrör från skyldigheten att betala kostnaderna för det förfarande som leder till en skuldavskrivning. I skäl 80 klargörs det att en avvikelse kan vara motiverad när kostnaderna för det förfarande som leder till skuldavskrivning, inklusive avgifterna till rättsliga och administrativa myndigheter och arvoden till förvaltare, inte täcks.
Artiklarna 23.2 e och 23.4 f tillåter en förlängning av betalningsprogrammets tillämpningstid i enlighet med 30 § 5 mom. i skuldsaneringslagen om gäldenären med stöd av 70 § i skuldsaneringslagen ska betala utredarens fordran. Direktivets undantagsbestämmelser verkar däremot inte tillåta motsvarande förlängning när utredarens fordran har betalats med medel som influtit under förfarandetiden och borgenärerna därför gottgörs genom en längre tillämpningstid för betalningsprogrammet.
Direktivet förutsätter dessutom ändringar i ovan beskrivna praxis enligt vilken den betalningsmån som influtit under förfarandet i allmänhet alltid redovisas till borgenärerna på basis av gäldenärens skyldighet att medverka. Praxisen bör sannolikt tolkas så att betalningsprogrammet då i praktiken är i kraft längre än tre år. Enligt denna tolkning verkar praxisen strida mot direktivet. Nuvarande praxis kan dessutom anses problematisk med tanke på likabehandlingen av gäldenärerna, eftersom det att medel som influtit under förfarandetiden ska redovisas till borgenärerna i praktiken innebär att betalningsprogrammet är i kraft längre än tre år och således att betalningsskyldigheten blir tyngre i synnerhet för de gäldenärer vilkas ansökan om skuldsanering inte innehåller ett förslag till betalningsprogram. Gäldenären kan inte nödvändigtvis själv påverka denna omständighet, eftersom ekonomi- och skuldrådgivningens tillvägagångssätt och resurser avgör om till exempel ett komplext förslag till betalningsprogram utarbetas i samband med utarbetandet av ansökan eller om det ges i uppdrag till utredaren.
Av dessa orsaker föreslås det i propositionen att gäldenären i fortsättningen inte ska vara skyldig att redovisa betalningsmån som influtit under förfarandetiden till borgenärerna. Vid beredningen har man också granskat det alternativet att förfarandetiden beaktas som en del av betalningsprogrammets tillämpningstid i det fall att medel som influtit under förfarandetiden redovisas till borgenärerna med stöd av skyldigheten att medverka. Ett problem med denna modell är dock att beaktandet av förfarandetiden i betalningsprogrammets tillämpningstid i praktiken kan försvåra utarbetandet av programmet, eftersom förfarandetidens slutliga längd ännu är okänd när programmet utarbetas.
Enligt 26 § 1 mom. i skuldsaneringslagen kan beträffande en säkerhetsskuld endast de åtgärder som nämns i 25 § 1 mom. 1-3 punkten och 25 § 2 mom. vidtas. Till betalning förfallen dröjsmålsränta på en säkerhetsskuld kan också minskas eller avlyftas i sin helhet. Då 25 § 1 mom. 2 punkten tillämpas på en säkerhetsskuld ska för de kreditkostnader vilkas betalning uppskjutits erläggas en sådan ränta som tryggar deras nuvärde. När kreditkostnaderna nedsätts med stöd av 25 § 1 mom. 3 punkten ska dessutom beaktas den återstående kredittidens längd så att minskningen av kreditkostnaderna är proportionellt desto mindre ju längre nämnda tid är.
Enligt artikel 23.4 a får medlemsstaterna utesluta skulder med säkerhet från skuldavskrivning eller begränsa tillgången till skuldavskrivning eller föreskriva en längre skuldavskrivningsperiod för dem. I skäl 81 konstateras det att om det enligt nationell rätt finns ett vederbörligen motiverat skäl kan det vara lämpligt att begränsa möjligheten till skuldavskrivning för vissa skuldkategorier. Det bör endast vara möjligt för medlemsstaterna att undanta skulder med säkerhet från skulder som kan avskrivas upp till säkerhetens värde enligt nationell rätt, medan resten av skulden bör behandlas som skuld utan säkerhet.
Artikel 23.4 a möjliggör bestämmelsen enligt 26 § 1 mom. i skuldsaneringslagen.
I 29 § 1 mom. i skuldsaneringslagen konstateras det att om gäldenären har en skuld för vilken egendom som ingår i hans bastrygghet utgör säkerhet, ska av gäldenärens betalningsmån först reserveras den del som behövs för en sådan skuld. Denna säkerhetsskuldandel ska fastställas till ett sådant belopp att åtminstone nuvärdet av säkerhetsskulden blir betalt inom en skälig tid. Utan särskilda skäl får denna tid inte vara väsentligt längre än den återstående ursprungliga kredittiden för skulden.
Enligt artikel 23.4 a får medlemsstaterna utesluta skulder med säkerhet från skuldavskrivning eller begränsa tillgången till skuldavskrivning eller föreskriva en längre skuldavskrivningsperiod för dem.
Artikel 23.4 a möjliggör bestämmelsen enligt 29 § 1 mom. i skuldsaneringslagen.
Enligt artikel 21.2 första stycket ska medlemsstaterna säkerställa att insolventa entreprenörer som har fullgjort sina skyldigheter, om sådana skyldigheter föreligger enligt nationell rätt, ska få sina skulder avskrivna när skuldavskrivningsperioden löper ut utan att de behöver ansöka till en rättslig eller administrativ myndighet om att inleda ett förfarande utöver de förfaranden som avses i punkt 1.
Enligt artikel 21.2 andra stycket får medlemsstaterna utan att det påverkar tillämpningen av första stycket behålla eller införa bestämmelser som tillåter att den rättsliga eller administrativa myndigheten kontrollerar om entreprenörerna har fullgjort sina skyldigheter för att erhålla skuldavskrivning.
I 40 § 1 mom. i skuldsaneringslagen konstateras det att när betalningsprogrammet har fastställts bestäms villkoren för de skulder som omfattas av skuldsaneringen och andra i betalningsprogrammet reglerade rättsförhållanden enligt programmet. Således efterskänks de av gäldenärens återstående skulder som det inte har bestämts att ska betalas enligt betalningsprogrammet. Gäldenären befrias från skulderna i fråga utan särskild ansökan.
Vad som föreskrivs i 40 § 1 mom. i skuldsaneringslagen överensstämmer med artikel 21.2 och således finns det inget behov av att ändra lagstiftningen.
Enligt artikel 21.3 får medlemsstaterna föreskriva att en fullständig skuldavskrivning inte får innebära hinder mot att ett insolvensförfarande fortsätter som medför realisering och utdelning av en entreprenörs tillgångar som ingick i den entreprenörens insolvensbo på dagen för utgången av skuldavskrivningsperioden.
Bestämmelsen i punkt 3 gäller enligt sin ordalydelse närmast sådana insolvensförfaranden som avses i punkt 1 b och som grundar sig på realisering av egendom. Bestämmelsen är också frivillig för medlemsstaterna.
Enligt 20 § 3 mom. i skuldsaneringslagen kan en ansökan om skuldsanering av en gäldenär i konkurs inte tas upp till prövning förrän boförteckningen har fastställts i konkursen. Då har man vid konkursen fått tillräcklig klarhet om vilka av gäldenärens tillgångar som omfattas av konkursverkställigheten och konkursen medför inget hinder att behandla gäldenärens skuldsaneringsansökan (RP 98/2002 rd s. 48). Av de orsaker som anges nedan föreslås det att denna bestämmelse upphävs.
Konkursförfarandet kan med stöd av både den gällande och den föreslagna lagstiftningen fortsätta ännu dagen för utgången av skuldavskrivningsperioden, om gäldenären har ansökt om skuldsanering efter konkursens början. Detta är tillåtet enligt artikel 21.3.
Artikel 22. Näringsförbudsperiod.
Enligt artikel 22.1 ska medlemsstaterna säkerställa att om en insolvent entreprenör erhåller skuldavskrivning i enlighet med detta direktiv, ska varje förbud mot att starta och driva en näringsverksamhet, en affärsverksamhet, ett hantverk eller ett yrke enbart på grund av att entreprenören är insolvent upphöra att ha verkan senast vid skuldavskrivningsperiodens utgång.
Enligt artikel 22.2 ska medlemsstaterna, efter utgången av den period som går åt till skuldavskrivning, se till att de näringsförbud som avses i punkt 1 upphör att gälla utan att det är nödvändigt att begära att en brottsbekämpande eller administrativ myndighet inleder ett förfarande utöver de förfaranden som avses i artikel 21.1.
Dessutom innehåller artiklarna 23.5 och 23.6 avvikelser från och begränsningar av tillämpningsområdet för artikel 22.
Den gällande lagstiftningen innehåller olika bestämmelser och begränsningar som kan tolkas som näringsförbud. Dessa beskrivs närmare i arbetsgruppens betänkande (s. 30–35). De nuvarande bestämmelser och förfaranden som kan tolkas som näringsförbud strider inte mot direktivet, och således föreslås i denna proposition inga ändringar som gäller dem.
Artikel 23. Avvikelser.
Avvikelser i förhållande till allmänna hinder för skuldsanering
Om inte något annat följer av 10 a §, kan skuldsanering enligt 10 § i skuldsaneringslagen inte beviljas, om
gäldenären har påförts betalningsskyldighet på grundval av ett brott och det inte kan anses motiverat att bevilja skuldsanering med beaktande av skuldens belopp, brottets art, den skadelidandes ställning och övriga omständigheter
gäldenären som misstänkt är föremål för förundersökning för ett brott eller åtalad för ett brott eller honom eller henne har tillskrivits ett brott och han eller hon kan påföras betalningsskyldighet på grund av brottet och det inte kan anses motiverat att bevilja skuldsanering med beaktande av skuldens belopp, brottets art, den skadelidandes ställning och övriga omständigheter.
Enligt artikel 23.2 får medlemsstaterna med avvikelse från artiklarna 20–22 behålla eller införa bestämmelser som hindrar eller begränsar tillgången till skuldavskrivning eller återkallar möjligheten till skuldavskrivning eller föreskriver längre perioder för att erhålla fullständig skuldavskrivning eller längre näringsförbudsperioder under vissa väldefinierade omständigheter och om sådana avvikelser är vederbörligen motiverade.
Enligt artikel 23.4 får medlemsstaterna utesluta vissa skuldkategorier från skuldavskrivning eller begränsa tillgången till skuldavskrivning eller föreskriva en längre skuldavskrivningsperiod om sådan uteslutning, begränsning eller längre period är vederbörligen motiverad. I artikel 23.4 b nämns uttryckligen som exempel skulder som härrör från eller har anknytning till straffrättsliga påföljder.
De förfaranden som avses i 10 § 1 och 2 punkten i skuldsaneringslagen visar sådan klandervärdhet i gäldenärens verksamhet som inte kan anses godtagbar från allmän synpunkt och med tanke på upprätthållandet av den allmänna samhällsmoralen ska skuldsanering i allmänhet inte beviljas för sådana skulder. Att gäldenären gjort sig skyldig till ett brott utgör inget hinder för skuldsanering, om gäldenären inte har skuld till följd av brottet eller om gäldenären har klarat av att betala skulden åtminstone till en så stor del att den återstående skulden inte ensam kan utgöra ett hinder för skuldsanering. Särskilt vid sanering av skulder som anknyter till företagsverksamhet kan det framkomma fall när gäldenären har skulder till följd av brott, men deras andel av gäldenärens samtliga skulder inte är stor. Om det i den verksamhet som gäldenären har bedrivit och i skuldsättningen i samband med den inte ingår sådan klandervärdhet som avses i fråga om de övriga hindersgrunderna, kan beviljande av skuldsanering i vissa fall vara motiverat trots att skulderna till följd av brott kan vara stora till sitt belopp. Däremot kan till exempel brott mot en annan persons liv och hälsa eller sexualbrott ur allmän synvinkel anses så klandervärda, att man inte heller med beaktande av den skadelidandes ställning kan anse det motiverat att bevilja skuldsanering för reglering av de ersättningar som ska betalas på basis av dessa brott, även om ersättningsbeloppet inte skulle vara stort (RP 180/1996 rd, s. 22 och 35).
Som grund för avvikelse nämns inte särskilt i artikel 23.4 den situationen där gäldenären ännu bara är föremål för förundersökning eller åtalad för ett brott på grund av vilket betalningsskyldighet kan påföras eller där gäldenären redan har dömts för ett brott men frågan om betalningsskyldighet ännu inte har avgjorts. Å andra sidan är förteckningen i punkt 4 inte avsedd att vara uttömmande. Med stöd av vad som anförs ovan är också bestämmelsen i 10 § 2 punkten motiverad med tanke på upprätthållandet av den allmänna samhällsmoralen. I synnerhet när det handlar om ohederlighet från gäldenärens sida eller något annat gäldenärsbrott kan skuldsanering i allmänhet inte beviljas förrän brottmålet och betalningsskyldigheten till följd av det har avgjorts genom ett lagakraftvunnet beslut. Att en förundersökning är aktuell eller att gäldenären åtalas medför dock inte något hinder för en skuldsanering, om det misstänkta brottet inte kan leda till betalningsskyldighet eller om det redan på förhand är uppenbart att den helhetsbedömning som krävs enligt bestämmelsen kommer att resultera i att skuldsanering beviljas (RP 83/2014 rd s. 53). I praktiken har den hindersgrund som anges i 10 § 2 punkten tillämpats ganska sällan. Om en ansökan om skuldsanering har avslagits med stöd av 2 punkten och åtal som väckts mot gäldenären förkastas eller skadestånd inte döms ut, kan gäldenären på nytt ansöka om skuldsanering efter det att brottmålet har vunnit laga kraft.
Grunderna för hinder enligt 10 § 1 och 2 punkten i skuldsaneringslagen begränsar sig till vissa väldefinierade omständigheter och är vederbörligen motiverade. Tillämpligheten av grunderna för hinder ska basera sig på en helhetsprövning. Dessa grunder kan anses vara sådana avvikelser som är tillåtna enligt artiklarna 23.2 och 23.4.
skuld som kan anses betydande har uppkommit i näringsverksamhet i vilken har förfarits grovt otillbörligt mot borgenärerna eller i vilken väsentligen har försummats lagstadgade skyldigheter av någon annan orsak än insolvens eller vilken huvudsakligen har varit av spekulationsnatur
Med grovt otillbörligt förfarande i näringsverksamhet avses bland annat sådan verksamhet på basis av vilken gäldenären kan meddelas eller kunde ha meddelats näringsförbud. Ett tecken på att gäldenärens verksamhet är otillbörlig är också att borgenärernas rätt äventyras genom förfaranden som strider mot lag eller god affärssed. När en företagare under en lång tid betalar av på sina övriga skulder men systematiskt låter bli att fullgöra sina lagstadgade skyldigheter kan det i allmänhet inte var fråga om försummelse på grundval av insolvens. Realisering av en normal företagarrisk och i och med det försummelse av lagstadgade skyldigheter ska däremot inte som enda faktor kunna utesluta skuldsanering (RP 83/2014 rd, s. 53).
gäldenären på grund av befintliga eller förväntade ekonomiska svårigheter på ett otillbörligt sätt har försvagat sin ekonomiska ställning eller gynnat någon borgenär eller i övrigt ordnat sin ekonomiska ställning i syfte att skada sina borgenärer, eller om det föreligger sannolika skäl att misstänka att gäldenären har förfarit på detta sätt
Gäldenärens åtgärder som kan kränka borgenärernas intressen kan vara olika slag av egendomsöverföringar eller arrangemang som företagits med hjälp av bulvaner och vilkas avsikt är att trygga att gäldenärens levnadsstandard hålls på en hög nivå och att minimera betalningsprestationerna till borgenärerna (RP 180/1996 rd, s. 23).
gäldenären i samband med utsökning har dragit sig undan, undanhållit inkomster eller tillgångar eller lämnat felaktiga eller vilseledande uppgifter om dem
gäldenären uppsåtligen lämnat borgenär felaktiga eller vilseledande uppgifter om sin ekonomiska ställning och dessa på ett väsentligt sätt har inverkat på att kredit beviljats och gäldenärens handlande med beaktande av kreditens belopp och de övriga omständigheterna kan betraktas som synnerligen klandervärt
Det kan vara fråga om upplysningar om gäldenärens betalningsförmåga såsom uppgifter om inkomster, arbetsförhållande eller förmögenhet eller uppgifter om krediter och förbindelser som gäldenären har från tidigare. De felaktiga eller vilseledande uppgifterna ska ha inverkat väsentligt på hur krediten beviljats, alltså närmast så att kreditgivaren inte om han känt till den verkliga situationen överhuvudtaget skulle ha beviljat kredit eller skulle ha beviljat en avsevärt mindre kredit. Gäldenärens handlande är i allmänhet inte särskilt klandervärt om kreditbeloppet är obetydligt. Gäldenärens ekonomiska situation då han ansöker om kredit kan ha betydelse liksom det ändamål för vilket krediten upptas (RP 183/1992 rd, s. 54).
Enligt artikel 23.1 ska medlemsstaterna med avvikelse från artiklarna 20–22 behålla eller införa bestämmelser som hindrar eller begränsar tillgången till skuldavskrivning eller återkallar möjligheten till skuldavskrivning eller föreskriver längre perioder för att erhålla fullständig skuldavskrivning eller längre näringsförbudsperioder om den insolventa entreprenören agerade ohederligt eller i ond tro enligt nationell rätt gentemot borgenärerna eller andra intressenter när denne blev skuldsatt, under insolvensförfarandet eller när skulden betalades, utan att detta påverkar tillämpningen av nationella bestämmelser om bevisbörda. Enligt skäl 79 kan de rättsliga eller administrativa myndigheterna när de fastställer huruvida en entreprenör har varit ohederlig beakta omständigheter såsom skuldens art och omfattning, vid vilken tidpunkt skulden uppstod, vilka ansträngningar entreprenören har gjort för att betala skulden och uppfylla rättsliga skyldigheter, inbegripet offentliga tillståndskrav och kravet på korrekt bokföring, handlingar från entreprenörens sida i syfte att hindra åtgärder från borgenärers sida, uppfyllande av skyldigheter när det råder sannolikhet för insolvens som åligger entreprenörer som är företagsledare samt efterlevnad av konkurrens- och arbetsrätt på unionsnivå och nationell nivå.
Till skillnad från de övriga bestämmelserna i artikel 23 är artikel 23.1 tvingande. Utifrån den breda ordalydelsen gäller bestämmelsen situationer där företagaren agerar ohederligt eller i ond tro gentemot borgenärerna eller andra intressenter. Utifrån ingressen kan många olika omständigheter beaktas vid bedömningen av företagarens förfarande. Av ingressen torde man kunna dra den slutsatsen att vid bedömningen av om gäldenären agerat ohederligt och i ond tro bör man i synnerhet beakta de åtgärder som gäldenären vidtagit när denne blev skuldsatt. De situationer som utgör undantag bestäms enligt nationell rätt och de kan således vara noggrant definierade på samma sätt som grunderna för hinder i skuldsaneringslagen. De grunder för hinder som anges i 10 § 3–6 punkten i skuldsaneringslagen motsvarar direktivets krav på att tillgång till skuldsanering ska hindras i vissa situationer som är till skada för borgenärerna.
det med beaktande av grunden för skulderna och omständigheterna vid deras uppkomst, gäldenärens sätt att sköta sin ekonomi eller andra omständigheter kan dras slutsatsen att det är sannolikt att gäldenärens skuldsättning är avsiktlig med inriktning på en skuldsanering eller de åtgärder som lett till gäldenärens skuldsättning bedömda som en helhet kan betraktas som likgiltiga och oansvariga med hänsyn till gäldenärens ålder, ställning och övriga omständigheter samt till huruvida kreditgivarna har handlat ansvarsfullt
Skuldsättning som är avsiktlig med inriktning på en skuldsanering kan jämställas med sådan skuldsättning som avses i artikel 23.1, det vill säga entreprenören har agerat ohederligt eller i ond tro. Det kan också vara fråga om otillbörliga ansökningar om skuldavskrivning i enlighet med artikel 23.2 c. Den grund för hinder som baserar sig på skuldsättning som är avsiktlig med inriktning på en skuldsanering kan anses vara tillåten enligt artikel 23.
Bedömningen av om skuldsättningen orsakats av likgiltighet och oansvarighet ska vara övergripande. En viktig fråga vid bedömningen är hur gäldenären har förhållit sig till återbetalningen av skulderna. En ringaktande eller nonchalant attityd till återbetalning av krediterna vittnar om likgiltig och oansvarig skuldsättning. När en kredit har använts för att tillgodose direkta grundläggande behov, såsom kost eller boende, ska skuldsättningen i allmänhet inte kunna betraktas som likgiltig eller oansvarig. Gäldenären kan också i övrigt ha tvingats leva under svåra omständigheter och skuldsätta sig till exempel för att tillgodose barns motiverade behov, varvid man ibland kan skönja ursäktliga och humana orsaker till skuldsättningen. Det väsentliga är vad krediten har använts till, medan den typ av kredit som använts inte har motsvarande betydelse (RP 83/2014 rd, s. 54).
Misslyckad företagsverksamhet och betydande skulder från verksamheten som företagaren ska svara för är inte i sig tecken på att företagarens skuldsättning är klandervärd. Vid bedömningen av om skuldsättning som uppkommit i näringsverksamhet är klandervärd är har det i rättspraxis fästs uppmärksamhet bland annat vid om skuldfinansieringen har varit förenlig med affärsverksamhetens art eller branschen, om skuldsättningen har varit för stor i förhållande till verksamhetens omfattning eller de förväntningar som med fog ställts på den och om en avsevärd ny skuld har upptagits efter det att verksamheten har blivit olönsam eller efter det att verksamheten har avslutats (HD 1998:71 och HD 2001:99).
I rättslitteraturen (Koskelo–Lehtimäki 1997 s. 89) har det framförts att skuldsättning i näringsverksamhet kan betraktas som klandervärd på motsvarande grunder som skuldsättning i privathushåll. En viktig bedömningsgrund utöver kreditens användningsändamål är även då huruvida företaget har haft möjligheter att klara av skulden med beaktande av gällande ansvar. Att ett företag upptar skuld när det varit insolvent eller att det annars har varit möjligt att förutse verksamhetens olönsamhet på längre sikt kan i allmänhet betraktas som klandervärt. Graden av erfarenhet hos en gäldenär som bedrivit näringsverksamhet har betydelse vid den helhetsbedömning som ska göras av skuldsättningen. I samtliga fall måste man beakta att företagsverksamhet förutsätter kredittagning och att verksamheten alltid är förenad med en ekonomisk risk.
Också ansvarsfullheten i kreditgivarnas verksamhet ska alltid bedömas som en helhet inom ramen för relationen mellan kreditmarknaden och gäldenärerna. När en näringsidkare söker banklån för sin verksamhet tillämpas i fråga om bedömningen av kreditgivarens ansvar de spelregler som följs vid företagsfinansiering. Om en fysisk person däremot tar exempelvis ett snabblån för att finansiera åtaganden som hänför sig till näringsverksamhet, kan situationen i själva verket vara nära det som gäller för förhållandet mellan en konsument och en kreditgivare (RP 83/2014 rd, s. 54–55).
En hindersgrund som grundar sig på att utifrån en helhetsbedömning har skuldsättningen varit likgiltig och oansvarig motsvarar inte direkt någon sådan grund för avvikelse som nämns som exempel i artikel 23.2. Allvarligare likgiltighet och oansvarighet kan dock vara en grund som tillåts enligt artikel 23.1, om verksamheten kan betraktas som direkt ohederlig eller sviklig. Den hindersgrund som gäller likgiltig och oansvarig skuldsättning kan också anses trygga borgenärernas intressen på ett sätt som är godtagbart med tanke på direktivets syften och som tillåts enligt artikel 23.2. Ett uttryckligt omnämnande av ansvarsfullhet i kreditgivarnas verksamhet understryker att gäldenärens och borgenärernas åtgärder ska beaktas på ett jämlikt sätt.
Ett exempel på likgiltighet och oansvarighet kan vara att företagaren skuldsatt sig ytterligare under en lång tid i en situation där näringsverksamheten har blivit olönsam och företaget redan från tidigare hade djupa betalningssvårigheter. Överdriven användning av medel, försummelser eller passivitet kan vara bevis på att skuldsättningen beror på gäldenärens likgiltighet och oansvarighet. Däremot kan inte ytterligare skuldsättning under en kort tid i slutskedet av näringsverksamheten i allmänhet anses bero på likgiltighet och oansvarighet, om inte företagaren har förfarit klandervärt på något annat sätt. Mot bakgrund av vad som anförts ovan överensstämmer hindersgrundernas syften i stor utsträckning med artikel 19 i direktivet. Artikeln ålägger medlemsstaterna att säkerställa att företagsledare när det råder sannolikhet för insolvens tar vederbörlig hänsyn till i vart fall de intressen som företräds av borgenärer, andelsinnehavare och andra intressenter, behovet av att vidta åtgärder för att undvika insolvens och behovet av att undvika uppsåtligt eller grovt oaktsamt handlande som hotar företagets livskraft.
Skuldsättning som beror på orsaker som ligger utanför gäldenärens faktiska påverkningsmöjligheter kan inte anses vara likgiltig och oansvarig. Till exempel kan en underleverantörs eller kunds konkurs eller förändrade betalningsvillkor leda till att inkomsterna minskar eller upphör. Även förändringar på makronivå i omvärlden, bland annat en ekonomisk lågkonjunktur, kan vara en orsak till att företagarens betalningsförmåga försämrats. Exempelvis är skuldsättning som beror på hinder eller begränsningar för näringsverksamhet till följd av oförutsedda nationella eller internationella undantagssituationer inte likgiltig eller oansvarig. Inte heller kan risktagning som typiskt hänför sig till näringsverksamhet och åtgärder som hör till den normala företagarrisken betraktas som likgiltiga och oansvariga, utan tröskeln har satts högre än så. Hindersgrunden tillåter ansvarsfull och sund risktagning i näringsverksamhet för hederliga företagare och kan således inte anses strida mot direktivets mål.
Hindersgrunden enligt 10 § 7 punkten i skuldsaneringslagen ska med stöd av vad som anförts ovan anses vara tillåten enligt direktivet. Den är tillämplig endast under vissa väldefinierade omständigheter och är vederbörligen motiverad.
gäldenären har lämnat felaktiga eller vilseledande uppgifter om sin ekonomiska ställning för att beviljas skuldsanering, försummat den i 6 § föreskrivna skyldigheten att lämna uppgifter eller den i 7 § föreskrivna skyldigheten att medverka, brutit mot det i 12 § föreskrivna betalningsförbudet och förbudet att ställa säkerhet eller annars genom sitt handlande eller sina försummelser försvårat skuldsaneringen
I artikel 23.2 b nämns som ett uttryckligt exempel på avvikelse att en insolvent entreprenör inte efterlever informations- eller samarbetsskyldigheterna enligt nationell rätt eller unionsrätt. I 10 § 8 punkten i skuldsaneringslagen är det fråga om sådana skyldigheter. Dessutom uppfyller hindret på grund av överträdelse av skyldigheten att medverka skyldigheten enligt artikel 23.1 till den del det är fråga om gäldenärens ohederliga eller svikliga förfarande under insolvensförfarandet.
det finns grundad anledning att anta att gäldenären inte kommer att iaktta betalningsprogrammet
Med förväntad underlåtelse att iaktta betalningsprogrammet avses otillförlitlighet som på ett eller annat sätt har framkommit i gäldenärens verksamhet. Som sådana orsaker kan inte betraktas till exempel att gäldenären har en visstidsanställning eller osäker boendesituation. I rättslitteraturen har det ansetts att underlåtenhet att iaktta ett tidigare betalningsavtal, upprepade fängelsestraff och fängelsestraff under den senaste tiden eller fortgående och allvarliga alkoholproblem kan visa att gäldenärens förhållanden är så osäkra att det finns skäl att misstänka att betalningsprogrammet inte kommer att iakttas (Koskelo–Lehtimäki 1997 s. 91–92). Å andra sidan har det ansetts vara för strängt att förhindra möjligheten till en ny start enbart utifrån en prognos, om en person som befinner sig i en ovan beskriven svår livssituation kan uppfylla de övriga villkoren i lagen. En sådan persons förmåga att klara av ett betalningsprogram bör tvärtom bedömas vara ganska god (Niemi Johanna – Lindfors Heidi: Insolvenssioikeus-verkkokirjan osio V Yksityishenkilön velkajärjestely, 4. Velkajärjestelyn esteet, Noudattamisen epävarmuus, Elintavat ja tausta).
Bland de möjliga avvikelser som anges i artikel 23 nämns inte en situation som motsvarar hindersgrunden i 9 punkten. Det är oklart om bestämmelsen kan anses vara tillåten enligt direktivet. I praktiken har hindersgrunden tillämpats mycket sällan och det har inte meddelats några prejudikat om den. Bestämmelsen har också sällan åberopats eventuellt bland annat på grund av problem som gäller bevisningen. En grundad anledning torde kräva mycket starka bevis på instabila förhållanden, något som en borgenär i allmänhet inte har tillgång till. Gäldenären skulle också ofta kunna lägga fram tillräckliga skäl till att de instabila förhållandena kommer att förbättras i framtiden.
Med beaktande av den ringa tillämpningen av hindersgrunden kan det anses vara motiverat att avskaffa den och att det är en tydlig lösning som säkerställer att kraven i direktivet iakttas.
det för gäldenären tidigare har fastställts ett betalningsprogram
Skuldsanering är inte avsedd att vara ett sådant allmänt förfarande som man alltid kan ty sig till då betalningssvårigheter eller skuldproblem yppar sig. Om en sådan uppfattning blir allmännare har det ansetts inverka försvagande även på betalningsmoralen. Därför är utgångspunkten den att skuldsanering kan beviljas en och samma person endast en gång (RP 183/1992 rd s. 53). En hindersgrund kan föreligga både när gäldenären har iakttagit programmet till slut och när det har bestämts att programmet ska förfalla och gäldenären senare på nytt ansöker om skuldsanering. Om gäldenären tidigare har ansökt om skuldsanering men ansökan har avslagits, återtagits eller avskrivits utgör det inget hinder för skuldsanering enligt denna punkt.
I artikel 23.2 d nämns som exempel på tillämpningen av punkten att en ny ansökan om skuldavskrivning gjorts inom en viss tidsperiod efter det att den insolventa entreprenören beviljades en fullständig skuldavskrivning eller nekades en fullständig skuldavskrivning på grund av en allvarlig överträdelse av informations- eller samarbetsskyldigheterna.
Punkten i fråga torde tolkas så att utan en tidsgräns är det inte möjligt att förhindra skuldsanering på grund av tidigare skuldsanering. Detta innebär att det bör föreskrivas om en viss tidsgräns för tillämpningen av hindersgrunden i fråga. Enligt direktivet ska medlemsstaterna bestämma tidsgränsen.
reglering av ett skadestånd, en återbetalning av köpesumma eller någon annan motsvarande betydande skuld mellan privatpersoner bedömd som en helhet skulle vara oskälig
I direktivets artikel 23.2 f nämns som exempel på tillåtna avvikelser att en avvikelse behövs för att säkerställa jämvikten mellan gäldenärens rättigheter och en eller flera borgenärers rättigheter.
I artikel 23.4 c nämns skulder som härrör från utomobligatoriskt ansvar som exempel på när en avvikelse är tillåten.
Artikel 23.2 f och eventuellt artikel 23.4 c tillåter en hindersgrund enligt 10 § 1 mom. 11 punkten i skuldsaneringslagen.
Avvikelser i förhållande till bestämmelserna om när betalningsprogram förfaller
Enligt artikel 23.1 ska medlemsstaterna med avvikelse från artiklarna 20–22 behålla eller införa bestämmelser som återkallar möjligheten till skuldavskrivning om den insolventa entreprenören agerade ohederligt eller i ond tro enligt nationell rätt gentemot borgenärerna eller andra intressenter när denne blev skuldsatt, under insolvensförfarandet eller när skulden betalades.
Enligt artikel 23.2 a får medlemsstaterna med avvikelse från artiklarna 20–22 behålla eller införa bestämmelser som återkallar möjligheten till skuldavskrivning under vissa väldefinierade omständigheter och om sådana avvikelser är vederbörligen motiverade, exempelvis om den insolventa entreprenören allvarligt har åsidosatt sina skyldigheter enligt en betalningsplan eller någon annan rättslig skyldighet som syftar till att skydda borgenärernas intressen, inbegripet skyldigheten att maximera utdelningen till borgenärerna.
Enligt 42 § 4 mom. 1 punkten i skuldsaneringslagen kan det på ansökan av en borgenär bestämmas att betalningsprogrammet förfaller, om gäldenären utan godtagbar orsak väsentligen har försummat att iaktta betalningsprogrammet.
Artiklarna 23.1 och artikel 23.2 tillåter bestämmelsen enligt 42 § 4 mom. 1 punkten i skuldsaneringslagen.
Enligt 42 § 4 mom. 2 punkten i skuldsaneringslagen kan det på ansökan av en borgenär bestämmas att betalningsprogrammet förfaller, om det efter att betalningsprogrammet fastställts framkommer omständigheter som hade förhindrat en skuldsanering, om de hade varit kända när beslutet om skuldsanering fattades.
Förhållandet mellan artiklarna 23.1 och 23.2 och 10 § i skuldsaneringslagen har behandlats ovan. Artikel 23 tillåter en bestämmelse enligt 42 § 4 mom. 2 punkten till den del som hindersgrunderna enligt 10 § är tillåtna enligt direktivet.
Enligt 42 § 4 mom. 3 punkten kan det på ansökan av en borgenär bestämmas att betalningsprogrammet förfaller, om gäldenären har äventyrat genomförandet av betalningsprogrammet genom att uppta ny skuld utan orsak som anknyter till hans oundgängliga utkomst eller utan någon annan jämförbar orsak eller genom att på annat sätt försumma sin skyldighet att medverka. Dessutom kan gäldenären enligt 20 § 4 mom. i skuldsaneringslagen på ansökan av en borgenär försättas i konkurs sedan skuldsaneringen inletts om konkursansökan grundar sig på försummad betalning av en skuld som har uppkommit efter att skuldsaneringen inletts. Enligt 43 § 1 mom. ska betalningsprogrammet förfalla om gäldenären försätts i konkurs innan betalningsprogrammet har slutförts. Borgenärens rätt i konkursen bestäms härvid som om något betalningsprogram inte hade fastställts.
En skuld som uppkommit efter det att skuldsaneringen inletts omfattas inte av skuldsaneringen och det bestäms inte om skulden i betalningsprogrammet. Gäldenären har i princip inte rätt att uppta ny skuld under tiden för skuldsanering. Ytterligare skuldsättning kan vara godtagbar främst när skulden har upptagits för att trygga gäldenärens oundgängliga utkomst. Artikel 23.2 a (den insolventa entreprenören har allvarligt åsidosatt sina skyldigheter enligt en betalningsplan eller någon annan rättslig skyldighet som syftar till att skydda borgenärernas intressen, inbegripet skyldigheten att maximera utdelningen till borgenärerna) och artikel 23.2 b (den insolventa entreprenören efterlever inte informations- eller samarbetsskyldighet enligt nationell rätt eller unionsrätt) tillåter bestämmelsen enligt 42 § 4 mom. 3 punkten i skuldsaneringslagen.
Möjligheten att ansöka om att gäldenären ska försättas i konkurs på grund av en ny skuld är ett viktigt rättsmedel för borgenären och en påbörjad skuldsanering eller ett pågående betalningsprogram begränsar inte denna möjlighet. Genom bestämmelserna säkerställs det att gäldenärens och borgenärens rättigheter beaktas på ett jämlikt sätt. Bestämmelserna i 20 § 4 mom. och 43 § 1 mom. i skuldsaneringslagen kan anses vara tillåtna enligt artikel 23.2 a.
Till skillnad från de övriga bestämmelserna i artikel 23 är punkt 1 förpliktande för medlemsstaterna. Skuldavskrivning ska till exempel kunna återkallas om gäldenären handlar ohederligt eller i ond tro i samband med återbetalningen av skulderna. Med stöd av 42 § 4 mom. i skuldsaneringslagen kan det bestämmas att betalningsprogrammet förfaller på grund av gäldenärens klandervärda verksamhet eller försummelser. Gäldenären ska iaktta betalningsprogrammet, fullgöra sin skyldighet att lämna uppgifter och, om förutsättningarna uppfylls, betala tilläggsprestationer. En gärning som begåtts i ond tro eller ohederligt eller en försummelse kan utöver att betalningsprogrammet förfaller också leda till straffrättsliga påföljder. Om grunden för en borgenärs ansökan om att betalningsprogrammet ska förfalla är gäldenärens förfarande enligt 39 kap. 2 eller 3 § i strafflagen (39/1889), kan ansökan med stöd av 61 § 1 mom. i skuldsaneringslagen göras även efter det att programmet har avslutats, innan åtalsrätten för brottet har preskriberats. Förutom hindersgrunderna i 10 § i skuldsaneringslagen ingriper också denna reglering i gäldenärens missbruk på det sätt som artikel 23.1 kräver.
Artikel 24. Förening av förfaranden avseende företagsskulder och personliga skulder.
Enligt artikel 24.1 ska medlemsstaterna säkerställa att om insolventa entreprenörer har både företagsskulder som uppkommit inom ramen för deras näringsverksamhet, affärsverksamhet, hantverk eller yrke och personliga skulder som uppkommit utanför sådana verksamheter, och dessa inte kan skiljas åt på ett rimligt sätt, ska sådana skulder, om de är avskrivningsbara, behandlas i ett och samma förfarande i syfte att erhålla en fullständig skuldavskrivning.
Enligt artikel 24.2 får medlemsstaterna föreskriva att företagsskulder och personliga skulder, om dessa skulder kan skiljas åt, ska behandlas antingen i separata men samordnade förfaranden eller i ett och samma förfarande, i syfte att uppnå fullständig skuldavskrivning.
Enligt skäl 84 bör personliga skulder och företagsskulder som inte kan skiljas åt på ett rimligt sätt, till exempel om en tillgång används såväl inom ramen för entreprenörens yrkesverksamhet som utanför den, behandlas i ett och samma förfarande. Om medlemsstaterna föreskriver att sådana skulder är föremål för olika insolvensförfaranden behövs en samordning mellan dessa förfaranden. Detta direktiv bör inte påverka medlemsstaternas möjlighet att välja att behandla en entreprenörs samtliga skulder i ett och samma förfarande. Inget bör hindra medlemsstater där entreprenörer tillåts fortsätta sin verksamhet för egen räkning under ett insolvensförfarande från att föreskriva att sådana entreprenörer kan bli föremål för ett nytt insolvensförfarande om deras fortsatta verksamhet blir insolvent.
Enligt 3 § 1 mom. 3 punkten i skuldsaneringslagen avses med skuld som omfattas av skuldsaneringen alla de gäldenärens skulder som har uppkommit innan skuldsaneringen inleddes. Enligt 45 § 3 mom. betraktas skulder som hänför sig till gäldenärens tidigare näringsverksamhet som skulder som hänför sig till privathushållet, om näringsverksamheten har avslutats och gäldenärens skuldansvar har utretts. I de situationer som omfattas av direktivets tillämpningsområde ska således gäldenärens samtliga skulder saneras i ett och samma förfarande. Den nationella lagstiftningen motsvarar således det som förutsätts i artikeln.