1
Avtalets innehåll och förhållande till lagstiftningen i Finland
Det förnyade avtalet om samarbete på försvarsmaterielområdet är till karaktären ett allmänt ramavtal. De egentliga konkreta avtalsbestämmelserna kommer att ingå i bilagorna om de olika substansområdena, dvs. i underavtalen. Varje underavtal träder i kraft endast mellan de länder som har godkänt dem i enlighet med sina nationella förfaranden. Avtalsarrangemanget kan anses ändamålsenligt, eftersom det är meningen att det i underavtalen ska avtalas om samarbete såväl i normala som i undantagsförhållanden. Till skillnad från avtalet från 2001 avseende stöd till industrisamarbete på försvarsmaterielområdet betonas i det omarbetade avtalet också samarbetet i normala förhållanden, och då ska arrangemang som föregriper eventuella undantagsförhållanden vara avtalade.
Avtalet innehåller bestämmelser om administreringen av samverkan och för det ändamålet inrättas en nordisk samrådsgrupp (NCG), som har det övergripande ansvaret för vägledningen, utförandet och tillsynen av avtalet. Informationsutbytet har ansetts särskilt viktigt i möjliggörandet av föregripande beredskap inom olika substansområden och inom ramen för avtalet kan också säkerhetsklassificerad information utbytas i enlighet med det generella säkerhetsskyddsavtalet (GSA).
Ingress. Enligt ingressen strävar parterna efter en fortsatt utveckling av en konkurrenskraftig nordisk försvarsindustri i framtiden, med beaktande av försvars- och säkerhetsupphandlingsdirektivet och direktivet om interna försvarsmaterielöverföringar, samt efter att beakta att det ur ett försörjningsberedskapsperspektiv är viktigt att upprätthålla en stark nordisk försvarsindustri. All verksamhet som sker enligt huvudavtalet ska vara förenlig med parternas internationella förpliktelser, såsom Danmarks, Finlands och Sveriges EU-medlemskap, Norges medlemskap i EES och Danmarks och Norges medlemskap i Nato.
I ingressen betonas betydelsen av en stark nordisk försvarsindustri särskilt från ett försörjningsberedskapsperspektiv och också parternas behov att säkra försvarsmaterielleveranserna till parternas försvarsmakter under fredstid och i tider av kris. I Finland finns det bestämmelser om försörjningsberedskap i lagen om tryggande av försörjningsberedskapen (1390/1992). Försörjningsberedskap innebär enligt 1 § i lagen att trygga de ekonomiska funktioner och därtill hörande tekniska system som är nödvändiga för befolkningens utkomst, landets näringsliv och landets försvar. För att försörjningsberedskapen under alla förhållanden ska tryggas ska enligt 2 § i lagen tillräcklig beredskap att producera förnödenheter samt att styra produktion, distribution, konsumtion och utrikeshandel åstadkommas och upprätthållas. Närmare bestämmelser på försörjningsberedskapsområdet finns i förordningen om Försörjningsberedskapscentralen (455/2008). I förordningen finns det bestämmelser bland annat om Försörjningsberedskapscentralens uppgifter, organisation och personal.
I avsnitt 1 i statsrådets beslut om målen med försörjningsberedskapen (857/2013) föreskrivs att utgångspunkterna för försörjningsberedskapen är en välfungerande internationell marknad, diversifierad industriell bas, stabil offentlig ekonomi och konkurrenskraftig samhällsekonomi. Tryggandet av försörjningsberedskapen baserar sig på välfungerande internationella politiska, ekonomiska och tekniska förbindelser. Försörjningsberedskapsåtgärderna genomförs som ett samarbete mellan den offentliga sektorn, näringslivet och organisationerna, så att den marknadsbaserade beredskapen och den lagbaserade beredskapen sammanjämkas. De nationella beredskapsåtgärderna kompletteras framför allt av internationellt samarbete, Europeiska unionens solidaritetsprincip och bestämmelser samt de bilaterala och multilaterala avtal om ekonomiskt samarbete i krissituationer som ingåtts med olika länder.
Enligt avsnitt 4.4 i statsrådets beslut upprätthålls och utvecklas sådan kritisk försvarsindustri som ur militärt försvarsperspektiv har anknytning till centrala nationella säkerhetsfördelar. Verksamhetsförutsättningarna för den inhemska försvarsmedelsindustrin tryggas och deltagande i internationella samarbetsprojekt och partnerskapsarrangemang inom området främjas. Det nordiska samarbetet främjas särskilt inom ammunitionslogistiken och -produktionen samt i underhåll och lagring av försvarsmateriel. Vidare tar försvarsförvaltningen fram bilaterala och multilaterala försörjningsarrangemang för att möjliggöra gemensam utveckling, delning och användning av militära kapaciteter.
Artikel 1. Definitioner. I artikeln räknas de centrala termerna i avtalet upp och definieras. Definitionerna inverkar indirekt på tillämpningsområdet för de bestämmelser i avtalet som hör till området för lagstiftningen och begränsar därmed också lagstiftningen i Finland.
Definitionerna av ”säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter” och ”tredje parter” motsvarar enligt artikeln definitionerna i det generella säkerhetsskyddsavtalet (GSA).
”Kris” ges en bred definition i artikeln och motsvarar rätt långt definitionen av kris i 3 § 15 punkten i gällande finsk lag om offentlig försvars- och säkerhetsupphandling (1531/2011). Artikelns definition av kris omfattar väpnade konflikter samt händelser med skadliga konsekvenser som tydligt går utöver omfattningen av en allvarlig händelse under vanliga omständigheter och som i hög grad hotar eller inskränker människors liv och hälsa eller i hög grad påverkar betydande egendomsvärden eller kräver åtgärder för att tillhandahålla befolkningens livsförnödenheter. En kris ska också anses ha uppstått om det föreligger överhängande risk för att en sådan allvarlig händelse kommer att inträffa.
Med ”försvarsindustri” avses samtliga juridiska personer i företags-, industri- eller andra branscher som har tillgångar inom parternas territorier och som för försvarsändamål tillverkar eller tillhandahåller materiel och därmed sammanhängande tjänster.
”Försvarsändamål” ges en bred definition i artikeln och avser användning av eller för väpnade styrkor var som helst i världen och omfattar studier, utvärdering, bedömning, forskning, utformning, utveckling, tillverkning, förbättring, modifiering, underhåll, reparation och andra tjänster efter att utformningen slutförts samt ibruktagande av produkter. Definitionen är inte tänkt att vara uttömmande. Försäljning eller överlåtelse till tredje part är dock inte användning för försvarsändamål.
”Materiel” avser enligt artikeln all utrustning avsedd för försvarsändamål och ”tjänster” arbete, tester, inspektioner, underhåll eller reparationer samt andra tjänster och annan utbildning och tekniskt eller annat stöd efter att utformningen slutförts, däribland tillhandahållande av teknisk information med direkt koppling till materiel eller andra tjänster för försvarsändamål.
I artikeln definieras också ”bilagepart”, ”personal” och ”tredje part” samt begrepp som anknyter till utlämnande av information.
Artikel 2. Mål. Avtalet ska utgöra en ram för parternas samarbete för att underlätta en vidareutveckling inom försvarsmaterielområdet. För att målet ska nås ska parterna verka för att minimera hinder i regleringen och uppmuntra till dialog mellan försvarsindustrierna i de nordiska länderna. För att fördjupa försvarsmaterielsamarbetet mellan de nordiska länderna är det ändamålsenligt att förenhetliga och försnabba myndighetsförfarandena mellan länderna för utbyte av information och smidigare exportlicensförfaranden.
Artikel 3. Samarbetets räckvidd. Avtalet är tillämpligt på nordiskt samarbete om materiel och tjänster för försvarsändamål mellan två eller flera parter i fredstid eller vid kriser. I artikelns andra punkt finns en förteckning över samarbetsområden som dock inte är uttömmande. Möjliga samarbetsområden är studier, analyser, forskning och teknisk utveckling, utveckling av kapaciteter, upphandling, exportkontroll, industriellt samarbete, försörjningsberedskap och bortskaffande av materiel. Dessa och andra möjliga samarbetsområden ska inbegripas i underavtal som bilagor till avtalet.
Artikel 4. Bilagor. I artikeln definieras situationer, förutsättningar och förfaranden för utarbetandet av bilagorna till avtalet, dvs. till underavtalen. Enligt artikeln kan två eller flera parter enas om bilagor (underavtal) till avtalet för att reglera särskilda områden för samarbete mellan bilageparterna. I artikeln bestäms som det innehåll ett underavtal åtminstone ska ha bestämmelser och närmare uppgifter om samarbetsområdet i fråga samt om vem som ansvarar för utförande och tillsyn av samarbetet. Parter som senare vill bli bilageparter antas på villkor som avtalas separat. Enligt punkt 4 i artikeln ska bilagan utgöra en integrerad del av avtalet och enligt punkt 5 ska vid skiljaktiga tolkningar avtalet gälla.
Artikel 5. Avtalsförvaltning. I artikeln bestäms om samarbetsarrangemangen mellan parterna avseende tillämpning och genomförande av avtalet. I artikelns första punkt bestäms att en nordisk samrådsgrupp (Nordic Consultation Group, NCG), utsedd av parterna, har det övergripande ansvaret för vägledningen, utförandet och tillsynen av avtalet. Besluten i samrådsgruppen ska fattas enhälligt och, om gruppen inte kommer fram till ett beslut, ska företrädarna hänskjuta frågan för avgörande till den myndighet de företräder.
Det bestäms i artikeln att den nordiska samrådsgruppen ska inrättas inom det nordiska försvarssamarbetets Nordefcos befintliga strukturer och att den ska fastställa en arbetsordning för gruppen. Dessa åtgärder vidtogs 2015. Sett ur genomförandeperspektiv accentueras samrådsgruppens roll i eventuella problemsituationer som ett rådgivande och riktgivande organ. Den avses vara en viktig samarbetsform också som ett forum för utbyte av information, erfarenheter och så kallad bästa praxis.
I artikeln bestäms det också att deltagande bilageparter har ansvaret för vägledningen, utförandet och tillsynen av samarbetet enligt en viss bilaga och att beslut fattas enhälligt av bilageparterna.
Artikel 6. Utbyte av uppgifter. Enligt punkt 1 ska parterna ingå överenskommelser för att underlätta utbytet av uppgifter, däribland säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter, under samarbetet enligt avtalet. I hanteringen av säkerhetsklassificerad information tillämpas bestämmelserna i det generella säkerhetsskyddsavtalet (GSA) som i princip syftar till att underlätta samarbetet enligt avtalsarrangemanget utan att undergräva skyddet för säkerhetsklassificerad information.
Enligt punkt 2 ska materiel och därmed sammanhängande teknik som omfattas av avtalet och som den utlämnande parten anser att kräver skydd mot otillåtet röjande, hanteras i enlighet med det av den mottagande parten, med förbehåll för dess nationella lagar och andra författningar.
Enligt punkt 3 ska parter i avtalet som inte är bilageparter i en viss bilaga (icke-bilageparter) betraktas som tredje parter när det gäller utlämnande och användning av uppgifter som genererats under samarbetet enligt den bilagan.
Artikeln gäller underlättande av informationsutbyte enligt ett separat överenskommet arrangemang och utbyte av säkerhetsklassificerad information som i princip hanteras i enlighet med det generella säkerhetsskyddsavtalet, men som i Finland också regleras av lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999), nedan kallad offentlighetslagen. Offentlighetslagen definierar offentlighet och sekretess i myndighetshandlingar och andra handlingar samt utlämnande av uppgifter ur en handling och det förfarande som då ska tillämpas. Lagen reglerar också myndigheternas skyldighet att följa god sed i informationshanteringen där det ingår krav på informationssäkerhet. Vidare finns det i lagen bestämmelser om myndigheternas skyldighet att främja tillgång till information. Myndighetshandlingar är i princip offentliga, om inte tillgången till uppgifter av nödvändiga skäl har begränsats i lag. I offentlighetslagen ingår det bestämmelser om grunderna för handlingars sekretess och skyldigheten till tystnadsplikt och förhållandet mellan dem. Enligt lagen ska en handling sekretessbeläggas, om det i offentlighetslagen eller någon annan lag föreskrivs att den ska vara sekretessbelagd eller om handlingen innehåller uppgifter för vilka tystnadsplikt föreskrivs genom lag. De vanligaste grunderna för sekretess finns i 24 § i offentlighetslagen.
Material och handlingar som avses i artikel 6 i avtalet är ofta sådana som ska vara sekretessbelagda enligt 24 § 1 mom. 10 eller 20 punkt i offentlighetslagen. Bestämmelserna i artikeln är av betydelse med tanke på rätten att ta del av handlingar som utgår från offentlighetsprincipen och skyddas i grundlagens 12 § 2 mom. Denna rätt att få information får begränsas endast genom lag och av nödvändiga orsaker. En sådan nödvändig orsak kan anses vara Finlands rykte som pålitlig avtalspart och ett centralt intresse för Finlands försvar och försvarsmaterielindustri.
Preciserande bestämmelser som kan komma i fråga finns ytterligare bland annat i förordningen om offentlighet och god informationshantering i myndigheternas verksamhet (1030/1999) och i statsrådets förordning om informationssäkerheten inom statsförvaltningen (681/2010). Bestämmelser om skyldigheten att sekretessbelägga handlingar som har säkerhetsklassificerats i enlighet med internationella förpliktelser om informationssäkerhet finns i lagen om internationella förpliktelser som gäller informationssäkerhet (588/2004) som också tillämpas på näringsidkare och deras anställda när näringsidkaren är part i ett säkerhetsklassificerat kontrakt eller deltar i ett upphandlingsförfarande innan ett sådant kontrakt ingås eller är underleverantör för en sådan näringsidkare. Enligt lagen om internationella förpliktelser som gäller informationssäkerhet avses med internationell förpliktelse som gäller informationssäkerhet sådana bestämmelser i internationella överenskommelser som är bindande för Finland och andra förpliktelser som ska iakttas av Finland som gäller åtgärder för skydd av särskilt känsligt material.
Artikel 7. Anspråk och skadeståndsansvar. Bestämmelserna i artikeln tillämpas på allt rättsligt ansvar som uppkommer till följd av eller i anknytning till avtalsarrangemanget. Enligt punkt 2 i artikeln är utgångspunkten att varje part ska avstå från alla anspråk mot en annan part med avseende på skador som den sistnämndas personal vållat den förstnämndas personal eller egendom.
Om en part eller dess personal dock uppsåtligen eller av grov vårdslöshet vållar sådan skada ska den parten ensam bära kostnaden för eventuellt skadeståndsansvar.
Enligt punkt 3 ska varje part hantera, reglera och bära hela kostnaden för samtliga anspråk från tredje part, när sådana anspråk uppkommer till följd av att den parten eller dess personal genom handling eller underlåtenhet vållat personskada, dödsfall, förlust eller annan skada i anknytning till avtalet. Om ett anspråk från tredje part uppkommer till följd av en handling eller underlåtenhet av två eller flera parter gemensamt i anknytning till avtalet, ska den part som alla inblandade parter kommer överens om att är den mest lämpliga, hantera och reglera anspråket. De inblandade parterna ska bära kostnaden för sådant skadeståndsansvar i enlighet med den fördelning som parterna kommer överens om i varje enskilt fall.
Utan att det påverkar tillämpningen av artikelns ovanstående princip ska, i de fall anspråket uppkommer till följd av en parts eller dess personals uppsåtlighet eller grova vårdslöshet, denna part bära kostnaden för skadeståndsansvaret.
Enligt punkterna 4 och 5 ska dessa avtalsbestämmelser (punkterna 1–3) på motsvarande sätt vara tillämpliga på respektive bilageparter i fråga om skadeståndsansvar som uppkommer till följd av eller i anknytning till någon av bilagorna till avtalet. Parterna i ett underavtal får, på lämpligt sätt och med beaktande av de nämnda bestämmelserna i artikeln, i underavtalet ingå separata tillämpningsöverenskommelser när det gäller hanteringen av anspråk och skadeståndsansvar som uppkommer till följd av eller i anknytning till samarbete enligt underavtalet i fråga.
Artikeln innehåller de i statsfördrag sedvanliga bestämmelserna mellan parterna om skadeståndsansvar och andra rättsliga anspråk. Om finska statens skadeståndsansvar föreskrivs i 3 kap. (arbetsgivares och offentligt samfunds skadeståndsansvar) i skadeståndslagen (412/1974).
Artikel 8. Ändringar. Enligt artikeln får parterna efter överenskommelse göra ändringar i avtalet. Ändringarna ska lämnas till samtliga parter för godkännande. På motsvarande sätt får parterna efter överenskommelse göra ändringar i bilagorna.
Artikel 9. Tvistlösning. Artikeln föreskriver om tvistlösningsförfarandet när det gäller avtalet och underavtalen. Tvister om tolkningen eller genomförandet av avtalen ska lösas genom samråd i den nordiska samrådsgruppen (NCG) eller genom samråd mellan bilageparterna och får inte hänskjutas till nationell eller internationell domstol eller tredje part för avgörande.
Artikel 10. Uppsägning och frånträde. I artikeln föreskrivs det om förfarandet vid en eventuell uppsägning av eller ett eventuellt frånträde från avtalet och underavtalen. Enligt punkt 1 i artikeln ska parterna, om de enhälligt beslutar att säga upp avtalet, samråda med varandra för att säkerställa att det sker skyndsamt och på lika villkor. Partena ska gemensamt fastställa den reglering som krävs för att på tillfredsställande sätt hantera följderna av en uppsägning. Avtalet ska upphöra att gälla på ett datum som parterna godkänner skriftligen.
I punkt 2 föreskrivs att en part, om den anser sig behöva frånträda avtalet, ska samråda med övriga parter om följderna av ett sådant frånträde. Om den frånträdande parten efter det att sådana samråd hållits fortfarande önskar frånträda avtalet, ska parten skriftligen underrätta depositarien om sitt frånträde. Frånträdet träder i kraft ett år efter den dag då depositarien tog emot underrättelsen eller en senare dag som anges i underrättelsen om frånträdet. Den frånträdande parten ska fortsätta sitt deltagande i samarbetet enligt avtalet tills frånträdet träder i kraft.
Artikel 11. Slutbestämmelser. Slutbestämmelserna i artikeln är överensstämmande med formuleringarna i Wienkonventionen om traktaträtten (FördrS 32–33/1980). I punkt 1 i artikeln förutsätts att avtalet och eventuella efterföljande bilagor ska ratificeras, godkännas eller godtas i enlighet med vad som krävs i respektive nationell lagstiftning. I punkt 2 föreskrivs att ratifikations-, godkännande- eller godtagandeinstrumentet ska deponeras hos Norges regering som är depositarie för avtalet.
Enligt punkt 3 träder avtalet och bilagorna i kraft för en parts eller bilageparts vidkommande den trettionde dagen efter den dag då depositarien tog emot det sista ratifikations-, godkännande- eller godtagandeinstrumentet.
I punkt 4 föreskrivs att avtalet från och med dagen för ikraftträdandet ersätter avtalet mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige avseende stöd till industrisamarbete på försvarsmaterielområdet som ingicks den 9 juni 2001. I punkt 5 föreskrivs att, trots ersättningen som nämns ovan, bestämmelserna i artikel 2 om försörjningsberedskap (leveranssäkerhet) i avtalet från 2001 och bilaga 1 till avtalet angående NAMMO AS fortsatt ska gälla mellan bilageparterna till dess att de kommer överens om något annat.
I punkt 6 föreskrivs att depositarien till var och en av parterna överför en bestyrkt kopia av avtalet och eventuella efterföljande bilagor. I punkt 7 föreskrivs att depositarien särskilt ska underrätta varje part om dagen för mottagandet av ratifikations-, godkännande- eller godtagandeinstrumenten, underrättelser om frånträde och dagen för ikraftträdandet av avtalet och eventuella efterföljande bilagor samt ändringar av dessa.
I slutet av avtalet konstateras att det har upprättats i ett enda exemplar på engelska, det språk som i avtalsförhandlingarna valdes till samarbetsspråk.